Hälsningar från soffan

När man mår dåligt och känner sig risig, men inte vet om det bara är maten som satt sig lite på tvären eller om närmsta dygnet kommer vara hell hours på toaletten - fy fan vilken ångest man har då.

Det ligger i generna.

Ni vet hur vissa kan dra på sig en gammal skjorta, ett par slitna tights och smutsiga skor och ändå se sjukt snygga, trendiga, välklädda och modemedvetna ut?

Och hur vissa andra (hej hej!) kan försöka tills de blir blå, med nya kläder och senaste sminket och produkter i håret, men ändå se bara... tråkiga ut?

Vet ni vad? Det är medfött. Vi som inte har det, vi kan inte få det. De som föds med det kan skatta sig lyckliga helt enkelt.

Anledningen till att jag har insett det här är för att jag råkat ge liv till ett barn som fötts med gåvan att se välklädd ut i vad hon än har på sig. Eller okej, inte vad hon än har på sig. När hon själv har valt kläder och har prickiga tights till rosaplottrig tröja är det inte så snyggt. Eller när jag hämtar på förskolan och knappt hittar min unge förrän jag inser att hon är det där trollet med mössan ner till glasögonen, hår som sticker ut på sidorna och galonisar upp till hakan - kanske inte då heller.

Men vi kan klä på henne exakt samma kläder som Noa hade (hon ärver ju hans garderob), och där han såg ut som en vanlig unge - lite slarvig, lekfull och busig - ser hon stylish, modemeveten och snygg ut. Hon kan bära upp linne och tights som vore hon en modedocka. Det är alltså exakt samma kläder, men på henne ser de annorlunda ut. Hon kan ta på sig en ullig vit väst över en grå munkjacka och så stoppar hon ner tightsen i gummistövlarna och på Noa hade det sett maplacerat och barnsligt ut. Hon ser ut som om hon hade planerat sin outfit till sin blogg hela dagen.

Så jag har helt enkelt insett att antingen föds man med det eller ej. Och we, we happy few, we band of brothers som tappert går ut i vardagen utan minsta lilla känsla för stil - det är inte mycket vi kan göra åt saken.

Sucks to be us liksom.

(Nu kan vissa hävda att så här får man inte skriva om sina barn. Herregud - jag säger ju att den ena är mer välklädd än den andra. HUR ska Noa känna om han läser det här som tonåring?! Tja, om han mår dåligt över att han som sexåring inte hade samma air av stilfullhet som sin fyraåriga lillasyster så tror jag att vi har större problem helt enkelt. Dessutom får han skylla på mig; eftersom han är en klon av mig så är det väl bara logiskt att han har samma brist på coolhet som jag.)

Söndagsmys.

Snart tänker jag ta vår i-pad och överblivet godis och krypa upp i sängen och se Downton Abbey på SVT Play. Sen tänker jag sura över att ingen har sagt att jag är snygg som Zombiebimbo, för hallå! Jag var ju jättesnygg. Jag är inte ens ironisk nu, och tänker inte heller skämta bort det. Så.

Andra saker jag stör mig på: Ola Rapace. Jag gillar verkligen inte människan. Han verkar vara en svinig mansgris med alldeles för stort ego. Men ändå, människan är ju sjukt snygg. Säkert därför han är så störig också. Inget bra kan komma utav att vara för snygg. Anledningen till att jag tänker på honom just nu är för att maken kollar på Filip och Fredriks lekprogram som går ut på att de får vara elva år igen och vara sådär "härligt roliga och sköna" som bara män får vara i tv. Kräks. Lagkamrat med Ola Rapace är någon som uttalar ordet gigantiskt med j. Alltså jigantiskt. Så sjukt stört.

Ja. Downton Abbey var det ja. Och lösgodis!

Mardrömmar.

I natt, någon gång mellan Majkens alla uppvaknanden (det är en liten tand på G och jag håller tummarna för att det är den som spökar), drömde jag en mardröm. Jag drömde att helt plötsligt var det klockan sex på julaftonskvällen, och vi hade missat allt!

Vi hade glömt att äta dopp i grytan, vi hade missat Kalle Anka och vi hade inte hunnit med julklapparna. Jag kunde inte förstå hur vi hade misslyckats så, men där var vi i alla fall. Julafton var över och vi hade slarvat bort hela dagen. Mitt i min största förtvivlan (jag överdriver faktiskt inte) vaknade Emmy av en mardröm* och skrek så att hon väckte mig. Så jag kunde nöjt konstatera att än finns det tid till att förbereda julen.

Det kanske är larvigt, men det är inte första gången jag drömmer om att missa julen. Jag drömmer om det rätt ofta. Ibland har vi glömt baka och göra godis och fixa julgran. Ibland, som i natt, glömmer vi hela dagen. Ibland blir det bara dåligt och bråkigt. Jag tror det säger en hel del om hur viktig julen är för mig. (No shit Sherlock!)

Drömmar som jag däremot längtar efter att drömma är de där morfar är med. Jag älskar såna drömmar. Han är nästan alltid sjuk, eller till och med död och återuppstånden, men han är i alla fall där. Det är fint.


*(Emmys mardröm? Att hon hade missat halloweenfesten. Det tog ungefär två sekunder att påminna henne om att hon ju hade varit med nästan hela tiden och somnat i vår säng vid tiotiden. Ungefär samma mardröm med andra ord, bara ett annat festligt tillfälle.)

Zombie...bimbo!

Jag vet inte om det är ett bra tecken när man går igenom sin garderob och bara "hm... bimbo har jag ju kläder till"?

'Vi hade i alla fall trevligt och alla gäster var sjukt snygga och jag drack en liter vin och blev inte ens bakis, så det känns ju bra. Jag fattade inte ens att jag hade druckit så mycket, för det var inte som att jag sprang runt och sa till alla hur mycket jag älskade dem och jag hade inga problem med att gå upp tre gånger under natten för att mata Majken och söva om henne. Men när jag skulle ställa undan "resterande vin" upptäckte jag att det fanns typ en skvätt kvar i botten av min stora flaska. Så ifall ingen hade norpat av mig, och det tror jag inte, var det mycket vin men  lite resultat.

Å andra sidan ser jag det som revansch för den gången jag blev jättefull trots att jag knappt druckit någonting. Det är väl det som kallas Karma, eller?

Idag har vi typ ett halvt kilo ostbågar, massa chips och mat och godis kvar från igår att äta upp. Vad jobbigt för oss...

Letar i garderoberna

Imorgon ska vi ha halloweenfest. Jag har nojat och funderat och angstat och lagt så mycket energi på vad vi ska köpa och städa och fixa att jag praktiskt taget glömt bort att jag har sagt att utklädnad är obligatoriskt.

Så nu blir det till att prova kläder och se vad jag ser minst dum ut i. Lär blir klar lagom tills gästerna kommer imorgon.

"Jättekul"

Saker som sagts av mina familjemedlemmar, om mig, de senaste två dagarna:

- Men älskling! Du börjar bli gammal! Det är okej att ha mage då.

- Mamma! Du har en till bebis i magen. Det måste du ha när den är så stor.

- Ja... vad behöver vi mamma till egentligen? Att städa kanske? Det är väl det enda.

Som svar på "jag skulle vilja åka på en lång resa, bara du och jag och Majken":
- Ja, fast jag vill inte ha med dig. Jag vill bara åka med Majken.

Alltså. Ibland kan jag ta det med en klackspark och skämta tillbaka. Men när jag redan är nere på "jag är så värdelös och misslyckad och kan inte klara av någonting"-nivå är det inte lika kul.

Tur att Majken bara kan säga mamma än så länge. Det går inte att förolämpa så mycket då.

Eftermiddag.

Noa har en kompis här. Emmy är hemma hos sin kompis. Majken och maken (låter de inte som ett radarpar?) har varit på badhuset i förmiddags och kommer nog båda två ta en eftermiddagslur snart.

Det är dimmigt och grått ute och jag har inte ätit något sedan frukost, men är så trött på mat. Orkar inte tänka ut lunch eller mellanmål. Äckligt. Så istället tänker jag ta en näve överblivna nachocips från när vi åt chili con carne igår. Och kanske en cola. Jag lägger alldeles för stor vikt vid att okynnesäta, att äta sånt man egentligen inte "får". Det känns busigt och spännande och förbjudet. Vilket det ju i och för sig är, enligt mig själv.

