"Du är så jävla läcker, men om killarna är på dig för mycket så säg till vakten så slänger han ut den som är jobbig. Ok? Gör det bara!"
Sa den främmande tjejen vänligt. Nickade jag tillbaka.
Gjorde jag inte. Sa till vakten that is.
För att jag inte ville vara den där jobbiga tjejen?
För att jag inte ville lämna dansgolvet?
För att jag på något sätt tog för givet att det är ju så det är att vara tjej; händer överallt, män överallt, påträngande, lismande, smörande, komplimangösande, dansande, tafsande. Inte ens killen som vred upp min arm på ryggen för att vara... rolig? flirtig? dominant? sa jag till om. Slog bara till när han i fortsättningen närmade sig.
Sen idag satt jag och tänkte på att nästa gång, då har jag inte så utmanande kläder. Då kanske jag dansar lite lugnare. Då kanske jag tar på mig en polojumper istället. Eller jeans. Eller så kanske jag sminkar mig mindre. Så satt jag och tänkte tills jag kom på mig själv. Fuck heller.
Nästa gång tänker jag klä mig precis så tight och urringat jag vill. Jag kommer ha precis lika mycket smink, rufsigt hår som igår och jag tänker dansa precis lika mycket som vanligt. Men nästa gång ska jag se till att tillkalla vakten varenda jävla gång någon tycker att de ska få röra vid mig som de behagar.
Jag är inte så arg som jag låter. Vi hade det jättetrevligt och kul och idag upptäckte jag en sträckt muskel i magen för att jag dansade så mycket igår. Jag är mest fundersam över min reaktion. Jag trodde att jag var smartare än så.
söndag 31 januari 2010
lördag 30 januari 2010
Viva la make up!
Herregud vad jag älskar smink. Lite sånt där, lite si och lite så och vips har man gått från sliten och trist småbarnsmorsa till... tja, jag vill inte säga the belle of the ball, men tamefan inte en ful styvsyster heller.
(Herrejävlar vad beroendeframkallande det är att ta kort på sig själv i spegeln. Vad bra man blir jämfört med i vanliga fall. Jag kommer aldrig mer att håna modebloggare som smäller upp systemkameran tillsammans med en liderlig pose framför spegeln. I feel you sisters!)
Nu: vin. Utgång. Ha en trevlig lördag!
(Herrejävlar vad beroendeframkallande det är att ta kort på sig själv i spegeln. Vad bra man blir jämfört med i vanliga fall. Jag kommer aldrig mer att håna modebloggare som smäller upp systemkameran tillsammans med en liderlig pose framför spegeln. I feel you sisters!)
Nu: vin. Utgång. Ha en trevlig lördag!
fredag 29 januari 2010
Dessutom dukar vi alltid undan direkt efter maten...
P berättade idag när jag kom hem att en av pedagogerna på Noas förskola tydligen läser min blogg då och då. Skrik och panik utbröt. Eller kanske inte riktigt så, men jag gjorde en snabb "herregud vad har jag egentligen skrivit i bloggen?"-genomgång. Så himla absurt, samtidigt som jag tycker att det är underbart att det blir fler och fler läsare verkar det tydligen inte ha slagit mig att det då kan dyka upp någon som jag vill verka seriös inför.
Därför funderar jag på att sätta alkolås på mobiltelefonen. Inga "woho, jag har druckit massor med vin och är äntligen lite glad för första gången den här förbannade vintern"-bloggningar are coming this way. Jag funderar också på att minska antalet svordomar något, för om en förskollärare kan bli sparkad för att ha en mössa med texten "pornstar" på måste det ju kunna gå andra hållet också? Sist men inte minst blir det inga mer småkomiska inlägg från vår "låtsaskaotiska" vardag; i framtiden tänker jag beskriva vårt familjeliv precis som det är. Välordnat, sunt och helt strukturerat. Rent är det också.
Eller ok. Jag kanske inte orkar ändra på mig så mycket. Däremot är jag oh so happy att jag aldrig kom mig för att skriva det där inlägget om hur otroligt snygg en pappa till ett barn på småbarnsavdelningen var. Det håller jag för mig själv! (Men vi talar alltså väldigt väldigt snygg.)
Därför funderar jag på att sätta alkolås på mobiltelefonen. Inga "woho, jag har druckit massor med vin och är äntligen lite glad för första gången den här förbannade vintern"-bloggningar are coming this way. Jag funderar också på att minska antalet svordomar något, för om en förskollärare kan bli sparkad för att ha en mössa med texten "pornstar" på måste det ju kunna gå andra hållet också? Sist men inte minst blir det inga mer småkomiska inlägg från vår "låtsaskaotiska" vardag; i framtiden tänker jag beskriva vårt familjeliv precis som det är. Välordnat, sunt och helt strukturerat. Rent är det också.
Eller ok. Jag kanske inte orkar ändra på mig så mycket. Däremot är jag oh so happy att jag aldrig kom mig för att skriva det där inlägget om hur otroligt snygg en pappa till ett barn på småbarnsavdelningen var. Det håller jag för mig själv! (Men vi talar alltså väldigt väldigt snygg.)
Vad vill ni läsa?
Jag är helt lost. Skriver jag långa, välgenomtänkta och välformulerade inlägg får jag noll kommentarer. Slänger jag in ett snabbt och slarvigt inlägg om något banalt kan jag få massor av kommentarer. Nu skriver jag ju inte för kommentarernas skull, jag har kommentarer så det räcker och blir över på banken. Jag skriver för att det är roligt. Och för att jag har ett bekräftelsebehov större än min stjärt. (Gud, stjärt måste ju vara det absolut fulaste ordet i vårt språk?)
Men om vi nu förutsätter att antalet kommentarer indikerar populariteten på inlägget, vad ger det då för resultat? Tja, det är väl där jag har gått vilse. Jag vet inte vad ni vill läsa. Fattarnte.
Äh vafan. Nu slutar vi med tjusiga omskrivningar och uttryck som "indikerar populariteten" och talar klarspråk: Jag har noll inspiration. Det enda jag vill är att gnälla och skriva poetiska saker som hur min bils trasiga bakruta symboliserar min själ och annat emotjafs. Ge mig inspiration, pronto!
Snälla?
Men om vi nu förutsätter att antalet kommentarer indikerar populariteten på inlägget, vad ger det då för resultat? Tja, det är väl där jag har gått vilse. Jag vet inte vad ni vill läsa. Fattarnte.
Äh vafan. Nu slutar vi med tjusiga omskrivningar och uttryck som "indikerar populariteten" och talar klarspråk: Jag har noll inspiration. Det enda jag vill är att gnälla och skriva poetiska saker som hur min bils trasiga bakruta symboliserar min själ och annat emotjafs. Ge mig inspiration, pronto!
Snälla?
torsdag 28 januari 2010
"Nej, jag vill inte. Jag leker inte med killar"
Så svarade en tjej som Noa gillar idag när jag hämtade honom och föreslog för henne att hon någon dag skulle komma hem och leka med oss.
På väg ut till bilen nämner jag något om saken för Noa. Han konstaterar helt lakoniskt att "Ja, vad konstigt att hon inte visste att man kan leka med både pojkar och flickor". För honom är det ingen big deal. För honom är det inget alls, bara lite märkligt. För mig däremot är det en symbol för precis all skit som jag inte vill ska finnas. Flickeriflickor som bara ska vara på ett sätt, pojkeripojkar som är så annorlunda mot snippbärare och allt ska separeras, allt ska särskiljas och om man inte passar in någonstans - vem leker man med då? "Du får inte leka med oss, du har för långt hår" hade en kille sagt till honom förra veckan. För långt hår och för flickiga intressen för pojkarna. För mycket snopp för tjejerna.
Han bryr sig som sagt inte. Reagerar inte, tycker mest att andra är lite knasiga som inte förstår. Men å andra sidan kanske de lär sig sen, precis som jag lär mig läsa sen, eller hur mamma?
Jo, man kan ju hoppas lilla älskling. Men hoppas inte för mycket. Det finns vuxna som fortfarande inte har fattat.
På väg ut till bilen nämner jag något om saken för Noa. Han konstaterar helt lakoniskt att "Ja, vad konstigt att hon inte visste att man kan leka med både pojkar och flickor". För honom är det ingen big deal. För honom är det inget alls, bara lite märkligt. För mig däremot är det en symbol för precis all skit som jag inte vill ska finnas. Flickeriflickor som bara ska vara på ett sätt, pojkeripojkar som är så annorlunda mot snippbärare och allt ska separeras, allt ska särskiljas och om man inte passar in någonstans - vem leker man med då? "Du får inte leka med oss, du har för långt hår" hade en kille sagt till honom förra veckan. För långt hår och för flickiga intressen för pojkarna. För mycket snopp för tjejerna.
Han bryr sig som sagt inte. Reagerar inte, tycker mest att andra är lite knasiga som inte förstår. Men å andra sidan kanske de lär sig sen, precis som jag lär mig läsa sen, eller hur mamma?
Jo, man kan ju hoppas lilla älskling. Men hoppas inte för mycket. Det finns vuxna som fortfarande inte har fattat.
The reacher vs. The settler
I HIMYM häromdagen lanserades teorin om att i varje förhållande finns det en reacher, som jagar någon som egentligen är out of hens league. Så finns det då självklart också en settler, som nöjer sig med någon som är lite "under". Om ni fattar. Det är väl lite som den gamla teorin om att det i varje förhållande finns någon som älskar den andra lite mer än hen blir älskad tillbaks.
Ha ha, sa vi. Så är det ju inte, sa vi. Sen började vi gå igenom bekantskapskretsen (oh yes, det är nu ni ska undra för er själva hur vi tänkte!) och fann att i vissa fall var det uppenbara settler/reacher-förhållanden medan i andra var det stört omöjligt.
Själva ville ingen av oss ta steget ut och säga "jag nöjde mig med dig". För hur awkward vore inte det? Till sist enades vi om att när vi började var jag lätt settlern och han reachern, men nu har han gått om mig. Medan jag fött barn och förlorat min unga vackra kropp (jodå ironin flödar här) så har han blivit mognare och bättre. Medan jag bara blir sämre med åren blir han roligare, får fler vänner och avancerar yrkesmässigt. Jag peakade i gymnasiet, hans bästa tid är nu. Den tanken somnade jag med igår kväll.
Jag tror att vi ska sluta titta på "How I met your mother".
Ha ha, sa vi. Så är det ju inte, sa vi. Sen började vi gå igenom bekantskapskretsen (oh yes, det är nu ni ska undra för er själva hur vi tänkte!) och fann att i vissa fall var det uppenbara settler/reacher-förhållanden medan i andra var det stört omöjligt.
Själva ville ingen av oss ta steget ut och säga "jag nöjde mig med dig". För hur awkward vore inte det? Till sist enades vi om att när vi började var jag lätt settlern och han reachern, men nu har han gått om mig. Medan jag fött barn och förlorat min unga vackra kropp (jodå ironin flödar här) så har han blivit mognare och bättre. Medan jag bara blir sämre med åren blir han roligare, får fler vänner och avancerar yrkesmässigt. Jag peakade i gymnasiet, hans bästa tid är nu. Den tanken somnade jag med igår kväll.
Jag tror att vi ska sluta titta på "How I met your mother".
onsdag 27 januari 2010
Sunk.
Vi ska äta fiskpanetter (färdiggjorda!) och pommes frites i ugn (färdiggjorda!) samt remouladsås (färdiggjord!) ikväll. Det känns så himla sunkigt. Att inte panera en rödspätta, skära till lite potatis och röra ihop en egen sås känns lite förbjudet. Det är nästan som att ertappas med att köpa en hämtpizza mitt i veckan eller något sånt.
Vad har ni för sunkmat som ni tar till de kvällar när ni inte orkar laga riktig mat?
Vad har ni för sunkmat som ni tar till de kvällar när ni inte orkar laga riktig mat?
tisdag 26 januari 2010
"Å sen taru och stirrar mot solnedgången och tar på dig glajjorna, ok?"
CSI bara: "Åh, det syns att den här familjen blev mördad mitt i sin middag. De har fortfarande maten kvar på bordet och stolen är till och med utskjuten. Det innebär att de blev mördade någonstans mellan 17-21 på kvällen."
