Sagt! Gjort! Pics!

Om jag säger att jag ska färga håret rött så ska jag färga håret rött. Sen kan det bli så att det inte blir nästan någon skillnad alls från tidigare, men det kan vara snyggt ändå. "Kopparblond" hette färgen. "Brunt så till vida man inte står i direkt solljus eller arrangerar fotostudio med lampor mot kontrasterande bakgrund" skulle jag vilja kalla den dock.

Men alltså, ändå. Är jag inte snygg så säg?

(Nu kanske någon vän av ordning vill inflika att jag ser photoshoppad ut, men det vill jag tillbakavisa med bestämdhet! Jag är faktiskt född med alabasterhy som skiner vitt, mörka ögon och inte en enda prick i ansiktet. Så det så!)

Eller okej då. Så här blev det på riktigt, men jag ville också få vara snygg på någon bild. Alla vi ser i tidningen är ju kraftigt retuscherade ändå så. Varför inte jag?

(Ren slump att den photoshoppade bilden blev stor och den här äkta bilden blev liten, jag svär!)

När platser blir minnen blir nostalgi.

Dagen innan vi åkte till Rom sov vi över hos mammas kollega i vår gamla hemstad Nyköping, eftersom vi flög från Skavsta. Jag fick flänga runt lite både här och var i stan av olika anledningar, vilket ledde till att jag körde förbi nästan hela min barndom och ungdomstid.

På motorvägen förbi vattenverket, samma väg som jag åkte med skolbussen under hela högstadiet. Alla dessa bussresor med huvudvärk, trötthet, hunger och så den eviga olyckliga kärleken. Ibland med kompisar, ibland bara med läxböcker. Och så vidare, förbi stallet och ridskolan där vi tävlade, där vi nästan bodde, där vi stod i cafét, sålde korv, sålde godis, var funktionärer, red, fodrade hästar, var på ridläger, lekte med kompisar, pratade hemligheter i boxarna.

Framme i grannorten Oxelösund dit jag körde så många kvällar efter att rätt nyligen fått körkort, ut till maken som då bara var pojkvän, som fortfarande bodde hemma. Förbi området där vi bodde när jag nyss flyttat hemifrån. Förbi banken där jag jobbade ett år för att ha råd med tågluffen. Förbi esplanaden där mitt ex hade sin första lägenhet som jag nästan aldrig var i eftersom jag hann göra slut med honom den sommaren.

Och så motorvägen igen, men den här gången svängde jag av och körde genom min gamla hemby. Passerade vägen som går till stallet där vi hade vår egen häst: Cherubin, connemaraponnyn som älskade att sparka efter oss i hagen. Längre in på den vägen: vårt favoritbadställe. Där vi tillbringade våra somrar med att dyka, simma, sola och flirta med killarna som bodde i sommarstugorna i området. Vidare, förbi bondgården där vi köpte vår sista katt; Texas. Förbi mitt gamla hus som nu äntligen fått bli vackert med vit puts istället för smutsigt mexitegel. Förbi närmsta grannen i vars trädgård vi pallade plommon så fort vi kom åt. Och därefter: Saras hus. Sara som vi lekte med så ofta vi kunde, hon var mitt emellan mig och min syster i ålder och bodde 20 meter bort. Det blir inte bättre än så.

Ner för backen på 800 meter som kändes så lång när vi var tvungna att släpa tunga väskor med tjocka läxor uppför den när vi gått av bussen. En titt längs med vägen till vänster, som om man följer den leder till vår skola. Men sen höger förbi busshållsplatsen som nu, till sist, fått en busskur. Som vi stått där i regn och snö och vind och blåst och nu äntligen finns det skydd mot allt det. Och så framåt, vidare, förbi avfartsvägen som gjorde att det alltid pirrade i kroppen varje gång vi åkte förbi eftersom han jag var kär i under många år bodde längst in på den. Och så vidare, vidare vidare.

Motorvägen igen. På andra sidan skymtas Arnö, där jag har haft bästisar och pojkvänner och "åh vad jag är olycklig kär"-objekt och när de rev den lilla affären Jollen tog vi brädorna därifrån och byggde stall av. Längs med motorvägen förbi McDonalds där jag jobbade en sommar och svettades och höll i barnkalas. Förbi Gripenskolan där min första riktiga pojkvän gick. Förbi precis allt: teatern där jag spelat teater för fullsatta hus, busstationen där jag har väntat och väntat och köpt godis och kysst pojkvän tills bussen kört ifrån mig och behövt ringa mamma från telefonkiosken.

Och så mycket mer. För helt plötsligt har allt det här blivit ljuvlig nostalgi. Något jag trivs med att förlora mig i, tänka tillbaka på, vältra mig i. Det som förut var en stad som jag ville ifrån och avskydde har nu blivit ett museum för mitt liv mellan 6 och 20 år.

Det känns ganska fint faktiskt.

All I want for christmas is a tight gluteus maximus

Kära tomten!

I år önskar jag mig inte böcker, spel och smink som vanligt. Jag behöver inte heller häftiga upplevelser eller resor eller ens pengar.

Det enda jag önskar mig är magmuskler. Jag vill ha en rumpa så fast att jag nästa år kan knäcka julnötter med den. Jag vill ha styrka i mina sladderarmar. Jag vill ha inre frid. Jag vill få en chans att vara harmonisk. Jag vill kunna umgås med några av mina bästa vänner. Jag vill få en stund varje vecka som bara är min, ingen annans.

Så i år tomten, önskar jag mig bara ridlektioner. Okej?

(Fast visst, vill du slänga med en trisslott med miljonvinst på så kommer jag inte protestera. Bara så att du vet.)

Hälsningar,

Ellen den hästsjuka

Min son.

"Man kan ju säga så här till det bruna partiet: 'Tänk om er mamma eller pappa hade dött och ni var tvungna att åka tillbaka till ert land där det är krig och ni kanske dör. Skulle det vara schysst eller?!' för då kanske de ångrar sig och tycker att folk får komma till Sverige." 


/ Noa, 6 år.

Aj aj aj!

Jag har så ont i låren att jag har svårt att resa mig från toaletten ens.

Det lovar inte gott inför morgondagens träningsvärk va?

This little child of mine, I'm gonna let it shine.

Det jag inte förstår med alla dessa bakåtsträvare när det gäller könsroller (nu senast alla dessa Schulmans) är varför? Om man nu har ett barn, eller två, eller kanske tre eller fyra eller fler - man vill väl att just varje barn ska bli precis allt det barnet kan vara? Man vill väl att barnet ska nå sin fulla potential? Man vill väl att barnet ska veckla ut sina fjärilsvingar och inte stanna i puppan för alltid?

Jag förstår inte hur man från födseln kan välja att beröva barnet på nästan hälften av allt som finns där ute. Hur man kan se det som något negativt att måla världen i vackra färger för barnet, istället för att säga "Nej du! Där hör inte du hemma!". Det är något så förtvivlat sorgligt över alla dessa män och kvinnor som blir så hotade över de barn som inte blir bestulna på sin sanna identitet.

Det har självklart med okunskap att göra. Och är man okunnig blir man rädd, för det är lättare att håna än att lära. Så är det ju. Det förstår jag.

Jag förstår bara inte hur ett helt och lyckligt barn med all sin potential och hela sin personlighet och intressesfär kan uppfattas som något provokativt. Vad blir dessa människor mer provocerade över? Ett äpple utan maskhål? Ett gott vin utan besk eftersmak? En tavla målad i alla färger, inte bara hälften?

Om de vill göra sina barn till äpplen fulla med maskhål, där det bara finns tomhet där det kunde ha funnits annat - fine. Gör det då. Barnen kommer säkert att må helt okej ändå. Jag fattar inte bara varför. Varför?

Men å andra sidan är det mycket jag inte fattar. Som hela det manliga släktets könsroll till exempel. Det är för mig så rackarns oförståeligt varför föräldrar till söner vill, uppmuntrar, uppskattar det våldsamma och skrikiga och elaka och förstörande. Hur man kan tycka att det är kul och gulligt med femåriga pojkar som skriker pang-pang-pang och river sönder varandras saker. Hur man kan skratta åt en treårig kille som slår sin storasyster gång på gång på gång. För att sedan skriva under menlösa namnlistor där man "protesterar" mot kvinnovåldet, mot gatuvåldet, mot misshandel och mord.*

För fan. Lär era söner från början att det aldrig är okej att slå, förstöra, förnedra, att vara elak, att skada. Uppmuntra inte våldsspel. Tyck inte att det är gulligt med deras fanatiska intresse för våldsamma tv-serier. Inse ert eget ansvar i det hela och våga försök förändra.