Och sen ska jag vara kreativ, medan alla andra har vanlig torsdagseftermiddag runt omkring mig. Ikväll helstekt kyckling, potatis, sås och så gympa för Emmy och teve och läggning och så är det helt plötsligt nästan helg igen.

Det är makalöst att veckorna går så fort. Det tänker jag på just nu. Och att jag vill ha ett kontor.

Våga inte förvänta dig något!

Vad är det MED folk idag? Varifrån har detta "förvänta dig inget, var nöjd med precis allt" kommit ifrån? Jag förstår verkligen inte?

Idag får man inte förvänta sig någonting. Man får inte hoppas, bli besviken eller arg eller ledsen. En kaktus i bröllopspresent - jaha, varför förväntar du dig något mer? Fick du ingen julklapp - håll käften, du är ju vuxen! Din partner har glömt din födelsedag - än sen då, det är ju bara barnsligt att bry sig om sånt! Din mamma som är pensionär vägrar hjälpa dig när hela ditt liv ramlar ihop av stress med familj och jobb - suck it up, det är inte hennes ansvar!

Jag blir illamående faktiskt. Jag förstår inte varifrån det här kommer? Nu är ju jag vänster och letar kanske syndabockar där jag hoppas finna dem, men jag ser ändå en trend, en hårdare trend, i samhället i samband med alliansens styre. Du ska klara dig själv. Förvänta dig inte att någon hjälper dig, om det så gäller släkt eller sjukförsäkringssystem. Våga inte förvänta dig något, om det så gäller presenter eller fackligt stöd i en konflikt. Tro inte att någon bryr sig om dig, oavsett om det gäller vänner eller statliga tjänstemän.

Jag vägrar gå med på det här. Jag kommer fortsätta förvänta mig hjälp, förvänta mig stöd, förvänta mig julklappar och födelsedagspresenter och uppskattning och omtanke och att folk tycker att jag räknas. Samtidigt så ger jag tillbaka precis samma: jag bryr mig och hjälper och försöker bidra där jag kan.

Jag tycker att man som dotter eller son kan förvänta sig att föräldrar med mer tid ska hjälpa till. På samma sätt som att åldrande föräldrar ska kunna förvänta sig att inte bli ensamma på ålderns höst. Att det kan vara provocerande?

Mänskligheten skrämmer mig faktiskt. Särskilt nu för tiden.

Har omvärderat twitter.

Först tyckte jag att twitter bara var för självförhärligande mediamänniskor som retweetade, citerade och gullade med varandra.

Sedan fick jag fler followers, sket i att försöka vara "seriös" och "smart" och var mig själv istället. Och hey presto - plötsligt blev det kul!

Om ni inte vill missa min genialitet (Heter det så? Jag har druckit två glas vin?) kan ni ju följa mig där på @ellenhag.

Å andra sidan vet jag inte om jag vill det. Ikväll har vi nämligen diskuterat hur paprika, mögel, lakrits, kilo och kex uttalas, och med tanke på hur fel ni hade i frågan om vad jagleken heter vet jag inte om jag vill höra att ni uttalar det mööögel och inte möggel, som det ska!

Det får mig att vilja döda.

Kan vi inte bara enas om att man inte får skriva barnböcker på rim om man inte kan rimma? Jag tycker ju att det vore en självklarhet, men uppenbarligen inte. Helt plötsligt sitter jag lik förbannat där och måste hasta över ett ord och betona fel på ett annat för att det ska rimma med föregående rad.

Varför? Hur kan redaktörerna inte fånga upp det här? Varför skriver man på rim om man nu inte klarar av det? Jag menar, det är lätt att rimma. Det är ohyggligt lätt att rimma. Men om man nu tycker att det är svårt eller tråkigt eller fult, varför skriver man då på rim?

Bra rim kommer av sig själva. De kräver ingen insats från den som läser. Den kräver inte att någon parerar eller betonar eller lägger till ord för att det inte ska halta.

För att inte tala om alla stockholmare, eller andra med samma talfel, som rimmar e- ljud med ä-ljud. "Deg" rimmar inte med "väg". Hur kan man tro att det gör det? Tror man att "Gapa" och "Rappa" också rimmar då eller? Ja, det tror man tydligen - för sånt "rim" har jag också sett.

Nästa gång jag läser en bok med felaktiga rim tänker jag ringa till bokförlaget och skälla ut dem.

Jag ska skrika så hårt att deras liv blir så svårt.
Jag ska skälla som en varg, för jag är så arg.
Och när deras ben blivit svaga som världens sladdrigaste deg, då går jag min väg.

Gah!

Förlåt

Det är rätt mycket skrivande just nu. Jag sitter hela dagarna och jobbar med att skriva. Jag skriver på min bok. Jag har ett hemligt - men ack så roligt - projekt som innebär skrivande.

Så bloggen får liksom stå tillbaka lite. Förut, när jag knappt hade möjlighet att skriva alls, då var bloggen min lilla baby. Mitt skötebarn. Det var här jag fick ur mig allt som pockade på att komma ut. Nu är det snarare tvärtom: jag får anstränga mig för att komma på något att skriva om.

Det kommer nog att rätta till sig med tiden, nej, det kommer med all säkerhet att rätta till sig med tiden.

Kanske hamnar boken i byrålådan. Det hemliga - och sjukt roliga! - projektet kommer bli klart någon dag. Och då finns det mer tid och energi till min lilla blogg.

Men just nu är det lite svårt. Om ni vill inspirera mig så tar jag tacksamt emot det. För jag menar, det är ju inte så att jag har tröttnat på att läsa mina egna ord i skrift. Det lär jag aldrig göra.

Att vara kräsen.

Jag har inte valt att vara kräsen. Det är inget jag tycker är kul eller trevligt, snarare tvärtom. Det är jobbigt och pinsamt och begränsande, men det är så det är. Jag kan inte ändra mig och nu råkar jag vara född kräsen och det får jag leva med. Det är så otroligt jobbigt för mig att äta mat som jag inte tycker om att jag inte ser någon lösning på det. Livet är för kort för att jag ska tvinga mig att acceptera mat som jag kräks av, helt enkelt.

Men det innebär som sagt att jag får skämmas när folk frågar "är det något du inte äter?" ifall vi ska dit på middag. För mig är det nämligen enklare att säga vad jag äter, eftersom listan på vad jag inte äter är för lång för att det ska gå att nämna den utan att verka oförskämd.

För mig är det främst ett konsistensproblem, mycket har att göra med kött och andra märkliga konsekvenser. Därför äter jag inte:

Något kött förutom oxfilé och i vissa fall fläskfilé. Allt kött måste vara extremt putsat: inte en enda sena kvar. Dessutom ska det vara helt genomstekt för att det ska gå att ätas. Köttfärs äter jag om den är mycket kryddad och söndersmulad i små små bitar. Jag kan till exempel äta tacos, men inte hemmagjorda hamburgare. Jag kan äta fetaostbiffar om det är mycket fetaost, men skulle aldrig kunna få i mig köttfärslimpa.

Korv. Eller jo, jag kan äta falukorv om den är i tunna skivor och stekt så hårt att den nästan är förkolnad. Då kan jag äta den om jag skär upp den i små bitar och gömmer den bland makaroner. Jag äter också ungersk salami från märket Pick, skivad i tunna skivor.

Kyckling som inte är helt vit bröstfilé. Kan inte äta kycklingburgare på typ Max eftersom det inte är ren bröstfilé utan kan ha senor i sig.

Skolmat. Jag kan inte äta storköksmat helt enkelt. Tvärt omöjligt. Jag blir illamående bara vid anblicken av stora kantiner av mat, oavsett hur bra skolmat det nu är.

Bearnaisesås, brunsås osv. Klassiska såser som folk älskar, men som får det att vända sig i magen på mig.

I princip allt som kan kallas husmanskost.

( Jag kan däremot äta allt inom skaldjur och fisk. Inga problem med musslor och ostron, märkligt nog.)

Allt ovan är sånt jag helt enkelt inte klarar av att äta. Vilket gör att jag säger att jag "inte äter kött" ifall folk frågar, eftersom det känns enklare än att förklara hela mina matnojor. Sen får jag hoppas att de inte serverar kållåda med bearnaise helt enkelt.

