- Vi har hittat dig på nätet! sa en av grannarna som vi stötte på vid valborgsfirandet.
- Va? Var? fick jag ur mig lite panikartat.
Sen blev det lite skämt om nakenbilder eller vad var jag rädd för, innan det kom fram att det var på Styleroom de hade hittat mitt fotoalbum. Sen tittade de lite konstigt på mig och fattade inte alls varför jag reagerat som jag gjorde. Men herregud, tänk om de hade hittat hit? Jag vill ju så gärna verka normal inför mina grannar, de har ett barn som är 2 år yngre än Emmy, de är i vår ålder. Jag vill inte skrämma bort dem än. Snälla snälla gör så att de inte hittar hit, tack?
"Men varför har du en blogg om du inte vill att folk ska läsa den då?"
Jo men asså, folk får läsa den. Men inte folk som känner mig, då blir det så jobbigt och min man skäms för mig och jag måste tänka på vilka kompisar som läser the Secret, vilka som inte delar föräldraledigheten, vilka som gillar Malin Wollin och what not - för jag vill ju inte riskera att folk ska bli sura. Snälla bli inte sura?
fredag 30 april 2010
Njutning.
Vi har bestämt oss nu. det blir ingen trappflytt i år. Inte heller blir det någon altanomläggning.
Istället ska vi lägga ut fint grus, plantera vackra träd, ordna pallkragar där vi kan odla vår egen sallad, plantera blommor, måla träfasad. Sen ska vi njuta av vår första sommar i vårt eget hus. Bara så, njuta.
Och smultron det gör jag åt barna, för det tycker jag dom ska ha.
Och själv ska jag plocka sockerärter och äta precis som de är.
Det skulle inte förvåna mig om jag började ta vackra bilder (eller jo, den delen skulle förvåna mig) med en dyr systemkamera, lade upp dem här och skrev poetiska små oneliners. Det är lite så jag känner mig; somrig, poetisk. Den känslan förstärks av att maj äntligen är här, välkommen sköna maj. Ikväll är det grillning med svärfar enligt traditionen; halloumi och aubergine för mig, korv för di andre. Sedan ska vi gå till majbrasan som ligger ca 200 meter från vårt hus, himla bra faktiskt.
Om jag inte skriver något mer (jag ska köpa cider till grillningen ikväll, det kan innebära ett väldigt snyftigt alternativt väldigt aggressivt blogginlägg framåt sen kväll) så får ni ha en underbar valborgsmässoafton!
Istället ska vi lägga ut fint grus, plantera vackra träd, ordna pallkragar där vi kan odla vår egen sallad, plantera blommor, måla träfasad. Sen ska vi njuta av vår första sommar i vårt eget hus. Bara så, njuta.
Och smultron det gör jag åt barna, för det tycker jag dom ska ha.
Och själv ska jag plocka sockerärter och äta precis som de är.
Det skulle inte förvåna mig om jag började ta vackra bilder (eller jo, den delen skulle förvåna mig) med en dyr systemkamera, lade upp dem här och skrev poetiska små oneliners. Det är lite så jag känner mig; somrig, poetisk. Den känslan förstärks av att maj äntligen är här, välkommen sköna maj. Ikväll är det grillning med svärfar enligt traditionen; halloumi och aubergine för mig, korv för di andre. Sedan ska vi gå till majbrasan som ligger ca 200 meter från vårt hus, himla bra faktiskt.
Om jag inte skriver något mer (jag ska köpa cider till grillningen ikväll, det kan innebära ett väldigt snyftigt alternativt väldigt aggressivt blogginlägg framåt sen kväll) så får ni ha en underbar valborgsmässoafton!
torsdag 29 april 2010
That's why!
Jag vet att ni ibland tycker att jag bloggar för lite (jo, det gör ni!) och önskar att jag skulle blogga oftare (jo, det gör ni!) och allt sånt. Dessutom fattar ju jag också att det blir tröttsamt med trädgårdstjat och hur ofta kan man blogga om brännässlor egentligen?
Så jag tänkte helt enkelt visa er vad vi har att göra med, så att ni förstår varför jag inte kan vara kvick och rolig och bitsk (jo, det är jag!) här i bloggen utan gnällig och trött ute i trädgården.
Jag presenterar: Trädgården som den såg ut när vi var på (privat) visning av huset. Dvs. när säljarna visste att en potentiell köpare skulle komma och kolla på huset, så lät de ändå trädgården se ut såhär:
Betänk sedan att detta enbart är en liten liten del av den 1180 kvm stora tomten, så förstår ni på ett ungefär vad vi sysslar med när vi har tid.
Så jag tänkte helt enkelt visa er vad vi har att göra med, så att ni förstår varför jag inte kan vara kvick och rolig och bitsk (jo, det är jag!) här i bloggen utan gnällig och trött ute i trädgården.
Jag presenterar: Trädgården som den såg ut när vi var på (privat) visning av huset. Dvs. när säljarna visste att en potentiell köpare skulle komma och kolla på huset, så lät de ändå trädgården se ut såhär:
Betänk sedan att detta enbart är en liten liten del av den 1180 kvm stora tomten, så förstår ni på ett ungefär vad vi sysslar med när vi har tid.
Saker som alla tänker...
Ibland brukar jag drömma våta drömmar tänka attraherande och på rätt sätt om att bli uppraggad av någon tidning och få blogga där istället. Sen skulle min lycka vara gjord, och jag skulle aldrig mer behöva sakna något här i livet. Men å andra sidan så känns det som att man då skulle behöva vara... seriös? Saklig? Duktig? Inte kanske kunna skriva om precis vad som helst som faller en in, på tonårsmanér?
I alla fall, jag är inte upplockad av någon tidning, jag är liten och ynklig och okänd och kan därför hänge mig helt åt funderingar som denna:
Tycker fula människor på riktigt att andra fula människor är snygga, eller nöjer de sig bara?
Nu pratar jag inte om kärlek, för är man kär så är man blind och därför litar jag aldrig någonsin på min man när han säger att jag är snygg. Om vi skulle skilja oss, ha en bitter vårdnadstvist där jag förlorar och han ändå skulle säga att jag vore snygg - då hade jag trott honom.
Men säg att en jätteful person vill ligga, då ligger hen ju i princip alltid med en annan jätteful person. N'est ce pas? Och då är ju frågan denna: gör hen det för att hen på riktigt tycker att den andra fula personen är snygg, eller gör hen det för att hen vill ligga och vet att hen inte kan få någon snyggare?
Jag menar, alla jag har legat med har ju varitsnygga dugliga (och här vinkar jag glatt hej hej till sonens förskollärare som läser den här bloggen, det kommer inte alls bli pinsamt nästa gång jag hämtar honom, vilken tur att min kära man - som för övrigt hatar att jag bloggar - hämtar för det mesta), men det är väl antagligen så att jag tycker det för att jag är på samma nivå som dem? Jag betvivlar att Scarlett Johansson (som ju vi alla vet är snyggast i världen) skulle hålla med mig? Samtidigt så känner ju inte jag att jag har nöjt mig, jag har liksom inte gått runt och tänkt att "egentligen vill jag ligga med han där borta, men han är alldeles för snygg för mig, så jag väljer den här snubben istället".
Så frågan är väl (och ni ska alltså svara, och det är ok om ni bara svarar med att jag är dum i huvudet och borde sluta blogga - det känns faktiskt lite förtjänt efter det här inlägget): är det någon slags (försvars)mekanism som gör att vi tycker att de vi kan få är snygga? Eller är det så att vi faktiskt är medvetna om att vi inte kan få de snygga och därför väljer aktivt någon mindre snygg, samtidigt som vårt undermedvetna döljer denna insikt för oss - för hur sad vore det inte annars? Go gry ugly kid liksom.
(Kuriosa: på Familjeliv blir jag ofta beskylld för att vara tråkig, pretto och ytterst politisk korrekt samt utan humor. Little do they know of the dark secrets that dwell inside of me. Herregud vad jag babblar, jag är inne i något stim och kan inte sluta skriva. Säkerligen någon slags syntetisk sockerchock efter att ha tuggat alldeles för många sockerfria tuggummin under dagen. Träningsvärk i käkarna har jag också. Men gud sluta skriv då någon jävla gång!)
I alla fall, jag är inte upplockad av någon tidning, jag är liten och ynklig och okänd och kan därför hänge mig helt åt funderingar som denna:
Tycker fula människor på riktigt att andra fula människor är snygga, eller nöjer de sig bara?
Nu pratar jag inte om kärlek, för är man kär så är man blind och därför litar jag aldrig någonsin på min man när han säger att jag är snygg. Om vi skulle skilja oss, ha en bitter vårdnadstvist där jag förlorar och han ändå skulle säga att jag vore snygg - då hade jag trott honom.
Men säg att en jätteful person vill ligga, då ligger hen ju i princip alltid med en annan jätteful person. N'est ce pas? Och då är ju frågan denna: gör hen det för att hen på riktigt tycker att den andra fula personen är snygg, eller gör hen det för att hen vill ligga och vet att hen inte kan få någon snyggare?
Jag menar, alla jag har legat med har ju varit
Så frågan är väl (och ni ska alltså svara, och det är ok om ni bara svarar med att jag är dum i huvudet och borde sluta blogga - det känns faktiskt lite förtjänt efter det här inlägget): är det någon slags (försvars)mekanism som gör att vi tycker att de vi kan få är snygga? Eller är det så att vi faktiskt är medvetna om att vi inte kan få de snygga och därför väljer aktivt någon mindre snygg, samtidigt som vårt undermedvetna döljer denna insikt för oss - för hur sad vore det inte annars? Go gry ugly kid liksom.
(Kuriosa: på Familjeliv blir jag ofta beskylld för att vara tråkig, pretto och ytterst politisk korrekt samt utan humor. Little do they know of the dark secrets that dwell inside of me. Herregud vad jag babblar, jag är inne i något stim och kan inte sluta skriva. Säkerligen någon slags syntetisk sockerchock efter att ha tuggat alldeles för många sockerfria tuggummin under dagen. Träningsvärk i käkarna har jag också. Men gud sluta skriv då någon jävla gång!)
onsdag 28 april 2010
"Man får faktiskt inte svära mamma!"
Nej men om man vaknar med huvudvärk och sen noterar ett kilo mer på badrumsvågen, sen får bensinstopp på väg till jobbet och sen inte får ordning på deklarationen trots att man försöker - kan man inte åtminstone få säga ett litet "faan helvetes jävla skit" då? Ett ynka "skitdag!"?
Men vafan, kan man tänka bort pollenallergi* så kan jag väl tänka bort huvudvärk och deklarationsbekymmer och bensinstopp också. Bara att koncentrera sig riktigt hårt, för tanken kan bota allt och får man cancer och dör så är det för att man inte ville leva tillräckligt mycket, blir man inte miljonär eller får sitt drömjobb så har man inte tänkt rätt och alla barn i Afrika som inte har någon mat borde kanske köpa "The Secret" så kommer de fatta att bara man tänker rätt så löser sig allt. Law of attraction serrni, snorungar!
*(Jodå, en kvinna i min närhet sa så igår. "Jag har slutat ta mina allergitabletter, det handlar ju faktiskt bara om hur man tänker ändå. Tänker jag att jag är frisk så kommer jag ju vara det!")
Men vafan, kan man tänka bort pollenallergi* så kan jag väl tänka bort huvudvärk och deklarationsbekymmer och bensinstopp också. Bara att koncentrera sig riktigt hårt, för tanken kan bota allt och får man cancer och dör så är det för att man inte ville leva tillräckligt mycket, blir man inte miljonär eller får sitt drömjobb så har man inte tänkt rätt och alla barn i Afrika som inte har någon mat borde kanske köpa "The Secret" så kommer de fatta att bara man tänker rätt så löser sig allt. Law of attraction serrni, snorungar!
