Bloggen pausar ett tag.

Due to sockerkoma. Som i sin tur är due to släktbesök och typ PÅSK?

Återkommer när jag inte får kväljningar av att röra mig.

När det inte blir som man tänkt sig.

Ibland så blir det inte alls som man har planerat. Man kanske har tänkt sig en härlig påskhelg fylld av familj och godis och spel och vin och god mat. Man kanske har tänkt sig en vårstädning av huset och vackert påskpynt överallt.

Och så sänker man sin gard, man är inte på sin vakt. Vad skulle kunna hända mig? Allt är ju så bra? Men det blir inte alltid som man tänkt sig, den saken är klar.

För runt varje hörn kan det finnas något som ställer allt på ända och som får oss att längta tillbaka till gårdagen då vi fortfarande trodde att inget kunde skada oss. När vi var oövervinnerliga.

Och igår var en sådan dag. Då jag trodde att jag bara skulle åka och rida och sen hem igen. Som vanligt. Men som sagt: vi vet inte vad som kan drabba oss förrän vi sitter där och är efterkloka. Och ångrar oss.

Så när jag flög över hästens hals rakt mot hindret efter att han tvärnitat i sista sekund hann jag tänka på allt jag hade planerat för den här påsken. Jag tänkte på hur ont jag skulle få om jag landade med ryggen på bommarna och försökte slänga mig så att jag skulle slippa det. Och sen låg jag där på spånen och tittade upp på hästen och var inte så jäkla odödlig längre.

Vad jag försöker säga är detta: jag kommer få fira påsk med ett stukat finger. Man ska inte ta hälsan för givet, det är en sak som är säker!

Idé till dokumentärfilm.

INT. Ett väldigt stökigt hem due to tre barn på påsklov hemma med en mamma som är inne på sin fjärde dag i rad av huvudvärk.

Familjen sitter vid bordet och har precis börjat äta. Det knackar på dörren. Pappan i familjen kommer plötsligt ihåg att hans kompis skulle komma förbi och hämta en sak till en dator. Mamman i familjen förutsätter att eftersom de 1) precis har satt sig till bords och 2) hemmet är i kaos, kommer hennes make att lämna över saken och sedan säga hejdå, återgå till middagen och avlasta sin stackars huvudvärksdrabbade fru under resten av kvällen.

Well.

Pappan i familjen går till dörren. Alla tre barnen rusar också dit, för likt labradorer kan de inte låta bli att vifta på svansen och hoppa och hälsa på alla som vågar sig in genom ytterdörren. Mamman sitter kvar vid bordet, fortfarande fast övertygad om att alla snart kommer sitta på sina stolar då middagen fortsätter. Tji fick mamman.

För vad gör pappan? Han lägger bajs i maten han bjuder in sin kompis på en fucking husesyn mitt i middagen, kaoset och huvudvärkandet!

Och visst, mamman är väl lika chill med att bjuda in folk sådär spontant som gemene man, men någonstans går gränsen när hon börjar oroa sig för att besökare ska ringa soc och anmäla familjen för vanvård de första de gör när de lämnat helveteskaoset. Så hon ger upp alla tankar på en middag - ingen är ju kvar vid bordet förutom hon - och börjar racerstäda. Stressbädda sängen så att det inte ser ut som en knarkarkvart i sovrummet. Plocka upp kalsonger från badrumsgolvet. Slänga bajsblöjor och dra upp persienner och sånt som bara inte blivit av under dagen.

Och sen, ungefär 40 minuter senare, åker kompisen hem. Och maten är kall och barnen är utflugna (för stunden) och huvudvärken är värre men hemmet är i alla fall lite mer rent och städat, men vad gör det nu när husesynen redan är avklarad? Då sätter sig pappan i familjen vid bordet, tittar bort mot mamman och utbrister:

- Men! Kan du inte komma och sätta dig hos mig? Hur kul är det att äta ensam?

Sen blir det en Hitchcockfilm.

Let the påsklov begin!

And may the odds be ever in my favor...

(Då syftar jag inte på denna lilla. Hon är nöjd så länge hon får bygga!)

...

Jag har köpt två klänningar från Asos som borde komma vilken dag som helst. Varje gång jag köper något på nätet, främst från någon utländsk sida, så känner jag mig så äventyrlig. I mitt huvud är jag fortfarande den där jobbiga tönten som inte förstod hur man skulle sminka sig, vara, ha på sig, tycka.

Och ibland kan jag uppleva att jag liksom tycker om att ha kvar den bilden av mig själv? Trots att jag kan ha snygga kläder, ibland nästan snudda på att ha en egen stil, jag vågar ha läppstift och roliga frisyrer och jag vet vad jag tycker och är långt ifrån rädd för att uttrycka det - men det har jag förstås aldrig varit - och jag ÄR ju inte en efterbliven tönt som inte har koll på någonting.