Sen finns det ett gäng saker som jag verkligen verkligen inte tycker om, men som jag ändå kan tvinga i mig om jag måste. Som svamp, mandelmassa, marsipan, frukt i mat, pannkakor, potatismos, röror med feta såser osv osv osv.

Det finns ingen poäng med att räkna upp precis allt jag inte tycker om eller har svårt för att äta, poängen är att det är så sjukt jobbigt att vara den kräsna och "bortskämda" personen. Det är inte så att jag tycker att det är kul. Jag lovar. Det är lika jobbigt varje gång jag är bortbjuden eller ska äta någonstans.

Men det gör också att jag förstår Noa när han bara vägrar äta något. Jag förstår precis hur vidrigt det är att bli tvingad. Så jag låter bli.

Att bli tvingad gjorde ingen nytta med mig, snarare tvärtom. Så det kan ni få som tips från en bortskämd 80-talist som inte äter vad som serverats: era barn kommer inte bli mindre kräsna för att ni tvingar dem att äta. De kanske ändå växer upp och blir lika pinsamma som jag.

Saker jag vill ska uppfinnas.

Förutom teleportören då. Åh vad jag vill ha teleportören! Apropå det så var jag involverad i en intressant diskussion för något halvår sedan. Frågeställningen var ungefär så här:

Du går in i en teleportör som kopierar hela dig. Dina tankar, dina känslor, dina minnen, ditt sätt att reagera, din personlighet osv osv. På den nya platsen sätts en kopia ihop. Ditt originaljag förintas i samma sekund som du sätts ihop på det nya stället. Ditt nya jag är inte medvetet om att ditt gamla jag förintades. Premissen är att allt är säkert och att inget kan gå fel. Du tror alltså att du har teleporterats, medan det egentligen är en identisk kopia av dig som har framställts på den nya platsen.

Skulle du teleportera dig?

Jag och några med mig hävdade att självklart skulle vi göra det. Det är ju vi som kommer fram på det andra stället. Andra menade att de aldrig i livet skulle göra det. Det är ju faktiskt en kopia, om än identisk, som kommer fram. Det "riktiga" jaget förintas ju.

Jag har svårt att förstå det där "riktiga". Jag menar, det som är jag är ju min kropp och mina tankar och min personlighet och allt det där. Om det kommer fram, och om jag inte är medveten om att jag är en kopia och att mitt "första" jag har förintats - vad är problemet? Premissen är att det är säkert och felfritt, så det går inte att hävda att "något kan ju gå fel".

Men å andra sidan har jag ju sjukt svårt att förstå problemet med The Matrix också. Ingen vet om att det liv de lever inte är "på riktigt"; vad är då problemet?

Ja. Jag skulle med andra ord inte alls ha något problem med att äta kött som odlats fram.

Åh just ja. Det jag vill ska uppfinnas är en tidsfjärrkontroll som bara påverkar tiden man har bestämt att den ska påverka. Så om man väntar på ett viktigt brev så kan man spola fram så att brevet kommer 10 minuter efter man har fått veta om det. Men i övrigt påverkas inte tiden. Sjukt bra, eller hur?

En liten bit av mig säger hejdå. (Dramatisk rubrik va?)

Jag borde ha förstått att den här dagen skulle komma. Det var lite naivt av mig att tro att allt kunde fortsätta som vanligt. Nu har jag dock insett att det inte riktigt fungerar.

Vad jag pratar om? Bloggen, så klart. Som vanligt.

Folk läser den. Och då menar jag inte bara människor som jag inte har träffat, utan även såna som jag umgås med och som kommer hem till mig och då blir plötsligt allt jag skriver så otroligt... pinsamt. Det är väl en sak att stå och posera kärleksfullt med en bit död fisk för människor som jag aldrig behöver träffa, men det är en annan att sitta och fika med människor som har sett mig stå och tråna efter en bit rosa fisk.

Det är en sak att skriva om sina tuttar om man sedan inte måste träffa människor som kan se tuttarna i verkliga livet. Alltså, inte så att jag brukar dra upp tröjan, men ni fattar. (Å andra sidan brukar det inte behövas eftersom jag har så djupa urringningar).

Från och med nu blir det alltså mindre av: tuttar, vem jag vill ligga med*, konstiga bilder, mina värsta tankar, allmänt pinsamma grejer.

Istället blir det mer av: Oj! Didn't think this igenom ordentligt. Men aktuella nyheter kanske? Familjelivsmongon? Eh... recept?

Jag vet inte, men det blir nog bra till slut.

Ni får ursäkta, men nu ska jag gå och madrassera hela huset. För när min man läser det här kommer han slå glädjevolter genom hela huset.


*(Så länge det inte är Logan. Jag skäms inte för att jag vill ligga med Logan.)

Får jag börja nu?

Jag åt nyss en satsumas och det var massor av frost häromdagen och nu är det bara en månad kvar, så snälla får jag prata lite om julen?

Jag längtar så mycket att jag tror att jag ska spricka. Det är helt vanvettigt. Det kliar i fingrarna, så gärna vill jag köpa pepparkakor. Det rycker i mig när jag tänker på all julmusik jag kommer få lyssna på om en månad. Jag blir alldeles till mig när jag planerar julbak och julgodis. Men eftersom jag är julnazist så tillåter jag mig ingenting före första advent eller första december, vad som nu kommer först.

Förra året upptäckte jag maraboufudge, vad som blir årets nya godis återstår att se. Några tips? (Inget som liknar ischoklad bara, och gärna chokladigt. Rocky road har vi provat, men tyckte att det var överskattat faktiskt. Absolut inget med marsipan, det är ju vedervärdigt.)

I år ska jag skaffa ett traderakonto och köpa vintagekulor till granen. Jag ska unna mig fler jultidningar än vad jag egentligen har råd med. Jag ska njuta av att ha en liten bebis som för första gången får se en julgran. Jag ska göra ett ännu finare pepparkakshus än förra året och verkligen vältra mig i allt juligt.

Förutom det där med bebisen är det ingen större skillnad från tidigare år alltså. Åh, bara en månad kvar tills allt börjar. Lycka!

Dagens familjeliv.

En mamma undrar om hon ska sätta sin ettåring i en lekhage, i barnets spjälsäng eller om hon ska skaffa en hjälm till ungen. Varför? Ja, för tänk om barnet ramlar under tiden hon är på toa eller vänder ryggen till.

Alltså, jag orkar inte. Folk är så jävla dumma.

Hello hjärntumör?

Mitt huvud skrämmer mig, på riktigt. Min hjärna har börjat koppla om på något sätt så att den skickar helt - och då menar jag helt - slumpmässiga minnen till mig, helt orelaterat till det jag gör. Det handlar alltså inte om någon associationskedja som jag kanske inte förstår själv, utan det är helt slumpmässiga minnen som jag inte ens visste att jag hade som kommer vid totalt skilda tillfällen.

Jag kanske får en minnesbild av hur jag köper skor som nioåring när vi sitter och pratar om den sjuka utvisningen av flyktingar. Eller så får jag en bild av en helt vanlig middag för kanske sju år sedan, när jag står i duschen. Och så vidare, och så vidare.

Jag stör mig på det här något enormt. Det finns ingen poäng med mina minnen, det finns ingen tankekedja bakom. De bara dyker upp. Och stör. Och oroar.

För brukar man inte säga så, att hjärnan vid en tumör kopplar om för att komma förbi tumören och därför blir det lite fel ibland i hjärnan? Men liksom, hur får man en CT (Heter det så? Jag går efter vad de säger i Greys) bara för att man har börjat få plötsliga och tätt kommande minnesbilder? I Sverige räddas ju inte ens döende barn, en vuxen kvinna som stör sig på sin minnesfunktion får väl rådet "sov mer" eller något.

Och det kanske skulle hjälpa, att sova mer. Men jag vet inte, det borde vara lättare att flirta till sig en hjärnscanning.

Eh... hej!

Ni bara "whoa!" (om ni inte säger "whoa" kan ni behöva trycka F5 för att uppdatera sidan). Jag bara "jag vet". Alltså, anledningen till att bokstäverna är så stora är inte för att jag verkligen vill emfasera att det här är bloggen som heter ENLIGT ELLEN, utan för att det blev snyggast så. Tycker jag.

Min bakgrundsbild är faktiskt en tapet, och jag har lånat bilden ifrån megafån där tapeten finns. 