*(Jodå, en kvinna i min närhet sa så igår. "Jag har slutat ta mina allergitabletter, det handlar ju faktiskt bara om hur man tänker ändå. Tänker jag att jag är frisk så kommer jag ju vara det!")
tisdag 27 april 2010
måndag 26 april 2010
Living on the edge.
"Det som är bra med Ellen är att om man är orolig inför att skaffa barn så kan man kolla på henne och Pelle. De hade verkligen ingenting, men det gick bra ändå."
För så var det ju. Vi hade verkligen ingenting. Vi bodde i en hyresrätt i ett dåligt område, jag pluggade och han hoppade runt på olika vikariat och vi hade möblerat hela lägenheten med möbler köpta för mina stipendiepengar (vem har sagt att höga betyg inte lönar sig?). Vi körde skrotbilar, vi hade knappt råd med lakan till barnet i magen (vad är grejen med dyra bebislakan? Det är ju mindre tyg än vanliga, hur kan de vara dyrare?) och vi visste egentligen ingenting om vår framtid. Men det var ändå så självklart att skaffa barn, planerat i minsta detalj. Jag hann fylla 21, han hade inte fyllt 23 och jag ångrar mig inte en sekund för det har gått som på räls och jag skulle göra om'et igen om jag fick välja.
Men ja, vi hade ju verkligen ingenting ordnat. Vi fick ut gemensamt ungefär vad jag skulle få ut ensam idag om jag jobbade heltid och inte vabbade något (vilket i sig ju är en utopi som never gonna happen). Ändå var det så självklart allting. Klart att han skulle begära föräldraledighet trots att han bara var provanställd på sitt nya jobb. Klart att jag skulle plugga vidare trots nyfödd bebis och förstagångsförälder. Klart vi skulle klara oss bra. Det gjorde vi ju. Men nu i efterskott när vi sitter i villa med två bilar (fortfarande en skrotbil dock), ett till barn, jobb och råd att köpa inredningstidningar i affären så känns det så modigt. Nu är vi så himla fisigt fega, bara "åh vad skrämmande om vi skulle skaffa ett tredje barn innan jag hinner få mitt drömjobb som finns någonstans därute". Eller näe. Jag tar tillbaka. Vi är fortfarande rätt modiga, ska jag inte börja plugga fastän maken inte fått något jobb än va? va? va?
Det är inte meningen att skryta, vi har inget facit på hur det har gått än, och andra tycker säkert att vi har varit väl slappa eller dumma i huvudet eller vad som helst, men jag tycker att det är fascinerande att efter fem år se tillbaka och se hur lite vi hade. Hur svårt vi hade kunnat tycka att det var. Det var först när han fyllde fyra som vi började tycka att det var jobbigt, och det hade inget med syskon, boende, pengar, bilar eller jobb att göra.
It's the motherfucking fyraårstrots.
Så vad vill jag säga då? Tja, att man kanske inte behöver vänta på det perfekta tillfället, på att allt ska vara precis rätt, på att allt ska ha fallit på plats. Barnet kommer ändå att fylla fyra någon gång och det kommer ni inte undan, oavsett vilka förutsättningar ni hade från början.
För så var det ju. Vi hade verkligen ingenting. Vi bodde i en hyresrätt i ett dåligt område, jag pluggade och han hoppade runt på olika vikariat och vi hade möblerat hela lägenheten med möbler köpta för mina stipendiepengar (vem har sagt att höga betyg inte lönar sig?). Vi körde skrotbilar, vi hade knappt råd med lakan till barnet i magen (vad är grejen med dyra bebislakan? Det är ju mindre tyg än vanliga, hur kan de vara dyrare?) och vi visste egentligen ingenting om vår framtid. Men det var ändå så självklart att skaffa barn, planerat i minsta detalj. Jag hann fylla 21, han hade inte fyllt 23 och jag ångrar mig inte en sekund för det har gått som på räls och jag skulle göra om'et igen om jag fick välja.
Men ja, vi hade ju verkligen ingenting ordnat. Vi fick ut gemensamt ungefär vad jag skulle få ut ensam idag om jag jobbade heltid och inte vabbade något (vilket i sig ju är en utopi som never gonna happen). Ändå var det så självklart allting. Klart att han skulle begära föräldraledighet trots att han bara var provanställd på sitt nya jobb. Klart att jag skulle plugga vidare trots nyfödd bebis och förstagångsförälder. Klart vi skulle klara oss bra. Det gjorde vi ju. Men nu i efterskott när vi sitter i villa med två bilar (fortfarande en skrotbil dock), ett till barn, jobb och råd att köpa inredningstidningar i affären så känns det så modigt. Nu är vi så himla fisigt fega, bara "åh vad skrämmande om vi skulle skaffa ett tredje barn innan jag hinner få mitt drömjobb som finns någonstans därute". Eller näe. Jag tar tillbaka. Vi är fortfarande rätt modiga, ska jag inte börja plugga fastän maken inte fått något jobb än va? va? va?
Det är inte meningen att skryta, vi har inget facit på hur det har gått än, och andra tycker säkert att vi har varit väl slappa eller dumma i huvudet eller vad som helst, men jag tycker att det är fascinerande att efter fem år se tillbaka och se hur lite vi hade. Hur svårt vi hade kunnat tycka att det var. Det var först när han fyllde fyra som vi började tycka att det var jobbigt, och det hade inget med syskon, boende, pengar, bilar eller jobb att göra.
It's the motherfucking fyraårstrots.
Så vad vill jag säga då? Tja, att man kanske inte behöver vänta på det perfekta tillfället, på att allt ska vara precis rätt, på att allt ska ha fallit på plats. Barnet kommer ändå att fylla fyra någon gång och det kommer ni inte undan, oavsett vilka förutsättningar ni hade från början.
Saker man inte får pluspoäng för som förälder.
Noa: Jag vill gå ut!
Jag: Ta på dig stövlarna då.
Noa: Jag vill inte ha stövlar! Jag vill ha skor.
Jag: Men ta på dig skorna då?
Noa: Men mamma... jag har ju inga skor! Ni har inte köpt några.
Jag: Eh...
Gissa vad vi ska göra idag?
Jag: Ta på dig stövlarna då.
Noa: Jag vill inte ha stövlar! Jag vill ha skor.
Jag: Men ta på dig skorna då?
Noa: Men mamma... jag har ju inga skor! Ni har inte köpt några.
Jag: Eh...
Gissa vad vi ska göra idag?
söndag 25 april 2010
Dagens craving.
Gud vad jag vill åka till England och tågluffa längs med den södra kustlinjen. Bornemouth, Brighton, Portsmouth, Southampton. Jag vill dricka te på tåget, jag vill bada och äta fish and chips och vandra på pirar och åka pariserhjul. Inte bara dagens craving egentligen, mer långtgående än så.
Vem följer med?
Vem följer med?
lördag 24 april 2010
Dagens outfit.
Han vill inte vara med på bild förresten. Å andra sidan är det här nog lika mycket en dejt med den enorma tillbringaren popcorn, så allt är i sin ordning.
Man kan ju alltid drömma.
Jag har äntligen kommit på vad jag verkligen verkligen vill göra! (Insert valfri trumpetfanfar här) Jag vill jobba för (dvs skriva för) KP. Kamratposten, alla barns bästa vän.
Gud vad jag älskade KP när jag var liten. Gud vad jag fortfarande älskar KP för den delen. Jag älskar när elvaåringar (det är nästan alltid elvaåringar som skriver in) har upprörda åsikter om elaka lärare, om orättvisa skolkamrater. Jag gråter alltid till sorgliga berättelser om elaka föräldrar, syskon som inte finns kvar, sårade vänner, brustna hjärtan. Och så smygskrattar jag åt alla jättemärkliga frågor de ställer till "kropp och knopp", så klart.
När jag gick i sexan så praktiserade jag faktiskt på KP. Det var på den tiden då jag fortfarande hade ambitioner och driv i mig, och faktiskt gjorde något för att få det jag ville ha. Det var tre dagar och jag bodde hos min faster. Jag fick ringa upp och intervjua några andra barn, skriva lite saker och så fördjupade jag mig i mängder av gamla tidningar. Det kan ha varit de tre bästa dagarna i mitt yrkesliv. Äh, det är de tre bästa dagarna i mitt yrkesliv. När jag var 12. Sad.
Jag kanske ska ändra den här bloggen till "Jag vill skriva för KP"-bloggen, precis som Lisa Magnusson hade en blogg som gick ut på att hon ville bli kolumnist för Aftonbladet? (Och vad är hon idag? Jo just det, kolumnist för Aftonbladet. Vilket ju är tur, de behövde verkligen en vettig ung kvinna till, Terri Herrera har de ju förpassat till Wendela-avdelningen där hon behöver stå ut med Malin Wollin.) Då kan ni hjälpa mig och peppa mig och heja på mig och ge mig uppslag till fina små idéer som jag kan skriva om.
KP i mitt hjärta.
Gud vad jag älskade KP när jag var liten. Gud vad jag fortfarande älskar KP för den delen. Jag älskar när elvaåringar (det är nästan alltid elvaåringar som skriver in) har upprörda åsikter om elaka lärare, om orättvisa skolkamrater. Jag gråter alltid till sorgliga berättelser om elaka föräldrar, syskon som inte finns kvar, sårade vänner, brustna hjärtan. Och så smygskrattar jag åt alla jättemärkliga frågor de ställer till "kropp och knopp", så klart.
När jag gick i sexan så praktiserade jag faktiskt på KP. Det var på den tiden då jag fortfarande hade ambitioner och driv i mig, och faktiskt gjorde något för att få det jag ville ha. Det var tre dagar och jag bodde hos min faster. Jag fick ringa upp och intervjua några andra barn, skriva lite saker och så fördjupade jag mig i mängder av gamla tidningar. Det kan ha varit de tre bästa dagarna i mitt yrkesliv. Äh, det är de tre bästa dagarna i mitt yrkesliv. När jag var 12. Sad.
Jag kanske ska ändra den här bloggen till "Jag vill skriva för KP"-bloggen, precis som Lisa Magnusson hade en blogg som gick ut på att hon ville bli kolumnist för Aftonbladet? (Och vad är hon idag? Jo just det, kolumnist för Aftonbladet. Vilket ju är tur, de behövde verkligen en vettig ung kvinna till, Terri Herrera har de ju förpassat till Wendela-avdelningen där hon behöver stå ut med Malin Wollin.) Då kan ni hjälpa mig och peppa mig och heja på mig och ge mig uppslag till fina små idéer som jag kan skriva om.
KP i mitt hjärta.
fredag 23 april 2010
Om att vara den jobbiga prettomamman.
Vad skönt det vore att slippa ha så många åsikter, så många tankar. Eller rättare sagt, vad skönt det vore för barnen.
Igår kom Noa hem och sa att han älskar att pussa på sin ena dagiskompis. Alla brukar pussas med olika kompisar, och han också. Jätteglad var han, helt uppe i varv. Så kommer jag som prettomorsa och påpekar att han bara får pussas om den han pussar vill det. Inte om hen säger nej. Samtidigt så vet jag ju att det är lite av en lek det där, att de försöker pussas och nån säger nej och springer och det blir en lek där de jagar varandra. Och han förstår ju inte varför inte han, bara han, skulle få delta i leken på samma villkor? Bara för att jag, för att vi, tycker att det är viktigt att han redan från första början lär sig att man bara pussar den som vill. Ett nej är ett nej liksom, dagistappningen.
Jag tycker ju att vi gör rätt som lär honom det, men samtidigt... jag växte upp med en mamma som var lite annorlunda från resten av lantismorsorna. En som vägrade baka kanelbullar när vi skulle sälja fika för att få in pengar till klassresa, för det var ju så tråååkigt. Hon bakade någon mysko äppelkaka som aldrig blev såld istället. En mamma som var äldre än alla de andra mammorna. En mamma som sa "herreguuud, jag är väl inte livegen heller!" och åkte iväg på resor och konferenser och vi fick vara hemma med pappa. Det gjorde ingen annan mamma. (Det kan bero på att vi växte upp på bonnvischan) Nu är det jag som är yngre än de flesta andra, jag som vägrar köpa stereotypa leksaker till kalasbarnen, jag som tjafsar om religion i förskolan, jag som säger "herreguuud, jag kvävs!" och åker iväg någon weekend helt ensam utan familj.