Men förlåt. Nu blir jag sådär rabiat igen. Gå omkring och tycka att barn ska få rätt till hela sin identitet och att man ska försöka låta bli att uppmuntra våldsamheter. Sånt tjafs.

*(Jo, det finns massiva problem med tjejers könsroll också. Så klart! Men faktum är att det, om man ser till majoriteten av brott, är män som våldtar, är män som slår, är män som står för den största andelen brottslighet, är män som mördar.)

Fröken präktig

I morse tränade jag. Vi sprang runt i en park (eller gick då, eftersom vi hade barnvagnar med oss) och gjorde knäböj och upphopp och plankor och allt möjligt.

Sen kom jag hem och lagade lunch på egenodlad lök, squash och tomater. Nu har jag precis badat min bebis och ska leka pedagogiska lekar med henne innan jag skriver mer på min bok.

Åh, väntar ni på någon slags poäng med det här inlägget? I såna fall blir ni besvikna. Jag ville bara framställa mig själv i positiv dager för en gångs skull.

Så enjoy it. Det lär väl dröja ett halvår till kanske.

Sorgeåret

Det blir bättre efter ett år, säger man. För ett år sedan hade morfar varit död i ca en månad. Den första oktober begravdes han. Jag vet inte, det är klart att det blir lättare.

Men jag tror inte att det blir lättare för att man sörjer mindre. Jag tror att det blir lättare för att man har blivit bättre på att låtsas som att det inte har hänt. Man har blivit bättre på att inte tillåta sig att tänka på det. Man har blivit bättre på att utveckla strategier för att slippa undan vetskapen om aldrig mer.

Så tror jag det är. För när jag väl tillåter mig att tänka på morfar så är sorgen lika nattsvart och obeveklig som förra året.

Näe, nu lägger vi ned det här experimentet

Det går ju inte att gå omkring såhär. Jag känner mig så... tråkig. Jag vet, de allra flesta med musbrunt hår gör det inte, men de kanske är roligare som personer? Snyggare, coolare, bättre, häftigare, tuffare? För JAG klarar inte av det här. Dessutom börjar utväxten visst synas, trots att det var kriteriet för att färga till den här färgen. Och believe you me, utväxten är mycket gråare. Det här jag har nu är en glittrande färgbomb jämfört med det som tittar fram i hårbotten.

Så nej. Jag säger nej. Däremot tänker jag inte bleka det, för mitt hår klarar inte av det just nu. Så mycket kan jag erkänna och stå ut med. Jag sneglar istället mot andra färger. Rött. Åh vad jag vill ha rött hår. Problemet är väl främst att jag måste färga om det hela tiden. Och färga skulle jag ju inte göra, hade vi ju bestämt.

Men då kommer det fina i kråksången in: toning. Toning sliter inte på håret (inte som blekning eller färgning gör i alla fall) och är billigare och enklare. Toning!

Jag vill inte få knallrött hår. Jag vill inte bli en färgbomb. Jag vill ha lite rödare än det jag har nu. Orange helt enkelt. Ungefär något såhär:

Det måste väl gå? Säg att det går. Och säg gärna att jag blir precis lika snygg som dessa kvinnor också ifall jag nu lyckas få till färgen. Det borde jag väl bli?

Det är nämligen så att min man inte vill att jag ska ha rött hår. Det är fult, tydligen. Eller?

- Men Jessica i True Blood (nedersta bilden) har ju rött hår?
- Ja.
- Och rött läppstift?
- Ja.
- Och du tycker ju inte att det är fult på henne?
- Nej, men... ni har olika stil.
- Har vi?
- Ja. Det har ni.
- Men jag har ju också klänningar och rött läppstift och vill ha rött hår. Vad är skillnaden?
- Ni har olika stil bara.
- Du tycker att hon är mycket snyggare än jag och därför kan ha rött hår och läppstift och ändå vara snygg va?
- Ja.

Dilemma.

Vi har en vacker, gammal kamin som jag har googlat mig till är ungefär från förra sekelskiftet. Jag kan ha fel, men eftersom vår sotare backade upp min google-teori så antar jag att jag inte är helt ute och cyklar. Och den här kaminen ger värme. Oj vilken värme den ger! Så länge det brinner...

För så fort elden har slocknat, och det gör den ju fort eftersom det brinner så det dånar, så blir kaminen sval igen. Den lagrar inte värme på något sätt. Därför har jag, eller vi, börjat fundera på att byta ut den. Till en... usch, det tar på mitt estetiska sinne ens att skriva det, men en... pelletskamin. Nej herregud, inte täljsten. SÅ jävla fult ska vi inte ha det.

Pelletskaminer ger mycker mer värme, och framförallt längre. Men alltså, fulheten. Särskilt fulheten i jämförelse med den fina vi har nu.

Dessutom är det lite "Sköna hem"-hysteri som plågar mig också. Ni vet, folk har så där härliga och roliga detaljer som de "hittat" på en vind någonstans. Hela vårt hem är möblerat med Ikeamöbler, jag vill också ha något vackert och unikt som har historia och känsla. Jag vill också lite nonchalant kunna säga att vi tycker att nyckeln till ett trevligt hem är att blanda gamla fynd med själ med nytt.

Samtidigt vore det ju kul ifall vi kunde slippa frost på fönstren på vintern.

Åh. What to do? Åsikter?

På landet kan ingen höra dig skrika.

Ni som har 3 som mobiloperatör vet ju att deras nät låg nere igår. Hos oss har vi båda mobiltelefoner + hemtelefon + internet hos 3. Vi blev helt enkelt totalt isolerade. Vi kunde inte nå någon, ingen kunde nå oss.

Det slår mig hur makalöst beroende man blir av kommunikationsmedel när man bor såhär. Jo visst, vi har ju grannar. Men mitt på dagen är inte många grannar hemma. Maken var dessutom och handlade ett tag under den här radioskuggan, så om något hade hänt med barnen hade jag varken bil eller möjlighet att kontakta någon.

Nu hände ju inget. Så klart.

Men den där känslan av att vara helt utan möjligheter att kontakta någon (det gick alltså inte ens att ringa 112), den var lite obehaglig. Så nu blir det nog till att skaffa ett kontantkort med refill från en annan operatör och lägga någonstans, just in case.

Dock. Det känns ibland som att ju fler möjligheter till hjälp vi har (bra sjukhus, bra vägar, bra kommunikationer etc), desto mer beroende blir vi av allt. Nu vill jag inte propagera för att varje by ska ha en medicinkvinna, men ändå. En pensionerad läkare som granne vore ju inte helt fel.

Rom. Underbara älskade Rom.

Jag har blåsor under fötterna, så mycket har jag gått och stått. Jag har blivit hes av allt "åh, titta DÄR då!". Jag har blivit förundrad och fascinerad och förvånad tills jag till sist blev blasé och bara "jaha, ännu en makalös ruin/byggnad/historiskt monument, what's the big deal".

Jag har fått nya rynkor av att kisa mot den stekande solen. Jag har fått illaluktande kläder från all svett det strålande sommarvädret orsakade. Jag har sminkrester kvar från sen festnatt. Jag har smaklökar som fortfarande slår saltomortaler av lycka när de minns Roms godaste pizza. Jag har avskavda klackar på skorna från kullerstensgatorna. Jag har låtit några liter vin passera genom min kropp. Jag har smakat tapenade med tryffelolja och närapå dött av lycka. Jag har småtjafsat, tokskrattat, pratat, ätit och sett och upplevt med min mamma och min syster.

Jag har ätit croissant med nutella till frukost. Jag har sett så många skulpturer och jesusmålningar att det räcker för en livstid. Jag har mött amerikan på amerikan i trånga och upplysta gränder där vespor kryssar fram bland uteserveringar. Jag har stått i kö för att få äta på populära restauranger. Jag har kastat mynt i fontäner och ätit risbollar och köpt souvenirer och stått mållös inför historiens vingslag och konstens klassiker.

Jag har upplevt Rom.
Det borde alla få göra någon gång.

Hälsningar från Rom!

En bild tagen från vårt hotellfönster:






Gissningstävling: Var bor vi?

Vinnaren får evig ära, som vanligt. Samt en tunika från odd molly. Närå, skoja. Bara äran.

Hejsan.