Er spontana reaktion är kanske att blunda och springa, men gör helst inte det. Okej? Ni kan väl hänga kvar ett tag? Sätta er bekvämt? Se ifall jag har haft tid att blogga något (vilket, om det är helg, ju inte är så troligt).

Så lovar jag att utvärdera sen.

Kryper till korset...

Förut: 

"Nej Noa! Jag vill inte köpa en Beyblade till dig! Jag tycker att de är skräp och dåliga och ska du ha en får du köpa för dina egna pengar!"

Nu:

"Okej då! Den här gången kommer jag spöa skiten ur dig så mycket att du vill springa till din mamma och gråta, men då om du gör det kommer hon bara säga 'ha ha, jag är bäst och du suger' för det är jag som är din mamma och jag kommer VINNA!"

Så eh.

Tur att man kan erkänna sina misstag.

Hej sockersöta glittrande värld!

 Frost är som att hela världen har täckts av sockerglasyr och glitter. 

 Allt är vitt, krispigt och stilla.



Det ser nästan ut som små små sockerdekorationer.

 Allt blir skirare, vackrare, nyare.

 Det är den absolut vackraste delen med hösten. När det som växt blir täckt med is. Som en blandning av sommar och vinter.

Jag älskar att vi bor på landet och är omgivna av hagar och ängar. För allt blir vackert när det är täckt av frost.

Till och med gamla överblommade blommor.

Är det fredag?

Nej... men imorgon är det fredag!

Det är lite tråkigt att jobba hemifrån och ha eget företag när det kommer till helgerna. Man bara "jaha, fredagsfeeling säger ni? Tja, kanske dags att byta mjukisbyxor då?". Annars är fredagseftermiddagarna de bästa tycker jag. När man äntligen slipper hem från jobbet. När man kan svänga förbi affären och köpa hem god mat, förbi systemet och köpa hem gott vin. Lite godis, lite plock. Och så har man hela helgen framför sig.

Eftersom jag jobbar hemifrån och maken är föräldraledig umgås vi redan hela tiden. Emmy får bara gå på förskolan 15 timmar och Noa går kanske några få timmar mer. Vi umgås så mycket att vi går varandra på nerverna. Det är inte mysigt med långa helger, det är två hela dagar vi måste fylla med aktiviteter för att inte det ska bli en skrikfest här hemma. Och konstigt nog fattar resten av familjen inte att "åka på loppis" är den ultimata sysselsättningen på helgen.

Imorgon ska jag dock iväg på ett möte tidigt. Jag vet inte hur länge jag kan dra ut på min lilla "utflykt", men förhoppningsvis kan jag köra förbi en affär på vägen hem och låtsas att jag har haft en lång arbetsdag och att jag nu äntligen är på väg hem till helgen.

För godis kan man ju äta även om man jobbar hemifrån.

Blodsockerfallsrage.

Jag blir skitförbannad, sur och allmänt bitchig när jag är hungrig. Idag har jag haft en skitdag och bara hunnit äta några mackor på hela dagen och nu ska vi äta hamburgare till kvällsmat och jag HATAR verkligen hemmagjorda hamburgare.

Så jag sitter ute på mitt kontor och surar.

Ibland känner jag mig så otroligt vuxen.

Sex år.

Igår på twitter fick jag ett utbrott och bashade skolan jag gick i från årskurs 1-6. Det såg ut ungefär såhär:

Nej jag vet, det låter inte så jättefarligt. Det finns ju de som inte fått gå i skolan gubevars. Det måste ju vara värre för dem. Eller för de som får händerna avhuggna om de inte kan läxan, eller tänk bara när farfar gick i skolan och fick stryk varje dag? Yada yada yada.

Jag vill inte skriva om det mesta, för jag vill inte hänga ut lärare eller elever mer. Men i stora drag så behandlades vi mer som interner än som elever. Nivån på undervisningen var under all kritik. Lärare grät och bråkade med elever. Det var mobbning och slagsmål och utfrysning och tafsande killar och hot och kränkningar. Utöver det så var det också böner och psalmer och kristendom varje jul och sommaravslutning i kyrkan.

Byhåla. Det är det enda ordet som kan beskriva det. En vidrig byhåla med rasistiska ligister och ett behandligshem för alkoholiserade mödrar i närheten, vilket gjorde att till den redan dåliga skolan anlände problembarn efter problembarn (alla killar, alla slogs) utan att någon hade kunskap eller ens ork eller intresse av att ta hand om dem.

När jag börjar noja över ifall de leker för mycket våldsamma pinnlekar på ungarnas skola, eller något annat litet "problem" brukar jag tänka på det här. Min skola var verkligen värdelös. Den var kass och vidrig och jag mådde dåligt nästan hela tiden. (Om jag någonsin skriver en generationsroman ska jag hänga ut den totalt.)

Men herregud, det gick ju bra för mig ändå.

Typ.

Snark.

Jag är så jävla trött att jag vill slå och sparka på någon för att få energi från ilskan. Jag vill äta sött och fett och gräva ner mig i soffan så djupt att jag kommer fram nästa vår någon gång.

Jag vill läsa, sova länge, läsa läsa läsa och äta frukost på sängen och ligga en hel dag och titta på film. Jag vill få en hel helg av ledighet, utan barn och uppvak och matlagning och städning.

En hotellweekend med god mat, bad och ett gäng böcker med andra ord.

Kan inte någon ge det till mig?

Stört.

De säger: 

"Ska ni omplacera eller avliva era barn också då eller? Det är ju precis lika illa som att avliva eller omplacera ett husdjur bara för att det inte fungerar längre."

Jag säger:

"Om man inte klart kan prioritera och älska sina barn över sina djur så ska man inte ha barn"

Saker jag hatar som alla andra älskar.

1. Kokt potatis.

Den är ju så blä. Så sjukt äcklig. Den smakar ingenting, den växer i munnen och är torr och vidrig. Eller så är den halvrå i mitten och lika äcklig då. Jag förstår verkligen inte hur det kan vara Sveriges nationalrätt? Kokt jävla potatis. Tråkigt så man dör. När jag väl äter det (några få gånger om året) måste jag dränka den i sås och blunda och tänka på något annat. Hur kan ni älska sånt?

2. Te

Åh gud, alla älskar ju te. "Ska krypa upp i soffan med en kopp teeee..." eller "Äntligen hemma, nu väntar te och mys!" Ursäkta, men det smakar ju bara kokt vatten. Det kan lukta gott, det kan jag erkänna - men smaka? Nej. Kokt vatten med besk eftersmak i de flesta fall. Hur gott är det på en skala?

Enda gången te har varit drickbart har varit när jag har ätit lchf och då haft både vispgrädde och kokosfett i teet. Då smakade det i alla fall någonting, men i övrigt kanske det inte var det godaste.

3. Kummin/Anis

Blä. Bara blä, okej?

Skam

Jag har inte tid att blogga idag. Jag är för upptagen med att följa #ganna på Twitter, läsa uppdateringar om situationen på Arlanda, maila beslutshavare och politiker och framförallt med att skämmas över att vara svensk.

Ganna är inte ett unikt fall. Fallet Ganna, som man kan kalla det för att försöka distansiera sig ifrån att det är en verklig person, är inte ett fall som råkat ha hamnat mellan stolarna. Hon utvisas för att vi har en sjuk invandringspolitik. För att vi har politiker som har stiftat regler som gör att jag mår illa. Och, för att det finns alldeles för många människor som skulle kunna stoppa utvisningen, men som inte gör det. För att då bryter de mot reglerna och regler är ju till för att följas.

Det är sjukt. Allting är sjukt.

Girls!

Vad piggar upp en bättre än lite youtubeklipp? Inget! (Eller jo, massor. Typ choklad. Men nu låtsas vi inte om det och nöjer oss med youtube, okej?)

Så jag ger er lite girl power av olika slag så här på måndagskvällen:






























Ifall ni har några klipp att dela med er av, gör gärna det. Mama needs it!

Fan.

Jag har hört att det finns de som har tur. Jag har hört att de finns de som inte råkar ut för precis all jävla skit som kan hända. Jag har hört att det finns de som vinner saker, som lyckas med saker, som får perfekta jobb, som blir bjudna på grejer. Jag har hört att det finns de som inte behöver kämpa mot lagen om alltings jävlighet varenda dag.