Ledsen att göra dig besviken Grissom/Horatio/Du i CSI NY som jag aldrig orkade se, men vi åt för två timmar sen. Ni måste lära er att kalkulera med vardagströtta och lata småbarnsföräldrar i era uträkningar.
(Sen kommer de presentera väldigt bindande bevis, typ "Vi har jord från deras trädgård på dina skor" och mördaren som är trädgårdsmästare bara "Åh nej. Hur skulle jag som var deras trädgårdsmästare kunna bortförklara det? Klart jag måste erkänna och berätta precis hur allt gick till.")
Ledsen att göra dig besviken Grissom/Horatio/Du i CSI NY som jag aldrig orkade se, men vi åt för två timmar sen. Ni måste lära er att kalkulera med vardagströtta och lata småbarnsföräldrar i era uträkningar.
(Sen kommer de presentera väldigt bindande bevis, typ "Vi har jord från deras trädgård på dina skor" och mördaren som är trädgårdsmästare bara "Åh nej. Hur skulle jag som var deras trädgårdsmästare kunna bortförklara det? Klart jag måste erkänna och berätta precis hur allt gick till.")
Arbeit macht frei
Jorå, såatteh... moderaterna har lite dåligt med sysselsättning för tillfället. Eller alltså, de har ju tvingat ut sjuka i arbetslivet, så nu tycker de väl att de har lite extra tid. Tid som man kan lägga på att kränka enskilda individer. Det känns väldigt "arbetslinje", varenda en som inte arbetar ska skämmas ut offentligt av två högt uppsatta höginkomsttagare med makt. In i ledet med dig bara Alexandra. Nu, pronto! Arbeta!
Låt oss se vad två högt uppsatta moderater har att säga om en sjukskriven småbarnsmamma:
"Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav."
"Vänsteralliansen lovar att sådana som Alexandra ska kunna vara fortsatt sjukskrivna så länge det behövs." (min kursivering)
"Det tror vi till och med Alexandra kommer att hålla med om en vacker dag."
Det spelar ingen roll ifall hon fejkar sina smärtor eller ifall hennes sjukskrivning är ogiltig eller ens om hon är mytoman. Sen när är det acceptabelt att två högt uppsatta politiker gör gemensam sak och smutskastar en enskild medborgare? Sen när är det ok att håna någon som inte har samma spelplan som en själv? Sen när är det lämpligt och passande för folkvalda politiker att raljera över en kvinna som uppenbarligen mår dåligt?
Jag kan säga när det blev ok. Det var i samma ögonblick som ordet "arbetslinjen" blev den nya parollen. För det absolut viktigaste idag är ju att inte en enda liten sketen småbarnsmorsa är sjukskriven. Strunta i skattefifflare och ekonomiska brottslingar som kostar samhället multum. Satsa på de små och svaga istället.
För vem vill stöta sig med sina grannar och fellow politiker?
Låt oss se vad två högt uppsatta moderater har att säga om en sjukskriven småbarnsmamma:
"Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn. Hon vill vara kvar i sjukförsäkringen, ha sin försörjning därifrån och gå fri från krav."
"Vänsteralliansen lovar att sådana som Alexandra ska kunna vara fortsatt sjukskrivna så länge det behövs." (min kursivering)
"Det tror vi till och med Alexandra kommer att hålla med om en vacker dag."
Det spelar ingen roll ifall hon fejkar sina smärtor eller ifall hennes sjukskrivning är ogiltig eller ens om hon är mytoman. Sen när är det acceptabelt att två högt uppsatta politiker gör gemensam sak och smutskastar en enskild medborgare? Sen när är det ok att håna någon som inte har samma spelplan som en själv? Sen när är det lämpligt och passande för folkvalda politiker att raljera över en kvinna som uppenbarligen mår dåligt?
Jag kan säga när det blev ok. Det var i samma ögonblick som ordet "arbetslinjen" blev den nya parollen. För det absolut viktigaste idag är ju att inte en enda liten sketen småbarnsmorsa är sjukskriven. Strunta i skattefifflare och ekonomiska brottslingar som kostar samhället multum. Satsa på de små och svaga istället.
För vem vill stöta sig med sina grannar och fellow politiker?
I'm thinking att det är synd att jag bantar...
Imorgon är det min föräldralediga dag. De senaste onsdagarna har vi varit på biblioteket, men jag är rätt så säker på att det var därifrån Emmy fick sin magsjuka och dessutom så är det ju närapå självmord att bege sig dit ensam med två barn som inte alltid tycker att mamma har rätt. Så imorgon får det bli något annat. Noa har lyckats boka in "värsta byggardagen". Eller rättare sagt, han frågade om vi inte kunde bygga höga torn och stora byggnader. Det var hans språkfattiga mamma som myntade begreppet "värsta byggardagen".
Men i genusandan som alltid genomsyrar mitt föräldraskap måste vi ju göra något som inte bara är hårt och byggigt. Typ baka.
I'm thinking världens godaste äppelkaka? Receptet som kommer ifrån min mormors systers granne någonstans nere i landet. Mormors syster är död sedan länge, om grannen lever vet jag inte. Men "Ullas äppelkaka" har inte försvunnit.
I'm thinking chokladbollar? Det är ju så enkelt. Tyvärr är det också mördande gott. Nåja, det tycker ju barnen också, så om jag vänder ryggen till i fem minuter behöver jag inte oroa mig över att bli frestad.
I'm thinking drömmar med chokladsmet emellan? Då måste först svägerskan konsulteras, men det känns bara rätt och riktigt. Inte kan man väl ha en bakdag utan att använda diverse släktrecept?
Vad är era favorittips för bakning med barn?
(Den som säger surdeg blir bannad härifrån för alltid, bara så att ni vet. Jag vill ha socker och fett, det hoppas jag att ni förstår!)
Men i genusandan som alltid genomsyrar mitt föräldraskap måste vi ju göra något som inte bara är hårt och byggigt. Typ baka.
I'm thinking världens godaste äppelkaka? Receptet som kommer ifrån min mormors systers granne någonstans nere i landet. Mormors syster är död sedan länge, om grannen lever vet jag inte. Men "Ullas äppelkaka" har inte försvunnit.
I'm thinking chokladbollar? Det är ju så enkelt. Tyvärr är det också mördande gott. Nåja, det tycker ju barnen också, så om jag vänder ryggen till i fem minuter behöver jag inte oroa mig över att bli frestad.
I'm thinking drömmar med chokladsmet emellan? Då måste först svägerskan konsulteras, men det känns bara rätt och riktigt. Inte kan man väl ha en bakdag utan att använda diverse släktrecept?
Vad är era favorittips för bakning med barn?
(Den som säger surdeg blir bannad härifrån för alltid, bara så att ni vet. Jag vill ha socker och fett, det hoppas jag att ni förstår!)
måndag 25 januari 2010
Min fiktiva verklighet.
Igår trodde vi för några isande kalla minuter att vi just sett det sista avsnittet någonsin av The Office (US). Innan vi hann konsultera IMDB (och inse att det fanns avsnitt kvar) kände vi oss snopna, ledsna och faktiskt rätt skamsna. Så ovärt att slänga bort ett så stort ögonblick på en sunkig söndagskväll. Så vanvördigt att sitta där trötta och med förkylning och inte ens inse det stora i ögonblicket förrän det är över. Som tur är får vi en till chans. Jag fasar för det ögonblicket.
De av er som inte är så förtjusta i tv-serier som jag, ni förstår inte. Hur skulle ni kunna göra det? För er är det ju bara fiktion, tv. Inte på riktigt. Ni förstår inte varför man skulle blanda cosmopolitans och ställa in planerade aktiviteter för att tillsammans med mor och syster se det sista avsnittet av "Sex and the city". Det är väl märkligt för er att i flera dagar känna en isande tomhet efter att "Cold Feet/Kalla fötter" tagit slut. Eller för den delen; att sörja i flera veckor över att Rachel dog. Eller? Kan ni förstå?
När en älskad tv-serie tar slut är det som att bli dumpad. Eller som att bästa vännen flyttar för att aldrig höra av sig igen. Visst, man kan se om serien gång på gång, men det blir aldrig samma sak igen. Vissa serier (hejsan cityakuten) hade man ändå tappat kontakten med, så när de försvann ur ens liv var det bara lite småsorgligt, men livet fortsatte på likadant dagen efter. Andra serier är svårare att komma över. Äh, när vi ändå är inne på ämnet kan jag ju lika gärna löpa den patetiska linan ut: vissa serier kommer man aldrig över. Veronica Mars, kom tillbaka till mitt liv!
Jodå, visst är det ett symptom på min sociala inkompetens att jag står fiktiva personer i tv-serier närmre än mina arbetskamrater och många släktingar. Men jag vet inte, jag tänker inte skämmas. Jag vet att vi är fler som är serienördar. Jag vet att vi är fler som snurrar in oss. Hell, det finns ju en Lost-kultur där ute som bevisar att jag inte är ensam om att vilja leva i fiktionen.
Det kommer komma en dag, alldeles för snart, när en av mina absoluta favoriter går i graven. Men då tänker jag åtminstone vara beredd. Inte slösa bort det på en grå söndag helt utan ceremonier. Mina vänner förtjänar mer än så.
De av er som inte är så förtjusta i tv-serier som jag, ni förstår inte. Hur skulle ni kunna göra det? För er är det ju bara fiktion, tv. Inte på riktigt. Ni förstår inte varför man skulle blanda cosmopolitans och ställa in planerade aktiviteter för att tillsammans med mor och syster se det sista avsnittet av "Sex and the city". Det är väl märkligt för er att i flera dagar känna en isande tomhet efter att "Cold Feet/Kalla fötter" tagit slut. Eller för den delen; att sörja i flera veckor över att Rachel dog. Eller? Kan ni förstå?
När en älskad tv-serie tar slut är det som att bli dumpad. Eller som att bästa vännen flyttar för att aldrig höra av sig igen. Visst, man kan se om serien gång på gång, men det blir aldrig samma sak igen. Vissa serier (hejsan cityakuten) hade man ändå tappat kontakten med, så när de försvann ur ens liv var det bara lite småsorgligt, men livet fortsatte på likadant dagen efter. Andra serier är svårare att komma över. Äh, när vi ändå är inne på ämnet kan jag ju lika gärna löpa den patetiska linan ut: vissa serier kommer man aldrig över. Veronica Mars, kom tillbaka till mitt liv!
Jodå, visst är det ett symptom på min sociala inkompetens att jag står fiktiva personer i tv-serier närmre än mina arbetskamrater och många släktingar. Men jag vet inte, jag tänker inte skämmas. Jag vet att vi är fler som är serienördar. Jag vet att vi är fler som snurrar in oss. Hell, det finns ju en Lost-kultur där ute som bevisar att jag inte är ensam om att vilja leva i fiktionen.
Det kommer komma en dag, alldeles för snart, när en av mina absoluta favoriter går i graven. Men då tänker jag åtminstone vara beredd. Inte slösa bort det på en grå söndag helt utan ceremonier. Mina vänner förtjänar mer än så.
söndag 24 januari 2010
And that's why I can never join Vänsterpartiet...
Fy fan vad äcklig Cola Light är jämfört med Cola Zero. Sliskig eftersmak. Blörk.
Det är ungefär som att dricka cola (vilken som helst) i 0.5-litersflaskorna. Värdelöst.
Coca Cola (zero) ska avnjutas i vinglas, upphällda från en 2-litersflaska. Möjligtvis en 1.5-litersflaska. Ska man bara dricka lite är det en 33-clburk som gäller, annars får man vara utan.
För gör inte misstaget att köpa 0.5-litersflaskorna. Ok?
Det är ungefär som att dricka cola (vilken som helst) i 0.5-litersflaskorna. Värdelöst.
Coca Cola (zero) ska avnjutas i vinglas, upphällda från en 2-litersflaska. Möjligtvis en 1.5-litersflaska. Ska man bara dricka lite är det en 33-clburk som gäller, annars får man vara utan.