När jag var 12? 13? så var jag på skrivarkurs någonstans i Sörmland. Vi sov över där och jag längtade efter mamma och var yngst av alla och bodde med en tjej som var nästan lika gammal men som inte alls hade hemlängtan. Och alla pratade om saker som jag inte hade en aning om. De pratade om olika "kändisar" och dieter och nya, bra band och jag visste inte vem Bantar-Björn var?

Det är så jag fortfarande ser mig själv. Som den där ytterst töntiga tjejen med platt page, glasögon och läppglans utsmetat långt utanför läpparna. I en orange skjorta från sjuttiotalet. En som inte har någon som helst koll, som alltid är fulast och töntigast och verkligen är kusinen från landet.

Men så ÄR det ju inte längre. Jag känner mig förvisso fortfarande helt vilse när jag stöter på såna där människor som har full koll och är jättecoola och häftiga, men för katten! Förra veckan var jag på en social grej, typ after work, med unga, lyckade och vansinnigt råsnygga människor varav de flesta var från reklambranschen. Och jag passade in? Det. Så främmande när jag tänker på det.

Det blir så konstigt när jag ser mig själv som någon som jag faktiskt inte är längre. I alla fall inte enbart. Det blir konstigt och det krockar och det är ju ibland rätt otrevligt mot de människor som lär känna mig nu, som den jag är, och inte fattar varför jag ibland reagerar som den jag fortfarande upplever mig vara?

Ja ja. Jag tänkte först bara skriva här att jag köpt två klänningar från Asos och att jag ser fram emot att de ska komma, och sen tog den sena timmen och något annat - tristessen? - över. Sorry.

Jag vet förvisso fortfarande inte vem Bantar-Björn är?

Kvällens djupa fundering.

Folk som inte älskar Spice Girls och Brittan? Förstår mig inte på dem.

Fräscht, så jäkla fräscht.

När folk i bekantskapskretsen/på tv/i krönikor/på nätet/var fan som helst skämtar om att de har döttrar? Och bara "Näe, ha ha, det kommer ju bli jobbigt sen när de blir tonåringar och man får hålla efter dem. Man kanske skulle skaffa ett gevär så att killarna håller sig på avstånd?"??

JA DET ÄR JU JÄTTESKOJ MED HEDERSKULTUR HÖRRNI!

Jävla idioter.

Lite såhär: jag hoppas att alla mina barn får ett skitbra sexliv som tonåringar (eller vuxna, whenever de känner att det passar dem) och jag kommer se till att vi har kondomer hemma som det bara är att ta av och jag hoppas att jag aldrig aldrig ska fråga någon av mina döttrar om de verkligen ska ha sådär kort kjol och sådär mycket smink och ska de verkligen gå ut sådär??

Och när vi ändå är inne på ämnet döttrar så har jag insett att vi nog aldrig säger "tjejerna" om döttarna. Vi säger "ungarna" om de två stora, och så Majken. "Båda ungarna har somnat" = Noa och Emmy har somnat. Majken är liksom sin egen. Ibland kanske vi kallar Emmy och Majken för "de små", eller Noa och Emmy för "de stora" men sällan, ytterst sällan, att vi säger "tjejerna". Vilket jag tycker känns skönt och sunt och vettigt. Det hade ju varit lika orimligt att kalla dem för "de brunhåriga" som det är att benämna dem utifrån vilket könsorgan de har. Jag ser det verkligen inte som att jag har två döttrar och en son. Jag har tre barn. Och det är himla fint det.

Alla har vi några talanger.

Mina två superkrafter är dessa:

- Att aldrig någonsin bli förstoppad

- Att alltid veta ifall någon (man) är attraherad av mig eller inte.

Det första är ju jäkligt smidigt kan man tycka, vilket jag gör, men det andra hade väl varit en superbra grej ifall jag varit singel. Nu är det bara rätt awkward. För jag har fan aldrig. fel. (Och hur vet jag det då, jo för att de alltid BERÄTTAR det på ena eller andra sättet till slut och det är helt jäkla sjukt att jag alltid har rätt.)

Värdelösa superkrafter ändå. Skulle hellre ha Emmys: att kunna äta hur mycket kladdkaka som helst utan att må illa.

Känns kul ändå att det här är saker jag väljer att skriva om en fredagskväll. Hej och välkommen till min blogg. Den uppdateras sjukt sällan och när jag väl kommer till skott är det DETTA jag avhandlar? Ja ja. Ingen är ju här under pistolhot. Väl?

Torsdagsnöje

Tre saker vi ägnat oss åt denna kväll:

1) Min man såg på något program med Erik och Mackan av någon outgrundlig anledning. Jag hotade med skilsmässa eftersom han gav dem tittarsiffror. Sen hamnade vi i ett resonemang kring hur tittarsiffror egentligen mäts. Hur vet de att melodifestivalen slagit tittarrekord till exempel?

2) Läst bloggar. Eller det var ju inte VI som gjorde, det var jag. Jag måste ge lite länkkärlek till Tuffast av alla-Josefine som har en sån där blogg som bara känns helrätt. Det finns alldeles för få såna bloggar tycker jag.