Undrar när de kommer tröttna på mig? Jag tror att Emmy kommer tröttna först faktiskt. Hon kommer vara sur och vresig och slänga ur sig saker som "det är bara du som vägrar låta oss vara med på konserter i kyrkan!" eller "alla andra köper minsann fina sminksaker till kalasbarnet, vi köper alltid en tråkig bok!" eller "varför måste du ha så himla blont hår, räcker det inte med att du har stora bröst och konstiga åsikter, jag skääms ju!". Ok, det där sista kanske är lite längre fram i tiden, men det kommer ju.
Apropå det där med presenter till kalasbarn så tycker jag ärligt talat att det är lite jobbigt. På förra förskolan kände ju alla Noa på ett sätt som de inte hunnit göra på nya. Där visste de att han var sig själv: när alla andra pojkar fick bilar, monstertruckar, "coola" t-shirts, actiongubbar på sina kalas fick Noa tuschpennor, spel, målarböcker, studsbollar. De hade liksom greppat att han kanske inte precis är den stereotypa pojken.
Å andra sidan går han ju till nya förskolan i strumpbyxor och blommig tunika, så föräldrarna där kanske har ett hum de också.
Igår kom Noa hem och sa att han älskar att pussa på sin ena dagiskompis. Alla brukar pussas med olika kompisar, och han också. Jätteglad var han, helt uppe i varv. Så kommer jag som prettomorsa och påpekar att han bara får pussas om den han pussar vill det. Inte om hen säger nej. Samtidigt så vet jag ju att det är lite av en lek det där, att de försöker pussas och nån säger nej och springer och det blir en lek där de jagar varandra. Och han förstår ju inte varför inte han, bara han, skulle få delta i leken på samma villkor? Bara för att jag, för att vi, tycker att det är viktigt att han redan från första början lär sig att man bara pussar den som vill. Ett nej är ett nej liksom, dagistappningen.
Jag tycker ju att vi gör rätt som lär honom det, men samtidigt... jag växte upp med en mamma som var lite annorlunda från resten av lantismorsorna. En som vägrade baka kanelbullar när vi skulle sälja fika för att få in pengar till klassresa, för det var ju så tråååkigt. Hon bakade någon mysko äppelkaka som aldrig blev såld istället. En mamma som var äldre än alla de andra mammorna. En mamma som sa "herreguuud, jag är väl inte livegen heller!" och åkte iväg på resor och konferenser och vi fick vara hemma med pappa. Det gjorde ingen annan mamma. (Det kan bero på att vi växte upp på bonnvischan) Nu är det jag som är yngre än de flesta andra, jag som vägrar köpa stereotypa leksaker till kalasbarnen, jag som tjafsar om religion i förskolan, jag som säger "herreguuud, jag kvävs!" och åker iväg någon weekend helt ensam utan familj.
Undrar när de kommer tröttna på mig? Jag tror att Emmy kommer tröttna först faktiskt. Hon kommer vara sur och vresig och slänga ur sig saker som "det är bara du som vägrar låta oss vara med på konserter i kyrkan!" eller "alla andra köper minsann fina sminksaker till kalasbarnet, vi köper alltid en tråkig bok!" eller "varför måste du ha så himla blont hår, räcker det inte med att du har stora bröst och konstiga åsikter, jag skääms ju!". Ok, det där sista kanske är lite längre fram i tiden, men det kommer ju.
Apropå det där med presenter till kalasbarn så tycker jag ärligt talat att det är lite jobbigt. På förra förskolan kände ju alla Noa på ett sätt som de inte hunnit göra på nya. Där visste de att han var sig själv: när alla andra pojkar fick bilar, monstertruckar, "coola" t-shirts, actiongubbar på sina kalas fick Noa tuschpennor, spel, målarböcker, studsbollar. De hade liksom greppat att han kanske inte precis är den stereotypa pojken.
Å andra sidan går han ju till nya förskolan i strumpbyxor och blommig tunika, så föräldrarna där kanske har ett hum de också.
torsdag 22 april 2010
Jo, jag är alldeles alldeles säker.
Trött.
Utmattad, somnar i soffan, kan knappt hålla mig vaken.
Ont i huvudet.
Hungrig hela tiden, konstant hungrig.
Snurrig, drabbas av yrsel.
Who knew att Den Stora Vårtröttheten kunde vara så snarlik att vara gravid?
Det enda jag får när jag kommer ut ur det här är dock sommar. Ingen bebis.
Vilket kanske är lika bra med tanke på att det är bikinisäsong snart.
Utmattad, somnar i soffan, kan knappt hålla mig vaken.
Ont i huvudet.
Hungrig hela tiden, konstant hungrig.
Snurrig, drabbas av yrsel.
Who knew att Den Stora Vårtröttheten kunde vara så snarlik att vara gravid?
Det enda jag får när jag kommer ut ur det här är dock sommar. Ingen bebis.
Vilket kanske är lika bra med tanke på att det är bikinisäsong snart.
Tännsjö-style!
Häromdagen när jag hade lite tråkigt så googlade jag lite på utilitarism och läste mer om Torbjörn Tännsjö. (Ni kan också googla om ni inte är sådär jätteinsatta, det är ok.)
Det som slog mig var att det beskrevs som provocerande att t.ex. låta en människa dö för att rädda en annan. Eller att t.ex. döda en människa som dödar andra människor. Är det det? Är det verkligen provocerande?
Finns det någon som anser att man inte - om man hade haft chansen - skulle ha dödat Hitler och därigenom kunnat rädda flera? (För argumentationens skull säger vi att det hade varit så enkelt) Eller finns det de som faktiskt tycker att det är sunt att skicka 20 soldater in i ett självmordsuppdrag för att rädda en soldat, när utfallet ju med all säkerhet blir att fler dör än om man inte hade satt in ett räddningsuppdrag?
Jag lever alltid i min lilla bubbla, jag vet det. Jag blir fortfarande förvånad när jag stöter på till synes vettiga människor som säger att de inte är feminister, jag skulle nog sätta i halsen om någon jag känner visade sig rösta på sverigedemokraterna och jag lallar runt i min egen lilla rosa verklighet och tror att folk tycker precis som jag. Jag jobbar på det, jag vill inte vara såhär världsfrånvänd. Allt som oftast visar det sig dock att det är jag som är tvärtemot alla andra. Go figure.
Men det här alltså. Tycker folk så? Är det jag som har konstiga och rabiata åsikter ännu en gång? För mig är det så självklart liksom, 20 liv är värda mer än ett liv. Om inte det enda livet har makten att rädda 50 liv förstås. Whatever ger den bästa utgången borde ju vara den bästa vägen? (Jodå, jag fattar att man inte alltid vet vilken utgång det blir, och att det är svårt att kunna förutse konsekvenser etc, men det handlar inte om det.)
Äh, när vi ändå är inne på spåret med icke-politiskt korrekta åsikter så kan jag väl slänga ur mig det här också: "man kan inte jämföra sorg", vem har kommit på det? Är inte det rätt förmätet att säga? Är det inte väl taskigt att påstå att en människa som har förlorat sin kanin minsann är lika ledsen som en människa som har förlorat sitt barn, för man får inte jämföra sorg, absolut inte! Och så till sist då: jo, det är väl rätt självklart att det måste vara värre med barnlöshet än sekundär barnlöshet? Att inte kunna få barn alls vs. att bara kunna få ett barn? Jag vet ju lätt vad jag skulle välja och mitt ord är lag och bring on alla upprörda kommentarer nu då!
*leker med elden*
Det som slog mig var att det beskrevs som provocerande att t.ex. låta en människa dö för att rädda en annan. Eller att t.ex. döda en människa som dödar andra människor. Är det det? Är det verkligen provocerande?
Finns det någon som anser att man inte - om man hade haft chansen - skulle ha dödat Hitler och därigenom kunnat rädda flera? (För argumentationens skull säger vi att det hade varit så enkelt) Eller finns det de som faktiskt tycker att det är sunt att skicka 20 soldater in i ett självmordsuppdrag för att rädda en soldat, när utfallet ju med all säkerhet blir att fler dör än om man inte hade satt in ett räddningsuppdrag?
Jag lever alltid i min lilla bubbla, jag vet det. Jag blir fortfarande förvånad när jag stöter på till synes vettiga människor som säger att de inte är feminister, jag skulle nog sätta i halsen om någon jag känner visade sig rösta på sverigedemokraterna och jag lallar runt i min egen lilla rosa verklighet och tror att folk tycker precis som jag. Jag jobbar på det, jag vill inte vara såhär världsfrånvänd. Allt som oftast visar det sig dock att det är jag som är tvärtemot alla andra. Go figure.
Men det här alltså. Tycker folk så? Är det jag som har konstiga och rabiata åsikter ännu en gång? För mig är det så självklart liksom, 20 liv är värda mer än ett liv. Om inte det enda livet har makten att rädda 50 liv förstås. Whatever ger den bästa utgången borde ju vara den bästa vägen? (Jodå, jag fattar att man inte alltid vet vilken utgång det blir, och att det är svårt att kunna förutse konsekvenser etc, men det handlar inte om det.)
Äh, när vi ändå är inne på spåret med icke-politiskt korrekta åsikter så kan jag väl slänga ur mig det här också: "man kan inte jämföra sorg", vem har kommit på det? Är inte det rätt förmätet att säga? Är det inte väl taskigt att påstå att en människa som har förlorat sin kanin minsann är lika ledsen som en människa som har förlorat sitt barn, för man får inte jämföra sorg, absolut inte! Och så till sist då: jo, det är väl rätt självklart att det måste vara värre med barnlöshet än sekundär barnlöshet? Att inte kunna få barn alls vs. att bara kunna få ett barn? Jag vet ju lätt vad jag skulle välja och mitt ord är lag och bring on alla upprörda kommentarer nu då!
*leker med elden*
onsdag 21 april 2010
Veckans tv-tid ihopsamlad på en eftermiddag.
Nej men hur bra dag kan man ha då, om man vaknar med huvudvärk och det toksnöar ute i mitten av april? Är det något jag är bra på så är det att få saker att låta idylliska (se föregående inlägg) när verkligheten är rätt så mycket less idyllisk (se detta inlägg).
Vet ni att det finns saker man inte får göra som förälder?
Man får till exempel inte vinna varenda spelomgång bara för att man är så trött på att spela sällskapsspel att man tänker att om barnet bara förlorar gång på gång så kanske han vill sluta spela. Det hjälper inte ens att jag har konstruerat en egen segerdans och konstant psykar honom under spelets gång. Å andra sidan så är de enda psykningar jag kan typ "Your mama is so fat..."-grejer, vilket jui princip enbart drabbar mig själv.
Inte heller får man äta upp alla chokladbollar som man bakar själv. Det är nämligen så att barnen förstår att chokladbollarna ska ätas. Däremot kan man ta fram bara kanske två stycken var, och sen bara råka spara de andra till ikväll när barnen sover. Sen kan man säga "lalala bingo, jag fattar verkligen inte vad du pratar om" när tvååringen frågar var resten av chokladbollarna tog vägen. Och hon fattar ju att jag ljuger, hon gör ju det. Tidigare låg hon på sängen och skrek att jag var en jättejättedum skitskitskitmamma för att jag inte ville gå ut med henne, jag känner att jag inte precis ökar på min popularitet, men gud sockret. Jag värderar sockret över din kärlek Emmy, förlåt så mycket. När hon växer upp till tonåring och börjar söka bekräftelse hos diverse män för att åtminstone få en gnutta kärlek, då kommer dessa kokosbollar jaga mig på nätterna. Gud sån ångest jag kommer ha. Fast alltså, de är ju sjukt goda. Lätt värt det.
