Nej.

Anonym undrade om jag är på förlossningen. Nejdå. Jag kommer gå över tiden med minst någon vecka och bf är inte förrän om två veckor, så det är inte aktuellt än.

Men jag har sömnbrist pga smärtor, jag kan inte äta pga gallkramper, jag har varit på vårdcentral och förlossning för att få medicin och nu har jag fått feber och förkylning också. Så jag orkar helt enkelt inte blogga och skriva inlägg som jag ändå inte får några kommentarer på.

Japp, precis så småsint är jag. Jag bloggar igen när jag inte på allvar funderar på att ligga på rygg och då klämma åt någon artär som leder till att jag svimmar, bara för att få vara medvetslös ett tag för vilan.

Varför skulle något bli som man vill?

Idag ska vi ha barnvakt (!) och gå ut och äta (!!) och gå på bio (!!) och vi skulle faktiskt också ha sovit borta (!!!!), men. Så klart kunde det ju inte bli som planerat, för det här är ju ändå familjen där precis allt måste gå lite fel. Så ena barnet fick feber, så klart! För har man inte varit sjuk på flera månader så är det ju rimligt att pricka in första dagen med feber samma dag som mamma och pappa ska få massor av Egentid.

Nåja, nu är väl det inte världens undergång, vi kommer ju ändå iväg för att käka oxfilé och se Mr. Darcy stamma sig igenom en två timmar lång film. Men dagen hade liksom kunnat vara bättre. Den hade också kunnat skippa beskedet om att försäkringen inte alls täcker så mycket av den trasiga luftvärmepumpen som vi hade hoppats på. Så vill vi få värme som inte kommer från en byggfläkt (så har vi nämligen haft det sedan dagen före julafton) är det en rejäl summa pengar som ska pyntas ut. Ska vi ta och stämma upp i ett glädjetjut allihop?

Åh jag vet att jag är bitter. Och det skulle ju säkerligen kunna vara värre. Ungen kunde ju haft magsjuka istället för feber, till exempel. Försäkringen kunde ha täckt absolut ingenting. Men vad fan, ibland vill man inte göra saft av citronerna. Ibland vill man använda dem till tequila och supa bort lite trötthet och vardagsjobbigheter. Men det får man (jag) ju inte för man (jag) är ju på smällen.

Nåja, det lär bli en stor godispåse till bion ikväll i alla fall.

Hur man hanterar ett nyårslöfte.

Jag hade ju tänkt mig att "bära rött läppstift" skulle vara min ambition för 2011, men eftersom Noa kallade mig för clown första gången så har jag lagt ner det. Så feg är jag. Men något löfte måste man ju ha, och ett av dem är att bli mer nöjd med situationen. Ett annat är att sluta ha så jävla dåligt samvete för precis allting. Det är så onödigt att plåga sig med dåligt samvete för ungarnas långa dagar på förskolan, när de lik förbannat inte vill åka hem när jag kommer och hämtar. De älskar ju att vara där!

Och när jag väl har dem hemma, på fredagar, så har jag dåligt samvete för att jag inte orkar hitta på något varje fredag. Men alltså, jag ska föda barn om två veckor. Jag är trött och har ont och det är ok att låta dem se på film, rita lite och spela datorspel hela dagen. Så fuck off, dåliga samvete.

Att de får våfflor med glass till lunch orkar jag inte ens nojja över. Så en liten bit på vägen har jag väl kommit, antar jag!

Lite möglig sallad med gammal dressing till kanske?

Har ni någonsin sett ett så rent kylskåp?

Ok, det har ni ju. Normala människor har det säkert rent och fläckfritt och inte fyra månader gamla påsar med något som säkert har varit grönsaker men som nu är mest vitt ludd längst in. Men för oss är det här rätt så jävla rent och ordnat. Och tomt! Man luras lätt att tro att man har massor av mat hemma när kylskåpet ser fullt ut. Det konstiga är att vi ju ändå tittar in i kylen och bara "näe, vi har inget att äta - om inte du är sugen på lite yoghurt från oktober eller en möglig tomat med lite gulrinnig dressing till?" och sen stänger kylskåpet, handlar ny mat och låter vad det nu är som lever längst in föröka sig i lugn och ro.

Men nu. Borta! Kvar finns diverse burkar med sylt och tacosås, lite mjölk, lite soya och det ni ser på bilden. De gröna äpplena är inte för att ätas förresten. De var det när jag köpte dem, men det var typ 2 månader sedan och de ser precis lika fräscha ut fortfarande. Så nu är de ett experiment. Kanske hinner något av barnen flytta hemifrån innan den första bruna fläcken dyker upp?

Det var ju lite konstigt att jag köpte dem från början, det är ju den absolut äckligaste äppelsorten. Och då är äpplen en äcklig frukt från början som bara kommer till sin rätt i paj.

The amazing race towards becoming the next american top model.

Två av mina favoritserier, alla kategorier, har dragit igång den här veckan igen. Idag kan jag alltså njuta av att se stressade par rusa runt i världen, och få veta vilka anorektiska tjejer som går vidare i Tyras jakt på någon som passar hennes krav. Vilken torsdag!

Jag blir ju fullkomligt besatt av de här serierna, jag lever mig in i dem och poserar framför spegeln och tänker ut snabbaste sätten att lösa diverse fiktiva uppdrag som kommer i min väg. Samtidigt har jag svårt att välja: vilket program skulle jag helst vilja vara med i? The Amazing Race är ju egentligen roligare. Få resa runt i hela världen och se massor och uppleva massor. Men samtidigt, i Top model får man ju en makeover. Och så tar de kort där till och med de fulaste blir snygga. Det är frestande, att bli snygg på kort.

Förra säsongen av The Amazing Race vann ett par där en tjej hade diabetes. Och de bara "det här visar att vi med diabetes också kan!". Alltså, var det någon som tvivlade? Jag vill se när någon som har IBS vinner, DET vore en utmaning. Att vinna en tävling som går ut på att stressa och resa till små bortglömda hörn av världen, samtidigt som man måste ha tillgång till en toalett dygnet runt eftersom man har en mage som helt kukar ur av stress, mat på oregelbundna tider och värme. Om någon som drabbas av smärtsamma magkramper några gånger per dygn vinner, det vore att uppmärksamma dolda handikapp.

Men det bli kanske inte lika sexig tv som en snygg tjej med diabetes?

- Varsågod. Häri ligger en förteckning på alla de toaletter som finns i byn Ougahugidi i Kenya. Äh, jag bara skojar. Det finns inga! Ha så kul med din mage så ses vi vid nästa pit stop.

Lite för händelserik dag.

Det började så himla lugnt och fint alltså. Lunch med tillhörande bakelse. Men efter ett tag insåg jag att jag inte hade känt bebisen på hela morgonen och började därför buffa på magen. Och buffa. Och drack lite kall cola. Och buffade.

Men ingenting. Kanske någon liten slö rörelse, men i övrigt väldigt stilla. Så jag ringde maken. Som sa åt mig att ringa förlossningen. Som sa åt mig att det var specialist-mvc jag skulle ringa. Vilket jag ju gjorde. Så där tillbringade jag kvällen. Det tog ungefär 10 minuter att konstatera att allt var ok; mätning av hjärtljud och sammandragningar och självklart började ungen sparka som en galning bara för att jag riktigt skulle känna hur jag satt där och tog upp skattepengar i onödan. Sen lite mätning av fostervatten, ett konstaterande av att allt såg bra ut och så fick jag sitta i nästan 2 timmar i väntan på att få prata med en läkare som återigen konstaterade att allt just såg bra ut.

