Zzz

Känslan när man äntligen har fått barnet att sova, somnar själv och vaknar av gnäll - tittar på klockan och inser att det gått ynka fem minuter. Suck.

Det är inte så att hon sover dåligt, absolut inte. Men hon är liksom nyfödd och sover därefter. Och jag är inte nyfödd och vill inte sova därefter. Sen på dagarna går det inte alls att sova när hon sover, för då har vi kakel att sätta. Vilket nu är gjort! Nu är det bara att foga och tvätta och sätta upp hyllor (görs imorgon) kvar. Samt att montera ner den gamla luftvärmepumpen, täta hålet efter den, riva ner gammal tapet och sätta upp ny.

Om det inte vore för att jag slocknar samma sekund jag lägger huvudet på huvudkudden skulle jag ligga vaken och göra listor i huvudet på allt vi behöver göra. Då har jag inte ens börjat tänka på trädgården än.

Men! Det blir ju fint! Och yta är, som väl alla mina läsare redan vet, väldigt viktigt för mig.

Apropå yta: vad skulle ni aldrig någonsin plantera i trädgården? Jag menar, vi vet ju alla att folk hatar fondväggar och väggord och furu. Been there, discussed that liksom. Men i trädgården då? Finns det något motsvarande furu i trädgården? (Ja, om man har massa tallar på tomten hö hö)

Om jag får välja så kommer vi aldrig att plantera Thuja. Och våra sjöstensplattor, hur trendiga de än kommer vara om några år, åker också i sommar. Annars är jag nog rätt liberal tror jag. Ni då?

Eller vårnedstämdhet.

Efter att ha sett det senaste avsnittet av Glee undrar jag hur många gånger man kan gråta till ett avsnitt av en cheesy tv-serie utan att det blir pinsamt? Visst är det så att upp till fem gånger är ok, sedan bör man skämmas?

Eller så skyller jag bara på otroligt tillfällig förlossningsdepression. Som tog slut samtidigt som den sista tonen klingade ut. Japp, så gör jag!

Dagens outfit och other pics.

Alltså, hur gör folk när de ska ta såna bilder? Det är ju så makalöst muppigt att stå och bli fotograferad sådär rakt upp och ner. Men jag tänkte att jag skulle ta en pose som jag kallar "om jag sätter händerna i midjan så kanske det syns att jag börjar få en midja tillbaka".

Uppenbarligen borde posen döpas om till "Nämen titta, jag har korvar till fingrar!", men jag hade i alla fall någonstans att göra av händerna.

Idag var barnen på förskolan för första gången sedan Majken kom. Maken och jag firade genom att åka till Erikshjälpens oh so overprized loppis där vi köpte en randig sockerburk och några söta skålar. Den randiga burken är kanske inte egentligen en sockerburk, men vi hade en sådan, fast röd, när jag var liten och i den hade vi strösocker. Så då måste vi ha det nu också, så klart!

Fast egentligen borde vi kanske ha stannat hemma och fortsatt måla i köket. Just nu ser nämligen vårt köksbord ut såhär och det är ju lite krångligt när man ska äta kvällsmat.

Det går som sagt lite sakta att renovera, oavsett hur lite, när man har en liten som ska hinnas med också. Men ibland går det bra att sova någon annanstans än på mamma eller pappa, och då passar vi på.

Jag vågar inte riktigt tänka på vad Arga Snickaren skulle säga om han såg hur vi renoverade. Men vi är jämställda i alla fall. Alltid något!

Girig som fan.

Idag behövde jag komma hemifrån efter en natt av sövande av barn som inte vill sova. Vädret var dock kasst, så jag tänkte "köpcentrum". För finns det något trevligare än att göra av med pengar? Men till köpcentrum kan man inte dra med en bebis som inte ens fyllt två veckor, så jag lämnade la bébé med le papa och tog med mig det största barnet.

Och hilfe vad mycket fint det fanns! Jag hittade "måste ha"-smultron i varenda affär vi gick in i. Till och med på Clas Ohlsons! Då är det illa.

Men mammapenning blir ingen fet av (tyvärr innebär det inte att man slipper banta bort mammakilona), så jag lät det mesta stanna kvar i sina respektive butiker. Jag misströstar dock ej, det finns två ljuspunkter framöver:

1) Jag fyller år nästa vecka. Visserligen inte jämnt, så att folk känner sig nödgade att överösa mig med presenter. Men nog borde jag kunna skrapa ihop nog med födelsepoäng för att få mig en fin klänning eller två.

2) Majkens första barnbidrag kommer. Precis som i monopol är det trean som räknas när det gäller att casha in: tredje huset ger sjukt mycket mer än de tidigare två, och så är det även med barn. 3 750 sköna kronor kommer in den 20:e april. Och då är det inte uscados, utan riktiga pengar. Himla sweet det där, särskilt eftersom trean börjar kosta pengar först om många många år. Tills dess får hon ärvda kläder och skor. Och jovisst, hon är ersättningsbarn och ersättning kostar ju pengar. Men just pga att hon är ersättningsbarn bajsar hon bara en gång per dag, så det vi förlorar i mat får vi igen i blöjutgifter. Score!

Sen är hon ju himla söt också. Så vi skaffa 'na inte bara för pengarnas skull. Fina klänningar till mor sin är sånt hon bjuder på av sin godhet, så det så.

"Mars, april har knopp i håret"

Jag läser bloggar och inser att våren har kommit precis överallt, förutom i Sverige! Påminn mig; varför bor jag i Sverige nu igen?

Gud vad jag skulle vilja bo utomlands. Jag säger det hela tiden, men det är ju sant. Vill! Kommer aldrig att flytta, men åh vad jag vill!

Viktiga saker i livet.

Att färgmatcha bebisen med vardagsrummet. Blått, vitt och rött.

Noa for president!

- Mamma? Finns det något att oroa sig för i Sverige?
- Hur menar du?
- Ja men... kommer det bli krig här? Eller har vi jordbävningar här?
- Nej, det kommer inte bli krig. Vi har inte krigat på väldigt länge. Och vi bor där det inte blir jordbävningar eller vulkanutbrott. Bra va?
- Ja, jättebra! Och vi behöver inte oroa oss för tjuvar, för poliserna tar tjuvarna. Det är bra att bo i Sverige. I andra länder kanske de har krig, då kan de komma hit till oss. Här behöver man ju inte oroa sig. Så då kan vi ta hand om dem.

Fina barn.

Velmaja.

Jag är så långt ifrån unik och egen man kan vara. Varje gång jag hittar en ny blogg jag gillar så blir jag helt bara "åh, sådär borde jag skriva!". Det går att applicera på i princip allting. Ser jag en snygg klädstil, frisyr, ett vackert hem eller vad som helst så vill jag vara sån, bli sån, ha det så. Vilket leder till att min garderob, mitt hem, min blogg är en ohelig röra av allt möjligt. Otroligt onischat, med andra ord.