3) Opererat nageltrång. Det var inte lite var som kom ut ur den förbannade tån kan jag berätta för er. För sånt vill ni så klart gärna veta. Jag hatar nageltrång. Nu har vi dränkt tån i alsolsprit och hoppas att jag vaknar med lite mindre sprängande smärta imorgon.

Hair chalk och jobblycka

Jag har precis färgat Emmys hår i regnbågens alla färger med Hair chalk (se eBay för info eller typ googla), och själv har jag skaffat orangea toppar. Vi får väl se om det är kvar imorgon, men är det något jag saknat på sistone är det lite lekfullhet. Vintern kräver tjocka kappor och skor och kompromissar inte. Jag vill ha sneakers och bara ben och rosa hårtoppar!

Ja ja. Jag är i alla fall otroligt glad för nya jobbet. Jag har svinkul. Jag lär mig enormt mycket. Jag känner mig smart och viktig och värdefull och efter den här hösten, en höst då jag velat krypa ner under täcket och gömma mitt misslyckade jag, behövdes det. Tacksam är bara förordet.

Att jobba halvtid är också perfekt. Det är väldigt bra just nu helt enkelt rent generellt. Om vi bara bodde i det här huset skulle det vara ännu mer perfekt.

Orken, vart tog du vägen?

Jag ställde klockan på 19 minuter och 30 sekunder förut idag. Då skulle det nämligen se ut som att den var 19.30, vilket är läggtiden för Noa. Med tre övertrötta barn kändes en ensamläggning i vanlig tid helt övermäktigt, så jag fuskade. Och det är ju okej.

Det som inte är okej är det gnälliga tonläget här hemma. Vi gnäller och gnatar på varandra för mycket. Allihop. Vi bor för trångt och för lyhört och irriterar oss på att vi är i vägen för varandra. Och så irriterar vi oss på att vi låter, att vi inte har ork att orka mer och att teven står på för ofta. Och barnen är trötta och vi är trötta och jag drömmer ibland om ett liv där vi bor i en flådig lägenhet och kan äta ute på restaurang varje kväll och inte behöver hantera gnälliga barn för i en alternativ verklighet så är de alltid på bra humör?

Jag vet inte. Jag längtar efter våren som sagt och jag vet ju av erfarenhet att precis allt blir bättre då. Så fort solen, värmen och blommorna kommer så är det lugna och glada gatan igen. Det är bara nu det är tungt och jobbigt och gnälligt och det enda jag vill göra är att ligga under en filt, äta choklad och låta barnen se på film efter film efter film.

För att väga upp, eller för att jag börjat jobba för miljöpartiet, har jag gjort egen müsli idag. Rispuffar och havregryn och rostad kokos, hackade dadlar, russin och hackad aprikos. Präktigt så det förslår och så gott att jag nog stryker middagarna framöver och byter ut dem mot fil och müsli. Ingen äter ju ändå maten vi lagar.

GNÄLL GNÄLL GNÄLL! Nu ska jag skriva på min bok. Det går så klart skitdåligt, men det kan jag inte skylla på vintern för i alla fall.

Det finns inte svordomar nog.

Undrar ifall Google för någon slags statistik på hur många svenskar som googlar "flytta utomlands" varje vårvinter? I såna fall antar jag att idag blir någon slags topp.

Jag är så jävla förbannat pisstrött på att bo i det här helvetesskitlandet. Jag kan inte få ur mig all ilska över att jag blev född i ett land med så vidrigt väder. Jag hatar hatar hatar hatar all snö och kyla och vill bara ha vår och värme nu.

Precis som alla andra tänker jag. Och så säger vissa att "men gud, sluta klaga, ni kan ju inte göra något åt vädret ändå". Nej, det är klart vi inte kan. Men jag vill på allvar bara lägga mig ner och gråta när det är så här kallt och snöigt efter en lång och mörk vinter. Jag vill inte ha mer snö. Jag orkar inte. Det är för jobbigt att bo i det här landet. Så jag klagar och gråter (jo!) och vill slå ihjäl någon ansvarig. Men det finns ingen ansvarig.

Så vi får väl flytta utomlands då.

Världens bästa tvååring!

Idag har vi firat födelsedag, tvååring-style! Det innebar tårta till frukost och lekland på förmiddagen. Och en jäkla massa pussel så fort vi satt ner en sekund.

Vi åt också lunch, hamburgare, som enligt en tvååring bör ätas så här:

En tugga hamburgare, tre slick på godisklubban i ena handen, några pommes som doppas i äppeljuicen, en tugga på hamburgaren, suga på klubban i fem minuter, några pommes, osv osv. Och en glass på det. Det är inte ofta vi hänger på ett hamburgerställe en timme på lunchen, men det är å andra sidan inte ofta Majken får bestämma precis allt heller. Men det fick hon ju idag.