Vilket ju var jätteskönt. Men alltså, skrämselhicka innan det var konstaterat "ok" med allting.

Apropå skrämselhicka: på parkeringen utanför sjukhuset blev jag ifattkörd av en polis i civilbil, som frågade om jag hade körkort och om jag hade druckit och varför min bil hade trasigt halvljus och saknade regskylt. Och jag bara "eh va?". Men så var det. Tydligen har skylten ramlat av/blivit snodd och enligt polisen fick jag egentligen inte köra någonstans förutom till polisstationen för att skaffa en tillfällig och egentligen borde jag få böter och egentligen egentligen egentligen. "Jaha, men alltså... hur ska jag göra nu då?" undrade jag. "Näe, men jag säger bara vad lagen säger. Du får ju göra som du vill. Ha en bra dag!" och så körde han iväg.

Jag vet inte jag, men jag tackar min knallgröna ögonskugga för de uteblivna böterna. Eller så kanske det kan bero på den bedårande tjockismagen, vem vill bötfälla någon som är "på det viset"?

Alltså, det här var ju himla händelserikt för mig kan jag ju känna, men nu när jag läser igenom det inser jag att det är väldigt tråkigt för er att läsa om. Blaha blaha liksom. Men nu har jag ändå skrivit så många ord att jag inte orkar radera det. Så tja.

Och så kom den här dagen till sist.

Jag som har varit Så Nöjd med att ha varit så "smal" och osvullen den här graviditeten. Visserligen har jag gått upp mer än de andra gångerna, men jag har liksom ändå känt mig rätt så normal förutom magen. Inte sådär plufsig och vattnig och svullen som man blir när man är på smällen. Mina ringar har till och med suttit lösare än vanligt, bara en sån sak.

Tills nu. Nu har det börjat smyga sig på. Eller som maken så vänligt påpekade igår "Ja men NU har du ju blivit mycket större och mer svullen runt hakan och kinderna. Du har fått lite dubbelhaka också förstår du. Och magen börjar verkligen bli enorm. Du kanske ska ta av dig dina ringar, för det här verkar ju gå jättefort!"

Man bara woho. Svullen kropp! Precis vad jag önskar mig nu, tillsammans med MER snö (ärligt talat, vad fan?!) och den foglossning som bara slagit till pang bom. Jag är så jäkla bitter just nu så det finns inte.

Idag ska jag äta lunch med andra här i stan som är på smällen. Och jag tänkte att det kanske går att dra fokus från mina hamsterkinder ifall jag smackar på med riktigt saftig ögonskugga? Typ knallgrön? Men näe. Däremot så kommer folk på cafét ha ett samtalsämne i dagar framöver: "Hur lyckas en transvestit bli gravid egentligen?".

Alla dessa tomma kvällar.

När man slutar följa tv-serier i Sverige och sparar alla veckans höjdpunkter till en tv-seriefredagskväll, då märker man hur mycket tid som blir över. Barnen ligger i sängen klockan 20. Vi lägger oss mellan 22-23. Det är 2-3 timmar varje kväll som skulle kunna gå till renovering, hobby, träning, brödbakning, finlitteratur eller liknande karaktärsdanande eller -utvecklande aktiviteter.

Men så blir det ju sällan. Det blir däremot lite datorhäng, småstädning och läsning av böcker som inte ger något mer än sysselsättning för stunden. Å andra sidan har det blivit många timmar i skumbad, bara vi vuxna. Vilket ju måste räknas som att "vårda relationen", och sånt är väl inte fy skam? Även om det sker på bekostnad av att läsa Dostojevskij eller att baka surdegslimpor för ett år framåt?

Det där med en hobby eller ett fritidsintresse kanske vore något?

Så. Jävla. Värdelöst.

Om man nu har så ont att man vill kräkas, klättra på väggarna, gråta och bara lägga sig ner och sluta existera för ett litet tag - kan det då inte vara för den där roliga anledningen som gör att man får ett fjunigt huvud att snusa på i slutet?

Men nej. Jag ska vara kallsvettig av smärta här hemma på grund av foglossning/ischias/ryggvärk/kalla det vad fan du vill bara det slutar göra ont! Och så vill jag tillfoga mig själv ännu mer smärta för att jag var så jävla dum och tackade nej till igångsättning. Jag hade kunnat få barn den här veckan. Tror ni man kan ringa och ändra sig såhär i efterhand?

Skjut mig nu. Snälla.

Sökord

Folk söker ofta på enligt ellen för att komma hit. Det kan jag förstå, det är ju rätt logiskt. Annars kan de ha googlat på melodifestivalen eller äckel-Danny eller liknande. Kan jag också förstå. Eller, jag fattar ju inte varför man googlar äckel-Danny, men alla har vi våra perversioner.

Men ibland så skrämmer söktermerna mig. Som den här: "vägra ge mat om barnet inte lyder". Va? Dels skrämmer det mig att någon faktiskt söker på det, som om det sitter en frustrerad förälder och googlar uppfostringstips. Vad kommer efter det? Att söka på "låsa in ungen så att jag slipper höra när hen skriker"? Dels skrämmer det mig också för att de liksom har hittat den här bloggen utifrån den söksträngen. Jag menar, ok att jag inte alltid framställer mig som den superförälder jag är - men mina barn får ju mat i alla fall. Det fattar ni väl ändå?

Om du nu har sökt på det där, kommit hit och läser det här så kan jag ju berätta för dig att mat aldrig någonsin ska vara ett straff eller en muta. Mat är föda och en livsnödvändighet. Mat är inget man använder som något annat än just det.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om det här, är det något som skaver i mig så är det när andra föräldrar fuckar upp ätandet för sina barn. Mutar och hotar och skapar problemsituationer av saker som skulle ha löst sig själva efter ett tag. Känner ni många vuxna som enbart äter pannkakor eller? Eller känner ni många som hasar sig runt i livet bleka som vore de Bill Comptons släktingar, bara för att de inte åt blomkål som små? Antagligen inte.

Släpp på kraven.

Only when preggers.

Alltså.

Man känner sig inte helt normal när man sitter med en brännhet vetevärmare i ryggslutet, samtidigt som man frenetiskt tuggar på ett minttuggummi efter ett annat och då och då sniffar på en bit hushållspapper indränkt i Ajax.

...

Kan vi inte bara hoppa över den här dagen?

Trist väntan

Hela dagen idag har vi bara väntat på att Familjefadern ska komma hem. Ungarna har spelat datorspel och sett på teve och jag har slösurfat och tiden bara sniglar sig fram så jävla sakta. Som den ju alltid gör när man bara väntar. Helt värdelöst.

Noa har tagit det till en högre nivå förresten, det där med att "tiden går fort när man har roligt". Han liksom tror på riktigt att om man har kul så går tiden fortare och har man tråkigt så går tiden saktare. Rent objektivt alltså. Vilket leder till att om han har roligt besök så säger han "vi kan väl göra något tråkigt, så att tiden går saktare, så att du kan vara här längre". Och det känns ju inte sådär jättesmart kanske.