Men alltså, det här med egen smak och egen känsla för stil och sånt, det är väl ändå rätt så 2010?

Skämskompisen.

Om man är kompis med typ Elsa Billgren - måste man se ut på ett visst sätt då? Eller alltså, får man bara vara med på bilderna om man är sådär härligt charmigt chic som alla hennes vänner verkar vara? Eller blir hon bara vän med såna människor? Eller... hur fungerar det egentligen?

Det finns ju så många bloggar som är fyllda med vackra och skira bilder på vackra människor och bakelser och körsbärsblom och macarons (macaroner? makroner?) och jag bara undrar var alla dessa människor håller till i verkliga livet. Inte i Örebro i alla fall, det kan jag berätta för er.

Och on that note: är jag den enda som aldrig har ätit en macaron? 

För länge länge sedan.

När jag var liten, ca 10 år tror jag, åkte vi till Tjeckien på semester. Det var då Tjeckien inte längre satt ihop med Slovakien, men en stor starköl kostade fortfarande bara runt 1-2 kronor. (Det här med att mäta ett lands kostandsnivå i alkohol lärde jag mig tidigt och har aldrig slutat med. Som ett Big Mac-index för alkoholistbarn typ.) Vi hyrde ett hus i en liten by som hette Perná, och där skulle vi tillbringa några veckor med min faster och hennes familj, vilket innebar kusinumgänge för mig och min syster. Lycka!

I alla fall då, första kvällen vi var där bestämde sig de vuxna för att gå ner till byns pub. Vi barn skulle stanna i huset. "Vi barn" bestod av min syster som väl var åtta år, min kusin Sanna som också var åtta och min kusin Anders som var sex år, och så jag. Det kan vara så att jag minns lite fel och att vi alla var ett år äldre, men må så vara. Vi var inte så himla stora helt enkelt. Men ensamma i huset skulle vi vara, tills de vuxna kom hem. Och det gick bra, till en början. Men sedan tyckte vi väl att det tog himla lång tid innan våra föräldrar kom hem, så jag och Sanna bestämde oss för att ge oss ut i den främmande tjeckiska byn och hämta hem dem.

Sagt och gjort, vi lämnade huset högst upp i backen och gick ut i mörkret. När vi kommit halvvägs ner till byn kom en ung kille på moped och körde förbi oss. Och sedan vände han. Och sedan började han jaga oss. Så vi sprang. Sprang och sprang och sprang och någonstans tänkte vi att vi skulle springa in i skogen. Som vuxen kan jag ju se att det smartaste man kan göra när man blir jagad av en ung kille på moped när man är två ensamma småtjejer inte är att springa in i en mörk skog, utan att fortsätta på den upplysta vägen mot byns centrum där det fanns människor. Men som tioåring tänkte jag bara att i skogen kan han inte köra med moped. Och det visade sig ju att vi hade rätt, han åkte därifrån igen.

Efter ett tag vågade vi oss ut ur skogsbrynet och såg två par som gick längre fram på vägen. Bort från puben, uppför backen mot vårt hus. Vi antog ju rätt självklart att det var våra föräldrar, så vi sprang lättade och glada fram emot dem. Ungefär samtidigt som vi kom fram och hjärnan började notera att det här inte alls såg ut som någon av våra föräldrar, bestämde sig en av männen i gruppen för att det vore jättekul att skrämma de här barnen som var ute och lekte, så han slängde sig fram mot oss med ett enormt "buuuu".

Så vi vände och vi sprang hela vägen hem igen, in i huset, in till våra småsyskon och upp i sovrummet och in under täcket. Och där låg vi och lyssnade på band med "My little pony"-sagor på, för att lugna ner oss, när våra föräldrar till sist kom tillbaka. De förstod inte alls varför vi hade gett oss ut för att hämta dem, de hade ju bara varit borta en kort stund.

Jag vet inte om min extrema mörkerrädsla har något med den här händelsen att göra, eller om jag hade varit precis lika rädd och nojig ändå. Kanske var jag det redan innan, men det lär ju inte ha gjort saken bättre i alla fall. Jag vet inte heller varför jag kommer att tänka på den här händelsen just nu, men jag antar att alla möjliga sorters tankar dyker upp när man tillbringar nätterna med att mata och trösta barn.

Sen vet jag inte riktigt vad jag ville med att skriva om det här i bloggen heller, annat än att ni kanske vill läsa om något annat än barn, bebis och sånt.

Apropå att klippa håret.

Jag vet inte vad som har hänt, men jag har blivit så otroligt mesig med mitt hår. När jag var yngre färgade jag och klippte hej vilt. Jag har haft centimeterkort, page, rufsigt, page igen, lugg, inte lugg, page återigen. Rött, svart, aubergine (!), gult, rosa underhår, lila slingor, you name it!

Och nu? Tja, jag bleker det med jämna mellanrum. Men vågar knappt toppa det i övrigt. Vilket ju i och för sig syns på den decimeter som verkligen behöver kapas.

Men nu då, efter att fått kräks i håret fler gånger än jag önskat (inte för att jag önskade det någon gång), inser jag att jo, det måste bort. Inte allt, men en hel del. Dels för att gammal ersättning inte precis är en mirakelkur för kluvna toppar, men dels för att jag inte precis tycker att den gamla och slitna "mammatofsen" är en frisyr jag vill se mig själv i nu i vår.

Men quoi faire då? Lugg igen? Inte lugg? Bara toppa? Kapa till ännu en förbaskad page? Jag vet inte. Men något måste göras. Snart.

Ett gammalt djungelordspråk.

"Ju kortare hår man har, desto mindre hår är det att skölja bebiskräks ur klockan två på morgonen."

Ska boka klipptid nu.

Planer med förhinder.

Idag har vi  - äntligen! - hämtat ut vårt italienska kakel som beställts ända från... tada... Italien! Och anledningen till att jag skriver att det är italienskt är bara för att det ska låta finare och flådigare. Man vill ju framstå som lyckad och inte som någon som klipper sina ungar med kökssaxen liksom.

Men i alla fall så är väl planen att vi ska få upp det på väggen innan snön har smält bort helt och trädgårdssäsongen drar igång på riktigt. Men det går lite segt med den här köksrenoveringen, för det finns så många barn som ska underhållas och så många bebiskinder att pussa på och så många timmar som måste tillbringas med en sovande tjocksmocksbebis på bröstet.

Vem hade kunnat ana det? Att det är meckigt att kombinera Martin Timellande med en ny familjemedlem, en familjemedlem som dessutom innebär att barnen är fler till antalet än föräldrarna?

Det känns som att sån information kunde de väl ha kommit med på mvc åtminstone?

Nappkrig.

"Hon vill ha sin napp!" säger Emmy och försöker peta in nappen i Majkens mun. "Nej, det vill hon inte!" säger jag och lirkar ut nappen igen. Fast Majken, som det a-barn hon så klart är, redan helt fattat galoppen med napp och suger för glatta livet.