För gör inte misstaget att köpa 0.5-litersflaskorna. Ok?
lördag 23 januari 2010
zzz
"Vyssalulla litet barn, sov i ro du lilla. Far han är åt Örebro, köper barnen gulleskor. Gulleskor med spännen, barnen ska sova så länge. Skatan sitter på taket. Snackar med sina döttrar. Vart ska vi fara i vinterkall, vi fryser så om våra fötter? Jo vi ska fara till Danmark, och köpa skor för en halvmark. Tre trinda pepparkorn, och katten blåser i ett silverhorn. Kissekatt som döder vart, vart begraven i diket. Med huvudet ner och fötterna upp, och skatan skrattar åt liket. Gumman skulle vagga, hade inget barn. Tog hon litet föl och lade på sin arm. Vyssa lulla långskånka, långa ben det har du. Får du leva länge blir du lik din far. Vyssalulla litet barn, sov i ro du lilla..."
Gud vilken flashback till när han var 1-2 år och behövde vaggas till sömn. Så många timmar vi satt vid hans säng och sjöng. 1-2 timmar varje kväll, oavsett om vi var iväg eller hemma. Aldrig villiga att kompromissa med vårt liv, var vi ivägbjudna vaggade vi hans vagn där - mellan vindiskussioner och efterrätt. Vagga vagga, sjunga sjunga.
Klockan är 23 och jag kunde precis nyss smyga sakta ut ur rummet, från en femåring som för en gångs skull inte kunde somna. Akta så att det inte knarrar på golvet. Försiktigt så att inte sängen gnisslar. Tyst tyst med dörren. Att vi hade det så varje kväll i flera år? Herregud vad skönt att det är över.
Gud vilken flashback till när han var 1-2 år och behövde vaggas till sömn. Så många timmar vi satt vid hans säng och sjöng. 1-2 timmar varje kväll, oavsett om vi var iväg eller hemma. Aldrig villiga att kompromissa med vårt liv, var vi ivägbjudna vaggade vi hans vagn där - mellan vindiskussioner och efterrätt. Vagga vagga, sjunga sjunga.
Klockan är 23 och jag kunde precis nyss smyga sakta ut ur rummet, från en femåring som för en gångs skull inte kunde somna. Akta så att det inte knarrar på golvet. Försiktigt så att inte sängen gnisslar. Tyst tyst med dörren. Att vi hade det så varje kväll i flera år? Herregud vad skönt att det är över.
As good as it gets!
Magsjukan var lindrig och hittills är ingen annan smittad.
Vinet ligger på kylning och långväga vän sitter i bilen på väg hit.
Visst känns det lite som att jinxa allt, men jag vågar ändå påstå att det verkar bli en rätt bra helg ändå!
fredag 22 januari 2010
Jag är inte ensam, jag är bara efter min tid...
I Alfonsböckerna är Alfons, sju år, barnvakt åt en fyraåring en hel kväll.
Han går ensam till skolan mitt i stan, och är ute och leker i parker och på gården från fyra-fem års ålder.
I Bullerbyn ror åttaåringarna ut på sjön själva. Tommy och Annika får ge sig ut på rymmen. Emil tar ensam Alfred till doktorn och i "Amanda! Amanda!" är ungarna ute och leker hela långa sommarkvällarna. Utan varken gps-jacka eller mobiltelefon.
Det är därför det känns så jäkla larvigt att mynta ett begrepp som "free range kids" som någon nyhet. Som om det vore något nytt att låta barnen ta ansvar, gå på äventyr, slippa hönsföräldrar med övervakningsnoja.
Det är inte något nytt. Det är det normala. Det är så det alltid har varit. Det är så det ska vara.
Det är bara så att föräldrar idag är för fucked up för att se det.
Han går ensam till skolan mitt i stan, och är ute och leker i parker och på gården från fyra-fem års ålder.
I Bullerbyn ror åttaåringarna ut på sjön själva. Tommy och Annika får ge sig ut på rymmen. Emil tar ensam Alfred till doktorn och i "Amanda! Amanda!" är ungarna ute och leker hela långa sommarkvällarna. Utan varken gps-jacka eller mobiltelefon.
Det är därför det känns så jäkla larvigt att mynta ett begrepp som "free range kids" som någon nyhet. Som om det vore något nytt att låta barnen ta ansvar, gå på äventyr, slippa hönsföräldrar med övervakningsnoja.
Det är inte något nytt. Det är det normala. Det är så det alltid har varit. Det är så det ska vara.
Det är bara så att föräldrar idag är för fucked up för att se det.
torsdag 21 januari 2010
Äh, vi fortsätter väl på det inslagna spåret...
Jag har inte bloggat på hela dagen. Visst vore det trevligt om det berodde på roliga saker? Visst vore det kul om jag hade "ryckt upp mig" lite, fokuserat på trevliga saker? Struntat i att londonresan inte blev av, struntat i trasiga bilar, jobbproblem, ledsna dagisbarn och allt sånt.
Jag hade faktiskt kommit en bit på väg. Hade börjat tänka på att den här veckan faktiskt är den roligaste på hela resterande vintern. Tänkte på att både min syster och en långväga vän skulle besöka mig den här helgen. Fan, jag hade nästan börjat känna mig lite positiv.
Sen ringde min make. Pang bom och platt fall, ty Emmy är magsjuk. Inget besök av syster. Inget besök av långtbortboende vän. Ingen danskurs ikväll. Inget kul alls. Istället fick jag slänga mig i bilen och köra till Noas förskola där det var arbetsdag (det är ett föräldrakooperativ) och där fick jag stå i minusgrader och snö och gunga andras barn. I flera timmar. Nu är jag inte bara deppig och förbannat trött på alltings jävlighet, jag är genomfrusen också.
När jag sluter ögonen ser jag en flaska vodka framför mig. För (och jodå, visst är jag medveten om hur klyschigt det här låter) om livet är pest; fyllan värmer bäst! Gud vet att jag behöver lite värme right about now.
(Ska vi göra som så att det här får bli det sista gnällinlägget? Även om taket rasar in på huset så ska jag försöka låtsas som att det regnar. Vilket ju vore väldigt olämpligt om taket har rasat in. Regn alltså. Jag lovar att låtsas att jag har kul, jag lovar att försöka se roliga saker i vardagen. Och om jag misslyckas så lovar jag att i alla fall inte blogga om skiten. Blir det bra så?)
Jag hade faktiskt kommit en bit på väg. Hade börjat tänka på att den här veckan faktiskt är den roligaste på hela resterande vintern. Tänkte på att både min syster och en långväga vän skulle besöka mig den här helgen. Fan, jag hade nästan börjat känna mig lite positiv.
Sen ringde min make. Pang bom och platt fall, ty Emmy är magsjuk. Inget besök av syster. Inget besök av långtbortboende vän. Ingen danskurs ikväll. Inget kul alls. Istället fick jag slänga mig i bilen och köra till Noas förskola där det var arbetsdag (det är ett föräldrakooperativ) och där fick jag stå i minusgrader och snö och gunga andras barn. I flera timmar. Nu är jag inte bara deppig och förbannat trött på alltings jävlighet, jag är genomfrusen också.
När jag sluter ögonen ser jag en flaska vodka framför mig. För (och jodå, visst är jag medveten om hur klyschigt det här låter) om livet är pest; fyllan värmer bäst! Gud vet att jag behöver lite värme right about now.
(Ska vi göra som så att det här får bli det sista gnällinlägget? Även om taket rasar in på huset så ska jag försöka låtsas som att det regnar. Vilket ju vore väldigt olämpligt om taket har rasat in. Regn alltså. Jag lovar att låtsas att jag har kul, jag lovar att försöka se roliga saker i vardagen. Och om jag misslyckas så lovar jag att i alla fall inte blogga om skiten. Blir det bra så?)
onsdag 20 januari 2010
"Men sök hjälp då"
Första gången jag sökte hjälp:
Läkare: Sover du bra?
Jag: Tja, blir jag inte väckt så sover jag ju jättebra.
Läkare: Du snarkar inte?
Jag: Nej.
Läkare: Hur vet du det?
Jag: Eh... jag tror att någon hade sagt något till mig under de 25 år jag levt i såna fall? Typ min man?
Läkare: Men du kanske har andningsuppehåll när du sover?
Jag: Nej.
Läkare: Hur vet du det?
Jag: Do we need to go there again?
Läkare: Försök sov bättre så mår du nog bättre.
Jag: Säg det till min 1.5-åring.
Andra gången jag sökte hjälp:
Psykolog: Hur länge har du mått dåligt på vintern då?
Jag: Hmm... de senaste 2-3 åren kanske? Det blir bara värre för varje år.
Psykolog: Det kanske beror på dina barn?
Jag: Eh... hur menar du då?
Psykolog: Ja, men det är ju jobbigt att ha barn.
Jag: Fast jag tycker att det är rätt sweet att ha barn. Varför tycker jag inte livet är piss i mars-september, det är ju inte som att barnen inte bor med mig då?
Psykolog: Jo, men då är det ju sommar och ledighet och då är det inte jobbigt med barn.
Jag: I mars?
Psykolog: Nej, men då ser du ju fram emot att det snart är sommarledigheter och inte jobbigt med barn.
Jag: Jag vet inte riktigt om jag köper det här. Men alla symptom på vinterdepression stämmer ju in på mig.
Psykolog: Vill du ta livet av dig?
Jag: Nej.
Psykolog: Då är du inte deprimerad.
Jag: Nehej.
Psykolog: Det är nog att du har fått barn. Det är jobbigt att ha barn.
Jag: Fast återigen, det tycker ju inte jag.
Psykolog: Men det kanske du gör undermedvetet.
Vem är jag att argumentera mot det?
Läkare: Sover du bra?
Jag: Tja, blir jag inte väckt så sover jag ju jättebra.
Läkare: Du snarkar inte?
Jag: Nej.
Läkare: Hur vet du det?
Jag: Eh... jag tror att någon hade sagt något till mig under de 25 år jag levt i såna fall? Typ min man?
Läkare: Men du kanske har andningsuppehåll när du sover?
Jag: Nej.
Läkare: Hur vet du det?
Jag: Do we need to go there again?
Läkare: Försök sov bättre så mår du nog bättre.
Jag: Säg det till min 1.5-åring.
Andra gången jag sökte hjälp:
Psykolog: Hur länge har du mått dåligt på vintern då?
Jag: Hmm... de senaste 2-3 åren kanske? Det blir bara värre för varje år.
Psykolog: Det kanske beror på dina barn?
Jag: Eh... hur menar du då?
Psykolog: Ja, men det är ju jobbigt att ha barn.
Jag: Fast jag tycker att det är rätt sweet att ha barn. Varför tycker jag inte livet är piss i mars-september, det är ju inte som att barnen inte bor med mig då?
Psykolog: Jo, men då är det ju sommar och ledighet och då är det inte jobbigt med barn.
Jag: I mars?
Psykolog: Nej, men då ser du ju fram emot att det snart är sommarledigheter och inte jobbigt med barn.
Jag: Jag vet inte riktigt om jag köper det här. Men alla symptom på vinterdepression stämmer ju in på mig.
Psykolog: Vill du ta livet av dig?
Jag: Nej.
Psykolog: Då är du inte deprimerad.
Jag: Nehej.
Psykolog: Det är nog att du har fått barn. Det är jobbigt att ha barn.
Jag: Fast återigen, det tycker ju inte jag.
Psykolog: Men det kanske du gör undermedvetet.
Vem är jag att argumentera mot det?
Mer ömk.
Jag är så jävla stabil just nu. Eller inte. Jag har gråtit mer de senaste dagarna än på länge. Är så jäkla trött, nerkörd, ledsen, uppgiven och förbannad på allting.
Ett tecken på hur fucked up jag är: när maken fick goda nyheter i telefon satt jag bredvid och stortjöt för att det inte gällde mig. För att inget kan gå bra för mig. För att det inte är jag jag jag och jag.
Priset för "most supporting wife" lär ju inte komma det här hållet än på länge.
Ett tecken på hur fucked up jag är: när maken fick goda nyheter i telefon satt jag bredvid och stortjöt för att det inte gällde mig. För att inget kan gå bra för mig. För att det inte är jag jag jag och jag.
Priset för "most supporting wife" lär ju inte komma det här hållet än på länge.
tisdag 19 januari 2010
The fun just keeps on leaving.
