You win some, you lose some.

Idag var vi på badhuset och utanför, på en dörr och ett fönster, satt det vedervärdiga klistermärken med reklam för svenskarnas parti. Nassepropaganda. Så jag rev ner dem, rev sönder dem och slängde dem i soptunnan.

Sen badade vi och jag hade mod nog att skälla ut några killar som stänkte, störde och förstörde i bebisbassängen trots sina (uppskattade) nio år. Fy katten vad jag har svårt för ouppfostrade skitungar och jag VET att det ju "egentligen" inte är deras fel, men ändå. Som tur var satt det en pappa i närheten som tröttnade lika mycket som jag och som sa allt det opedagogiska och otrevliga som jag höll mig för god för. Tack!

Så jag tycker att jag ändå har gjort några bra saker idag. Visst väger det upp för att jag råkade sparka Emmy i ansiktet så att blodvite uppstod i morse? Ja? Bra!

(Ja, RÅKADE. Jag och maken hade brottningsmatch i sängen, jo brottningsmatch, och han hade låst fast mig i något grepp och jag skulle försöka sparka mig fri och träffade Emmy mitt på kinden så att hon började blöda i munnen på något sätt. Inte ett av mina stoltaste ögonblick sen jag blev förälder precis. Inte alls faktiskt.)

*surfar på hemnet*

Vårt brännässlehelvete måste ta slut snart, annars riskeras min psykiska hälsa. Jag har dragit upp så många rötter att de helt utan överdrift skulle kunna fylla vårt vardagsrum. Nyss var jag ute i "dungen", som är en del av vår trädgård vi har låtit vara under tiden vi har försökt få ordning på resten av helvetesgården, och försökte börja rensa nässlor där. För det säger ju alla: man ska ta dem när de är späda. Späda my ass. Vet ni hur hårt deras förbannade rötter sitter?

Det blir någon slags kamp mellan mig och de gröna små helvetiska fanskapen. Jag bara måste döda dem. Om hungerspelen hade utspelat sig bland nässlor och deras barn (sticklingar?) hade jag suttit på första parkett med popcorn och blodlust. Jag hatar dem. Och jag kan inte sluta dra upp dem, jag kan inte låta en enda rot vara ifred. Det går inte. Jag måste dra, riva, hacka, gräva, förgöra.

Mina händer ömmar och är röda, trots handskarna, så hårt har jag gått åt nässlorna. Men vad de gör med mina händer är inget mot vad de gör mot min stackars känsliga själ. Jag HATAR nässlor. Jag önskar dem alla en plågsam död. Jag vill att de ska utrotas.

Den dagen trädgården kan räknas som nässelfri, den dagen behöver jag inte oroa mig längre. Men fram tills dess finns det en överhängande risk att jag när som helst förlorar mitt förstånd i kriget mot min gröna nemesis.

Mållös.

Har just tittat igenom de 1023 bilder som finns på mig i vår bildmapp i datorn. Vill nu riva ut mina ögon, radera mitt minne och skänka all rikedom till min man som stannar hos mig. Har också fått en finne på halsen. Ja ja.

Alltid när jag sett fula bilder på mig själv får jag sån lust att dra på mig något riktigt snyggt och sminka mig så mycket att till och med de som jobbar på sminkaffärer skulle tycka att det var lite för mycket. Men eftersom vi ikväll ska hem till en annan barnfamilj för pizzakväll känns det lite... malplacé, minst sagt.

Alltså verkligen. Ifall jag någon gång befinner mig i en situation då jag behöver tortera någon har jag fullt med ammunition. 1023 bilder. Talk bitch!

Felcastningar, hit me!

Innan jag började läsa Hungerspelen läste jag något om att "alla" de goda i filmen blivit castade med svarta och att folk reagerat negativt på det. Sjukt. Men i alla fall, eftersom jag inte hade läst boken så missuppfattade jag något och när jag väl började läsa trodde jag att Peeta i filmen var svart och satt därför och svor för mig själv varje gång hans blåa ögon, blonda hår och blekhet nämns. För rätt ska vara rätt.

Jag avskyr dåligt castade filmer, särskilt när de görs efter en bok. Som i BBCs version av Stolthet och fördom (som för övrigt är makalöst bra), där Jane inte alls är snygg. När halva premissen för boken är att hon är otroligt vacker känns det som lite fail. Ja ja, jag vet. Det är skitsvårt att hitta vackra kvinnor i England, men ändå. Fel.

Eller för den delen när Barbara Havers i filmatiseringen av Elizabeth Georges böcker om Lynley och Havers blir helt fel. Om det står i boken att hon är fet, tjock, ovårdad, inte kan klä sig osv, hur i helvete kan de mena att det här är en bra motsvarighet?

(Ja, jag vet att jag har bloggat om det här förut. Men alla var inte här då. Okej?)

Det är nu ni ska dela med er av era mest irriterande felcastningar. Kör!

Pyrande, syrande, kvävande.

Det ligger något och pyr i kroppen. Kanske bara en vanlig förkylning. Mest troligt en helt vanlig förkylning. Men den stör. Jag har ont i huvudet och ont i halsen och trots att jag tog en tupplur i förmiddags vill min hjärna och kropp inte vakna till.

Jag har alltså en enorm lust att åka och köpa några liter lösgodis och bädda ner mig med böcker, filmer och täcke i soffan. Sån sjuk lust att jag är väldigt nära att lämna barn med tillhörande kompis hemma och dra iväg till närmsta affär.

Men jag har ju slutat äta godis och direkt efter kvällsmaten ska jag åka till ett kallt omklädningsrum och sitta där med andra förskoleföräldrar och vänta på att våra ungar ska gympa färdigt. Jag kan inte ens ge mig ut och springa eftersom min benhinneinflammation har blivit etter värre trots all vila. Och sen hem, lägga barn och så är det kväll igen.

Jag behöver godis och glass och varma täcken just nu. Någon som vill förbarma sig över mig?

Hypen. Hungern. Spelen.

Jaha.

Igår kväll tänkte jag gå och lägga mig klockan 20, men sen började jag läsa Hungerspelen och fastnade. Nu, tre böcker senare, är jag klar och tänker lite som... jaha? Alltså, missförstå mig rätt. Det var bra böcker. För att vara såna böcker. Ettan, dvs själva "Hungerspelen" var bäst och de efterföljande var sämre. Enligt mig då.

Men hypen? Jag förstår den inte riktigt. Framför allt kanske för att jag för många år sedan läste bokserien av John Marsden som börjar med boken "Imorgon när kriget kom" år 1994. Det är så mycket som är likt i trilogin om Hungerspelen och dessa böcker, och jag känner lite att Marsdens böcker förtjänar mer uppmärksamhet än de fått.

Om ni gillade böckerna om Katniss och Peeta borde ni alltså läsa böckerna om Elle, Lee, Homer, Fi, Kevin, Robyn och Corrie också. Det finns dessutom sju böcker i den serien, så mer läsning att njuta av.

Ungdomsböcker är generellt så himla underskattade. Mer ungdomsböcker till folket helt enkelt!

Ellens föräldraskola.

Som erfaren förälder med tre barn står jag ibland och ser på när lite mer oerfarna föräldrar gör bort sig med sina barn. Jag ser fällan, hinner inte varna, och sedan kan jag bara lägga huvudet lite på sned av medlidande och tänka att de får skylla sig själva. Jag kan ju faktiskt inte vara en personlig mentor till alla föräldrar jag stöter på. Jag förstår att det skulle vara uppskattat, ibland till och med nödvändigt, men jag hinner inte.

Men jag har tänkt som så att jag ju kan dela med mig lite av min visdom här på bloggen. Så att inte all den här kunskapen enbart kommer mig själv, och mina barn, till nytta. Bra va? Då börjar vi!

Lektion ett: mutan


Nybörjarföräldrar gör alltid samma misstag: de drar fram mutan för fort. Nervöst och hastigt hasplar de ur sig "du får glass om du följer med och handlar", och genast förstår barnet att det finns ett förhandlingsutrymme. Varför skulle de annars bli erbjudna en belöning sådär rakt upp och ner? Och de säger nej, trots glassen. (Om de inte är typ två år och inte fattar nåt, men att vara förälder till en tvååring är ju inte precis krångligt.) Så står föräldern där med sin muta och förstår nada. Vad hände?

Jo: du måste först tala om problemet. I det här fallet kan vi ta... helt hypotetiskt nu... att föräldern inte vill låta barnen ta med kompisar hem från skolan av olika anledningar. Kanske vill hen mysa med barnen? Kanske har hen ont i huvudet? Kanske vill hon ha lugn och ro att läsa ut Hungerspelen? Vem vet, it's all hypothetical. Säger vi.

Ja, först måste då denna fiktiva förälder presentera för de fiktiva barnen att idag blir det ingen kompislek. Sen måste föräldern vänta ut utbrottet. Det är här många föräldrar gör sitt misstag och springer in med sin muta. GÖR INTE DET! Vänta. Kommer mutan in nu kommer barnet förkasta den och säga "jag vill ÄNDÅ" och då har man som förälder tappat sitt trumfkort.