Å andra sidan kan man väl inte förvänta sig sådär jättemycket. Ungen får ju knappt någon stimulans; sitter framför datorn hela söndagarna. Det gör ju förvisso jag också och det leder ju inte till något mer än meningslösa blogginlägg.

Gud, han måste komma hem snart. Segt som sirap här hemma just nu.

"Oops... my pickles!"

Det finns någon myt om att vissa amerikanska kvinnor går omkring med en burk inlagd gurka eller liknande i handväskan. För ifall vattnet skulle gå "in public" så ska de då släppa burken och låtsas att allt vatten kommer från den.

Men jag fattar verkligen inte hur myten har uppstått. Inte ens i wacko-USA kan det ju vara mer normalt att bära omkring på inlagd gurka mitt på stan, än att vattnet går? Hur förklarar man ens det? Bara "Nämen ojdå! Vilken liten rackingburk med gurkor! Ville inte alls stanna i handväskan där den låg helt utan anledning. Och blöt på byxorna blev jag också, nästan så man kan tro att mitt vatten har gått. Men det har det ju inte. Jag har ju bara tappat min favoritburk med gurkor och blev så upprörd att jag kissade på mig. Nothing to see, move it along."?

Däremot läste jag om en gravid här i Sverige som fick en spark på urinblåsan så att hon kissade på sig. Fatta smidigt att vara höggravid och kunna låtsas att vattnet gått. Sen måste man väl iofs linka därifrån fort som fan, innan någon noterar att "fostervattnet" är ovanligt gult...

Smärta olik all annan.

Tidigare ikväll var jag sjukt hungrig och gjorde misstaget att dricka vatten som om det vore mat. Äh, det låter ju helt sinnessjukt, men ibland när jag är riktigt hungrig och dricker vatten så gör jag det glupskt, som om det ska lindra hungern. Och då sätter sig vattnet på något sätt på tvären eller hamnar fel eller vad det nu gör. Poängen är i alla fall att det gör så sjukt ont. Sådär vitglödgande ont, så man bara vill slita ut sitt innanmäte. Andningshämmande, chockerande, förlamande smärta.

Det är lätt på topp 3 av smärtor. De övriga två är gallstensanfall (nummer 1) och att slå i en tå riktigt hårt i en dörrpost, gärna så att tånageln slås upp.

Så det är topp 3, alla kategorier: gallstensanfall, tåislagning och hungervattendrickande. Och då har jag ändå fött två barn på nära fem kilo var och med 40 i huvudmått.

Njurstensanfall ska tydligen också vara överjävligt. Några andra saker som kan vara med och slåss om toppstriden?

När alla knep är tillåtna.

Jag vet inte om jag har berättat det, men jag är gräsänka i helgen. Maken min försvann igår morse på konferens med jobbet, fredag till söndag. På Selma fucking spa! Kvar ensam är jag, barnen, vildingen i magen och foglossningen. Nog för att sällskap är kul, men foglossningen skulle ju kunna dra åt helvete, kan jag känna.

Som en följd på att jag har ensamt föräldraansvar under helgen, eller som en följd på fullmånen eller bara för att de saknar sin pappa, sov barnen otroligt dåligt i natt. Först kunde jag inte somna, så klart. Sen vid ett drömde ena barnet mardröm. Sen vid fyra drömde andra barnet mardröm. Vilket föranledde att jag fick bära det första barnet tillbaka till sin säng för att vi skulle få plats. För att sedan försöka somna om, vilket väl gick... sådär.

Så nu sitter jag här och är fysiskt illamående av trötthet och försöker låtsas vara pigg och använder alla knep jag känner till. Men det hjälper liksom inte. Jag har sminkat mig hårt, vilket främst gör att jag ser smått galen/desperat ut. Jag har druckit cola, men saknar kokainet. Jag har ätit lite godis, men det blir jag bara ännu mer illamående av. Nästa steg är att åka till ett lekland med barnen. Det blir jag förvisso inte piggare av, men de blir sysselsatta.

Annars finns det väl ingen gräns för hur mycket mutor, tv-spel och film man får ta till en gräsänkehelg såhär i slutet av en grossess?

Nej, ungen ska inte heta Iris!

Vi vet ju inte vad det är för sort i magen och spanar därför på båda sortens namn. Återkommande när det gäller flicknamn är dock att folk tipsar oss om Iris. Och jag fattar verkligen inte? Iris? För mig har det alltid bara varit min systers namn baklänges, men nu är det tydligen det snyggaste, trendigaste och bästa namnet alla kategorier. I alla fall för de som tipsar oss.

Men alltså. Iris? Nej. Och inget elakt om namnet som sådant egentligen, men jag ser bara inte all that som alla andra tydligen ser.

Hade jag varit en cool förälder som varje månad lägger många hundratals kronor på små coola retro-outfits till mina barn, så hade jag velat ha en unge som heter Betty. Men det fungerar ju bara om man kör på "jag är lite cool och retro och 50-talsälskande"- konceptet helt ut. Mina barn går ofta klädda i för korta byxor (hur fort växer de egentligen) och vi klipper håret på dem själva så det blir lite snett och nu när jag skriver det här inser jag att det spelar ingen roll vad vi ger ungen för namn. Med oss som föräldrar är hen dömd till töntighet ändå. Sucks to be her. Or him. Hen!

Och vad har ni för fördomar då?

Vill ni leka? Vi kan leka "lufta dina fördomar"-leken. Den är jättekul, man bara skriver ner sina fördomar och förfasas över andra och blir förolämpad när man själv blir träffad. Ok?

Och ska man vara med så får det inte vara något mesande á la typen "jag tror att folk som ger sina barn namn som Conny-Ronny kanske inte har en doktorsexamen, men vad vet jag" utan släng på ordentligt med ett "alla tyskar är egentligen nazister" eller "alla som gillar diadem tänder på pingviner" eller något. Ok?

Självklart börjar jag. Och om ingen annan hakar på så står jag här ensam med skammen, fördomarna och elakheterna. Men det är ju rätt vanligt i den här bloggen, så vem bryr sig?

Here goes några av mina fördomar:

- Folk som tycker att det är "jätteviktigt att hålla sig i form" och därmed tillbringar en enorm tid på gymmet, läser sällan böcker. Och om de läser så är det typ Camilla Läckberg.

- Folk som väljer att läsa tyska är högermänniskor.

- Människor med mer än en hund är lågutbildade låginkomsttagare.

- Folk som på riktigt gillar Idoldeltagarna har lägre IQ än genomsnittsmänniskan.

- Föräldrar som lämnar sina barn på förskolan när de är föräldralediga med ett syskon gör det främst för sin egen skull, först i andra hand för sitt barn. (Genom sig själv känner man andra, kan man ju säga om den här punkten.)

- Vegetarianer tycker att de är lite bättre människor än köttätare.

- Alla som bleker sitt hår tycker att det är viktigare att vara snygg än att vara smart.

- Säkerhetsvakter på krog/tunnelbana eller liknande är såna som ville bli poliser men som inte kom in på polishögskolan, om de ens orkade söka in. 

- De som tror på "The Secret" och "Law of attraction" och liknande är såna som i tidernas begynnelse gick på Nigeriabreven och som lätt skulle kunna bli engagerade i pyramidspel.

