Det jag stör mig mest på med filmerna (nu har jag inte sett tvåan än) är att de liksom gör Sex and the city till allt serien inte var. Plötsligt är det bara yta och flams och serien var så smart och vågad att det är att håna serien. Jag har den rosa skoboxen med alla säsonger på dvd, jag ser igenom den med jämna mellanrum och ingenstans är det girl power i form av att få ha fina kläder på sig, men i filmerna handlar det om precis just det.
SATC2 ska tydligen vara helt värdelös. , jag kommer ändå ta på mig högklackat och trava iväg till bion och se den. Men jag kommer ha en enormt större behållning av att se om dvd-boxen och få rökande, svärande och omkringliggande kompromisslösa singlar istället för Hollywoodfruar i öknen.
måndag 31 maj 2010
Fy fan.
Det kändes alldeles för banalt att sätta mig ner och skriva om tapas, bad och palmer efter Israels brutala attack mot konvojen Ship to Gaza. Det går liksom inte att raljera om vindrickande vid lunchtid eller karaokesjungande gaypar när det finns så mycket viktigare saker att uppmärksamma.
Jag förstår verkligen inte hur man fortfarande kan stödja Israel? Gång efter gång beter de sig vanvettigt, de bryter mot folkrätt och krigsrätt och verkar ha absolut ingenting till övers för mänskliga rättigheter. Jag tänkte så stilla för mig själv att nu, nu måste väl ändå de mest hårdnackade Israelsympatisörerna inse vad det är som sker? Inte kan väl den idiot finnas som fortfarande tycker att Israel agerar rätt?
Jag hade fel, så klart. Än är inte den siste idioten född. Inte den störste heller antar jag, men en som är uppe och nosar på topplistan är ju Niklas Wykman. Ordförande för MUF och totalt dum i huvudet. Vilket iofs är lite dumt att förtydliga. Salsasås, cd-skiva, mufordförande som är dum i huvudet. Tautologier allihopa.
Nu är det väl bara att räkna minuterna tills Jacke Jakubowski har publicerat en krönika som innehåller ordet "antisemitism". Sist, när Israel bombade civila och dödade barn, så tog det inte lång tid. Vi får väl se tiden an, men jag antar att han i detta nu sitter och funderar precis hur man kan få det till att alla som nu fördömer Israel egentligen bara är judehatare och säkerligen nazister. Det är så enkelt och smaklöst. Och självklart helt felaktigt, vilket inte ens borde behöva förtydligas.
Och om jag kan slippa få en kommentar här som säger att jag är en okunnig muslimälskare så vore ju det trevligt. Men nu kanske vi inte ska ha för stora krav? Den sista idioten är ju som sagt inte född än.
Jag förstår verkligen inte hur man fortfarande kan stödja Israel? Gång efter gång beter de sig vanvettigt, de bryter mot folkrätt och krigsrätt och verkar ha absolut ingenting till övers för mänskliga rättigheter. Jag tänkte så stilla för mig själv att nu, nu måste väl ändå de mest hårdnackade Israelsympatisörerna inse vad det är som sker? Inte kan väl den idiot finnas som fortfarande tycker att Israel agerar rätt?
Jag hade fel, så klart. Än är inte den siste idioten född. Inte den störste heller antar jag, men en som är uppe och nosar på topplistan är ju Niklas Wykman. Ordförande för MUF och totalt dum i huvudet. Vilket iofs är lite dumt att förtydliga. Salsasås, cd-skiva, mufordförande som är dum i huvudet. Tautologier allihopa.
Nu är det väl bara att räkna minuterna tills Jacke Jakubowski har publicerat en krönika som innehåller ordet "antisemitism". Sist, när Israel bombade civila och dödade barn, så tog det inte lång tid. Vi får väl se tiden an, men jag antar att han i detta nu sitter och funderar precis hur man kan få det till att alla som nu fördömer Israel egentligen bara är judehatare och säkerligen nazister. Det är så enkelt och smaklöst. Och självklart helt felaktigt, vilket inte ens borde behöva förtydligas.
Och om jag kan slippa få en kommentar här som säger att jag är en okunnig muslimälskare så vore ju det trevligt. Men nu kanske vi inte ska ha för stora krav? Den sista idioten är ju som sagt inte född än.
torsdag 27 maj 2010
So long suckers...
Däremot talades det lite om köksbord.
På skolan jag arbetar på var det igår en politisk debatt med representanter från alla riksdagspartier. De fick först presentera sig lite, prata om kärnfrågor inför valet och sedan drog debatten igång. Gissa hur många gånger ordet "jämställdhet" kom upp?
Just det, noll gånger. Jag är så förbannat trött på att inget parti kan föra jämställdhet som en valfråga, det är en så otroligt ensidig debatt många gånger. Samtidigt så vet jag inte om jag vågar rösta på FI. Vågar man det? Jag är med i FI, jag gillar FI, jag tycker att det är det alternativ som jag vill rösta på. Men så är det det där med bortkastade röster och även om jag i teorin håller med om att det inte finns något som en "bortkastad röst" så är jag i praktiken inte villig att riskera fyra år till med dessa vanvettingar. Det är jag verkligen inte. Så vad gör man? Om alla opinionssiffror hade visat på ett överväldigande försprång för den rödgröna sidan så hade jag inte tvekat, men som det är idag?
Nu var det egentligen inte själva politiken jag tänkte skriva om, utan om hur otroligt komiskt det är att det går att se precis vem som tillhör vilket parti bara på någon sekund. Folkpartisten är pompös och uppblåst, moderaten är brattig, centerpartisten affärskvinna, kristdemokraten ser ut som en tönt, miljöpartisten och sossen ser helt anonyma ut och vänsterpartisten går att spana in från flera hundra meters avstånd.
Tur att jag har rakat armhålorna idag. Vem vill vara en stereotyp?
Just det, noll gånger. Jag är så förbannat trött på att inget parti kan föra jämställdhet som en valfråga, det är en så otroligt ensidig debatt många gånger. Samtidigt så vet jag inte om jag vågar rösta på FI. Vågar man det? Jag är med i FI, jag gillar FI, jag tycker att det är det alternativ som jag vill rösta på. Men så är det det där med bortkastade röster och även om jag i teorin håller med om att det inte finns något som en "bortkastad röst" så är jag i praktiken inte villig att riskera fyra år till med dessa vanvettingar. Det är jag verkligen inte. Så vad gör man? Om alla opinionssiffror hade visat på ett överväldigande försprång för den rödgröna sidan så hade jag inte tvekat, men som det är idag?
Nu var det egentligen inte själva politiken jag tänkte skriva om, utan om hur otroligt komiskt det är att det går att se precis vem som tillhör vilket parti bara på någon sekund. Folkpartisten är pompös och uppblåst, moderaten är brattig, centerpartisten affärskvinna, kristdemokraten ser ut som en tönt, miljöpartisten och sossen ser helt anonyma ut och vänsterpartisten går att spana in från flera hundra meters avstånd.
Tur att jag har rakat armhålorna idag. Vem vill vara en stereotyp?
onsdag 26 maj 2010
Allt om barn och den auktoritära föräldern.
Känner ni till Alltombarn.se? Det är ett samarbete mellan lite olika tidningar och är en portal med artiklar, tips och krönikor. Av, med och för föräldrar. Namnet kind of gives it away.
I alla fall så publicerar de ofta små bildspel av typen "10 sätt att skydda ditt barn från solen" eller "10 fel du gör vid matbordet" eller "10 saker du inte får glömma inför förskolan". Ibland är tipsen rent löjeväckande typ "att sitta på golvet med sitt barn är ett bra sätt att umgås på dess nivå" och ibland undrar man om de tror att alla föräldrar är helt inkompetenta, vi vet att man kanske inte ska smacka på ungen kokosnötsolja och lägga den ute i stekande sol. Men ibland är tipsen inte bara korkade och roliga, ibland är de rent av dumma och helt felaktiga.
I bildspelet "9 misstag föräldrar gör med sina småbarn" har Allt om barn tydligen valt att gå på den gamla skolans barnuppfostran. Helt plötsligt ska svenska föräldrar vara auktoritära, stränga och rent av kränkande mot barnen.
Det börjar rätt enkelt med: "/.../ försök att sätta regler för vilka konsekvenser du och din partner ska ge barnet när det vägrar sätta på sig kläderna på morgonen eller gå och lägga sig på kvällen." Det är ju inte så farligt, herregud - varannan förälder idag har väl gått på myten om nyttan med regler och konsekvenser (de menar straff men använder ett finare ord) och folk har ju inte riktigt fattat att barn är rätt så kompetenta i sig själva.
Men sen klickar jag mig vidare i bildspelet och på bild fyra handlar det om att inte ge sig in i en diskussion med barnet. Allt om barn tipsar om följande tillvägagångssätt:
"När du har sagt till ditt barn att göra något – prata inte om det eller ta ögonkontakt. Om barnet inte lyder – ge barnet en kortfattad varning eller räkna till tre. Om barnet fortfarande vägrar, ge en time out eller en annan direkt konsekvens. Utan att förklara dig."
Men vad bra. Med andra ord: ge ditt barn en order, barnet ska lyda direkt annars varnar du. Lyder barnet inte så straffar du dem på ett kränkande sätt (time out är alltså skamvrå) utan att bevärdiga dem med en förklaring. Det låter som... vad är det det låter som... ? Jo! Gamla tidens hunduppfostran. Ni vet av typen "gnugga valpens ansikte i kisset så fattar han att han inte får kissa inomhus". I hundvärlden har man frångått bestraffningsmetoder, kylighet och ignorerande - men herregud, småbarn. De ska väl tuktas? För de ska ju lyda!
Det känns verkligen jättesunt att en av Sveriges största sajter för föräldrar, en sajt som utger sig för att vara på föräldrarnas sida, sprider såna tips. Många av Sveriges barn utsätts dagligen för kränkande behandling som skamvrå, ignorering, straff, tillmälen. Och nu talar jag inte om barn i oroliga hem utan i helt vanliga svenssonfamiljer, på förskolor, i skolor. Överallt.
Det finns en klar poäng med att inte ge sig in i en diskussion med ett barn efter man har tänkt igenom sitt beslut, vägt barnets åsikter och argument för saken och ändå beslutat sig för att säga nej. För att barnet ska kunna sörja mitt negativa beslut behöver hen förstå att det är helt bestämt. Om jag ger mig in i en diskussion visar jag att det finns rum för förhandling fortfarande och det leder till att barnet inte kan ta in beslutet och bli arg i lugn och ro, och vi hamnar istället i en maktkamp. Det är inte det som är problemet, man kan med gott samvete säga nej och stå för sitt beslut. Det är förslaget på ignorering och timeout som är fel.
Här nedan ett citat från Folkhälsoinsitutet, ett citat jag hittade i en artikel från Lars H Gustafsson som är en av Sveriges ledande barnläkare och författare till många läsvärda böcker om barn:
"- Timeout kan betyda att den vuxne tar hand om ett oroligt barn och går undan med barnet till en lugnare plats. Barnet lämnas således inte ensamt. Det är en metod som kan vara lämplig om situationen kräver det.
- Timeout kan också betyda att barnet placeras ensamt i en särskild del av rummet (“skamvrå”) och i ett helt annat rum. Detta är ett helt oacceptabla sätt att behandla barn.
- Ignorering kan betyda att den vuxne inte svarar på tilltal från barnet när barnet upprepade gånger ber om något som är olämpligt, trots att föräldern förklarat att det inte går att tillmötesgå barnets önskemål. Det är en metod som kan vara lämplig om situationen kräver det.
- Ignorering kan också innebär att den vuxen låtsas som om barnet inte finns när barnet gjort något som den vuxne ogillar. Detta är ett helt oacceptabelt sätt att behandla barn."
(Min fetstil)
Det här är en av mina (många) käpphästar; hur vi sakta men säkert har gått emot en mer auktoritär och bestraffande stil i föräldraskapet. Tyvärr så är de flesta böcker som behandlar ämnet rätt akademiska i sitt språk och når inte riktigt ut till den stora massan. Men det behövs. Något är ju fel när "föräldraskolor" som ska hjälpa föräldrar i sin roll rekommenderar time out och straff, något är helt uppåt väggarna när skamvrå används på förskolor, något är galet när barnagan ökar.