Åh denna lilla unge. Jag är varje dag så otroligt lycklig och tacksam för att vi har henne. She's the sunshine of my life ihop med sina syskon. Jag är så lyckligt lottad. Vi har haft en fin dag ihop och nu sover hon och jag sitter och är nostalgisk över dagen hon kom till oss. Vid den här tiden hade vi kommit in till BB och två timmar senare föddes hon. Och vi kunde inte vara lyckligare.

Lördagsmorgon

Vi ligger i min säng, jag och de stora barnen. Noa masserar mig, sen spelar vi Lego Harry Potter. Ursäkta, men blir det någonsin kul? Jag tycker att jag bara springer runt och gör skittråkiga saker hela tiden och tröttnar. När får man slåss och kämpa?

I alla fall så bestämmer sig Emmy för att räkna mina födelsemärken. På ena armen. När hon har kommit till tjugonitton två gånger orkar hon inte längre. Själv kom jag upp i 79. På en arm. Och då såg jag ju inte ens hela armen.

Nämen det är ju kul att vara unik. Ingen snöflinga är lik den andra, leopardens fläckar är olika från varje leopard och mitt mönster av fläckar på kroppen ger säkert en ledtråd till var man kan finna den heliga graalen eller något.

Barn och läsning

Jag tycker att det är konstigt att barn läser så lite idag. Jag blir galen när mina (större) barn säger att de inte har något att göra när de har massor av böcker att sätta tänderna i. LÄS för bövelen, läs! Men de vill inte. De spelar hellre spel på ipaden eller ser på film och jag sliter mitt hår och känner mig misslyckad och tänker att bokslukaråldern förhoppningsvis väntar runt hörnet?

Men för att komma dit måste man ju också få flyt på läsandet. Och man måste tycka det är kul. Så nu har vi, i ett försök att få Noa att börja läsa böcker själv för nöjes skull, infört ett belöningssystem: 20 minuters läsning i 20 dagar (behöver inte vara i följd) och jag köper nästa Harry Potter-bok och läser för honom. Sedan börjar vi om med läsandet och sen köper jag nästa bok. Och så vidare.

Vi belönar läsning med läsning helt enkelt. Jag vill inte skapa ett liv där vi inför belöningssystem på belöningssystem och virrar in oss i scheman och stjärnor och belöningar, men läsning för läsning ser jag inga problem med.

Och jag lovar barnen att de aldrig ska behöva känna att de inte har något att läsa. Det finns bibliotek och bokhandlar och böcker kan man inte ha för många av. Förhoppningsvis bidrar det till att han upptäcker glädjen i att läsa. Jag vill inte bli en förälder som har barn som inte läser helt enkelt.

Det här var ju pinsamt.

Dagens topp två mest pinsamma saker:

1) Majken spydde i natt, så Emmy fick så klart vara hemma hon också. Ingen ska beskylla oss för att sprida helvetessjukan mer än nödvändigt Alltså kunde Emmys kompis inte heller komma hit och leka som det var planerat. Vilket jag trodde att min man ringde och informerade kompisens föräldrar om. Han trodde dock att jag ringde dem. Sådär en tio över fyra får jag ett samtal från kompisens pappa. Han undrar "om allt går bra?". Jag inser att han inte fått reda på att hans dotter inte kunde följa med oss hem. Klockan var tio över fyra som sagt. Han var kvar på jobbet. Förskolan stänger 16.15 idag på grund av planeringskväll. Nämen DET var ju inte pinsamt att förklara. Ba näe, din dotter är kvar på förskolan som stänger om fyra, tre, två...ett..., sorry! "Yay..."

2) Jag har torra läppar nu i denna förbannade vinterkyla. Så när jag var uppe på stan och letade efter födelsedagspresenter till Majken drog jag upp mitt lypsyl och smetade på läpparna medan jag sprang runt och letade saker att handla. Väl tillbaka i bilen, en timme senare, insåg jag att det var mitt röda läppstift jag fått upp och kletat ut. KUL!

Jag hanterar inte sömnbrist så bra helt enkelt. För omvärldens skull hoppas jag att inga barn kräks i natt.

Skrikgråter: EN VERONICA MARS-FILM?? ÄNTLIGEN??

Okej, jag är så exalterad nu att jag inte kommer kunna sova. För första gången kanske en film om Veronica Mars inte bara är en idé eller en facebookgrupps ouppnåeliga önskan, utan en realitet. Läs mer här, på kickstartersidan de har skapat. Eller se bara filmen här nere. Med Logan. LOGAN!

När folk babblar om att det var synd att Firefly lades ner vill jag bara hånskratta. Mmm... visst. Det var tråkigt, men kan vi prata om katastrofen att Veronica Mars bara fick tre säsonger??

Jag analyserar allt i vad de skriver nu. Som hur Kristen avslutar sitt brev på sidan med "LoVe to you ALL" vilket ju måste betyda att hon vill bli ihop med Logan igen va va va?

Ofta att jag kommer kunna sova nu? Det här är ungefär som om Beatles, Abba OCH Spice Girls återförenades och åkte på turné ihop. Så stort!

Pet peeves.

1) När folk äter apelsin bland andra människor. Ljudet när de skalar, lukten av apelsinskal, slörpandet när de äter? Blörk.