För varje minut blir jag mer och mer förkyld. Snälla någon ge mig lösgodis!
Och för att det här inte ska bli enbart ett "tyck synd om mig"-inlägg (men gör gärna det) så kan jag väl hata lite också. Jag älskar att hata... människor som inte kan lära sig de rätta orden för saker och ting.
Det heter kvällsmat, inte middag. Lösgodis, inte smågodis. Ostbågar, inte ostkrokar (den stör mig faktiskt mest av allt!). Dessutom uttalas det tjilo, inte kilo. För att återkoppla till lösgodiset då. Och kex, inte tjex. Ska det vara så svårt?
Och för att det här inte ska bli enbart ett "tyck synd om mig"-inlägg (men gör gärna det) så kan jag väl hata lite också. Jag älskar att hata... människor som inte kan lära sig de rätta orden för saker och ting.
Det heter kvällsmat, inte middag. Lösgodis, inte smågodis. Ostbågar, inte ostkrokar (den stör mig faktiskt mest av allt!). Dessutom uttalas det tjilo, inte kilo. För att återkoppla till lösgodiset då. Och kex, inte tjex. Ska det vara så svårt?
Morning has broken...
Någonstans vid fyratiden på morgonen vaknar jag och märker att jag knappt kan andas. I halsen sitter en golfboll av smärta. Den täpper till och gör ont, men klockan är ju ändå bara fyra. Tills jag ska upp kanske den är borta? Det var den inte.
Emmy vill inte duscha fastän hon har tagit av sig nattblöjan, kissat i sängen och sedan inte vaknat utan legat i kisset ett tag. Emmy blir hysterisk när vi försöker klä på henne. Emmy vill inte åka, hon vill vara med mig. Vi hinner få ont i huvudet innan hon och maken kommer iväg.
Märkligt nog säger ingen hej till Noa när han kommer till förskolan. Han går direkt och tar en bok och sätter sig för att läsa, men några jättebråkiga pojkar brottas och puttas i soffan där han sitter. Han flyttar då ner till ett litet mellanrum på golvet, mellan soffan och väggen. Sen ber han mig lägga en filt över honom, så att han ska få vara i fred.
I bilen sätter jag mig och gråter lite över att det verkade vara så sorgligt för Noa på förskolan just idag. Jag stänger dörren och genom snyftningarna hör jag något märkligt ljud. Sen tittar jag bak och ser att bakrutan har krossats av något, jag vet inte vad. En stor bit har fallit ner i bakluckan. När jag går ut och tittar ser jag att allt kommer rasa vilken sekund som helst.
Väl hemma igen (efter att ha ringt gråtandes till jobbet och förklarat att jag jobbar hemifrån idag) ska jag micra lite bär och äta med glass; det enda jag kan få i mig med den här halsbölden. Vid det här laget är jag i ett sånt tillstånd att det tar mig ungefär 10 försök innan jag fattar att det inte är jag som trycker på fel knappar. Det är micron som inte fungerar.
Tja. Det var min morgon. Hur har ni det idag?
Emmy vill inte duscha fastän hon har tagit av sig nattblöjan, kissat i sängen och sedan inte vaknat utan legat i kisset ett tag. Emmy blir hysterisk när vi försöker klä på henne. Emmy vill inte åka, hon vill vara med mig. Vi hinner få ont i huvudet innan hon och maken kommer iväg.
Märkligt nog säger ingen hej till Noa när han kommer till förskolan. Han går direkt och tar en bok och sätter sig för att läsa, men några jättebråkiga pojkar brottas och puttas i soffan där han sitter. Han flyttar då ner till ett litet mellanrum på golvet, mellan soffan och väggen. Sen ber han mig lägga en filt över honom, så att han ska få vara i fred.
I bilen sätter jag mig och gråter lite över att det verkade vara så sorgligt för Noa på förskolan just idag. Jag stänger dörren och genom snyftningarna hör jag något märkligt ljud. Sen tittar jag bak och ser att bakrutan har krossats av något, jag vet inte vad. En stor bit har fallit ner i bakluckan. När jag går ut och tittar ser jag att allt kommer rasa vilken sekund som helst.
Väl hemma igen (efter att ha ringt gråtandes till jobbet och förklarat att jag jobbar hemifrån idag) ska jag micra lite bär och äta med glass; det enda jag kan få i mig med den här halsbölden. Vid det här laget är jag i ett sånt tillstånd att det tar mig ungefär 10 försök innan jag fattar att det inte är jag som trycker på fel knappar. Det är micron som inte fungerar.
Tja. Det var min morgon. Hur har ni det idag?
söndag 17 januari 2010
I framtiden...
När man inte är helt nöjd med nutiden så kan man drömma lite om framtiden. Vissa kallar det att "inte leva i nuet", well fuck them.
I framtiden ska jag bo utomlands. Kanske i England året runt? Det är så mycket skitsnack om England, att vädret är dåligt (sant), att maten är dålig (sant om man tänker på det inhemska köket, men falskt om man tänker på all annan mat) och att det är ett trist land. Jag vet inte jag, jag älskar England. Jag älskar den gröna landsbygden, språket, affärerna, att det är billigt att gå ut och äta eller att gå på bio, att det finns sånt stort utbud av hämtmat, många roliga tv-kanaler, att det är Jane Austen-country och en hel mängd till saker. Dessutom blir man automatiskt en av de snyggaste i landet, eftersom engelska kvinnor är... well... rätt ordentligt fula.
I framtiden ska jag bo utomlands. Kanske i Spanien eller Frankrike över vinterhalvåret bara? Slippa den kalla vintern, slippa skrapa rutorna. Äta ostar, skriva romaner (eller barnböcker, vilket verkar ligga mer för mig) och dricka vin. Få besök av vänner som vill bort från det kalla Sverige.
I framtiden ska jag bo utomlands. Herregud vad jag vill bo utomlands. Om 15-20 år. Då!
( I nutiden vill jag också en mängd saker. Som att få ett drömjobb. Någon som har ett på lager? Inte? Nej, men då förstår ni kanske varför jag hellre tänker på framtiden.)
I framtiden ska jag bo utomlands. Kanske i England året runt? Det är så mycket skitsnack om England, att vädret är dåligt (sant), att maten är dålig (sant om man tänker på det inhemska köket, men falskt om man tänker på all annan mat) och att det är ett trist land. Jag vet inte jag, jag älskar England. Jag älskar den gröna landsbygden, språket, affärerna, att det är billigt att gå ut och äta eller att gå på bio, att det finns sånt stort utbud av hämtmat, många roliga tv-kanaler, att det är Jane Austen-country och en hel mängd till saker. Dessutom blir man automatiskt en av de snyggaste i landet, eftersom engelska kvinnor är... well... rätt ordentligt fula.
I framtiden ska jag bo utomlands. Kanske i Spanien eller Frankrike över vinterhalvåret bara? Slippa den kalla vintern, slippa skrapa rutorna. Äta ostar, skriva romaner (eller barnböcker, vilket verkar ligga mer för mig) och dricka vin. Få besök av vänner som vill bort från det kalla Sverige.
I framtiden ska jag bo utomlands. Herregud vad jag vill bo utomlands. Om 15-20 år. Då!
( I nutiden vill jag också en mängd saker. Som att få ett drömjobb. Någon som har ett på lager? Inte? Nej, men då förstår ni kanske varför jag hellre tänker på framtiden.)
lördag 16 januari 2010
Vad är det för fel på finnar?
Nu spammar jag min egen blogg, men må så vara.
Jag undrar bara om någon har något svar på ifall det är så att döva och finnar är smått efterblivna eller kvar i 80-talet eller vad är deras problem? Har ni någon gång sett barnprogram på finska/teckenspråk så fattar ni vad jag menar.
Vanliga barnprogram har liksom evolutionerats fram till en någorlunda modern produkt. Finnarna och de döva verkar inte alls ha hoppat på tåget. Här talar vi om klippa och klistra, människor utklädda till hundar, buskis, överspelande överspända människor; program som får min tvååring att fråga vad det är för fel på tvn.
Jag har ju finskt påbrå själv (som alla andra) och känner helt normala och trevliga döva människor, så jag tror inte att problemet ligger där. De som skapar barnprogram för finska barn och döva barn kanske har något emot dem? Det kanske är en stor konspiration? Långt innan facebook ens fanns joinade en massa illasinnade människor en grupp som hette "Vi som hatar finska och döva barn och därför vill ge dem världens sämsta barnprogram"?
Ja, så måste det vara.
Det är säkert de som ligger bakom 9/11 också.
Jag undrar bara om någon har något svar på ifall det är så att döva och finnar är smått efterblivna eller kvar i 80-talet eller vad är deras problem? Har ni någon gång sett barnprogram på finska/teckenspråk så fattar ni vad jag menar.
Vanliga barnprogram har liksom evolutionerats fram till en någorlunda modern produkt. Finnarna och de döva verkar inte alls ha hoppat på tåget. Här talar vi om klippa och klistra, människor utklädda till hundar, buskis, överspelande överspända människor; program som får min tvååring att fråga vad det är för fel på tvn.
Jag har ju finskt påbrå själv (som alla andra) och känner helt normala och trevliga döva människor, så jag tror inte att problemet ligger där. De som skapar barnprogram för finska barn och döva barn kanske har något emot dem? Det kanske är en stor konspiration? Långt innan facebook ens fanns joinade en massa illasinnade människor en grupp som hette "Vi som hatar finska och döva barn och därför vill ge dem världens sämsta barnprogram"?
Ja, så måste det vara.
Det är säkert de som ligger bakom 9/11 också.
Because I'm worth it!
Idag har varit en sån där härlig dag som jag kände att jag verkligen behövde. Vi har åkt pulka i enorma backar, ätit äggmackor i ljummen raststuga och badat skumbad i stort badkar. Snart ska vi äta god kvällsmat och sen blir det lite lördagsgodis och tv. Sådär jättefamiljärt och bara alldeles alldeles underbart.
Familjelivet blir bashat alldeles för ofta. Det låter ju mycket häftigare att vilja dricka färgglada drinkar eller gå på fina teaterpjäser. Missförstå mig rätt, jag gillar sånt också. Det vet ni väl? Men nog är vanligt svenssonliv alldeles för underskattat. Precis som tacos. Tacos är sjukt gott, fredagsmys is the shit och en tv-kväll i soffan när barnen har somnat kan vara precis vad förhållanden behöver.
Nej, det kommer ingen rolig slutpoäng i det här inlägget. Jag har helt tappat förmågan att vara rolig (jo, det tycker jag faktiskt att jag har varit förut, men feel free to disagree). Däremot kan jag upplysa er om att jag är stolt över:
Noa, för att han (till skillnad från många andra femåriga pojkar) inte lägger någon prestige i att våga åka i stora backar. Han konstaterade helt nöjt att den branta backen var för läskig för honom. Vi skulle åka i den lilla.
Emmy, för att hon är en tuff liten krabat som trots sin låga ålder vågade åka ända högst uppifrån i den stora backen, över hopp och allting. Jag tyckte att den backen var för läskig och stor. Hon hade inga problem med det.
Däremot är jag väl mindre stolt över P, som under äggmackefikat helt plötsligt utbrast: "Ja! 'Brunch' består ju av två ord; breakfast och lunch. Det har jag inte tänkt på förrän nu." Eh, ja.
Grattis älskling?
Familjelivet blir bashat alldeles för ofta. Det låter ju mycket häftigare att vilja dricka färgglada drinkar eller gå på fina teaterpjäser. Missförstå mig rätt, jag gillar sånt också. Det vet ni väl? Men nog är vanligt svenssonliv alldeles för underskattat. Precis som tacos. Tacos är sjukt gott, fredagsmys is the shit och en tv-kväll i soffan när barnen har somnat kan vara precis vad förhållanden behöver.
Nej, det kommer ingen rolig slutpoäng i det här inlägget. Jag har helt tappat förmågan att vara rolig (jo, det tycker jag faktiskt att jag har varit förut, men feel free to disagree). Däremot kan jag upplysa er om att jag är stolt över:
Noa, för att han (till skillnad från många andra femåriga pojkar) inte lägger någon prestige i att våga åka i stora backar. Han konstaterade helt nöjt att den branta backen var för läskig för honom. Vi skulle åka i den lilla.
