Härliga dagar ligger framför mig.

Hej allihop!

Idag har jag haft en riktig skitdag och i helgen ska min man jobba och jag kommer på grund av vädret ha ont i huvudet tills det äntligen blir hög och klar luft igen och jag är nervös för en grej och jag åt två mumsmums och en kaka idag för att allt bara sket sig och jag har inte kunnat springa på länge för mina benhinnor gör ont igen och jag känner mig dum för alla möjliga anledningar och jag känner mig som en riktigt tråkig förälder just nu och   nämnde jag att idag har varit en riktig skitdag?

Det är pride i Örebro i helgen. Jag har lust att gå men vet inte om jag orkar rodda ihop allt ensam med tre barn. Jag har träningsvärk i hela kroppen och vill egentligen bara bli full och gå ut och dansa, men det kan jag inte göra och det är väl lika bra det, för vet ni hur mycket kalorier det är i sprit och redan medan jag skriver det här inser jag hur stört det är att tänka så.

Och mitt "n" på den här datorn fungerar inte så jag måste sitta och trycka ctrl + v för att klistra in ett kopierat n varje gång jag ska skriva n. Skitkul.

Men nu till det fina i kråksången! 

Skojade bara. Vet inget fint just nu. Måste nog internetshoppa lite för att bli lite gladare. Alternativt omge mig med människor som överöser mig med komplimanger, problemet där är bara att jag inte känner några sådana människor. Jag har inga groupies. Mycket mycket sorgligt.

Klart slut.
Rödvinstjut. 

Varför jag är "lite" trött.

Igår simmade jag 1.5 kilometer, d.v.s. 60 längder, strax efter lunch.
Sedan åkte jag och red och gick igenom den tuffaste ridlektionen på år och dag.
När de andra i ridgruppen efteråt kommer fram och kommenterar hur mycket man fick kämpa, då vet man att det var slitigt på riktigt och inte bara i ens huvud.

Och sen trampade en häst på ett halvt ton på min fot så att jag har sjukt ont i den.

Vad jag vill säga är detta: aj. Aj som fan. Aj aj aj! Jag är så jäkla trött!

Tips från coachen

Säg att ni har ett barn som råkar fylla fem år. Säg att det hände igår, till exempel. Säg sedan att detta underbara lilla barn som ni vill ta ner månen åt ofta har pratat om att färga håret.

Säg sedan att ni får en snilleblixt och tänker att karamellfärg borde gå bra att göra en dip-dye med.
Ungefär så här:

(Här får du så klart ta en paus och ooh:a och aaah:a över hur fint det blev, samtidigt som din feministiska sida slåss för att ropa "nooooo". Ja ja.)

I alla fall, ifall detta ovan skulle hända så kan jag stoppa dig redan nu och säga: nej. Eller alltså, ja - det blir ju fint. Men karamellfärg i hår har ungefär samma hållbarhet som köttfärsen på ica. Så fort lite fukt kommer i närheten rinner den ur. Och färgar allt i sin närhet blått.

Om ni sedan tänkt åka till badhuset på eftermiddagen blir ju projektet ännu mer onödigt, eftersom all färg sköljdes ur i duschen innan badet.

Men alltså, det femåriga födelsedagsbarnet blev ju glad i alla fall. Och det var ju faktiskt det som räknades från början.

(Ett annat tips från coachen: låt inte en nybliven femåring välja film helt själv. Då hyr hon nämligen Seanafrica, den SÄMSTA film som någonsin gjorts.)

Nu var det väl länge sen jag moraliserade lite?

Förlåt mig för dessa höga hästar nu, men:

Det stör mig något så väldeliga när jag noterar att exakt samma föräldrar som har sina tvååringar på förskolan till 17.30 fem dagar i veckan, är samma föräldrar som bygger pool med flådigt pooldäck. Eller när barn går varenda dag vid jul och nyår och sommarlov som förskolan inte är stängd, samtidigt som familjen har fina bilar och ett hus som är mer en (nybyggd) herrgård än en villa.

Jag är förskolans största försvarare, det är inte det. Och måste man ha barnen där för att man måste jobba för att få allt att gå runt så är det ju självklart att man ska ha det. Men när man sätter en ettåring på långa dagar á tio timmar för att ha råd med sitt nybyggda trevåningshus, då tycker jag ärligt talat inte att det känns så schysst.

Så att eh. Nu tänker jag starta en blogg om att plocka lingon som mitt primära sätt att få föda.

Hur var man otrogen innan internet, smartphones och... wordfeud?

Jag hittade en tråd på Familjeliv om en tjej som var upprörd (med all rätta) eftersom hennes man hade en affär med en kollega. Hon hade upptäckt att de höll allt prat om när de skulle träffas och vad de skulle göra på wordfeudchatten. WORDFEUDCHATTEN?!

Det måste ha varit så himla mycket svårare att komma undan med otrohet förr? Vad gjorde man på 80-talet om man ville smyga med en liten romans? Skickade hemliga fax, tillgängliga för alla som råkade gå förbi? Eller innan dess då? Jättelångt tillbaka. När gemene man inte hade en telefon hemma? Skickade man hemliga små brev då? Borde inte de ha hittats rätt lätt av frugan? Eller vänta nu, män har väl i princip alltid fått vara otrogna? Och om skilsmässa ändå inte är tillåtet, varför ska man då smyga med att man har någon på sidan av?

Men kvinnor då? De måste ju ha försökt dölja sina crushes på grannen som ser precis ut som sir Lancelot, bara lite snyggare. Hade de specifika brevduvor som var tränade för att smyga in genom en fönstersmyg och vänta på henne tills hon tog sitt kvällsbad i lugn och ro?

Fatta vad begränsande det måste ha varit. Idag ba: wordfeudchatten! Snart lär vi läsa om folk som skriver snusk till varandra på Rumble också. Bakom ryggen på sina partners så klart.

Å andra sidan kunde man ju alltid elda upp breven, döda brevduvan och skylla på grannen när man lånat hens telefon för snuskiga samtal. Idag loggas ju precis allting man gör på något sätt. Skulle inte förvåna mig ifall enfrågepartiet "Trohetspartiet" dyker upp snart, med den enda frågan att driva igenom att man som gifta har total tillgång till varandras all historik på telefoner, mailadresser och datorer.