2) När folk äter kokt ägg bland andra människor. Typ efter träningen på gymmet? LUKTEN??! Blörk.

3) När folk låtsas att deras barn är ett år yngre än vad de är. Som att jag skulle kalla Majken för ettåring bara för att hon inte fyllt två än. Ba "idag sa min ettåring att hon ville köpa en hatt för att den var gul och fin*" och alla ba "OMG ZE GENI!" och sen visar det sig att vi har tvåårskalas om en vecka?

Ja, det var väl det.


* Den var inte gul. Den var svart. Hon kan tre färger: gul, blå, grön. Hon använder dem konstant fel. Hon kan nämna två bokstäver: E och B. Aldrig rätt där heller. Även siffror är bokstäver. Ingen kinesdrillad bebis här inte.

"Sov nu, det finns inga monster"

När barnen vaknar och är rädda så går jag in och klappar dem på huvudet, stoppar om dem och försäkrar att de är alldeles trygga i sina sängar. Inget hemskt kommer hända.

När barnen och maken sover och jag är ensam uppe och läser någon deckare som inte ens är otäck, så blir jag så rädd att när jag har läst klart måste jag rusa från soffan till toaletten och sedan springa och göra ett tigerhopp ner i sängen fullt påklädd. För att sedan tråckla av mig kläderna under täcket. Livrädd, med hjärtat bultande. Det kan ju ligga en mördare under sängen eller något. Och som ALLA VET så hjälper ju täcket mot allt. Precis allt.

Det är tur att barnen inte har en aning om vilken jäkla fejk jag är. Om de bara visste skulle de aldrig våga somna om efter en mardröm.

Så jävla PK!

Jag var och handlade idag. Framför bönorna stod en gammal man och petade på några burkar från Saltå Kvarn. När jag kom fram så berättade han att han åkt dit för att se efter om Ica hade dessa produkter, eftersom hans Coop hade stängt. Och då sa jag att jag faktiskt bojkottar Saltå Kvarn eftersom de är en bunt antroposofer.

- Jaha? Men det är ju jag också! Jag har vigt mitt liv åt att forska* om antroposofi och jag har varit lärare på Waldorfskolan och älskar Saltå Kvarn!

Ja, vad svarar man på det? Jag sa att de hade fina burkar i alla fall, men att de verkligen inte är något jag vill stötta. Och sen gick vi vidare åt varsitt håll.

Men det där med att bojkotta och ha koll på saker man handlar, jag orkar snart inte längre. Jag försöker handla ekologiskt, men också närproducerat. Jag försöker undvika alla skadliga e-ämnen och allraminst de värsta av typen e621. Jag vill inte köpa något med palmolja i, jag vill inte köpa något från Israel och jag vill inte stötta Nestlé heller men de är omöjligt för de äger typ ALLT?

Ja. Det tar typ tre timmar för mig bara att komma till fruktdisken. Idag var det extrapris på vanliga bananer så då köpte jag det för de kostade bara en tredjedel av vad de rättvisemärkta bananerna kostade och nu har jag dåligt samvete. Så. Jävla. PK.

På förekommen anledning: ni har väl inte missat detta?






*( He he, hade svårt att inte göra citationstecken i luften när han sa forska)

Varför hatar jag Turkiet?

Är det för hur de behandlar kurderna?
Är det för att det känns förknippat med hyperturism och stora hotellkomplex?
Är det för att jag har läst för många kritiska inlägg på nätet om påträngande inkastare?

Eller är jag bara fördomsfull?

Något är det i alla fall som gör att jag inte bokar den där resan i maj till Bodrum, trots att jag faktiskt tycker att det verkar mysigt. Något är det, men jag vet inte vad.

Vet du?

Det här med städning.

Fy fan vad jag hatar det. Och min man hatar det ännu mer. Min man hatar det så mycket att han hellre ställer till en stor scen som går ut på att jag är världens galnaste människa som tycker att man sopar under köksbordet när man städar köket, än att faktiskt sopa under köksbordet. Och jag hatar det så mycket att jag går omkring och suckar, surar och svär över hans jävla föräldrar som inte kunde lära honom att städa när han växte upp.

Inte för att jag är någon stjärna på städning heller. Våra soffor är smutsiga, våra dörrar är fulla av fingeravtryck och fläckar och i princip allt i hela huset behöver skuras/tvättas/torkas. Men vi hinner inte, orkar inte och vill inte. Vi hatar det så himla mycket.

Mest av allt hatar Emmy att städa. Vi har inför att när de har städat sitt rum så får de sitt lördagsgodis. Hon har inte ätit lördagsgodis på flera veckor. Hon är helt med på det också och bara "Näe, ni behöver inte köpa något godis till mig, jag kommer ändå inte städa. Det är tråååkigt!". Och Noa suckar och skakar på huvudet och säger att "Emmy, om du inte lär dig städa nu, vet du hur du kommer bli då när du är vuxen? Som PAPPA! Vill du det eller??".