Det är också så att man inte får sätta på sina egna tv-serier istället för Spöket Laban och Pippi eller vad nu barnen vill se. Tro mig, jag försökte. Men alltså: "jo du förstår, det där är inte riktiga Locke, det är rökmonstret. Du vet, det som först tänkte döda Mr. Echo men sen inte gjorde det och sen gjorde det till sist. Mr. Echo? Jo men det var ju han vars bror var knarksmugglare och det var det knarket som Charlie hittade efter några dagar på ön, men sen blev han ju kär i Claire och ville inte knarka. Claire, jo hon har ju blivit tokig av saknad efter Aaron. Aaron? Kate hade ju honom och ok vi sätter väl på Spöket Laban då om du inte ens kan hänga med i det mest grundläggande som har hänt i Lost!"
Till sist får man inte säga att något är äckligt. "Det passar inte min smak" heter det. Så när barnen frågade varför de åt korv till lunch medan jag åt nudlar så fick jag inte svara att det är skitäckligt för det är grisens slaggprodukter som man har gojsat ihop i en enda röra. Istället fick jag diplomatiskt säga att det passar inte min smak, för det är grisens slaggprodukter som inälvor, senor, fett och kött som man har gojsat ihop i en enda röra. Alltid något positivt med idag - barnen vill inte äta korv längre!
Det snöar stora stora flingor utanför fönstret. Maken åker när som helst iväg för att lämna mig ensam med två otroligt gnälliga barn samt huvudvärken of all huvudvärks och det står ensamläggning på schemat. The fun just keeps on leaving.
Men alltså, man kan ju välja att bara läsa föregående inlägg, där idyllen sprider sig ut i cyberrymden. Vi kan ju låtsas i alla fall!
Vet ni att det finns saker man inte får göra som förälder?
Man får till exempel inte vinna varenda spelomgång bara för att man är så trött på att spela sällskapsspel att man tänker att om barnet bara förlorar gång på gång så kanske han vill sluta spela. Det hjälper inte ens att jag har konstruerat en egen segerdans och konstant psykar honom under spelets gång. Å andra sidan så är de enda psykningar jag kan typ "Your mama is so fat..."-grejer, vilket ju
Inte heller får man äta upp alla chokladbollar som man bakar själv. Det är nämligen så att barnen förstår att chokladbollarna ska ätas. Däremot kan man ta fram bara kanske två stycken var, och sen bara råka spara de andra till ikväll när barnen sover. Sen kan man säga "lalala bingo, jag fattar verkligen inte vad du pratar om" när tvååringen frågar var resten av chokladbollarna tog vägen. Och hon fattar ju att jag ljuger, hon gör ju det. Tidigare låg hon på sängen och skrek att jag var en jättejättedum skitskitskitmamma för att jag inte ville gå ut med henne, jag känner att jag inte precis ökar på min popularitet, men gud sockret. Jag värderar sockret över din kärlek Emmy, förlåt så mycket. När hon växer upp till tonåring och börjar söka bekräftelse hos diverse män för att åtminstone få en gnutta kärlek, då kommer dessa kokosbollar jaga mig på nätterna. Gud sån ångest jag kommer ha. Fast alltså, de är ju sjukt goda. Lätt värt det.
Det är också så att man inte får sätta på sina egna tv-serier istället för Spöket Laban och Pippi eller vad nu barnen vill se. Tro mig, jag försökte. Men alltså: "jo du förstår, det där är inte riktiga Locke, det är rökmonstret. Du vet, det som först tänkte döda Mr. Echo men sen inte gjorde det och sen gjorde det till sist. Mr. Echo? Jo men det var ju han vars bror var knarksmugglare och det var det knarket som Charlie hittade efter några dagar på ön, men sen blev han ju kär i Claire och ville inte knarka. Claire, jo hon har ju blivit tokig av saknad efter Aaron. Aaron? Kate hade ju honom och ok vi sätter väl på Spöket Laban då om du inte ens kan hänga med i det mest grundläggande som har hänt i Lost!"
Till sist får man inte säga att något är äckligt. "Det passar inte min smak" heter det. Så när barnen frågade varför de åt korv till lunch medan jag åt nudlar så fick jag inte svara att det är skitäckligt för det är grisens slaggprodukter som man har gojsat ihop i en enda röra. Istället fick jag diplomatiskt säga att det passar inte min smak, för det är grisens slaggprodukter som inälvor, senor, fett och kött som man har gojsat ihop i en enda röra. Alltid något positivt med idag - barnen vill inte äta korv längre!
Det snöar stora stora flingor utanför fönstret. Maken åker när som helst iväg för att lämna mig ensam med två otroligt gnälliga barn samt huvudvärken of all huvudvärks och det står ensamläggning på schemat. The fun just keeps on leaving.
Men alltså, man kan ju välja att bara läsa föregående inlägg, där idyllen sprider sig ut i cyberrymden. Vi kan ju låtsas i alla fall!
En ledig onsdag...
tisdag 20 april 2010
Dagens "alla som inte dansar är våldtäktsmän".
Alla som använder ordet "uppkäftig" om ett barn är såna som tycker att en dask i baken, ett nyp i örat eller en liten klapp på handen inte är något att bry sig om. Det är ju verkligen inte aga liksom!
Prove me wrong bara, gör det.
Prove me wrong bara, gör det.
Förlåt mig, ty jag har hakat upp mig.
Trädgårdsarbete alltså. Det är lite som sushi, jag var lagom skeptisk i början men blev snabbt beroende. Visste ni (nej, hur skulle ni kunna göra det?) att när jag sluter ögonen så ser jag brännässlor och rötter, som om de vore fastetsade på näthinnan för alltid. Ungefär som när man spelade tetris och när man skulle somna inte kunde få de där små blocken att sluta falla.
Men i alla fall, beroende är jag. Inte så att jag är där ute hela tiden, men jag tänker på det (och bloggar om det) nästan all min vakna tid. Ska vi ha trädgårdslandet där? Ska vi elda idag eller imorgon? Hur blir vi av med sorkarna (!), brännässlorna, kirskålen? När ska vi plantera våra fruktträd, vilka ska vi ha? Vilken sorts trapp ska vi anlägga?
Ni hör ju. Någon behöver komma och bitchslappa mig tillbaka till verkligheten. Eller åtminstone ge mig en trädgårdsarkitekt, ett villigt arbetslag och några hundra tusen kronor. Så här kan det ju inte fortgå.
Förutom plommon och äpplen - vad ska vi satsa på för fruktträd/buskar?
Men i alla fall, beroende är jag. Inte så att jag är där ute hela tiden, men jag tänker på det (och bloggar om det) nästan all min vakna tid. Ska vi ha trädgårdslandet där? Ska vi elda idag eller imorgon? Hur blir vi av med sorkarna (!), brännässlorna, kirskålen? När ska vi plantera våra fruktträd, vilka ska vi ha? Vilken sorts trapp ska vi anlägga?
Ni hör ju. Någon behöver komma och bitchslappa mig tillbaka till verkligheten. Eller åtminstone ge mig en trädgårdsarkitekt, ett villigt arbetslag och några hundra tusen kronor. Så här kan det ju inte fortgå.
Förutom plommon och äpplen - vad ska vi satsa på för fruktträd/buskar?
måndag 19 april 2010
...
Jag skrev ett inlägg igår som jag är så jäkla osäker på om jag vågar publicera. Det får mig att framstå i ännu sämre dager än andra inlägg och jag vet inte om min image håller för det. Tänk om jag hade varit en sån där supermamma som alltid hade exakt rätt kläder till barnen, köpte windstoppers (jag vet inte ens vad det är?) och fyra olika overaller till barnen - då hade jag kanske kunnat unna mig att bjuda på mig själv lite mer. Då hade ju folk ändå ryckt på axlarna och bara "ja, ja men med tanke på hur dyra gummistövlar hon köper åt barnen så är hon ju ändå perfekt". (Apropå det så har vi råd med didrikssonoveraller och tretornstövlar och skitdyra ullunderställ men det är någon slags principsak för mig/oss. Man betalar inte en tusenlapp för en overall som växes ur på en säsong, oavsett hur mycket man får för den på tradera sen.)
Eller om jag hade varit jättelyckad karriärsmässigt, skrivit flera böcker, blivit forskare, varit sådär tiptoppad som bara ett få par människor blir - nemas problemas.
Men jag vet inte riktigt. Det känns som att jag ligger på minus inom så jävla många områden att jag inte riktigt mäktar med att outa precis hur småsint och jävlig jag är innerst inne. Vi får se.
Jag vill ha lite kommentarer, jag behöver lite love and affection nu. Så jag slänger in en brasklapp av den sort som brukar generera kommentarer: gud vad trött jag är på alla pretton som gör en stor sak av att hata marabouchoklad. Fine, ni behöver inte gilla det! Men låt mig få älska min "kokosfettindränkta sockerbomb som bara låtsas vara choklad" ifred! Godast är Digestive. Eller Apelsinkrokant. Eller hederliga "vi är neutrala"-nöt och mjölkchoklad. Det är i alla fall gott, till skillnad från alltför bitter mörk choklad som bara sticks på tungan!
Eller om jag hade varit jättelyckad karriärsmässigt, skrivit flera böcker, blivit forskare, varit sådär tiptoppad som bara ett få par människor blir - nemas problemas.
Men jag vet inte riktigt. Det känns som att jag ligger på minus inom så jävla många områden att jag inte riktigt mäktar med att outa precis hur småsint och jävlig jag är innerst inne. Vi får se.
Jag vill ha lite kommentarer, jag behöver lite love and affection nu. Så jag slänger in en brasklapp av den sort som brukar generera kommentarer: gud vad trött jag är på alla pretton som gör en stor sak av att hata marabouchoklad. Fine, ni behöver inte gilla det! Men låt mig få älska min "kokosfettindränkta sockerbomb som bara låtsas vara choklad" ifred! Godast är Digestive. Eller Apelsinkrokant. Eller hederliga "vi är neutrala"-nöt och mjölkchoklad. Det är i alla fall gott, till skillnad från alltför bitter mörk choklad som bara sticks på tungan!
söndag 18 april 2010
lördag 17 april 2010
Århundradets mest överskattade film.
Det var en gång en tjej som levde i skogen och som pratade med träd och tyckte om djur och sånt. Så kom det en vit man från en annan kultur med ett gäng män som ville exploatera hennes folk och hennes land för en dyr ädelmetall eller sten eller whatever. Sen blev de kära i varandra och han insåg att han var tvungen att stoppa de andra vita männen. Och så blir det krig mellan de två kulturerna.
"Ja, men det är ju Pocahontas!" säger ni.
"Nej" svarar jag.
"Joho!" säger ni.
"Faktiskt inte, men man kan tro det" svarar jag.
"Inte? Men det är ju EXAKT handlingen i Pocahontas?" framhärdar ni.
"Jag vet. Men det är ungefär samma manus, bara att det handlar om blåa gubbar istället" informerar jag.
"Smurfarna?" frågar ni.
"Nej... de är i rymden" svarar jag.
"Eh... Avatar?" kommer ni på efter en stunds funderande.
"Precis" svarar jag.
Om vi bortser från att det är Pocahontas manus rakt av, så finns det fler frågor med filmen.
1. De är alltså i framtiden där de kan skapa avatarer av utomjordingar, de kan resa sex år bort i rymden och anlägga rymdbaser där, de har monstermaskiner och allt är väldigt framtidesque - men ändå har de precis likadana brandsläckare som vi har idag.
2. De är alltså i framtiden där de kan skapa avatarer av utomjordingar, de kan resa sex år bort i rymden och anlägga rymdbaser där, de har monstermaskiner och allt är väldigt framtidesque - men ändå har de precis likadana kläder som vi har idag. Jag vet inte jag, men är det inte lite märkligt att klädmodet har ändrat sig mindre från idag till den avlägsna framtiden, än det gjorde från 1950-1980? Tribaltatueringar är tydligen fortfarande hett x antal hundra år framåt i tiden.