Och så kommer de självklart förbjuda chatfunktioner på spel. Wordfeudchatten, herregud.

Död.

Ledsen, den här helgen tog kål på mig. Jag återkommer imorgon när jag förhoppningsvis har börjat leva igen.

Det här med springningen. Joggandet. Lufsandet.

Efter att jag klarat målet på 5 kilometer blev det tråkigt att springa. Det är ju inte så att det var KUL förut, men det fanns ändå en utmaning i det. Nu försöker jag öka takten och springa fortare, men det är inte alls samma sak som att kämpa mot ett längdmål. Men jag springer ändå. Halvmycket.

Förra veckan kom jag ut tre gånger och skrapade ihop 1,2 mil. Den här veckan har jag bara hunnit springa en enda runda på 4 km, men det får väl duga. Ibland kör det ihop sig.

Poängen med det här inlägget är det här: jag behöver tips på bra musik att springa till. Just nu har jag enbart två (2) låtar som fungerar och det är dessa:





Det är det där med den svulstiga refrängen som gör det. Pompa och ståt bär mig framåt på lätta ben. Och så måste låtarna vara relativt nya så att jag inte har hunnit tröttna på dem helt och hållet.

Några tips? Obs! Det behöver inte vara på svenska eller av svenska. Men det måste ha lite samma stil och så lite oumf i sig. Det går bra med äldre låtar också, men då gärna mycket äldre. Inte 2009 liksom.

Hit me!

Hur går det med håret då?

Eftersom någon önskade få höra mer om håret tänker jag höra bön. Dels för att jag är ytlig, dels för att jag gillar hår. Inte mitt eget, men annat. Inte så att jag samlar hår från vänner och stoppar under huvudkudden, för det vore ju både läskigt och äckligt, men jag tycker om frisyrer och sådär. Typ asså ba.

Mitt hår är fortfarande orange, men nu har jag vant mig. Jag gillar att det är rätt ljust. Jag gillar att det lyser i ljuset ibland. När jag tittar mig i spegeln hemma ser det nästan ljusbrunt ut, men på bild är det knallorange i vissa vinklar.

Nu har jag dock fått en utväxtrand och den måste åtgärdas snart och jag är nervös. Tänk om det blir jättekonstigt? Ännu sämre?

Här är en bild från några veckor sedan. Det är jag och min syster på bilden och den uppmärksamme kan notera att hon är beredd på att det tas ett kort, medan jag inte är så beredd. Den som är RIKTIGT RIKTIGT uppmärksam kanske också lyckas notera att min syster är en size zero och att jag inte riktigt är det. Nåja.

Så ser håret ut nu. Och det är säkert en skitkass bild för det här ändamålet, men jag hittade ingen annan. Jag är rätt nöjd förutom att jag gärna kanske skulle få till en perfekt hårfärg, men man vet vad man har och inte vad man får och så är det med det.

Tja, det var statusuppdatering om hårfärgen. Vet inte riktigt vad jag ska tillägga här. Ni skulle sett urringningen på den där klänningen förresten. DÅ hade det här blivit ett uppskattat inlägg, om jag lyckats få till en bättre bild på den.

(Foto: Lena Hellström)

Vad sa du nu, Malin Wollin?!

Nej, jag tänker inte skriva något om Brunnberg. Alldeles för lätt mål. Vidöppet. Det är beneath me.

I stället finns det en annan ärkenöt som behöver lite uppmärksamhet. Nämligen the one and only Malin Wollin. Hon ställer alltid upp när jag inte har något att blogga om, det måste man ge henne. Nu har hon blajat ur sig en krönika (ursäkta, men HUR kan hon få skriva för såväl Aftonbladet som Mama och Amelia? Vad gick fel där?) som handlar om den natuuurliga tjejen. Hur det är finast att vara utan smink.

Eftersom jag gillar folkbildning och, om vi ska vara ärliga, att vara elak tänkte jag nu rätta Malins felaktiga uppfattning. Vi tar några citat väl? Ja, vi tar några citat!

"Jag är övertygad om att alla de bra killarna gillar naturliga tjejer. Tjejer som är hälsosamma och glada och smarta och rosiga på kinden. Det är bara mysko snubbar som vill ha tjejer med bortrakade och sedan ditmålade ögonbryn. Det är bara konstiga killar som vill ha helrakade, överparfymerade och hårdspacklade tjejer."

Vänta nu här Malin, exakt vad är det du säger? Att de som rakar bort sina ögonbryn och sedan målar dit dem igen inte kan vara smarta? Att hårdspacklade tjejer inte kan vara hälsosamma? Att killar som nu råkar tycka att en svinspacklad tjej med parfym är snygg, de måste vara mysko? Mmm... fin människosyn.

"Kanske är jag en naiv drömmare men min drömtjej är en solkysst fräknig lagom självlockig varelse hoppandes mellan skrevorna på ett klippbad i vit genomskinlig tunika. Inget smink, ingen hårsprej. Bara all woman och underbar. Hur kan någon säga nej till detta? Hur kan denna utopi bli bättre med foundation och ögonskugga?"

Vilken slump att din drömtjej råkar se ut som vore hon huvudmodell för Grumme tvättsåpa! Solkysst? Really? Vem säger ens sånt?! Skulle hon vara mindre underbar om hon hade hårsprej? Eller förlåt, det har du ju redan svarat på. Då är hon ju inte smart eller hälsosam. Jag glömde. Och nej, "naiv drömmare" är väl inte de ord jag skulle använda för att beskriva dig. Fullkomligt pucko däremot, det passar bättre.

"Mig veterligen finns det inga motsvarande krav på män att vara pyntade och vaxade. Jag vill ha min man hel och ren. Luktar han tvål och säger snälla saker så räcker det långt. Jättelångt."