Jag tror inte att någon vill hamna på samma nivå som min man när det gäller städning. Och jag tänker att det är väl för jävla typiskt att jag som orerar om jämställdhet och att vi ska vara bra förebilder ändå går och plockar och fixar och gör kanske 75% av allt hushållsarbete så att barnen själva säger att mamma är den enda som städar. Så jag skiter faktiskt i att Emmy inte städar. Hon kommer säkert ändå hamna där till sist, med ansvaret för att hemmet ska se bra ut. Så skit samma om hon inte orkar nu. Noa däremot, han ska lära sig att städa ordentligt. För fan heller att jag vill att min framtida svärdotter/svärson ska känna ilska mot oss för att vi har uppfostrat ännu en städhandikappad man.

Mardrömsmassagen

Jag har aldrig varit på så kallad "klassisk massage" förut. Jag har alltid gått på någon avslappnande massage med oljor och shit. Nu vet jag varför.

Om massören på avslappnande massage märker att man får ont så undviker de det stället sen. Om en massör på klassisk massage märker att man får ont så aktiverar hens inre sadist och de ba "oh the joy of pain!". Typ så. 

Hon som masserade mig idag var nog inspirationskällan för Voldemort när han bestämde sig för hur han ville hantera sina offer. Det värsta var att hon bara fortsatte och fortsatte och fortsatte och jag visste ju inte ens att jag hade muskler där hon masserade?

Visst, jag var beredd på att det skulle göra ont i rygg och nacke. Ha ha ha. Det var där det inte gjorde ont. Inte sådär att jag ville krypa ihop i en fosterställning och dö i alla fall. Men rumpan, den masserade hon. Jag hade tydligen fullt av muskelproblem där?  Who knew. Min rumpa har inte fått en sån omgång sedan NÅGONSIN, tack och lov. Och sedan fortsatte hon uppåt. Jag hade bokat en heltimmes helkroppsmassage. Det är ungefär, utan minsta lilla överdrift, det sämsta beslut jag någonsin tagit.

Ett tag när hon knådade på nacken så var det nästan skönt. Sådär att jag kunde räta ut tårna och börja andas igen och släppa bettet om underläppen. Så närmade hon sig örat och jag tyckte att det var rätt skönt och där har man ju ändå inga viktiga muskler och HOLY MOTHERFUCKER vad ont det gjorde helt plötsligt?? Jo, för där under örat, precis vid käken, där sitter det tydligen en muskel eller tryckpunkt eller något som fick mig att vilja slita håret av huvudet bara för att ha något skönt att tänka på. Och sedan slutade hon med det och jag fick tid till att tänka lite. Så jag tänkte på barnen, på hur de skulle klara sig om jag dog nu. Men så satte hon igång med min arm och då tänkte jag bara "gode gud låt mig dö nu, jag skiter i barnen, min man kan fan gifta om sig". 

Någonstans där i mitten var jag villig att erkänna Palmemordet bara hon slutade.

Sen tog hon brösten. Ja, brösten. Och DÅ tänkte jag att fan vad skönt (jag menar inte på det sättet), nu lär det väl inte göra ont? Ha ha ha. Ha ha ha ha ha ha. Det gjorde svinont. Där har man tydligen också muskler? Och hon skrattade och skrockade och sa att jag kommer få träningsvärk och att jag har dålig blodcirkulation och att jag är sned i ryggen. Jättekul, verkligen.

Magen kom sen. Ja, magen. Och jag förberedde mig på enorm smärta eftersom jag har så känslig magmuskulatur och om det gjorde så ont på resten av kroppen, vad skulle det då inte göra där? Det kändes inte alls. Jag vill inte prata om det mer.

Sen hade det gått en timme. Den längsta timmen i mitt liv. Ni vet hur man under vanlig massage brukar ligga och önska att det aldrig ska ta slut? Efter fem minuter låg jag och räknade sekunder tills det skulle ta slut. Herregud.

Tja, sen reste jag på mig och klädde på mig och höll på att ramla omkull eftersom min kropp var helt mörbultad.

Så, hon var så klart jättebra. Ifall någon vill ha kontaktuppgifter, hojta bara till. 

När jag blev en vit kränkt kvinna.

I dag är det den internationella kvinnodagen och vi firar, i brist på ett bättre ord, genom att uppmärksamma kvinnofrågor som de borde uppmärksammas alla andra dagar. Vi diskuterar sånt vi borde diskutera alla andra dagar. I dag är en liten glimt av en verklighet allt för långt borta och det gör mig både sorgsen och full av kämpaglöd. Men nu var det egentligen inte min feministiska glöd jag ville blogga om, utan snarare bristen därpå. Eller så här: hur jag igår plötsligt insåg att jag var en Vit Kränkt Kvinna.