Något är galet när stora sajter för föräldrar uppmanar till kränkande behandling av barn.
I alla fall så publicerar de ofta små bildspel av typen "10 sätt att skydda ditt barn från solen" eller "10 fel du gör vid matbordet" eller "10 saker du inte får glömma inför förskolan". Ibland är tipsen rent löjeväckande typ "att sitta på golvet med sitt barn är ett bra sätt att umgås på dess nivå" och ibland undrar man om de tror att alla föräldrar är helt inkompetenta, vi vet att man kanske inte ska smacka på ungen kokosnötsolja och lägga den ute i stekande sol. Men ibland är tipsen inte bara korkade och roliga, ibland är de rent av dumma och helt felaktiga.
I bildspelet "9 misstag föräldrar gör med sina småbarn" har Allt om barn tydligen valt att gå på den gamla skolans barnuppfostran. Helt plötsligt ska svenska föräldrar vara auktoritära, stränga och rent av kränkande mot barnen.
Det börjar rätt enkelt med: "/.../ försök att sätta regler för vilka konsekvenser du och din partner ska ge barnet när det vägrar sätta på sig kläderna på morgonen eller gå och lägga sig på kvällen." Det är ju inte så farligt, herregud - varannan förälder idag har väl gått på myten om nyttan med regler och konsekvenser (de menar straff men använder ett finare ord) och folk har ju inte riktigt fattat att barn är rätt så kompetenta i sig själva.
Men sen klickar jag mig vidare i bildspelet och på bild fyra handlar det om att inte ge sig in i en diskussion med barnet. Allt om barn tipsar om följande tillvägagångssätt:
"När du har sagt till ditt barn att göra något – prata inte om det eller ta ögonkontakt. Om barnet inte lyder – ge barnet en kortfattad varning eller räkna till tre. Om barnet fortfarande vägrar, ge en time out eller en annan direkt konsekvens. Utan att förklara dig."
Men vad bra. Med andra ord: ge ditt barn en order, barnet ska lyda direkt annars varnar du. Lyder barnet inte så straffar du dem på ett kränkande sätt (time out är alltså skamvrå) utan att bevärdiga dem med en förklaring. Det låter som... vad är det det låter som... ? Jo! Gamla tidens hunduppfostran. Ni vet av typen "gnugga valpens ansikte i kisset så fattar han att han inte får kissa inomhus". I hundvärlden har man frångått bestraffningsmetoder, kylighet och ignorerande - men herregud, småbarn. De ska väl tuktas? För de ska ju lyda!
Det känns verkligen jättesunt att en av Sveriges största sajter för föräldrar, en sajt som utger sig för att vara på föräldrarnas sida, sprider såna tips. Många av Sveriges barn utsätts dagligen för kränkande behandling som skamvrå, ignorering, straff, tillmälen. Och nu talar jag inte om barn i oroliga hem utan i helt vanliga svenssonfamiljer, på förskolor, i skolor. Överallt.
Det finns en klar poäng med att inte ge sig in i en diskussion med ett barn efter man har tänkt igenom sitt beslut, vägt barnets åsikter och argument för saken och ändå beslutat sig för att säga nej. För att barnet ska kunna sörja mitt negativa beslut behöver hen förstå att det är helt bestämt. Om jag ger mig in i en diskussion visar jag att det finns rum för förhandling fortfarande och det leder till att barnet inte kan ta in beslutet och bli arg i lugn och ro, och vi hamnar istället i en maktkamp. Det är inte det som är problemet, man kan med gott samvete säga nej och stå för sitt beslut. Det är förslaget på ignorering och timeout som är fel.
Här nedan ett citat från Folkhälsoinsitutet, ett citat jag hittade i en artikel från Lars H Gustafsson som är en av Sveriges ledande barnläkare och författare till många läsvärda böcker om barn:
"- Timeout kan betyda att den vuxne tar hand om ett oroligt barn och går undan med barnet till en lugnare plats. Barnet lämnas således inte ensamt. Det är en metod som kan vara lämplig om situationen kräver det.
- Timeout kan också betyda att barnet placeras ensamt i en särskild del av rummet (“skamvrå”) och i ett helt annat rum. Detta är ett helt oacceptabla sätt att behandla barn.
- Ignorering kan betyda att den vuxne inte svarar på tilltal från barnet när barnet upprepade gånger ber om något som är olämpligt, trots att föräldern förklarat att det inte går att tillmötesgå barnets önskemål. Det är en metod som kan vara lämplig om situationen kräver det.
- Ignorering kan också innebär att den vuxen låtsas som om barnet inte finns när barnet gjort något som den vuxne ogillar. Detta är ett helt oacceptabelt sätt att behandla barn."
(Min fetstil)
Det här är en av mina (många) käpphästar; hur vi sakta men säkert har gått emot en mer auktoritär och bestraffande stil i föräldraskapet. Tyvärr så är de flesta böcker som behandlar ämnet rätt akademiska i sitt språk och når inte riktigt ut till den stora massan. Men det behövs. Något är ju fel när "föräldraskolor" som ska hjälpa föräldrar i sin roll rekommenderar time out och straff, något är helt uppåt väggarna när skamvrå används på förskolor, något är galet när barnagan ökar.
Något är galet när stora sajter för föräldrar uppmanar till kränkande behandling av barn.
tisdag 25 maj 2010
And the glory is mine... ours... typ
Hörrni, när kan man börja tillräkna sig pluspoäng för barnen? Alltså, hur gamla måste de vara för att man ska kunna klappa sig för bröstet och stolt pösa ut "ja, vi har minsann gjort ett bra jobb"? Just nu lever vi enligt devisen att de är så makalöst underbara trots oss, inte på grund av oss. När tror ni att vi kan hiva den blygsamheten överbord och börja skryta ohämmat om vår del i deras perfekta små skapelser?
Är det när de har fyllt 18 år och vårt jobb officiellt är över? Är det när de får egna barn och därmed till sist äntligen är vuxna själva? Är det när de tar studenten, slutar nian, efter första fyllan? När kan vi ha ett tillräckligt säkerställt underlag över tid för att kunna hävda oss själva lite?
För nu är det lite så att tja, de är ju helt fantastiska, men inte är det väl vi? De är ju födda såna. De är ju rosaskimrande mirakel av naturen. Allt som går fel däremot får mig att dyka med näsan före ner i närmsta bok av Jesper Juul för något fel måste jag ju ha gjort.
Det här är ju rent skryt, jag vet ju om det och alla tycker väl att deras barn är magnifika och speciella och extra underbara. Det är inte det, jag undrar bara: när kan jag ta åt mig äran? Säg att det är snart tack!
Är det när de har fyllt 18 år och vårt jobb officiellt är över? Är det när de får egna barn och därmed till sist äntligen är vuxna själva? Är det när de tar studenten, slutar nian, efter första fyllan? När kan vi ha ett tillräckligt säkerställt underlag över tid för att kunna hävda oss själva lite?
För nu är det lite så att tja, de är ju helt fantastiska, men inte är det väl vi? De är ju födda såna. De är ju rosaskimrande mirakel av naturen. Allt som går fel däremot får mig att dyka med näsan före ner i närmsta bok av Jesper Juul för något fel måste jag ju ha gjort.
Det här är ju rent skryt, jag vet ju om det och alla tycker väl att deras barn är magnifika och speciella och extra underbara. Det är inte det, jag undrar bara: när kan jag ta åt mig äran? Säg att det är snart tack!
Dagens dilemma.
Klippa det ack så slitna håret och riskera att bli missnöjd med håret precis innan den efterlängtade weekendresan till Alicante, eller låta det ack så slitna håret hänga och slänga och inte riskera ful frissa men heller inte ha chans på en snygg frisyr?
Man vet vad man har men inte vad man får.
Å andra sidan är det verkligen sjukt slitet.
Man vet vad man har men inte vad man får.
Å andra sidan är det verkligen sjukt slitet.
måndag 24 maj 2010
Ännu en anledning till att inte låta dem spela hockey.
Mina barn kommer inte få hålla på med hockey. Så är det bara, jag är världens snällaste mamma som tycker att de får göra ungefär vad de vill med sitt liv, men hockey kommer inte på fråga. Det är dyrt, kallt, helt mongo träningstider, det är en machokultur utan dess like, och så framförallt: alla hockeyspelare är fula.
Men så är det ju, kommer ni inte ihåg själva i skolan när alla de heta och snygga killarna spelade fotboll (eller var poppare som inte sportade alls) medan hockeykillarna var fula som stryk. Det måste ju finnas någon korrelation här, men frågan är väl vad som var orsak och vad som var verkan. Blev de hockeyspelare för att de var så fula att de ville omge sig med lika fula och för att de kunde gömma sig under en hjälm, eller blev de fula av alla instängda timmar i hjälmen, alla slag mot huvudet och vetskapen om att de aldrig skulle bli lika åtråvärda som fotbollskillarna, så de kunde lika gärna ge upp? Vet faktiskt inte hur det kommer sig, men så var det i alla fall: ingen ville hångla med hockeykillarna.
Och nu i vuxen ålder är det ju ingen skillnad. Fotbollen har haft (och tro mig, detta är bara ett litet axplock) Ljungberg, Lizarazu, Henry och så inte minst världens vackraste och tillika världens bästa fotbollsspelare Zidane*. Till och med Zlatan är ju snygg om man kisar.
Hockey har...
Hockey har...
Nej men seriöst, vilka snygga hockeyspelare finns det? Efter en snabb googling inser jag att folk tycker att Forsberg är en hunk. Forsberg som i fotbollsvärlden skulle ha samma hunkfaktor som Ribery.
Jag har absolut inget dåligt samvete över att säga nej till hockey i framtiden. Alla fattar väl att något är fel med en kultur där Forsberg ses som snyggast?
*(Män har något emot Zidane. Nu tror jag förvisso inte att någon man som gillar sport läser min blogg, men ändå: män gillar inte Zidane. Varför inte?)
Men så är det ju, kommer ni inte ihåg själva i skolan när alla de heta och snygga killarna spelade fotboll (eller var poppare som inte sportade alls) medan hockeykillarna var fula som stryk. Det måste ju finnas någon korrelation här, men frågan är väl vad som var orsak och vad som var verkan. Blev de hockeyspelare för att de var så fula att de ville omge sig med lika fula och för att de kunde gömma sig under en hjälm, eller blev de fula av alla instängda timmar i hjälmen, alla slag mot huvudet och vetskapen om att de aldrig skulle bli lika åtråvärda som fotbollskillarna, så de kunde lika gärna ge upp? Vet faktiskt inte hur det kommer sig, men så var det i alla fall: ingen ville hångla med hockeykillarna.
Och nu i vuxen ålder är det ju ingen skillnad. Fotbollen har haft (och tro mig, detta är bara ett litet axplock) Ljungberg, Lizarazu, Henry och så inte minst världens vackraste och tillika världens bästa fotbollsspelare Zidane*. Till och med Zlatan är ju snygg om man kisar.
Hockey har...
Hockey har...
Nej men seriöst, vilka snygga hockeyspelare finns det? Efter en snabb googling inser jag att folk tycker att Forsberg är en hunk. Forsberg som i fotbollsvärlden skulle ha samma hunkfaktor som Ribery.
Jag har absolut inget dåligt samvete över att säga nej till hockey i framtiden. Alla fattar väl att något är fel med en kultur där Forsberg ses som snyggast?
*(Män har något emot Zidane. Nu tror jag förvisso inte att någon man som gillar sport läser min blogg, men ändå: män gillar inte Zidane. Varför inte?)
Men ändå bättre än "Kommissarien och havet"
Undrar egentligen hur de castar till Wallanderfilmerna? Har de ett speciellt utseende i åtanke och sen när de hittar någon som ser rätt ut så frågar de om människan kan läsa innantill och kan hen det så har hen fått rollen? Någon annan förklaring till denna paraduppvisning i uselt skådespeleri kan jag inte hitta. När man ser en polisfilm ska kudden åka upp framför ansiktet för att det är otäckt, inte för att man inte klarar av att se det undermåliga uppläsandet av repliker.
Det är väl ungefär lite så det gick till när Denise Rudberg fick bokkontrakt också. "Kan du skriva på en dator? Grattis, vi vill ge ut en bok med dig!"