Så varför vill jag inte att ungen ska ha napp då? Tja, jag hoppas på att hon ska ta tummen istället. Eller nöja sig utan något alls. För nappar är bara besvär. Jo visst, det är lättare att tvinga barnen att sluta än om de suger på tummen, men i övrigt är nappar kassa. De försvinner och lägger sig längst in under sängar så att man tamefan aldrig hittar någon när det är läggdags och barnet skriker efter nappen. De sitter i munnen även när barnen leker, en tumme måste man ta ut när det är lekdags. Nappar tappas och måste sköljas, de är aldrig där man lade dem senast och framförallt: det är fult. En tumme i munnen är lite gulligt, en stor och skrikig napp? Not so much.

Och det är ju viktigt liksom. Att ungarna är söta. Eftersom mitt svintohår vittnar om att jag tydligen helt har gett upp några utseendeambitioner jag hade för mig själv, lägger jag allt mitt fokus på barnen. Och napp är fult, så jag gömmer de nappar vi av någon anledning köpte och vakar som en hök på Emmy så att hon inte petar in någon i Majkens mun. Ungen har ju uppenbarligen ingen koll på viktiga prioriteringar.

Nämen välkommen till år 2011!

De senaste veckorna har jag varit rätt så soffbunden på kvällarna, minst sagt. Och uttråkad. Så uttråkad att jag till och med har börjat botanisera bland det som sänds på TV. Och hjälp. Just nu sitter jag med en sovande Majken på mig och tittar på "Sexlingar i familjen". Det handlar om en kvinna som har sex tvååringar och en jättebebis till man. På riktigt, han är vansinnigt dum i huvudet. På nivån "Öh, jag är man. Öh, jag vill jobba med det här, NU. Öh, du får flytta med våra sex tvååringar ifrån din familj och deras hjälp så att jag kan förverkliga MINA drömmar."

Eller vad sägs om den nya serien "Blue Bloods"? En familj med poliser: pappa polischef, farfar pensionerad polis, sönerna poliser i olika utföranden - alla förutom dottern som ju självklart inte kan vara polis. Hon är istället åklagare. Serien handlar om hur männen i familjen löser brott. Kvinnorna i serien kommer med moraliska åsikter om männens arbete och får ibland kanske komma med något råd eller liknande. I övrigt så är det männen som gör jobbet, männen som har åsikter, männen som löser saker. Det är ungefär lika modernt som Tom Sellecks mustasch, som tyvärr är högst närvarande i serien. Mer närvarande än något som helst jämställdhetstänk i alla fall.

Tacka vet jag de tv-serier jag streamar. Där kan vi snacka om kvalitet. Jag menar, försök hitta något fel på konceptet "14 magra tjejer tävlar om att få se snyggast ut på bild"?

Det hemska monstret

"Det som talar främst för att allt är bra är ju att du som mamma inte har märkt av någon skillnad från dina andra barn."

Vi var på återbesök på BB idag. Hörselprov och läkarkoll och allt gick bra tills läkaren drog lite extra i ben och armar och hummade lite och tittade lite extra och frågade om jag tyckte att hon var som de andra barnen? Eller alltså... märkte jag någon skillnad på henne och hennes syskon? Hur tyckte jag att hon rörde sig hemma?

Och vad svarar man på det, när Majken bara sover i grodställning på någons mage än så länge?

Så sa han att han skulle be en kollega, en barnneurolog, komma och titta på henne. För det var inte så mycket motstånd, spänst, i hennes rörelser som han skulle vilja se. Och med största sannolikhet så "är det absolut ingenting, men dålig spänst i rörelserna kan tyda på vissa sjukdomar."

Kollegan, barnneurologen, kom inom fem minuter och det tog ungefär tio sekunder för honom att konstatera att det inte var något fel på den här ungen inte. Men även om oron aldrig hann slå till ordentligt under de där fem minuterna så gav det ändå en försmak på det jag ju känner till men hade förträngt: den vidriga, makalösa föräldraoron. Den som har gjort att jag har köpt ett andningslarm och inte vågar sova med barnet i sängen och som kommer förpesta min tillvaro i många månader framöver. Först när barnen är uppemot ett och ett halvt år börjar den släppa. Och några år senare springer de ute på nätterna och då börjar ångesten om.

Men just nu, idag, finns det ingen egentlig anledning till oro. Tack och lov för det!

Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen!

Ni vet väl att ni kan deklarera nu va? Eller åtminstone logga in och kolla upp vad ni får tillbaka på skatten (eller får betala in om ni har otur) och sedan skjuta upp själva deklarationen till sista minuterna den sista dagen. Om ni är som vi.

Här får vi tillbaka. Inga större pengar som förra året (de pengar som just nu bekostar den segaste och långsammaste miniköksrenoveringen ever + en ny luftvärmepump), men ändå. Det skulle ju kunna räcka till en Parisresa, till exempel. Det är lite frestande, att lägga pengarna på en resa till ett lite varmare land nu såhär i vårtider. Dit våren har kommit lite tidigare, där värmen är lite mer närvarande. Samtidigt finns det ungefär en miljon hål här hemma att stoppa pengarna i. Och bara tänk vilken orgie man kan ha på valfri plantskola för en summa som motsvarar en Parisresa.

Dessutom kommer ju pengarna först i sommar, och då är det ändå för varmt i Paris. Eller i och för sig, mina kommer ju i december. Men då lägger jag hellre pengarna på knark för att ta mig igenom januari, februari och halva mars.

Sen har jag aldrig fattat det där som ekonomiskt duktiga personer säger om skattepengarna: att det är pengar vi har lånat ut till staten utan ränta. Tydligen är det värdelöst. Jag vet inte jag, men jag ser bara "tvingat sparande" och för en sån som jag är det något man kan offra lite ränta för. Man får tydligen ändå ingen ränta på pengar man handlar upp.

Kras kras.

Nämen vad kul att min foglossning har blivit värre efter att Majken har kommit. Det känns ju logiskt. Vad kommer härnäst? Mer halsbränna? Morgonkräkningar? Ett sug efter konstiga maträtter?

Jag antar att jag får vara glad över att jag inte gått upp i vikt också.

Helgen i bilder.

Fredag

18.44 

 Vi spelar kort, äter choklad och bestämmer oss för att om/när värkarna kommer med tre minuters mellanrum så är det nog på riktigt och vi ska då åka in till förlossningen. Mamma som egentligen skulle ha varit i Japan reste av förklarliga skäl aldrig och det var jag nöjd med. Barnvakt behövdes ju. 

 19.15 

Vi tar ett sista kort på stormagen. Enorm.

 20.52

Jag är glad över att vara på förlossningen. Ska strax göra ctg-kurva. 

 

22.12 

Lite mindre glad, ny frisyr. Har fått lustgas och blev svimfärdig.