Det har jag hört.

Men herregud, det måste väl ändå vara en skröna?

Små steg för ett barn, men ett stort steg för föräldrarna.

Noa åker skolbuss på måndagar och fredagar. Det innebär att han stiger av bussen vid stora vägen (50 ska det vara där. Just sayin, ska det vara där), går och hämtar posten och sedan går ca 100 meter längs med grusvägen hem. Ni fattar, inget märkvärdigt alls. Egentligen.

Men gud, stoltheten i hans ansikte när han kommer hem och svänger med reklamen (den riktiga posten kommer först efter klockan tre) och hojtar "Jag är hemma nu! Jag har tagit posten!", den. Den stoltheten går inte att förminska. Det är så stort för en sexåring att få vara skolbarn och att få åka skolbuss och slippa bli mött vid bussen av föräldrarna, för han kan ju själv. Och så småpratar han med de stora barnen som går av på samma ställe och känner sig lite sådär som man gör när man är sex år och precis fått nyvunnen frihet.

Och sen tänker jag på alla de föräldrar som vägrar släppa lite på strypkopplet de har kopplat på sina ungar med förevändningen "säkerhetstänk". Det behöver inte handla om att hämta posten eller att åka skolbuss eller att vara ensam hemma, men något måste barnen få göra. Sakta men säkert måste de också få uppleva den där känslan av att "jag kan, jag vågar och de litar på mig". Det är olika för varje barn vad som krävs, men man måste erbjuda dem något. Man måste börja någonstans.

Och barnen klarar det ju galant. Självklart. Barn klarar, har alltid klarat, ungefär det de behöver klara. Min morfar körde en leverans en gång i veckan med häst och vagn. Han var åtta år och körde en mil fram och tillbaka. Det brukar jag tänka på när det kliar i mig för att Noa är lite sen hem. De klarar det. Det gör de.

Frågan är bara: gör föräldrarna det?

Ha! In your face, slarvmonster!

Idag har vi (dvs maken, jag var på bio med Emmy) gått igenom alla vinterkläder och tvättat och sorterat. Bara sådär. Och nämnde jag att vi var och köpte vinterskor samt ullstrumpor häromdagen? Vi har hela förrådet fullt av ved och har fixat värmefläkten på bilen som har varit trasig i några månader.

Jag vet inte, men det känns som att vi faktiskt är rätt så väl förberedda inför vinter och senhöst. Visserligen har JAG inga vinterskor eller vinterkläder, men det spelar ju mindre roll. Ungarna har ju det.

Ihop med att vi faktiskt skriver matlista och veckohandlar varje vecka börjar det arta sig tycker jag. Minsann!

Nu ska vi bara få ordning på det där med att lämna in lappar när det behövs, så kan vi koras till "årets föräldrar" snart.

Nice.

Dags att flytta?

Jo, men vi trodde ju att barnen var ute och lekte. Vi hade precis sett dem genom köksfönstret och suckade lite över att Emmy var ute i sandaler och klänning (inga trosor) och Noa hade pyjamas. Men ändå, de var ute och lekte och de var sams, så vi fortsatte med maten.

Ca tio minuter senare kommer de in, överlyckliga. "Vi har 25 kronor var! Vi har sjungit för grannarna och fått pengar!".

Så våra barn, fröken troslös och herr pyjamas, har tagit varsin liten kruka i trädgården och knatat bort till våra grannar längst ut på gatan och sagt "vi sjunger för att samla in pengar till en blejblej (beyblade)" och så hade de rivit av varsin sång vid varje hus och fått pengar.

Jag dör. Det är så pinsamt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra deras företagsamhet. Men skämmigheten i det hela tar över. Lätt.

Det bästa av två världar.

Igår Amadeus på Örebro stadsteater, med fantasiska Nour el Refai i titelrollen. Läppstift, tuperat hår, klänning. På mig alltså, Nour hade scenkläder.

Idag trädgårdsarbete inför vintern. Röjsåg, häckklippning, slänga, riva, slita, slåss med tistlar och brännässlor.

Jag behöver båda världarna. Jag älskar att vi bor bara en mil ifrån stan, så att vi kan åka in så fort vi vill. Jag älskar att komma iväg och se tända ljus och människor och göra mig snygg. Och så älskar jag att komma hem, till lugnet och tystnaden och tomheten. Jag skulle aldrig kunna bli en bondmora som tillbringar alla sina dagar på en gård. Som max åker till Ica. (Det kan ju också bero på att jag är väldigt bekväm och inte orkar jobba så mycket som man måste om man är bondmora.) Men jag skulle heller aldrig orka bo inne i stan, med människor och ljud och liv och rörelse hela tiden över allt. Jag älskar att blanda och att kunna få både och

Nu har jag tvättat ur både hårspray och tistlar ur håret och ska tillbringa kvällen med kycklingenchiladas, lördagsgodis, mys i soffan och en stor dos teveserier.

Kanske lägga om mina tistelsår också. Ärligt talat, tistlar. What are they good for?

Fredagsmys

Nästan två timmar senare...

- Pappa, kan du hjälpa mig med en grej i spelet?
- Va? Spelar du fortfarande Noa?
- Ja, vad tror du? Varför skulle jag fråga om spelet annars? (Sagt med en ytterst dryg ton)

Vi premierar fyndighet och smådryga comebacks och oneliners i den här familjen, så ungen fick spela ett tag till. Det slår mig ibland, att vi skrattar och hejar på när ungarna säger smådryga saker till oss. Å andra sidan är det så vi som familj är; min mamma kände att maken var en i familjen på riktigt när han på ett snyggt sätt insinuerade att hon var fjortis med alkoholproblem.

Såna är vi.

Ibland undrar jag vad man skulle välja om man fick välja EN egenskap som ens barn skulle bli. Snäll? Nej fy. Trevlig? Ja, troligare. Smart? Gud nej. Klok? Snark. Jag vet inte. Lycklig? Jo, men det är ju fusk. Dessutom kanske de blir lyckliga av att styckmörda prostituerade och så vill man ju inte ha det.

Jag tror jag går på trevlig. Vad skulle ni välja?

Härligt härligt, men farligt farligt.

Alltså, hur smart är det att börja se nya teveserier när man knappt hinner med de man redan följer? Inte smart alls nej. Jag vet. Men det går ju inte att låta bli när små karameller dyker upp i synvrån.

Nu senast Pan Am. Jag vet inte om historien är så bra egentligen (inte för att jag är missnöjd, men det tar ju alltid några avsnitt för att avgöra det), men det spelar ingen roll. Det är flygvärdinnor. Det är tjock eyeliner och blekrosa läppar och what's not to like?

Gud. Nu måste jag köpa figursydd dräkt och strutbehåar.

"Don't you wish your girlfriend was hot like me?"

Ego vs. Emo

Folk i min twitterfeed pratar öppet om ätstörningar, självskadebeteenden och depressioner. Citat som "finns det ens människor idag som inte ätit antidepp?" och "jag känner nog ingen utan en ätstörning" är vanliga och retweetas. Vilka jag följer? Mediemänniskor, journalister och vänsterpolitiker - nästan uteslutande.

Jag har lite svårt att förstå den här underdog/offerrollen som Quetzala Blanco har fått i Blanco vs Bella-bråket. Alla i mitt feed är självklart på Blancosidan, det är ju så pinsamt med glättiga Blondinbella som inte låtsas som det svåra mörker som alla bär på. För alla har ju skurit sig själva, alla har ju kräkts upp maten, alla går ju på antidepp. Det är bara Blondinbella och liknande nymoderater som inte förstår det.

Eller vänta nu? Alla? Really?

Jag blir lite trött på det där, det eviga koketterandet med hur dåligt man mår. Eller har mått. Eller vet att andra mår eller har hört att andra mår eller så kan man ju i alla fall retweeta om man råkar vara banal och oplågad och allmänt lycklig.

Jag vill inte raljera över någon som på allvar mår dåligt. Jag vill inte att man ska hålla allt inom sig heller. Men att påstå att ingen idag vågar säga hur dåligt de mår, att ingen vågar vara ärlig - det är väl ändå en överdrift? Vi är väl ärligare än aldrig förr? Hur många bloggar läser inte ni där folk är ärliga om det svarta och det såriga? Har man någonsin förr lagt ut sitt lidande till sån allmän beskådan som vi gör idag?