Påminn mig om att ta kontakt med hennes förlag förresten.
Det är väl ungefär lite så det gick till när Denise Rudberg fick bokkontrakt också. "Kan du skriva på en dator? Grattis, vi vill ge ut en bok med dig!"
Påminn mig om att ta kontakt med hennes förlag förresten.
söndag 23 maj 2010
Svartsjuka, huh! What is it good for?
Nej men på riktigt då, varför är man svartsjuk? Alltså jag fattar väl att det inte är något man väljer att vara, jag väljer ju till exempel inte att vara en avundsjuk jävel utan det är jag ändå, men det finns något jag inte förstår och det är att avsaknaden av svartsjuka ska vara så märkligt? Om jag säger att jag aldrig har varit svartsjuk på min man så är det jättevanligt att folk ifrågasätter, undrar, nästan blir provocerade. Det måste väl vara så att jag har fått ett konstigt urval, för visst är det väl inte så att folk generellt tycker att lite svartsjuka hör hemma i ett förhållande?
Om man inte är svartsjuk är man inte tillräckligt kär, det är en annan populär åsikt. Är det så? Tycker folk så? Jag blir så fascinerad över det här ämnet eftersom ingen av oss är svartsjuk men jag vet ju att det är vanligt. Är det kanske därför man försöker rättfärdiga sin svartsjuka genom att hävda att det bör finnas lite i varje förhållande? Jag fattarnte. Om något händer på riktigt, om man kommer på partnern i full färd med att do the nasty med grannfrun eller nåt sånt, då kan jag fatta att man svartsjuknar in. Men rent generellt, vad är det jag missar?
(När vi ändå är inne på svartjuka och det som leder till det så är uttrycket "allt man kan göra när ens partner tittar på är ok, det man inte vill att han ska se är inte ok" också rätt märkligt. Jag får alltså inte sjunga karaeoke utan maken för eftersom jag inte vill att han ska se när jag gör det utan helst gör det när han inte med så är det otrohet? Weird.)
Sen kanske inte alla är som vi som pekar ut snygga tjejer och killar på badstranden åt den andra, men det är ju inte det jag menar heller. Det jag undrar är väl mest om svartsjuka ses som en naturlig del i ett förhållande, och varför? Ni som fattar, kan ni förklara?
När vi har fått klarhet i det här kan vi gå vidare på ämnet "otrohet skadar bara om ens partner märker av den", där brukar jag också stå på fel sida av vad man "ska" tycka.
Om man inte är svartsjuk är man inte tillräckligt kär, det är en annan populär åsikt. Är det så? Tycker folk så? Jag blir så fascinerad över det här ämnet eftersom ingen av oss är svartsjuk men jag vet ju att det är vanligt. Är det kanske därför man försöker rättfärdiga sin svartsjuka genom att hävda att det bör finnas lite i varje förhållande? Jag fattarnte. Om något händer på riktigt, om man kommer på partnern i full färd med att do the nasty med grannfrun eller nåt sånt, då kan jag fatta att man svartsjuknar in. Men rent generellt, vad är det jag missar?
(När vi ändå är inne på svartjuka och det som leder till det så är uttrycket "allt man kan göra när ens partner tittar på är ok, det man inte vill att han ska se är inte ok" också rätt märkligt. Jag får alltså inte sjunga karaeoke utan maken för eftersom jag inte vill att han ska se när jag gör det utan helst gör det när han inte med så är det otrohet? Weird.)
Sen kanske inte alla är som vi som pekar ut snygga tjejer och killar på badstranden åt den andra, men det är ju inte det jag menar heller. Det jag undrar är väl mest om svartsjuka ses som en naturlig del i ett förhållande, och varför? Ni som fattar, kan ni förklara?
När vi har fått klarhet i det här kan vi gå vidare på ämnet "otrohet skadar bara om ens partner märker av den", där brukar jag också stå på fel sida av vad man "ska" tycka.
lördag 22 maj 2010
Dygnets skörd av tårar.
Detta har jag gråtit åt det senaste dygnet:
- När mitt favoritlag åkte ur The Amazing Race
- När jag tänkte på hur många våldtäkter som fortfarande begås och hur kvinnor här i Örebro är rädda för att gå ut på kvällarna med tanke på de många våldtäkter som skett den senaste tiden.
- När jag såg på barnprogrammet "Vinnarskallar" och grät. Åt reprisen. Jag grät första gången också, för de är så glada tillsammans.
- När jag gick runt i trädgården och bara kände hur underbart det är att ha en egen liten plats på landet.
- När jag såg säsongsavslutningen av Grey's Anatomy (men det kommer ni också göra, tro mig)
Finns det någon slags medicin mot det här? Jag har alltså varit sjukt glad hela dygnet, de två senaste dagarna har varit de bästa på länge och jag är helt och hållet uppåt och glad. Ändå dessa ständiga tårar åt allting.
Det är lite frustrerande.
Min mascara är nämligen inte särskilt vattenfast.
- När mitt favoritlag åkte ur The Amazing Race
- När jag tänkte på hur många våldtäkter som fortfarande begås och hur kvinnor här i Örebro är rädda för att gå ut på kvällarna med tanke på de många våldtäkter som skett den senaste tiden.
- När jag såg på barnprogrammet "Vinnarskallar" och grät. Åt reprisen. Jag grät första gången också, för de är så glada tillsammans.
- När jag gick runt i trädgården och bara kände hur underbart det är att ha en egen liten plats på landet.
- När jag såg säsongsavslutningen av Grey's Anatomy (men det kommer ni också göra, tro mig)
Finns det någon slags medicin mot det här? Jag har alltså varit sjukt glad hela dygnet, de två senaste dagarna har varit de bästa på länge och jag är helt och hållet uppåt och glad. Ändå dessa ständiga tårar åt allting.
Det är lite frustrerande.
Min mascara är nämligen inte särskilt vattenfast.
fredag 21 maj 2010
Äntligen!
Jo men vi var ju tvungna att bestämma oss någon gång. Eller, tvungna och tvungna, man kan ju vänta med att beställa resa tills dagen innan man ska åka, men det kändes inte som någon bra idé. Så nu när jag har letat och sökt och undersökt så hittade jag till sist äntligen en resa. Fyra personer till Kroatien i september. Nedsatt med 15 000 av någon anledning (vem förstår sig på resebyråernas rabatter och erbjudanden?).
Så i september drar hela familjen ner till Kroatien, närmre bestämt Podgora. Där ska vi bada, sola och äta gott. Vad vill ni mer veta? Vi ska bo här i alla fall. Precis på stranden så vi kan typ knyta ett koppel på barnen och låta dem bada medan vi dricker drinkar på balkongen. Vilket vi förstås inte kommer göra. Free range kids ffs, de behöver inget koppel.
(Det är nu någon kommer kommentera och bara "NEEJ! Det är det värsta stället i hela världen" och så får jag göra om hela proceduren med att leta resor och hitta billiga erbjudanden och allt sånt. Så låt bli det bara, ok?)
Så i september drar hela familjen ner till Kroatien, närmre bestämt Podgora. Där ska vi bada, sola och äta gott. Vad vill ni mer veta? Vi ska bo här i alla fall. Precis på stranden så vi kan typ knyta ett koppel på barnen och låta dem bada medan vi dricker drinkar på balkongen. Vilket vi förstås inte kommer göra. Free range kids ffs, de behöver inget koppel.
(Det är nu någon kommer kommentera och bara "NEEJ! Det är det värsta stället i hela världen" och så får jag göra om hela proceduren med att leta resor och hitta billiga erbjudanden och allt sånt. Så låt bli det bara, ok?)
Möjlig spoiler, men vad fan. (LOST)
Alltså, Lost. Jag gillar serien, verkligen. Kanske inte så mycket s3 och s4, men de senaste två säsongerna (samt de första) har ju varit makalöst spännande. Jag är helt hypad och läser teorier på nätet och allting, men sen ska jag försöka förklara lite för maken som inte ser på Lost.
(Jo jag vet. Jag verkligen måste skaffa mig ett liv snart, ett liv utanför tv-serierna alltså.)
"Nej men det är ju hans brorsa, fast kanske mer en besatt variant av hans brorsa. Ja, de blev osams för att brorsan dödade deras mamma, fast egentligen var hon inte deras mamma - hon hade dödat deras biologiska mamman vid födseln."
Och någonstans där inser jag att det låter som att jag beskriver Våra Bästa År (Eller Days of our lives if you so want) och jag kan inte låta bli att få en lite gnagande oro inför att finalavsnittet ska avslöja att alla har blivit ditsläpade till ön av Stefano DiMera och snart kommer Marlena Evans ut ur buskarna och slänger sig över Jack som det förvuxna våp hon är.
torsdag 20 maj 2010
Inre strider.
Jag hatar att jag är dum nog att gå på trender och hysterier samtidigt som jag är smart nog att veta precis hur dum jag är som går på det. Som att jag t.ex. fick skuldkänslor för att vi ännu inte har fixat ett draperi att ha för våra garderober i sovrummet. Jag stod på riktigt och skämdes över att vi inte hade fixat det, för "alla andra är ju så duktiga och fixar sånt direkt". Men gud, kan man skapa problem för sig själv eller?
Det är väl klart att det blir jobbigt att hinna med familj, barn, hem, renoveringar, utseendet, intresset, utvecklingen, karriären och det himla självförverkligandet om man sätter upp krav krav krav hela tiden.
Det dumma är att jag liksom bråkar med mig själv hela tiden. Jag vet ju att jag tycker att det är roligare att kolla på The Amazing Race än att dammsuga, varför blir jag då så upprörd över dammråttor? Jag vet att jag tycker om gräsmattor med maskrosor, varför får jag då såna känslor av otillräcklighet när jag ska visa upp mitt hus för gäster? Jag vet ju att jag inte tycker om att banta, varför kan jag då inte bara vara nöjd med mig själv? Jag vet att jag inte borde bry mig om Sköna Hem-vibbarna som resten av världen sänder ut, ändå får jag lite dåligt samvete (återigen, helt sjukt!) för att vi inte har varit på loppis och letat personliga små prylar på väldigt länge.
Något har ju gått helt snett när saker man gör enbart för sig själv uppfattas som ett tvång och ett måste och något man borde göra, annars ska man skämmas. Det är väl mitt liv liksom, snap out of the veckotidningsinfluerande "borde verkligen"-tänket och stå för valen istället för att nojja.
Sådär ja. Nu har jag bloggat två gånger idag och slipper ha dåligt samvete för att jag inte sköter bloggen "som man ska".
Så Jävla Fucked Up.
Det är väl klart att det blir jobbigt att hinna med familj, barn, hem, renoveringar, utseendet, intresset, utvecklingen, karriären och det himla självförverkligandet om man sätter upp krav krav krav hela tiden.
Det dumma är att jag liksom bråkar med mig själv hela tiden. Jag vet ju att jag tycker att det är roligare att kolla på The Amazing Race än att dammsuga, varför blir jag då så upprörd över dammråttor? Jag vet att jag tycker om gräsmattor med maskrosor, varför får jag då såna känslor av otillräcklighet när jag ska visa upp mitt hus för gäster? Jag vet ju att jag inte tycker om att banta, varför kan jag då inte bara vara nöjd med mig själv? Jag vet att jag inte borde bry mig om Sköna Hem-vibbarna som resten av världen sänder ut, ändå får jag lite dåligt samvete (återigen, helt sjukt!) för att vi inte har varit på loppis och letat personliga små prylar på väldigt länge.
Något har ju gått helt snett när saker man gör enbart för sig själv uppfattas som ett tvång och ett måste och något man borde göra, annars ska man skämmas. Det är väl mitt liv liksom, snap out of the veckotidningsinfluerande "borde verkligen"-tänket och stå för valen istället för att nojja.
Sådär ja. Nu har jag bloggat två gånger idag och slipper ha dåligt samvete för att jag inte sköter bloggen "som man ska".
Så Jävla Fucked Up.
Här kommer den, som en gammal vän.
Varför är det så vemodigt med försommar? Varför kan man inte låta bli att bli lite ledsen när allt doftar som mest och solnedgången är som vackrast och gräset är som mjukast? Jag menar inte att det är vemodigt på ett "visst gör det ont när knoppar brister"-sätt, men visst är det något där i försommarkvällen som är lite väl skört? Lite sårbart, öppet, ömt?