Nej men vi kan väl stanna där för tillfället, bara för att jag inte ska skrämma bort er helt.

Nu är det dags för era bidrag! Och ingen blygsel nu, vi vet ju alla att vi sitter på en mängd fördomar och att de inte stämmer för fem öre. Men hur kul vore världen om vi erkände det?

Ett stycke treåring, återupptäckt.

Emmy hade återbesök på barnmottagningen idag för sin förkylningsastma, så vi beslutade oss för att ta en heldag tillsammans, bara hon och jag. En heldag med en treåring behöver liksom inte vara så krävande eller innehållsrik, det blir bra ändå. Ett sjukhusbesök med trevlig läkare är jättespännande; "det kittlas i öronen när han tittar där!", den obligatoriska fikastunden därefter kräver inte mer än en chokladboll och festis för att vara sjukt uppskattat.

Efterföljande sushilunch är "superkul mamma" trots att "jag faktiskt inte älskar shushish så mycket" och till och med att handla på Coop är liksom lite extra mysigt när man bara är två. Särskilt om man köper kakor.

En av fördelarna med att ha mer än ett barn är att man uppskattar ensamstunderna mycket mer. När vi bara hade ett barn förstod vi ju inte riktigt hur enkelt det var. Precis som vi säkert inte förstår nu hur enkelt det är med bara två barn. Unt so weiter.

Nu är vi hemma igen och jag ska väl försöka få lite nyttigt gjort samtidigt som jag vilar upp fogarna som kanske inte älskar treåringens tempo lika mycket som jag. Å andra sidan har jag från en bra källa att om jag dricker cola så "hjälper colan så att fåglarna inte gör så ont på dig". Fåglar. Jag dör.

"Hej! Är det Siri? Nähe, vem är det då?"

Vi har skaffat hemtelefon och inte nixat oss än, vilket har lett till ett roligt kvällsnöje här i familjen. Det ringer, något av barnen svarar på barns vis och så lyssnar vi vuxna på hur förtvivlade telefonförsäljare försöker få fram att de vill prata med "mamma eller pappa". Allt medan barnet som svarat helst är intresserad av att föra en konversation när det nu äntligen har ringt.

Telefonförsäljarna i andra änden verkar dock inte lika intresserade. Undrar varför?

"Och när vill du föda då?"

Jag var på viktskattningsultraljud (puh!) idag. Ungen var jättestor med era mått mätt. Lite mindre med mina mått mätt. Eller för att använda de mått som jag faktiskt fick: +22%, vilket innebär att den idag i v. 36 + 2 beräknas väga ungefär 3500. En helt fullgången bebis med andra ord.

Men mina tidigare ungar har ju varit + 33% och vägt 4.9 kilo båda två. Så kanske blir det här en plutt på 4.5? Eller så har de viktskattat helt uppåt väggarna och ut kommer Karelin på 6 kilo. Man kan ju aldrig vara riktigt säker.

Efter själva ultraljudet fick jag prata med en läkare som i princip frågade "när vill du föda då?". Hon var så generös så. "Vi kan sätta igång dig i v. 38 om du vill? Eller v. 39? Eller vid bf? Eller någonstans däremellan?" Jag kände mig lite överväldigad. Bara... vill jag ha barn om två veckor, eller vänta, eller vad? Välj fritt, liksom!

Så jag valde... ingenting. För jag vill ju inte bli igångsatt om jag kan slippa det. Och för många är det här säkert jättemärkligt. Att välja bort att få barn om typ 10 dagar och istället kanske behöva vänta flera veckor.

Men alltså. Jag har inte klippt mig än. Eller blekt utväxten. Eller ens fått hem kaklet till köket.

Fast eftersom jag inte vet hur jag känner framöver så har jag tid för bedömning och hinnsvepning den 14:e, dvs dagen efter dagen D. Eller dagen F som i förlossning. Så vill jag inte gå över så behöver jag inte. Vill jag så får jag. Och vill ungen komma tidigare så är den hjärtligt välkommen, så klart!

Irriterande. Mycket irriterande.

Tidigare idag hade jag säkert fyra blogginlägg i huvudet. Nu? Alla är som bortblåsta! Och det stör mig något enormt. Av någon märklig anledning, jag bloggar ju för min egen skull. Säger jag ju, i alla fall.

Så varför stör det mig då att bloggidéer försvinner? Det är ungefär som när jag går omkring i köket och fixar och tänker att "herregud, jag borde verkligen se till att det inte ligger massa saker som inte borde ligga här" eller "jag borde verkligen sortera upp de här skåpen" eller något liknande. Vaddå borde? Vill? Ja. Orkar jag? Nej. Så varför det dåliga samvetet? Det finns ju faktiskt inget krav på att ha ett välordnat, nydesignat och undanplockat hem. Jag kan låta colaflaskorna stå tomma på diskbänken i ett år utan att jag "borde" någonting. Borde betyder ju på något sätt att jag har en skyldighet gentemot någon att göra det. Någon annan än mig själv (eller den jag bor med). Men om jag (vi) nu inte bryr oss, varför "borde" vi då?

Det finns mycket här i livet jag borde göra. Men att ha ett kök á la inredningstidning är inte en av de sakerna. Inte heller är "blogga alla mina tankar" det. Vilket nog är tur, när jag tänker efter.

Ska inte katter vara smarta?

Vår yngsta katt är inte kastrerad än och är därmed inte lika foglig som de andra. Till exempel vill han gärna vara ute hela dagarna, trots snö, vind och iskallt. Kissa på kattlådan duger inte heller, behov uträttar man ute (bra, katten!) eller typ i badkaret (dåligt, katten!).

Nu är det ju inte ofta han kissar i badkaret, det ska medges. Och de få gånger han har gjort det har han satt sig precis ovanför själva avloppshålet (vad heter det egentligen, har helt tappat ordet) så att kisset bara rinner rakt ner i avloppet. Vilket man ju kan tycka är smart, om han nu måste kissa i badkaret.

Men så idag så tyckte han tydligen inte att vattnet i köket dög att dricka, så han bestämde sig för att leta vatten på andra ställen. Och hoppar ner i badkaret. Och börjar dricka från avloppshålet.

Och någonstans där känner jag att han nog är rätt dum i huvudet ändå. Man kan ju kanske låta bli att dricka rakt ur sin toalett om man har någon känsla för hygien.

Å andra sidan försöker han ju inte jaga sin egen svans, så smartare än en hund är han ju fortfarande.

Katastrof!

Det är alla hjärtans dag och vi har inte en gnutta choklad i huset. Är inte det en katastrof av stora mått så säg?

Nu firar vi ju inte alla hjärtans dag (uppenbarligen), men ändå. Vi har ingen choklad i hela huset. Det är ju katastrof i sig.

"Vad ska vi äta ikväll?"

Det går ju bara runt, runt, runt. Jag är så trött på att behöva skriva matlistor och fundera ut maträtter och så ska det gillas av alla och ätas av alla och helst gå någorlunda fort att göra och vara varierat, nyttigt, helst ekologiskt, roligt, och blörk!