Emmy, för att hon är en tuff liten krabat som trots sin låga ålder vågade åka ända högst uppifrån i den stora backen, över hopp och allting. Jag tyckte att den backen var för läskig och stor. Hon hade inga problem med det.
Däremot är jag väl mindre stolt över P, som under äggmackefikat helt plötsligt utbrast: "Ja! 'Brunch' består ju av två ord; breakfast och lunch. Det har jag inte tänkt på förrän nu." Eh, ja.
Grattis älskling?
Vi fortsätter väl på temat "världens mest oansvariga förälder"...
Det här har väl egentligen inget med föräldrar att göra, men eftersom man döms extra hårt (vad det än gäller) om man är mamma, så får vi (jag!) kategorisera det så ändå.
Anyhow, det handlar om alkohol. Är det någon som kan förklara för mig varför det anses vara sån tabu för vuxna människor att tycka om att vara full? Varför måste alla säga "jag tycker om vin, men jag dricker mig ju aldrig berusad! Det slutade jag med i tonåren"? Krogen är full av människor som visar att jag inte är den enda som är stadgad med familj och hus och som ändå tycker om att dricka mig full någon gång då och då.
Jag förstår inte riktigt problemet faktiskt? Finns det någon universell lag som säger att vuxna människor inte kan erkänna att de tycker om att vara fulla?
Det skulle ligga nära till hands att påstå att jag tycker såhär för att jag är ung (men nu är jag ju närmre 30 än 20, är inte den bortförklaringen uttjatad snart?) men min uppväxt och mina vänner idag visar att det inte bara är jag som tycker om att bli full ibland.
Så varför är det så provocerande? Varför måste alla haspla ur sig "klart man inte dricker för att bli full längre!" så fort ordet alkohol kommer på tapeten?
Det finns självklart massor av människor som faktiskt inte tycker om att dricka mer än 1-2 glas vin för att de inte gillar att vara berusade alls. Sen så finns det människor som super tills de spyr varje helg. Men någonstans däremellan finns det mängder med människor som är som jag; de tycker att det ibland är roligt att inte stanna vid 2 glas vin utan dricka tills man blir full. Vad är egentligen problemet med det?
(Bara för att alla ska förstå vad jag menar med full så definierar jag det såhär:
Läpparna känns lite avdomnade, det snurrar lite i huvudet när man sitter, man skrattar mer, pratar mer, gestikulerar mer, flirtar mer, pratar med främlingar, dansar snyggast i världen, är lite mer högljudd... tja, fyll på själva. Jag pratar inte om att bli lite smått glad eller som man blir efter 1-2 glas vin, inte heller om att ragla runt och kräkas. Ni fattar va?)
Anyhow, det handlar om alkohol. Är det någon som kan förklara för mig varför det anses vara sån tabu för vuxna människor att tycka om att vara full? Varför måste alla säga "jag tycker om vin, men jag dricker mig ju aldrig berusad! Det slutade jag med i tonåren"? Krogen är full av människor som visar att jag inte är den enda som är stadgad med familj och hus och som ändå tycker om att dricka mig full någon gång då och då.
Jag förstår inte riktigt problemet faktiskt? Finns det någon universell lag som säger att vuxna människor inte kan erkänna att de tycker om att vara fulla?
Det skulle ligga nära till hands att påstå att jag tycker såhär för att jag är ung (men nu är jag ju närmre 30 än 20, är inte den bortförklaringen uttjatad snart?) men min uppväxt och mina vänner idag visar att det inte bara är jag som tycker om att bli full ibland.
Så varför är det så provocerande? Varför måste alla haspla ur sig "klart man inte dricker för att bli full längre!" så fort ordet alkohol kommer på tapeten?
Det finns självklart massor av människor som faktiskt inte tycker om att dricka mer än 1-2 glas vin för att de inte gillar att vara berusade alls. Sen så finns det människor som super tills de spyr varje helg. Men någonstans däremellan finns det mängder med människor som är som jag; de tycker att det ibland är roligt att inte stanna vid 2 glas vin utan dricka tills man blir full. Vad är egentligen problemet med det?
(Bara för att alla ska förstå vad jag menar med full så definierar jag det såhär:
Läpparna känns lite avdomnade, det snurrar lite i huvudet när man sitter, man skrattar mer, pratar mer, gestikulerar mer, flirtar mer, pratar med främlingar, dansar snyggast i världen, är lite mer högljudd... tja, fyll på själva. Jag pratar inte om att bli lite smått glad eller som man blir efter 1-2 glas vin, inte heller om att ragla runt och kräkas. Ni fattar va?)
fredag 15 januari 2010
Lycka till. Not.
Jag skulle vilja skriva något roligt och putslustigt idag. Jag har inte varit rolig på jättelänge, jag är bara arg och gnällig och irriterad och använder ordet "idiot" långt över min tilldelade kvot. Hey, det rimmade. Det kanske var kul? Nej.
Men jag kan inte vara rolig, för jag är arg igen. I lokaltidningen idag kan vi läsa om hur tre män som dömts till fängelsestraff för våldtäkt på två unga kvinnor har överklagat sina domar. Jag citerar:
"De fälldes för att ha köpt sex av två flickor som är 13 och 17 år gamla. När övergreppen började hösten 2008 var de bara 12 respektive 16 år. I sina överklaganden hävdar trion liksom tidigare att flickorna utgav sig för att vara äldre än vad de var. Här beskrivs också hur sexuellt erfarna flickorna var och att de var mycket drivande. "
Oh, and by the way. Männen var 51, 47 och 38 år gamla.
Jag undrar lite hur männen kom fram till att den bästa försvarspunkten skulle vara att de inte fattade att tjejerna var för unga, för att de utgav sig för att vara äldre än vad de var? Är man 51 och har sex med en tolvåring finns det inget jävla "men hon sa att hon var 18". Det håller inte. Alls.
Dessutom undrar man ju lite hur de tänkte angående sexuell erfarenhet och driv? Typ "Ja, visserligen var hon tolv år, dvs lika gammal som min yngsta dotter, men alltså - man märkte ju att den här tjejen hade varit med om lite. Jag skulle ju inte ligga med vilken tolvåring som helst, vad tror ni? Nej nej, jag satsar på lyxprostituerade tolvåringar som har lite skills, färdigheter och driv!"
Vi kan väl avsluta med ett till citat:
"Trion hade sex med flickorna på offentliga toaletter, rastplatser, i bilar med mera /.../"
Men jag kan inte vara rolig, för jag är arg igen. I lokaltidningen idag kan vi läsa om hur tre män som dömts till fängelsestraff för våldtäkt på två unga kvinnor har överklagat sina domar. Jag citerar:
"De fälldes för att ha köpt sex av två flickor som är 13 och 17 år gamla. När övergreppen började hösten 2008 var de bara 12 respektive 16 år. I sina överklaganden hävdar trion liksom tidigare att flickorna utgav sig för att vara äldre än vad de var. Här beskrivs också hur sexuellt erfarna flickorna var och att de var mycket drivande. "
Oh, and by the way. Männen var 51, 47 och 38 år gamla.
Jag undrar lite hur männen kom fram till att den bästa försvarspunkten skulle vara att de inte fattade att tjejerna var för unga, för att de utgav sig för att vara äldre än vad de var? Är man 51 och har sex med en tolvåring finns det inget jävla "men hon sa att hon var 18". Det håller inte. Alls.
Dessutom undrar man ju lite hur de tänkte angående sexuell erfarenhet och driv? Typ "Ja, visserligen var hon tolv år, dvs lika gammal som min yngsta dotter, men alltså - man märkte ju att den här tjejen hade varit med om lite. Jag skulle ju inte ligga med vilken tolvåring som helst, vad tror ni? Nej nej, jag satsar på lyxprostituerade tolvåringar som har lite skills, färdigheter och driv!"
Vi kan väl avsluta med ett till citat:
"Trion hade sex med flickorna på offentliga toaletter, rastplatser, i bilar med mera /.../"
torsdag 14 januari 2010
"Men det går ju från min drinkbudget"
Någon sökte på "ellen dryg blondin blogg" och hamnade här. Jag vet inte om det var medvetet eller bara ren och skär tur, men jag tyckte att det var roligt i alla fall. Dryg var jag igår också, mot min lillasyster. Hon är 23 år, men ibland (och då menar jag igår) tror jag att hon är 15 med huvudet uppe i molnen.
Pappa ringde igår och var helt uppjagad. "Har ni inte hört att det är en jordbävning på Haiti?!" Min syster befinner sig nämligen på samma ö, men i Dominikanska republiken. Han hade försökt ringa och ringa och ringa för att se efter så att de, just den dagen, inte hade hyrt en bil och gett sig iväg på utflykt. Till t.ex. Haiti. Systern min svarade dock inte.
Så jag pratade med min mamma. Hon hade också ringt. Svarade lillasyster? Näpp, näppeligen, näppelunda, ingalunda. Så jag ringde jag också. Jag tänkte att om jag låter signalerna gå fram så fattar hon väl att hon ska svara. Nej, inget svar. Nu började jag bli orolig; förvisso var hon på den del av ön som inte hade drabbats, men vem vet vad de hade sysslat med de här dagarna?
Sen fick jag ett sms från henne. Ordagrant stod det:
"Hej! Är det något speciellt som har hänt? Massa folk håller på och ringer. Kan inte svara då det är jättedyrt. Men allt är bra här i dr. Kram!"
Tjaa du, lillasyster Siri. Om nu din pappa som i princip aldrig hör av sig ringer flera gånger, din mamma ringer och din syster som inte har ringt sen du åkte i september också ringer - du tror inte att det finns en anledning till att... tja... svara i telefonen då? Hon skyller på att hon inte kände till kaoset. Men ändå, om man nu lägger flera flera tusen på att resa jorden runt, då kanske man kan lägga några kronor på att svara i telefon om hela ens familj ringer upprepade gånger.
Visst, hon mådde ju bra. Men på något sätt slog det aldrig min lillasyster att det fanns en orsak till att vi ville nå henne. Tänk om något hade hänt här hemma, någon hade blivit sjuk/skadad/dött och hon bara "nej, det blir lite för dyrt att svara"?
Min lillasyster kommer hem på måndag. Nog kommer jag vara ohyggligt glad över att se henne, men samtidigt kanske jag låter bli att värma upp gästrummet. Något straff ska hon väl ha?
Pappa ringde igår och var helt uppjagad. "Har ni inte hört att det är en jordbävning på Haiti?!" Min syster befinner sig nämligen på samma ö, men i Dominikanska republiken. Han hade försökt ringa och ringa och ringa för att se efter så att de, just den dagen, inte hade hyrt en bil och gett sig iväg på utflykt. Till t.ex. Haiti. Systern min svarade dock inte.
Så jag pratade med min mamma. Hon hade också ringt. Svarade lillasyster? Näpp, näppeligen, näppelunda, ingalunda. Så jag ringde jag också. Jag tänkte att om jag låter signalerna gå fram så fattar hon väl att hon ska svara. Nej, inget svar. Nu började jag bli orolig; förvisso var hon på den del av ön som inte hade drabbats, men vem vet vad de hade sysslat med de här dagarna?
Sen fick jag ett sms från henne. Ordagrant stod det:
"Hej! Är det något speciellt som har hänt? Massa folk håller på och ringer. Kan inte svara då det är jättedyrt. Men allt är bra här i dr. Kram!"
Tjaa du, lillasyster Siri. Om nu din pappa som i princip aldrig hör av sig ringer flera gånger, din mamma ringer och din syster som inte har ringt sen du åkte i september också ringer - du tror inte att det finns en anledning till att... tja... svara i telefonen då? Hon skyller på att hon inte kände till kaoset. Men ändå, om man nu lägger flera flera tusen på att resa jorden runt, då kanske man kan lägga några kronor på att svara i telefon om hela ens familj ringer upprepade gånger.
Visst, hon mådde ju bra. Men på något sätt slog det aldrig min lillasyster att det fanns en orsak till att vi ville nå henne. Tänk om något hade hänt här hemma, någon hade blivit sjuk/skadad/dött och hon bara "nej, det blir lite för dyrt att svara"?