Illusionen av sommaren är alltid bättre än sommaren själv. Det är väl kanske det som ligger och gnager just nu när allt är som allra bäst. Just nu när sommaren framför oss är ett löfte, en hägring, något som inte kommer regna bort, inte i år igen. Och i år kommer vi få den där Pripps Blå-midsommaren med vänner och perfekt grillade hamburgare. I år kommer syrenen blomma ända in i augusti, i år kommer vattnet vara sådär mjukt och omfamnande, den här sommaren kommer allsång på skansen ha bra artister, Morden i Midsumer kommer inte ha blivit långtråkigt, nätterna kommer vara myggfria, uteserveringarna alltid ha plats i solen och hösten kommer aldrig någonsin att komma.
Men det gör den ju, sen. Hösten kommer och det är väl det som är det vemodiga med de här sista dagarna innan vi befinner oss mitt i den efterlängtade sommaren. Just nu är det bara löften om allt det underbara och vi behöver inte oroa oss för en regnig dag för det är ju inte sommar än. Inte riktigt än. Snart bara. Snart börjar det och egentligen är din bästa tid nu Sverige.
Illusionen av sommaren är alltid bättre än sommaren själv. Det är väl kanske det som ligger och gnager just nu när allt är som allra bäst. Just nu när sommaren framför oss är ett löfte, en hägring, något som inte kommer regna bort, inte i år igen. Och i år kommer vi få den där Pripps Blå-midsommaren med vänner och perfekt grillade hamburgare. I år kommer syrenen blomma ända in i augusti, i år kommer vattnet vara sådär mjukt och omfamnande, den här sommaren kommer allsång på skansen ha bra artister, Morden i Midsumer kommer inte ha blivit långtråkigt, nätterna kommer vara myggfria, uteserveringarna alltid ha plats i solen och hösten kommer aldrig någonsin att komma.
Men det gör den ju, sen. Hösten kommer och det är väl det som är det vemodiga med de här sista dagarna innan vi befinner oss mitt i den efterlängtade sommaren. Just nu är det bara löften om allt det underbara och vi behöver inte oroa oss för en regnig dag för det är ju inte sommar än. Inte riktigt än. Snart bara. Snart börjar det och egentligen är din bästa tid nu Sverige.
onsdag 19 maj 2010
Jag ger upp.
Det blir ingen resa, någonsin. Det är ju tamefan helt omöjligt! Just nu är vi inne på att vi ska resa hela familjen, men vart? Våra barn är inte väluppfostrade sötnosar som sitter stilla på restauranger, de sitter still i 10 minuter - sen springer de iväg. Våra barn är inte heller såna som går flera kilometer utan att klaga och de är definitivt såna som vill ha glass dygnet runt. Med detta i åtanke känns All Inclusive som ett skönt (men åh så tråkigt) alternativ. Bara sol och bad, mat och glass på bekvämt avstånd.
Så det vore ju bra. Om det inte vore för att det är sjukt dyrt. Och när jag till sist hittar något som är billigt så läser jag om världens sämsta upplevelser därifrån och hur kul känns det? Så då är jag tillbaka på ruta ett och det här GÅR inte. Vi hittar inte! Vi kan inte få ihop mina jäkla krav på genuint och icke-turistsiskt med vårt krav på barnvänlighet och vår plånbok. Det går liksom inte.
Ni är flera som har tipsat om Kroatien och ja, det är underbart vackert. Jag älskar Kroatien. Men det är rätt dyrt. Den billigaste resa jag har hittat är 10 000 för fyra personer och det är ju jättebilligt. Men kanske inte på roligaste stället någonsin.
Kan någon bara leta igenom alla resebyråers sidor och ge mig en resa som är billig (dvs under 15000 för oss alla), gärna med all inclusive och definitivt med pool. Hotellet ska finnas nära en vacker strand vid ett resmål som är genuint och inte har "Viking Bar" eller "Swedish Meatballs" överallt. Vem vill ta på sig det uppdraget?
Så det vore ju bra. Om det inte vore för att det är sjukt dyrt. Och när jag till sist hittar något som är billigt så läser jag om världens sämsta upplevelser därifrån och hur kul känns det? Så då är jag tillbaka på ruta ett och det här GÅR inte. Vi hittar inte! Vi kan inte få ihop mina jäkla krav på genuint och icke-turistsiskt med vårt krav på barnvänlighet och vår plånbok. Det går liksom inte.
Ni är flera som har tipsat om Kroatien och ja, det är underbart vackert. Jag älskar Kroatien. Men det är rätt dyrt. Den billigaste resa jag har hittat är 10 000 för fyra personer och det är ju jättebilligt. Men kanske inte på roligaste stället någonsin.
Kan någon bara leta igenom alla resebyråers sidor och ge mig en resa som är billig (dvs under 15000 för oss alla), gärna med all inclusive och definitivt med pool. Hotellet ska finnas nära en vacker strand vid ett resmål som är genuint och inte har "Viking Bar" eller "Swedish Meatballs" överallt. Vem vill ta på sig det uppdraget?
tisdag 18 maj 2010
Lika som bär?
Anonym kommenterade: "Se där! Anna Book har blonderat sig!"
Med tanke på att det var avsett som en förolämpning av typen "ha ha, du är tjock", var det inte en rätt så värdelös sådan? Jag menar, jag tycker på allvar att Anna Book har ett skitsnyggt ansikte. Jämför mig med Kicki Danielsson så skulle jag åtminstone fundera över att ta illa upp av vad en anonym främmande (?) människa tycker om mig. Men Anna Book? Näe.
Så vad säger ni? Är vi lika?
Med tanke på att det var avsett som en förolämpning av typen "ha ha, du är tjock", var det inte en rätt så värdelös sådan? Jag menar, jag tycker på allvar att Anna Book har ett skitsnyggt ansikte. Jämför mig med Kicki Danielsson så skulle jag åtminstone fundera över att ta illa upp av vad en anonym främmande (?) människa tycker om mig. Men Anna Book? Näe.
Så vad säger ni? Är vi lika?
måndag 17 maj 2010
Sniff...
Jag är så jäkla krasslig.
Huvudet bultar.
Ögonen svider och rinner.
Näsan rinner.
Bihålorna är igentäppta och gör ont och smärtan sprider sig ända till kindtänderna.
Men!
Inte en chans i helvete att jag går hem från jobbet.
För går jag hem från jobbet så är jag sjuk.
Är jag sjuk ska jag stanna hemma.
Stannar jag hemma missar jag disputationsfesten jag ska på ikväll.
Vem är det som har disputerat undrar ni? Tja, någon av makens kollegor från universitetet.
Det är inte det viktiga, det viktiga är att jag ska få umgås med vettiga, högutbildade människor.
Jag ska insupa den studentikosa stämningen och njuta av att umgås med människor vars konversationer med största sannolikhet inte kommer att handla om hur farligt det är att åka till Kina med blonda barn, för då kan ju barnen bli kidnappade för att sedan bli sålda. Det här är min chans att få se allt det jag missar, ty själv kommer jag aldrig kunna doktorera och disputera.
Why? För att jag tillhör humanistiska institutionen, där alla är oh so pretto och oh so duktiga och oh so pluggiga och där en småbarnsmorsa som nöjde sig med att få G under sina studieår inte precis rankas högt i jämförelse med superteoretiska kulturvetartjejer med hennarött hår eller skitnödiga filmvetare med alldeles för tighta byxor som bara skulle älska att få en chans att häva ur sig all sin pseudokunskap i en låång avhandling.
Men åh, tillbaka till disputationsfesten: det ryktas om buffé med chips och bag-in-boxvin också.
Inte helt fel det heller.
Huvudet bultar.
Ögonen svider och rinner.
Näsan rinner.
Bihålorna är igentäppta och gör ont och smärtan sprider sig ända till kindtänderna.
Men!
Inte en chans i helvete att jag går hem från jobbet.
För går jag hem från jobbet så är jag sjuk.
Är jag sjuk ska jag stanna hemma.
Stannar jag hemma missar jag disputationsfesten jag ska på ikväll.
Vem är det som har disputerat undrar ni? Tja, någon av makens kollegor från universitetet.
Det är inte det viktiga, det viktiga är att jag ska få umgås med vettiga, högutbildade människor.
Jag ska insupa den studentikosa stämningen och njuta av att umgås med människor vars konversationer med största sannolikhet inte kommer att handla om hur farligt det är att åka till Kina med blonda barn, för då kan ju barnen bli kidnappade för att sedan bli sålda. Det här är min chans att få se allt det jag missar, ty själv kommer jag aldrig kunna doktorera och disputera.
Why? För att jag tillhör humanistiska institutionen, där alla är oh so pretto och oh so duktiga och oh so pluggiga och där en småbarnsmorsa som nöjde sig med att få G under sina studieår inte precis rankas högt i jämförelse med superteoretiska kulturvetartjejer med hennarött hår eller skitnödiga filmvetare med alldeles för tighta byxor som bara skulle älska att få en chans att häva ur sig all sin pseudokunskap i en låång avhandling.
Men åh, tillbaka till disputationsfesten: det ryktas om buffé med chips och bag-in-boxvin också.
Inte helt fel det heller.
söndag 16 maj 2010
You are still in the running towards becoming...
Min syster och jag har två program som vi är smått besatta av. Det ena programmet är The Amazing Race, det andra är Americas Next Top Model. Vi tittar på programmen, vi pratar om dem, och vi vill ack så gärna vara med i dem. Vi vill också göra jobbiga uppgifter på tid för att inte komma sist till flygplatsen och därmed kanske riskera att åka ur tävlingen. Vi vill också göra spännande photo shoots där man behöver kunna posera under de mest märkliga förhållandet men aldrig aldrig glömma att modella sitt ansikte. Vi vill också!
Man vet att man är deep in the shit när man hojtar "kom igen, vi måste bli klara med den här detouren innan de andra lagen är klara, annars åker vi ut!" bara för att få uppgiften "fylla skottkärra med grus" att kännas lite roligare. Man vet också att besattheten kanske inte ligger på en helt sund nivå när följande konversation utspelar sig:
- Jag kommer aldrig kunna vara med i Top Model, jag kan inte le med ögonen.
- Men det kan jag! Titta, jag har tränat!
- Åh, jag ser! Snyggt!
Så.
Min syster har varit här i fem dagar i sträck och vi har frossat i Top Model och pratat om Amazing Race. Så idag åkte vi till ett lekland där det fanns studsmattor. Det ena gav det andra och... well... strike a pose!
Av det här kan vi dra följande slutsatser:
1. Det var en himla passande reklamskylt på min ena bild.
2. Det är rätt så remarkabelt att jag någonsin länkar folk hit för att jag vill att de ska läsa min blogg.
3. Jag kommer aldrig bli tagen på allvar på något föräldramöte igen.
4. Min syster kommer antagligen aldrig att prata med mig igen.
5. Tyra Banks kommer definitivt aldrig att ringa upp oss för att vi ska vara med i hennes show.
6. Ni vet när man säger "alltså, jag vet att jag har barn och hus och jobb och är gammal - men jag känner mig ändå inte vuxen"?. Vi kan väl bara enas om att i mitt fall är det inte så att någon kommer ifrågasätta det.
7. Det var otroligt pinsamt att inse att alla våra försök att få till en snygg pose (förgäves, as you see) kablades ut via storbildstv till resten av leklandet. Varför har de kameror just där? Va?
(Och så 8. Jag är ju lätt mycket bättre på att posera i luften än vad min syster är. Ska skrivas in i mitt CV genast.)
Man vet att man är deep in the shit när man hojtar "kom igen, vi måste bli klara med den här detouren innan de andra lagen är klara, annars åker vi ut!" bara för att få uppgiften "fylla skottkärra med grus" att kännas lite roligare. Man vet också att besattheten kanske inte ligger på en helt sund nivå när följande konversation utspelar sig:
- Jag kommer aldrig kunna vara med i Top Model, jag kan inte le med ögonen.
- Men det kan jag! Titta, jag har tränat!
- Åh, jag ser! Snyggt!
Så.
Min syster har varit här i fem dagar i sträck och vi har frossat i Top Model och pratat om Amazing Race. Så idag åkte vi till ett lekland där det fanns studsmattor. Det ena gav det andra och... well... strike a pose!