 23.14

 Underverket är 10 minuter exakt. Jag är himla glad igen. 

 Lördag

 Vi fick åka hem. Och träffa resten av familjen.

 "Hej där"

 Söndag

 Några vakenstunder var det allt. Här pliras det på moster. 

  

Fast mest sover hon, Majken.

Sedan gick vi på en första barnvagnspromenad i det fina vårvädret. Jag tog ut mig helt, vilket jag fick betala för både då och idag. Men jag tröstar mig med lite lösgodis, vin och brieost. 

Tack så jättemycket för alla gratulationer!

Ouch.

- Mamma! Du har inte stor mage längre!
- Nej, skönt va?
- Ja! Då slipper vi massera dig hela tiden!

***

- Mamma, din mage är mindre nu.
- Ja.
- Fast du har fortfarande en stor rumpa!

Nämen se på fan!

Det var inte bara delicatobollar i den enorma magen. Utan världens finaste lilla tjocksmocka som äntligen tittade ut klockan 23.04 igår kväll. Fint folk kommer sent är ett uttryck som verkligen stämmer. 

Efterlyses.

Finns det ingen som kan ta och uppfinna en graviditetssticka som visar när det är förlossning på G? Jag menar, vi har ju såna som säger "japp, du är på smällen". Hur svårt kan det vara en som säger "japp, ungen är på väg ut"? Det känns som att det skulle underlätta för rätt många. Jävligt många.


/tredjegångsföderskautankoll_84

Vem va're som fucka upp?

Alltså.

Jag har beställt en fjunig, tjock och fet liten bebis. Jag har INTE beställt en decimeter nysnö och mer därtill som det ser ut nu. Någonstans i kosmos har det ju blivit jävligt fel när jag fortfarande är gravid och vi tydligen ska ha snö långt in i april.

Inte en bra dag idag med andra ord.

Det skulle ju vara dans dans dans.

Jag får säkert onda ögat från präktiga mammaklubben nu, men om det finns något jag längtar efter just nu så är det att gå ut och dansa. Dricka vin, höga klackar, enorma mängder mascara och så dans i flera timmar. Jag är en sån som inte har några  problem med att lämna bebisen i pappafamnen och istället för att soffmysa framför något lördagsprogram ge mig iväg ut i den ljusnande vårnatten.

Nu kan ju alla hysterikor andas ut, för trots att jag inte ska amma lär det ta ett tag innan jag kommer iväg för att svinga mina lurviga. Jag tänker på små hinder som att man ska orka röra kroppen, klara av att vara vaken mer än 3 timmar i sträck, och så att man gärna ska kunna komma i några kläder också.

Men sen. Gud vad jag ska dansa. Jag längtar nästan efter det lika mycket som jag längtar efter våren. Och brieost. Och vin. Och ja, en unge någonstans där också.

Äpplet faller inte långt från trädet.

"Mamma... vad skulle du göra om två noshörningar kom emot dig/ en elefant jagade dig mot en krokodil/ du stod nedanför en skylt som ramlade/en ninjatjej kom och attackerade dig/en T-rex jagade dig och ville äta upp dig?"

Nog för att jag är lite glad och stolt över att han verkar växa upp och bli en lika olidlig besserwisser som mor sin, men det är ändå något frustrerande när alla ens svar på olika scenarion bemöts av en liten fnysning, ett överlägset skratt och ett "man kan tänka det, men nähee du, så ska du inte göra!".

Till slut har jag bara lust att lite drygt säga att risken kanske inte är så jävla överhängande att jag ska bli jagad av en utdöd T-rex, så kan jag slippa dessa frågor ett tag? Det känns lite närmre verkligheten att behöva tackla frågan "Vad skulle du göra om det visade sig att du var dömd att vara gravid för alltid?".

Moahahaha.

Vi kastrerar vår yngsta hankatt idag. Allt enligt devisen "om nu inte vi ska få barn ska ingen annan det heller." Det är härligt när man kan leka gud såhär.

Ja... näe.

Man bara: Åh vad kul! Sammandragningar som är rätt regelbundna. Kanske är det något på G?

Man bara: Nähepp. Det var bara falskt alarm. Ja men vad roligt.

Ni bara: Gud vad rafflande att få följa hur ingenting händer med dig. Verkligen. Intressesmurfarna hoppar högt.

It's a man's world.

Alltså, alla dessa igångsättningsknep måste ju vara påhittade av män? Ha sex! Baka bröd! Putsa fönster! Skura badrum! Så jäkla smidigt för dem, männen, att få komma hem till skinande rena hem, nybakt bröd och kolhydratspäckade måltider. Och så få ligga på köpet.

Apropå tipset "putsa fönster" så kan jag i min tur tipsa er om att det inte hjälper. Däremot var det rätt skönt att stå i söderläge med solen i ryggen och putsa lite. På norrsidan var det dock kallt, bistert och mörkt och jävligt snöigt framför varje fönster. Sådär jävligt snöigt att det hade blivit en liten vall, som i sin tur i princip fryst till is.

Och det förstår ju vem som helst, att är man klumpig, höggravid och osmidig är det ingen idé att ställa sig och balansera på den där ishögen och försöka putsa fönster. Så jag gick in igen, kan vi säga. Jag var definitivt inte dum nog att försöka ge mig på det där fönstret, vilket självklart resulterade i att jag ramlade omkull och drog ner en ljung- och isfylld blomlåda över mig själv. Det gjorde jag alltså inte. Någon måtta på dumheterna får det ju vara.

Bryt ihop och gå vidare.

Idag har jag gråtit. Idag har jag tyckt så synd om mig själv att jag har suttit och snyftat i bilen på väg hem från ett barnmorskebesök jag inte ville gå på. Inte för att min familj har svepts bort i en tsunami, inte för att jag är livrädd för strålning från en kärnkraftsverkskatastrof, inte för något egentligen. Förutom att mitt alltför välmående barn har det alltför bra i magen och inte vill komma ut.

Och det är illa, när man är smärtsamt medveten om hur larvigt det egentligen är. Jag vet ju att jag borde vara glad och nöjd över att jag kan bli gravid, över att barnet är friskt vad vi vet, över att den enda svårighet jag behöver tackla just nu är övertid och hot om igångsättning. Jag vet att jag borde vara tacksam. Och just därför är det så jobbigt när jag inte är ett dugg tacksam. När min avundsjuka över att det inte var jag nästan överskuggar glädjen för kompisen som fick barn inatt. Jag skäms samtidigt som jag tänker att jag faktiskt var den som stod på tur. Som om det finns något kölappssystem.

Jag vill inte vara den här personen. Jag vill kunna vara en sådan som fyller de här dagarna med vettiga aktiviteter och gör fucking saft av citronerna. Istället sitter jag och gråter i bilen. Men tja, jag har ju i alla fall vett att skämmas över det.

This is how "desperat" looks like.

Igångsättningsdrink.