Min lillasyster kommer hem på måndag. Nog kommer jag vara ohyggligt glad över att se henne, men samtidigt kanske jag låter bli att värma upp gästrummet. Något straff ska hon väl ha?
Det här med positiva tankar...
Jag försöker bli en bättre, gladare människa. Det går ut på att jag försöker tänka på bra saker i mitt liv varje morgon, istället för att fokusera på det som är dåligt. Problemet blir ju att det är samma saker varje dag, jag vet inte hur mycket mer peppad jag blir av att varje morgon mumla: Barnen, Maken, Huset, Vänner*, Hälsan? Det ändrar ju inte att jag inte klarar av vinterhalvåret eller att jag är rund som en tunna, att den planerade londonresan inte kan bli av, eller allt annat jag är ledsen och deppig över.
Jag gör fel va? Tanken är att man ska variera sig? Men hur då? Jag vet att jag har en jättehärlig familj och jag är sjukt lycklig för det. Men vad gör det för nytta att jag konstaterar det varje morgon? Det är jag ju redan medveten om?
Nåja. Idag är jag glad över att jag inte har lagt pengar på en semester och så blir den lika misslyckad som den Malinka åkte på.
*(Och även här finns det ju små orosmoment. Mitt lilla experiment med att låta vänner ta kontakt med mig istället för att jag jagar dem går inte som på räls. Om man säger så.)
Jag gör fel va? Tanken är att man ska variera sig? Men hur då? Jag vet att jag har en jättehärlig familj och jag är sjukt lycklig för det. Men vad gör det för nytta att jag konstaterar det varje morgon? Det är jag ju redan medveten om?
Nåja. Idag är jag glad över att jag inte har lagt pengar på en semester och så blir den lika misslyckad som den Malinka åkte på.
*(Och även här finns det ju små orosmoment. Mitt lilla experiment med att låta vänner ta kontakt med mig istället för att jag jagar dem går inte som på räls. Om man säger så.)
onsdag 13 januari 2010
Idiot!
Ett litet quiz!
Om man är en gubbe i stor långtradare som kör på en kurvig liten landsväg, vad är då det vettiga att göra ifall man ska köra förbi två ryttare på små islandshästar längs med vägen?
1. Köra som om man inte hade sett hästarna. Samma hastighet, lika nära vägrenen som vanligt.
2. Stanna och ta en annan väg gärna 14 mil bort.
3. Köra försiktigt; sakta ner och ge utrymme för hästarna.
Jag kan ge er en ledtråd, rätt svar är tamefan inte alternativ ett. Jävlar vad jag blev rädd och hade jag haft ett mer innehållsrikt hade det nog flimrat förbi under den sekund jag trodde att den skrämda hästen skulle hamna under långtradaren. Som tur var gick allt bra, men nog var hon lite hispig sen.
Åh vad jag är trött på idioter. Vore inte livet (och världen) så mycket enklare om alla inte vore så förbannat dumma i huvudet?
Om man är en gubbe i stor långtradare som kör på en kurvig liten landsväg, vad är då det vettiga att göra ifall man ska köra förbi två ryttare på små islandshästar längs med vägen?
1. Köra som om man inte hade sett hästarna. Samma hastighet, lika nära vägrenen som vanligt.
2. Stanna och ta en annan väg gärna 14 mil bort.
3. Köra försiktigt; sakta ner och ge utrymme för hästarna.
Jag kan ge er en ledtråd, rätt svar är tamefan inte alternativ ett. Jävlar vad jag blev rädd och hade jag haft ett mer innehållsrikt hade det nog flimrat förbi under den sekund jag trodde att den skrämda hästen skulle hamna under långtradaren. Som tur var gick allt bra, men nog var hon lite hispig sen.
Åh vad jag är trött på idioter. Vore inte livet (och världen) så mycket enklare om alla inte vore så förbannat dumma i huvudet?
tisdag 12 januari 2010
Eh... eeew?
På viktklubb.se kan man skriva in precis allt man äter, så räknar de ut hur många kalorier man har smällt i sig under en dag. Ska man gå ner i vikt får man bara äta ett visst antal kalorier, men det är valfritt om man vill äta 3 snickers eller 4 sunda måltider typ.
I alla fall så lägger de in alla sorters livsmedel som de tror att människor kan tänkas imundiga. Vissa finns inte, så de får man lägga in själv. Andra finns, trots att de kanske inte borde finnas. Ni undrar vad jag menar? Well, en bild säger mer än 1000 ord, dessutom är jag lite för illamående för att kunna skriva mer i ämnet:
I alla fall så lägger de in alla sorters livsmedel som de tror att människor kan tänkas imundiga. Vissa finns inte, så de får man lägga in själv. Andra finns, trots att de kanske inte borde finnas. Ni undrar vad jag menar? Well, en bild säger mer än 1000 ord, dessutom är jag lite för illamående för att kunna skriva mer i ämnet:
måndag 11 januari 2010
This too shall pass....
tänker jag när det är som värst. Sen tänker jag den förbjudna tanken att människor utan barn vet inte vad det är att vara trött på riktigt.
Sen blir vi sams och kramas och de är ju väldigt söta när de sover och det är tamefan kul nästan jämnt. När väl this has passed.
Sen blir vi sams och kramas och de är ju väldigt söta när de sover och det är tamefan kul nästan jämnt. När väl this has passed.
Synd att julen är över...
Jag saknar att ha t-shirt på mig. Förr hade jag det nästan alltid, men i och med jobb där jag klär mig annorlunda (och i och med att jag nästan alltid har kjol eller klänning på mig) blir det aldrig av. Men jag saknar det, t-shirts är fina.
Nu har jag världens cravings efter dessa. Om någon känner att de vill skicka en t-shirt till mig så är ni helt välkomna. Varsågod och välj en bara:
(T-shirtsen kommer från ThinkGeek.com)
För all del. Om ni känner att en t-shirt är lite för lite för att ge till mig som ger er så mycket glädje i vardagen, så går en resa till New York också bra. Eller till Malmö. Eller lite sprit bara. Jag är inte så kräsen, jag tar emot det mesta.
Brr...
I morse när jag till sist kunde förmå mig att sätta fötterna på det kalla golvet och tassa ut i vardagsrummet för att tända en brasa, tyckte jag mig höra att det spöregnade. Och blev då glad. Glad! För att det skulle spöregna i januari. Det är ju nästan helgerån, jag vet.
Men ändå. När jag vaknade fanns det ett tjockt lager med frost och is på vårt sovrumsfönsters nedre del. På insidan alltså! Vi bor i ett hus som har en luftvärmepump som inte fungerar när det är mer än sex grader kallt, vilket alltså gäller för den senaste månaden. Vi har också fönster som är tunna som plastfolie, och har således is på fönstren varje morgon. När vi väl har börjat elda blir det dock snabbt varmt inne, och egentligen är det ju lite bondromantiskt med kalla morgnar. Men.
Det går inte att åka pulka i all den vackra snön, det är för kallt för barnen. Själv känner jag mig som en Michelingubbe i alla underställ och överkläder jag måste dra på mig. Katterna vägrar gå ut och det knarrar i snön när jag går. Vidrigt!
Snälla snälla kung Bore, kan du inte lätta på kylan åtminstone en 15 grader? - 5 kan jag hantera. - 20 är lite för mycket. Särskilt när det har pågått i alldeles för många veckor.
(Jodå, jag vet att mina läsare från Umeå och Luleå och däromkring nu fnyser lite åt mig. Ha! De har minsann så här kallt varje vinter. Vilken mes jag är. Jaa, det är jag. Det står jag för!)
Men ändå. När jag vaknade fanns det ett tjockt lager med frost och is på vårt sovrumsfönsters nedre del. På insidan alltså! Vi bor i ett hus som har en luftvärmepump som inte fungerar när det är mer än sex grader kallt, vilket alltså gäller för den senaste månaden. Vi har också fönster som är tunna som plastfolie, och har således is på fönstren varje morgon. När vi väl har börjat elda blir det dock snabbt varmt inne, och egentligen är det ju lite bondromantiskt med kalla morgnar. Men.
Det går inte att åka pulka i all den vackra snön, det är för kallt för barnen. Själv känner jag mig som en Michelingubbe i alla underställ och överkläder jag måste dra på mig. Katterna vägrar gå ut och det knarrar i snön när jag går. Vidrigt!
Snälla snälla kung Bore, kan du inte lätta på kylan åtminstone en 15 grader? - 5 kan jag hantera. - 20 är lite för mycket. Särskilt när det har pågått i alldeles för många veckor.
(Jodå, jag vet att mina läsare från Umeå och Luleå och däromkring nu fnyser lite åt mig. Ha! De har minsann så här kallt varje vinter. Vilken mes jag är. Jaa, det är jag. Det står jag för!)
söndag 10 januari 2010
Jag har ju att brås på...
När jag slutligen blir fullfjädrad alkoholist, kom då ihåg att det beror på vintern. Januari, november, februari och även i viss mån lite december. Minns det då, när jag fått sparken blivit lämnad av maken och barnen tittar på mig med avsky; hade jag bott i ett annat land kanske det inte hade varit såhär.
Det enda jag vill göra hela vintern är bli full och dansa. Dansa och bli full. Flirta och gärna hångla med främlingar och dansa dansa dansa. Hög musik och galen belysning och främlingar som dansar nära och vänner som sjunger med i sången och lite vin till.
Jag vill inte behöva skrapa rutor och ta på overaller eller frysa om fingrarna och behöva gå på snö som knarrar. Jag vill inte ha mörker överallt och kyligt regn och statiskt hår och fnasig hud och trötthet och allt sånt. Vill inte. Vill ha alkohol och nöjen. Rock and roll hela dagen, som ungarna brukar säga.
Så kom ihåg det när jag faller över kanten. Det hade inte blivit så illa om vi hade bott i ett vettigare land. Så det så!
Det enda jag vill göra hela vintern är bli full och dansa. Dansa och bli full. Flirta och gärna hångla med främlingar och dansa dansa dansa. Hög musik och galen belysning och främlingar som dansar nära och vänner som sjunger med i sången och lite vin till.
Jag vill inte behöva skrapa rutor och ta på overaller eller frysa om fingrarna och behöva gå på snö som knarrar. Jag vill inte ha mörker överallt och kyligt regn och statiskt hår och fnasig hud och trötthet och allt sånt. Vill inte. Vill ha alkohol och nöjen. Rock and roll hela dagen, som ungarna brukar säga.
Så kom ihåg det när jag faller över kanten. Det hade inte blivit så illa om vi hade bott i ett vettigare land. Så det så!
lördag 9 januari 2010
Suck on that, bitches!
Ikväll ska jag hem till min mamma och spela spel med henne och några människor som jag aldrig har träffat. Det ska bli riktigt trevligt. De som känner mig vet att jag... eh... tycker om att vinna. Anstränger mig väldigt mycket för att vinna. Jag är ingen dålig förlorare, men jag brukar svettas blod för att se till så att jag slipper att förlora.
Vi ska i alla fall spela Nationalencyklopedispelet (en roligare variant av TP) som jag ofta brukar vinna, och så funderar jag på att ta med SingStars. Som jag... hm... alltid också brukar vinna. Det känns ju alltid skönt att vara så bra och duktig och vinna på spel och kunna gnugga det i de andras ansikten.
Någonstans säger dock en röst att det inte är så man ska bete sig bland främmande människor som man kanske vill bli vän med.
Å andra sidan, vem behöver vänner? Segerns sötma kan nog hålla mig sällskap.
Vi ska i alla fall spela Nationalencyklopedispelet (en roligare variant av TP) som jag ofta brukar vinna, och så funderar jag på att ta med SingStars. Som jag... hm... alltid också brukar vinna. Det känns ju alltid skönt att vara så bra och duktig och vinna på spel och kunna gnugga det i de andras ansikten.
Någonstans säger dock en röst att det inte är så man ska bete sig bland främmande människor som man kanske vill bli vän med.
Å andra sidan, vem behöver vänner? Segerns sötma kan nog hålla mig sällskap.
fredag 8 januari 2010
En sekund.