Nej, det finns inga krav på män att vara pyntade och vaxade. Absolut inga krav på män alls att se bra ut. Vet du vad skillnaden på en tonårskille och en tonårstjej är Malin? Att killen inte ens får chansen att sminka över sina finnar och att han inte kan vända sig till mascara, ögonskugga och foundation för att slåss mot de Naturligt Vackra i kampen om lite uppmärksamhet. Fy FAN vad hemskt det skulle vara utan smink. Jag vill inte ens tänka på det. Om alternativet står mellan att bara de naturligt vackra och fucking solkyssta människorna ska få vara snygga, eller att alla som kan hantera en kajal ska få vara det så vet jag vilket jag väljer. Alla dagar i veckan.

Och vilken tur att det räcker för din man att duscha och inte vara elak. Själv har jag lite högre krav på min man än att han ska kunna sköta sin hygien och inte vara dum i huvudet. Å andra sidan har jag lite högre tankar om mig själv än jag har om dig också.

"Kan vi inte komma överens om att vi tjejer är fantastiska så länge som vi byter trosor varje dag och är fantastiska i all vår härliga personlighet?"

Men vi som inte är fantastiska i all vår härliga personlighet då? Tänk om vi inte ens har en härlig personlighet? Herregud, jag dör. Jag orkar inte bemöta detta.

Brunnberg, släng dig i väggen.

Booring!

Jag började på ett inlägg här om att vi har en stressig helg med kalas och fotbollsspel och jobb, men herregud vad tråkigt för er att läsa. Det fattade jag ju själv, så jag tog bort allt och frågar nu istället: vad ska jag skriva om?

Högt som lågt. Viktigt som oviktigt. Tipsa mig så är ni snälla!

Om morfar.

Jag drömmer ibland om morfar. Det är alldeles för sällan, och i drömmen är han alltid sjuk också, men det händer. Det bästa när jag drömmer om honom är lukten. Jag kan inte framkalla ett doftminne när jag är vaken, men mitt undermedvetna verkar lyckas när jag sover.

Det doftar precis som morfar. Precis! Varenda gång jag drömmer om honom är jag medveten på någon nivå om att den doften inte är tillgänglig sedan när jag vaknar, så jag borrar in mitt ansikte mot hans skuldra och luktar. Insuper. Och sen vaknar jag och kan inte för allt i livet lyckas känna hans lukt igen.

Att man inte kan buteljera en doft är ett av vårt moderna samhälles stora fel.

Fan också, nu började jag gråta. Jag som ska in till stan och göra en intervju strax. Nybörjarmisstag att blogga om morfar när jag redan har sminkat mig.

Två frågor, svara gärna!

1) Är det meningen att man ska vara så här trött?

Jag sover oftast 8 timmar per natt. Jag har tagit alla prover och lider inte brist på något. Jag motionerar regelbundet. Jag äter. Jag är inte överdrivet stressad eller deprimerad (mer än över allt som skiter sig just nu, men jag menar generellt). Men jag är så TRÖTT!

Jag har väl i och för sig alltid varit trött, så det är ju inget nytt. Jag kan lätt sova 13 timmar per dygn utan att ha några som helst problem att somna och har alltid kunnat göra det. När jag gick på gymnasiet sov jag ofta en timme efter skolan, och jag har somnat på kontor såväl som lektioner och föreläsningar och till och med ett möte en gång.

Som sagt har jag alltid varit sån här. Kan det ha att göra med min IBS? Att gå omkring och vara konstant magsjuk kanske kräver sin energi trots allt? Eller vad kan vara fel? Är vissa människor bara mer trötta än annars? Ska jag bara acceptera det?

2) Skulle ni kvinnor våga lämna över ansvaret för p-piller till er partner?

Jag skulle inte det. Helt ärligt. Jag vet hur jobbigt det var att komma ihåg och att det var lätt att slarva och att en magsjuka kunde ställa till det och eftersom det är JAG som blir gravid och det är JAG som måste gå igenom en abort så skulle jag aldrig våga lita på någon annan att ta det ansvaret. Skulle ni?

Det var det. Svara på så är ni snälla.

Kram och pözz!

Snart ska jag sluta gnälla. Snart.

Självklart måste vi byta hela varmvattenberedaren. Så klart är den inbyggd bakom rören på ett efterblivet sätt så att några rör måste flyttas också. Men! Det går på ROT-avdraget! Förtvivlade husägare är väl såna som helst röstar på Reinfelt och co. Idioter.

Men nu skulle det inte handla om politik utan om hur jag egentligen skulle behöva klippa mig. Och jag äger för tillfället bara en bh. Hål i tänderna har jag också och så vore det ju kul att ha lite kläder att ta på mig. Men först kommer ny varmvattenberedare, sedan nya höstskor till barnen och sedan vinterkläder och vi kan väl bara konstatera att det är jävla omöjligt att vara snygg som husägare? Så fort det finns en krona över behöver den läggas på någon packning eller rör eller något annat liknande. Inte direkt på dyra frisörbesök eller ny foundation, för den är ju också slut kom jag på precis.

Bra start på hösten det här!

Dags att klä på sig!

Det kommer hit en snubbe och ska titta på vår varmvattenberedare när som helst, så jag sitter här och är påklädd. Vilket ju är ett litet undantag.

Eller alltså, jag brukar ju inte gå omkring naken sådär till vardags, men så fort det kommer någon hit (läs: sotare) så lyckas jag vara yrvaken i bara underkläder och skrämma personen (läs: sotaren).

Och eftersom vi faktiskt behöver hjälp av yrkesmän ibland så känner jag att det är bäst att vara riktigt påklädd. Hade jag haft en polotröja hade jag dragit på mig den, men nu får jag nöja mig med vanliga kläder. Jag vill ju inte att vårt hus ska bli känt som huset där "hon som öppnar dörren naken bor".

Eller...?

Nej.

Stackars små bräckliga kvinnor.

Obs! Spoiler ifall ni fortfarande ser på skitserien True Blood som blir sämre för varje avsnitt!

I något av de senaste avsnitten av True Blood ska Bill försöka få tag på blod från en mäktig kvinna som är farlig. Han ska ligga med henne för att få tag på blodet. Och visst, de har legat förut och hon är snygg - men inte en sekund funderas det över ifall det kan vara jobbigt för Bill att genom sex lura sig till något. Han är ju man. Fuck on liksom.