Sedan står föräldern fast vid sitt beslut. Det är inte förhandlingsbart. Inga kompisar med hem idag. Vänta ett tag till på den efterföljande reaktionen. Sedan, med stor finess och lagom nonchalans, smygs mutan in som av en händelse. Till exempel kanske föräldern lätt säger "skynda dig att ta dina kläder nu, för jag tänkte att vi skulle hinna göra chokladbollar innan maten". Återigen ett helt hypotetiskt exempel, för den fiktiva föräldern kanske var sugen på lite chokladbollar till Hungerspelen. Och då, DÅ kommer barnen att lyssna. För då har besvikelsen redan lagt sig. Då har de redan tagit in att det blir ingen kompis med hem och att föräldern har bestämt sig. Men det där med chokladbollar låter ändå rätt bra, så visst! Vi åker hem!

Lyckliga barn och en lycklig förälder. Varsågoda. Jag vet att ni älskar mig.

En brasklapp: detta fungerar inte ifall barnet är i sexårstrotsen som kan inträffa någon gång mellan 5-7 år. Om barnet är i sexårstrotsen gäller inga andra regler än denna: försök överlev denna helvetsperiod.

I nästa kapitel av Ellens föräldraskola tar vi upp hur man hanterar barnens ohyfsade kompisar. Kommentarsfältet här nedan är öppet för förslag på lektioner ni behöver eller efterfrågar. Var inte blyga, vi vet ju alla att inte alla föräldrar kan vara som jag!

Spegel, spegel på väggen där, säg vilken hårfärg som snyggast är.

Eller, inte spegel då. Datorskärm.

Jag hittade till Taaz via Karins Konstgrepp och är fast. Karin är en sån där härlig, skön och rolig människa och provar kul frisyrer och sminkningar. Jag? Jag är en ytlig människa och har nu tillbringat en ansenlig mängd tid med att försöka lista ut vilken hårfärg jag ska ha.

Ja, jag vet. The neverending story och det kanske är skittråkigt för er. Men! Det finns, som i de flesta långkörare á la våra bästa år, en twist! Stefano kommer inte dyka upp här på bloggen, men lyssna på det här: jag vill inte bli blond! Eller okej, vill och vill. Jag vill gärna vara blond men jag orkar bara inte. Jag orkar inte fixa och trixa med blekningar och färgningar och slitet hår och sån skit. Orkar inte.

Dessutom var jag inte så snygg i blond heller enligt min nya husbibel makeoversidan. Det KAN ju ha att göra med att blonda färger alltid ser muppiga ut när de inte är verkliga, men eftersom jag behöver hänga upp mitt beslut på något så får det vara så. För tillfället.

Alltså inte:

Och faktiskt inte heller: 

Däremot: 

Fast då helst med den här frisyren, som jag tycker gör mig lite lik snövit. Vilket man ju kan låta bli att hålla med om, om man vill. Vilket man säkert vill. Låta bli alltså. 

. 

Vad jag vill? Få smakråd så klart!
(Somnade du när du såg Trassel pga totalt ointresse av hår behöver du inte. Jag lovar.)

Hey mickey mickey, hey mickey mickey, hey mickey!

Jag körde på disneyoutfit idag. Vad är nu en disneyoutfit kanske ni frågar er? Jo, detta:

Frisyr: Mimmi Pigg
Läppar: Snövit
Kläder: Askungen, pre förvandling
Kroppsform: Djungelbjörnen Baloo

Helt på sant så tänkte jag först att jag inte kunde ha håret som en liten disneymus för att jag är för gammal. Eller ännu mer på sant: först gjorde jag en sån däringa modern rosettfrisyr, men det såg helmuppigt ut. Så då körde jag på Mimmi* istället, och funderade på om det var en för barnslig frisyr om man inte heter Sailor Moon.

Men sen kom jag på att herregud, för det första är man fri att ha precis vad man vill oavsett ålder, för det andra är man bara så gammal som man känner sig och för det tredje har jag inte ens fyllt 30 än. Med tanke på medellivslängden (som dessutom ökar stadigt) har jag levt en tredjedel av mitt liv ungefär. Om ens det. Jag tror inte att elvaåringar nojade över att vara för gamla för rosettfrisyrer när medellivslängden var ungefär 40 år. Istället kanske de nojade över ifall de skulle få mat för dagen, eller ifall de skulle dö i pesten. Och det låter ju vettigare. Om än kanske tråkigare.


* (Mimmi alltså, ett så himla fint namn. Jag har haft det som alternativ till alla tjejerna, men maken har inte gillat det.)

Snål-Werner

Jag har en grej (som jag förutsätter att mina kompisar stör sig på) och det är att jag "vägrar" äta smörgåsar eller pajer när jag lunchar med någon. Jag förstår helt enkelt inte varför jag ska betala dyra pengar för en bit bröd med lite röra i och så lite sallad på sidan av. Det känns så slösaktigt: vill jag ha smörgåsar kan jag äta dem till frukost hemma. Går jag ut och äter lunch vill jag ha mat. Lagad. Varm.

Och ja, paj är ju lagad och varm mat. Men det är ändå lite samma där, det är så... lätt att göra själv. Det blir till och med godare när jag gör egen paj. Det är nog där kruxet ligger, jag vill få vad jag betalar för. Betalar jag för en utelunch vill jag ha något som jag inte kan göra bättre själv till ett lägre pris.

Så jag säger att jag vill ha lagad mat. Och då är det snabbmat, sushi eller asiatiskt som finns. Så... jag lunchar i princip på ett enda ställe i stan. Nämligen det här. (Nu tycker jag att det här kan räknas som marknadsföring så att jag kan få äta gratis där varje gång jag kommer dit framöver. Eller hur?)

Andra saker jag har svårt att förstå mig på att man köper när man är ute och äter: chokladbollar på fik. Why? De är ju skitäckliga (om det inte är delicatobollar då) och så har de pärlsocker på när alla vet att det ska vara kokos. Och så tar de 20 kronor för en sketen chokladboll som ändå är äckligare än chokladbollarna man gör hemma för 5 kronor. Tyvärr vill mina barn i princip alltid ha dessa jävla chokladbollar, så jag åker ju på att betala överpris för smörklumpar rullade i kakao och pärlsocker. Dumma ungar.

Ellen hade en bonnagård...

Djur jag vill ha just nu:

- En liten ko. Kärvänlig och gosig och som ger mjölk och värmer oss när strömmen går.
- En liten hund. Kärvänlig och gosig som tvingar mig att motionera och som äter upp all mat som Majken slänger på golvet.
- Några höns. Som lägger ägg men som inte är otäcka och läskiga utan gosiga och kärvänliga och det där.
- En get. Som äter upp brännässlorna och enbart dem. Som låter mig mjölka ren chèvre och som hjälper oss hem om vi är i en snöstorm. Kärvänlig och gosig också. Så klart.
- Några kaniner. Gärna med ungar. Och de ska självklart inte bitas och rivas, utan vara kärvänliga och gosiga och hoppa höga hinder.
- En djurskötare. Kanske rent tekniskt inte ett djur, om man nu inte tillhör falangen som ivrigt hävdar "människan är också ett djur" så fort man diskuterar något som går utanför människans rent fysiska förutsättningar. Hen behöver inte vara gosig och kärvänlig om hen inte är han. Och snygg.

Ungefär så.

MAJKEN för fan!

Apropå ungarnas kompisar och sådär så har vi på sistone insett att de flesta på skolan och förskolan tror att Majken är en kille. Hon har kort hår och det är liksom avgörande för barn (och vuxna) när de gissar på kön.

Och jag struntar väl i det. Egentligen. För herregud, det spelar ju ingen roll ifall de tror att hon är kille. Men, i och med att de tror det har jag också insett, med en kall klump i magen, att de tror att hon heter Michael. Där går gränsen. Jag dör, det är så pinsamt. Michael?!

Så nu är jag extremt tydlig med att det är en tjej som heter Majken. Annars måste jag byta identitet eller något för att undkomma skammen i att folk tror att min unge heter som en kass död sångare med sönderopererad näsa.

Välkomna hit, det är fullt med skit.

Vårat hem är sånt kaos just nu. Det är skitigt och smutsigt och i bilen måste vi vada genom skräp för att nå till stolarna. Vi jobbar i trädgården och drar in smuts och skräp in. Ungarna äter frukost i vardagsrummet så det är smulor precis överjävlaallt. Och varje gång som ungarna frågar ifall de får ta med kompisar hem så darrar min själ i vrede och vill slänga sig på golvet och skrika "NEEEJ! INGEN FÅR SE VÅRT FÖRFALL!".

Men sen tänker jag att jag inte vill vara en sån förälder. Jag vill inte att det ska behöva vara rent och städat för att mina ungar ska få ta hem vänner. Och ärligt talat äcklas jag lite av dagens pedanthets. Om man inte har det kliniskt rent hemma så är man snuskig, ungefär så är det idag. Stört.

Så jag föser undan skräp i bilen och spänner fast kompisar och så kommer vi hem till oss och jag säger "välkommen till kaoset" (och stänger dörren till sovrummet med all osorterad tvätt) och så får de fråga varför vi inte har städat om de vill. För det gör de. (Dock, rolig notering: det är främst barnen som bor i nybyggda hus som kommenterar att vi har det stökigt ibland. Eller litet. Eller bara en våning. De i äldre hus säger inget.) Dessutom passar jag på att svara sanningsenligt: vi tycker inte om att städa. Vi har viktigare saker för oss. Vi har gjort annat. Punkt slut.