Jag hinner inte blogga idag, för vi åker till Rom imorgon, eller jag åker redan ikväll för flyget går tidigt imorgon bitti och vi bor två timmar från flygplatsen och jag är lite nervös för det här att vara ifrån Majken i fyra nätter så jag oroar mig lite över det och så försöker jag packa och komma ihåg allt jag ska ha med mig och tvätta så att jag har rena kläder och så hittar jag inte de blå sandaler jag hade tänkt ha på mig och så är jag stressad över att jag vet för lite om konsthistoria så jag försöker klämma in massa kunskap om målningar, fresker och statyer nu i de sista skälvande minutrarna och så borde jag egentligen städa lite här hemma också eftersom jag lämnar maken ensam med barnen i fyra dygn borde han åtminstone få ett rent hem att börja kaoset i, och nämnde jag att jag är nervös inför flygresan eftersom jag alltid blir åksjuk även på flygplan och jag hatar att flyga men älskar att resa och så har vi missat att vi måste ha med reseadapter, men tur att jag i alla fall kom ihåg att köpa ny linsvätska.

Snusa hästmule

Alexandra bloggar om hur härligt och rofyllt det är att vara i stallet. Och jag håller med. Gud vad jag håller med.

Min ridskoleåterkomst har skjutits på så många gånger att jag har tappat räkningen. Det är dyrt, det är extremt dyrt och det finns alltid något ivägen. En flytt, en graviditet, en bebis eller noll pengar på kontot. Alltid något.

Men åh vad jag saknar det. Och åh vad jag grämer mig över att det inte finns någon vettig ridskola för små barn här där vi bor. Om tre år är båda de stora barnen redo för den stora ridskolan där jag också vill rida, men det är ju tre år dit. Tre år!

Tills dess får vi väl harva oss fram genom att rida på grannars hästar eller liknande, men det är inte riktigt samma sak. Jag vill ha hela ridskoleupplevelsen. Jag vill att mina barn ska få den.

Jag saknar hästlivet något oerhört. Det var bara det jag ville säga.

"Men guud vad du är vacker"

En sak jag har funderat länge över: varför får vissa sorters människor sån enorm bekräftelse på nätet så fort de har färgat håret eller skaffat nya glasögon eller liknande? Varför bemöts de med ett sånt ohämmat beröm och med komplimanger utan dess like? Ni vet kanske typen? Någon har färgat håret och lägger upp en bild och det spelar ingen roll hur ful människan är, det är snarare vanligare än att personen skulle vara vacker, och bemöts med "ååååh vad snyggt!" eller "du är såå fin vännen" (alltid detta vännen) eller "vad du är vacker!".

Och jag sitter där och fattar ingenting. För när jag, eller såna som jag, lägger upp bilder så får vi kanske något "snygg färg" eller "skönt att få kortare hår?" eller "härlig bild". Ja, men ni fattar. Det är inte alls samma ohämmade komplimangregn. Och visst, det kan ju mycket väl bero på att ingen tycker att vi är snygga eller vackra eller bra eller vad som helst. Det kan det. Men jag tror inte det, för jag pratar som sagt inte bara om mig utan har många exempel jag tänker på och det kan handla om sjukt snygga och duktiga människor som ändå får mindre "ååååh" än rena skräcködlor.

Det är inte meningen att gå med håven här, faktiskt inte. Jag får beröm på annat sätt och även om jag också ibland skulle vilja höra att jag är såå vacker så vet jag ju med mig att dessa människor som får höra det inte alls är särskilt vackra eller snygga. Jag tror att många som ger komplimanger faktiskt ljuger eller överdriver. Det jag inte fattar är varför?

Sänder vissa människor ut signaler som säger att de behöver komplimanger? Är de så osäkra i sig själva att man vill stärka dem? Är de fina människor på insidan så man vill berömma dem för whatever? Jag förstår inte, för jag noterar ingen markant skillnad på personerna. Det är väl klart att man hellre ger en komplimang till en trevlig person än till en otrevlig, men om det inte verkar vara någon sån skillnad?

Det här gäller inte bara "privatpersoner". Jag läser ju rätt många bloggar och när vissa lägger ut bilder på sig själva blir kommentarsfältet fyllt av beundran och ordet vacker överanvänds som aldrig förr. Andra får... ingenting.

Det här gäller ju självklart inte bara utseende, det kan lika gärna vara komplimanger om vad som helst. Men nu var det lättast att exemplifiera såhär.

Någon som har några teorier? Det måste ju ha att göra med vad man sänder ut för signaler? Eller kan det handla om kulturen i kompisgänget? Men då borde ju samma kompisgäng behandla olika personer lika, men det gör de ju inte.

Jag fattar inte helt enkelt. Och igen då: jag försöker faktiskt inte gå med håven här. Men visst, jag fattar ju att jag öppnar upp för anonyma kommentarer á la "de kanske tycker att du är ful?", men ni vettiga läsare kanske förstår och har någon idé?

Saker jag jobbar på.

Jag är expert på att ta ansvar för andras handlingar. Jag skäms när min man klantar sig. Jag mår dåligt när en kompis får skäll. Inte bara att jag känner med dem, jag får bokstavligen samma känslor som de borde få.

Jag jobbar på att sluta med det. Andras handlingar är inte mina. Om min man klantar sig är det han som får stå med hundhuvudet, inte jag. Om min kompis mår dåligt ska jag stötta, inte vältra mig i samma känslor. Om barnen är ledsna ska jag trösta, inte börja gråta jag också.

Vi är likadana, jag och Noa. Överempatiska. Så jag jobbar på att visa honom att man inte behöver ta ansvar för att alla ska må bra och att allt ska vara bra. Det räcker med att man är snäll och en bra människa. Sen får folk skämmas, gråta, skratta och ha sina känslor i fred. Vi ska inte ta över dem. Det hjälper ingen.

/Självterapeut

Några ögonblick från ett födelsedagsfirande

Min mamma fyller 60 när vi är i Rom. Min syster fyllde 25 för en vecka sedan. Så i lördags samlades familjen för att fira båda två.

(Ungen har ännu inte ogillat något hon smakat. Bara "Åh, citron! Surt! Men... helt okej!")

Jag älskar släktsammankomster, främst för att det finns så många som vill hålla i, gosa med, leka med, underhålla barnen. I alla fall när vi träffar min närmaste familj. Majken satt i sin "morbrors" famn nästan hela tiden och de större lekte i sin tur med min morbror.

Vad säger ni förresten om ingifta släktingar? I det här fallet är ju min systers sambo inte ens ingift. I vår familj har vi bara kallat de faktiska släktingarna för morbror och faster osv (dock bara om dem, till dem säger vi deras namn), men jag vet att det är vanligt att man anses gifta sig till en mosterstitel eller liknande.

Hur resonerar ni?

Tröttma, koma, zombie, jag.

Det här halvåret med kass sömn börjar ta ut sin rätt, särskilt nu när jag faktiskt ska försöka jobba på dagarna. Det är inte så att hon vaknar hela tiden, men två gånger per natt tar ut sin rätt till slut.

Man vet att det har blivit alldeles för lite sömn, när det mest lockande med den kommande resan till Rom är att få sova ostört i hotellsäng. Nej nu ljög jag; pizza, glass och sevärdheter lockar också. Italienare däremot, not so much. Tack och lov att jag är brunett nu, jag hade fan inte vågat åka till Rom annars. Sist jag var där var för några år sedan och då lovade jag mig själv att inte åka tillbaka. Men nu är jag som sagt brunhårig och vågar ge det en chans.

Men visst tänker jag sova där. Åh, jag tänker sova. Börjar på planet ner och sen är det en piggare Ellen som tänker återvända. Förhoppningsvis!

Herregud, jag har till och med problem att konstruera fullständiga meningar märker jag. I so need this trip!

Varning för starka bilder.

Åh vad jag stör mig till förbannelsens gräns när folk hävdar att människor är "vackrare utan smink". Vilken bullshit! Jag skulle vilja hävda precis tvärtom: alla (vita) människor blir snyggare än smink. Män som kvinnor. Snygga som fula. Lite smink och de blir snyggare än vad de skulle ha varit innan.

När folk säger att de inte gillar sminkade kvinnor, för det är ju alltid kvinnor som ska få sitt utseende dissekerat, bedömt och berömt, så menar de lik förbannat oftast sminkade kvinnor. Concealer och puder är också smink. Att täcka över finnar är också smink. Men det fattar ju inte de här människorna, de tror på riktigt att alla "osminkade" (jag säger inte att det inte finns osminkade människor, det gör det ju självklart) vaknar på morgonen och ser ut sådär perfekta i hyn. Kräks.