Aldrig har jag väl sett en kvinna ligga med en man för att klara sig ur en knipa, eller alltså jo. Det har vi ju sett vanvettigt många gånger. Jag tror att det är lite en av manusförfattarnas stora erotiska dröm: en kvinna som ligger med någon mot sin vilja bara för att få något hon vill ha. För hur ofta ser vi det inte? Jo hela tiden. HELA tiden!

Men då ska det alltid föregås av vånda, ångest och gärna djupa ärr efteråt. För en kvinna ligger ju aldrig om hon inte är väldigt kär, så klart. Män kan ligga runt så mycket de vill, de gör det till och med GÄRNA oavsett hur hemsk människan är, men kvinnor? Nej. De ska gråta och offra sig och gärna fälla en tår under tiden det förkastliga och förhatliga sexet pågår. Usch och fy, stackars lilla flicka. Behöva smutsa ner sig så.

Gud, jag kräks på det här. Som att män alltid är villiga och redo, oavsett varför eller med vem. Som att kvinnor alltid är sköra och ömtåliga och inte kan koppla bort kropp från känsla och ligga för egen vinnings skull.

Jo, om det inte handlar om pengar då. DÅ minsann kan kvinnor hora runt. DÅ är det inga problem i filmer och tv-serier. Men det är klart: kvinnor som har sex för pengar, även om det är genom att gifta sig med en rik gamling, de är ju fallna kvinnor. Det vet man ju att de inte har några känslor och då behöver man ju inte låtsas. Men annars? Stackars små flickor.

Jag gillar serien Girls även om jag inte är sådär vanvettigt förälskad i den som alla andra. Men är det något jag tycker serien är bra på så är det hur de skildrar unga tjejers sexualitet. Ibland lite äckligt, awkward, tråkigt, dåligt och ibland svinbra. Men det är i alla fall inte särskilt stereotypt. Tack och lov, det har vi nog med överallt annars.

Tralla la la ni ska ju ömka mig.

För att fira Noas fenomenala insats igår fick ha välja kvällsmat, och han valde att äta kinabuffé när han och jag var iväg och köpte ny skolväska inför första dagen i ettan.

Och ja.

Friterad kyckling och crabfish från en buffé en halvtimme innan restaurangens stägningsdags mitt i rötmånaden kanske inte är det bästa valet av mat. Så han blev matförgiftad och missar sin första dag i riktiga skolan. Igår grät jag som en galning över det, stabilt och fint, och idag känns det ju inte bra heller. Värst är det så klart för honom, men helt ärligt: det är mitt äldsta barn som ska börja ettan. Jag hade sett fram emot det massor. Och så missar han första skoldagen. Att bli emottagen i nya klassrummet och skolans tradition att grilla tillsammans på kvällen. Han missar det, vi missar det.

Så jag är lite ledsen idag.

Nämnde jag förresten att just när vi kom hem med den nya bilen (den vi köpte för att vår ena bil helt gick sönder) så gick vår andra bil, vår stora familjebil, sönder. Visserligen går det att fixa förhoppningsvis, det är något med en bromskolv, men ändå. Jag orkar inte.

Och nu till kärnan i klagotiraden: när jag klagar av mig vill jag inte höra att "det kunde ha varit värre" eller "matförgiftning är jobbigt, men tänk på barnen som är kroniskt sjuka" eller "bilar är ändå dåliga för miljön" eller "det är bara prylar, det löser sig" eller vad folk nu säger. Jag vill inte. Jag vill få medhåll. Jag vill att folk säger att det suger och är skit och att de fattar. Jag vill bli tröstad. Och så får man gärna ge mig komplimanger och säga att man tycker att jag är snygg också. Inte för att det har något med saken att göra, men det får mig att må bättre.

Man får alltså inte vara en optimist för att trösta mig. Men däremot gärna bra på att ljuga.

Om att spricka av stolthet.

Ja men förlåt om jag blir överdrivet stolt nu, men när Noa gör en makalös insats som målvakt i en match blir jag larvigt stolt. Särskilt när domaren påpekar flera gånger under matchen att laget har en supermålvakt, det andra lagets tränare säger att han är matchens spelare, föräldrar överöser honom med beröm och hans tränare knappt kan tro sina ögon.

Nog för att jag alltid är stolt över mina barn (gud vad jag ljuger nu, ibland skäms jag) men när det faktiskt beror på något de är riktigt bra på. När de har talang. Då blir jag extra stolt. Och måste skryta.

Så förlåt för det här inlägget, men jag fungerar som så att jag vill berätta för så många som möjligt när jag är riktigt stolt. Och ni är ju ändå en del av mitt liv.

Så nu vet ni. Min son är ett underbarn som målvakt. Varsågoda för informationen!

Är det läggdags snart?

Det började ju bra: sovmorgon, hembakt bröd och en inplanerad springrunda. Men tja... sovmorgonen blev upphackad och smått förstörd och springrundan blev kortare än tänkt eftersom den kvava luften höll på att få mig att svimma. Men visst, en rätt bra början på dagen.

Men sen. Herregud.

Att åka och titta på bilar är Det Tråkigaste Som Finns. Fy katten. Vi måste (tyvärr) ha två bilar, så nu när den ena har gått sönder totalt blir den bästa lösningen att köpa en ny. "Ny". Vet ni var vi köpte en bil till sist? Långt åt helvete: utanför Lindesberg i jäkla Guldsmedshyttan.

Hade jag inte huvudvärk innan så fick jag det då. Hur KAN man bo i såna små hålor? Det är bara bilköp som tar oss till alla dessa byhålor och avkrokar och varje gång får jag som ett tryck över bröstkorgen och får ångest och vill bara därifrån. Jag mår fysiskt dåligt av dessa små orter med en pizzeria/kiosk/bensinstation, några hyreshus, någon gruva/grustag/gammalt järnverk och så lite hyreshus och några fula villaområden. Jag vill bara bort därifrån innan jag sugs ner i den depression som omsluter hela området.