3. De är alltså i framtiden där de kan skapa avatarer av utomjordingar, de kan resa sex år bort i rymden och anlägga rymdbaser där, de har monstermaskiner och allt är väldigt framtidesque - men ändå har kvinnor främst biroller och alla som betyder något inom armén är självklart män. Joråsåatteh... vem är förvånad?
4. Här har vi en film som ska handla om en helt annan planet, man kan alltså göra precis Vad Man Vill med utomjordingarna och deras kultur. Men ändå så gör man... indianer. Blå indianer. Fantasifullt!
Behöver jag fortsätta? Har alla fått någon masspykos due to 3d-glasögonen, eller varför har den här filmen fått så bra betyg, så många nomineringar, så mycket beröm? Det är inte århundradets sämsta film, det fanns vissa fina scener och herregud, århundradet innehåller ju mängder av Beckfilmer. Men ändå. Århundradets mest överskattade film. Lätt.
"Ja, men det är ju Pocahontas!" säger ni.
"Nej" svarar jag.
"Joho!" säger ni.
"Faktiskt inte, men man kan tro det" svarar jag.
"Inte? Men det är ju EXAKT handlingen i Pocahontas?" framhärdar ni.
"Jag vet. Men det är ungefär samma manus, bara att det handlar om blåa gubbar istället" informerar jag.
"Smurfarna?" frågar ni.
"Nej... de är i rymden" svarar jag.
"Eh... Avatar?" kommer ni på efter en stunds funderande.
"Precis" svarar jag.
Om vi bortser från att det är Pocahontas manus rakt av, så finns det fler frågor med filmen.
1. De är alltså i framtiden där de kan skapa avatarer av utomjordingar, de kan resa sex år bort i rymden och anlägga rymdbaser där, de har monstermaskiner och allt är väldigt framtidesque - men ändå har de precis likadana brandsläckare som vi har idag.
2. De är alltså i framtiden där de kan skapa avatarer av utomjordingar, de kan resa sex år bort i rymden och anlägga rymdbaser där, de har monstermaskiner och allt är väldigt framtidesque - men ändå har de precis likadana kläder som vi har idag. Jag vet inte jag, men är det inte lite märkligt att klädmodet har ändrat sig mindre från idag till den avlägsna framtiden, än det gjorde från 1950-1980? Tribaltatueringar är tydligen fortfarande hett x antal hundra år framåt i tiden.
3. De är alltså i framtiden där de kan skapa avatarer av utomjordingar, de kan resa sex år bort i rymden och anlägga rymdbaser där, de har monstermaskiner och allt är väldigt framtidesque - men ändå har kvinnor främst biroller och alla som betyder något inom armén är självklart män. Joråsåatteh... vem är förvånad?
4. Här har vi en film som ska handla om en helt annan planet, man kan alltså göra precis Vad Man Vill med utomjordingarna och deras kultur. Men ändå så gör man... indianer. Blå indianer. Fantasifullt!
Behöver jag fortsätta? Har alla fått någon masspykos due to 3d-glasögonen, eller varför har den här filmen fått så bra betyg, så många nomineringar, så mycket beröm? Det är inte århundradets sämsta film, det fanns vissa fina scener och herregud, århundradet innehåller ju mängder av Beckfilmer. Men ändå. Århundradets mest överskattade film. Lätt.
fredag 16 april 2010
Dagens fråga.
Finns det någon som är larvigare, töntigare, sämre och mer av en sell-out än Robert Gustavsson? Och NÄR var han egentligen rolig?
Oj, det blev visst två frågor. Nåja, Robert Gustavssons värdelöshet kan ju diskuteras i oändlighet.
Oj, det blev visst två frågor. Nåja, Robert Gustavssons värdelöshet kan ju diskuteras i oändlighet.
torsdag 15 april 2010
Saker man inte förväntar sig att hitta i en trädgård, del 256
Ett strypkoppel av snöre till en hund.
Det hittade vi i häcken.
Man kan ju undra hur länge det har legat där, särskilt med tanke på att förra ägarna inte hade hund...
Det hittade vi i häcken.
Man kan ju undra hur länge det har legat där, särskilt med tanke på att förra ägarna inte hade hund...
onsdag 14 april 2010
En sån där härlig utflykt, som alla andra prettoföräldrar har.
Det är mycket kultur men lite natur i den här familjen. Det bestämde jag mig för att råda bot på idag. Igår inhandlades fika och matsäck, och idag strax innan lunch knatade jag iväg med två små barn i solskenet. Oj vad jag skulle vara hurtig förälder! Oj vad vi skulle titta på myror, njuta i solen, äta äggmackor och småprata om små värdsliga ting. Jag och mina barn skulle vara mulle och knytte och vad de nu heter. Jävlar vad naturiga vi skulle vara!
Efter ungefär 100 meter tyckte de att vi hade gått klart. Nu ville de fika. Genast!
Vi satte oss, jag dukade fram äggmackor, frukt och festis. De drack festis. Festisen tog slut.
Sen tog Noa en äggmacka. Sen tappade han äggmackan. Jag tog upp ägget och lade på en ny macka.
Sen tappade han ägget från mackan. Sen behövde han gå på toaletten, så vi fick gå hemåt igen.
Ungefär halvvägs hemma ångrade han sig, så vi gick tillbaka. Väl tillbaka på filten med halvätna äggmackor och urdruckna festisburkar sa Emmy att hon behövde gå på toaletten (det behövde hon inte, men vad storebror does...). Jag lyckades locka henne till att stanna kvar med lite kakor. Sen åt vi kakor. (Notera gärna att ingen av barnen har ätit mer än någon tugga av de medhavda äggmackorna som skulle vara lunch).
En halvtimme efter vi hade lämnat huset gick vi hem igen.
Jag behövde nämligen gå på toaletten.
Imorgon är det kultur som gäller igen. Man kan nämligen sätta på en film och kalla det för kultur. Mycket bättre!
Efter ungefär 100 meter tyckte de att vi hade gått klart. Nu ville de fika. Genast!
Vi satte oss, jag dukade fram äggmackor, frukt och festis. De drack festis. Festisen tog slut.
Sen tog Noa en äggmacka. Sen tappade han äggmackan. Jag tog upp ägget och lade på en ny macka.
Sen tappade han ägget från mackan. Sen behövde han gå på toaletten, så vi fick gå hemåt igen.
Ungefär halvvägs hemma ångrade han sig, så vi gick tillbaka. Väl tillbaka på filten med halvätna äggmackor och urdruckna festisburkar sa Emmy att hon behövde gå på toaletten (det behövde hon inte, men vad storebror does...). Jag lyckades locka henne till att stanna kvar med lite kakor. Sen åt vi kakor. (Notera gärna att ingen av barnen har ätit mer än någon tugga av de medhavda äggmackorna som skulle vara lunch).
En halvtimme efter vi hade lämnat huset gick vi hem igen.
Jag behövde nämligen gå på toaletten.
Imorgon är det kultur som gäller igen. Man kan nämligen sätta på en film och kalla det för kultur. Mycket bättre!
tisdag 13 april 2010
Hej igen min lilla käpphäst.
Ni som läst min blogg länge vet att jag har ytterst svårt för den säkerhetsmani vi utsätter våra barn för idag. Ni vet, ungar ska ha hjälm även på en trehjuling som de i princip puttar framåt, de ska ha hjälm så fort de ens närmar sig en liten sluttning med is på, de ska ha hjälm om de lär sig gå och går in i möbler (!), de ska inte få vara ensamma hemma förrän de är 9-10 år, de får inte bada ensamma i badkar, de får inte cykla iväg till kompisar själva, de får inte gå ensamma till skolan eller förskolan, de får inte göra någonting. Alls. För tänk om det kommer en pedofil när de är två meter ifrån hemmet! Eller tänk om en meteorit kommer och dundrar ner i deras huvud när de inte hade hjälm! Eller tänk om de använder vassa knivar och hugger sönder elledningar så att det börjar brinna och alla i hela familjen dör bara för att föräldrarna ville ha sovmorgon. Imagine the risks liksom!
När min morfar var åtta år så körde han häst och vagn i två mil en gång i veckan. Ensam. När jag var åtta-nio år gammal så åkte jag hem efter skolan och kokade makaroner till mig och lillasyster och eventuella kompisar. Sen var vi ensamma tills föräldrarna kom hem. Varje dag. Vi cyklade flera kilometer själva till en avlägsen badbrygga och där badade vi utan vuxna. Det var ju inga problem med det, vi hade kunnat simma i många många år.
Idag får en nioåring knappt gå över en väg själv. Vad har hänt? Många vill gärna skylla på att samhället har blivit så enormt mycket råare, hemskare, vidrigare, mer kriminellt. Men även om vi förutsätter att det är så (vilket en snabb koll med BRÅ visar att det inte är) så förklarar ju inte det allt överdrivet användande av hjälm, oviljan att låta barnen vara ensamma hemma ens en sekund eller varför folk inte låter sina barn klättra i träd.
Allt det här har jag som sagt bloggat om tidigare, jag ber om ursäkt ifall jag svävar iväg. Det jag ville komma till var detta: varför säger vi föräldrar "akta dig, du kan/kommer ramla" till våra barn? Varför? Istället borde vi väl antingen ta bort barnen därifrån eller låta dem klara sig själva och då riskera att ramla. När man säger "akta, du kan/kommer ramla" så bjuder vi in till ett "jag sa ju det", inget mer.
Om barnet nu gör något så farligt att man absolut inte vill att det ska fortsätta, hjälper då ett "du kan ramla?" Varför inte gå dit och ta bort barnet?
Om nu barnet gör något sådär halvfarligt som visserligen kan leda till att barnet ramlar, men ändå inte dör eller bryter hela nacken - varför då inte låta barnet fortsätta? Eller ta bort barnet om man nu är lagd åt det mer ängsliga hållet.
Men just det här "akta dig, du kan..." det säger egentligen inget mer än "jag litar inte på dig". Är det så farligt, så ta bort barnet. Är det inte så farligt, låt barnet klara av situationen själv. Att jag som mamma tror att barnet kan ramla gör faktiskt varken till eller från. Missförstå mig rätt, jag menar inte att man inte ska prata med sina barn. Men det är en enorm skillnad på "jag vill inte att du gör det där för att" och ett simpelt "akta dig, du kan slå dig". Vill jag inte att barnet ska göra det så är det mitt ansvar att se till att barnet inte gör det.
Sen kan man ju också tänka på aspekten att ett barn som får höra "du kommer ramla" oftare tenderar att göra det än ett barn som får träna sin balans utan ängsliga föräldrars tillrop.
Det kanske är det här min bok jag aldrig kommer att skriva ska handla om? "Hur du kalkylerar risker för vad som kan hända ditt barn." Undertitel: "nej, hen kommer inte få en meteorit i skallen och dö om du vänder ryggen till i två sekunder"
Japp, ungefär så. Jag ska bara träna på att få fram min poäng lite bättre än vad jag lyckas med just nu känner jag.
När min morfar var åtta år så körde han häst och vagn i två mil en gång i veckan. Ensam. När jag var åtta-nio år gammal så åkte jag hem efter skolan och kokade makaroner till mig och lillasyster och eventuella kompisar. Sen var vi ensamma tills föräldrarna kom hem. Varje dag. Vi cyklade flera kilometer själva till en avlägsen badbrygga och där badade vi utan vuxna. Det var ju inga problem med det, vi hade kunnat simma i många många år.
Idag får en nioåring knappt gå över en väg själv. Vad har hänt? Många vill gärna skylla på att samhället har blivit så enormt mycket råare, hemskare, vidrigare, mer kriminellt. Men även om vi förutsätter att det är så (vilket en snabb koll med BRÅ visar att det inte är) så förklarar ju inte det allt överdrivet användande av hjälm, oviljan att låta barnen vara ensamma hemma ens en sekund eller varför folk inte låter sina barn klättra i träd.