Det är ju inte som att vårt hem är en sanitär olägenhet. Direkt.

Det är väl bara så att vi kanske inte vinner pris för smulfriaste hemmet precis.

Veckans meny

Jag har slarvat med det här va? Äh, jag slarvar med bloggen så mycket nu att någon matlista hit eller dit knappast gör någon skillnad. Men nu kommer jag ihåg det och ska inspirera er så att ni dånar. Eller baxnar. Eller nåt sånt.

Vet ni vad jag saknar förresten? Min stavmixer! Den gick sönder när jag gjorde någon soppa för några veckor sedan, och nu känner jag mig handikappad. Jag hade lust att äta broccoli- och ostsoppa med chèvre den här veckan men kan inte mixa den. Lösningen kan ju vara att köpa en ny mixer, men tills dess kör vi en helt soppfri vecka. Tro det eller ej!


Helstekt kyckling med rostad potatis, sås och sallad
Tagliatelle med laxsås
Asiatisk* marinerad kyckling med ris och grönsaker
Grilled cheese med guacamole
Nachotallrik med vegfärs
Kikärtsbiffar i tortillas med vitlökssås och grönsaker

Inget rött kött! Yay!

* "Asiatisk" låter ju väldigt vagt, men jag tänkte att jag köper någon god marinad efter vad jag känner för när jag står där vid hyllan i affären. Här började jag med en förklaring om att vi egeeeentligen ju gör egna såser, asiatiska som svenniga, men alltså nej. Det är inget fel med att köpa färdigt i affären.

Livet på landet.

När vi bodde inne i stan, även om det var i utkanten med ängar i närheten, var jag aldrig riktigt lycklig. Inte innerst inne. Något var ändå lite fel.

Och så flyttade vi ut hit och nu är jag äntligen hemma. Jag älskar att se ungarna springa genom kohagen hem. Jag älskar att vi kan odla vår egen lök och egna tomater och att jag kan gå ut och plocka lavendel till en doftpåse och att barnen kan springa fritt och leka utan att vi behöver oroa oss för bilar.

Jag älskar att de har tillgång till en hel skog på skolgården och att det går tio barn i varje klass. Jag är så lycklig här ute. Genuint lycklig. Och det kanske är någon slags trend som går nu som vi har hakat på, eller så är det kanske någon mognadsgrej eller bara slumpen, men jag känner trygghet i att vi i teorin skulle kunna klara oss rätt bra här även om det skulle bli "kaos" i omvärlden. Vi har plats att odla på och bördig jord. Vi har kamin med spisplattor och vi har plats för några höns och en get. (Inte för att vi vill ha några, för det är massa jobb och allt sånt, men i ett väldigt hypotetiskt apokalyptiskt scenario då.) Vi bakar ofta vårt eget bröd och vi kokar vår egen sylt (även om den i år tog slut i september i princip).

Sedan kan jag också tycka att det är tråkigt att inte kunna köpa någon rolig hämtmat "nere på hörnet" ifall vi inte orkar laga mat, och det är tråkigt för barnen att kompisarna är så utspridda att de måste skjutsas dit.
Och sånt där.

Och det är inte meningen att gå all Underbara Clara här, men ni kanske fattar? Jag hör hemma här. Inte mer än så här (för det är makalöst trist att rensa ogräs) och inte mindre (fast jo, färre brännässlor tack). I alla fall just nu är det här jag ska vara. Hur patetisk jag än låter.

Trötthet overload. Cannot compute.

Herreguuuud vad trött jag är idag. Klockan nio stod jag i kö till en bytardag med barnkläder. Klockan tio öppnade den. Klockan tjugo i elva var jag på väg därifrån med en kasse full av kläder, och så ömma fötter. Fast inte i kassen då.

Sen hem och trädgårdsarbete och rabattrensning omgärdad av rök från eldtunnan och så lunch ute och fika ute och leta reda på saker att sälja på skolans loppis imorgon, och så märkning och sortering med övertrötta barn som åt sotiga korvar lite överallt och nu äntligen får jag sitta ner ordentligt och jag är så trött att jag vill gråta. Fysiskt och psykiskt trött.

I kön i morse stod jag framför en kvinna som jag höll på att bli galen på. Hon pratade konstlat bebisspråk med sina barn som var ca 6-9 år gamla. Why?! Varför gör man sånt? Hon lät som en sån tant som läser sagor på bibblan, eller som en tandsköterska som ska övertala ungarna att det inte alls är pest och pina hos tandläkaren. Jag var på vippen att fråga om hon alltid pratade så med sina barn, eller om hon gjorde det för att vi som stod nära hörde på.  Hade jag inte haft en så bra köplats hade jag bytt ställt mig längre bak direkt, för en tidig lördagsmorgon orkar jag helt enkelt inte lyssna på en människa som säger saker som "Tog du en kaka till lilla gumman? Gjorde du det? Jaa, det gör du rätt i vännen. Mumsa på du bara lilla älskling, mumsa på så mycket du vill du." med sin allra sötsliskigaste röst.

Varför gör man så?

Nu ska jag lägga barn och sen göra sushi och se på tv och gråta över att min stackars onda trädgårdsarbetesrygg gör att jag aldrig får chans på Esmeralda.

Det är för mycket fel i världen.

Jag växlar mellan att vilja skriva euforiska inlägg om hur lycklig jag är just nu. Jamen våren! Och familjen! Ungarna! Så jäkla blessed jag är ändå. Just nu flyter allt på så bra att folk borde störa sig på oss.

Just ja! Jag växlar, som sagt. (Måste ju vara jordens konstigaste mening i början av det här inlägget? Låt stå, för sedelärande exempel.) För ibland vill jag bara skriva om hur jävla arg jag är. På allt och alla.På idiotin. Jag orkar inte vara så här arg, men hur ska jag kunna låta bli? Är det bara jag, eller har inte världen gått och blivit helt galen? Dessa vider i regeringen. Åh, vi ska sänka löner och prioritera rika och tvångssterilisera och utvisa och kränka och förnedra sjukskrivna och tvångsövervaka befolkningen och dra åt helvete vad jag önskar att de drabbas av galopperande syfilis hela högen. Och så allt feministhat och kvinnoförakt. Att det finns människor som på allvar använder ordet "sliddjur"? Jag orkar inte, jag gör inte det.

Och vi förstör vår planet och snart kommer en ny förintelse, sanktionerad av rassepartier i hela Europa. För varför skulle vi lära oss av historien? Det vore ju alldeles för... bra. Istället ska vi hata och hata och hota och inskränka och utvisa och demonisera och jag ORKAR INTE.

Hat föder hat, jag känner det i hela min kropp. Jag går omkring och känner mig som en lycklig krutdurk, ungefär. Hjärta och själ harmoniska och lugna. Hjärna och intellekt rasande förtvivlat förbannade.

Snälla säg att det går över när man blir äldre? Att jag kommer vakna och liksom asså ba jag bryyyr mig inte. Jag får 200 kronor mer kvar i plånboken, så jag skiter i resten. Jag har det ju bra. Vi har det ju bra. Det räcker.

Visst blir man lugnare med åldern? Mindre brydd? Mer blasé?
Snälla säg att det är så. För jag orkar inte vara så här schizofren längre.

(Och nej, jag orkar inte engagera mig politiskt heller. Det känns så hopplöst. Och rent tidsmässigt funkar det inte heller, men det är ju mer en undanflykt. Hopplösheten är det värsta. Då stannar jag hellre hemma i min lyckliga lilla kokong och myyyyyyser med mina välartade barn och designtapeter.)

Who dunn'it?

Vem, vem, VEM? Vem vare som kasta in ordet "accentfärg" i svenskens medvetande och orsakade skitfula hem helt i grått, vitt eller svart med en limegrön "färgklick" i form av en kiwilykta eller pläd? Jag orkar inte, det är så makalöst fantasilöst att jag vill slå någon när jag ser det. Eller kanske inte SLÅ, men typ ta ett gäng färgkritor och rita en multifärgad stor snopp på deras vita vägg.

Dessutom, vem tänker på baaarnen? Att växa upp i ett hem med enbart gråskala (och då räknas det som färgglatt) måste väl orsaka massmördartendenser om något? Eller förlåt. De har ju någon orange kruka att titta på också. Var glad för accentfärgen barn, uppskatta den. Accentfärgen, vår frälsare.

Äh jag vet inte. Någon slump att det alltid är cerise, limegrön eller orange som är just denna akksent förresten? Finns det någon accentfärgsbibel som man måste följa?

Why, why, whyyy?!

Jag har börjat springa. Kors i taket och är jag dum i huvudet och va, du som hatar att springa och allt sånt. Jo men visst.

Eller rättare sagt: jag hade börjat springa. För storasyster som jag är kan jag ju inte göra något halvdant, utan gav mig direkt på att springa tre gånger i veckan med ökad intensitet och pang bom sitter jag här nu med benhinneinflammation och en trasig höft. Joråsåatteh... det går bra nu.