Av det här kan vi dra följande slutsatser:
1. Det var en himla passande reklamskylt på min ena bild.
2. Det är rätt så remarkabelt att jag någonsin länkar folk hit för att jag vill att de ska läsa min blogg.
3. Jag kommer aldrig bli tagen på allvar på något föräldramöte igen.
4. Min syster kommer antagligen aldrig att prata med mig igen.
5. Tyra Banks kommer definitivt aldrig att ringa upp oss för att vi ska vara med i hennes show.
6. Ni vet när man säger "alltså, jag vet att jag har barn och hus och jobb och är gammal - men jag känner mig ändå inte vuxen"?. Vi kan väl bara enas om att i mitt fall är det inte så att någon kommer ifrågasätta det.
7. Det var otroligt pinsamt att inse att alla våra försök att få till en snygg pose (förgäves, as you see) kablades ut via storbildstv till resten av leklandet. Varför har de kameror just där? Va?
(Och så 8. Jag är ju lätt mycket bättre på att posera i luften än vad min syster är. Ska skrivas in i mitt CV genast.)
Dagens "jodå, säkert"
Vore det inte enklare att tro på mantrat "Nejdå, det är bara en myt. Hjärnan behöver inte alls kolhydrater för att fungera" om inte alla LCHF:are var så otroligt dumma? Eller alltså, fanatiska. Man kan vara hur vettig som helst egentligen, men när man börjar tjata om att frukt är gift och att fullkornsspaghetti är likvärdigt med en heroinspruta, då kanske man inte ska svaja alltför högt med förnuftets fana?
"Jag har ätit såhär i över ett år nu och jag märker inga bieffekter."
Nej, du gör inte det nej.
"Jag har ätit såhär i över ett år nu och jag märker inga bieffekter."
Nej, du gör inte det nej.
lördag 15 maj 2010
Sommarens första dag.
Åh, det är så varmt idag.
Åh, det är så soligt idag.
Åh vad himla jävla härligt att sommaren äntligen har kommit på visit!
Äh men vafan, jag har egentligen ingenting att säga, jag vill bara visa hur långt vi har kommit på vår baksida. Minns ni uteplatsen? Minns ni hur den såg ut? Vi kör en repris:
Och nu:
Vi är inte klara, fönstren ska kittas om och målas och det finns mer jobb att göra.
Men ändå. Skillnaden! Klappa mig på axeln och säg att jag har varit duktig, snälla?
Jag vill ju inte att allt arbete ska ha varit förgäves liksom. Vem bryr sig om ifall jag har det fint hemma ifall någon inte ger mig bekräftelse för det?
Snart oxfilé, potatisgratäng och rödvin. På fina uteplatsen.
Åh, det är så soligt idag.
Åh vad himla jävla härligt att sommaren äntligen har kommit på visit!
Äh men vafan, jag har egentligen ingenting att säga, jag vill bara visa hur långt vi har kommit på vår baksida. Minns ni uteplatsen? Minns ni hur den såg ut? Vi kör en repris:
Och nu:
Vi är inte klara, fönstren ska kittas om och målas och det finns mer jobb att göra.
Men ändå. Skillnaden! Klappa mig på axeln och säg att jag har varit duktig, snälla?
Jag vill ju inte att allt arbete ska ha varit förgäves liksom. Vem bryr sig om ifall jag har det fint hemma ifall någon inte ger mig bekräftelse för det?
Snart oxfilé, potatisgratäng och rödvin. På fina uteplatsen.
fredag 14 maj 2010
Öhhhh. Öööööh?
Man säger ju att trädgårdsarbete är meditativt, att man rensar huvudet på tankar. Nå, det stämmer. I dagarna tre har jag nu arbetat i trädgården: jag har burit skräp, jag har lyft upp tunga betongplattor, jag har skottat grus, jag har kört skottkärra och jag vet inte allt jag har gjort. Aldrig någonsin har huvudet varit så tomt och stilla. Inga tankar, inga idéer. Bara rent kroppsarbete, ren energi och ren styrka. Inga tankar.
Och plötsligt fick kroppsbyggares mentala nivå en förklaring.
Fast å andra sidan, nej det stämmer inte.
Något måste ju ha varit fel i huvudet från början, varför ger man sig annars på att försöka se ut som en Belgian Blue?
Och plötsligt fick kroppsbyggares mentala nivå en förklaring.
Fast å andra sidan, nej det stämmer inte.
Något måste ju ha varit fel i huvudet från början, varför ger man sig annars på att försöka se ut som en Belgian Blue?
torsdag 13 maj 2010
Varför jag inte ville ha ensambarn.
Jag: Åh, ikväll läser jag bara en saga.
Ungarna: Varför då?
Jag: För imorgon kommer Siri, då läser hon FYRA sagor för er. Bra va?!
Ungarna: Ja, hurra! FYRA sagor!
Jag: Ha ha ha. She won't know what hit her.
Man bara "guuu va skönt att jag har en lillasyster utan barn som kan komma hit och vara lekledare hela helgen".
Det blir nog inte mycket bloggande gjort under helgen. Jag tänker sysselsätta mig med... ingenting. Så jäkla nice.
Ungarna: Varför då?
Jag: För imorgon kommer Siri, då läser hon FYRA sagor för er. Bra va?!
Ungarna: Ja, hurra! FYRA sagor!
Jag: Ha ha ha. She won't know what hit her.
Man bara "guuu va skönt att jag har en lillasyster utan barn som kan komma hit och vara lekledare hela helgen".
Det blir nog inte mycket bloggande gjort under helgen. Jag tänker sysselsätta mig med... ingenting. Så jäkla nice.
onsdag 12 maj 2010
Vem i hela världen kan man lita på?
Det här med resor. Jag ska åka med Noa i augusti/september eller i januari/februari. Så jag kollar på lite resor och tänker och funderar. Men grejen är att det är ju helt omöjligt att veta hur det är innan man har varit där. Snacka om att köpa grisen i säcken - när man väl är där är det ju bara att gilla läget.
Eller så kan man läsa på tripadvisor eller dylika sidor, men de flesta som skriver där är ju engelsmän, och hur vet jag att det blekfeta engelsmän gillar är något som jag skulle tycka om?
Äh, vill ni veta vad det här handlar om egentligen? Jag har så himla sällan åkt på charterresa. När jag var liten var vi utomlands varje sommar, men vi bilade ner till Italien och hyrde hus. Eller så båtluffade vi mellan grekiska öar. Eller så hyrde vi lägenhet i Nice. Det här med charter har jag bara gjort en 2-3 gånger och 2 av dem var riktigt dåliga och en var väl helt ok - men oddsen känns ju emot mig.
Samtidigt så vill jag ha charter. Jag vill ha ordnad buss till hotellet, personal på plats och pool. Allt det där som underlättar när man reser ensam med barn för första gången. Jag vill ju ha det, men ändå - hur hittar jag rätt?
Min mardröm är att hamna i en stor stad fylld med stora hotellkomplex. På restaurangerna har de svenska menyer och det finns köttbullar överallt. En annan mardröm är en liten strandpromenad uppbyggd enbart kring hotellen, där inget är genuint och äkta och där stranden har fler skandinavier och britter än sandkorn.
Bulgarien låter smutsigt och hotellkomplex. Cypern låter dyrt. Grekland är ju underbart om man hittar rätt. Italien har italienare (dåligt alltså), Kanarieöarna/Mallorca etc - nej tack.
Vart ska man åka om man åker på charter men inte är en charterresenär, om man har barn och vill ha det enkelt men ändå genuint och om man är lite skeptisk till det här med enorma hotell och köttbullar på menyn men ändå vill resa med ett stort bolag? Och så får det ju självklart vara billigt också.
Har ni några tips?
Eller så kan man läsa på tripadvisor eller dylika sidor, men de flesta som skriver där är ju engelsmän, och hur vet jag att det blekfeta engelsmän gillar är något som jag skulle tycka om?
Äh, vill ni veta vad det här handlar om egentligen? Jag har så himla sällan åkt på charterresa. När jag var liten var vi utomlands varje sommar, men vi bilade ner till Italien och hyrde hus. Eller så båtluffade vi mellan grekiska öar. Eller så hyrde vi lägenhet i Nice. Det här med charter har jag bara gjort en 2-3 gånger och 2 av dem var riktigt dåliga och en var väl helt ok - men oddsen känns ju emot mig.
Samtidigt så vill jag ha charter. Jag vill ha ordnad buss till hotellet, personal på plats och pool. Allt det där som underlättar när man reser ensam med barn för första gången. Jag vill ju ha det, men ändå - hur hittar jag rätt?
Min mardröm är att hamna i en stor stad fylld med stora hotellkomplex. På restaurangerna har de svenska menyer och det finns köttbullar överallt. En annan mardröm är en liten strandpromenad uppbyggd enbart kring hotellen, där inget är genuint och äkta och där stranden har fler skandinavier och britter än sandkorn.
Bulgarien låter smutsigt och hotellkomplex. Cypern låter dyrt. Grekland är ju underbart om man hittar rätt. Italien har italienare (dåligt alltså), Kanarieöarna/Mallorca etc - nej tack.
Vart ska man åka om man åker på charter men inte är en charterresenär, om man har barn och vill ha det enkelt men ändå genuint och om man är lite skeptisk till det här med enorma hotell och köttbullar på menyn men ändå vill resa med ett stort bolag? Och så får det ju självklart vara billigt också.
Har ni några tips?
Flytta ut på landet, best decision EVER.
Igår kväll när vi tittade ut genom fönstret var det plötsligt kor i den närliggande hagen.
Gräset var grönt, träden var skira och solen sken.
Och det var kor överallt.
Och det var kalvar också.
Och det var så himla vackert.
Och det var bara det jag ville säga.
Gräset var grönt, träden var skira och solen sken.
Och det var kor överallt.
Och det var kalvar också.
Och det var så himla vackert.
Och det var bara det jag ville säga.
tisdag 11 maj 2010
Och så är de ju sjukt söta när de sover och allt det där.
Igår kväll innan läggningen:
Jag hatar dig!
Jag hatar dig!
Jag hatar dig!
Jag älskar inte dig längre!
Jag vill aldrig mer vara med dig!
Idag:
Kan du lära mig cykla utan stödhjul ikväll mamma?
Man måste ju ge femåringar cred för att vara modiga. Eller så kanske de bara inte riktigt inser exakt hur skört ett mammaego är, och varför det är bäst att inte reta upp sin mamma dagen innan man vill att hon ska förhindra Fall Från Liten Cykel.
Nejdå, skoja bara. Vore ju helsjukt om jag liksom skulle låta ungen ramla bara för att han har krossat mitt hjärta. Alla vet ju att straffet för det är att man lägger sig på soffan och låtsas tyna bort (vetefan hur det ska gå till faktiskt) och sedan snyftar fram "jag kan inte äta, för min ende son älskar mig inte längre!". Då kommer han ångra sig tror jag minsann.
Närå, skoja bara igen.
Men lördagsgodiset ligger lite illa till just nu. Risken finns att jag äter upp det för dem pga det här.
Skoj igen!
Lördagsgodiset ligger alltid illa till. Har inget att göra med att mina barn inte älskar mig.
Jag hatar dig!
Jag hatar dig!
Jag hatar dig!
Jag älskar inte dig längre!
Jag vill aldrig mer vara med dig!
Idag:
Kan du lära mig cykla utan stödhjul ikväll mamma?
Man måste ju ge femåringar cred för att vara modiga. Eller så kanske de bara inte riktigt inser exakt hur skört ett mammaego är, och varför det är bäst att inte reta upp sin mamma dagen innan man vill att hon ska förhindra Fall Från Liten Cykel.
Nejdå, skoja bara. Vore ju helsjukt om jag liksom skulle låta ungen ramla bara för att han har krossat mitt hjärta. Alla vet ju att straffet för det är att man lägger sig på soffan och låtsas tyna bort (vetefan hur det ska gå till faktiskt) och sedan snyftar fram "jag kan inte äta, för min ende son älskar mig inte längre!". Då kommer han ångra sig tror jag minsann.
Närå, skoja bara igen.
Men lördagsgodiset ligger lite illa till just nu. Risken finns att jag äter upp det för dem pga det här.