Nu är vi hemma igen och jag kan andas fritt utan att riskera att bli smittad av någon byhålebacill, och jag ska snart laga en otäckt god lasagne med konserverade italienska cocktailtomater, mozzarella och rött vin och sedan tänker jag dricka rosévin tills det blir imorgon. Eller ja, tills jag somnar då.

Herregud vilken tråkig dag. Nåja, jag bor åtminstone inte i Guldsmedshyttan. Alltid något!

Suits!

Jag älskar den här serien. Har ni sett den? Gör det annars. Snygg, spännande och rolig. Sa jag snygg?

Jag kan inte bestämma mig för vem av dessa två jag helst vill ligga med.

Tur att man slipper välja.

Tips på roliga filmer?

Vi ser väldigt lite på film och ser väldigt mycket på tv-serier. Men ibland vill jag se ROLIGA filmer. Ni vet, såna man skrattar åt så man nästan gråter. Töntiga, knäppa, roliga. Har ni några tips?

Här är några filmer jag har älskat:

Dude, where's my car
Clueless
Zoolander
Bridesmaids
Baksmällan
Step brothers
Blinkande lyktor
Life of Brian
Jakten på den heliga graalen
Napoleon Dynamite

Så, nu har ni fått några tips av mig. Då vill jag få några från er. Obs! Ej dum och dummare. Trist jävla film.

Helg!

Det bästa med att vardagen börjar igen är att helgen äntligen blir helig igen. Fredagsmys (jo!), tv-seriemaraton, sovmorgnar med nybakt bröd efteråt, och kanske någon joggingtur också.

Tja, och det sedvanliga storbråket med barnen om att de ska städa sitt rum innan de får lördagsgodis också.

Harmoniskt och fint.

Varför jag inte orkar vara allvarlig.

Nu har det förvisso varit sommar, men det är lik förbannat väldigt mycket vardag och larv och väldigt lite allvar i den här bloggen känner jag. "Allvar" som i "vettiga saker att säga, analyser och sånt där" och inte som i "emodeppig sur tråktjej som häver ur sig allt gnäll och sånt där". Ni förstår skillnaden?

Men det beror inte bara på mig faktiskt. Det beror på att jag på allvar tror att det inte är lönt. Eller låt mig ta tillbaka det där, jag vet ju att jag har världens bästa läsare och att ni fattar det jag säger. Men jag känner att folk i gemen vill inte ha längre analyser. Eller? De vill ha små korta extrema inlägg som varken säger bu eller bä, men som låtsas säga precis allt.

Jag kan ju också köra på det om jag vill. Jag kan slå mig för bröstet och säga att om man skriker på barnen så lider de större risk att begå självmord som tonåringar, och så kan jag lämna det där. Hoppa över femhundra ord om varför och hur jag tror och tänker. Bara gå från A till Ö och fortsätta gå. Inte analysera, bara proklamera. Men jag vet inte, det är kanske det jag sysslar med ibland jag också? Eller?

Det här förtigandet och utelämnandet skaver så otroligt mycket i mig. Som det där med klädutmaningen som så många många har gjort de senaste åren. "Jag köper inga kläder på ett år, titta vad duktig, medveten och miljövänlig jag är". Mhm... fast anledningen till att du kan hitta oanvända kläder längst in i garderoben är ju för att du överkonsumerar något vanvettigt. Och vad spelar det för roll om du låter bli att köpa ditt åttiofjärde par jeans om du istället köper tre nintendo DS till ditt endabarn som bara måste få allt? Hoppa inte över alla led i dina tankegångar, för då blir jag tvungen att fylla i själv och då ser det inte så jäkla bra ut för dig. Inte för någon av er.

Och det hjälper inte att någon personligen downshiftar och kallar det för medvetet när det handlar om en liten hobby precis som jag har en hobby som går ut på att bli full och dansa natten lång. Det gör mig till en fallen kvinna lika lite som deras hobby gör dem till en uppburen. Men om man nu vill så kan man ju som sagt hoppa direkt från personliga tankar och en själv till samhällsstrukturer och problem och återigen lämna precis allt däremellan oberört. "Jag gör si... för jag påverkar samhället så då." Ja, fast vännen. Det GÖR du ju inte.

Jag vill inte påstå att man inte får skriva om vad man tycker och tänker, eller att man inte får vara idealist (om man nu är det vore det ju roligt om man var det på riktigt, men ändå) eller vilja påverka och förändra. Men alltså... sluta ta en liten skitgrej och dra upp det till något stort och inte ha respekt nog för de som läser att lägga ett tag på att förklara och faktiskt SÄGA något.

Det är så himla lätt att skriva saker utan att säga någonting faktiskt. Ungefär lite som en Kentsång. Bara ord som låter djupt, men det säger ju ingenting till slut ändå.

Nyttigt = farligt.

Som sagt så börjar mitt nya (eller får det kallas nytt när det upprepas flera gånger per år?) liv nu när semestern tog slut. Jag ska - återigen - bli nyttig. Duktig. Gärna smal på köpet. Ha ha ha.

Men alltså, det jag så länge har fått ut av det nyttiga livet är följande:

- Nackspärr
- Huvudvärk
- Träningsvärk
- Skavsår
- Några fler skavsår

Jag vill inte vara den som är den, men det suger att vara nyttig. Inte så konstigt att nyttiga människor alltid utan undantag är tråkiga, trista, gråa och aldrig har kul.

Snart luktar hon dagis också.

Idag började vi skola in det här lilla ärkelallot som blir 17 månader* på lördag:

Hon tillbringade dagen med att krypa igenom en tygtunnel samtidigt som hon sjöng "Heja heja heja" för sig självl, hon ropade "tada!" när hon kom ut på andra sidan av tunneln (!) och hon sprang runt som sin mor på en klänningsrea för att titta, känna och prova allt hon såg.

Med andra ord var hon mycket mycket nöjd med dagen.

Jag ägnade samma tid åt att känna mig sviken, övergiven och ensam. För alltså, min BEBIS! Ska hon bara ha kul där nu? Springa runt och få KOMPISAR och sånt? Inte bara vara vår lilla unge utan faktiskt ha ett liv borta från oss? Sånt ohyfs!