För det stör mig att jag måste vila ett tag nu, för jag hade faktiskt börjat gilla att springa. Eller, lufsa. Eller jogga. Jag trivdes med mina rundor. Jag snörde på mig skorna på lördag morgon och torsdag eftermiddag och trivdes. Njöt nästan vissa stunder (när jag inte kämpade för att inte lägga mig ner och dö).

Nu är jag rädd att jag ska tappa all motivation och bli en soffsittare igen. Och det vill jag ju inte. Så eftermiddagens projekt får bli att åka och köpa ett par ordentliga löpskor, så att jag när jag är färdigvilad inte hamnar i samma situation igen.

Målet? Att efter sommaren orka springa 5 km utan att gå något.
Var är jag nu? Eh, jag orkar 90 sekunder. Getting there, slowly.
Får jag stöd? Ha ha. Maken säger att det inte finns en chans att jag klarar det. Game on, bitch!

Hej dubbelmoral!

Åh, de är verkligen i vägen. Jag har sjukt stora bröst och de är i vägen. De gör så att jag blir extra svettig, har svårt att hitta kläder och jag får hudeksem pga deras storlek. Jag känner mig ofräsch och otymplig och har svårt att förlika mig med att jag ska leva med dem så här stora i hela mitt liv.

Ja, men operera då? Förminska dem? Det får man ju göra, det betalar ju landstinget, det är ju inte en skönhetsoperation utan en NÖDVÄNDIG operation. Förminska tuttarna, det går ju tvärtemot idealet. Klart jag ska göra det.

Inte.

För jag gillar ju mina bröst och har inte ett enda problem med dem. Allt jag skrev där upp gäller dock för min hängmage. Konstigt nog är det ingen som hojtar om bukplastik när jag nämner det. Då är det fel. Fult. Dåligt.

Exakt samma problem. Två olika kroppsdelar. Det ena anses vara okej, det andra inte. Hej dubbelmoral!

Inte humblebrag alls. Bara vanligt brag.

Nej men hej! Här sitter jag på väg till copyuppdrag i Sthlm och läser senaste Föräldrar&Barn med mitt reportage om BLW.

En helt vanlig dag i mitt föräldralediga liv.

Kom rosor och lavendel, kom häggmispel och bokharabinda

Nej förlåt, jag ska inte göra om det här till en trädgårdsblogg även om jag är frestad att göra det varje gång våren närmar sig. Trädgårdsbloggar är rätt tråkiga att läsa, särskilt eftersom de ofta skrivs av människor som:

a) redan har vackra trädgårdar som har förvaltats väl i 100 år
b) har sjukt dålig smak och tycker att prydnadsgräs och bambu är det snyggaste som finns
c) inte kan skriva eller fota och som borde hålla sig till den gamla formen "tala med vänner vid kaffebordet"
d) är helt anala och i princip avrättar människor som vågar sig på att bryta någon rekommendation

Så nej, det blir ingen trädgårdsblogg här. Men åh vad jag längtar efter att fortsätta omvandla den gamla brännässleåkern till en vackert blommande oas. För är det något vi satsar på så är det blomster och rosor. Rosor en masse. I år har jag planerat två nya rosrabatter, och jag funderar på om en portal med vackra klängrosor inte borde gå att ordna också?

Klätterrosor, ängsblommor, vallmo och överväxta gamla byggnader är så fint att jag dör lite. Problemet är liksom inte att hitta vackra blommor till trädgården, problemet är att hitta trädgård för alla blommor. Det står ju några tomma tomter mitt emot vårt hus, kanske kan vi annektera dem för en liten vallmoäng?

Mmm... krossade tomater!

Har ni någon sån där rätt som hängt med sedan typ alltid, och som ni aldrig tröttnar på hur enkel den än må vara? Jag tror att de flesta har såna rätter. Min är pasta med tomatsås. Enklast möjliga.

Krossade tomater
Vitlök en masse
Salt
Peppar
Creme fraiche/grädde

Och så riven ost.Och spagetti. Jag tycker att det är så sjukt gott att jag skulle kunna äta det flera gånger i veckan, men nu har det varit evigheter sen det blev av. Men ikväll! Ikväll! Mmm... krossade tomater blandat med crème fraiche. Att man kan längta efter det?

För ett år sedan...

... låg jag och lustgasandades och tänkte på att snart kommer det en unge. Och jodå, klockan 23 var hon född. Idag har hon firats, hyllats och tokälskats. Majken Britta Rosa, vår låtsassladdis med konamnen. Vår charmör med bittänderna. Vår ögonsten som alltid står i centrum och får orimligt mycket uppmärksamhet.

Vår ettåring!

Och ungefär så här nöjd och glad kan man vara sedan man firats med tårta både morgon och eftermiddag, fått finbesök av släkt och fått öppna presenter och leka med dem. 

Sedan somnade hon med feber och snuva. Nåja, det var fint så länge orken fanns. 

"Här kan man ju tjäna sig en hacka"

Det har ju blivit så himla trendigt med köp- och säljgrupper på facebook och idén är ju god. Tycker jag. Men vad är det för jäkla miffon som tror att någon ska vilja köpa en tio år gammal plastlampa från Ikea för 300 kronor? En vitmålad fyrkantig låda där de med darrig hand har skrivit "love, laugh, live" för 450 spänn?

Jag får sitta på händerna för att inte hoppa in med ett "really, du känner inte att du tar i så du spricker nu?" eller helt enkelt bara skratta åt dem. Nästa gång någon försöker sälja fyra Guillou-pockets för 250 kronor kreverar jag.

Är det bara Örebroare som är så förbannat clueless om vad saker är värda, eller har ni märkt av samma fenomen?

Surrogacy, surroganej, surrogaja?

Är jag den enda som mycket väl skulle kunna tänka mig att vara surrogatmamma, så länge jag fick fett betalt för det? Jag vill inte förringa problematiken med surrogatmödraskap, men om man nu bortser från fattiga kvinnor som exploateras och ser till rika kvinnor som kan göra det för en "smärre" summa pengar, vad är problemet? I det enskilda fallet då, på en allmän nivå blir det så klart en annan diskussion.

Jag är ju 10000 gånger hellre på smällen än står ut med ett jobb jag vantrivs på, som mitt senaste. Jag mådde så dåligt då att det är svårt att förklara, men om jag hellre bär och föder ett barn åt en främling så fattar ni nog?

Dock skulle det som sagt behöva vara fett betalt. En bukplastik som personalförmån också, ja tack.

Den största kärleken

I vår säng ligger en liten ynklig fyraåring med hög feber och blanka ögon. Och ettåringen som just kommit upp i sängen tittar på sin storasyster och kryper sakta sakta fram och klappar sen på armen. Klappar fint. Tröstar.

Och storebrodern hämtar en Kalletidning och läser för sin sjuka lillasyster. Ljudar sig igenom sida för sida. Och mitt i allt tittar den sjuka lilla upp på mig och säger bekymrat: "Mamma, på Majkens kalas kan hon väl få en bit tårta fast det är sött? Det är ju faktiskt hennes födelsedag!"

På tio minuter lyckas de alla tre visa upp sån rörande syskonkärlek att jag tänker att det är tur att de inte förstår själva hur vanvettigt vackra och rörande de är. Finaste sötnosarna.

DU MÅSTE FINNAAAAAS, DU MÅÅÅÅSTE!

Ehrm, ibland är det tur att jag jobbar hemifrån. Något av det viktigaste när jag jobbar är nämligen rätten att högljutt få gala med i diverse wailande sångerskors låtar. Inte för att jag sjunger särdeles dåligt, en har väl gått i musikklass liksom, *wink wink*. Men ändå. Jag tror att mina kontorskamrater hade uppskattat det "sådär" mycket. Fast å andra sidan har jag ju en gång i livet delat kontor med en som inte bara uppskattade (eh, hm) min skönsång utan dessutom ställde upp på att sjunga duetter till Moulin Rouge-låtar. Det ni!

I alla fall så skulle jag uppskatta ifall ni kan tipsa mig på lite bra sånger att sjunga med i? Just nu går Adeles "someone like you" på repeat, och tidernas bästa sing-a-long-sång (!) "Du måste finnas" från Kristina från Duvemåla finns inte i rätt version på spotify. Så hjälp mig!

Vilka är era bästa såna där riktiga känslosamma höga ta-i-från-tårna-sånger? Gamla som nya. Hit me!

(Om ni är såna som bara lyssnar på rock och hiphop och aldrig har suttit med tårarna rinnande ner för kinderna, överväldigade av sången och er egen insats, då kan ni ju bara låtsas att ni aldrig har läst det här.)

"Men nu har ju mamma varit så snäll!"

För en tid sen var jag på sjukhuset med Emmy för ett återbesök hos ögonläkaren. När vi var klara tänkte jag köpa en chokladboll eller en glass till henne, för så brukar vi göra när ungarna har varit på sjukhuset. Och jag kommer ihåg att jag gick och körde vagnen med Majken i och körde förbi cafét, för jag tänkte att jag inte skulle visa att vi skulle dit för då skulle hon bli mer överraskad och gladare när vi väl gick dit. Så jäkla sjukt tänkt.

För visst blev hon glad. Så klart. Det hade hon ju dock blivit även om jag redan från början sagt att vi skulle fika efteråt, men då hade ju min roll som Den Goda (och spontana) Modern gått förlorad. För jag gjorde ju den där lilla manövern för att jag ville få en större reaktion. En gladare. En väldigt tacksam.