Nej, matkasse fungerar inte eftersom någon (jag) är väldigt kräsen och det blir ett enormt svinn och då försvinner ju poängen lite. Matlistor skriver vi så fingrarna glöder men det är ju ändå samma rätter som snurrar runt. En dag pasta, en dag fisk, en dag kyckling, en dag vegetariskt, en dag kött(färs) och så ska man försöka få till lite roligare helgmat. Vilket ju kanske inte är det största problemet, när man kan få ta ut svängarna så är det lättare att få inspiration. Lättare än "vi behöver äta senast klockan sex och maken som handlar kommer hem halv sex och jag är så trött på spaghetti!".

Fick barnen bestämma skulle det vara makaroner varannan dag och pannkakor varannan dag. Räkor på helgerna kanske. Fick maken bestämma skulle det vara korv och bacon och kött och kokt potatis. Så jag bestämmer. Och är så förbannat trött på det.

Kommande dygnets planer.

Nej men vad sägs om att gå och lägga sig och sova (med 5392 avbrott) till klockan 12 eller så imorgon?

Låter som en plan.

Tjuvtitt.

Det känns nästan som att kasta pärlor för svin det här. Så himla fina prickar och så mycket 70-tal att jag vill sova där. Istället blir det en bebis som inte ens kan se tapeterna i början. Å andra sidan ska hen ju sova inne hos oss i början, så det löser sig väl.

Fiasko.

Alltså, vi kan väl bara enas om några saker:

1. Christer Björkman borde få sparken. På allvar.

2. Christer Sjögren borde låsas in. På allvar.

3. Svenska folket har ingen smak. På allvar.

Dra ett streck över det här då?

Den enes mardröm, den andres dröm.

Jag drömde att jag var på förlossningen inatt. Visserligen en väldigt märklig förlossningsavdelning, med kritvita rum utan någon teknik; allt som fanns var en glödlampa och en säng. Väldigt spartanskt. Väldigt ljust och fräscht.

Men i alla fall så glesnade värkarna ut och tog sig inte och barnet åkte inte ner och barnmorskan kom in från den långa vita korridoren och sade att de funderade på snitt. Och jag bara sjönk ihop. Snitt. Skära i min mage?

Sen vaknade jag ju och var, som brukligt vid mardrömmar, överlycklig över att det bara var en dröm. Men det är ju så makalöst fascinerande att samma sak som jag fasar för, det tillbringar andra flera månader med att jobba till sig. När jag tänker på snitt och ser en hemsk operation som jag verkligen inte vill gå igenom, ser de med samma skräck på en förlossning. Eller, mycket värre antagligen. Jag är ju inte paniskt rädd, jag har inte tillbringat timmar med att förklara och gråta och kämpa för att slippa snitt. Men tänk om. Tänk om kejsarsnitt vore standard och jag skulle få gå igenom allt det som de förlossningsrädda måste gå igenom för att jag skulle få föda vaginalt. Tänk bara. Vilken tur jag har ändå, som får mitt förlossningssätt igenom om nu ingenting går fel.

Örebro sjukhus är tydligen "stolta över att ha en av de lägsta snittsiffrorna i hela Sverige". Kul för dem. Lagom kul för de som är livrädda för att föda vaginalt och som hela graviditeten behöver oroa sig för det och inte kan njuta av barnet i magen.

Slappfredag i bilder

Clueless

Jag fick regelbundna sammandragningar när jag bara satt i soffan förut och blev helt till mig. Började klocka och allting. Sen försvann de ju, så klart. Och efter lite googlande visade det sig att det tydligen JÄTTEVANLIGT att som omföderska, och då speciellt med tredje barnet eller mer, ha mängder av sammandragningar och förvärkar i månader före man ska föda.

Sånt antiklimax.

Och vilka värdelösa veckor som är kvar då. Orka bli helt till sig varje gång man känner något, när statistiken säger att det inte kommer vara något. Sen när det väl är dags kommer jag inte förstå det (precis som sist) och typ föda i hallen. Vilket ju vore rätt kul. Om ungen blir korkad kan man säga att det är för att hen är född i farstun. Nästan så jag hoppas lite på det bara för att.

Snö, blod och knivhugg.

Vi bytte lakan igår kväll. Nu är väl det i sig ingen så sensationell händelse att det förtjänar ett eget blogginlägg (även om jag kan garantera att vi gör det mer sällan än de flesta av er), men jag vill att ni ska veta det bara för det som hände inatt. På nytvättade lakan låg jag alltså och sov när jag vaknade till av att jag rev upp benet på något. Sömndrucken kände jag efter ifall det lågt något i sängen, men somnade om utan att hitta något.

I morse steg jag upp och såg ett två decimeter långt rivmärke på benet. Tittade i sängen igen, men förutom ett gäng blodfläckar från det sönderskurna (så dramatiskt!) benet fanns ingenting. Ja men ni förstår ju, vilket mysterium! "Ellen och mysteriet med den osynliga kniven" kanske är boken jag ska skriva? Nåja, ungefär där tappade jag i alla fall humöret för resten av dagen.

Inte blev det heller bättre av att det under dagen har kommit tre decimeter nysnö. Precis vad man vill ha såhär i mitten av februari: mer snö! Det är ju inte så att vi längtar efter vår, tussilago och barmark nu. Nej nej. På med lite snö bara.

Men det värsta är väl ändå nyheten om den sexåriga pojken som blev knivhuggen i nacken. Och skolan bara "Näe, men det är en mindre incident så vi berättar inte för föräldrarna att deras barn som mobbas nu blivit attackerad med en kniv". Så jävla illamåendeframkallande.

Och det är ju sånt man stödjer varje gång man som förälder skuldbelägger mobboffret. Men det gör väl ändå ingen, undrar ni. Eh jo. Hela tiden. I varenda diskussion om rosa/nagellack/glitter/klänning på pojkar så dyker föräldrar upp och menar att man ska neka pojken att få vara sig själv, för tänk om han blir mobbad. Ja. Annars kan vi ju vända på det och förutsätta att alla föräldrar tar och uppfostrar sina barn? Det är ju också en idé. Att skola och föräldrar tillsammans ser till att barn kan få vara olika och lika och allt däremellan och ändå ha en trygg tillvaro.

När ett barn tar en matkniv och hugger i nacken på ett annat barn är det ju självklart aldrig det attackerade barnet som ska ändra på sig. Det är ju det störda barnet (eh jo) som knivhögg som ska få hjälp. Det är ju där problemet ligger. Det är ju aldrig någonsin offret som ska anpassa sig, försöka lite mer, vara lite mer som alla andra.

Men ändå kommer det argumentet hela tiden. "Det är taskigt av föräldrarna som inte tänker på att barnet kanske kan bli mobbat". Idioti på hög nivå.

Ett rent sammanträffande my ass!

Jag blir alltid lika irriterad när människor som är vettiga, pålästa och sunda häver ur sig att självklart kommer deras barn få ha alla färger. Förutom rosa då. För "jag gillar helt enkelt inte rosa, det är den fulaste färg jag vet". Really? Inte kräksorange, pissgult, novembergrått eller smutsvitt? Utan alla nyanser av rosa? Det här är det fulaste ni vet?

Tillåt mig tvivla. Det är väl klart att det finns människor som truly, madly, deeply hatar rosa, men att det ska vara så många och så utbrett att färgen lätt seglar upp som världens mest hatade - det handlar om mer än bara färgen. Och det stör mig som sagt att folk inte kan se förbi det. Att de på riktigt hävdar att de, just de, faktiskt liksom alltså bara råkar hata rosa. Bara sådär. Färgen på kattungars nosar, på skimrande solnedgångar, doftande rosor och på nyfödda bebisars kinder är alltså världens fulaste färg. Gråsuggegrått ligger i lä. Rosa är det värsta.