Självklart är jag ju nöjd med att hon är aplycklig över att få börja förskolan, men hon kunde väl säga något om att hon ju alltid kommer älska mig mest av allt i hela världen, vad som än händer? Förvisso kan ju det vara lite höga krav att ställa på en unge som främst springer omkring och säger "ala ää GÅ!" (klara färdiga gå) till sig själv så fort hon ska gå någonstans. Men utan höga krav kommer ungarna ingenstans i livet heller, det säger kinesmorsan i USA i alla fall.

Summering: Majken är nöjd. Jag är nöjd men känner mig oälskad nu när till och med min yngsta har ett liv utanför min omsorg. Ska nu pierca mig och enbart börja använda tacky hårdrockskläder för att föryngra mig.


*(HATAR när folk gör så. Skriv "nästan ett och ett halvt år" eller liknande istället. Vem fan har koll på hur mycket 17 månader är ändå?)

Fet(are), otrogen eller alkoholist?

Hur reagerar ni på jobbiga saker? Alltså vardagsjobbiga saker, inte allvarliga kriser och sånt. Herregud, jag orkar inte ens tänka på allvarliga kriser, så nu är det vardagsgnäll som står på schemat. Således: hur hanterar ni det? Vår varmvattenberedare har gått sönder, min iphone har gått sönder (igen) och nu har växellådan på ena bilen helt kukat ur och vi måste köpa en ny bil. Och alltså, tja.

Jag har tre defaultlägen:

1) Äta choklad eller godis.
2) Vilja bli full.
3) Vilja få massor av komplimanger av någon främling.

Och inget av det är väl sådär vidare... hälsosamt? Jag har börjat min sedvanliga "nu ska jag bli nyttig"-fas som jag inleder varje höst. Så choklad och godis går bort. Kvarstår gör att flirta med främlingar och att bli full, och eftersom jag varit full de senaste två helgerna vet jag inte hur många fler jag vågar mig på innan jag börjar dagen med en shot tequila och gömmer vinflaskor bakom soffan. Kvar finns att flirta med främlingar och ärligt talat är det ju rätt svårt att göra om man INTE är full.

Herregud, kan vi göra som så att alla som känner mig (ja, jag pratar om min mammas kompisar, förskollärare, lärare, barnens kompisars föräldrar) SLUTAR LÄSA den här bloggen så jag slipper oroa mig för vad folk tänker om mig ovanpå allt?

Bra.

Nu ska jag smsa en kompis och fråga om hon vill bli full med mig inom en snar framtid. För alkohol är ju kanske inte så värst nyttigt och kalorisnålt, men det är ju roligare än att hetsäta choklad.

Tack för mig.
Emotjej.

Den tiden på året. Igen.

Ja, det är samma sak varje höst. Nej, jag pratar inte om den årliga "gud jag är så värdelös och ful och ingen vill ha mig och jag får inget jobb"-deppen, den kommer senare.

Nu pratar jag om att klippa håret. Jag klipper håret kanske 2 gånger per år, ibland mer sällan och ibland lyxar jag till det lite och kör 3-4 gånger per år. I alla fall så är det dags nu. Jag klippte mig senast i februari och det blev skiiiiitdåligt så nu räds jag frisörstolen ännu mer än förut.

Men! Misströsta icke! Jag tänker gå till något trendigt och dyrt ställe och be dem toppa bara så mycket de måste för att borsten ska gå igenom. Sedan lär de ändå fucka upp allt, men då har jag i alla fall gjort det jag kan.

Frisörer alltså. Fick de sitt jobb med kellogspaketet?

Telefonfobin min.

Jag hatar att prata i telefon. Verkligen hatar det. Även med vänner. De enda jag kan prata i telefon med är min mamma, min syster och min man. Ingen annan.

Men ibland blir ju även jag pratsjuk. Så vad gör jag då om ingen är online på facebook eller msn? Jo, men så klart! Vänder mig till twitter!

För att häva ur sig alla sina osorterade och ocensurerade tankar öppet på internet UTAN ATT NÅGON SVARAR (eller jo, ibland då) är ju mycket mindre läskigt än att slå en signal till en kompis.

Jag är så jävla genomtänkt och logisk alltid.

Det här med att ha lite tävlingsinstinkt.

Folk brukar säga att de har tävlingsinstinkt. Att de älskar att tävla. Och det är ju kul, för dem. För de menar lite sådär lagom "det är ju kul att vinna om man ändå tävlar". Tillåt mig hånle.

Min vinnarskalle är lite, ehrm, värre.

Så när Noas skolklass ska ha en trevlig kväll med föräldrar och barn och spela lite brännboll och sådär, så finns det en förälder som ger allt i varenda "lek", till och med så mycket att hen slänger sig ner på marken och gräsar ner alla kläder för ett poäng. Eller hen och hen. JAG.

Och när vänner sjunger lite singstars på en förfest så finns det en som inte släpper teven med blicken för att inte riskera att tappa något poäng och därmed inte vinna. Eller en och en. JAG.

Eller som igår, på kräftskivan, så var det någon som inte kunde låta bli att spela fussball hela kvällen lång. Trots att det kanske var lite osocialt att stå i ungarnas rum hela kvällen. Och trots att denne någon förlorade gång på gång på gång. Eller, någon och någon. HAN. För inte var det jag inte! Trodde ni det? Då trodde ni fel.

Jag var nämligen den som stod där inne hela kvällen och var osocial men som VANN.

Så klart.

Kanske sist på bollen men...

Vad är det för fel på människor som blir kränkta (jodå) för att festivalen de ska på inte serverar kött? Jag orkar inte. På riktigt! Hade jag varit religiös hade jag bett om en syndaflod eller ett väl valt blixtnedslag nu. Ta gärna med idioterna som vill köra båt fulla också.