1.5 liter vatten
2 pressade citroner
2-4 matskedar honung eller lönnsirap
2 matskedar färskriven ingefära
2 teskedar cayennepeppar


Inte det godaste jag har smakat. Bottoms up!

Flashback infiltrerar.

Jag sitter ju sjukt mycket på Familjeliv.se just nu. Det blir lite så när man inte riktigt orkar ta sig för något vettigt eftersom det enda man har i huvudet är "när FAN ska jag föda barn?!". Men i alla fall så stör ett fenomen mig så enormt: låtsastrådar med syftet att misskreditera. Folk som startar trådar i syfte att få folk upprörda över något, främst feminism/genus eller invandrare.

Till exempel så kan man hitta trådar om den galna genusförskolan där barnen blir utskällda om de leker med fel leksaker. Vid lite vidare efterforskningar finns det ingen sån förskola i den nämnda kommunen, men det spelar mindre roll. Skadan är redan gjord. Folk kommer ändå komma ihåg när de läste om hur genus gick för långt. Eller mamman som tvingar sin son att ha klänning och flätor för att hon "hatar patriarkatet". Dessa trådar är ju så uppenbart fejk, men ändå. Folk reagerar, säger ifrån, tar som bevis för att något ju ändå är galet med världen.

Eller invandrartrådarna. Alla dessa som börjar med "jag är absolut ingen rasist, men..." och så är det långa historier om hur invandrare (och gärna ensamkommande flyktingbarn) har hotat, skrämt, våldtagit, förstört, fått fördelar, fuskat, ljugit, stulit. Det är samma sak här, det är så genomskinligt att det nästan lyser i ögonen, men folk vill ju inte se. De vill ju få förfasa sig, få stämma in i mobben, få vatten på sin kvarn.

Och bakom allt det här ligger väl de näthatare som befolkar flashback och aftonbladets kommentarsfält. De män som inte har viktigare saker att göra än att hata allt som på något sätt inskränker den vita mannens totala makt. Det är så otäckt, samtidigt som det är så sorgligt. Har man verkligen ett så futtigt liv att det är värt att starta låtsastrådar om genusförskolor? Tja, tydligen.

Ännu sorgligare är att folk går på skiten. Vilket gör mig ännu gladare över att jag inte ska amma den här gången: tydligen säger forskningen nu nämligen att barn blir smartare av att ammas. Man ska fan inte vara smart i den här världen, då ser man hur dumma alla andra är.

Med ljusnande tider för ögonen.

Varje morgon jag vaknar och det är sol får jag en sån intensiv längtan efter påsken. Nog för att det är irriterande att den flyttar på sig, men det är ändå nästan min favorithögtid. Julen tronar ensam på toppen, men påsken är där och nosar i hälarna. Med påsken kommer ljuset och våren. Maten är godare än på julen; slemmig skinka byts ut mot fräsch lax. Ägg, kyckling och godis - inte helt fel det heller. Och det finns inga krav eller måsten. Påsken är helt enkelt bara en härlig familjehögtid utan det där krånglet som kan komma med jul. Utan kraven på att allt ska vara så himla rätt och ordnat och allt sånt. Bara god mat, godis, vår och gemenskap. Och vackert pynt!

Jag tror att vi firar påsk rätt rejält för att vara ateister. Jag pyntar och dekorerar och planerar och lagar mat och längtar långt i förväg. Vi köper godis och gömmer ägg och letar, vuxna som barn. Ungarna ritar påskkort och klär ut sig och går påskkärring - även om man här i Örebro går på fel dag - och allt är bara mysigt. Ljust. Glatt!

I år har vi dessutom en ny liten påskkärring eller -gubbe med oss. Som kan få flytta runt mellan olika famnar medan vi äter ägg med räkor eller som storögt kan betrakta påskriset med färgglada fjädrar. Jag längtar!

Firar ni påsk? Och vilken dag går ungarna påskkärring på där ni bor?

Yay and nay

Dagens yay:

De kjolar jag köpt online var precis så fina som jag tänkt mig såg jag när jag öppnade paketet som kom med posten idag.
Det var sol några stunder idag.
Jag har tv-kvällen inplanerad. Uttråkad som man är såhär på övertid är det en stor händelse.

Dagens nay:

Hinnsvepningen gav noll effekt.
Halsbränna.
Mitt dåliga tålamod med den evigt gnällande femåringen.
Tja, I'm still knocked up.

Jag kanske borde illustrera inlägget med någon bild av något slag, men kameran är undanplockad. Lite naivt så tänker vi att "snart drar det igång" och då måste man ju ha en kamera att ta kort på allting med. Eller alltså, inte allting. Vi sparar fotograferandet tills den kladdiga delen är över och ungen är ute. Men i alla fall, kameran ligger där den ligger. Dessutom vet jag inte hur man tar kort på halsbränna...

Inget fel på självförtroendet i alla fall.

"Och vi var 100 stycken som tävlade. Fast en hade ont i svansen och orkade inte tävla. Men jag, jag var skitsnabb! Jag bara svisch och fjooom och bara liksom kom först! Så himla snabb var jag. Jag var först fram av alla, ingen annan hade en chans! Så snabb var jag! Så jättecoolt att jag liksom vann!"

Det ska vara en femåring till att skryta om hur man som spermie kom först till ägget...

Dagens insikt.

Det finns tydligen människor som aldrig läser om böcker. De resonerar som så att har man läst den så har man läst den och varför skulle man göra det igen?

Jag är en sån som läser om böcker, ideligen. Det är ju som att äta en favoriträtt; man vet att det är bra men man kommer inte ihåg exakt hur bra. Sen visst, vissa böcker har jag läst så ofta att jag kan dem utantill (Lilla huset på prärien-serien typ) och andra har jag läst igen bara på grund av brist på nya böcker. Men som princip: varför skulle man inte läsa om? 

Jag har förvisso en bok som jag inte vågar läsa om. Den var så vacker när jag läste den, det var mer än en bok, det var en läsupplevelse. För att vara klyschig. Och jag som egentligen inte gillar poetiskt språk och finstämdhet vågar inte läsa om den av risk för att bli besviken. "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson.. Ja men ni hör ju på titeln att den är poetisk och fin. Inte min stil alls. Ändå - vågar inte läsa om den ens.

Nu funderar jag på att ägna de dagar jag går på övertid åt att läsa om min samling Lottaböcker. Det tar ungefär 30 minuter att läsa en bok, perfekt! När samlingen är utläst återigen så kanske ungen är redo att komma ut. Man kan ju alltid hoppas.

Apropå lätt förståndshandikappad.

Vi har inget kakel kvar i vårt kök. Det är sånt man kan ägna sig åt nämligen om man är trött på att gå och vänta på att föda barn: knacka kakel, spackla och slipa och måla gipsvägg.