Eller, så kan det ju ha något att göra med att det är den färg som vi i vår kultur förknippar med småflickor. Med kvinnlighet. Med flickighet, med svaghet, med gulligull, med ryschpysch och volanger.  Och precis som allt annat kvinnligt, flickigt och "svagt" så är det populärt att ogilla det. Hellre spindelmannen än Hello Kitty liksom. Att det ligger till så kan man ju tänka sig, det känns ju faktiskt lite logiskt när man tänker efter.

Förutom för de människor som benhårt hävdar att nejdå, så är det inte. De bara råkar ogilla rosa. Och så är det inget mer med det. 

Eller hur. 

(Uppdatering efter tips från Alexandra på bloggen "Försök att inte se så snygg ut": Läs rapporten Den rosa overallen. för lite mer om den skydda färgen rosa)

Var det fullmåne inatt eller?

Först vaknade stora barnet av en mardröm och flyttades alltså över till vår säng.
Sedan vaknade lilla barnet av en mardröm och ville sova i vår säng. Där stora barnet redan låg. Rockad.

Sen vaknade lilla barnet i morse och var på ett sånt humör som bara treåringar kan vara på. Ville se Nicke Nyfiken trots att det redan var slut. Skulle äta jordgubbar (!) till frukost. Skulle ha en tröja med jordgubbar (!) på sig. Trots att inget av det fanns hemma. Det krävdes all pedagogik en trött mamma kan uppbringa tidigt på morgonen för att få henne att gå upp ur sängen.

Nattsömnen var alltså, minst sagt, otillfredsställande. Otillräcklig. Ofullkomlig. O-allting som man vill att nattsömn ska vara.

Men det är väl bara att vänja sig. Det lär ju inte bli mer av bra nattsömn de kommande månaderna precis.

Vad händer egentligen?

Jag har precis sett klart på en dokumentär om ett par som fick sin son mördad. Mördaren, som var hans före detta flickvän, var gravid med hans barn och dokumentären handlar om hur de försöker få vårdnaden om sitt barnbarn. Tyvärr lyckas kvinnan ta livet av sig själv och samtidigt mörda sin son när han är runt året.

Efter en sådan dokumentär är det omöjligt att inte gå in och pussa och krama sina barn där de ligger och sover. Och titta lite extra på dem, lyssna på deras andetag. Insupa deras otroliga skönhet.

Och jag undrar; hur kan den här kärleken försvinna? Hur kan den minska? Hur kan man som förälder bara tappa allt det som nu uppfyller en? Händer det smygande, eller i tonåren? Minskar kärleken med dagarna som går, så att när barnen en gång är vuxna är det inte så mycket kvar?

För de är ju så många, de föräldrar som väljer bort sina vuxna barn. Som inte är ett dugg intresserade när barnen har flyttat hemifrån. Som konstant prioriterar annat, andra, de andra barnen. Eller som på ytan försöker visa ett intresse, men som inte lyckas förmå sig vara äkta. Som säger de rätta sakerna, åtminstone när andra hör, men som inte någon gång visar ett genuint intresse eller omtanke utöver standardfraser som vem som helst kan haspla ur sig på ica.

Jag förstår att man inte kan vara såhär vanvettigt förälskad hela livet. Det vore lite obehagligt om min förälder hade samma behov av att bedyra sin kärlek till mig som jag har när det gäller mina ännu små barn. Men jag förstår inte hur den stora föräldrakärleken kan reduceras till ett pliktskyldigt sms på födelsedagen, eller en blixtvisit någon gång per år. Då bara plattityder sägs. Då ingen värme förmedlas.

Jag förstår helt enkelt inte. Och när jag inte förstår blir det väldigt svårt att förmedla till de som också undrar. De som inte har släkt som "alla andra". De som inte har hela uppsättningen av far- och morföräldrar, men inte på grund av död eller sjukdom. Utan på grund av ointresse.

Det kan ju inte vara meningen att man ska sluta vara förälder bara för att barnen har blivit vuxna. Men var i all världen går det fel då?

"Visst! Precis så kommer det vara!"

Emmy:

"Sen i mars, när lill-plutt har kommit ut... då har jag en smal mamma igen."

Så många nivåer. Som att jag skulle bli smal direkt efteråt. Och hennes uppfattning om att hon någonsin har haft en smal mamma? Nåja, jag är inte den som skådar given häst i munnen. En komplimang är en komplimang, även om den kommer från en treåring med något skev världsuppfattning.

Det här med att "göra något med sitt liv"

Hur många av mina läsare är 80-talister egentligen? Hur många av er har i såna fall växt upp med tanken att ni ska "bli något" eller "göra något med ert liv" eller "skapa något av sina förutsättningar". Jag tror inte att någon av våra föräldrar fattade exakt hur uppfuckade vi skulle bli av att få höra "du kan bli precis vad du vill". För ärligt talat så finns det ju inte plats för hur många som helst som vill jobba med media. Vilket ju är vad alla vill. Uppenbarligen.

Jag jobbar hårt på att försöka släppa mina prestationskrav. Kanske är det inte så att jag måste bli något exceptionellt, något bra, något extra. Kanske behöver jag inte göra något med mitt liv. Kanske kan det räcka med att ha ett vanligt svennejobb, ungar och hus och vara nöjd med det. Jag menar, jag har ju redan gått emot mina jämnåriga genom att inte resa till Asien och backpacka runt och "hitta sig själv". Jag skaffade barn istället. Redan där borde jag ha anat att jag kanske inte skulle bli en Elsa Billgren. Å andra sidan heter jag ju inte Billgren i efternamn heller.

Jag fattar inte rikigt varför jag har de här kraven på mig heller. Ingen jag känner är något sådär vidare exceptionellt. Alla är rätt vanliga, rätt svensson. Vissa har coolare jobb än andra, vissa har inga jobb alls, vissa pluggar och vet inte vad de vill bli, vissa trivs på sitt jobb de fick direkt efter gymnasiet. Men jag känner inga topp-politiker eller megakändisar eller supergenier. Trots det så ska tydligen det som räcker till för alla andra inte räcka till för mig. Sorgligt.

Det ska bli mitt mission för 2011. Förutom att få ett barn och försöka överleva som trebarnsmamma (gud, hav förbarmande) så ska jag försöka komma fram till vad jag vill göra med mitt liv. Och om det är att bara  ha ett enkelt jobb med någorlunda ok betalt, ett jobb som inte är coolt eller speciellt eller något mer än ett jobb, så är det bra det också. Ska det vara bra det också. Japp.

I've been searching my soul tonight...

Som bekant kan jag ju sällan sova på nätterna. Restless legs and all that jazz. Jag måste helt enkelt vara dödstrött för att kunna somna, vilket innebär att jag måste sitta uppe halva natten i min ensamhet. Någon gång långt efter midnatt kan jag äntligen stupa i säng och har jag tur så somnar jag någon gång innan vargtimmarna.