Allt det här har jag som sagt bloggat om tidigare, jag ber om ursäkt ifall jag svävar iväg. Det jag ville komma till var detta: varför säger vi föräldrar "akta dig, du kan/kommer ramla" till våra barn? Varför? Istället borde vi väl antingen ta bort barnen därifrån eller låta dem klara sig själva och då riskera att ramla. När man säger "akta, du kan/kommer ramla" så bjuder vi in till ett "jag sa ju det", inget mer.
Om barnet nu gör något så farligt att man absolut inte vill att det ska fortsätta, hjälper då ett "du kan ramla?" Varför inte gå dit och ta bort barnet?
Om nu barnet gör något sådär halvfarligt som visserligen kan leda till att barnet ramlar, men ändå inte dör eller bryter hela nacken - varför då inte låta barnet fortsätta? Eller ta bort barnet om man nu är lagd åt det mer ängsliga hållet.
Men just det här "akta dig, du kan..." det säger egentligen inget mer än "jag litar inte på dig". Är det så farligt, så ta bort barnet. Är det inte så farligt, låt barnet klara av situationen själv. Att jag som mamma tror att barnet kan ramla gör faktiskt varken till eller från. Missförstå mig rätt, jag menar inte att man inte ska prata med sina barn. Men det är en enorm skillnad på "jag vill inte att du gör det där för att" och ett simpelt "akta dig, du kan slå dig". Vill jag inte att barnet ska göra det så är det mitt ansvar att se till att barnet inte gör det.
Sen kan man ju också tänka på aspekten att ett barn som får höra "du kommer ramla" oftare tenderar att göra det än ett barn som får träna sin balans utan ängsliga föräldrars tillrop.
Det kanske är det här min bok jag aldrig kommer att skriva ska handla om? "Hur du kalkylerar risker för vad som kan hända ditt barn." Undertitel: "nej, hen kommer inte få en meteorit i skallen och dö om du vänder ryggen till i två sekunder"
Japp, ungefär så. Jag ska bara träna på att få fram min poäng lite bättre än vad jag lyckas med just nu känner jag.
Trolleri trollera trolleralla
DN skriver om Internet-troll. De förklarar det som så att:
"Trollen är de som säger elaka, hotfulla, personangripande eller rasistiska inlägg på nätet.Trollen förekommer i alla de slag. Vissa är konsekvent konspiratoriska, som till exempel de som har närmast rasistiska förklaringar till alla problem som finns i landet. Andra sänder in bara korta meddelanden, typ: ”Vad ful du är” eller ”Dina barn är helt sjuka i huvudet.”"
Jag vet inte jag, men jag tycker att de gör det för enkelt för sig. DN alltså, inte trollen. Eller så kanske de inte vet bättre, de kanske tycker att det är så enkelt att man kan sopa in alla näthatare under ett begrepp?
Det finns "troll" som sitter på familjesajter och låtsas att "hon" slår sina barn, det finns "troll" från Vällingby som sitter och följer bloggar som hen inte gillar och skriver hatiska kommentarer, det finns "troll" på nättidningarnas kommentatorsfält och tja, det finns troll överallt. Troll vill medvetet provocera, troll kan hitta på vansinniga historier för att starta upp en vild diskussion, troll får en kick utav att reta upp människor. Det behöver inte ens vara deras egna åsikter, bara det leder till rabalder.
Men det finns en stark trend med lobbying som inte bör förenklas till att det handlar om trolleri. Som att vissa från Sverigedemokraterna (tvi vale) sitter och kommenterar bloggar, youtubeklipp, artiklar etc. och får det att verka som att SD har ett enormt stöd ute i landet, när det i själva verket handlar om en extrem lobbyverksamhet. Det finns också en stark tradition av kvinnoförnedrande och feministhatande män på nätet - de är inte troll. De är familjefäder, direktörer, chefer, dagispappor som känner sig otroligt hotade av kvinnor och feminism. De kan uttrycka samma åsikter i ett fikarum, blanda inte ihop det med provokatörer som bara vill jävlas. Det är att förringa deras idioti.
Troll är en sak. Det kvinno- och främlingsfientliga hat som frodas på nätet är en helt annan sak. Det är tyvärr en del av verkligheten och ett mycket större problem än troll.
"Trollen är de som säger elaka, hotfulla, personangripande eller rasistiska inlägg på nätet.Trollen förekommer i alla de slag. Vissa är konsekvent konspiratoriska, som till exempel de som har närmast rasistiska förklaringar till alla problem som finns i landet. Andra sänder in bara korta meddelanden, typ: ”Vad ful du är” eller ”Dina barn är helt sjuka i huvudet.”"
Jag vet inte jag, men jag tycker att de gör det för enkelt för sig. DN alltså, inte trollen. Eller så kanske de inte vet bättre, de kanske tycker att det är så enkelt att man kan sopa in alla näthatare under ett begrepp?
Det finns "troll" som sitter på familjesajter och låtsas att "hon" slår sina barn, det finns "troll" från Vällingby som sitter och följer bloggar som hen inte gillar och skriver hatiska kommentarer, det finns "troll" på nättidningarnas kommentatorsfält och tja, det finns troll överallt. Troll vill medvetet provocera, troll kan hitta på vansinniga historier för att starta upp en vild diskussion, troll får en kick utav att reta upp människor. Det behöver inte ens vara deras egna åsikter, bara det leder till rabalder.
Men det finns en stark trend med lobbying som inte bör förenklas till att det handlar om trolleri. Som att vissa från Sverigedemokraterna (tvi vale) sitter och kommenterar bloggar, youtubeklipp, artiklar etc. och får det att verka som att SD har ett enormt stöd ute i landet, när det i själva verket handlar om en extrem lobbyverksamhet. Det finns också en stark tradition av kvinnoförnedrande och feministhatande män på nätet - de är inte troll. De är familjefäder, direktörer, chefer, dagispappor som känner sig otroligt hotade av kvinnor och feminism. De kan uttrycka samma åsikter i ett fikarum, blanda inte ihop det med provokatörer som bara vill jävlas. Det är att förringa deras idioti.
Troll är en sak. Det kvinno- och främlingsfientliga hat som frodas på nätet är en helt annan sak. Det är tyvärr en del av verkligheten och ett mycket större problem än troll.
måndag 12 april 2010
I wish!
- Noa, snart kommer snickaren.
Ska du följa med pappa ut till honom?
- Är det Arga Snickaren?
- Bara i mammas drömmar älskling, bara i mammas drömmar.
Ska du följa med pappa ut till honom?
- Är det Arga Snickaren?
- Bara i mammas drömmar älskling, bara i mammas drömmar.
Det börjar verka "riktigt liv", banne mig...
På dagarna jobbar jag och planerar trädgårdsarbete varje ledig sekund jag får.
På eftermiddagarna umgås jag med barn och make, tänker trädgård och försöker faktiskt hinna ut i nämnda trädgård också. På kvällarna ser jag på "Kalla Fötter" och försöker fila på en bok. (Med "fila på" menar jag "få ändan ur och börja någon jävla gång")
Bloggen kommer långt ner på listan. Trädgård, familj, make, tv (se prioriteringen) tar all min tid.
För nej, jag kan inte låta bli Kalla Fötter. Dvd:n går varm här hemma, jag är inne på säsong fyra och den här serien har jag sett flera flera gånger men den biter sig fast som om det var första gången varje gång.
Har ni inte sett den så måste ni göra det. Cold Feet på originalspråk - brittisk tv-serie när den är som bäst. Och jodå, det är himla sexistiskt och larvigt och könsrolligt ibland, men det är ju mer en skildring av hur det antagligen var för par i 30-årsåldern i England för 10 år sedan. Det jag gillar mest är att det känns så äkta, så förbannat ärligt. Folk är otrogna, men hittar tillbaka till varandra trots det. Inget "jag tänker aldrig mer se dig ditt äckel" utan man kämpar för sitt förhållande. Någon blir alkoholist, någon kan inte få barn, någon vill vara otrogen men kan inte, någon får pengaproblem, någon blir nykär. Men som sagt: kämparglöden, viljan att jobba på sitt förhållande, insikten om att allt inte alltid är en dans på rosor - den finns där och är härligt uppfriskande särskilt i en tid som denna.
Se. Och nananananananananaaaa... så har ni fått dagens boktips, den digitala versionen. Typ.
På eftermiddagarna umgås jag med barn och make, tänker trädgård och försöker faktiskt hinna ut i nämnda trädgård också. På kvällarna ser jag på "Kalla Fötter" och försöker fila på en bok. (Med "fila på" menar jag "få ändan ur och börja någon jävla gång")
Bloggen kommer långt ner på listan. Trädgård, familj, make, tv (se prioriteringen) tar all min tid.
För nej, jag kan inte låta bli Kalla Fötter. Dvd:n går varm här hemma, jag är inne på säsong fyra och den här serien har jag sett flera flera gånger men den biter sig fast som om det var första gången varje gång.
Har ni inte sett den så måste ni göra det. Cold Feet på originalspråk - brittisk tv-serie när den är som bäst. Och jodå, det är himla sexistiskt och larvigt och könsrolligt ibland, men det är ju mer en skildring av hur det antagligen var för par i 30-årsåldern i England för 10 år sedan. Det jag gillar mest är att det känns så äkta, så förbannat ärligt. Folk är otrogna, men hittar tillbaka till varandra trots det. Inget "jag tänker aldrig mer se dig ditt äckel" utan man kämpar för sitt förhållande. Någon blir alkoholist, någon kan inte få barn, någon vill vara otrogen men kan inte, någon får pengaproblem, någon blir nykär. Men som sagt: kämparglöden, viljan att jobba på sitt förhållande, insikten om att allt inte alltid är en dans på rosor - den finns där och är härligt uppfriskande särskilt i en tid som denna.
Se. Och nananananananananaaaa... så har ni fått dagens boktips, den digitala versionen. Typ.
Living the klassresa.
Maken växte upp i en familj där man knappt läser böcker, där vidareutbildning (eller ens godkända gymnasiebetyg) var långt ifrån en självklarhet och där han som enda person har valt att studera vidare på högre nivå. Jag växte upp i en familj där universitetsstudier var en självklarhet, där man läste mängder av (och skrev någon enstaka) böcker och där höga betyg var regel, inte undantag.
Men det är min man och inte jag som idag håller sin första föreläsning på universitetet här i staden.
Att det är ett kort vikariat spelar mindre roll, resan han har gjort är inte mindre för det. Det hade varit så mycket enklare för honom att ta ett välbetalt jobb på stora industrin i hans hemstad, som "alla andra" gjorde. Istället flyttade han till en större stad och började efter ett tag studera. Idag är som sagt första föreläsningen på den kurs han har ansvar för.
Jag är så stolt att jag nästan spricker, och struntar därför högtidligt i hans "du får aldrig blogga om mig"-order. Så det så!
Men det är min man och inte jag som idag håller sin första föreläsning på universitetet här i staden.
Att det är ett kort vikariat spelar mindre roll, resan han har gjort är inte mindre för det. Det hade varit så mycket enklare för honom att ta ett välbetalt jobb på stora industrin i hans hemstad, som "alla andra" gjorde. Istället flyttade han till en större stad och började efter ett tag studera. Idag är som sagt första föreläsningen på den kurs han har ansvar för.
Jag är så stolt att jag nästan spricker, och struntar därför högtidligt i hans "du får aldrig blogga om mig"-order. Så det så!
söndag 11 april 2010
lördag 10 april 2010
Saker man inte förväntar sig att hitta i en trädgård.
Gamla löv, ok.
Nedhuggna träd som ligger och skräpar, fine.
Gräsklipp sen flera år tillbaka, ja men visst.
Men någonstans går gränsen för hur lata och slappa förra husägarna kan få vara utan att vi börjar kalla dem för olika tillmälen när vi går och röjer i trädgården de lämnade åt oss.