Och det är så stört gjort, för säg att vi nu hade blivit osams efteråt, eller hon hade bett om en till glass, då hade ju jag känt mig förolämpad. "Jag som ansträngt mig så, jag som var så snäll, jag som köpte fika..." och följt upp med ett "då borde ju hon...".

Genom att jag ville få en glad reaktion lade jag också över mina känslor på henne; hennes agerande därefter blev direkt avgörande för hur jag skulle känna mig. Om jag istället från början hade sagt att vi skulle fika efteråt (för så gör vi eller hur?), så hade det inte blivit samma sak. Då hade jag inte ställt henne i tacksamhetsskuld till mig. Då hade ett eventuellt bråk efteråt fått stå för sig självt, inte i relation till min "härliga" föräldrastil.

Som tur är (eller snarare tyvärr) är jag inte ensam om det här. Jag ser det hela tiden, och jag gör det hela tiden och jag tror att det är så vi människor fungerar och det är kanske inte mer med det. Men det stör mig ändå när jag kommer på mig själv att göra saker för att få en förväntad reaktion snarare än för att jag verkligen vill göra det. Det blir sällan äkta då. Och så kommer reaktionerna på det.

Är det bara jag som nördar in mig i såna här tankar kring föräldraskapet förresten?

(Självklart kan man hävda att barn behöver lära sig att visa tacksamhet. Jag vet inte, jag är rätt övertygad om att barn gör det automatiskt om man inte fuckar med deras naturliga reaktioner. Kanske inte på det sätt man förväntat sig, men på sitt sätt.)

Och snart får jag gå och lägga mig igen.

Dagen kom och gick med en huvudvärk som borrar sig ner genom ögat och som gör mig illamående och lättretlig. Av löprundan jag tänkt mig idag blir det inget av, jag får känna mig glad om jag lyckas hålla mig vaken till läggdags. Att jag redan sovit två timmar på förmiddagen och vaknat lika illamående och huvudvärkspåverkad räknas inte.

Tröstar mig med linssoppa och naanBRÖÖÖÖÖD. Att linssoppan har blivit min nya favvo är så märkligt att jag är benägen att göra ett kors i taket. Bredvid det som sitter där för att jag tränar minst 3 ggr i veckan för tillfället.

Nya tider. Alltså inte tv-serien då, utan mitt liv.

Bakgrundsmusik: "All by myself"

Vad har ni gjort ikväll?

Har ni kanske... misslyckats totalt på er ridlektion och sett det som en symbol för livet i övrigt och därför tillbringat den halvtimmeslånga bilresan från stallet hem med att gråta över hur kassa och misslyckade ni är och kanske någon gång under tiden snyftat fram ett "jag kan inte ens lyckas rida en häst" på ett väldigt patetiskt sätt?

Inte? Undrar vem det kan ha varit då.

Olika falla livets lotter.

Det här att maken äter choklad och glass varje dag och ligger helt still på vikten, medan jag springer, rider, går på capoeira och äter 1500 kcal om dagen och nyss gick UPP ett kilo?

Kanske inte helt rättvist kan jag känna.

Lägg sedan problem med ibs, gallsten, blödande och kliande födelsemärken som opererats bort, extrem foglossning under graviditeter och som jag fortfarande känner av, ryggsmärtor som jag haft sedan jag var barn, att mina ben är olika långa, min dåliga syn, felkomponerad saliv som orsakar hundratals hål och min kassa hårkvalitet så kan ni förstå att jag och min kropp inte alls är bästisar faktiskt.

Jävla måndagsexemplar till kropp. Tur att min hjärna visade sig vara fan-fucking-tastic!

Feminism: the radical notion that women are people.

Jag vet inte när jag började kalla mig för feminist. Jag tror att det var redan i mellanstadiet. När jag fyllde 15 fick jag antologin Fittstim och efter jag läst den var det liksom ingen tvekan om att jag först och främst definierade mig som feminist. Så är det fortfarande; först feminist, sen det andra. Alltid först.


Och jag vet att om jag blir obducerad efter min död kommer obducenten stå helt mållös och konstatera att min insida är inte röd och sörjig, den är svartvit. Det finns sällan gråzoner för mig. Men ändå är det här den mest svartvita frågan av dem alla tror jag nog. Nämligen: är du kvinna och säger att du inte är feminist så är du Dum I Huvudet. Haters gonna hate och allt sånt, men jag står för det. Dum I Huvudet. 


För det finns liksom ingen anledning till att inte kalla sig för feminist. Nej. Nej. Nej. Nej. Det finns det inte. Jo men... Nej. Men om... Nej. Fast jag tycker... Nej. Men nu får du lyssna... Nej. 


Så här: jag tycker väl inte heller att det är kul att bli förknippad med människor som tror att essensen av feminismen är att osminkad sitta och gorma åt SVT för att barnkanalen visat ett program med taskiga könsroller i. Sedan när är det någonsin kul att kopplas ihop med idioter? Men jag tycker inte heller att det är roligt att rassepartiet i riksdagen har ordet "demokrati" i sitt partinamn, men inte fan säger jag att "eh, jag är ju inte för DEMOKRATI kanske, det är så värdeladdat. Men ni vet, jag gillar ju att alla får bestämma och sånt."


Om jag, eller ni, eller vem som helst, låter bli att använda ett begrepp för att vi inte vill förknippas med andra som använder samma begrepp, då ger vi ju dem tolkningsrätten. Då kan rassarna säga att demokrati, det är att utrota araber. Och idioterna kan säga att feminism, det är att basha dagis och håna de som har push-up. Och nynazisterna kan säga att svensk, det är man om man är blond och blåögd och våldtar invandrare. Och då kan vi inte säga emot eller omvärdera, för vi har ju lämnat över begreppet. Vi är inte längre en del av den gruppen. Vi kan inte ta tillbaka ett begrepp om vi inte själva först använder det. 


Inte för att jag tycker att det finns mycket att "ta tillbaka" i feminismens fall. Jag orkar inte med ängsligheten som frodas. Nej men hörrni, hi hi. Inte är väl vi feminister? Nej, vi gillar ju jämställdhet, men feminister alltså... de är ju typ skitjobbiga. 


Ja, era rättigheter skaver på er eller? Det är jobbigt att ha kommit rätt långt på vägen mot jämställdhet? Det svider lite när ni tänker på hur mycket bra som har kommit ur feminismen? 


Och nej, ni kan inte kalla er för humanister för det ÄR redan ett begrepp för en annan rörelse. Jobbigt eller? Och nej, ni kan inte kalla er för jämställdister för då kommer jag stena er. 


Feminism: en politisk rörelse för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen. 


Den kvinna som inte håller med om det ger jag inte mycket för. Helt enkelt. 


(Invändning 1: Men alltså, jag gillar ju jämställdhet och sånt, men typ allt tjafs med "hen" och sådär blir ju bara så larvigt och det är ju det feminismen handlar om idag. 
Svar: Nej, det är inte DET feminismen handlar om idag. Precis som att miljörörelsen inte handlar om att rädda en tv-ek i Stockholm. Däremot är det en rolig sak att debattera och kul för medierna att röra runt i, eftersom det väcker mycket mer känslor och folkstormar än det tråkiga administrativa arbetet på en kvinnojour eller i riksdagspolitikers departement där man diskuterar föräldraförsäkringar etc.


Invändning 2: Jag blir faktiskt arg, för jag tycker inte att jag är dum i huvudet även om jag inte kallar mig feminist. Du kan va dum i huvudet.
Svar: Jaha. 


Invändning 3: Du är medveten om att alla kan tycka olika va? Att ditt sätt inte är det rätta? 
Svar: Se avslutande meningar innan invändningarna.


Invändning 4: Herregud, vuxna människor får väl kalla sig vad de vill? Man kan ju kämpa lika mycket för jämställdhet utan att kalla sig feminist?
Svar: Ja, klart man kan. Jag tycker ändå att man är dum i huvudet i just det här avseendet.


Invändning 5, 6, 7 - 100: Jag vet inte, tell me?)

Jag fyller ju år snart...

Ifall någon känner att de vill skicka en present eller så?

(De finns att köpa här.)

Apropå att önska sig saker.

Förutom en hjärndöd utlandsresa skulle det sitta fint med ett gäng klänningar nu. Eller en drös kjolar och blusar om det kniper, även om jag föredrar klänning. Det bästa plagget någonsin.

Jag har så svårt att förstå mig på kjol- och klänningsföraktet. Ursäkta, men byxor är väl ändå djävulens påfund? Trångt och tight och stelt och obekvämt. Till skillnad från kjolar och klänningar som är så mjuka och sköna att det knappt märks att man har kläder på sig.

(Fast det har man ju, som tur är. För naken vill jag i alla fall inte gå. Det är ju inte bekvämt heller, för den delen.)

Om man är som jag: utan stil och känsla för mode, så är klänningar så otroligt smidigt. I en klänning ser man för det mesta välklädd ut även om man inte har ansträngt sig. Klänningar kan vara festliga såväl som vardagliga, beroende på accessoarer, smink och frisyr.

Alltså, yay klänningar. Det var väl det jag ville säga.

Om glass, godis och fika till bebisar.