När jag ser ut såhär har folk trott att jag är osminkad. På riktigt. Idioter:

(På bilden har jag täckstift, concealer, highlighter, foundation, puder och rouge samt ögonbrynspenna)

Det HÄR är när jag är osminkad:

Taget bara fem minuter tidigare. Samma ljus. Samma ställe. Pytteliten annan vinkel och ansiktsuttryck, men sånt påverkar ju inte blanka pannor, röda ögon, mörka ringar under ögonen osv.

På riktigt? Jag är snyggare på undre bilden än över? Eh, nej. (Nu tycker jag ju inte att jag är särskilt snygg på övre bilden heller, eftersom det är alldeles för osminkat för mig. Så efter den bilden hade tagits smackade jag på med ögonskugga, tjock eyeliner och mascara. Och så lite läppglans.)

Men ändå. Och jag stör mig också för att den där devisen att man (kvinna) är snyggare utan smink på något sätt stödjer den befängda idén om att det finns någon slags urkvinnlig skönhet. Fri från plockade ögonbryn och finnar. Fri från allt det som vi dödliga måste leva med. "Riktiga skönheter" behöver inte smink. "Riktiga skönheter" är vackra från samma sekund de slår upp ögonen, de förstör inte sin underskönhet med mascara eller sånt. De fiser inte heller. De bara är undersköna. De är skira, har porslinshy och korpsvarta ögonfransar med kristallblå ögon. Ja men ni fattar, your regular disneyprinsessa typ.

Som sagt. Alla blir snyggare med smink. Sen har ju inte alla ett intresse av att bli snyggare och det är ju precis som det ska. Vi kan inte alla vara så ytliga som jag.

Förlåt förresten. Är jag en dålig feminist nu?

Hundföljetong...

Jag: Titta på kommentarerna på mitt inlägg. Vi ska inte ha en hund!
Maken: Men titta på den här hunden. Hur söt är inte den?
Jag: Men vi har varken tid eller råd.
Maken: Men vi kan vara fodervärd. Då blir det inte en valp, vi får en uppfostrad hund och vi äger den inte.
Jag: Eh...
Maken: Jag kontaktar den här kenneln nu.

HJÄLP MIG! Han bombarderar mig med bilder på söta hundar. Vet ni hur söta små minihundar är?

Dagens pucko

Åh gud vilka jävla riksnötter det finns ibland. Som Leif Eriksson, som inte kunde få en tjej i Sverige eftersom han uppenbarligen är helt jävla pantad. Så han åkte till Thailand och köpte en fru istället. Och sen skryter han om det i tidningen?! 

Citat från artikeln:

"– ”Skaffa en thailändsk fru så får du det bra”, heter det. Det är ganska vanligt här. De är präktiga och tar hand om hemmet, duktiga på att laga mat och nöjer sig med ett ”vanligt” liv."


"– Det blev 15 000 kronor över från resbudgeten som jag gav till henne så att hon skulle kunna öppna en egen salong.

Tanken att hans dejt var ute efter hans pengar, säger Leif Eriksson, är inte något att hymla med. Är man 60 år gammal är det inte gratis att träffa någon som är 25 år yngre, menar han."

"Men hon ställer också krav, berättar Leif Eriksson. Ett är att han ska ha pengar åt henne och hennes föräldrar. Ett annat är att hon vill ha fler barn. I Thailand finns inget utbyggt pensionssystem, istället är det barnen som försörjer sina föräldrar när de blir gamla.

"

Hur det blir med den saken vill han skjuta på framtiden. Men Leif Eriksson är nöjd med hur allt utvecklat sig sedan han lade ut annonsen på dejtingsajten.

– Det har blivit precis som jag önskat. När jag blir pensionär vill jag inte bo kvar i Sverige och dö på ett ålderdomshem. I Thailand tar man hand om varandra. Det vet jag att min blivande fru kommer att göra för mig."

Det han har gjort är ju inte att skaffa sig en fru, han har ju köpt en hushållerska och en äldrevårdare. Hon i sin tur har sin framtid tryggad och behöver "bara" blunda och ligga med ett fult ärkemongo ibland och så massera hans fötter, komma med en drink på kvällen och allt sånt som femtiotalsfruar nu gör.

Man kan ju tycka att det är en bra uppgörelse för båda. Man kan ju tycka att det inte är så mycket värre än rut-avdrag, eller att anställa en hushållerska. Men för i helvete, kalla det inte för kärlek eller ett äktenskap. Vi är nämligen inte lika dumma som du, Leif.

I en affär nära oss...

Jag tror ju på att låta barn ta ansvar rätt tidigt. Att utmana både dem och ens egna föräldrarädslor. Därför tränar vi på att låta dem prova på vardagssituationer, med vårt stöd så klart. I somras fick Noa själv gå och köpa macarons i bageriet i vår franska by, och han åker skolbuss hem från skolan två dagar i veckan och går då hem på grusvägen själv. Visserligen bara kanske 200 meter, men ändå. Han svänger förbi brevlådan och hämtar posten också på hemvägen. När Emmy sa "jag har lärt mig simma i badkaret" sa vi inte "nej, det har du inte", utan vi lät henne visa oss på djupt vatten. Och det visade sig att hon kunde!

Barn kan mer än man tror. Barn kan göra sin egen frukost, gå ut med hunden och laga kvällsmaten. Bara de får träna. Så idag bestämde vi oss för att låta dem träna på middagsplanering + inhandling.

Sagt och gjort, vi gav en sexåring och en fyraåring 200 kronor att handla kvällsmat för:

Efter tio minuter kom de ut med:

Wallenbergare, fetaost och en svindyr apäcklig ost. Lite eh... fail på den va?

Som sagt, barn kan nästan allting om de får öva på det först. Så vi berömde och så gick vi in och "kompletteringshandlade lite". Men Emmy åt upp sin del av Wallenbergaren, och Noa åt halva med pommes till. Och de var stolta, så himla stolta.

Övning ger färdighet! Nästa gång kanske de kommer ut med två färdigrätter om inte annat!

Sunday, lazy sunday.

Jag är sådär makalöst trött som man bara kan vara på söndagar. Igår firade vi min mamma som fyller 60 om en vecka, och min syster som fyllde 25 i torsdags. Snittar, champagne, god middag, vin och spel halva natten. Och sen en bebis som vaknar som vanligt och inte alls förstår att mamma är trött och vill sova.

Så idag är jag en zombie. En zombie som googlar "sötaste hundrasen" för att resten av familjen har startat en övertalningskampanj om att de vill ha hund. Jag är ingen hundmänniska, men en sak vet jag: om jag ska ha hund så ska den vara söt. Problemet är dock att mina kriterier för söthet rätt ofta krockar med de övriga kriterierna: lättskött, lättlärd, familjehund, och LITEN. Gärna fluffig också. Och så söt.

Men alltså, vi ska inte ha en hund. Vi ska inte ha en hund. Vi ska inte ha en hund. Det är ju värdelöst att ha hund. Berätta för mig precis hur värdelöst det är att ha hund, tack!

Plötsligt händer det

Plötsligt kommer en sån där dag då solen skiner, det är svalt men härligt i solen, salami- och chèvrepizzan blir tokgod, barnen är glada, bebisen har skrattfest, det är en bra film på teve och håret får snyggt självfall och volym efter tvätten.

Idag var en sån dag (duh!) och jag känner bara att jag borde ha köpt en lott. Det känns nämligen troligare att jag ska vinna några miljoner på triss än att mitt hår får snyggt självfall och volym av sig självt.

Dear diary...

Jag hittade min gamla dagbok förut idag. Jag skrev extremt sällan dagbok, men när jag gjorde det handlade det om två saker: killar och utseende. Jag började skriva i just den dagboken när jag var tio år, och på den första sidan står det "jag tänker bara på killar, vem jag är kär i och hur jag ser ut". Så att eh... sjutton år senare är det ungefär samma sak. Eller kanske inte riktigt så extremt, men ändå.

Autentiska citat ur min dagbok:

"Idag har jag klippt håret i page. Nu är jag nästan söt."
"Ann-Sofi har blivit ihop med en kille. Det kommer jag aldrig bli."
"Mitt hår är så långt att jag kan ha det i en tofs nu, jag är faktiskt nästan söt."
"Jag kommer aldrig att få mens eller bröst!"

Jag tänker inte citera mer än så, för dagböcker ska ju ändå vara privata. Till och med för någon som 17 år senare har en öppen dagbok där hon fortfarande skriver hur ful hon är, men nu låter några hundra läsa det istället för bara någon enstaka nyfiken lillasyster.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här egentligen. Det är ju extremt sorgligt, jag vet. Men jag minns ju hur det var, jag var verkligen så besatt av att bli ihop med någon. Jag brukade ligga i min säng på kvällarna och drömma om hur någon flyttade till vårt område och blev kär i mig. Att jag skulle vara eftertraktad, uppskattad, för en gångs skull få "ja" när jag frågade chans (för det gjorde jag ofta!) var min högsta dröm.