Eller vad sägs om:
Glasspapper
Rostiga tunnor
Trasiga grindar
Trasiga fotbollar
Hinkar med hål i
Takläggningsverktyg (mer specifikt en fogmassespruta)
10 träpallar
2 stora presenningar
En mängd gamla tidningar
En gammal spaljé
Tidigare har vi redan röjt bort en torkvinda, en gräsklippare och gamla takpannor.
På ett ställe står ett gammalt murket stall och väntar på att rivas.
Nåja. Nu får trädgårdsarbetet räcka för idag. Ikväll är det födelsedagsfest och dans dans dans.
Min värkande kropp får jag bekymra mig om imorgon.
Nedhuggna träd som ligger och skräpar, fine.
Gräsklipp sen flera år tillbaka, ja men visst.
Men någonstans går gränsen för hur lata och slappa förra husägarna kan få vara utan att vi börjar kalla dem för olika tillmälen när vi går och röjer i trädgården de lämnade åt oss.
Eller vad sägs om:
Glasspapper
Rostiga tunnor
Trasiga grindar
Trasiga fotbollar
Hinkar med hål i
Takläggningsverktyg (mer specifikt en fogmassespruta)
10 träpallar
2 stora presenningar
En mängd gamla tidningar
En gammal spaljé
Tidigare har vi redan röjt bort en torkvinda, en gräsklippare och gamla takpannor.
På ett ställe står ett gammalt murket stall och väntar på att rivas.
Nåja. Nu får trädgårdsarbetet räcka för idag. Ikväll är det födelsedagsfest och dans dans dans.
Min värkande kropp får jag bekymra mig om imorgon.
fredag 9 april 2010
Oh my vintage god!
Jag dör en liten smula nu. Dagarna efter jag shoppat upp alla mina födelsedagspengar kommer Kapp Ahl med en vintage-kollektion som är så söt att det gnisslar i tänderna. Jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha! Åh vad jag vill ha. Å ena sidan är det ett helt år kvar till nästa gång människor känner sig nödgade att köpa presenter åt mig. Å andra sidan köpte maken just en ny dator för x antal tusen kronor, så jag tror minsann att jag kan unna mig en klänning. Eller två. Eller tre. Och så ett par shorts.
Kanske något så att Emmy kan matcha mig också?
(Alla bilder är från kappahl.com)
Vilken tur att det tydligen ska vara dåligt väder imorgon. Man kan ju faktiskt inte jobba i trädgården om vädret är värdelöst. Då måste man åka in till stan och gå i affärer. Thank you väderguden!
Kanske något så att Emmy kan matcha mig också?
(Alla bilder är från kappahl.com)
Vilken tur att det tydligen ska vara dåligt väder imorgon. Man kan ju faktiskt inte jobba i trädgården om vädret är värdelöst. Då måste man åka in till stan och gå i affärer. Thank you väderguden!
Kanske en bitterkaka?
På "Försök att inte se så snygg ut" skriver A.M.O om något som många känner igen: att folk i sina bloggar bara visar en liten del, en tårtbit - den allra smarrigaste och gräddigaste och godaste tårtbiten. Eller för att inte snurra in mig i metaforer; man beskriver bara en liten del av sin verklighet, och då oftast den allra bästa. Därför verkar alla bloggare vara framgångsrika, perfekta, superstylade, ha underbara hem, vara lyckligt kära och ha världens bästa barn dagarna i ända, varje vecka, året runt.
Nå. Jag känner inte riktigt igen mig i den bilden. Jag vet inte jag, men jag tycker att jag mest gnäller och klagar och är miserabel och bitter och missunnsam och sur.
Visste ni att jag har en till blogg? Där skriver jag ner allt om mina barn, fina saker de säger, hur mycket jag älskar dem, vackra tankar de har. Den bloggen osar kärlek, den bloggen är fylld av lycka och glädje (förutom i de värsta trotstiderna), den bloggen är - faktiskt - väldigt positiv. Jag har ca 50-60 a4-sidor per barn samlat i den bloggen, varav säkert 95% är glatt och uppåt och positivt.
Så på något sätt låter jag den här bloggen ha mindre av det. Här är jag mer ilsken, mer gnällig, lite roligare, bitskare, drygare. Jag trivs med det, för jag får utlopp för allt det positiva på ett annat ställe.
Men ni ser ju inte det. Ni ser bara den här bilden. Herregud vilken bitterkaka jag bjuder er på.
Smakar den bra?
Nå. Jag känner inte riktigt igen mig i den bilden. Jag vet inte jag, men jag tycker att jag mest gnäller och klagar och är miserabel och bitter och missunnsam och sur.
Visste ni att jag har en till blogg? Där skriver jag ner allt om mina barn, fina saker de säger, hur mycket jag älskar dem, vackra tankar de har. Den bloggen osar kärlek, den bloggen är fylld av lycka och glädje (förutom i de värsta trotstiderna), den bloggen är - faktiskt - väldigt positiv. Jag har ca 50-60 a4-sidor per barn samlat i den bloggen, varav säkert 95% är glatt och uppåt och positivt.
Så på något sätt låter jag den här bloggen ha mindre av det. Här är jag mer ilsken, mer gnällig, lite roligare, bitskare, drygare. Jag trivs med det, för jag får utlopp för allt det positiva på ett annat ställe.
Men ni ser ju inte det. Ni ser bara den här bilden. Herregud vilken bitterkaka jag bjuder er på.
Smakar den bra?
torsdag 8 april 2010
"För alla gillar ju kaniner!"
- Vad tror du att mamma vill ha i födelsedagspresent då? frågade pappan.
- Hmm... ett sött litet halsband tror jag! hade femåringen svarat.
Sen valde han och lillasyster själva ut det finaste lilla halsband man kan tänka sig. Och även om det är härligt med tårta på morgonen, och även om jag älskade presentkortet på lagerhaus min fina man gav mig, och även om jag ser fram emot besök på indisk restaurang med mor och syster (och fler presenter) så tror jag nästan att födelsedagens bästa stund redan har varit.
- Åh vad fin du är mamma! Jag visste att du skulle vara fin i det!
Jag håller definitivt med. Jag känner mig ursnygg.
- Hmm... ett sött litet halsband tror jag! hade femåringen svarat.
Sen valde han och lillasyster själva ut det finaste lilla halsband man kan tänka sig. Och även om det är härligt med tårta på morgonen, och även om jag älskade presentkortet på lagerhaus min fina man gav mig, och även om jag ser fram emot besök på indisk restaurang med mor och syster (och fler presenter) så tror jag nästan att födelsedagens bästa stund redan har varit.
- Åh vad fin du är mamma! Jag visste att du skulle vara fin i det!
Jag håller definitivt med. Jag känner mig ursnygg.
onsdag 7 april 2010
"Ålder är bara en siffra"
Det som alltid förundrar mig i diskussioner om unga föräldrar är det att alla verkar tro att alla är likadana? Ni vet, någon trettioplussare kommer med argumentet "Men tänk på allt ni missar! Ni kan inte vara ute hela natten i en storstad, ni kan inte släppa allt och resa runt för nästan inga pengar i flera år, ni kan inte knarka i Amsterdam, ni kan inte åka på festivaler och knulla runt!" Om vi nu förutsätter att de har rätt, att det är sant det de säger (vilket det needn't be, om man säger så), så tycker jag ändå att de missar en väsentlig poäng:
De som planerat skaffar barn tidigt skulle antagligen inte ha gjort allt det där ändå.
Något är lite knas i samhället när alla förväntas vilja vara helgalna mellan 20 och 30. Det tas väldigt lite hänsyn till allas olika personligheter när man slänger fram allt man själv vill göra/har gjort, och förväntar sig att det är något som ska intressera alla. För många är det så att de ändå sitter hemma med sambon i lägenheten varje helg och är fullkomligt nöjda med det. Ett barn är då inget som är ivägen, som förhindrar, som förstör (sic!) utan något som enbart berikar. Det må vara främmande för dessa backpackande festprissar, men må så vara - det är ändå sant. Många unga lever familjeliv långt innan de har fått barn, och det är ofta just dessa unga som väljer att skaffa barn tidigt. Svårare än så behöver det inte vara.
För många handlar valet om att leva ett stilla liv utan större utsvävningar utan barn eller att leva ett stilla liv utan större utsvävningar med barn. Och om man kan välja, om man har förutsättningarna - varför i helskotta ska man då välja bort det absolut finaste, bästa, största, underbara, härliga som finns? Bara för att?
Själv har jag tågluffat genom Europa som tjugoåring. Det låter väl som ett perfekt upplägg för att vara fri och vild och galen? Tja, de senaste kvällarna blev nog när vi tittade på repriser av "Vänner" i vårt lägenhetshotell i Dubrovnik. Vi var inte onyktra en enda gång under resan, och det galnaste var väl i princip alla märkliga tågresor. Vi hade supertrevligt och det var en härlig upplevelse, jag vill liksom bara illustrera lite att det där med "de vilda åren som tjugoåring" inte riktigt passar alla.
Sen har jag också druckit mängder av GT och dansat till klockan fem på morgonen på en kitschig gayklubb i Berlin. Men det var efter jag blivit tvåbarnsmamma...
De som planerat skaffar barn tidigt skulle antagligen inte ha gjort allt det där ändå.
Något är lite knas i samhället när alla förväntas vilja vara helgalna mellan 20 och 30. Det tas väldigt lite hänsyn till allas olika personligheter när man slänger fram allt man själv vill göra/har gjort, och förväntar sig att det är något som ska intressera alla. För många är det så att de ändå sitter hemma med sambon i lägenheten varje helg och är fullkomligt nöjda med det. Ett barn är då inget som är ivägen, som förhindrar, som förstör (sic!) utan något som enbart berikar. Det må vara främmande för dessa backpackande festprissar, men må så vara - det är ändå sant. Många unga lever familjeliv långt innan de har fått barn, och det är ofta just dessa unga som väljer att skaffa barn tidigt. Svårare än så behöver det inte vara.
För många handlar valet om att leva ett stilla liv utan större utsvävningar utan barn eller att leva ett stilla liv utan större utsvävningar med barn. Och om man kan välja, om man har förutsättningarna - varför i helskotta ska man då välja bort det absolut finaste, bästa, största, underbara, härliga som finns? Bara för att?
Själv har jag tågluffat genom Europa som tjugoåring. Det låter väl som ett perfekt upplägg för att vara fri och vild och galen? Tja, de senaste kvällarna blev nog när vi tittade på repriser av "Vänner" i vårt lägenhetshotell i Dubrovnik. Vi var inte onyktra en enda gång under resan, och det galnaste var väl i princip alla märkliga tågresor. Vi hade supertrevligt och det var en härlig upplevelse, jag vill liksom bara illustrera lite att det där med "de vilda åren som tjugoåring" inte riktigt passar alla.
Sen har jag också druckit mängder av GT och dansat till klockan fem på morgonen på en kitschig gayklubb i Berlin. Men det var efter jag blivit tvåbarnsmamma...
tisdag 6 april 2010
Saker jag älskar att hata, del vetefan.
Jag hatar när man klagar på påskkärringar. Vad är det för fel på den traditionen egentligen? Jodå, jag fattar om man blir sur och tycker att de ska vara utklädda och allt sånt - men om de nu klär ut sig och traskar runt med fina små kort och artigt önskar glad påsk, vad är det då för fel egentligen?
Däremot stör jag mig på att vi bor i Närke där folk har noll koll på att man går på skärtorsdagen. Istället får vi traska ut på påskaftonen, när vi egentligen ska måla påskägg och allt sånt. Vidare så stör jag mig jättemycket, eller förlåt, jag älskar att hata att folk inte kan tänka sig att killar också kan vara påskkärringar. Som inte ens när det är hittepå och utklädnad kan tänka sig att ta på lillpojken en kjol, utan måste starta hysteriska trådar på Familjeliv om hur man klär ut någon till påskgubbe. Vad är problemet liksom?