Det här leder ju till att jag har mycket dötid. Folk är inte sådär vidare aktiva på facebook mitt i natten har jag märkt. Tyvärr lyckas jag inte heller fokusera på någon bok, jag har tre stycken på gång samtidigt men har inte kommit mer än några kapitel i varje. I vissa fall beror det förvisso på att boken suger (Hej "Stjärnor utan svindel").I vissa fall är det bara jag som är rastlös. Som benen. Hö hö.

Men nu. Jag har hittat lösningen.

33 dagar till beräknad förlossning. 5 säsonger Ally McBeal. Mina kvällar kommer inte vara lika tråkiga längre.

Livets mysterium.

Jag är ju intresserad av inredning. Inte bra på det, men jag tycker det är kul och lägger ut pengar på dyra inredningstidningar fyllda av ohyggligt dyra inredningsdetaljer som jag aldrig kommer få råd med.

Och det stör mig. Men ännu mer fascinerar det mig. Vilka är de människor som har råd med kuddar i soffan för tusentals kronor? Vilka är det som lägger hela månadslöner på mattor? Jag är så fascinerad, och let's face it: otroligt avundsjuk. Samtidigt tycker jag ju att det är absurt när folk har en thailandsresa i udda men charmigt porslin. Eller när man måste jobba heltid, för man har inte råd att gå ner i tid, men de där rätta solstolarna har man råd med. Vad de än kostar.

Det är ett tidens tecken att vi lägger såna summor på inredning. Jag vet. Det är ett tidens tecken att jag är precis likadan som alla andra. Jag vet. Jag orkar inte gå in på någon djup analys av det, då får ni gå och se Schyffert och Lindströms senaste show istället. Det enda jag vill veta är: hur fan har folk råd?

Slask och kräks.

Det märks att det är februari. Folk är antingen olyckliga, sura eller kräksjuka. Förutom de jävlar som rymt utomlands, vilket ju egentligen är den enda sunda reaktionen på det här tillståndet vi kallar vinter. Det finns inget försonande med fjolårets smutsiga löv under ännu smutsigare snö. Och hundbajs och skräp och grus och skit.

Det finns inget bot. Jag vet inte ens om det går att lindra?

Men februari är kort, sägs det. Problemet är väl bara att när mars väl kommer så förväntar vi oss tussilago, fågelkvitter och vår. Men vaknar ända in i april av att det har snöat under natten. Igen.

Det värsta är att jag inte ser någon lösning på det. På riktigt alltså. Jag har allt jag behöver nu. Make, barn, hus, vänner. Ingen karriär, men vafan. Det här är mitt liv. Och  mitt liv kommer för alltid innebära januari, februari och mars. Allt annat kan vara jättebra, allt annat är jättebra. Men den här vintern. Helt oundviklig. Och för jävlig.

Vill ni köpa vår bil?

Värsta billigt! Ni kan till och med få kompispris.

Jag vet inte, men jag kanske var lite väl ärlig i annonsen?

Inte nog med att de inte kan rösta i riksdagsvalet...

... svenska folket fortsätter att imponera med sin dumhet även i melodifestivalen. Som vanligt, med andra ord.

Ska vi gå igenom bidragen ett för ett? Ja! (Om man inte gillar melodifestivalen kan man sluta läsa här. Bara ett stalltips.)

1. Dilba
Om man blundade och lyssnade på låten så var den inte helt kass. Men så fort man öppnade ögonen så var det så mycket som fascinerade. Som dansarna. Och dansarnas kläder. Och Dilbas kläder. Och Dilbas sminkning. Och Dilbas hår.

2. Swingfly
Nämen. Rap i melodifestivalen. Vad tokroligt! Själva låten var säkert helt ok, men jag stördes alltför mycket av att själva artisten som presenterades bara sjöng halva låten. Snubben som sjöng refrängen då? Vem var han? A. Nonym? Hur kan man vara hela artisten men bara stå för halva låten? Jag fattar verkligen inte.

3. Jenny Silver
Så himla coolt! Björn, Benny, Agneta och Frida har liksom morphats ihop till en rödhårig långbent kvinna i otroligt kort klänning. Hur gjorde de egentligen? Och blir det inte trångt därinne, jag menar - Jenny Silvers kropp var ju inte så stor. Fast de tänkte väl att more is less, eller kanske tvärtom, men de körde i alla fall på med alla nyheter som har kommit inom schlagern sedan ABBA senast var med. Både handklapp och tonartshöjning och dansare och glitterkanon. Lite väl mycket, men å andra sidan kan det ju vara svårt att hålla sig ifrån alla dagens nymodigheter när man väl varit ute ur schlagret så länge.

4. Jonas Mattson
Ärligt talat. Kan vi inte enas om att sända en varning innan nästa bidrag med falsettsång?

5. Le Kid
Borde ha gått vidare om så bara för rödhåriga tjejens sjukt snygga frisyr och för de snurrande cupcakesen.

6. Rasmus Viberg
Jag vet inte, men att kopiera Alexander Rybaks sound men att göra det i en hillbilliestil, är det verkligen så 2011?

7. Pernilla Andersson
Det här är också väldigt coolt. Jag gillar ju Winnerbäck och har varit på konserter med honom, men tydligen har jag stått väldigt långt ifrån scenen. Tidigare har jag nämligen aldrig noterat hans långa, blonda hår, snygga ben eller tuttar för den delen. Där ser man, jag lär mig något nytt varje dag.

8. Idol-Danny
Det är idol-danny. Jag vet inte riktigt var gränsen för förtal går? Men alltså, han har ful frilla, är töntig och vidrig. HUR kan ni rösta vidare honom?


Den här dagen började med att jag sov med en påse fryst blomkål mellan mina vader. Så slutar den med att äckel-Danny går vidare till final. Behöver jag säga att den däremellan inte precis var tiptop eller förstår ni det ändå?

Jag menar, lite får man väl uppoffra sig?

Det verkar bli en sömnlös natt igen. Gick och lade mig för 1.5 timmar sedan. Har, uppenbarligen, inte somnat än.

Alltid när jag inte kan sova ligger jag och planerar drömmer om framtiden. Det är rätt fascinerande faktiskt. Inte bara kommer min förlossning ske några veckor innan bf, den kommer också vara smärtfri. Dessutom kommer ungen ha hår! Och tydligen kommer jag gå ner i vikt jättefort efteråt också, något som kan komma sig av att jag tydligen kommer äta mycket keso. Jag som inte ens gillar keso. Men mina dagdrömmar visualiserar nyttiga luncher bestående av sallad, keso och avocado, så vem är jag att säga emot?

Jag funderar på att väcka maken och tvinga honom att massera mig tills jag somnar. Å ena sidan kan man ju tycka att det är lite taskigt. Å andra sidan har han redan fått mer sömn än jag fick hela förra natten. Och ärligt talat är jag ju sådär lagom rolig utan sömn, så det blir ju typ som att investera i framtiden för honom. Framtiden being imorgon då.

Vad säger ni? Ska jag väcka honom?

(Åh vad jobbigt! Det är ju ingen som är vaken nu, så nu måste jag hålla på och logga in och logga ut och skapa låtsasanvändare för att kommentera det här inlägget och säga att självklart ska jag väcka honom. Så att det verkar som att jag har stöd ifrån hela bloggosfären (ett av de fulaste orden ever) och därmed inte bara är en jobbig fru som vill ha massage.)