Och sen blev jag tonåring och fortsatte skriva om samma saker. Jag var olyckligt kär från jag var sex till jag var sexton. Sen fick jag stora tuttar och markerad midja och blev populär bland killar och inte fan var jag nöjd för det. Så det så, tioåriga Ellen! Man blir inte nöjd för det.

Nu är jag 27 och ligger på kvällarna och drömmer om att få någon slags sjukdom vars enda symptom är att jag blir mycket smal. Något säger mig att skulle det hända skulle jag inte vara nöjd ändå.

Slut på navelskådning!

En liten fråga.

Finns det modebloggar med småtjocka människor? Inte med XXL eller storlek 48 och uppåt. Inte "tjocka" med storlek 38-40 och som bara är tjocka om man jämför med alla med size zero. Utan däremellan. Storlekarna 42-46, folk som kan handla på vanliga affärer men inte kan köpa de minsta storlekarna på tonårsaffärerna. Finns det?

Jag ligger på stl 42-44 beroende på vad det är för kläder och vill så gärna hitta någon som bloggar om kläder och mode för såna som mig. Helst söker jag efter de med lite "roligare" klädsmak, gärna retro och vintage och klänningar, men också mer modernt.

Tips tack?

Guldlock.

Jag blir så fascinerad över människor med perfekt hår. Det rör sig knappt, det är perfekt lockat eller rakt eller rufsigt på ett nonchalant och busigt sätt. Jag undrar bara: vad är hemligheten? Vad har de för hårspray? Går de alla till frisören dagligen, har de peruk eller har de limmat ihop håret?

Mitt hår stannar inte i frisyr vad jag än gör med det. Nu är ju i och för sig mitt hår mjukt och lent som fiolsträngar gjorda av svansen från enhörningar som bara äter bomull, men ändå.

Avundsjuk är bara förnamnet. Visserligen ser det lite läskigt ut när kroppen rör sig men inte håret, men vad fan. Det stannar ju i frisyren i alla fall.

Om att vara en bra förebild.

Fy fan vad jag är en bra förebild för mina barn. Jag är ledsen över att behöva uttrycka mig så dahmerskt, men alltså: det är jag.

Eller jo visst, jag har ju mina brister jag också. En handfull. Eller två. Men det är liksom det som gör att jag faktiskt är en bra förebild. Jag får ont i magen när jag tänker på vilka ideal de barn som måste växa upp med såna här kvinnor ska växa upp och försöka efterleva. Kvinnor som färgkoordinerar muffinsen med kökshanddukarna, med krukväxterna, med stenen av strass på ena tanden. Eller nej förlåt, det är för trashigt. De färgkoordinerar med hunter-märket på gummistövlarna.

Allt detta kliniskt rena, mjuka, "kvinnliga", vackra, färgkoordinerade, perfekta - hur kan det inte kännas som en tvångströja av sönderrivna sköna hem-tidningar? Alla dessa perfekt färgade hår, alla dessa ögonbryn utan ett oregerligt hårstrå, alla dessa välmanikyrerade naglar som knådar degar till sötsaker som aldrig någonsin äts upp eftersom det är ett ögonblick on the lips and forever on the hips och man måste ju ändå unna sig för om man inte gör det är man ju en "sån där" tjej som inte uppfattas som avslappnad och kul och rolig, så unnar sig gör man ju, men inte för mycket - bara en chokladbit till kaffet som avnjuts med väninnor som har lika tighta jeans som de också ska klämma ner sig i, för man får inte unna sig för mycket och man får inte slösa bort tiden för den tid du lägger på något annat än att vara väl-...artad, -manikyrerad, -uppfostrad, -digt vit vit vit och glänsande, den är bortslösad och kommer aldrig mer igen och vem vill slösa på tiden när tiden knappt räcker till barn och hus och man som figurerar någonstans i bakgrunden, som jobbar, som drar in pengar till att köpa kitchen aid i en färg som matchar muffins och kökshanddukar och schampoflaskor och alla böcker som är omklädda för att inte störa med sina bokryggar i omatchande färger.

Jag sminkar mig och nojar över mitt utseende, men jag kladdar åtminstone på med rött läppstift och blå ögonskugga och sprayar torrschampo i håret för jag orkar inte duscha och jag letar reda på ett par skor som inte är smutsiga och jag slänger mig i soffan med senaste avsnittet av Project Runway eller ett avsnitt Veronica Mars och säger åt barnen att leka själva, att sköta sig själva och jag äter av deras lördagsgodis och jag tjafsar med deras pappa om vem som får mest godis eller vin eller cola och jag skiter fullständigt i familjen och drar till olika europeiska städer med mor och syster istället och shoppar ingenting, absolut inget till barnen, men solar och dricker vin och drinkar och äter god mat och tittar på intressanta byggnader och kommer hem och låser in mig i tvättstugan där jag jobbar och försöker dra in pengar och bidra till familjen och leva min fucking dröm, hur uttjatat det än låter. Och jag kräver jämställdhet och genustänk och allmän vettig medvetenhet och ställer krav på uppförande och tänker en massa om uppfostran och filosoferar, diskuterar, förklarar politik för mina barn.

Jag ville bara säga det. Att jag, såna som jag, vi är så otroligt mycket bättre förebilder för våra barn, främst för våra döttrar, än vi någonsin kan tänka oss. Jag vill inte att de ska växa upp och knapra lyckopiller för att orka med alla krav de har på sig. Jag vill inte att de ska låta bli att ta en normalstor portion av den goda maten, jag vill inte att de ska bli hemmafruar för att "det råkade bli så i just vårt fall". Jag vill att de ska kräva, vara jobbiga, tjocka eller smala så länge de är nöjda, lata, effektiva, coola, starka och modiga. Det vill jag. Om de sen gör det med tjockspacklat ansikte eller i skogsmullekläder, det skiter jag i.

Slut på utbrottet/självförhärligandet.

En viss charm kanske

I natt, när klockan närmade sig halv två och Majken fortfarande höll mig vaken, fick jag idén att jag skulle kolla upp vädret i Rom. Jag åker dit nästa fredag, tillsammans med min mamma och min syster. Gissa vilket väder det är där nu? 30 grader och strålande sol. 30 grader! Jag svettas som Reinfeldt inför en utfrågning om fas 3 så fort det blir varmt och 30 grader är varmt. Sjukt varmt.

Så jag låg där i natt och fick lite ångest. Jag vill kunna se vackra byggnader, äta pizza och posera framför fontäner utan att ha svettringar stora som tefat under armarna. 30 grader?! Vad fan?

Men så idag vaknade jag till regn och rusk och snålblåst och kyla och kände att tja, lite sommarvärme kommer nog inte sitta fel trots allt. Dessutom är det ju över en vecka kvar, det kan ju bli kallare. Typ 27 grader kanske. Vilket ändå kommer föranleda hysteriska panikutbrott över den vidriga och klibbiga värmen, men jag får väl helt enkelt svalka mig med italiensk glass om jag blir för svettig. Värre problem kan man ju faktiskt ha det.

Så ja, det är okej att hata mig för att jag klagar på att jag ska åka till värmen nu. Go ahead, jag bjuder på det.

Saker jag stör mig på.

När folk, ofta fotografisnobbar, säger att det är onödigt att skaffa en digital systemkamera eftersom det ändå är fotografen som gör bilden. Man bara nähe, det menar ni inte? Jag blir inte proffsfotograf om jag skaffar en "bra" kamera? Konstigt!

Klart som fan att en duktig (amatör)fotograf tar bättre bilder med en enkel mobilkamera än jag gör med vår systemkamera, men våra bilder blir ju lik förbannat bättre om vi har en bättre kamera. Vi får ju bättre kort än vi skulle haft annars. Vi får bättre skärpa, mer djup, vackrare stämning i bilderna. Och det duger för oss.

Sen att såna som kan foto på riktigt tycker att det är skräp, det spelar väl för fan ingen roll?

Köp en digital systemkamera ifall ni ändå ska köpa ny kamera. Ni kommer inte ångra er.

Vad är det för FEL på folk?!

Alltså. Löpning/joggning/vadmannukallardet måste ju haft en kick-ass reklambyrå! Folk går omkring och säger/skriver att det är så skööönt att springa, att det är så underbart att "komma ut i spåret", att de känner sig födda på nytt, att de har rensat skallen, att de äntligen har fått till en springrunda igen.