Utan att nämna några namn eller nick, för jag tycker egentligen inte det är relevant, så läste jag en diskussion på twitter igår om hur Rättviseförmedlingen saknar intersektionellt arbete och hur det är en grej för vita rika kvinnor. Och sedan följde en diskussion om vad som är viktiga feministiska frågor, vilka representerar feminismen idag egentligen och så lite ilska mot vita medelklassfeminister som hatar på fattiga kvinnor som inte delar föräldraledigheten osv osv.

Och ja. Aj. Det tog. För jag är ju precis där. Jag saknar ofta ett intersektionellt perspektiv och kan hamna i fällan att skuldbelägga andra kvinnor för att inte vara tillräckligt feministiska, trots att de inte har förutsättningarna för det. Visst, jag avskyr liberalfeminister lika mycket som the next girl, men jag kan inte hjälpa att jag faktiskt tänkte följande tankar rent spontant när jag läste de olika åsikterna på twitter:

"Jaha, så bara för att man inte är vit och att man är fattig så ska man inte behöva ha något feministiskt medvetande?"

"Ursäkta om jag inte tycker att  bristen på konsumtion hos fattiga kvinnor är det viktigaste problemet just nu, utan vill fokusera på de större frågorna som faktiskt påverkar."

"Aldrig gör man rätt. Bara för att jag råkar vara född medelklass är det väl inte MITT FEL att andra har det dåligt?"

Ja, men ni ser ju. Så in i helvete vit kränkt kvinna. Sedan tänkte jag ett varv till, skämdes över mina första tankar och började fundera.

Jag tycker på allvar att en av de viktigaste frågorna är delad föräldraförsäkring. Jag tycker det eftersom jag är övertygad om att män som är engagerade föräldrar inte blir lika nonchalanta inför kvinnors villkor som de som låter kvinnorna ta barnansvaret. Jag är övertygad om att pojkar som växer upp med närvarande jämställda (tja, mer än de som inte delar) fäder får ett bättre förhållningssätt till mansrollen. Och jag tycker att det är rätt dumt att vifta bort frågan som något som vi med stabila förhållanden och SGI kan ägna oss åt.

Men.

Men sen tänkte jag igen. Det är väl för fan just vi som ska ägna oss åt den? Samtidigt som vi kan kämpa för sex timmars arbetsdag (en annan av de absolut viktigaste frågorna i min mening), bättre löner inom kvinnoyrken, bättre förutsättningar på förskolorna, mindre sexism i reklam och media, osv osv. Vi som faktiskt har tid att lägga timmar på att bråka om dåliga läromedel ur ett genusperspektiv, vi ska göra det. Det är inte problemet. Problemet blir om det blir på bekostnad av kvinnor som kanske inte har jobb, kan språket, ens har uppehållstillstånd eller möjlighet att försörja sig. När vi framhäver oss själva som feministiska förebilder trots att det vi sysslar med är så långt ifrån verkligheten från de som har det sämst att vi inte ens märker av deras frågor.

Problemet är inte att vissa är liberalfeminister eller ens biologister (eller okej, de är fan ett problem) som inte tycker att intersektionalitet är viktigt. Problemet är att även vi som i teorin tycker att det är viktigt ideligen hamnar i läget där vi värderar det som är viktigt för oss högre än det som är viktigt för många många andra. För att vi hörs bäst och syns mest och är nära politiken och kan påverka och propagera. Och om då vi som teoretiskt ska föra alla kvinnors kamp glömmer bort de som faktiskt befinner sig i de allra sämsta omständigheterna, DÅ ska vi fan skämmas.

Vilket jag gjorde. När jag hade kommit över min initiala känsla av att bli kränkt.

(Nu vill jag också be om ursäkt för att det blir ett sånt jävla "vi och dem"-perspektiv här. Jag vill inte tala för alla kvinnor och känner mig ute på väldigt tunn is när jag ska beskriva vad som är viktigt för "fattiga", som att det är en homogen grupp som det dessutom på något sätt ska tyckas synd om. Det är inte min mening alls. Ledsen om jag ändå hamnade där.)

Kan inte sluta skratta.

Min man sitter här bredvid mig och surfar på någon skämtsida på facebook och hittade följande lek:

Och folk är ju så roliga.Yxa, plastfolie, sopsäckar. Borr, olja och sprutgrädde (?). Sax, mössa och kökskniv. Analsmörja, rep och diesel. Konstgödsel, diesel och en förstärkt ståldunk.

Min absoluta favorit är denna:

Råttgift, barnmat, sopsäckar. 

Så. Jävla. Roligt.

Någon som är game?

Låtsas att jag hänger med i debatten.

Om barn på café: Spelar ingen roll hur gammal någon är, jag tycker inte att man ska störa andra som försöker fika oavsett. Sedan behöver barn träna på just detta så att de inte växer upp till gubbs som hö hö hö:ar ashögt, nyser som ett jävla jordskred och ropar "lilla gumman" efter tjejen som jobbar där.

Också detta: det är så fruktansvärt jävla ohyfsat att inte hälsa på barn som säger hej, och nej det spelar ingen roll vilken anledning du har, vilka problem du har osv så länge du är normalbegåvad och inte döv. Hälsa på barn precis som du skulle hälsat på en vuxen, ingen dör av att säga hej i farten.