Skoj igen!
Lördagsgodiset ligger alltid illa till. Har inget att göra med att mina barn inte älskar mig.
måndag 10 maj 2010
Ett desperat rop på hjälp.
Nu när jag har skrutit om bra betyg i förra inlägget kan jag vara lite ytlig med gott samvete. Därför tänker jag nu fråga: det här med brun utan sol, hur gör man egentligen? Vad använder man? Hur får man in det bra?
Eller, vi börjar från början. Jag har aldrig lyckats få till det här med brun utan sol bra. Aldrig. Men nu ska jag snart åka till Spanien med min pepparkakebruna syster och "jag blir brun så fort jag ser solen"-mamma. Själv är jag blek som en vit säl. Det finns andra likheter med en säl också, men vi fokuserar på färgen nu.
Det jag efterfrågar är alltså: VAD ska jag använda? Vad är bäst? Jag vill ha något billigt och något som gärna ger lite glow. Skimmer. Bruna vackra skimrande ben vill jag ha. För en billig penning.
Och sen då, hur GÖR man för att det ska bli bra? Jag vet att man ska skrubba och peela huden först, men det är ju själva jämnheten jag har problem med. Man ser ju inte var man har smort in och det blir strimmigt och flammigt och orange och bara fult.
Snälla hjälp mig. Om ni någonsin har haft lust att göra någon slags insats för behövande människor så är idag er lyckodag. Dessutom helt gratis! (Varför blir aldrig jag en sån där bloggare som får presenter från sina läsare? Va?)
Eller, vi börjar från början. Jag har aldrig lyckats få till det här med brun utan sol bra. Aldrig. Men nu ska jag snart åka till Spanien med min pepparkakebruna syster och "jag blir brun så fort jag ser solen"-mamma. Själv är jag blek som en vit säl. Det finns andra likheter med en säl också, men vi fokuserar på färgen nu.
Det jag efterfrågar är alltså: VAD ska jag använda? Vad är bäst? Jag vill ha något billigt och något som gärna ger lite glow. Skimmer. Bruna vackra skimrande ben vill jag ha. För en billig penning.
Och sen då, hur GÖR man för att det ska bli bra? Jag vet att man ska skrubba och peela huden först, men det är ju själva jämnheten jag har problem med. Man ser ju inte var man har smort in och det blir strimmigt och flammigt och orange och bara fult.
Snälla hjälp mig. Om ni någonsin har haft lust att göra någon slags insats för behövande människor så är idag er lyckodag. Dessutom helt gratis! (Varför blir aldrig jag en sån där bloggare som får presenter från sina läsare? Va?)
Hur ska man kunna nå toppen när den flyttar sig hela tiden?
När jag gick på gymnasiet var snittbetyget max 20.0
20.0 var till för de som började plugga till sina prov åtminstone en vecka innan, inte en dag innan som vi andra. 20.0 var till för de som gjorde sina läxor i tid, inte för oss som pluggade in spanskaglosorna på femminuterspromenaden till skolan. 20.0 var till för de som tyckte att till och med matte var roligt, de tyckte att naturvetenskap var lika kul som franska och de ville alla bli åtminstone veterinärer.
Själv ville jag ju, som jag nämnt tidigare, bli författare eller skådis eller journalist. Man behöver inte 20.0 för något av det. Nice. Men ni fattar va? 20.0 var det där lite nördiga, pluggiga och rätt så ouppnåeliga för oss som har ett svart hål i hjärnan där mattekunskaperna bör finnas och som hellre skolkade ungefär en tredjedel av årskurs tre än satt vid skåpen och läste.
Så det är lite av en chock att logga in på studera.nu och inse att mitt betygssnitt har höjts till 21, alltså över den magiska gränsen. Sen läste jag lite till och insåg att det tydligen finns något som heter meritpoäng, som man kan tillgodoräkna sig om man har tagit studenten 2003 eller senare. Meritpoäng, who knew? Tydligen så hör det ihop med språk (jag sa ju att språk är viktigt, in your face Ulf Jähnke*!) och matematik. Och så hänger det lite ihop med vilken utbildning eller kurs man har sökt. Jättevirrigt är det, men skit samma - låt oss fokusera på det viktiga: jag är över den magiska gränsen!
Så nu kan jag bli läkare om jag vill. Jag har inte csn så att det räcker till det, jag vill inte se blod och jag har absolut inget intresse av att jobba med människor. Men jag kan om jag vill! Jag kan också bli veterinär om jag skulle vilja (vilket jag inte vill), jag kan bli psykolog ( ha ha ha ) och tja... vad fan behövs det mer höga betyg för?
Fast.
Det bör ju också vara så att alla de som hade 20.0 också har läst moderna språk (vem har inte gjort det sen 2003?) och matematik och därför höjt sitt snitt med max 2.5 meritpoäng, och således är alltså den nya maxpoängen, the new magiska gräns 22.5?
Fan.
Jag var ju så nära att uppfylla drömmar jag aldrig har haft.
*(En lärare i naturvetenskap och geografi som uttalade det klassiska: "Jag tycker att det är viktigare att kunna namnen på stenarna man går på än vad det är att kunna språk". Det är förvisso en rätt bra historia, vi tar den en annan gång.)
20.0 var till för de som började plugga till sina prov åtminstone en vecka innan, inte en dag innan som vi andra. 20.0 var till för de som gjorde sina läxor i tid, inte för oss som pluggade in spanskaglosorna på femminuterspromenaden till skolan. 20.0 var till för de som tyckte att till och med matte var roligt, de tyckte att naturvetenskap var lika kul som franska och de ville alla bli åtminstone veterinärer.
Själv ville jag ju, som jag nämnt tidigare, bli författare eller skådis eller journalist. Man behöver inte 20.0 för något av det. Nice. Men ni fattar va? 20.0 var det där lite nördiga, pluggiga och rätt så ouppnåeliga för oss som har ett svart hål i hjärnan där mattekunskaperna bör finnas och som hellre skolkade ungefär en tredjedel av årskurs tre än satt vid skåpen och läste.
Så det är lite av en chock att logga in på studera.nu och inse att mitt betygssnitt har höjts till 21, alltså över den magiska gränsen. Sen läste jag lite till och insåg att det tydligen finns något som heter meritpoäng, som man kan tillgodoräkna sig om man har tagit studenten 2003 eller senare. Meritpoäng, who knew? Tydligen så hör det ihop med språk (jag sa ju att språk är viktigt, in your face Ulf Jähnke*!) och matematik. Och så hänger det lite ihop med vilken utbildning eller kurs man har sökt. Jättevirrigt är det, men skit samma - låt oss fokusera på det viktiga: jag är över den magiska gränsen!
Så nu kan jag bli läkare om jag vill. Jag har inte csn så att det räcker till det, jag vill inte se blod och jag har absolut inget intresse av att jobba med människor. Men jag kan om jag vill! Jag kan också bli veterinär om jag skulle vilja (vilket jag inte vill), jag kan bli psykolog ( ha ha ha ) och tja... vad fan behövs det mer höga betyg för?
Fast.
Det bör ju också vara så att alla de som hade 20.0 också har läst moderna språk (vem har inte gjort det sen 2003?) och matematik och därför höjt sitt snitt med max 2.5 meritpoäng, och således är alltså den nya maxpoängen, the new magiska gräns 22.5?
Fan.
Jag var ju så nära att uppfylla drömmar jag aldrig har haft.
*(En lärare i naturvetenskap och geografi som uttalade det klassiska: "Jag tycker att det är viktigare att kunna namnen på stenarna man går på än vad det är att kunna språk". Det är förvisso en rätt bra historia, vi tar den en annan gång.)
söndag 9 maj 2010
När vi ändå är inne på ämnet.
Vad mycket bättre TV det fanns på 90-talet. Svensk tv framförallt!
Glappet! Handbok för handlösa. Åh, finns det någon som har sett Sjätte dagen förutom jag, min syster och vår mamma? Ingen annan kommer ihåg Sveriges svar på Twin Peaks förutom vi.
Det var otäckt, konstigt och märkligt. Men så bra.
Någon som minns?
Idag växer kidsen upp med Gossip Girl när vi hade Mitt så kallade liv. Svenska ungdomar får Andra avenyn, vi hade ovan nämnda serier. Vi hade förvisso Tre Kronor, Skilda världar och all annan skit också, men det vägdes liksom upp av det bättre. Typ Bullen!
Eller är jag helt ute och cyklar nu? Finns det bra svensk tv för ungdomar nu?
Men framförallt: någon som minns Sjätte Dagen?!
Glappet! Handbok för handlösa. Åh, finns det någon som har sett Sjätte dagen förutom jag, min syster och vår mamma? Ingen annan kommer ihåg Sveriges svar på Twin Peaks förutom vi.
Det var otäckt, konstigt och märkligt. Men så bra.
Någon som minns?
Idag växer kidsen upp med Gossip Girl när vi hade Mitt så kallade liv. Svenska ungdomar får Andra avenyn, vi hade ovan nämnda serier. Vi hade förvisso Tre Kronor, Skilda världar och all annan skit också, men det vägdes liksom upp av det bättre. Typ Bullen!
Eller är jag helt ute och cyklar nu? Finns det bra svensk tv för ungdomar nu?
Men framförallt: någon som minns Sjätte Dagen?!
lördag 8 maj 2010
van der booring.
Gud, det är ju nästan omöjligt att se på Gossip Girl.
Jag hatar hatar hatar Serena, finns det någon töntigare jävla mupp?
Lista era hatkaraktärer från olika tv-serier i kommentarsfältet tack.
Om ni vill alltså.
Typ.
Åh, glöm inte Kelly Taylor. Värst av alla. *ryser*
Jag hatar hatar hatar Serena, finns det någon töntigare jävla mupp?
Lista era hatkaraktärer från olika tv-serier i kommentarsfältet tack.
Om ni vill alltså.
Typ.
Åh, glöm inte Kelly Taylor. Värst av alla. *ryser*
Höjden av...
Vet ni vad höjden av korthet är?
- Att sitta på trottoarkanten och kunna dingla med benen.
Vet ni vad höjden av snabbhet är?
- Att släppa en sten från 10:e våningen, springa ner till 5:e våningen och ge den fart för att sedan hinna ner till marknivån i tid med att fånga stenen.
Vet ni vad höjden av fräckhet är?
- Att ringa till en 87-årig man (med höftproblem) och be honom komma och tvätta ens fönster, för själv har man inte tid.
Gud vad jag önskar att jag hade tagit det sista exemplet från en barndomsbok det också. Istället är det min morfar som lite uppgivet satt vid vårt bord i morse som först berättade om läkarbesöket för den onda höften, och sen sa att han ju egentligen hade tänkt ta det lugnt, men så ringde ju Gittan (hans särbos dotter som btw bor ca 100 meter ifrån sin pappa, som i sin tur är kanske 10-15 år yngre än min morfar) och behövde hans hjälp med att tvätta fönstren i hennes stora hus. För hon hinner ju inte själv, hon har ju lamm och jobb inne i stan och barn och allting.
Och han är ju så snäll min morfar, han kommer ju åka dit. Precis som han kommer åka till min morbror som behöver hjälp med att hugga ner ett träd. Precis som att han åker precis överallt och hjälper precis vem som helst, beroende på vems tur det är att utnyttja honom den här gången.
Så nu vet ni. Höjden av fräckhet är en vuxen kvinna med jobb och pengar som inte kan tänka sig att pröjsa för att någon ska komma och putsa hennes fönster. Istället ber hon en nästan-nittioåring, för herregud - han kan ju inte säga nej.
- Att sitta på trottoarkanten och kunna dingla med benen.
Vet ni vad höjden av snabbhet är?
- Att släppa en sten från 10:e våningen, springa ner till 5:e våningen och ge den fart för att sedan hinna ner till marknivån i tid med att fånga stenen.
Vet ni vad höjden av fräckhet är?
- Att ringa till en 87-årig man (med höftproblem) och be honom komma och tvätta ens fönster, för själv har man inte tid.