Well, låt mig säga såhär: VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ER?!

Det här är jag direkt efter en springtur. (Man får kalla det springtur om syftet är att springa även om man powerwalkar större delen av tiden av rädsla för att spränga lungorna pga andfåddhet, jag har kollat.)

Ser jag lycklig ut? Nej.
Ser jag euforisk ut? Nej.
Ser jag ut som att jag har rensat skallen? Nej.
Ser jag ut som att jag inte kan vänta tills nästa gång? Nej.
Ser jag ut som att jag precis spottat ut flera liter blodsmakande saliv? Ja.
Ser jag ut som att mina lungor håller på att implodera sakta men säkert? Ja.
Ser jag ut som att jag undrar vad det är för fel på folk som gillar att springa? Ja.

Herregud.

Istället för att ge mig på det här igen tänker jag anlita joggningens reklambyrå. De ska nämligen få i uppdrag att intala folk att jag är smal, stark och vältränad. Om de lyckades med att få folk att springa lär de lyckas med allting!

Hej hej

Här sitter jag på polisstationen och väntar på min tur. Det slog mig nämligen att det kan vara bra med pass om man ska flyga till Rom om en dryg vecka.

De kan vara så kinkiga med det på Ryanair, har jag märkt.

What would Gemma do?

Vi såg -till sist- första avsnittet av Sons of Anarchy. Gud vad jag älskar allt trash i den serien.

Inspirerad av trashdrottningen själv bestämde jag mig för att hotta upp min trista lekamen.

Boobtatuering! Nu är jag riktigt bad ass!

Vad vi gjorde sen då...

Trots att vi bor på landet finns det inga naturliga gångstigar eller promenadvägar eller cykelrundor här där vi bor. Inte där man kan dra med en barnvagn i alla fall.

Så vi åkte ut till ett naturskyddsområde och vandrade, matade ankor och fikade. Eller sov, i Majkens fall.

Väldigt naturhurtigt av oss, känner jag. Tur att vi hade kameran med och kunde fixa bevis tills barnen blir vuxna och de anklagar oss för att aldrig ha varit med dem i naturen. Ha! In your face liksom!

Egentligen hade jag hellre åkt till ett köpcentrum och shoppat, men det är både dyrt och förjävla jobbigt med småbarn. Det här gav nog dessutom mer sinnesro, och definitivt bättre samvete.

Sedan på kvällen fick vi besök av ett par grannar (allt under fem kilometer räknas som grannavstånd härute) som är så otroligt trevliga att man liksom får lust att kidnappa dem och ha dem i källaren, fritzl-style. En himla tur för dem att vi inte har en källare, helt enkelt.

(Och det här var veckans bildkvot, okej?)

Helgaktiviteter

Vad gör ni på helgerna?

När vi bodde i lägenhet var vi ute och for varje lördag och söndag. Jag vantrivdes där vi bodde och klarade inte av att stanna hemma en hel dag ens, så vi åkte iväg. På loppisar, på promenader, på shoppingturer, på fika, på allt.

Nu när vi bor i hus lägger vi massor av tid på just huset. Bara att städa ikapp det vi inte hunnit i veckan tar sin tid. Och så är det ju gräsklippning, ogräsrensning, underhåll och allt sånt.

Vi har helt enkelt svårt att hitta en balans. Jag vill göra mer saker, även om jag är nöjd med att trivas där jag bor. Men vad kan man göra? Det är bara jag som tycker att det är kul att åka på loppisar, så det går ju lite bort. Fika kostar både pengar och kalorier, promenader känns lite småtråkigt, vi har bara ett museum här i stan, lekland är huvudvärksframkallande osv osv.

Vad hittar ni på under helgerna? Våra ungar har inga fritidsaktiviteter för tillfället, och även om de leker med kompisar ibland så vill vi ju hitta på saker att göra som familj.

Tips?

Grr. Argh.

Nämen, det var kanske ingen slump att jag började dagen med gnäll och bråk. Inte heller en slump att jag fick lust att ringa kompisarna som ska hit på middag imorgon och bara "ni kan inte äta här, det är ett vidrigt, snuskigt och smutsigt råtthål och jag äcklas av att bo i den här misären". Inte en slump.

Jag är allergisk mot uttryck som "skulle kvinnor styra världen, DÅ..." eftersom jag tror att det är makt, inte kön, som korrumperar. Men detta ständiga månatliga, onödiga, jobbiga. Jag tror att om män hade haft mens, eller om kvinnor hade styrt världen, så hade vi haft ett val. Det förefaller mig så absurt att vi kan skicka folk till månen, klona får och välja kön på barn men inte kunna säga nej till att må dåligt en eller flera perioder i månaden. Jag fattar inte. Jag är 27 år. Jag har fött tre barn. Jag har, faktiskt, ingen jävla nytta av mina äggstockar längre. Det borde gå att liksom operera in ett chip som slår ut all äggproduktion för tillfället.

Men det finns det ju inte. Det närmaste man kan komma är tydligen hormonspiral, för då finns det vissa som helt sluppit the hell that we go through. Men kom igen, det är ju ungefär som att det finns vissa som säger att de har slutat med chips och börjat ta trapporna till jobbet och helt plötsligt hade de gått ner 20 kilo. Det händer inte mig, om man säger så.

Vi har en extremt utvecklad teknik idag. Vi har forskning som är makalös. Vi kan nästan göra allt. Jag vill slippa blöda, ha ont och vara sur - det är inte kärnfysik. Fix it för fan!

Så jäkla ovärt.

Hade nyss ett "innan frukost"-tjafs med maken om att jag skulle ta mig tid att se senaste avsnittet av Project Runway trots att det är kaos med ungar och jag egentligen borde jobba. Det var ett sånt där otroligt omoget, snålt, grinigt tjafs som gick ungefär såhär:

- Jag vill se Project Runway!
- Men jag vill inte vara ensam med griniga barn om inte du jobbar.
- Men det var ju du som lät Noa vara hemma från skolan trots att han inte är sjuk.
- Men han mådde dåligt i går kväll och i morse. Hur skulle jag kunna veta att han skulle må bättre sen?
- Inte vet jag, men det var ändå ditt beslut.
- Ja, för att du låg och sov på din sovmorgon ja.
- Det är inte sovmorgon om man har varit uppe på natten med bebis. Då är det sova ikapp-morgon.
- Du var ju bara vaken en gång inatt!
- TVÅ!!!
- Ja ja.

Och sen, efter allt det där larvigt småsinta, så har det inte kommit ett nytt avsnitt. Vad fan? Då kunde jag ju ha varit en trevlig fru som kommer upp på morgonen och bara "kom nu så barn så går vi till skogen och plockar kantareller så att pappa får en lugn och skön dag". För det hade jag gjort!

Jävla Heidi Klum. Hon verkar vilja att vi ska bråka känner jag. Bitch.

Saker folk söker på.

"flytta ut på landet"


Ja! Det tycker jag att ni ska göra. Om ni är lantmänniskor det vill säga. Ifall ni springer på bio och krogen och i affärer hela tiden kanske ni ångrar er, det vet jag inte. Men jag älskar att bo på landet och skulle inte vilja ha det på något annat sätt.



"inte amma"


Det behöver man inte göra nej. Välj själv! Tyvärr är info lite svår att få tag på, men antagligen hittade du mitt blogginlägg om saken. Heja valfriheten!

"Jax Teller Wallpaper"


Ja, han är snygg. Men jag har sett (även om jag inte sett avsnittet än) att han har klippt sig i nya säsongen. Så avtändande!

"litteraturfrågor läst en bok"


Tja, jag har ju inte läst alla böcker här i världen. Men fråga på om du vill!


"lupiner"

Är fina. Och förhoppningsvis överlever plantorna jag planterade i somras. Om det blir växter av det jag frösådde också blir jag överlycklig.

"regn och imma på glasögonen när plockar svamp"


Det är det jag säger: glasögon suger. Skaffa linser.

"rent kylskåp"

Ha ha ha! Nehej du! Inte här inte.

"trendigaste flicknamnet"

Jag anar att Majken kommer klättra på listorna. Vi är aldrig unika nämligen.

"hur stora tuttar har ellen?"


Ursäkta, men är inte det lite väl privat? Men visst, de är stora. Lite som att om vi skulle bli invaderade av utomjordingar och bli tvungna att skicka iväg kanonkulor i katapulter så skulle mina behåar fungera bra som katapulter. Så kan vi säga.