För att inte prata om att det är samma människor som förfasar* sig över hijab, burka och niqab som vägrar klä sina döttrar i annat än rosa glitter och sina söner i något som ens liknar rosa och glitter, för det är ju FAKTISKT TVÅ KÖN!!1! Och så fattar de inte att de ger uttryck för exakt samma syn, bara i olika ändar av skalan och fostrat av olika kulturer. Jag orkar inte.

Ge mig ett T, ge mig ett V, ge mig ett Å, ge mig ett N och G och sterilisering på det!

Hmm...

Alla vädertjänster (Yr, Smhi och Klart) säger att det inte ska regna ikväll. Och det känns ju bra, eftersom vi ska ha en kräftskiva. Utomhus.

Så nu vore det ju kul ifall regnmolnen som hägrar här utanför kan ta och stämma av med Yr, Smhi och Klart så att de får reda på att de inte ska vara här.

Tack på förhand.

Mmm... vuxenlivet. Inte helt all that.

Jag har en liten livskris här hemma. Eller inte livskris, det är för stort ord. En liten ålderskris. Eller bara en släng av tristess.

Jag får lite panik när jag tänker på att jag bara blir äldre och fulare och tråkigare och ska det inte blir roligare än såhär? Missförstå mig rätt: jag tycker att jag har ett synnerligen perfekt liv för det mesta. Kunde vara lite mer glamour och lite mindre kräksjukor, men på det stora hela.

Ändå har jag på sistone känt att jag liksom inte orkar. Jag orkar inte med vardagsbekymmer och att lägga alla pengar på funktionskläder till barnen och jag orkar inte att ena bilens växellåda har brakat sönder och jag orkar inte att inte få vara en tonåring igen och få bli full varje helg, hångla med främlingar och ha triviala men ack så dramatiska kärleksbekymmer.

Så jag har gått omkring i något slags surhetsmoln de senaste dagarna. Över att jag åldras. Helt normalt, sunt och vettigt. Men det är kanske så man måste göra när man inser att småbarnslivet kanske inte är så mycket party?

Och jag hade börjat komma över det, jag lovar. Jag tänkte till och med börja twittra om annat än Logan och hångel. Men tja. Igår kväll upptäckte vi att vår varmvattenberedare läcker vatten och att vi måste byta en packning alternativt hela beredaren.

Så nu går jag och youtubar Logan + Veronica och så får ni stå ut med lite pubertala vibbar härifrån ett tag. Okej?

Om att vara inskränkthetens motpol.

Under förra veckan var vi som sagt på semester med makens familj. En kväll frågade hans syster ifall jag ville ha en "tjejkväll" med henne och hennes svägerska samt kompis. Eftersom jag lider av ett patologiskt behov av att få höra till, och dessutom är livrädd för att vara oartig eller såra någon, tackade jag så klart ja.

Så vi drack varsitt glas vin och målade naglarna i hennes stuga. Efter ett tag kom Emmy in och ville måla naglarna också, och det fick hon ju. Så klart. Enligt alla oss.

Någon minut senare kom kompisens tioåriga son in han också. Han ville gärna måla naglarna också: svart och blått. Hans mamma tittade skeptiskt på sina vänner och frågade "ska jag verkligen låta honom få det?". De andra svarade unisont: NEJ!

Så hon sa nej till honom. Nej, du får inte måla naglarna. Nej, för du är en kille. Nej, för du är ingen tjej, eller hur?

Men han var jättemodig. Han stod på sig. Han sa att han visst ville måla naglarna. Han sa att han ville ha svart och blått nagellack. Han ville!

Men hans mamma sa nej. Och de andra sa också nej. Tre vuxna kvinnor satt och talade om för en tioårig kille att han fick skärpa sig. Han är ju ingen tjej. Alla kommer retas och titta och fråga. Har du sett några andra killar med nagellack eller?! Nej, just det.

Så jag försökte bryta in och sa att han ju självklart borde få nagellack. Att det finns massor av killar som har nagellack. Att Brad Pitt såväl som Johnny Depp och David Beckham brukar ha nagellack. Men det hjälpte inte. De hade sagt nej. Så var det. Han är ju faktiskt inte tjej.

Och lilla killen som verkligen ville få naglarna målade försökte en gång till. Han sa snälla. Mamma? Jag kan väl få? Och hon blev arg och sa att hon ju faktiskt hade sagt NEJ och en av de andra röt till honom att han måste lyssna på sin mamma.

Vid det här laget hade jag målat klart såväl mina naglar som Emmys, så vi gick ut ur stugan och jag letade reda på min man och berättade hela historien för honom. Sedan gick vi till min svärmor, lånade hennes nagellack och målade min mans naglar.

Och sen gick vi ut och lekte burken med hela högen och ingen sa någonting om naglarna under de resterande dagarna vi var där, men jag vet att de såg. Jag vet att den lille killen såg och även om vi inte kunde få hans mamma att ändra sig så fick han åtminstone veta att han inte var ute och cyklade. Jag tänker att man kanske inte kan ändra folks åsikter, men man kan åtminstone visa på en vettigare bild än deras.

Förhoppningsvis är han så stor snart att han kan välja själv hur hans naglar ska se ut. Och att då någon som är bättre på att måla naglar än vad jag är hjälper honom att bli fin.

Det bästa med hösten!

Så... vilka serier börjar nu då? Och vilka nya ska jag se?

The Amazing Race - 30 september
The Good Wife - 30 september
The Office - 20 september
Modern Family - 26 september
The big bang theory - 27 september
How I met your mother - 24 september
Sons of Anarchy - 11 september
New girl - 25 september

Och så har jag tänkt börja se Bunheads och Emily Owens, MD för att se om de är något att ha.

Något jag glömt?

"Och så har jag börjat med kokain också!"

Alla bloggar om att vardagen är åter. 90% skriver om träning. Nästan alla påpekar att sommaren har varit härlig. Alla föräldrar är svintrötta på sina barn. Alla är skittråkiga. Jag också, uppenbarligen. *pekar nedåt mot de förra inläggen*

Uppenbarligen följer jag fel bloggar, för jag har inte läst ett enda inlägg om att någon har haft en spännande men ack så förbjuden flirt under sommaren. Ingen har färgat håret lila eller råkat tatuera sig på fyllan eller följt med en okänd polack hem och vaknat i Krakow blyg och bakis.