Uppdatering.

Det blev ingen alkohol.
Det blev däremot brie, inbakt tillsammans med kyckling.

Och en make som kom hem tidigare från jobbet, skopade upp ungarna och åkte till bibblan med dem, vilket gav mig en tupplur på drygt två timmar. Drömfri, djup, komaliknande tupplur.

Det ni! Det är inte fy skam det heller.

Han finns dock definitivt inte till salu på Ica.

Comfort food

Om man nu har sovit bara två timmar på hela dagen, bråkat med barnen tills åtminstone ett av dem börjat gråta, blivit kallad för jävelmamma och sämsta mamman i världen, brytit ihop av trötthet och blivit galen på att "jag åker hem klockan ett" helt plötsligt betyder "jag åker från jobbet halv två och ska fixa massor av saker på vägen", börjat gråta över att tapeterna till barnrummet trots allt inte kommer innan helgen som utlovat, fått ont i ögonen av sömnbrist, mutat barnen med jordnötter för att få lite massage och till sist kört ut dem ur sovrummet med orden "det här är MITT rum, GÅ!", vad passar då att äta till kvällsmat för att få upp livsglädjen lite?

Spontant känner jag alkohol. Men det går ju inte. Fan. Andra tanken är ost. Typ brie. Helst i osmält form. Och det går ju inte heller. Fan. Tredje tanken är väl egentligen vad fan som helst, så länge jag slipper vara förälder. Tror ni att de har sånt på Ica?

Ska vi samarbeta?

I natt när jag låg sömnlös kom jag ännu en gång in på att jag ska skriva en bok. Jag menar, det har ju varit mitt stående (dock aldrig påbörjade) projekt i typ 10 år nu. Som för varje 80-talist med lite självrespekt.

Men jag har inga idéer. Alls. Jag har förmågan (she said stöddigt) och tiden och lusten, men ingen idé. Vilket ju ändå känns lite som en grundförutsättning. Ibland stör det mig att titta på alla sidor text jag har slängt ur mig här på bloggen, tänk om jag hade lagt ihop dem till en bok. Vad... dålig den hade blivit. Men ni fattar. Att producera textmassa kan jag. Om jag bara får ett uppslag.

Så nu gör vi såhär att ni ger mig idéer här i kommentarsfältet på vad jag ska skriva en bok om. Så skriver jag boken och så delar vi på äran, berömmelsen och miljonerna. Fast jag får mest. Det är ju ändå jag som har gjort själva jobbet.

Deal?

Insert valfritt könsord här.

Jag gick och lade mig ungefär klockan tolv. Någon gång strax efter ett gick jag upp och åt tre digestivekex för att försöka stilla den värsta hungern. Surfade lite. Gick och lade mig igen.

Var upp och kissade ungefär 25 gånger.

Till slut lyckades jag somna strax efter två. Och mellan då och när makens klocka ringde klockan sex tror jag att jag fick ihop ungefär 2 timmars sömn. Känns bra.

Restless legs och foglossning är ingen bra kombo, helt enkelt. Inte för en god natts sömn i alla fall. Det kanske är en bra kombo om man vill bli sinnessjuk däremot, det kan det vara.

Sen när jag till sist gav upp och tillika gick upp så hade det snöat ute. Det finns inte fula ord nog för att beskriva hur jag känner mig just nu.

Låt oss prata namn.

Jag kan väl inte vara ensam om att vara löjligt mån om att ett namn ska passa ett barn genom livets alla åldrar, men framförallt: hur barnet än blir?

Jag menar, jag tycker inte alls att det är konstigt med en vuxen Kevin Johansson eller en vuxen Tilda Nilsson, för de kommer ju vara jämngamla med massor med samma namn. Problemet är däremot att namn, för mig, har så otroligt mycket som följer med dem. Vissa namn passar bara på mörkhåriga ungar, till exempel. Andra passar bara om ungen blir busig. Unt so weiter.

Säg att man skulle gilla namnet Rosa till exempel. Vilket man ju gör. Det är ju jättefint och gulligt (och inte alls likt en ko!)... men. Tänk om barnet växer upp och blir en finnig ful tonåring utan vänner. Då passar inte Rosa. Däremot kan man mycket väl heta något mer enkelt, vanligt eller mindre utstickande namn. Men heter man Rosa innebär det att man måste kunna bära namnet utan att det blir konstigt. Eller ironiskt för den delen, som om någon som heter Tindra blir depprockare eller punkare. Eller om en Lilly blir smällfet.

Det kanske bara är jag som tänker såhär, men jag har helt enkelt svårt att se att det inte blir jobbigt att heta ett namn som kräver sin bärare om man nu inte är all that. Det är säkert jättekul för de coola föräldrarna att ge sin unge ett rockigt och supercoolt namn, men om nu ungen blir en tyst panelhöna som inte alls är lika cool som sina föräldrar. Är det lika kul då?

Jag vet inte. Jag har som sagt inga problem med att se Liam, Kevin och Tindra som vuxna (däremot blir det ju jättelarvigt att säga "skulle du ta en direktör som heter Jackson Karlsson på allvar eller?" eftersom sannolikheten att Jackson blir direktör är närapå noll), men någonstans försöker i alla fall jag tänka på att tja. Ungen kanske inte växer upp till att fylla ut namnet Marilyn, om man säger så.

Har lite svårt att hitta en lämplig rubrik faktiskt.

Tydligen har alla gravida svullna ben. Alla! Därför har också alla graviditetsstrumpbyxor någon inbyggd stödstrumpefunktion. Also known as "kläm åt så in i helvete om benen." Så vi avartiga gravida som inte har en droppe vatten i kroppen (än, mind you) får alltså stödstrumpor på köpet. Jag hade faktiskt föredragit en cykel.

Så nu har jag ägnat mig åt lite korvstoppning innan barnmorskebesöket. Man känner sig aldrig så jävla... ovärdig som när man står på ett ben och frustande försöker få i det andra i en "åtkramande" nylontub.

Vi skippar bild till det här inlägget va?

"Du har 40 dagar till beräknad förlossning"

Så vad har vi åstadkommit sedan det var 50 dagar kvar och jag fick panik? Tja... ingenting. Eller jo, vi har beställt kakel (idag) och vi har beställt tapeterna (för några dagar sedan) men inget mer än så.

Så nu ska vi bara knacka ner det gamla kaklet och fogmassan, montera ner överskåpen och göra om hela förvaringen i köket. Sedan spackla och måla över diskbänk och i hallen. Sedan ska vi montera ner den trasiga luftvärmepumpen, ta in någon som tapetserar om i köket och så ska vi sätta upp det nya kaklet också.

Och någonstans där kommer tapeterna till barnrummet och de ska ju också sättas upp. Sen ska skötbord från Ikea monteras och antagligen kommer det ta längst tid och kräva mest svordomar av allt.

Så man kan ju tycka att det är smidigt att jag pluggar på distans, det innebär ju mycket tid hemma. Och visst är det smidigt, men det faktum att jag vissa morgnar knappt kommer ur sängen pga foglossningen ställer ju till det. Lite.

Men hey! Den resterande tiden kommer gå fort. Så in i helvete fort. Sen kommer jag ändå uppleva varje dag jag går över som en eon av tid, men det gnället tar vi när vi kommer dit. Deal?