"Ja men hon vill ju smaka, och det är faktiskt elakt att sitta och äta något framför henne som hon inte får äta!"

/Random förälder förklarar varför bebisen får sötsaker

Åh vad det argumentet inte håller. Inte på något sätt faktiskt. För det är ju så mycket annat vi gör framför våra bebisar som de inte får ta del av. Vi dricker kaffe (eller cola), vi dricker vin, sprit, avec och te och äter kanske salta delikatesser eller mangoldsallad dränkt i honung och flingsalt. Och vi säger nej till bebisarna som vill smaka. Vi erbjuder alternativ. Vi förklarar (helt för döva öron, men det gör att vi känner oss bättre som föräldrar, vilket 95% av föräldraskapet går ut på för vissa) och står på oss. Nej. Du får inte smaka.

Och se på fan, bebisarna accepterar det! Eller så blir de sura och arga, men det spelar ingen roll. Vi ger dem ändå inte lite vin i pipmuggen för att de minsann inte ska behöva vara utanför. För att vi vet att det är dåligt för dem. För att vi vet att vi gör rätt i att säga nej.

Nu kan man ju (med rätta) hävda att herregud, socker går ju inte att jämföra med sprit. Nej, det är klart att det inte gör. Om man ger en bebis på 10 månader en glass eller en kaka så händer... ingenting. Ger man ungen en snaps så hoppas jag att soc står på förstutrappen och knackar på efter några minuter.

Det jag vänder mig emot är resonemanget. "Det GÅR inte att säga nej, vi KAN inte, hon blir ARG!". Jaha? Det blir hon väl när ni dricker vin som hon inte får smaka också? Tough shit liksom. 

Bättre då att säga som det är: "Vi tycker inte att det är särskilt dåligt med socker till bebisar och därför får de smaka på det vi äter." Gott så. Alla tycker inte samma. Men herregud, stå för de val ni gör. För det är, tro det eller ej, ingen som står och vrider om armen på er och tvingar er att ge en ettåring en egen godispåse. Faktiskt inte. Det är ni som väljer att göra det och då är det faktiskt för jäkla taskigt att skylla på barnet. Som att egentligen skulle ni ju aaaaldrig ge bebisar sötsaker, men nu råkar ju just ni ha fått just ett sånt barn som inte accepterar ett nej, och då måste ni ju bara yada yada yada. 

Äg ansvaret. Just föräldrar som lägger över ansvaret på sina barn har jag så makalöst svårt för. Stå för era val, var trygga i det ni gör och våga inte skylla på barnet gällande de beslut ni VÄLJER att ta. 

Apropå att inte ta ansvar i föräldraskapet har jag en till sån störningsgrej jag vill skriva om, men jag tror att jag suger på den karamellen lite. Och Majken får inte smaka!

Tack!

Jag fick ett mail från en bloggläsare i fredags kväll, något som verkligen avslutade den pissdagen på ett bra sätt. Varenda gång jag får en kommentar eller mail eller vad som helst som säger något uppskattande blir jag så otroligt glad. Jag vet dock att jag inte lyckas få fram det, för jag blir generad och skämtar bort det eller skriver ett enkelt tack som inte alls motsvarar hur glad jag blir.

Jag har sån tur med er. Det ramlar in något drygt pucko då och då, men nästan alltid är kommentarerna trevliga, roliga, smarta, kunniga och stöttande. Ni är såna.

Med tanke på hur mycket skräp jag häver ur mig när jag behandlar bloggen för sopkorg för mina osorterade tankar och känslor för stunden är det snarare märkligt att jag får så få negativa kommentarer.

Så jag vill bara säga det att jag blir så vansinnigt glad och rörd varje gång ni säger något snällt eller uppskattande. Jag kanske skämtar bort det eller så kanske det verkar som att jag inte har noterat det, men tro mig - det har jag.

Så tack.

Böcker, bad och bränna.

Min mamma berättade idag att hon har tänkt ta en sista minuten framåt sommaren för att verkligen få vila upp sig efter en stressig jobbvår. Och jag kände att jag dog lite där och då, för det lät så makalöst skönt. Att bara vara, inte uppleva.

Alltså, när jag reser vill jag oftast uppleva resmålet och känna på den inhemska kulturen och gå på museum eller besöka fina ruiner eller vad som nu finns i landet. Åka flera mil på en hyrd moped för att verkligen uppleva landskapet.

Men ibland (dvs just nu) låter den semester mamma pratar om makalöst skön. Bara böcker, sol och värme. Bara vila.

Skulle kunna gnaga av min högerarm för en tid med sol, värme, god mat och bad just nu.

Ursäkta, men ha ha ha.

Nämen stackars lilla Idol-Danny då.

Det är få artister jag hyser sånt förakt för som Idol-Danny*. Pernilla Wahlgren är ju ett tacksamt objekt att håna, men alltså ändå. Idol-Danny. Det finns något där som stör mig. Jag skulle vilja kalla det för brist på självinsikt? En övertro på sig själv? Ett ego större än tuben idominsalva han har på läpparna? Vet inte.

Men sjukt skönt att Loreen vann ändå va? Och så vill jag bara påpeka att jag den 6 februari redan tyckte att vi borde ställa in resten av tävlingarna eftersom Loreen ändå skulle vinna. Jorå, I know shit.

*(Idol-Danny har sagt att han HATAR att folk kallar honom för Idol-Danny. Han är ju så mycket mer än en idoldeltagare. Just därför hoppas jag att ni aldrig glömmer hans Idol-prefix.)

Extra extra! Nakenbilder!

Anna A ville att jag skulle skriva om min tatuering och min första reaktion var "Åh nej, det kan jag ju inte göra, det är alldeles för pinsamt!". Typ så.

För inte för att tatueringar i sig är fula eller trashiga, det är bara det att väldigt många är det. Och eftersom det (vilket ni ju alla har märkt) är mycket viktigt för mig att uppfattas som en kunnig, beläst och klok akademiker känns  min tatuering lite besvärande. För även om tatueringar självklart finns på individer i alla samhällsgrupper är det ju knappast som att man på disputationsfesterna runt om i landet jämför gaddningar. På samma sätt som klientelet på Nettans bjutizhop kanske inte citerar Boye i behandlingsstolarna. Och ja, det är viktigt för mig att uppfattas som tillhörande den första gruppen snarare än den andra.

Dessutom handlar det mer om själva SORTENS tatuering (samt placeringen) än att jag har bläck på kroppen per se. Någon indiecool liten krumelur med uppenbar innebörd enbart för de som är som jag hade jag inte skämts för. Eller en vacker liten svala som bara min älskade pojke med den fjuniga nacken kunde hitta. Eller jo, det hade jag nog skämts för. I alla fall om jag gjort den för det syftet.

Så det är väl inte så mycket trashet som stör mig, utan bristen på smak. Det är inte ens medvetet trashigt heller, inte ett dugg ironiskt och det refererar inte till någon slags popkultur eller någonting. Min tatuering är helt enkelt bara vad Ellen 18 år tyckte var snyggt.

Ja, men guuud. Sluta tjata någon gång och visa oss då? Ja. Här. Min tramp stamp:

(Är jag inte HÄRLIG? Bjuder jag inte på mig själv? Är jag inte en underbar och härlig person som alla borde träffa osv osv?)


Nu kan ju den uppmärksamme, eller bara den med ögon, notera att stjärnorna inte är proportionerliga. Att den är sned beror på hur jag står, men ni ser ju. Det är lite ojämna avstånd och storlekar. Och det, kära vänner, beror på att Ellen 18 år ritade tatueringen i word själv och kanske inte hade stenkoll på sånt där med proportioner och jämnhet och sånt. Det har inte Ellen 28 år heller, men det är en annan sak.

Så, det var min tatuering. Ångrar jag mig? Nej, faktiskt inte. För att ångra mig behöver jag tänka på den, märka av den. Men eftersom jag för 10 år sedan resonerade som så att "jag vill ha tatueringen på ett ställe där jag kan välja att dölja den i hela mitt liv om jag vill" sitter den på ett ställe jag ju aldrig ser.

Och det är inte det att jag tycker att den är ful heller, det handlar mer om att den inte passar in i den bild jag har, eller vill ha, av mig själv.

Nåja, at least it's not a kinesiskt tecken!

Back to black

Fy katten vilken dag. Fan fan fan och glöm och försvinn.

Om man ska bränna 2000 kr en fredag vore det ju roligare med shotsbricka och smink än bilreparationer. Har sån lust att dricka någon liter vin och klämma mig ner i den lilla svarta och dansa natten lång. Istället blir det mysbyxor och tv-serier och kanske avreagerar jag mig genom att maila spydiga svar till idiotiska blocketannonser.

(Ja, det är tjejen på bilden som har skrivit "brevet". Och som vanligt är hon arg och bitter och har av någon jävla anledning munnen lite öppen. Kanske är hon täppt i näsan och måste andas genom munnen? Vem vet? Jo jag. Ha!)

Störda saker jag gör

- När jag ringer någon och det är ett viktigt samtal så är jag alltid livrädd att börja samtalet med en viskning eller hostning, så jag måste alltid testa så att rösten håller. Och det kanske i sig inte är så jättekonstigt (även om jag ofta har använt rösten precis innan och inte borde ha någon anledning att tro att jag ska låta som en hes gubbe), men när jag testar rösten så gör jag det alltid genom att härma telefonsignalen som går fram i luren. I samma tonart. Lite musikklasskadad (!) där.