Det är myten om den plågade konstnären, all over again. Det är något jag har så svårt för bland (vänster)intellektuella, denna eviga fixering vid att äkta konst och äkta känslor kommer ur lidande enbart. Att det svarta måste vara ständigt närvarande. Och att allt annat är falskt, fel och ytligt.

Jag läser varken Isabellas eller Quetzalas bloggar. Jag tycker att båda två står för ytterligheter som jag inte vill att mina barn ska ha som förebilder. Å andra sidan skiter jag fullkomligt i vad de skriver, för jag tycker heller inte att kvinnor med makt (oavsett område) automatiskt behöver vara förebilder.

Så jag har inget att säga om själva bråket i sig, om själva sakfrågan. Jag bara undrar när den plågade kvinnan blev ett sånt offer i en hård värld, för som jag ser det är det snarare tvärtom. Våga bara säga att du ska ha fredagsmys med tacos och din älskling, då jävlar ska du få se på hån.


(Nu kan man ju invända att mitt twitterfeed kanske inte är representativt för samhället i stort. Nej, men så är det ju just främst inom bloggosfären, bland mediemänniskor och journalister och vänsterintellektuella som bråket ens diskuteras.)

Vilken skitdag

Vissa dagar är ju sämre än andra, kan vi konstatera. Idag är en sådan dag.

Dunderhuvudvärk, supersötsug, absolut inget gjort på jobbet, dyra utgifter, bråkande barn, Emmy fick sina glasögon, äcklig kvällsmat, ensamläggning av tre barn, tappad framtidstro.

Nämnde jag huvudvärk? Jag är så sjukt nära att gå och äta upp ungarnas lördagsgodis som vi redan har inhandlat. Sånt jäkla taktiskt misstag, man ska ju köpa godis som man tycker är äckligt till sina barn. Så att de äter det (för ungar äter ju allt godis) men man själv inte blir frestad.

Typ gelehallon. Eller Sockerbitar, ni vet såna i skum. Eller hemkola. Men nej, vi köpte Dumle.

Så himla dumt. Men å andra sidan är det just en sån dag idag.

Att leva som man lär.

När jag ser hur politiker fullkomligt gör bort sig, klantar sig, är dåliga i debatter, säger dumma saker, missar poänger - ja men ni vet, är politiker - så får jag en sån lust att engagera mig själv. Jag tycker ju så mycket, gillar att prata och att påverka.

Problemet är att jag är vänsterpartist. Eller feministiskt initiativ-ist (?). I alla fall så finns det ett problem med båda tillhörigheterna.

Jag har provat att gå med i vänsterpartiet förut. Jag har försökt. Men jag passar inte in. Jag är för miljöomedveten, jag kör en Chrysler Voyager, jag är för småborgerlig. Jag älskar coca cola och jag äter på McDonalds. Det passar sig bara inte. Sorgligt nog. Det är för mycket stereotyper och för mycket fördömande och för mycket fokus på såna detaljer.

Och engagera sig i Feministiskt initiativ på riktigt är i praktiken bara möjligt om man bor i en storstad. För jag har inte orken att dra igång, att starta upp, att vara eldsjälen. Inte med småbarn och allt annat.

Så jag nöjer mig med att sitta hemma och svära åt partiledardebatter och debattartiklar. Och blogga lite om det, leker politisk journalist eller något.

Men hörrni, det är inte illa det. För alla är vi ju journalister! 

Elefanten i porslinsbutiken.

Jag vet att det inte verkar så här på bloggen, men jag är en väldigt empatisk person för det mesta. Jag gråter lätt över andras glädje, sorg, lycka och olycka. Jag tar på mig ansvaret för andras känslor och vill lösa deras problem och jag får en klump i magen när jag råkat såra någon.

Trots det så händer det att jag sårar folk oftare än andra. Det beror på att jag inte förstår att någon kan ta illa upp av det jag säger. Jag förstår inte att det anses som sårande eller att det kan tolkas fel. Och när jag inser blir jag alldeles kall och ledsen och vill bara ta tillbaka.

Jag läste i en tråd på Familjeliv som handlade om vad folk hade blivit sårade av att höra, där någon berättade att hon i hela sitt vuxna liv inte ville ha kjol på sig för att någon i hennes tonår hade sagt att hon var kobent. Det är precis en sån sak jag skulle kunna säga, för i mitt huvud är det ingen förolämpning - det är ett konstaterande. Jag skulle ju inte bli sårad ifall någon sa att jag hade många leverfläckar och födelsemärken, för det har jag ju. Jag skulle inte bli sårad ifall någon konstaterade att jag är tjock. Jaha, liksom. Det är jag ju?

Men andra människor blir uppenbarligen sårade för sånt. De bär med sig länge ifall någon har sagt att de kör med folk, att de "inte är så snygga precis", att de kanske inte har läshuvud osv osv. Och jag sitter där och läser och förstår verkligen inte. Jag känner mig som Sheldon i Big Bang Theory, för det är så märkligt att folk tar illa upp av såna, för mig, småsaker.

Jag har fått höra precis allt. Rakt upp i mitt ansikte såväl som på omvägar. Precis allt. Jag behöver inte dra upp massor av exempel här, för jag vill inte besudla bloggen med könsord, tillmälen och riktigt elaka förolämpningar. Vi kan väl bara konstatera att Birro hade hoppat från en bro om han hade blivit kallad det jag har blivit kallad. Och det hör väl självklart ihop med min oförmåga att förstå vad som sårar. Åt två håll.

Dels tycker jag väl att om jag nu inte ältar att någon har sagt att jag förtjänade att få missfall, så kanske det är larvigt att någon annan ältar att de fått höra "du har sneda tänder". Men dels är det väl också så att anledningen till att jag har fått höra så många hemska saker är att jag ständigt trampar i klaveret och lyckas såra och skaffar mig ovänner*. Bara för att jag inte förstår mig på folk.

Det är inte meningen att kokettera med hur obrydd jag är, eller att be om sympati eller något sånt. Jag är mest bara trött på att vara en tjockhudad elefant som går omkring och trampar ner små myror. Å andra sidan noterar jag ju knappt när de biter mig heller - och det är väl en fördel. Kanske.

Finns det ingen skylt man kan ha på sig? Typ "Jag har någon slags social störning. Om jag sårar dig är det inte medvetet. I alla fall inte oftast." Eller så kanske jag bara borde hålla tyst, men alltså. Hur troligt är det?

*(True story: En gång i gymnasiet råkade jag, full och dum, säga till en tjej att det var bra att hon hade bytt grupp i spanska för att "du är ju knappast så bra på det". Detta resulterade i att hon avskydde mig så mycket att hon ett tag senare dumpade en kille bara för att han - som var en bekant till mig - gick och pratade med mig och hon råkade se det. Citat: "hur kan du umgås med den person jag hatar mest av allt i hela världen"?  I det fallet kan jag dock känna att det kanske inte bara var mitt fel, hela bråket.)

Domedagen är nära!

Jag har fått cola light i min cola zero-flaska. Why?!

Jag som trodde att det här med att världen går under 2012 bara var en myt, men nu börjar jag bli orolig på riktigt. Om något sånt här kan ske, vem vet vad som händer härnäst?

Drömma går ju.

Vi bilade ju hem från Frankrike, och i tre dagar satt vi och pratade om hur vi skulle bli ordentliga till hösten. Vi skulle köpa en tavla och skriva upp allas aktiviteter på. Vi skulle namna alla kläder och ha massor av extrakläder på förskolan. Vi skulle köpa nya vinterkläder så fort vi kom hem, vi skulle gå igenom garderoberna, vi skulle ha ett system så att inte en enda lapp glömdes bort.

Vi skulle ha scheman och noggrant uttänkta planer och rutiner och vi skulle verkligen förändra oss.

Jodå.

Noas fröknar ringer lite då och då och bara "vi saknar en lapp från er om det här...". Varje dag är det en chock att man liksom ska få allt att fungera - den här dagen också. Jag vet inte hur man gör för att bli ordningssam. Jag tror att det är omöjligt. Antingen föds man sån eller så gör man det inte och ibland suckar vi och säger att vi borde egentligen skiljas för det kan ju inte vara meningen att två så här virriga människor ska bo ihop. Men då råkar nåt barn i baksätet höra och undrar oroligt om vi ska skiljas och varför och så får vi säga att det ska vi inte, men det vore nog kul ifall du lyckades få gympakläder med dig någon gång, eller hur?