Dagens fundering

Jag hörde på radio häromdagen att svenska folket har förlorat en massa miljoner kronor i och med att vi inte växlat in femtioöringar som sedan blev värdelösa. Vad hände med dessa miljoner då? Alltså, vad hände med det pengavärde som gick förlorat? För anledningen till att man inte kan trycka upp pengar hej vilt är ju att det blir galen inflation och att mängden pengar ska motsvara värdet för mängden pengar och hej och hå (märks det att jag är humanist och rätt jävla kass på allt med matte?).

Men om nu flera hundra miljoner kronor försvunnit ur systemet, ersätts de inte då? Blir vi som folk bara fattigare, över en dag? Även om det inte är mycket pengar per person så blir det ju ändå lite pengar när man slår ihop det. Vad hände med det pengavärdet?

Ja. Sånt tänker jag på idag. Det är möjligt att ni skrattar åt mig, men jag kan verkligen inte greppa ekonomiska frågor. Varenda gång jag och maken båda två får varsin rabattcheck till HM på 10% var tänker jag att vi ska dela upp det vi ska beställa i två omgångar, så att vi kan utnyttja båda rabattcheckarna...

Så korkad är jag. Ibland.

Ärligt talat...

Om man nu har haft ett rätt så lyckat säljmöte på morgonen, och dessutom gått ner ett kilo, visst får man belöna sig med valfritt antal avsnitt av Veronica Mars under dagen då? Ja? Bra! Tala om det för mina barn då, så att de inte stör mig.

Alltså, Veronica Mars. Jag älskar den serien. Jag vill vara Veronica, och då inte bara för att få hångla med Logan (även om det har en stor del med saken att göra). Om någon av er har missat allt det coola, smarta, roliga och bra som är Veronica Mars - vilken lycka för er! Ni har mängder med timmar ren och skär tv-extas framför er.

Jag streamar härifrån - där finns alla avsnitt. Se! Och njut.

(Tror ni jag får hångla med Logan nu efter den här reklamen?)

En sån dag.

Idag är en sån dag där jag knappt orkar göra något vettigt. Har sett två avsnitt Veronica Mars och jobbat lite, men främst slösurfat och googlat priser och bilder på bukplastiker och bröstförminskningar.

Om man bara hade pengar alltså. Det slår mig otroligt ofta hur enkelt allt skulle vara med pengar.

Mvh,
Dystro

Zzzz....

Livet med bebisar alltså. De är så sinnessjukt söta när de ALLTID är glada och goa och mulliga och underbara. Men det är med att de (Majken) inte sover sådär jättebra, det är inte okej. Jag är så satans trött!

Idag borde jag egentligen åka och köpa mig en klänning som jag ska ha på jobbmöten och andra mer seriösa tillfällen, men jag orkar inte. Jag orkar inte åka till ett köpcenter, strosa omkring och köpa mig en klänning. Orkar inte!

Det är sjukt på så många nivåer. Men jag är så förbannat sömnig och trött att jag knappt orkar borsta håret. Eller vaddå knappt, jag har inte borstat håret på några dagar. Orkar inte.

Dessutom är allt mitt smink slut och jag väntar på en rabattkod från stället jag beställer ifrån så att jag kan få fri frakt. (Tänker ekonomiskt, märker ni?). Inget smink = jag ser lika trött ut som jag känner mig = inte så jävla kul att se sig själv i spegeln i ett provrum. Inte för att det någonsin är kul om man ser ut som jag, men ändå.

Jag borde skriva någon intressant avslutning på det här inlägget så att det inte bara blir klag och gnäll, men alltså. Orkar inte!

Ingen bild.

Jag har haft bilder med i de senaste typ fyra inläggen. Helt sjukt ovant för er, jag förstår det. Så jag ska sluta.

Fy katten vad jag har ont i huvudet idag. Det har ingenting med något att göra, men jag vill ha lite sympati. Eller en huvudvärkstablett, det skulle också duga.

Nåja, jag har inget att säga mer än det. Jag har redan varit jätterolig, smart och duktig idag, jag är en underbar och fantastisk person som alla borde träffa och allt sånt kräkframkallande. Det jag istället tänkte säga är detta:

Snälla säg att ni inte har missat Hej Sonja? Jag är ju sjukt missunnsam och tycker att jag förtjänar berömmelse och framgång mer än alla andra och allt sånt, men alltså - Sonja. Ge henne ett tv-program nu genast. Att hon får spela in radiokrönikor till P3 gör mig mer glad för hennes skull än avundsjuk och det säger en hel del.

Så gå in och kolla igenom hennes videoinlägg och läs kommentarerna till. Det är humor på hög nivå. Och det står jag för!

Enkäter som är så roliga.

Jag fick en länk mailad till mig, med århundradets dummaste undersökning. Den går ut på att "vi kvinnor" ska svara på hur vi relaterar till männen. Så kanske det blir en bok av det hela! Kräks.

I alla fall så kunde jag inte låta bli att fylla i. Man vill ju göra sin plikt!

Gör enkäten ni också. Det blir ju kanske en bok till sist!1!! Dessutom kan man tydligen vinna ett pris. Tror ni att jag kommer att göra det?

Humor på hög nivå.

I affären såg jag den här bilden. Jag höll på att dö av skratt. Pelle fattade inte vad som var kul, men ärligt talat - det ser ni väl?

Jag vet inte vart jag ska ta vägen, så rolig är den. Bara catchfrasen; Jan Guillous mest omfattande romanprojekt någonsin. Jag lovar att de egentligen ville skriva "epic" och "ever" istället. Bara: Jan Guillous mest epic romanprojekt, EVER!! Men så tänkte de att de som främst läser hans böcker har ingen jävla aning om vad varesig epic eller ever betyder, så de nöjde sig med ett någonsin.

Och att romanserien heter "det stora århundradet", bara det är ju jätteroligt. Som att han egentligen vill kalla det för "det stora projektet", men det kan han ju inte. Det får ju piratförlaget göra åt honom.

Tre bröder.
Två världskrig.
Ett århundrade.

Hör ni också en mörk speakerröst?

"Jan Guillou hade allt... förutom den eviga äran. Trots sin stora framgång var han inte färdig, en uppgift väntade på honom: hans mest omfattande romanprojekt! Nu börjar resan för Jan. En resa som tar honom till farliga platser, till outforskade marker och till ord som aldrig har skrivits. Det här är Jans resa, som du får följa med på. Tre bröder. Två världskrig. Ett århundrade. Säkert 1500 sidor ännu tråkigare än böckerna om Arn. Detta får ni inte missa! Jan väntar på dig... han väntar på er... det här är hans största romanprojekt... EVER!"

Och så bilden. Att han sitter vid en skrivmaskin. Minen.

Åh, det finns så många nivåer i det här.

Det kom ett brev...

Bilden är gjord av duktiga Karolina som tydligen ritar personliga porträtt på beställning. Kika in på hennes blogg Karosell!

Jag bara älskar hur hon har fått med mitt försök att få till en midja, min klyfta, min blogg och Majkens nappflaska. It's in the details, det stämmer!

Ungarna blev överlyckliga över att se sig själva avtecknade. Eller, de stora blev det. Majken undrade mest vad det var för stort brev vi andra samlades runt!

Ett jättestort TACK! Verkligen!

Vi överlevde, så klart!

Kalaset är över och det var riktigt trevligt. Av någon anledning har sommaren kommit tillbaka just för idag, så vi hade kalaset på altanen. Förutom att Majken blev övertrött och gav hals under fiskdammeriet så vill jag påstå att det var ett mycket lyckat kalas.

Här får ni förresten, helt oombett, tips på hur man överlever barnkalas för de lite mindre barnen.

1. Ha kort kalastid.
1.5 timme är en perfekt kalastid för barn upp till fem år. Då hinner födelsedagsbarnet öppna paket, barnen hinner fika och leka och ha fiskdamm, men hinner inte tröttna på kalaset. Ingen förälder vill utsätta sitt barn för att gästerna gnäller om att de vill gå hem för att de vill ha tråkigt, nämligen. (Vi kan låtsas att det är av den anledningen och inte bara för att man inte orkar ha barnen där längre.)

2. Skippa tårtan!
De flesta barn är inte ens särskilt förtjusta i tårta, så ingen tackar dig om du har stått och svettats i köket över den där förbannade tårtan. Vi kör med glass, grädde, maränger och chokladsås och så lite kakor och bullar. Barnen älskar det, och vi behöver inte göra mer än att vända ett glasspaket upp och ner och sticka ljus i. Win-win!