Nu kan jag ju känna att ifall någon vill kasta hit ett pris för att inte vara den vassaste kniven i lådan så kan jag acceptera det utan invändningar. Det finns liksom lite begränsningar för vad en ytterst höggravid kropp klarar av. Vilket ju de flesta kan räkna ut med en lilltå. Å andra sidan har matte aldrig varit min starka sida; tydligen inte konsekvensanalys heller.

Hur fult kök hade man förresten innan om det är snyggare med rå gipsvägg än med hyllor och kakel? 

Men för att vara lite positiv...

... så var det ju kul att Eric Saade vann igår. Eller, håller ni inte med? Han var vår favorit här hemma. Dagisbarnen älskade honom för att det var manboy, och jag hejade på honom för att han var den enda som kunde slå äckel-Danny.

Idol-Danny som förresten i någon artikel häromdagen sa att "mina fans skäms inte för att de gillar mig". Man bara, näe för de är ju lätt förståndshandikappade och förstår inte hur pinsamt det är att gilla en idolprodukt med blekt hår och noll talang. Det är inget att skryta om Idol-Danny (man måste kalla honom för Idol-Danny, för han blir sur då. Han vill stå på egna ben. Ha ha ha.)!

Men i alla fall då. Eric Saade was popular här hemma. Särskilt hos treåringen.

Denna dagen, misär.

- Mamma, varför äter du pizza till lunch?
- För att jag försöker få ut något positivt av den här dagen.
- Är du sur?
- Ja.
- Varför då?
- För att er lillebror eller lillasyster inte vill komma ut.
- Jaha.
- Japp.

Och så har vi satt standarden för idag. Pizza till frukost, jag funderar på lördagsgodisrester till mellanmål och datorspel för barnen hela långa dagen tills den här dagen äntligen är över och vardagen rullar på igen. På övertid.

"Du har 0 dagar till beräknad förlossning". My ass!

Nope, inte idag heller.

Fördelar med att inte föda barn inom utsatt tid*:

1. Man har ett intakt underliv längre. Förmågan att sitta ska inte förringas.

2. Man vet var man har barnet. Och det kräks inte.

3. Huset blir väldigt rent.

4. Man hinner se både melodifestivalen och Downton Abbey.

5. Man får några dagar till på sig att gravidäta innan man ska banta bort de kilon som nämnda gravidätande har gett en.

6. Förslag?


*(Ok då, tekniskt sett har jag beräknad födsel först imorgon. Men det är noll känningar här. Jag har storstädat hela huset och fick knappt en sammandragning, så förlossning - I think not. Och enligt statistiken föder enbart 3% på sin beräknade dag. Och jag brukar inte ha statistiken med mig. Så i praktiken är jag redan på övertid och tänker vara bitter som fan helgen ut.)

"Mamma, jag har jätteont i örat!"

Gud.

Orkar inte.

Lediga fredagar

Att ha barnen hemma från förskolan på fredagar lät som en bra idé tidigare i vintras. Liksom lite sådär mysigt och gosigt. I verkligheten så blir man tydligen bara tröttare och grinigare ju gravidare man blir, och en hel dag med två barn som vill underhållas är inte längre varken gosigt eller mysigt. Bara... skrämmande.

Klockan är inte ens elva och vi har redan hunnit med tevetittande, datorspelande, på- och avklädning och bad. Som tur är har vi ingen lunch hemma, vilket gör att jag med gott samvete kan dra med dem till Max och mata dem med transfetter och smittsamma lekland. Sen är väl klockan typ ett och det är ändå en ocean av tid kvar tills helgen börjar.

Men hey! Det är ju kvantitetstid, inte kvalitetstid som räknas. Säger di.

Hollywood style

Jag tror inte att de rika och framgångsrika i Hollywood väljer att snittas några veckor i förväg för att de inte vill att deras kroppar ska bli förstörda. Kroppen förstörs ju så fort man har kissat på en sticka, det vet ju de flesta som har varit gravida.

Nej, jag tror att de väljer att betala sina läkare att snitta fram ungarna för tidigt för att de har alldeles för mycket självrespekt samt pengar för att behöva finna sig i att en dag tänka tanken "Jag tar på mig mjukisbyxorna nästa gång jag går på toaletten, så slipper jag lyfta benen så många gånger."

/osmidig_84

Ont, det gör ont.

Som "jag kan föda när som helst"-havande går man och längtar efter smärta. Verkligen längtar. Varje kväll när jag lägger mig tänker jag "kanske får jag ont i natt"? Varje morgon när jag vaknar undrar jag ifall idag är dagen då smärtan äntligen kommer. Det är ett lite sjukt beteende, jag medger det. Men så fort smärtan kommer så är man tillbaka till normal igen och undrar vad fan man skulle ha ont för.

Men nu är jag mitt inne i det sjuka beteendet. Det är tur att jag vaknar fem gånger per natt för att gå på toaletten, så att jag verkligen har tid att känna efter. Gör det inte lite ont? Kommer det ingen smärta snart?

Och så när jag vaknade i morse; äntligen! Jag har ont! Jätteont till och med. Vad bra!

Synd bara att det var i bihålorna.


(Man kan ju tycka att det är märkligt av mig att hänga ut min kropp och dess funktioner såhär på internet, där alla kan läsa. Både kända (typ... Markoolio?) och okända. Men så fungerar vi i bloggenerationen. Vissa går till och med så långt att de beskriver kroppsutsöndringar och kroppsvätskor för hela internet. Så långt tycker jag inte att man ska gå, jag tycker att man ändå borde känna de man delar såna detaljer med. Eller, åtminstone ha träffat. Så om ni ursäktar mig tänker jag gå och fråga snubbarna som installerar vår nya värmepump ifall de tror att min slempropp har gått.)

Det är ju viktigt med regler, har man hört.

Vi har alltid haft som uppfostringsfilosofi att det inte behövs så många regler. Man får inte skada varandra eller vara elak mot varandra eller förstöra andras saker och sådär, men vi har liksom försökt undvika långa regeltavlor och tänkt att det mesta löser sig ju av sig självt.

Idag hade Noa fått rita och berätta om vilka regler vi har hemma. Tydligen har vi två regler:

1. Man hänger tvätten inomhus. För hos oss regnar det tydligen alltid, så den går inte att hänga ute.

2. Man får inte tappa tunga saker på varandra.

Jag vet inte, måste man kommentera sånt vidare? Jag tycker att det är rätt sunda regler, trots allt. Även om jag också är lite missnöjd med regnet.

Lite lunch.

Jag bestämde mig för att fixa det sista jag behöver uppe på stan idag. Big mistake. Huge. Efter två affärer ville jag lägga mig ner och dö, men det var lite för kallt på marken för det. Så jag släpade mig iväg till frisören för att få vila och få kortare hår. Hade de tid med mig? Nej. Så nu sitter jag på pizzastället och ska äta buffe med fem andra höggravida. Jag vet inte vem det är mest synd om? Mig, den oklippta människospillran, eller pizzastället som kommer gå i konkurs efter en flodhästattack?