Och nu är det redan mitten av oktober och vi har inte kommit ihåg att köpa nya höst/vinterskor än och Emmys jacka börjar bli för kort i ärmarna men det får vänta till våren för nu är det dags för vinterkläder snart och det är så dyrt och stort projekt att jag får svindel bara jag tänker på det.

Men båda ungarna har i alla fall fullt med extrakläder, namnade sådana, på förskolan. Alltid något.

(Och vissa dagar brukar jag tänka att vi är mycket roligare föräldrar än de där ordningssamma och duktiga. De skulle aldrig fira Barns dag eller låta ungarna handla kvällsmat själva eller bara strunta i allt och äta kladdkaka till kvällsmat. Inte för att vi gör det sista dock, det är bara jag som dagdrömmer lite. Men i alla fall: vissa dagar tänker jag så. Men idag har vi mest bråkat med ungarna och varandra och då känns det ännu sugigare att vi är så förbannat oorganiserade. Var är Ikeas hemplanerare när man behöver dem? Organisera upp mitt liv tack!)

Apropå mat.

Jag är så extremt jävla nära att frysa in fem kilo pannkakor och ta fram några varje kväll och servera framför teven. Jag är så trött på skrik och bråk och vansinne för att man vill att de (han) ska komma till bordet och åtminstone SMAKA lite och SITTA en liten stund.

Det är liksom inte värt det. Om han kommer som tjugoåring och klagar på vitaminbrist, benskörhet och proteinbrist tänker jag rycka på axlarna och säga "skyll dig själv, jag försökte".

Ungefär så.

Dagens fundering.

Varför är lax så gott? Finns det någon som inte tycker om lax? Det är ju så vanvettigt gott, bara i sig självt. Kyckling stekt med bara lite salt - inte så gott. Köttfärs stekt med bara lite salt - vråläckligt. Dont't even get me started on kött i övrigt.

Ibland brukar jag roa mig med att låtsas att jag bara får äta en sorts mat i resten av mitt liv, och vad det då skulle vara. Typ "gryta" eller "pizza" eller "pasta" eller "gratäng" eller "soppa" osv. Det behöver inte vara samma ingredienser eller så, men samma sorts mat. Jag vet aldrig vad jag skulle välja. Å ena sidan är ju pasta otroligt gott och går att variera ordentligt. Å andra sidan är jag ju ett pizzafreak av sällan skådat slag. Å tredje sidan... nej, det finns ingen tredje sida. Det står mellan pasta och pizza. Nackdelen med pizza är ju att det inte blir så gott med lax på. Nackdelen med pasta är att... jag vet inte. Finns det någon nackdel med pasta? Förutom att det kanske inte är så nyttigt och mättande alltid?

Jag har förresten ett sjukt gott recept på en gräddig kycklingpasta, ett recept jag hittat på helt själv. Jag kanske skulle ta och skriva en kokbok? "Grädde, chili och vitlök. Samt ost. - Så lyckas du i köket"?

Nej alltså uppenbarligen har jag ingenting att säga idag. Förresten, finns det någon som hade valt soppa om man fick välja en sorts mat att leva på hela livet? Soppa? Tror inte det va?

Rent och skärt skryt.

Gissa vems bebis som säger "mamma" då? Gissa! Bara gissa! Det kan vara så att det är en bebis som är glad och go och föddes en snöig (!) kväll i mars för snart sju månader sedan och som fick de delikata ko-namnen Majken Britta Rosa.

Om ni gissar på det är ni inte helt fel ute kan vi ju säga.

Trött.

Jag bloggade inget igår. Lite beror det på att jag var upptagen med att välja kläder, sminka mig och fixa håret inför festen jag var på (och det lyckades, jag blev så snygg!). Men mest beror det på att jag var så jävla trött på mig själv. På mitt tyckande, sägande, skrivande. Ibland orkar jag inte läsa ett enda ord till som jag har skrivit, det blir liksom övermäktigt. Inte nog med att jag är fast i mitt eget huvud hela dagarna - jag ser också till att sätta allt på pränt. Och så reaktionerna på det, och då diskussioner och fram och tillbaka.

Trött.

Jag har alltid närt en dröm om att bli krönikör eller kolumnist. Lite Linda Skugge-komplex sådär. Men jag vet inte, det måste ju vara samma där? Man måste bli så trött på allt? På uppståndelsen, på reaktionerna, på sig själv, på att alltid tycka och tänka så att man förmedlar något?

Jag vet inte. Just nu känner jag att jag vill syssla med något snällt och menlöst och mysigt. Jag vill äga ett café, med solgula väggar och marängpajer och schackrutigt golv. Jag vill skriva korsord eller sticka eller baka. Jag vill klä mig i stickade tröjor och jeans och inte sminka mig och tycka om att gå på skogspromenader med en hund och inte ha åsikter mer än när jag går och röstar vart fjärde år, och då är det bara av rutin.

Jag vet inte. Det kanske är ett tecken på mognad det också, att bli trött på det ständiga åsiktsmaskineriet.

Eller så är jag bara bakis.

Nu ska jag gå och äta kladdkaka.

Trevlig helg då!

Eftersom jag bantar får jag insupa det sockersöta på det här sättet istället.

(Och så 35 gram ostbågar, som vanligt då.)

Yay feminism!

Idag känns det extra bra att heta Ellen, eftersom jag delar namnet med en av de tre kvinnor som får Nobels fredspris. 

Det är på tiden att kvinnors arbete i krigstider uppmärksammas. Det enda som är lite tråkigt är att de får dela på priset, jag tycker att de förtjänade varsitt - varsitt år. Men å andra sidan får vi väl vara glada att de inte gett priset till någon krigande man det här året.

Grattis Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman! 


(Samt ett litet yay och grattis till feminismen, utan vilken detta aldrig hade varit möjligt.)

Filosofera mera.

På väg till gympan idag såg vi månen för första gången på länge och båda barnen vinkade och hälsade eftersom de har bestämt att det är där morfar finns. Och på hemvägen satt vi i bilen och det var kallt ute och det var efter Emmys läggdags och månen lyste och stjärnorna syntes och vi pratade om vad vi skulle önska ifall en stjärna föll. Noa kom på att vi skulle önska tre önskningar till och så satt vi och pratade om vad vi skulle önska oss.

Noa önskade att det snart var jul, att tiden skulle gå fortare och att det bruna partiet och de blåa partierna inte skulle finnas, så att de röda alltid vann alla val. Emmy önskade... jag vet inte. Hon är fyra år, så det var en lång harang om hur hon skulle hoppa runt på stjärnorna och samla önskningar.

Jag önskade att alla skulle vara lyckliga och att morfar skulle leva igen och vara frisk, och att vi skulle få mer pengar. Till slut önskade vi allihop att morfar skulle leva igen och Noa tyckte att han skulle vara jätteung, för då skulle vi få mer tid tillsammans.

Sedan var vi hemma och åt mackor vid köksbordet fast det var långt över läggdags och så pratade vi om saker man önskar och om hur man kan ha flera miljarder kronor men ändå dö i cancer och om så länge man är frisk så är man faktiskt väldigt rik.

Sedan rynkade Emmy pannan och sa att hon inte ville tänka, men att det inte gick att låta bli. Och jag fick förklara att det är en av den stora förbannelsen med att vara människa: det går inte att stänga av tankarna. Men sen såg vi det som ett tecken på att det verkligen var läggdags och så började det sedvanliga läggningskrånglet.

Men åh. Det är himla fint att vara förälder. För det mesta är det faktiskt det.

What do you know?

Här trodde jag att knepet för att få följare på twitter var att vara smart, rolig, skarp och klok. Inte för att jag har varit det, men jag trodde att det var knepet liksom.

Sen hamnade jag i twitterdiskussion med "någon" och sen bara hey presto! 15 nya följare på någon timme. Visserligen kommer alla avfölja mig sen när de inser att jag a) inte twittrar mer än någon gång per dygn eller b) inser att jag inte är så bråkig av mig.

Men ändå. Om ni har få följare, leta upp någon och börja bråka. Rätt så effektivt.

Vad som provocerar skiten ur mig.