3. Strunta i lekarna.
Vill de leka KUS så får de ju det, men när det gäller små barn kan de lika gärna tycka om att springa runt på en studsmatta i en halvtimme. Idag på Emmys kalas lekte de KUS och kurragömma, men allmänt springande och tjoande var lika populärt det.

4. Satsa på fikat till föräldrarna.
Barnen nöjer sig som sagt med glass, men om du orkar så kan det vara trevligt (och höja ditt anseende något om du liksom jag går omkring i lite för korta kjolar ibland) att duka fram en god äppelkaka eller liknande till föräldrarna. De som stannar alltså.

5. Fiskdamm!
Hur kul är det egentligen, tänker man? Sjukt kul, tycker ungarna! Det tar upp nästan en halvtimme av kalastiden och alla tjuter av skratt när de får en strumpa istället för en godispåse. Efteråt lägrar sig lugnet när barnen smaskar godis. Och när den fiktiva sockerkicken (enligt forskning blir barn inte alls hyperaktiva av socker, det är en föräldramyt) kommer så står föräldrarna i farstun redo att ta hem sina små troll.

6. Ha hämtmatsmenyn redo/färdigmaten i frysen/svärfar redo med middag.
Gud, man är ju helt slut efter ett barnkalas. Även om man nu följer mina eminenta tips. Så börja inte med något avancerat till kvällsmat utan kör på minsta motståndets lag. Ät sen upp fikaresterna i soffan medan ni under kvällen ältar hur sjukt genusomedvetna presenter barnet fick. Å andra sidan är det just presenter, från folk som vill väl och försöker tänka sig in i vad en fyraårig tjej vill ha, så älta inte för mycket. Det räcker med någon kommentar bara. Okej?

Pest eller kolera?

Hörrni andra freaks of the sociala medier, vad är värst;

- Att förlora en follower på twitter?
- Att förlora en prenumerant på bloglovin?
- Att förlora en facebookvän?

Själv röstar jag på det mycket värre "att förlora en gammal och kär vän som uppenbarligen har valt bort en för nyare och roligare bekantskaper", men det är lite för nära inpå för att orka blogga om än.

Förresten

- Jag har LÄNGTAT efter dig! ropade Noa när han mötte oss på stationen. Jag hann precis påbörja ett "naaw", när jag märkte att han sprang rakt förbi mig fram till Emmy och började pussa och krama henne istället.

Sedan gick de hand i hand längs med hela perrongen och pratade om hur mycket de hade saknat varandra. Två dagar. Två dagar!

Den syskonkärleken går inte av för hackor den.

Kalasångest

Vi ska ha fyraårskalas här imorgon. Fy fan vad jobbigt det är. Idag har jag ångestat över det här kalaset hela dagen lång, av två anledningar:

1. Hemmet. 
Jag vill så gärna få hemmet att se vanligt och välstädat och fint ut. Inte stökigt och slarvigt och med en förfallen trädgård och ogräs överallt. Det är jätteviktigt för mig och jag vet att det är larvigt, men det kan inte hjälpas.

Jag är liksom den enda mamman som kommer och hämtar barn i lårkort kjol och horrött läppstift, med djupa urringningar, färgglada ögonskuggor eller platinablont hår. Jag är den enda mamman som har en retrovagn, som låter sin sexåriga son ha klänning, som tjatar om genus på föräldramöten, som frågar om man får ha barnen över sommaren om man betalar. Jag är den enda som bloggar och hänger ut mitt liv på nätet, jag är den enda som skämtar om att mina ungar kanske är efterblivna, jag är den enda på så jävla många områden. Jag vet att jag hade varit precis som alla andra om vi hade bott i en större stad eller bara i en annan stadsdel. Men här, i det rasistiska bibelbälte där vi bosatt oss, känner jag mig annorlunda.

Så jag vill så gärna åtminstone kunna visa upp ett vanligt hem, skött på samma sätt som de andra hemmen. Jag vill också kunna visa upp ett fläckfritt vardagsrum, en välskött gräsmatta och inte vissna blommor i varenda kruka vi har. Jag vill att ett felfritt hem ska väga upp för att jag inte är som de andra mammorna. Jag vet att det är skevt, att det bara är jag som tänker så här, men det kan inte hjälpas.

Men så kommer det inte bli. Vi har inte tid att ordna upp de senaste veckornas lathet på en kväll. Jag kom precis hem från min syster för bövelen, det är oss övermäktigt att få det här att bli bra.

Så jag får bita ihop och tänka att det duger. Jag duger. Jag har i alla fall inte platinablont hår längre.

2. Vem bjuder man?


I morse fick jag ett samtal till en av tjejerna på förskolan som undrade ifall hennes inbjudan kanske kommit bort i posten. Så då fick jag ta och förklara att nej, hon var bara inte bjuden. Förstå den känslan? Den ångesten. Jag fick så sjukt dåligt samvete att jag sedan ringde upp och bjöd in henne också. Besvikna barn är min akilleshäl.

Jag skulle gärna vilja bjuda alla barn på hela förskolan, men jag orkar inte. Det är inte rimligt att få hem typ 18 barn till en fyraåring. Så vi tänkte som så att vi bjöd de som var lika gamla som Emmy (alla födda 07) och så bjöd vi hennes två bästa kompisar från de äldre barnen (två tjejer födda 06). Men då blev det två tjejer (samt ett gäng killar) av 06:orna som inte blev bjudna, och en av dem var då den som blev ledsen och vars pappa ringde.

Hur gör man för att undvika att såra någon? Den här tjejen som vi nu bjöd in ändå, är en kompis till Emmy. Jag hade jättegärna bjudit henne också, men då hade det varit bara EN tjej kvar av 06:orna. Och folk tänker ju så jävla könsbundet. De kan inte se att man bjuder de man leker med, utan det ska vara antingen tjejerna eller killarna. Som att det är ett tvång att bjuda alla tjejer man någonsin har träffat, men helt okej att utesluta sin bästa kompis som råkar vara kille?

Hade vi bjudit denna tjej också, en tjej som Emmy inte leker alls med, så vore det ju jättekonstigt om vi inte bjöd två killar i samma grupp som hon faktiskt lekt med på fritiden. Och hade vi bjudit dem så hade vi behövt bjuda resten av den gruppen, och vips hade vi bjudit både alla födda 06 och alla födda 07 och haft kaos och trångt och... ni fattar.

Jag vet inte hur man ska göra. Jag tyckte att vi hade ryggen fri med att bjuda hennes jämnåriga + två extra bra vänner. Men tydligen hamnade ändå någon i kläm och blev sårad. Jag vill inte att någon ska bli ledsen. Jag vet hur det är att ha barn som undrar varför inte de blev bjudna på kalaset. Jag vill inte utsätta någon annan förälder för det.

Så nu kommer hon, som sagt. Och det är rätt, det var dumt av oss att inte bjuda henne från början när vi ju bjöd två jämnåriga barn som Emmy aldrig leker med. Men man kan ju inte bara utesluta två barn från en jämnårig grupp, för hon leker med alla andra jämnåriga, och... ja ni ser. Nu börjar jag om igen. Det är så virrigt hela den här karusellen att när jag läser vad jag skrivit hänger jag knappt med själv.

Ni behöver med andra ord inte hänga med. Ni behöver bara förstå ångesten när man inser att ett litet barn har blivit väldigt ledset över att inte ha fått en inbjudan.

Hur gör ni när ni bjuder till barnkalas? Hur väljer man ut?

Dagens meny

Chilifrästa pilgrimsmusslor med tomatröra och chèvretoast.

Jordärtskockssoppa med smördegsflarn.

Gino.


Jag bloggar nog inte förrän jag kommit ur matkoman. Så vi ses på måndag.

What would Tim Gunn say?

Nu ska vi snart åka, Emmy och jag. Och den bebisfria helgen till ära sportar jag:

Kort kjol samt blommiga strumpbyxor.










Grön ögonskugga. (Samt oplockade ögonbryn och mörka ringar under ögonen som inte försvinner hur många lager concealer jag än lägger på.)

Och så rött läppstift på det.




Så vad tror vi att Tim Gunn säger? Jag tror att han säger att jag är "a hot mess", men jag tänker liksom att då ingår ju ändå ordet "hot" och som bebismorsa får man inte vara kräsen.


(Saker jag inte fattar 1: Vad fan är fel på radbrytningen? Texten om läppstift ligger precis under bilden när jag skriver, men långt ner när jag publicerar. Irri!)

(Saker jag inte fattar 2: Vaddå "sportar"? Vad betyder det? Jag skriver det bara för att låtsas vara cool och med, men jag fattar inte. Vad har sport med något att göra?)