Fake it 'til you make it.

Idag tog jag på mig vårjackan och köpte glass och åt den i solen. Jag funderade på att ta mina vårskor också, men jag kände att de decimeter snö som fortfarande ligger kvar skulle ställa till det lite då. Men i övrigt låtsades jag att det var vår, allt enligt devisen "låtsas att det är på riktigt så är det på riktigt". När jag blundade gjorde solskenet och fågelkvittret så att jag nästan trodde på det själv.

Så snart tänker jag ta på mig mjukiskläder, greppa lustgasen i högsta hugg och vråla att jag har ont. Allt enligt devisen "låtsas att det är på riktigt så är det på riktigt".

Om det går att fejka fram våren så går det väl att fejka fram en förlossning också?

Små problem och stora.

Inatt drömde jag att jag hämtade barnen på förskolan. Sen lämnade jag dem på parkeringen i några minuter medan jag sprang in för att hämta mössor och vantar som hade glömts. Väl därinne kom jag på att det vore ju kul om ungarna fick med sig någon kompis hem, så jag frågade en tjej som gärna ville följa med oss hem och leka.

Så skulle jag då ringa hennes mamma eller pappa, men fick inte tag på någon av dem. Och det var inte så konstigt, för de var tydligen i jordanien för att avliva sin hund! I alla fall så hade den här tjejen någon moster som bodde en bit bort, och jag bestämde mig för att åka dit och fråga om lekdejten.

Någonstans på vägen bland kossor och hästar ( i drömmen var det härlig sommar helt plötsligt) kom jag på att mina stackars barn fortfarande stod på parkeringen och väntade på mig. Enligt dem hade jag ju bara sprungit in för att hämta mössa och vantar (trots sommaren?) och jag fick panik när jag insåg att de kanske var oroliga eller hade gett sig iväg ut på vägen. Men så viktigt var det tydligen för mig att försöka fixa en lekdejt till mina barn, att jag hellre lämnade dem ensamma på en parkering än lät dem åka hem utan en kompis.

Man behöver inte vara en hjärnskrynklare för att inse att jag har stora komplex över min sociala inkompetens och att jag är rädd för att föra över mina problem som barn på mina egna ungar. Och det där de säger med "små barn, små problem - stora barn, stora problem" verkar stämma. Mina ungar är fortfarande små, men rädslan för att de inte ska ha vänner eller för att de inte ska klara av skolan eller för att det är något fel blir mycket större när det inte längre bara handlar om att barnet är sent med att sitta eller är lite dålig på att prova nya smakportioner.

Men idag är det Internationella kvinnodagen och jag skäms lite över mina problem. För i de stora hela är de ju små. Jag tror att alla de kvinnor som dör i barnafödsel gärna hade fått chansen att oroa sig över sina barns framtid. Jag tror att alla de kvinnor som har döttrar som inte får gå i skolan skulle ge blanka fan i ifall det blev en lekdejt på eftermiddagen eller inte. Jag tror att de tjejer som fortfarande könsstympas och våldtas och säljs som varor skulle ge vad som helst för att få vara barn, inte köttstycken.

Så idag tänker jag inte bry mig om mina små problem. Jag tänker större. Och det finns säkert någon manifestation eller demonstration eller firande där ni bor. Gå på det! Själv kommer jag inte iväg på något, men jag tänker åtminstone ha vett nog att vara tacksam över det faktum att jag trots allt har det jäkligt bra.

Socialt inkompetent eller ej.

Som en tickande bomb, eller vilken valfri metafor ni nu vill.

Jag har beräknad födsel på söndag, 13:e mars. Vilket i teorin betyder att barnet kan komma nu. Precis nu. Precis när jag sitter och skriver det här kan vattnet gå och så sätter allt igång. Eller så börjar det med värkar. Eller så händer något annat, men ni fattar principen?

I praktiken så kommer jag ju säkert gå över tiden, men det förändrar inte känslan av att vara en krutdurk av något slag. Eller en tickande bomb eller en till bristningsgränsen fylld ballong. Det är så påtagligt att barnet ska ju faktiskt ut nu inom kort. Inom några veckor, inom de närmsta dagarna. Så varje steg jag tar, varje andetag jag tar, är det någon som håller koll på mig. Alltså jag själv.

Man blir så sjukt fixerad vid sin egen kropp när man går och väntar på Tecken På Att Det Är På G. Kliar det i hårbotten så kanske det är ett tecken. Nyser man så hoppas man att vattnet ska gå. Varenda sammandragning är en potentiell förlossningsstart och det tär på psyket något enormt. Den eviga väntan, den konstanta spändheten, vetskapen om att om fem minuter så KAN DET STARTA.

Att inte fler kvinnor får lugnande piller i slutet av graviditeten är konstigt. Särskilt med tanke på alla dessa frågor man får. Är det dags snart? Ja. Nu kommer den väl snart? Förhoppningsvis. Är det något på G? Uppenbarligen inte. Har det hänt något? Ja, jag står här med tjockmage och är oberörd fastän ungen kom i helgen och nu ligger och sover hemma. Eller inte.

Och sen då, när man går över. Och när man har en mamma aka barnvakt som ska åka bort 5 dagar efter beräknad födsel, då. Jäklar vad det stressas och undras och frågas och kommer inte barnet snart?

Tro mig, hade jag haft en aning om när ungen kommer skulle jag vara glad. Men det har jag inte. Ingen alls. Så jag fortsätter analysera varenda hostning och blinkning och sammandragning och kommer hinna bli galen på kuppen.

Och de som säger "men försök att inte hänga upp dig på ett specifikt datum" har antingen aldrig varit gravida, eller så har de fått barn innan sitt utsatta datum.

Eller så har de bara glömt.

Alltså, det här med påsken.

Det är så himla godtyckligt, det här med påsken. I år är påskafton den 22 april om jag inte minns fel. Det är ju sjukt sent, bara en vecka senare är det vintern rasat ut... och så ska det vara vår.

När vi nu ändå har sagt och bestämt oss för att även påsken är en kristen högtid (de är ju ena jävlar på att sno åt sig alla högtider, de däringa jesustroende) så vore det väl lämpligt om historien ändå höll. Jag menar, det måste ha varit jättesvårt förr i tiden när långfredagen skulle vara till för att sörja Jesus, när man inte ens kan motivera varför för sina ungar.

- Men alltså mor (för så sa man förr). Varför måste vi sitta här och glo (så sa man kanske inte förr) in i väggen för?
- Jo, det är ju långfredagen, dagen då Jesus dog.
- Idag?
- Ja!
- Du svär?
- Jag svär.
- Idag, den 21 april dog Jesus?
- Ja, säger jag!
- Konstigt, för förra året dog han tydligen den 27 mars.
- Eh...