Det här inlägget kanske kommer typ en vecka för sent, men om jag hade skrivit det då så hade jag inte kunnat illustrera med en bild på finaste påskkärringarna ever. Exploatera barnen för konsten ftw.
Däremot stör jag mig på att vi bor i Närke där folk har noll koll på att man går på skärtorsdagen. Istället får vi traska ut på påskaftonen, när vi egentligen ska måla påskägg och allt sånt. Vidare så stör jag mig jättemycket, eller förlåt, jag älskar att hata att folk inte kan tänka sig att killar också kan vara påskkärringar. Som inte ens när det är hittepå och utklädnad kan tänka sig att ta på lillpojken en kjol, utan måste starta hysteriska trådar på Familjeliv om hur man klär ut någon till påskgubbe. Vad är problemet liksom?
Det här inlägget kanske kommer typ en vecka för sent, men om jag hade skrivit det då så hade jag inte kunnat illustrera med en bild på finaste påskkärringarna ever. Exploatera barnen för konsten ftw.
"Va sa?"
Jag har umgåtts mycket med familj och släkt nu i påsk, och många intressanta diskussioner och samtal har det blivit. Mellan samtalen med de äldsta och de yngsta finns det vissa likheter.
Emmy 2.5 år:
"Jag har nya skor på mig, jag får inte gå i geggamoja. Jag gillar inte geggamoja, jag gillar gräs. Kossor äter gräs. De äter med munnen, med tungan. Jag har en tunga, jag har en arm också. Jag har rivit mig på armen, det kom blod. Det ser ut som ketchup. Jag gillar ketchup, jag gillar juice också."
Från skor till juice på under en minut.
Mormor 80+ :
"Känner du Johanssons i Vånga? Vet du vilka de är?"
Morfar 85+ svarar:
"Ja, har de några hörslingor i lägenheterna där du bor säger du?"
Från Johanssons till hörslingor på två sekunder.
Det är inte lätt att hänga med i svängarna alltid.
Emmy 2.5 år:
"Jag har nya skor på mig, jag får inte gå i geggamoja. Jag gillar inte geggamoja, jag gillar gräs. Kossor äter gräs. De äter med munnen, med tungan. Jag har en tunga, jag har en arm också. Jag har rivit mig på armen, det kom blod. Det ser ut som ketchup. Jag gillar ketchup, jag gillar juice också."
Från skor till juice på under en minut.
Mormor 80+ :
"Känner du Johanssons i Vånga? Vet du vilka de är?"
Morfar 85+ svarar:
"Ja, har de några hörslingor i lägenheterna där du bor säger du?"
Från Johanssons till hörslingor på två sekunder.
Det är inte lätt att hänga med i svängarna alltid.
Om att missa ett gyllene tillfälle.
I dagarna när debattens vågor går heta om ifall det är viktigt att hämta tidigt på förskolan eller ej, så slår det mig att jag har missat världens tillfälle att framhäva mig själv (och min man) som jättemedvetna, superföräldrar som gör avkall på våra egna behov och viljor för barnens skull.
Eller alltså såhär: vi har aldrig haft två löner. Sonen är snart fem år och vi har inte en gång under hans uppväxt haft två löner, en av oss har alltid varit arbetslös (inte så ofta), föräldraledig (lite oftare) eller studerande (oftast). Till hösten är tanken att maken ska ha ett jobb, men oavsett vilket så kommer jag börja studera igen i två år framöver. Vilket innebär att vi fortfarande inte kommer ha två löner. Ungen kommer börja skolan innan vi ens är i närheten av "normala inkomster" som folk generellt har.
Och här har vi missat att framhäva oss själva som världens mest pretto föräldrar. Vi har ju missat ett guldläge! För visst gör vi såhär till stor del för att vi inte gärna jobbar heltid båda två, eller ens två på 80%. Det verkar så himla krångligt med stress för hämtning och lämning hit och dit. Det ÄR ett val vi har gjort, men vi har varit himla dåliga på att skryta om det. Jag fattar inte riktigt varför, att vara överlägsen, självgod och dryg brukar ju komma naturally för mig.
Från och med nu tänker jag sätta på mig en högdragen min och mässa "ja, vi har minsann valt att prioritera våra barn. Vi vill inte att de ska behöva bli stressade och vi vill att de ska ha en förälder hemma som är närvarande. Visst innebär det bortprioriteringar för oss*, men vad är man för en slags förälder om man inte tänker på barnen först?"
Inte för att jag tycker så (men det fattade ni väl?), utan för att jag visste att jag en dag skulle få revansch för att jag inte gillar att vara föräldraledig och bara var det några månader med varje barn. All den kritik jag fick då kan ju ta och dra iväg någonstans. This is my time to shine!
*(Utlandsresor! Utlandsresor! Jag ger min högra hand för en utlandsresa pronto!)
Eller alltså såhär: vi har aldrig haft två löner. Sonen är snart fem år och vi har inte en gång under hans uppväxt haft två löner, en av oss har alltid varit arbetslös (inte så ofta), föräldraledig (lite oftare) eller studerande (oftast). Till hösten är tanken att maken ska ha ett jobb, men oavsett vilket så kommer jag börja studera igen i två år framöver. Vilket innebär att vi fortfarande inte kommer ha två löner. Ungen kommer börja skolan innan vi ens är i närheten av "normala inkomster" som folk generellt har.
Och här har vi missat att framhäva oss själva som världens mest pretto föräldrar. Vi har ju missat ett guldläge! För visst gör vi såhär till stor del för att vi inte gärna jobbar heltid båda två, eller ens två på 80%. Det verkar så himla krångligt med stress för hämtning och lämning hit och dit. Det ÄR ett val vi har gjort, men vi har varit himla dåliga på att skryta om det. Jag fattar inte riktigt varför, att vara överlägsen, självgod och dryg brukar ju komma naturally för mig.
Från och med nu tänker jag sätta på mig en högdragen min och mässa "ja, vi har minsann valt att prioritera våra barn. Vi vill inte att de ska behöva bli stressade och vi vill att de ska ha en förälder hemma som är närvarande. Visst innebär det bortprioriteringar för oss*, men vad är man för en slags förälder om man inte tänker på barnen först?"
Inte för att jag tycker så (men det fattade ni väl?), utan för att jag visste att jag en dag skulle få revansch för att jag inte gillar att vara föräldraledig och bara var det några månader med varje barn. All den kritik jag fick då kan ju ta och dra iväg någonstans. This is my time to shine!
*(Utlandsresor! Utlandsresor! Jag ger min högra hand för en utlandsresa pronto!)
fredag 2 april 2010
torsdag 1 april 2010
Dagens "I wish it was an aprilskämt"
En 83-årig man ska åtalas för mordförsök på sin hustru. Varför? För att han försökte fullfölja den överenskommelse de haft sedan "alltid". De har alltid sagt att när de blir för gamla, för sjuka, ligger till last - så ska de begå gemensamt självmord.
Nu hade hans fru länge varit dement och mådde natten i fråga väldigt dåligt. Mannen bestämde sig då för att det var dags att genomföra den plan de hade: han gav kvinnan medicin och sprit i förhoppning om att hon skulle få somna in. Sen gick det snett, hon dog inte men mådde dåligt och blev inskjutsad till sjukhuset.
Nu ska han åtalas för mordförsök. Åklagaren påpekar att man inte kan låta bli att yrka på fängelse bara för att någon är gammal. Och nej, så är det ju. Men fängelse är från grunden inte tänkt att vara ett straff, det är till för att förhindra samhällsfarliga medborgare att vara ute i det fria.
Jag vet inte jag, men en riktigt gammal man som försöker hedra sin och sin frus överenskommelse om att avsluta sina liv när de har blivit för gamla och sjuka - känns han som en fara för någon annan än den fru som när hon var vid sina sinnens fulla bruk ville det här?
Hela historien är så sorglig. Samt ett bevis för att en mer nyanserad debatt om aktiv dödshjälp behövs. Att åtala en kärleksfull make och möjligtvis yrka på fängelse är knappast rätt väg att gå.
Nu hade hans fru länge varit dement och mådde natten i fråga väldigt dåligt. Mannen bestämde sig då för att det var dags att genomföra den plan de hade: han gav kvinnan medicin och sprit i förhoppning om att hon skulle få somna in. Sen gick det snett, hon dog inte men mådde dåligt och blev inskjutsad till sjukhuset.
Nu ska han åtalas för mordförsök. Åklagaren påpekar att man inte kan låta bli att yrka på fängelse bara för att någon är gammal. Och nej, så är det ju. Men fängelse är från grunden inte tänkt att vara ett straff, det är till för att förhindra samhällsfarliga medborgare att vara ute i det fria.
Jag vet inte jag, men en riktigt gammal man som försöker hedra sin och sin frus överenskommelse om att avsluta sina liv när de har blivit för gamla och sjuka - känns han som en fara för någon annan än den fru som när hon var vid sina sinnens fulla bruk ville det här?
Hela historien är så sorglig. Samt ett bevis för att en mer nyanserad debatt om aktiv dödshjälp behövs. Att åtala en kärleksfull make och möjligtvis yrka på fängelse är knappast rätt väg att gå.
April april!
I morse tänkte jag att det hade varit roligt om jag hade outat en graviditet här på bloggen, som ett aprilskämt då. Men sen kom jag på att det skulle ha öppnat upp för allehanda kommentarer som säger att "ja, men det syns ju på dig!" och eftersom mitt ego är så skört så skört så ville jag inte utsätta mig för det.
Sen tänkte jag att det kanske vore kul om jag låtsades att jag hade vunnit pengar. Men näe, det är ju inte ett dugg kul. Den dag jag vinner pengar (för det ska hända!) kommer jag inte outa det i bloggen heller, ni kommer märka det på att jag helt plötsligt bloggar från Hawaii några månader per år.
Jag har lyckats med ett aprilskämt i hela mitt liv. Jag var sju år och gick i första klass. Dagen innan första april hade jag köpt (möjligtvis så hade mamma köpt åt mig) såna där lakritskritor som ser ut som vanliga kritor. Sen smög jag in i klassrummet och bytte ut de vanliga kritorna mot dessa godiskritor. Det var ett aprilskämt som gjorde succé i en klass med nio sjuåringar. Jo, vi var bara nio stycken i min klass. Nio stycken, varav två hette Ellen. The joy.
Men idag då? Vad ska jag med er skämta aprillo om? Antagligen inget, eftersom jag nu har slängt bort de få uppslag jag hade.
Jag får vara nöjd med att ha lurat Noa att det stod en älg i trädgården. Lyckliga barn som har en så otroligt rolig mamma som sliter upp honom ur sängen när han sover, för att utsätta honom för ett mediokert aprilskämt. Han kan verkligen skatta sig lycklig den ungen!
Sen tänkte jag att det kanske vore kul om jag låtsades att jag hade vunnit pengar. Men näe, det är ju inte ett dugg kul. Den dag jag vinner pengar (för det ska hända!) kommer jag inte outa det i bloggen heller, ni kommer märka det på att jag helt plötsligt bloggar från Hawaii några månader per år.
Jag har lyckats med ett aprilskämt i hela mitt liv. Jag var sju år och gick i första klass. Dagen innan första april hade jag köpt (möjligtvis så hade mamma köpt åt mig) såna där lakritskritor som ser ut som vanliga kritor. Sen smög jag in i klassrummet och bytte ut de vanliga kritorna mot dessa godiskritor. Det var ett aprilskämt som gjorde succé i en klass med nio sjuåringar. Jo, vi var bara nio stycken i min klass. Nio stycken, varav två hette Ellen. The joy.
Men idag då? Vad ska jag med er skämta aprillo om? Antagligen inget, eftersom jag nu har slängt bort de få uppslag jag hade.
Jag får vara nöjd med att ha lurat Noa att det stod en älg i trädgården. Lyckliga barn som har en så otroligt rolig mamma som sliter upp honom ur sängen när han sover, för att utsätta honom för ett mediokert aprilskämt. Han kan verkligen skatta sig lycklig den ungen!