- När jag inte hittar det jag letar efter i affären börjar jag alltid prata med mig själv. Och eftersom jag är en människa med mycket hetsigt humör blir jag arg på mig själv för att jag inte hittar. Så jag går runt där bland hyllorna och mumlar "men bra jobbat idiot, att inte ens kunna hitta mandelmjöl".

- Jag har någon slags manisk rädsla för att få dubbeltutte. Det får jag alltid ändå, eftersom snygga behåar i min storlek orsakar dubbeltuttar. I alla fall så är jag så rädd för detta fenomen att jag alltid stoppar ner handen i behån och rättar till bröna. För DET ser ju mindre konstigt ut. Att bland människor gräva runt i min egen behå är jag tydligen bekväm med, av någon märklig anledning.

- Nästan alltid när jag dricker vatten så häller jag ut den sista klunken i vasken och fyller sedan på med nytt vatten om jag är mer törstig. Så jäkla dumt. Varför?

- Jag har haft ansiktstics sen jag var liten i varierande omfattning: ett tag var det riktigt illa, ett tag märktes det knappt. Men det innebär i alla fall att jag alltid, konstant, går omkring med en lust att göra några av mina gamla tics. Och eftersom jag ibland vill "prova" ifall det känns som det gjorde då, så gör jag det. Och får sen sjukt svårt att sluta igen. L'idiot, c'est moi!

Någon som vill dela med sig av konstigheter?

Aschberg, kan du komma hit?

Innan vi skaffade hus: "Men herregud, varför tjafsar man med sina grannar om småsaker? Så länge det inte stör märkvärt kan man väl bara skita i vad de gör?"

Nu: "Alltså, hur lång tid gäller det där godkännandet förra ägarna gav till ena granntomten så att de kan ha baracker och stora mängder skräp där? Till 2013? Moahahaha, bara ett år kvar. Sen jävlar!"

Perspektiv förändras och allt sånt. Vi dödar i alla fall inte gamla träd på kommunens mark för att få sjöutsikt. Alltid något.

...

Internationella kvinnodagen har firats med gråt och gnäll hela dagen. Ett urtypiskt exempel på varför det är viktigt att kvinnor kommer från hemmet, bort från mat på golvet och missnöjda barn.

Hade jag haft en gasspis idag alltså.

Istället får varmluftsugnen rosta sötpotatis och vitlöksspäckad kyckling, som plåster på skavsåren i öronen.

Ett litet test.

Har du, eller kommer du, någon gång under dagen säga en eller flera av följande saker?

- Meh! Varför har inte män en egen dag då. Är det rättvist eller?
- Men orka tjafsa om jämnställdhet hela tiden. Prata om några riktiga problem istället.
- Grattis till alla kvinnor jag tycker om idag! Mamma, syrran, bästisen...
- Öh hö hö hö, fan vad skönt att ni tjejer bara har en dag och resten är våra. Grattis då!
- Tihi, idag tänker jag verkligen unna mig något lite extra. Det är ju typ MIN dag!

Ja? I såna fall: läs på, gör om, gör rätt. Eller bara begå harakiri.

Jag, jag, jag, jag!

Ja, men jag började ju störa mig och måste häva ur mig denna irritation någonstans.

Det här med att ta av gemensam tid till sig själv, vad är det för sätt egentligen? Nu senast dök företeelsen upp på en ridlektion: "vad tyckte du om min sits idag och vad var skillnaden mot förra gången och jag tycker inte mina skänklar sluter om på rätt sätt nuförtiden och prata bara om varenda detalj i min ridning fast du ska hinna prata med åtta personer till på dessa tio minuter, för jag jag jag är viktigast".

Jag bevittnar det här hela tiden. På föräldramöten ("jag vet att alla andra kanske vill prata om större frågor som anti-mobbningsarbete och sånt, men det är väldigt viktigt för mig att ta upp tiden med min detaljfråga som enbart rör mitt barn"), på simskolan ("hjälp lille Atlaz nu med hans fingerspetsar och skit i att andra ungar drunknar"), på föreläsningar ("jag är så jävla korkad att jag skulle kuggat lärarutbildningen till och med, så förklara det här ordet jag inte förstår i en halvtimme nu så att jag verkligen är säker på att jag kan klara av att läsa den här meningen sen, strunta i alla andra som faktiskt vill ha en givande diskussion") eller i princip var som helst.

Åh. Håll käften håll käften håll käften håll käften! Om du nu vill gå på och breda ut dig om dig själv och exakt vad du hittade när du navelskådade dig själv senast, gör som vi andra gör: skaffa dig en blogg! Om du nu måste dryfta precis varje liten tanke och undran du har, trots att det är fler som också har tankar och undringar, tänka sig, skriv ett mail. Boka ett privat möte. Stalka människan och trampa ner hens tulpaner utanför köksfönstret for all I care, men HÅLL KÄFTEN när det är andra som också vill komma till tals och få säga sitt och få råd eller synpunkter.

Det var bara det jag ville säga.

Egentligen är jag en fin person.

Radioskugga

Hej, jag har inget att blogga om för allt jag kommer på att skriva om handlar om barn eller föräldraskap eller hur dålig jag är just nu och det känns lite som been there, done that, så jag återkommer när jag har något att säga om något annat än de individer jag ploppat ut genom snippan och/eller min roll som deras caretaker, okej?

Nya tag och allt sånt.

Vår ena bil har gått sönder, vilket innebär att maken får ta min bil till jobbet. Så jag är strandad här hemma.
Jag har deadline på en artikel på torsdag och förstår inte när jag ska hinna skriva den.
Idag när jag hämtade började Emmy gråta för att hennes kompis inte ville följa med hem och leka.
I morse när jag vägde mig hade jag gått upp två kg sen igår.
Noa som precis har blivit frisk hostar sönder sig nu när han ligger och sover.
Jag har försökt se på mina tv-serier hela kvällen, men inte fått streamningen att fungera. Och ja, jag borde ha skrivit artikel istället, uppenbarligen.

Det finns inga dåliga väder, bara hurtiga friluftsmänniskor. Bakom varje moln finns ett mindre, men fyllt med regn. Om livet ger dig citroner, köp tequila och salt.

Alltså.

Att ge sig ut och springa ger tydligen ett godissug utan dess like.

Jag vet inte, men är inte det typ MAKALÖST kontraproduktivt? Jävla mongokropp.

Men du Ellen, hur går det att jobba samtidigt som du är föräldraledig då?

En ögonblicksbild från igår:

Vi har köpt nya skor till Majken. De är svåra att få på. Majken vill inte ha skor. Efter ungefär en kvart på golvet i hallen fick jag på henne båda skorna och skulle precis ta på mig och gå ut. Då ringer telefonen, det är en person jag ska intervjua och som jag sökt under dagen. Jag lämnar Majken i hallen och går och pratar med personen.

Efter ungefär fem minuter kommer Majken in i vardagsrummet, barfota, och låter och tjoar och stimmar så att jag får avsluta samtalet.

Sen åter till hallgolvet och kampen om skorna.

Så att... ungefär så går det att jobba och vara föräldraledig samtidigt. Frågor på det?

Åh lilla lilla söta lilla gummsingen då.

Ursäkta, men vad FAN har hänt här? Jag tyckte att det var precis nyss hon låg på mitt bröst och luktade nyfödd, och nu sitter jag i hallen och tjafsar om jackor och skor och jo, mössan ska på idag också. Vad hände?! Hur kan jag planera inför ettårskalaset när HON NYSS FÖDDES?

Kul att jag, innan jag fick barn, ba: "Hatar när folk behandlar sina yngsta som små bebisar fast de är stora och typ vuxna. Så kommer jag ALDRIG göra."

Ha ha ha ha! Ha ha ha ha! Ni kan ta och gå och brygga kaffe ett tag, för jag ska bara skratta klart. HA HA HA HA!

Hoppas att du tycker att spjälsängen är bekväm Majken, för du kommer få sova i den i många år till. Mammas lilla bebis.

Ratatatata... veckans mat!

Soppjakten fortsätter. Förra veckan gjorde jag en oätlig morotssoppa med curry, det kommer inte upprepas kan jag ju lugnt säga. Den här veckan ska vi istället äta ostsoppa. OSTSOPPA! Jag tror att det kan bli godast någonsin. För att lugna er kan jag ju säga att det inte är smält ost som har mixats, utan en mexiinspirerad soppa med cheddarost, hönsbuljong, vin, chili och lök. Det blir nog bra.

Förutom ostsoppan ska vi äta:


Helstekt kyckling med sötpotatis
Stekt torsk med aioli och pommes
Spagetti med het räksås
Hemmagjord salamipizza
Kycklingenchiladas
Fisksoppa med saffran, vitlöksbröd

Nu blev jag hungrig.

Hej eller nej?

Jag har haft barn på tre olika förskolor. Det har blivit så på grund av flytt och sådär, men också för att Noas första förskola var så kass att vi bytte. Bästa beslutet ever.