När fan blev jag min mamma?

När blev jag min mamma? Jag fattar inte? Det är ju inte ens lite, det är MYCKET. Jag har blivit nästan exakt som hon, jag har genomgått någon kafkaprocess och blivit min jävla mamma. Jag orkar inte.

Mamma hade principer när jag var liten. Jag hatade hennes principer. Jag avskydde att vi inte fick ha kalas på McDonalds. Det var ju så orättvist!! Kommer mina barn få ha kalas på McDonalds? Ha ha ha, självklart inte. Man har väl principer.

Mamma ville inte köpa My little ponies till oss när vi var små, hon var emot dem. För kommersiellt tror jag. Sen ärvde vi ett gäng och fick i presenter osv, så vi hade såna ändå. Jag har inget emot My little ponies, jag har mina gamla kvar, men Barbie däremot. Skulle jag ju aldrig köpa! Och det har jag inte gjort heller, men de har ärvt och fått...

Min mamma färgade alltid håret med henna när jag var liten. Det luktade äckligt. Jag färgar håret med henna. Emmy klagar på att det luktar äckligt.

Mamma åkte på konferenser och jobbresor och suckade "jag är väl inte LIVEGEN!" när vi klagade. Och gud vad jag hatade det. "Jag har faktiskt ETT EGET LIV!" säger jag om barnen klagar på att jag åker bort ibland. Gud vad de antagligen hatar det. Suck it up liksom.

Det här börjar ju bli larvigt. Jag har inte ens nämnt att vi alltid överklär oss snarare än underklär oss, att vi båda är skeptiska till charterresor och hellre vill ha genuina resmål, att vi börjar gråta så lätt att det är genant, att vi hellre sitter med en bok/dator än leker med barnen, att vi innerst inne vill ha en hund men tycker det är för mycket jobb, shall I continue?

Jag jobbar i alla fall inte inom kulturbranschen. Alltid något. Dessutom är det min syster som ser exakt ut som min mamma. Men det är ju jag som hennar håret och utsätter mina barn för mina principer...

Kvällens planer.

Jag är på seminarium på Loka Brunn. Jag har fått ett jättefint rum med en jätteskön säng, titta bara:

Mina planer för kvällen var: äta jättegod trerättersmiddag, socialisera som man brukar, gå och lägga mig och se på Girls och Amazing race i en smulfri, barnfri säng. Möjligtvis efter en dusch i det otroligt lockande badrummet.

Men. Så klart så går inte det, för min käre make har glömt att installera ljudkortet sen han installerade om min dator i helgen. Såatteh... de nya planerna blir nog att äta jättegod trerättersmiddag, socialisera som man brukar, gå och lägga mig och surfa på resor efter en potentiell dusch. Det går ju det också, det gör det ju.

Sängen är ju fortfarande smulfri och väldigt skön.

Jaha, fyller du år du också?

Så himla rättvist det här med barn och hur mycket man engagerar sig i dem.

Första barnet: Nu fyller du två år, då har vi TVÅ kalas, du får en mängd paket och en stor rutschkana och vi bakar alla tårtor från grunden med olika avancerade fyllningar.

Tredje barnet: Va, fyller du år? Jaha. Är det någon idé att köpa några födelsedagspresenter när ditt rum redan svämmar över av leksaker? Och det är ju så himla nära till påsk när du fyller, bara två veckor ifrån. Vi kan väl fira dig då så slipper vi ha ett stort kalas?

Det känns så jävla illa. Samtidigt så har hon ju en massa saker som de andra inte har. Hon har stora syskon som kan ta hand om henne, hon har ett eget rum och en stor trädgård och massa sånt. Och, sorgligt nog, så finns det inte samma människor runt henne som det fanns runt de andra i samma ålder.

Det går säkert på ett ut till sist. Men det är klart att det svider och ger dåligt samvete när jag märker vilken skillnad det ändå är.

Fast nu har vi lärt oss göra macarons, så lite win är det ju ändå på hennes kalas jämfört med de andras.

Med kråsskjortor och mellohunkar.

Så har helgen varit. I fredags drack jag vin med fina Karolin, gick på synthklubb där killen som var DJ hade kråsskjorta och synthfrilla och vi drack svinstarka drinkar. Och så igår röstade svenska folket fel - igen - och snygg-Rolinski gick inte vidare till finalen.

Och så har jag hittat en soffa jag vill ha, men den var lite för dyr trots att den var billig. Om ni förstår? En annan soffa var billig och fin, men den ville min man inte ha. Detta med att kompromissa kan vara det sämsta med att vara i ett förhållande. Och då bestämmer ändå jag över 95% av inredningen. (Detta eftersom min man 1) har jättedålig smak och 2) tycker att det blir fint när jag bestämmer till sist. När han har vant sig...)

Nu kollar vi på barnkanalen och jag hatar på alla dåliga barnprogram, men det är ett separat inlägg. Som kommer när jag har tid, när det nu blir.