Bara en gång skulle jag vilja läsa om att någon har provat kokain för första gången istället för att hen har provat att göra sin egen blåbärssylt.

Jag vet inte, jag är bara så förbannat trött på det tråkiga just nu. Trist och alla är likadana och jag är så trött på det gråtrista. Trött på mig själv, för jag är ju nog den tråkigaste av dem alla.

Så nej, jag har varken provat kokain eller färgat håret lila eller flirtat omkring i sommar. Jag har ju, jag också, bara badat och familjehängt och gjort precis allt sånt som är SKITTRÅKIGT att läsa om i efterhand.

Snark.

Förnuft och känsla.

Barn alltså. De är såna jäkla barometrar när det kommer till känslor. Och sen agerar de helt tvärtom, vilket gör att man som förälder vill sälja alla deras beyblades för att hämnas.

Som nu. Jag är så Vanvettigt Trött på att Vara Förälder just nu. Vi går in i sjunde lediga veckan imorgon och barnen längtar till fritids, förskola och vänner och jag längtar efter att kunna gå på toa utan att något barn gråter efter mig. Jag har varit föräldraledig i ganska precis åtta månader i följd nu och jag har aldrig varit föräldraledig så länge och jag är inte skapt för att vara hemma så mycket. Så jag får panik och känner mig instängd och livegen och vill bort, iväg och ut. I små doser, men ändå. Vilket barnen känner av och reagerar, som barn gör, genom att bli mammiga och klänga sig fast som små blodiglar.

En ond cirkel if there ever was one. Men så börjar ju vardagen igen nästa tisdag och då får jag panik för DET för jag känner ungefär såhär:

Yay! Ensamtid att lägga på att jobba och tänka klart tankar och barn som stimuleras och får leka med kompisar och så lite rutiner och lite vanlig vardag igen.

NEJ! Min lilla bebis! Hon kan inte börja förskolan än. Hon är ju så... liten! Min minsta!

Jo, för de andra var ju yngre än vad hon var när de började, men det är skillnad. För att... eh... för att... jo! För att då var inte JAG hemma med dem. Jag jobbade eller pluggade och det var inte så att åtta månaders symbios skulle brytas hux flux. Jag hade redan gjort den brytningen och klarat av det. Men nu? Jag ska gå från att träffa henne hela hennes vakna tid till att INTE göra det. Paniken jag känner lugnas bara något av euforin inför det där ovan. Tänka klart tankar, jobba, få vara ensam och allt sånt.

Och det är klart att det förvärras av att hon är världens charmigaste, enklaste, roligaste och härligaste unge. Inte ett gnäll. Bara leenden, bus, gos och knäppheter. Som en liten söt knähund av något slag. Fast roligare. Och nu ska någon ANNAN få se allt detta härliga hela tiden? Inte jag? Så orättvist! Men ändå... tänka klart tankar, jobba... mmm.... tänka...

Kontentan av det här inlägget: jag önskar att mina stora barn kunde släppa lite på det järngrepp de har om mig och jag önskar att mina känslor kunde släppa lite på det järngrepp det har om mig. Och så vill jag ha kakan och äta den också, tack så mycket!

Närapå the dancing queen.

Min mamma och hennes vän hade gemensam 60-årsfest igår. Jag och min syster hade ansvar för bål och bar. Med tanke på att de roligaste människorna hänger i baren var det bästa ansvarsområdet. Hur tråkiga är inte nykterister liksom?

Sedan ägde vi dansgolvet. Tja, förutom att det låter för töntigt att säga så då. Men det gjorde vi, i synnerhet jag. Jag tror att jag brände bort hela förra veckans kaloriöverskott på dessa timmar på dansgolvet. I morse när jag vaknade insåg jag att jag hade dansat sönder mina skor. Har jag nämnt att jag hatar stycken som bara består av såna här korta meningar?

Jag vet inte om det säger något negativt om min sommar i övrigt, eller något positivt om min uråldriga moders vänner, men så roligt som jag hade igår har jag faktiskt inte haft på länge.

Nu ligger jag på soffan och önskar mig lite hästhoppning på tv, men det enda de visar från OS idag är tråkiga sporter som boxning och skit. Inte ens värt att gråta till. Och jag gråter ju som bekant till allt.

Ho ho?

Är det någon här? Nu är i alla fall JAG tillbaka, från inredning av förskola och sedan en veckolång semester med svärfamiljen i en liten stugby. Om detta må jag berätta, men först ska jag bara damma av datorn och uppdatera mig på omvärlden och försöka att inte dö av trötthet.

Så... är det någon här? Har ni börjat jobba igen? Njuter ni av de sista skälvande semesterdagarna? Har ni precis gått på semester och vill slå en tegelsten i huvudet på alla som börjar yra om att sommaren är över?

Vi har en veckas semester kvar. Då ska vi försöka tukta vår trädgård, som vid vår hemkomst i eftermiddag var i ett skick som fick Törnrosas berömda rosenhäck att framstå som en prydlig liten rosenprydnad i en trädgård skapad av en anal golfare som gillar bambugräs i trädgården. Det är alltid golfare som gillar bambugräs i trädgården. Gärna ihop med betongkrukor och massor av grusgångar och då föredrar jag fan brännässlor.

Åter till ämnet: finns det någon här? Har ni allihop tagit ett kollektivt beslut att bloggar är sååå första halvåret av 2012 och därför gått vidare till något roligare? Låt mig veta vad detta roligare är i såna fall, så dumpar jag bloggen på sekunden.

*paus för andnöd*

*min alltså, inte er*

*det där ovan skulle egentligen så klart inte stått inom såna här asterisker, och inte det här heller men ändå*

Tro mig, jag kommer aldrig sluta blogga. När alla andra har övergett bloggandet och gått över till poddsändningar och vad som nu kommer i framtiden kommer jag sitta ensam kvar och skriva och kommer då ÄNTLIGEN vara en av Sveriges toppbloggare. Den enda. Den största!

Förmågan att fokusera ligger inte på topp när jag är så här trött.