Gud vad jag önskar att jag hade tagit det sista exemplet från en barndomsbok det också. Istället är det min morfar som lite uppgivet satt vid vårt bord i morse som först berättade om läkarbesöket för den onda höften, och sen sa att han ju egentligen hade tänkt ta det lugnt, men så ringde ju Gittan (hans särbos dotter som btw bor ca 100 meter ifrån sin pappa, som i sin tur är kanske 10-15 år yngre än min morfar) och behövde hans hjälp med att tvätta fönstren i hennes stora hus. För hon hinner ju inte själv, hon har ju lamm och jobb inne i stan och barn och allting.
Och han är ju så snäll min morfar, han kommer ju åka dit. Precis som han kommer åka till min morbror som behöver hjälp med att hugga ner ett träd. Precis som att han åker precis överallt och hjälper precis vem som helst, beroende på vems tur det är att utnyttja honom den här gången.
Så nu vet ni. Höjden av fräckhet är en vuxen kvinna med jobb och pengar som inte kan tänka sig att pröjsa för att någon ska komma och putsa hennes fönster. Istället ber hon en nästan-nittioåring, för herregud - han kan ju inte säga nej.
fredag 7 maj 2010
Same same
Ibland blir jag så trött på medvetna medelklassföräldrar som är så ivriga att döma trashföräldrarna som klär sina små döttrar som dockor. Missförstå mig rätt, jag är en av dem som dömer. Jag är en av dem, i allra högsta grad. Men det jag har tröttnat på är inte själva dömandet (vem vore jag då liksom?) utan att man bara har bytt ut det stereotypt flickrosa mot något annat.
Att överhuvudtaget behandla sina barn som några slags klippdockor är fel, oavsett om det handlar om rosa ryschpysch eller om coola ungar i stuprörsjeans och vintageskinnjackor som mammorna har fyndat på någon loppis. Det spelar ingen roll ifall man köper krimskrams på HM eller dyra IdaT-kläder på små specialbutiker - utseendet ska inte vara något som är viktigt för barn.
Jag säger inte att man ska köpa kläder som man tycker är fula, vem gör det? Inte heller tycker jag att man ska tvinga på barnen kläder som de inte gillar. Inte heller (jävlar vad jag helgarderar mig här) tycker jag att barn inte ska få känna sig fina. Men någonstans har det ju gått snett när man sitter och slår sig för bröstet för att man minsann inte har någon mesig liten prinsessa, men samtidigt har man dressat upp sin unge till en miniatyr av en rockabillytjej. Och det är helt ok, för herregud, det är ju lite annorlunda. Det är ju inte alls samma sak.
Att en mjuk prinsesskjol är enklare att leka i än ett par stela svarta jeans, det spelar tydligen ingen roll?
(Nu kastar hon sten i glashus igen, tänker ni. Men nä, det gör jag faktiskt inte. Våra ungar har typ... nästan inga fina kläder alls. Alltså på riktigt, de äger inga "finkläder". De har mjukisbyxor och t-shirts och kommer aldrig få hångla på skoldansen för deras föräldrar har uppenbarligen ingen känsla för stil.)
Att överhuvudtaget behandla sina barn som några slags klippdockor är fel, oavsett om det handlar om rosa ryschpysch eller om coola ungar i stuprörsjeans och vintageskinnjackor som mammorna har fyndat på någon loppis. Det spelar ingen roll ifall man köper krimskrams på HM eller dyra IdaT-kläder på små specialbutiker - utseendet ska inte vara något som är viktigt för barn.
Jag säger inte att man ska köpa kläder som man tycker är fula, vem gör det? Inte heller tycker jag att man ska tvinga på barnen kläder som de inte gillar. Inte heller (jävlar vad jag helgarderar mig här) tycker jag att barn inte ska få känna sig fina. Men någonstans har det ju gått snett när man sitter och slår sig för bröstet för att man minsann inte har någon mesig liten prinsessa, men samtidigt har man dressat upp sin unge till en miniatyr av en rockabillytjej. Och det är helt ok, för herregud, det är ju lite annorlunda. Det är ju inte alls samma sak.
Att en mjuk prinsesskjol är enklare att leka i än ett par stela svarta jeans, det spelar tydligen ingen roll?
(Nu kastar hon sten i glashus igen, tänker ni. Men nä, det gör jag faktiskt inte. Våra ungar har typ... nästan inga fina kläder alls. Alltså på riktigt, de äger inga "finkläder". De har mjukisbyxor och t-shirts och kommer aldrig få hångla på skoldansen för deras föräldrar har uppenbarligen ingen känsla för stil.)
They say the funniest things.
Noa och jag pratar om hans kalas:
- Då ska jag bjuda alla på förskolan, alla på skolan och alla på fritids!
- Oj, så många?
- Jaa... fast inte de som säger att jag är en tjej!
- Vilka är det som säger det då?
- Några stora killar.
- De kanske inte vet att killar också kan ha långt hår?
- Men jag säger att jag är en kille, då säger de att jag är tjej ändå!
- Oj då. De kanske är lite dumma?
- Jaa. "Är du dum i huvudet eller?" säger jag då.
- ...
Men vad ska man säga då? Han har ju en klar poäng.
Och bara för att jag har två barn som båda två är ett under av kvickheter, skarpsynthet och politisk korrekthet måste jag ju bjuda på ett smakprov från tvååringen också, eller hur? Just humor me, ok?
Emmy frågar om jag har ont i snippan, jag svarar nej.
- Men vad har du i snippan då?
- Jag? Jag har inget i snippan.
- En get?! Varför har du en get i snippan, jag har ingen get i min snippa!
- Nej Emmy, INGET sa jag. Inte "en get".
- Du sa att du hade en get!
- INGET sa jag. INGET.
- Nej... Du sa "en get"!
Man bara guuu va kul när hon kommer till förskolan och häver ur sig att mamma går omkring med getter i snippan. Återigen, tur att det är maken som hämtar oftast även på hennes förskola.
- Då ska jag bjuda alla på förskolan, alla på skolan och alla på fritids!
- Oj, så många?
- Jaa... fast inte de som säger att jag är en tjej!
- Vilka är det som säger det då?
- Några stora killar.
- De kanske inte vet att killar också kan ha långt hår?
- Men jag säger att jag är en kille, då säger de att jag är tjej ändå!
- Oj då. De kanske är lite dumma?
- Jaa. "Är du dum i huvudet eller?" säger jag då.
- ...
Men vad ska man säga då? Han har ju en klar poäng.
Och bara för att jag har två barn som båda två är ett under av kvickheter, skarpsynthet och politisk korrekthet måste jag ju bjuda på ett smakprov från tvååringen också, eller hur? Just humor me, ok?
Emmy frågar om jag har ont i snippan, jag svarar nej.
- Men vad har du i snippan då?
- Jag? Jag har inget i snippan.
- En get?! Varför har du en get i snippan, jag har ingen get i min snippa!
- Nej Emmy, INGET sa jag. Inte "en get".
- Du sa att du hade en get!
- INGET sa jag. INGET.
- Nej... Du sa "en get"!
Man bara guuu va kul när hon kommer till förskolan och häver ur sig att mamma går omkring med getter i snippan. Återigen, tur att det är maken som hämtar oftast även på hennes förskola.
onsdag 5 maj 2010
Ja, jag tittar mycket på TV.
Det bästa med "Halv åtta hos mig" är att man får se vanliga hem. Vanliga Svenssonhem som inte utsätts för Simon och Thomas eller valfri designer som har pippi på öppna planlösningar, knallgröna väggar och tokroliga tapeter. I "Halv åtta hos mig" ser vi hem som är totalt ostylade och jättefula, hem som är supersnygga och tokinredda, hem som är helt vanliga, hem som är orientaliska, norrländska, hyresrätter, villor, flådiga bostadsrätter inne i Stockholm.
Hittills har jag inte sett ett enda "vitt hem", thank god. Inte heller har jag sett hem med fyrtiosju väggord på väggarna, den förbannat uttjatade trädstamstapeten, eller kakaoögonen. Så befriande efter alla styleroomhem som tvångsmässigt innehåller allt detta, eller som är "alternativa" med teak och retro istället. Köken är till för att laga mat i och är för det mesta inte nyrenoverade. Det är inte massor av köksöar, rostfritt och ek - köken är äldre men duger bra till att laga gourmeträtter för det.
Det är så himla enkelt att tro att precis alla har det som i inredningstidningarna. Att precis alla har hittat den där perfekta balansen mellan nyköpt, antikviteter och något kitschigt roligt som gör att hemmet är personligt. Så är det ju inte, folk har generellt rätt vanliga hem och "Halv åtta hos mig" påminner mig om det. Tack, tv4!
Hittills har jag inte sett ett enda "vitt hem", thank god. Inte heller har jag sett hem med fyrtiosju väggord på väggarna, den förbannat uttjatade trädstamstapeten, eller kakaoögonen. Så befriande efter alla styleroomhem som tvångsmässigt innehåller allt detta, eller som är "alternativa" med teak och retro istället. Köken är till för att laga mat i och är för det mesta inte nyrenoverade. Det är inte massor av köksöar, rostfritt och ek - köken är äldre men duger bra till att laga gourmeträtter för det.
Det är så himla enkelt att tro att precis alla har det som i inredningstidningarna. Att precis alla har hittat den där perfekta balansen mellan nyköpt, antikviteter och något kitschigt roligt som gör att hemmet är personligt. Så är det ju inte, folk har generellt rätt vanliga hem och "Halv åtta hos mig" påminner mig om det. Tack, tv4!
På utflykt
tisdag 4 maj 2010
Glitter and glamour!
Med tanke på hur många reklamfilmer det finns om glittrande, diamantsprakande, glimrande, månsandsskimrande, glammande och glimmande läppstift/läppglans - är det inte konstigt att man i verkliga livet aldrig någonsin stöter på någon som ser ut som om hon har käkat upp en discokula i ett hetsätaranfall?
Fast å andra sidan brukar inte jag se kvinnor med halvmeterlånga ögonfransar heller.
Fast å andra sidan brukar inte jag se kvinnor med halvmeterlånga ögonfransar heller.
Hur svårt kan det vara?
Barn åker fortfarande fel i bilarna. De vänds för tidigt. Hur himla krångligt kan det vara att inse att man absolut aldrig vänder ett barn framåt i bilen förrän de är minst fyra år? Det är minimum. Kan de sen sitta längre så är det väl självklart att man inte vänder framåt förrän man måste?
Jodå, jag fattar att om man t.ex. aldrig åker bil och bara har en bilstol för de få tillfällen man blir skjutsad - att man då, dessa enstaka gånger, åker framåtvänt med de barn som är nära i ålder. Men det är ju inte undantagsfall det handlar om, istället handlar det om människor som åker bil med barnen varje dag, långa sträckor. Låt barnen sitta bakåtvända!
Ja, de får ha benen böjda. Det har ingen dött av. En bruten nacke däremot, det dör man av.
Ja, det innebär att föräldrarna får sitta obekvämt i framsätet om man har en liten bil. So what?
Ja, det innebär att det blir trångt i bilen. Och?
Åker man bil ofta ska barnet sitta bakåtvänt tills det inte längre är en fysisk möjlighet. Noa är 5 år, medellång och sitter hur bra som helst i sin stol. Hans öron sticker inte upp över stolskanten, stolen är inte för liten, vi vänder inte på honom. Punkt slut.
Åh jo, jag tänker tillåta mig själv att vara helt och hållet svartvit i den här frågan. Jag kan vara jäkligt säkerhetsmedveten när det gäller. Så sluta klaga på att femåringar får vara ensamma hemma någon halvtimme, börja kolla på det som är farligt på riktigt istället!
Jodå, jag fattar att om man t.ex. aldrig åker bil och bara har en bilstol för de få tillfällen man blir skjutsad - att man då, dessa enstaka gånger, åker framåtvänt med de barn som är nära i ålder. Men det är ju inte undantagsfall det handlar om, istället handlar det om människor som åker bil med barnen varje dag, långa sträckor. Låt barnen sitta bakåtvända!
Ja, de får ha benen böjda. Det har ingen dött av. En bruten nacke däremot, det dör man av.
Ja, det innebär att föräldrarna får sitta obekvämt i framsätet om man har en liten bil. So what?
Ja, det innebär att det blir trångt i bilen. Och?
Åker man bil ofta ska barnet sitta bakåtvänt tills det inte längre är en fysisk möjlighet. Noa är 5 år, medellång och sitter hur bra som helst i sin stol. Hans öron sticker inte upp över stolskanten, stolen är inte för liten, vi vänder inte på honom. Punkt slut.