I alla fall har jag noterat en enorm skillnad i hur föräldrar interagerar med varandra på de olika förskolorna. På den första förskolan (den kassa) hälsade föräldrarna inte på varandra. Knappt alls faktiskt. Om vi stötte på en fellow dagisförälder (jag ooorkar inte skriva förskola längre, deal with it, det är för många bokstäver) ute på promenad eller på stan var det ingen som hälsade. De tittade bort. Efter ett tag lärde vi oss att göra likadant, och det var väl antagligen så att vi blev en del i den icke-hälsande kulturen som mötte nya föräldrar. Aptrist.

Sen bytte vi ju förskola (!), ca 200 meter bort. Samma område, samma bostäder, men på olika sidor av en liten väg. Och där hälsade föräldrarna! Där pratade de med varandra! Där ordnade man lekträffar och stod i kapprummet och babblade så att barnen drog i jackorna och gnällde "kan vi gåå snart då?!".

Och sen flyttade vi och bytte igen. Och här kommer det intressanta: här är det både och. Inte så att några hälsar och några babblar, utan alla pratar - men inte med alla. Det är som att det går någon slags skottsäker linje mellan föräldragrupperna. Jag får bara en nickning av vissa föräldrar, som sedan står och drar långa monologer med nästa förälder som kommer in genom dörren. Och jag gör likadant; mumlar fram ett hej till vissa medan jag glömmer bort att jag ska hämta barn när någon av "mina" föräldrar dyker upp samtidigt som jag.

Och vad vill jag säga med det här då? Jo, detta: vad roligt det måste vara för personalen på en förskola där det är så blandat. Det måste ju gå att utveckla något slags bingospel kring det hela? Eller någon slags frågesport? Den som tippar rätt fem gånger i rad i leken "Vem pratar med vem" kanske vinner en vinflaska eller något? Jag vet inte, men något måste man väl liva upp vardagen med mellan alla blöta kläder, grusiga hallar och rumptorkningar?

Söndagsryck.

I helgen hade jag tänkt att vi skulle tvätta, byta lakan, städa, fixa, sortera, slänga osv osv. Sånt där som man aldrig gör men som alltid måste göras.

Men det är ju så tråkigt. Verkligen skittråkigt. Så istället bestämde jag mig för att måla en hallvägg gul, spraymåla ett gäng gamla ramar knallrosa och rama in lite bokmärken. Ett hall-lyft!

Jag känner att vi har blivit för fega och seriösa med vårt hem. Det här är ju VÅRT hus. Om vi vill måla dörrar turkosa eller en vägg knallgul så är det ju upp till oss. Och om vi inte gillar det kan vi göra om det igen, utan att fråga någon. Det är upp till oss. Och eftersom jag tycker att inredning ska vara kul och lekfullt så kändes en gulrosa hall som en kul grej att göra en söndag i mars.

Före:

Efter:

Uppenbarligen räckte inte orken till att sätta upp taklisten som hantverkarna tog ner när de installerade vår luftvärmepump för... ett år sedan. Men sånt är väl ändå petitesser?

Snillen spekulerar

Måste det vara jante eller offentlig ego-onani? Jag orkar inte med det här nya "jag är så bra, snygg, duktig, rolig, intelligent, perfekt, härlig, spontan, komisk, ikonisk, inspirerande och fucking marvellous" som alla håller på med nu.

Som att antingen så är man jantelagens grundare och försvarare, eller så skriver man blogginlägg på blogginlägg, tweet på tweet om hur sabla perfekt man är? Det är som att Blondinbellas tidigare så provocerande stil har blivit norm. Det normala. Det bra. Det är ju sån man ska vara. Man vill ju inte vara tråkig och klaga på sig själv, nej herregud! Våga inte ANDAS om någon svaghet. Och om du gör det, väg då genast upp med hur fahahahantastisk du är på allt annat. Var en förebild även om ingen har bett dig om det. Var inspirerande. Var en ikon.

Och, gör det gärna i bloggen, på andras bloggar, på twitter, på facebook, i tv, i radio - var du än kommer åt. Katrin Zytomierska ska tycka att du är pinsamt självförhärligande, först då har du lyckats.

Det är nya melodin. Och då lyssnar jag hellre på Ranelids Mirakel, helt på sant.

"Bästa tipset asså typ"

Ramlade in på någon sida där en mupp listade de bästa knepen för att få fler läsare och bara "alltid mer bilder och mindre text, alltid!".

Säkerligen ett bra tips om man bara är ute efter hög läsarstatistik. Själv vill jag att vettiga, kloka, roliga och intressanta människor ska läsa min blogg. Och jag känner lite att förmåga att läsa är något av en grundförutsättning för att följa min blogg.

Sen om andra vill ha tonåriga läsare som ba typ älskar bilder på söta hundar så är det väl upp till dem. Mig intresserar det inte.

Inte helt vuxen ändå

Jag fyller snart 28 och...

...kan fortfarande inte dricka rödvin. Ju finare, desto vidrigare enligt mina smaklökar.
...är fortfarande väldigt osäker när jag ska tanka. Tycker att det är väldigt jobbigt och slipper helst.
...har ännu inte lärt mig att dricka kaffe.
...älskar barnprogram som Wild Kids.
...väljer godis över fina mögelostar nästan varje gång.
...äter gärna äppelpaj till kvällsmat.
...är så mörkrädd att jag sover med alla lampor tända om jag är ensam hemma.

Det enda jag tycker är "pinsamt" är att inte gilla rödvin. För ärligt talat, vem gillar att tanka bilen?

"Jag är så IMPONERAD av Majken!"

När applådåskorna dånar och golvet knakar av glädjeskutt, hopp och tjut. När fyra människor vilt jublar och hojtar och hejar och hurrar. När det dansas och skriks och tjuts av glädje. När hela familjen i kör räknar varje steg; "...fem, sex, SJU!". När den lilla lilla står i mitten, begeistrad av sig själv och uppståndelsen och glädjen som hon orsakar.

Då tänker jag på vilken ynnest det ibland måste vara att vara yngst och så vanvettigt avgudad, ut i minsta lilla fingerspets. Så dyrkad, så hyllad, så oförställt älskad.

Joråmenasså...

Är på tidningsredaktion:

- Jag skriver gärna krönikor eller bloggar hos er.
- Ja, kanske det. Har du någon blogg själv?
- Eh... *tänker på min blogg* ... *tänker på att överst just nu är en bild på mig som uppblåsbar docka*...
  ...ja, men den är rätt, eh, privat.

Ibland funderar jag på att börja blogga seriöst, allvarligt, klokt och duktigt.

- Vad gör du mamma?

- Mamma försöker leka blow up doll. En sån där sexdocka... eh nej.

- Mamma låtsas vara förvånad och plastig och blåst och... eh nej.

- Mamma är lite trött på andra bloggare som gör så töntiga miner och har därför en grej ihop med andra bittra kvinnor där vi driver med dessa kvinnor genom att göra likadana miner och en blogg är alltså... eh nej.

- Mamma tar kort på sig själv för att lägga upp på internet, vilket ni aldrig får göra för då kan dumma människor kontakta er, men det gäller inte för snart trettioåriga småbarnsmorsor som liksom får ta den uppskattning de kan få och... eh nej.




Jag har ibland "lite" svårt att förklara för mina barn vad jag egentligen håller på med.

Och i avdelningen "märkliga bilder" har vi...

Från en inredningstidning som har gjort ett "hemma hos"-reportage hos Linda Bengtzing:

Jag har sån jäkla, så JÄKLA, lust att få reda på vad som rörde sig i huvudet på den som arrangerade det här kortet. Varför har hon inga byxor på sig? Varför står hon som om hon vore kissnödig? Vem har hon hällt upp mjölken till?

I mitt huvud ser det ut som att hon skulle gå och ta ett glas mjölk, såg leksaken på golvet och tänkte ta upp den. Sedan insåg hon att hon hade glömt ta på sig trosor, och att könshåret växte hej vilt och tog fokus från de gräddvita köksluckorna. Tanken på att hennes farmor skulle få se en bild på hennes nakna underliv i en inredningstidning fick henne att skratta hysteriskt av rädsla, och precis DÅ knäppte fotografen av och bara "Ja! Jättenaturlig bild! Verkligen! Alla brukar stå halvnakna och posera som om de vore kissnödiga och asgarva i sitt kök. Det är ju det kök är till för!".

Jag är, minst sagt, väldigt skeptisk till den här bilden.

Kan någon bara säga åt mig?

Alltid samma sak. Sån jävla dålig idé, varje gång.

- Åh, vad lång lugg du har fått. Sätt dig här så ska jag korta av den lite.
*klipp klipp*
- Helvetes jävla skit!

I en parallell värld är jag gift med en frisör med massagediplom och läkarutbildning. Och har barn i perfekta frisyrer.

Jo men nu då? Nehej.

Majken har, förutom besöket på sjukhuset med storebror i tisdags, varit hemma hela veckan. När hon började slå mig med en fjärrkontroll tidigare i morse kände jag att det var ett tecken på att vi behövde ta oss ut, iväg och bort. Om så bara för att fika lite på stan. Hon skulle bara sova först.

Sen ringde det från Noas skola och nu har jag en krasslig unge hemma igen. Precis som igår. Och Majken får vara kvar hemma ännu en dag.

Jag kommer få många blåmärken av den där fjärrkontrollen idag, det känner jag!