Det är varmt, men man märker att folk har börjat tröttna på värmen. Badstranden är inte lika belamrad med barnfamiljer som den var i början av sommaren, och även om vattnet är varmare nu än i juli så ligger det en sommartrötthet över den lilla konstgjorda sjön med tillhörande badstrand.
Barnen har badat länge. Mamman och pappan har gått upp och ner till vattenbrynet. Badat med barnen. Suttit vid strandkanten. Rättat till simpuffar och smörjt på mer vattensäker solkräm som lik förbaskat försvinner så fort barnet träffar vattenytan med sin lilla kropp. Det har fikats med bullar och kakor. All choklad som smetats ut över ansikten och händer sköljs snabbt bort av det ljumma vattnet när barnen börjar leka vid strandkanten.
Nu ligger mamman och pappan på en filt och tittar på sina barn. De har delat upp ansvaret för barnen mellan sig; just nu är det mammans tur att kunna ägna sig åt en tidning och ett korsord och en kaka som har blivit chokladkladdig av solvärmen. Barnen lyckades tjata sig till att slippa sina simpuffar, de skulle ju bara bygga sandslott. Inte bada. De behöver dem inte just nu, snälla? Dessutom håller ju antingen mamman eller pappan uppsikt över sina barn, så varför inte?
Pappan tittar på sina barn. De är fina där de leker och det är skönt att de just nu är sams. Storebror bygger på ett sandslott, lillasyster är medhjälpare och gräver lite på måfå. Hon har inte samma känsla för vad som ska vara var, men hon gräver på där storebror pekar. Storebror ber lillasyster att hämta vatten till vallgraven.
Mamman läser en inredningstidning. Precis just en sån lampa borde de ha i sitt kök, eller hur? Eller hur? Pappan tittar ner på bilden. En sekund. Hummar lite, jaa... kanske det. Lite dyr. Han tittar upp igen.
Storebror leker fortfarande vid sandslottet. Lillasyster är. Ja, var är lillasyster? Lillasyster är inte vid storebror, hon är inte vid strandkanten, hon är inte på väg upp till filten, hon är inte på bryggan. Hon är inte. Snabbt, snabbt blir det kallt kring hjärtat, fort är pappan på benen och slänger sig ner mot vattnet.
Mamman får sand i ögonen när pappan springer iväg, och hur fort kan egentligen en hjärna hinna reagera att något är fel, fruktansvärt fel? Klumpigt men otroligt snabbt kommer hon på fötter och vräker sig ner mot strandkanten hon också. Var är lillasyster?
I det grumliga vattnet går det knappt att se sina fötter vid bara 10 centimeters djup. Mamman och pappan slänger sig i, letar förtvivlat, drar med händerna. Hur långt ut ska man leta? Hur långt kan hon ha hunnit på en sekund? Springer, ropar, letar.
Nu börjar det röra sig uppe på stranden, folk har noterat en skiftning i stämningen. Det hade varit lämpligt om solen hade gått i moln för att symbolisera den oro som kommit i luften, men den skiner lika obarmhärtigt varmt som tidigare. Steker på människorna som nu har börjat mumla sinsemellan att ett barn verkar vara försvunnet i vattnet. Ska någon ringa ambulans? Har de hittat barnet? Bör man hjälpa till? Några andra är redan på väg ner, slänger sig i vattnet, söker med händerna i hopp om att finna en rund liten barnarm någonstans i det grumliga vattnet.
Det är varmt, men man märker att folk har börjat tröttna på värmen. Sedan skulle det här kallas för sommarens sista dag. Just nu är det bara den värsta dagen i en familjs liv.
---
För oss blev det aldrig så illa. Allt fram till försvinnandet hände, men i verkligheten när P tittade upp från tidningen såg han Emmys lilla gula hatt ligga och guppa på vattnet. På 2 sekunder var han framme och kunde dra upp henne och eftersom hon är van vid vatten hostade hon till lite och ville sen fika. Men jag kan fortfarande inte sluta tänka på vad som hade hänt om hon inte hade haft en solhatt på sig som visade oss var hon hade försvunnit. Hur lång tid tar det innan man reagerar på att barnet är borta? Var börjar man leta? Hur långt ut i sjön kan ett barn åka om det sparkar och kämpar för att få luft?
Jag längtar till sommaren, det gör jag. Men nog kommer första dagen på stranden vara lite extra obehaglig. Och i år kan de tjata sig gula och blå, simpuffarna tar vi inte av.
Barnen har badat länge. Mamman och pappan har gått upp och ner till vattenbrynet. Badat med barnen. Suttit vid strandkanten. Rättat till simpuffar och smörjt på mer vattensäker solkräm som lik förbaskat försvinner så fort barnet träffar vattenytan med sin lilla kropp. Det har fikats med bullar och kakor. All choklad som smetats ut över ansikten och händer sköljs snabbt bort av det ljumma vattnet när barnen börjar leka vid strandkanten.
Nu ligger mamman och pappan på en filt och tittar på sina barn. De har delat upp ansvaret för barnen mellan sig; just nu är det mammans tur att kunna ägna sig åt en tidning och ett korsord och en kaka som har blivit chokladkladdig av solvärmen. Barnen lyckades tjata sig till att slippa sina simpuffar, de skulle ju bara bygga sandslott. Inte bada. De behöver dem inte just nu, snälla? Dessutom håller ju antingen mamman eller pappan uppsikt över sina barn, så varför inte?
Pappan tittar på sina barn. De är fina där de leker och det är skönt att de just nu är sams. Storebror bygger på ett sandslott, lillasyster är medhjälpare och gräver lite på måfå. Hon har inte samma känsla för vad som ska vara var, men hon gräver på där storebror pekar. Storebror ber lillasyster att hämta vatten till vallgraven.
Mamman läser en inredningstidning. Precis just en sån lampa borde de ha i sitt kök, eller hur? Eller hur? Pappan tittar ner på bilden. En sekund. Hummar lite, jaa... kanske det. Lite dyr. Han tittar upp igen.
Storebror leker fortfarande vid sandslottet. Lillasyster är. Ja, var är lillasyster? Lillasyster är inte vid storebror, hon är inte vid strandkanten, hon är inte på väg upp till filten, hon är inte på bryggan. Hon är inte. Snabbt, snabbt blir det kallt kring hjärtat, fort är pappan på benen och slänger sig ner mot vattnet.
Mamman får sand i ögonen när pappan springer iväg, och hur fort kan egentligen en hjärna hinna reagera att något är fel, fruktansvärt fel? Klumpigt men otroligt snabbt kommer hon på fötter och vräker sig ner mot strandkanten hon också. Var är lillasyster?
I det grumliga vattnet går det knappt att se sina fötter vid bara 10 centimeters djup. Mamman och pappan slänger sig i, letar förtvivlat, drar med händerna. Hur långt ut ska man leta? Hur långt kan hon ha hunnit på en sekund? Springer, ropar, letar.
Nu börjar det röra sig uppe på stranden, folk har noterat en skiftning i stämningen. Det hade varit lämpligt om solen hade gått i moln för att symbolisera den oro som kommit i luften, men den skiner lika obarmhärtigt varmt som tidigare. Steker på människorna som nu har börjat mumla sinsemellan att ett barn verkar vara försvunnet i vattnet. Ska någon ringa ambulans? Har de hittat barnet? Bör man hjälpa till? Några andra är redan på väg ner, slänger sig i vattnet, söker med händerna i hopp om att finna en rund liten barnarm någonstans i det grumliga vattnet.
Det är varmt, men man märker att folk har börjat tröttna på värmen. Sedan skulle det här kallas för sommarens sista dag. Just nu är det bara den värsta dagen i en familjs liv.
---
För oss blev det aldrig så illa. Allt fram till försvinnandet hände, men i verkligheten när P tittade upp från tidningen såg han Emmys lilla gula hatt ligga och guppa på vattnet. På 2 sekunder var han framme och kunde dra upp henne och eftersom hon är van vid vatten hostade hon till lite och ville sen fika. Men jag kan fortfarande inte sluta tänka på vad som hade hänt om hon inte hade haft en solhatt på sig som visade oss var hon hade försvunnit. Hur lång tid tar det innan man reagerar på att barnet är borta? Var börjar man leta? Hur långt ut i sjön kan ett barn åka om det sparkar och kämpar för att få luft?
Jag längtar till sommaren, det gör jag. Men nog kommer första dagen på stranden vara lite extra obehaglig. Och i år kan de tjata sig gula och blå, simpuffarna tar vi inte av.
torsdag 7 januari 2010
The kid is actually my daughter.
Emmy har på sig en handske. Jag antar att hon leker Michael Jackson, vilket ju känns ganska creepy. Som tur är finns det inga yngre barn än henne i närheten, så jag slipper oroa mig för "sånt".
(Ja, de har bestämt sig för att tömma kylskåpet. Det finns i och för sig bara nästan sill däri, kvar från julen. Så om de vill äta upp den har jag inga invändningar.)
onsdag 6 januari 2010
Eller inte.
Barn: Jag vill inte ha sån! Jag vill inte. Det är äckligt!
Jag: Men är du säker? Jag tror att du skulle tycka om det här mellanmålet. Det är gott!
Barn: Nej! Jag vill inte! Det är äckligt!
Jag: Men smaka i alla fall?
Barn: Nej, jag vet att jag inte tycker om. Jag vill inte ha det!
5 minuter senare delar jag och barn 2 på det andra barnets mellanmål som han uttryckligen sagt att han inte vill ha.
Ytterligare 2 minuter senare:
Barn: Jag vill ha mitt mellanmål! Får jag det! Var är det? Varför får inte jag något att äta för? Alla bara är dumma mot miiiig!
Det är ju skönt att man alltid känner sig on top of the game som förälder.
Jag: Men är du säker? Jag tror att du skulle tycka om det här mellanmålet. Det är gott!
Barn: Nej! Jag vill inte! Det är äckligt!
Jag: Men smaka i alla fall?
Barn: Nej, jag vet att jag inte tycker om. Jag vill inte ha det!
5 minuter senare delar jag och barn 2 på det andra barnets mellanmål som han uttryckligen sagt att han inte vill ha.
Ytterligare 2 minuter senare:
Barn: Jag vill ha mitt mellanmål! Får jag det! Var är det? Varför får inte jag något att äta för? Alla bara är dumma mot miiiig!
Det är ju skönt att man alltid känner sig on top of the game som förälder.
tisdag 5 januari 2010
Höftsnuva
Nej, inte höstsnuva. Det är ju vinter nu, eller hur?
Jag skrev höftsnuva, vilket är när man har en inflammation i höften. Vilket också råkar vara precis det Noa har, konstaterades det idag efter röntgen och ultraljud och allt möjligt. Skönt. Att det inte var knäsmärtorna som eskalerat och vandrat runt alltså.
När vi rullade runt i korridorerna i den lånade rullstolen slog det mig hur vidrigt det måste vara att ha ett riktigt sjukt barn. När man kan namnen på sköterskor och läkare. När rullstol inte längre är en rolig nyhet utan ett jobbigt måste. När man hittar överallt, känner igen läkare och barnen ser sjukhuset som sitt andra hem.
Jag är så jävla gnällig ibland och jag skäms för det. Friska barn och härlig familj är allt jag begär, egentligen. Det är bara så lätt att glömma det i karriärstress och smalhets och habegär.
Noa är i alla fall nöjd. Han har fått fyra klistermärken med olika bamsefigurer på. Jag är däremot mindre nöjd. I något slags anfall av "heart to heart"-samtal med honom i ett väntrum råkade jag avslöja att man liksom dödar djuren för att äta köttet. Han har ju fattat att t.ex. köttfärs kommer från kossan, men han trodde nog att djuret hade självdött innan. Big mistake. Huge. Nu kommer ungen vilja bli vegetarian, och även om vi inte äter kött sådär värst ofta känns det ändå rätt jobbigt.
Nåja, smällar man får ta om man ska vara en god mor.
Jag skrev höftsnuva, vilket är när man har en inflammation i höften. Vilket också råkar vara precis det Noa har, konstaterades det idag efter röntgen och ultraljud och allt möjligt. Skönt. Att det inte var knäsmärtorna som eskalerat och vandrat runt alltså.