Åh jo, jag tänker tillåta mig själv att vara helt och hållet svartvit i den här frågan. Jag kan vara jäkligt säkerhetsmedveten när det gäller. Så sluta klaga på att femåringar får vara ensamma hemma någon halvtimme, börja kolla på det som är farligt på riktigt istället!
Vem är Filip och vem är Fredrik?
Är det bara jag som alltid får så ont i magen när jag ser något med Filip och Fredrik? Inte för att de är dåliga (det får ni bedöma själva) utan för att maktförhållandet de två emellan känns så skevt. Fredrik är lång och stöddig och lugn, Filip följer efter som en liten knähund. Försöker få uppmärksamhet, försöker vara lika rolig, försöker vara på samma villkor - men det är han ju inte.
Filip påminner mig alltid om den knubbiga tjejen som egentligen inte borde få vara med det coola gänget, men hon får det på nåder eftersom det är så kul när man tvingar henne att göra diverse saker. Det finns en scen från deras reseprogram Grattis Världen (jag tror att det är därifrån) där Filip är otroligt rädd för att hoppa ifrån en klippa ner i vattnet, och Fredrik sitter och hånar honom och hetsar honom till att hoppa. I vanliga fall hade det klassats som ren mobbning, nu var det tv och "bara kul". Fast ont i magen fick jag ändå.
Jag vill inte påstå att Filip Hammar inte är begåvad, att han bara följer efter Fredrik och inte kan något själv. Det är inte det jag säger. Men något är snett, skaver, kliar - han tar alldeles för mycket skit, är alldeles för ursäktande och för ivrig för att det ska kännas helt jämbördigt.
Här finns det ett youtubeklipp som visar lite av dynamiken dem emellan. Det är väl säkert så att de har valt att profilera dem såhär. Den snygga och tönten, det blir bra tv. Men på något sätt hade det varit lättare att svälja om det inte hade känts så verkligt.
Vad skönt det vore att se Filip trycka till Fredrik en gång för alla. Kan vi inte få se det i deras nästa program?
Filip påminner mig alltid om den knubbiga tjejen som egentligen inte borde få vara med det coola gänget, men hon får det på nåder eftersom det är så kul när man tvingar henne att göra diverse saker. Det finns en scen från deras reseprogram Grattis Världen (jag tror att det är därifrån) där Filip är otroligt rädd för att hoppa ifrån en klippa ner i vattnet, och Fredrik sitter och hånar honom och hetsar honom till att hoppa. I vanliga fall hade det klassats som ren mobbning, nu var det tv och "bara kul". Fast ont i magen fick jag ändå.
Jag vill inte påstå att Filip Hammar inte är begåvad, att han bara följer efter Fredrik och inte kan något själv. Det är inte det jag säger. Men något är snett, skaver, kliar - han tar alldeles för mycket skit, är alldeles för ursäktande och för ivrig för att det ska kännas helt jämbördigt.
Här finns det ett youtubeklipp som visar lite av dynamiken dem emellan. Det är väl säkert så att de har valt att profilera dem såhär. Den snygga och tönten, det blir bra tv. Men på något sätt hade det varit lättare att svälja om det inte hade känts så verkligt.
Vad skönt det vore att se Filip trycka till Fredrik en gång för alla. Kan vi inte få se det i deras nästa program?
måndag 3 maj 2010
Skärpning!
Näe, det här duger ju inte. När jag äntligen hade fått upp lite bloggfart, när jag äntligen hade fått lite läsare - ja då går jag och tappar precis all inspiration. All! Man får inte blogga om sin trädgård hur mycket som helst på en blogg som inte handlar om trädgårdar, det fattar ju till och med jag. Inte heller kan jag falla tillbaka på "saker jag älskar att hata", för jag är alldeles för fysiskt trött och lycklig för att orka hata på småsaker, och det jag verkligen verkligen hatar kan jag faktiskt inte blogga om.
Det känns som att det här är ungefär det 47:e inlägget om hur lite inspiration jag har. Jag har gått från att blogga till att metablogga, snart kommer jag bara twittra och se till att det hamnar här på bloggen. Eller så kopplar jag ihop facebook med twitter och bloggen, och snart är allt ni kommer få läsa följande:
Ellen har nyplanterade äppelträd samt ett litet prydnadskörsbärsträd. Vita och rosa blommor skall förgylla mina vårar.
Ellen porrsurfar resor till Gambia. Mitt hjärta kommer krossas om vi inte kommer iväg.
Ellen har ett helt slagfält i trädgården. Rivning av stallet pågår.
Ellen tänker tillbringa eftermiddagen och kvällen med att mysa med barnen framför en film. Vad för kvällsmat passar bra att äta i sängen?
Ellen vill se ut precis som Elsa Billgren. Man får väl önska?
-----
Ja det var dagens facebookuppdateringar, suck on that fru "jag uppdaterar bara när det är något viktigt, sist jag uppdaterade min status på facebook var när jag födde mitt barn för ett år sedan" i den här FL-tråden.
Äh vafan, en snygg avslutning på ett blogginlägg, who needs 'em?
Det känns som att det här är ungefär det 47:e inlägget om hur lite inspiration jag har. Jag har gått från att blogga till att metablogga, snart kommer jag bara twittra och se till att det hamnar här på bloggen. Eller så kopplar jag ihop facebook med twitter och bloggen, och snart är allt ni kommer få läsa följande:
Ellen har nyplanterade äppelträd samt ett litet prydnadskörsbärsträd. Vita och rosa blommor skall förgylla mina vårar.
Ellen porrsurfar resor till Gambia. Mitt hjärta kommer krossas om vi inte kommer iväg.
Ellen har ett helt slagfält i trädgården. Rivning av stallet pågår.
Ellen tänker tillbringa eftermiddagen och kvällen med att mysa med barnen framför en film. Vad för kvällsmat passar bra att äta i sängen?
Ellen vill se ut precis som Elsa Billgren. Man får väl önska?
-----
Ja det var dagens facebookuppdateringar, suck on that fru "jag uppdaterar bara när det är något viktigt, sist jag uppdaterade min status på facebook var när jag födde mitt barn för ett år sedan" i den här FL-tråden.
Äh vafan, en snygg avslutning på ett blogginlägg, who needs 'em?
Framtidsdrömmar
Om nutiden intet nytt, om man nu ska uttrycka sig sådär litterärt som man vill göra för man vill framstå som en människa som har koll. Visst.
Men även om nutiden består av trädgård och trädgård, så kan jag ju dela med mig av vad framtiden håller i sitt sköte. Eller rättare sagt, vad jag hoppas kommer hända. Eller alltså, lite osorterade framtidsdrömmar som med största sannolikhet aldrig kommer att slå in eftersom det är lite svårt att få in alla under en livstid. Jag satsade på att göra det absolut viktigaste först (skaffa barn), allt annat är sekundärt och får komma i sinom tid.
Det här är vad jag drömmer om:
- Jag vill ha ett B'n'B på franska landsbygden.
- Jag vill ha ett café inrett som ett 50-talscafé från USA, och där ska det bara säljas härliga pajer och färgglada milkshakes.
- Jag vill bo i Dublin och vara trendig reklamare
- Jag vill bo i en liten stuga i England och odla rosor.
- Jag vill bo i Spanien och skriva böcker.
- Jag vill studera på Harvard eller Yale
- Jag vill säga upp allt utan värde och försörja mig på att skriva, leva i lugn och ro med mina barn och bara vara.
- Jag vill bo mitt i stan, gå på teater och restauranger, vara trendigt klädd och ha en lägenhet to die for.
- Jag vill absolut inte bo i Sverige under vinterhalvåret
- Jag vill absolut bo nära mina kommande barnbarn
- Jag vill ha många barn
- Jag vill ha två barn, för att det då är enklare och billigare med allt annat jag vill.
- Jag vill hoppa fallskärm
- Jag vill ha en egen häst, fast bara behöva ta hand om den när jag vill
- Jag vill ha höns i trädgården
- Jag vill inte ha något som gör att jag inte kan lämna allt och ta familjen och dra utomlands i ett halvår.
- Jag vill självklart skriva en bok.
Jag vill jag vill jag vet ju inte alls vad jag vill. Hur reder man ut vad som är riktiga drömmar och vad som är fantasier inspirerade av någon bok av Marian Keyes? Den enda stora viljan i mitt liv var att bilda familj. I övrigt har jag haft tre stora drömmar: bli författare, bli skådespelare, bli politiker. Jag är inte på sådär god väg att bli något av det.
Jag jag jag jag jag. Kan man inte bli lite illamående av att skriva om sig själv såhär mycket? Å andra sidan är jag både 80-talist och bloggare, mer narcissistiskt än så blir det väl inte?
Men även om nutiden består av trädgård och trädgård, så kan jag ju dela med mig av vad framtiden håller i sitt sköte. Eller rättare sagt, vad jag hoppas kommer hända. Eller alltså, lite osorterade framtidsdrömmar som med största sannolikhet aldrig kommer att slå in eftersom det är lite svårt att få in alla under en livstid. Jag satsade på att göra det absolut viktigaste först (skaffa barn), allt annat är sekundärt och får komma i sinom tid.
Det här är vad jag drömmer om:
- Jag vill ha ett B'n'B på franska landsbygden.
- Jag vill ha ett café inrett som ett 50-talscafé från USA, och där ska det bara säljas härliga pajer och färgglada milkshakes.
- Jag vill bo i Dublin och vara trendig reklamare
- Jag vill bo i en liten stuga i England och odla rosor.
- Jag vill bo i Spanien och skriva böcker.
- Jag vill studera på Harvard eller Yale
- Jag vill säga upp allt utan värde och försörja mig på att skriva, leva i lugn och ro med mina barn och bara vara.
- Jag vill bo mitt i stan, gå på teater och restauranger, vara trendigt klädd och ha en lägenhet to die for.
- Jag vill absolut inte bo i Sverige under vinterhalvåret
- Jag vill absolut bo nära mina kommande barnbarn
- Jag vill ha många barn
- Jag vill ha två barn, för att det då är enklare och billigare med allt annat jag vill.
- Jag vill hoppa fallskärm
- Jag vill ha en egen häst, fast bara behöva ta hand om den när jag vill
- Jag vill ha höns i trädgården
- Jag vill inte ha något som gör att jag inte kan lämna allt och ta familjen och dra utomlands i ett halvår.
- Jag vill självklart skriva en bok.
Jag vill jag vill jag vet ju inte alls vad jag vill. Hur reder man ut vad som är riktiga drömmar och vad som är fantasier inspirerade av någon bok av Marian Keyes? Den enda stora viljan i mitt liv var att bilda familj. I övrigt har jag haft tre stora drömmar: bli författare, bli skådespelare, bli politiker. Jag är inte på sådär god väg att bli något av det.
Jag jag jag jag jag. Kan man inte bli lite illamående av att skriva om sig själv såhär mycket? Å andra sidan är jag både 80-talist och bloggare, mer narcissistiskt än så blir det väl inte?
söndag 2 maj 2010
Radioskugga
Om man tillbringar helgen med att vara upptagen ungefär precis varje sekund, då är det lätt att tappa kontakten med verkligheten. Man åker till ett lekland med sitt barn och har ingen aning om ifall det har skett en kärnkraftsolycka någonstans. Man ordnar trädgårdsland med pallkragar och Sverige skulle kunna ha blivit invaderat av krigiska trupper utan att man skulle ha märkt det.
Sen så på söndagseftermiddagen när händerna är skinnflådda och barnen är slutkörda - då kanske man tar sig tid att läsa lite tidningar på nätet. Och ok, vi har inte hamnat i krig, det har inte skett någon hemsk olycka - men nog finns det chockerande, hemska och vidriga saker som händer ute i världen ändå.
Så lite vi vet i vårt skyddade lilla hem.
Sen så på söndagseftermiddagen när händerna är skinnflådda och barnen är slutkörda - då kanske man tar sig tid att läsa lite tidningar på nätet. Och ok, vi har inte hamnat i krig, det har inte skett någon hemsk olycka - men nog finns det chockerande, hemska och vidriga saker som händer ute i världen ändå.
Så lite vi vet i vårt skyddade lilla hem.