Jag vet att det har med vårdagjämningar och fullmånar att göra, men ska det hjälpa till på något sätt? Antingen dog ju Jesus och återuppstod och ärligt talat så kan det ju inte vara så svårt att hålla koll på rätt datum när någon kommer tillbaka från de döda? Eller så gjorde han det inte* (det är alltså så det är i verkligheten, men vi kan ju låtsas för att få ha kvar lite röda dagar, ok?) och då behöver man väl kanske inte heller tvinga barnen att sitta och glo på en vägg?

Fatta hur skeptiska vi skulle vara om julen helt plötsligt ett år inföll den 17 december, nästa år var det återigen dags för att "fira Jesus födelse" (men det har vi ju gått igenom så mycket nu att ingen längre väl tror är anledningen till att vi firar jul?), men då hipp som happ så hade han fötts den 2 januari istället. Nej, då är det mycket bättre att ha det som vi har det nu; han föddes på sommaren men vi firar ett halvår senare istället. Mycket mer logiskt.

Äh, jag är bara bitter för att jag inte få fylla år på påsken i år. 2009 inföll påsken precis ihop med min födelsedag och jag kunde låtsas att allt godis, allt sällskap, all god mat och hela härligheten var till för mig, amen. Dessutom var det sjukt varmt då, vi gick omkring i linnen och shorts i början av april. När jag tittar ut genom fönstret nu känns det som att det kanske är bra att påsken är sen i år. Kul att skicka ut ungarna för att gå påskkärring i den meter snö som fortfarande ligger kvar här.


*(Lite OT, men på wikipedia kan man om Jesus uppståndelse läsa: "Uppståndelsen faller alltså helt inom trons område och det följande är en kort redogörelse för Kristi uppståndelses betydelse och innebörd i den kristna tron." Man bara nähe?! Det finns alltså ingen fakta om hur en man började leva efter att ha dött? Vad himla märkligt!)

Offline

Vi hade inget internet under eftermiddagen. Precis när vi hade tänkt slappa och bara vara och slösurfa så var vi helt avskurna från das internet. Helt plötsligt blir det jättesvårt att komma på saker att göra, bara för att man inte är beredd på det. I en dragig sommarstuga har jag inga problem med att klara mig utan internet. Hemma? Krångligare.

- Ja, men vi kan ju se på avsnittet av Downton Abbey vi missade igår.
- Hur då?
- På SVT Play... eller inte.

- Men du! Googla något recept på någon enkel sak att baka då.
- Googla?
- Äh, vafan.

I vanliga fall kan vi ju använda oss av kokböcker, läsa vanliga böcker eller bara slöglo på TV, men när man inte kan eller får använda internet är det plötsligt det enda alternativet man kommer på.

Men nu är det tillbaka, uppenbarligen. Och jag kommer helt plötsligt inte på vad jag skulle ut på nätet och göra...

Vecka flodhäst.

Ska vi ta och enas om att nu räcker det? Det här är sista bilden på mig som höggravid, imorgon vaknar jag och så kommer ungen ut och hej och hå. Ni är med på det?

Jo men visst. Jag blev frisk nog för att blondera håret isblont och slänga på mig lite smink.

Jag har en kompis som ska ha 30-årsmiddag idag och ärligt talat vet jag att jag kanske alienerar er allihop nu, men när blev jag och mina vänner så gamla? 30 är ju ingen ålder, egentligen (ijenklien), men det är ju närmre 40 än 20. Och när hände DET? Jag väntar ju fortfarande på att bli vuxen och så har jag kompisar som går och fyller 30. Tur att jag har 3 år till på mig att noja om det innan det blir min tur. För jävlar, noja, det kommer jag att göra!

Nu är hon den snyggaste 30-åringen som gått i ett par skor och jag kommer sitta i ett hörn och känna mig flodhästig hela kvällen. Men vad fan. En flodhäst utan utväxt i alla fall!

På bättringsvägen.

Jag vill inte längre dö. Jag är förvisso inte helt frisk, men det finns liksom en vilja att existera som inte fanns förut. Och så är det bara 9 dagar kvar till beräknad förlossning; det firade vi med att riva ner överskåpen i köket idag. Jag tänker liksom så att ju mer jag krånglar till, bokar upp mig och gör oss icke-redo för att barnet ska komma, desto troligare är det väl att hen kommer just mitt i allt? Så att det inte ska passa alls?

Worst case scenario är att jag ändå går över tiden ett gäng dagar. Men då kommer barnet i alla fall ut till ett snyggt kök och en (förhoppningsvis) frisk familj, så det känns lite som win-win.

Nu ska jag festa till det med en cocktail på cola, papaverin och alvedon. Är det fredag så är det, eller hur?

Bondtolvan, grus och jeansjackor.

Jag längtar efter våren; det gör vi alla. Våren är den årstid som fyller mig med mest lycka, alla kategorier. De första promenaderna på grusiga asfaltsvägar utan snö. Den första glassen i solskenet. De där första solstrålarna som man känner bränner på huden, inte bara blekt värmer.

Vår är jeansjackor för mig. Jag har inte haft en jeansjacka på många år, mina barn har inga jeansjackor men det är jeansjacka som är vår för mig på riktigt. Jeansjackor och basketskor som gör att man känner varje gruskorn. Och så att hoppa hopprep: bondtolvan och vem ska veva och vem ska hoppa och har det kommit några tussilago än och när ska den sista snön smälta egentligen och hur länge kommer det vara ljust ikväll och blir det en sån kväll som är kall men rosa och som vittnar om att våren faktiskt är här?

Men ute ligger snön fortfarande tung, blöt och ful. Det är grått och smutsigt och våren känns makalöst långt borta. Och sen kommer den, passerar och helt plötsligt är det sommar och flugor och varmt och det är ett år kvar till dessa få veckor av total skirhet och förvissning om att vi överlevde faktiskt. I år också, vi överlevde! Jag hoppas att vi snart är där, för just nu känns det rätt så hopplöst.

Ynk.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag hoppas att ungen inte vill komma ut nu. Inatt lyckades jag skrapa ihop ca en timmes sömn mellan 22-06. En timme! Däremellan hostade jag, nös, snorade, grät, snorade, svor, hallucinerade av trötthet, snorade och hostade. Och mitt i allt hanteras de sedvanliga krämporna som foglossning och ryggont och sånt.

I en och en halv vecka har jag mått så dåligt att jag nu inte orkar mer. På riktigt, jag bryter ihop av minsta lilla. Det är inte ok att ryggskott avlöses av gallkramper som avlöses av en dunderförkylning, och allt det ovanpå det underbara tillståndet som kallas "höggravid".

Just nu sitter jag upp och fryssvettas. Ni vet, en del av kroppen är så kall att man huttrar, en del av kroppen rinner det svett på. Så jävla glamouröst. I övrigt mår jag illa och kan inte riktigt vara säker på ifall det kommer från sömnbrist, dunderförkylning, graviditet eller om jag ska toppa den här helvetesperioden med en maffig magsjuka.

Det är kul nästan jämt!