När vi rullade runt i korridorerna i den lånade rullstolen slog det mig hur vidrigt det måste vara att ha ett riktigt sjukt barn. När man kan namnen på sköterskor och läkare. När rullstol inte längre är en rolig nyhet utan ett jobbigt måste. När man hittar överallt, känner igen läkare och barnen ser sjukhuset som sitt andra hem.
Jag är så jävla gnällig ibland och jag skäms för det. Friska barn och härlig familj är allt jag begär, egentligen. Det är bara så lätt att glömma det i karriärstress och smalhets och habegär.
Noa är i alla fall nöjd. Han har fått fyra klistermärken med olika bamsefigurer på. Jag är däremot mindre nöjd. I något slags anfall av "heart to heart"-samtal med honom i ett väntrum råkade jag avslöja att man liksom dödar djuren för att äta köttet. Han har ju fattat att t.ex. köttfärs kommer från kossan, men han trodde nog att djuret hade självdött innan. Big mistake. Huge. Nu kommer ungen vilja bli vegetarian, och även om vi inte äter kött sådär värst ofta känns det ändå rätt jobbigt.
Nåja, smällar man får ta om man ska vara en god mor.
Ajajajajaj!
Ni vet ju att Noa har problem med sina knän. Om två veckor har vi tid för återbesök på barnkliniken, hos en specialist som kan se om han kan lista ut vad som är fel. Eftersom ingen annan -trots röntgen, blodprov och allt möjligt - har någon aning.
Men vi hann inte riktigt vänta i två veckor. Igår fick Noa så ont i sitt ben (dock inte i knät!) att han inte kunde gå. Efter lite imutad medicin (tack och lov att vi hade lite choklad hemma) kunde han somna. I morse kunde han inte ta sig ur sängen själv, och har tagit kanske 3 steg sen dess. Han har så ont att han inte ens kan sätta sig upp från liggande.
Så. 13.20 har vi tid på barnkliniken. Kanske hör det inte alls ihop med hans knäsmärtor. Kanske är det bara någon enkel inflammation som de kan fixa enkelt. Eller så har hans stackars ben fått ännu större problem, och min värsta farhåga är att de fortfarande inte vet vad som är fel!
Vi har "vant oss" vid ett barn som 1-2 gånger i månaden vaknar skrikande av smärtor och som knappt kan sova på hela natten. Men jag tänker fan inte vänja mig vid ett barn som får så ont att han inte kan gå.
Aldrig!
Men vi hann inte riktigt vänta i två veckor. Igår fick Noa så ont i sitt ben (dock inte i knät!) att han inte kunde gå. Efter lite imutad medicin (tack och lov att vi hade lite choklad hemma) kunde han somna. I morse kunde han inte ta sig ur sängen själv, och har tagit kanske 3 steg sen dess. Han har så ont att han inte ens kan sätta sig upp från liggande.
Så. 13.20 har vi tid på barnkliniken. Kanske hör det inte alls ihop med hans knäsmärtor. Kanske är det bara någon enkel inflammation som de kan fixa enkelt. Eller så har hans stackars ben fått ännu större problem, och min värsta farhåga är att de fortfarande inte vet vad som är fel!
Vi har "vant oss" vid ett barn som 1-2 gånger i månaden vaknar skrikande av smärtor och som knappt kan sova på hela natten. Men jag tänker fan inte vänja mig vid ett barn som får så ont att han inte kan gå.
Aldrig!
måndag 4 januari 2010
Hat hat HAT!
Förutom människor som inte kan förstå sig på liknelser, jämförelser, metaforer och allt sånt* så avskyr jag också människor som Har Svårt Att Förstå Sig På hypotetiska scenarion. Såna som Inte Riktigt Fattar att nej, man kan inte lägga till en egen lösning.
Om premissen är "det brinner i ett hus och du får rädda en bebis eller 10 vuxna, den du inte räddar dör" kan man inte svara "jag räddar bebisen för de vuxna kan springa nerför brandtrappan" eller "jag räddar först de vuxna så att de kan hjälpa mig att få ut bebisen."
Hur kan det vara så svårt att förstå? Är man inte läskunnig? Har man aldrig förstått innebörden av ordet hypotetisk? Kan man inte klara av att tänka sig in i etiska dilemman som är förvisso är absurda men som enbart syftar till att göra ett ställningstagande, inte en realistisk bedömning av situationen?
Jag gissar på att de är smått begåvningshandikappade. Antingen det eller så gör de något slags statement, som den larviga tjejen i vår klass som vägrade utföra den uppgift vi fått på religionsundervisningen eftersom hon "vägrar värdera liv". Gäsp.
* Ni vet. Såna där som svarar "vadddå, tycker du JAG ÄR LIKA DUM SOM HITLER för att ja är vegetarian?" när man säger att "Hitler påstås ha varit vegetarian, det är inte en garant för att man är en god människa" i någon diskussion om hur ädla vegetarianer är. Yes. Sant exempel.
Om premissen är "det brinner i ett hus och du får rädda en bebis eller 10 vuxna, den du inte räddar dör" kan man inte svara "jag räddar bebisen för de vuxna kan springa nerför brandtrappan" eller "jag räddar först de vuxna så att de kan hjälpa mig att få ut bebisen."
Hur kan det vara så svårt att förstå? Är man inte läskunnig? Har man aldrig förstått innebörden av ordet hypotetisk? Kan man inte klara av att tänka sig in i etiska dilemman som är förvisso är absurda men som enbart syftar till att göra ett ställningstagande, inte en realistisk bedömning av situationen?
Jag gissar på att de är smått begåvningshandikappade. Antingen det eller så gör de något slags statement, som den larviga tjejen i vår klass som vägrade utföra den uppgift vi fått på religionsundervisningen eftersom hon "vägrar värdera liv". Gäsp.
* Ni vet. Såna där som svarar "vadddå, tycker du JAG ÄR LIKA DUM SOM HITLER för att ja är vegetarian?" när man säger att "Hitler påstås ha varit vegetarian, det är inte en garant för att man är en god människa" i någon diskussion om hur ädla vegetarianer är. Yes. Sant exempel.
söndag 3 januari 2010
"Eh... det var ju en rolig idé. Kul!"*
Projekt "inte äta sötsaker på kvällen" har inletts i och med det nya året. Därför behövs små saker att göra på kvällarna, för att hålla tanke och kropp sysselsatta.
Kvällens projekt:
Vi tapetserade två byråer som jag fått av min mamma.
De känns väldigt jag, wouldn't you say?
* (Vad mamma kommer att säga när hon ser dem, för hon kommer inte att tycka att det är snyggt inte. )
Kvällens projekt:
Vi tapetserade två byråer som jag fått av min mamma.
De känns väldigt jag, wouldn't you say?
* (Vad mamma kommer att säga när hon ser dem, för hon kommer inte att tycka att det är snyggt inte. )
Stress.
Antal lediga dagar kvar:
3.5
Saker kvar att göra:
- Åka till badhuset med barnen
- Gå ut och leka i pulkabacke, sen fika med äggmackor och varm choklad.
- Åka skidor med barnen (problem: vi har inga skidor)
- Åka skridskor med barnen (problem: vi har inga skridskor)
- Tapetsera lådorna på lilla byrån jag fick av mamma.
- Gå långpromenad med barnen och titta på naturen (problem: världens mammigaste tvååring som vägrar vara någon annanstans än i min famn)
- Spela många roliga sällskapsspel tillsammans (problem: de enda spel barnen förstår är så förbannat tråkiga)
- Överraska barnen med något roligt en tråkig eftermiddag, typ att baka chokladbollar.
- Tapetsera barnens rum
Ibland är det lite ansträngande att leva upp till den idyll av julledigheten man har målat upp i huvudet.
3.5
Saker kvar att göra:
- Åka till badhuset med barnen
- Gå ut och leka i pulkabacke, sen fika med äggmackor och varm choklad.
- Åka skidor med barnen (problem: vi har inga skidor)
- Åka skridskor med barnen (problem: vi har inga skridskor)
- Tapetsera lådorna på lilla byrån jag fick av mamma.
- Gå långpromenad med barnen och titta på naturen (problem: världens mammigaste tvååring som vägrar vara någon annanstans än i min famn)
- Spela många roliga sällskapsspel tillsammans (problem: de enda spel barnen förstår är så förbannat tråkiga)
- Överraska barnen med något roligt en tråkig eftermiddag, typ att baka chokladbollar.
- Tapetsera barnens rum
Ibland är det lite ansträngande att leva upp till den idyll av julledigheten man har målat upp i huvudet.
Väldigt ful han är.
Det finns vidriga saker här i världen. Vi läser om det i tidningen, vi gråter till dokumentärer, vi blundar för sanningen. Men vi är medvetna om att ondskan, vidrigheter, finns överallt.
Sen finns det saker som är mindre kända, men precis lika upprörande, otäcka, skrämmande och förskräckliga.
Som att det finns människor som tycker att Anakin Skywalker är snygg.
Sen finns det saker som är mindre kända, men precis lika upprörande, otäcka, skrämmande och förskräckliga.
Som att det finns människor som tycker att Anakin Skywalker är snygg.
Jag får äckelrysningar när jag tänker på det. Skulle lätt hellre hångla upp Jar-Jar Binks än tofspojken med fulflätan. Vem är det egentligen som tycker att han är snygg? Jag har hört att det finns KBT-terapi för såna vanföreställningar. Ett tips i all välmening.
fredag 1 januari 2010
Saker jag älskar att hata, del ...7? 8?
Varför är man så dum att man låter folk tala engelska med brytning så fort en film ska utspela sig i ett annat land*? Ni vet, det är en film om andra världskriget och alla (amerikanska) skådespelare talar engelska med varandra. Med tysk brytning. Why?
Är tanken att det ska bli mer realistiskt? För alltså filmskapare, det är det inte.
Varför inte:
a) anlita skådespelare från det land man spelar in filmen i? (Jodå, det finns faktiskt skådespelare i andra länder också)
b) skita i brytningen helt. Det är ändå inte särskilt realistiskt att folk är sådär vackra, sådär smala, sådär välformulerade, sådär modiga och sådär dramatiska. Så brytningen gör liksom varken till eller från. Jag tycker personligen att det känns mindre troligt att precis alla i t.ex. Italien råkar ha size zero än att de pratar felfri amerikanska. De kanske har tagit en språkkurs via nätet liksom?
När vi ändå är inne på felaktigheter i filmens värld; varför kan inte någon nån gång säga var och när de ska träffas när de talar i telefon? Inte bara "ok, vi ses ikväll" och sen lägga på utan att ens säga hejdå. När någon gör en film där det pinsamma "hur ska man avsluta samtalet utan att verka ohyfsad"-momentet faktiskt är med, så lovar jag att lovorda den filmen inför alla mina vänner. Vilket inte är så många. Så det gör väl kanske till eller från.
Nåja.
*Exempelfilmer på detta är "Damernas detektivbyrå" eller "Kapten Corellis mandolin".
Är tanken att det ska bli mer realistiskt? För alltså filmskapare, det är det inte.
Varför inte:
a) anlita skådespelare från det land man spelar in filmen i? (Jodå, det finns faktiskt skådespelare i andra länder också)
b) skita i brytningen helt. Det är ändå inte särskilt realistiskt att folk är sådär vackra, sådär smala, sådär välformulerade, sådär modiga och sådär dramatiska. Så brytningen gör liksom varken till eller från. Jag tycker personligen att det känns mindre troligt att precis alla i t.ex. Italien råkar ha size zero än att de pratar felfri amerikanska. De kanske har tagit en språkkurs via nätet liksom?
När vi ändå är inne på felaktigheter i filmens värld; varför kan inte någon nån gång säga var och när de ska träffas när de talar i telefon? Inte bara "ok, vi ses ikväll" och sen lägga på utan att ens säga hejdå. När någon gör en film där det pinsamma "hur ska man avsluta samtalet utan att verka ohyfsad"-momentet faktiskt är med, så lovar jag att lovorda den filmen inför alla mina vänner. Vilket inte är så många. Så det gör väl kanske till eller från.
Nåja.
*Exempelfilmer på detta är "Damernas detektivbyrå" eller "Kapten Corellis mandolin".