"Åh, vi är så fattiga efter att alla räkningar har betalts" skrev en bekant på facebook. Jag kontrade med att barnbidraget ju kommer snart, alla föräldrars räddning. Men nej ty: "Jag går hellre på gatan än låter bli att spara barnbidraget till dottern".

Det där kliar, sticker, irriterar något enormt. Det här låtsasfattiga. Koketterandet med att man inte har råd. Låtsandet att man lever på marginalen, inte har pengar, knappt kan betala räkningarna. Samtidigt som man lägger undan 1000 spänn i månaden till en ettåring. Åh.

Det är ungefär samma som när folk påstår att de inte har råd att dela lika på föräldraledigheten, fast de bor i hus eller har tre bilar eller reser utomlands eller lägger tio tusen på mat i månaden. Det är sån bullshit att jag måste sitta på händerna, bita hål i kinderna och snurra tre varv runt min egen axel för att inte ta fram stora nålen och sticka hål på deras bubbla.

Jag förstår inte ens varför man vill kokettera med att ha det dåligt ställt? Är det någon slags rolig grej i moderat-Sverige, där alla ska ha det bra och de fattiga kanske borde samlas på zoo eftersom de "bara är påhittade av sossar"? Är det någon slags ploj? Är det som när de smala tjejerna i klassen stod och gnällde över hur tjocka de var? För att sedan le i mjugg, förvissade om att de ju faktiskt var skitsnygga?

Och det här med att inte ha råd att vara föräldraledig. Bara snack, alltihop.

Delad föräldraledighet är min hjärtefråga. Jag är övertygad om att det är vår räddning, vår väg till jämställdhet. Man kan vara en närvarande förälder utan att vara föräldraledig, men det går ändå inte att jämföra med att vara den som har ansvaret. Den som får planera, rodda, trösta, bråka, tjafsa, leka. Det är urtråkigt att vara föräldraledig ibland. Det är skittråkigt, trist och framförallt: kladdigt. Men det är ett måste. Jag är ledsen, men det är ett måste. Om vi vill komma någonstans måste vi börja med något viktigt, och det tror jag är att få båda könen lika viktiga för sina barn. Lika engagerade i barnens uppväxt. Lika involverade. Både mamma och pappa ska kunna kompisarnas namn. Både mamma och pappa ska ha koll på storlekar, matsäckar, aktiviteter, läxor, dumma fröknar och elaka vänner. Man startar inte krig om man har tillbringat ett halvår med att umgås med en mjuk bebis med små fötter och knubbiga ben. Man nyper inte unga kvinnor i baken om man har en tonårsdotter hemma som på kvällen berättar hur pojkarna i klassen tafsar. Man låter inte bli att söka det där chefsjobbet för att "jag måste ju ta hand om barnen och kan inte jobba över" om man vet att pappan är lika delaktig. Man förverkligar sig själv, istället för att gå upp i en mammaroll, om det inte finns utrymme till att ta hela föräldraskapet. Och barnen växer upp, trygga i förvissningen om att de har alla möjligheter, alla chanser och samma ansvar. (Sen kan vi ju lägga till höjda kvinnolöner, färre skilsmässor och mer jämställdhet i vårdnadstvister på plussidan också.)

Och eftersom jag tror det, eftersom vi tror det, har vi sett till att båda två är föräldralediga. Det har försatt oss i en jävla ekonomisk kris, för att vara ärlig. Vi har lånat pengar för att ens kunna betala räkningarna. Vi stretchar gränsen på kreditkortet till max. Men Majken, som innan sommaren var supermammig och knappt kände sin pappa eftersom han jobbade heltid, är nu pappas flicka lika mycket som min. Kanske mer just för tillfället. Det är det enda bevis vi behöver på att vi prioriterar rätt.

Och därför kan jag inte låta bli att pilla på den där sårskorpan som säger att "vi har inte råd". Särskilt när det kommer ifrån människor som koketterar med sin dåliga ekonomi, när de slösar pengar på prylar och delikatesser. Jag är ledsen, men jag kan inte låta bli. Sorry om det stör er.

Dagens.

Dagens sömn: Kass. Inte bara Majkens fel dock; jag kunde inte somna på flera timmar, för jag låg och dagdrömde. Sedan jagades jag av mardrömmar.
Dagens mardröm: Jag drömde att jag var gravid och att det var för sent att göra abort när jag upptäckte det. Åh, den ångesten. Fy fan.
Dagens frukost: Min ibs-mage klarar inte av det, alls, men jag kan ändå inte låta bli att äta fil med müsli till frukost. Lite som någon slags omvänd bulimi kanske: jag vet att jag inte får behålla maten mer än några minuter, men ändå kan jag inte låta bli.
Dagens känsla: Huvudvärk och trötthet. Och så stel nacke efter alla sömnlösa timmar i natt.
Dagens väder: Som det passar sig en sån här dag. Grått och regnigt.
Dagens ojdå: Jag grät när jag läste att Steve Jobs dött. Oväntat. (Att jag grät alltså.)
Dagens aktivitet: I kväll ska ungarna på "fotbollskul" i en gympasal i närheten. Jag älskar när de har aktiviteter, det får mig att känna mig som en fotbollsmorsa som skjutsar och hämtar och hejar.
Dagens "vad fan": Det ligger ca 600g choklad och en halv gräddtårta i köket. Sådär lagom lätt att hålla sig ifrån, särskilt en dag som denna.
Dagens aj: Mensvärk. Varsågod för info.
Dagens mest irriterande: På grund av sömnbristen har jag börjat stava fel. Jag vill klösa ögonen ur mig när det händer. Jag stavar inte fel. Vem är jag nu? Måste jag börja finna mig själv? Vem är jag om inte rättstavningspolis?
Dagens hurra: Vet inte än. Jag hoppas att få anledning att hurra någon gång under dagen, men sånt vet man ju aldrig i förväg.
Dagens tips: Om det är en regnig, trist dag och du har sovit dåligt, har ont i huvudet och magen och allt är allmänt grått - klä dig färgglatt! Själv sitter jag här som en liten pastellkaramell (och matchar vårt stökiga vardagsrum rätt så bra):

Äntligen!

Idag, klockan 10.00 slog Citygross upp portarna. Eftersom jag är en storbloggare* blev jag så klart inbjuden** till galapremiären. Och, som Tyra personligen*** har sagt till mig****: "Missa aldrig chansen till ett bra photoshoot." Och vi modeller***** vet ju hur det ska vara, så sagt och gjort.

I give you, photoshoot på invigningen av Citygross:

 (Runway walk with baby, bitches! Notera vinden i håret.)

(Mm... lax! Jag kan höra Jay säga "make love to the salmon". Fast egentligen var det min man, aka fotografen, som sa det. Vilket ju blir lite... konstigt? Tur att han inte är den svartsjuka sorten i alla fall.)

(Det här är min "vad fan, jag försöker ju banta"-min. Fast "fashionable", då.)

(Jag blev törstig efter allt autografskrivande****** och poserande. Dessutom ville jag smaka pink lemonade, som de dricker i den sjukt roliga filmen Bridesmaids.)

* Inte sant
** Inte heller sant.
*** Definitivt inte sant.
**** Genom teverutan, räknas det?
***** Ha ha ha.
****** Tyvärr inte heller sant.

Det som däremot ÄR sant är att det här inlägget är helt osponsrat. I know, galet va? Vill ni ha en recension? Ni kanske heller aldrig har varit på Citygross? Tja, det är väl som vilken affär som helst, förutom en sak: de har rätt sorts köttfärs! Jag upprepar: De. Har. Rätt. Sorts. Köttfärs!

Jag avskyr, verkligen avskyr, de "nya" vakuumförpackningarna med köttfärs, där köttfärsen ringlar sig som små ormar i paketet. Och när man steker det blir det långa trådar av dött kött. Vidrigt! Finmalt, my ass!

Citygross hade däremot den riktiga sorten, den med vanlig plastfolie över riktigt finmald köttfärs. Värt att åka dit bara för det.

Är det inte rätt många saker som har förstörts under de senaste, kanske tio, åren?

Köttfärsförpackningarna ändrades till det sämre.
OLW bytte ostbågsmaskiner, till det sämre.
Och i lördags upptäckte jag att Delicato har ändrat recept på sina Delicatobollar. Gissa vad? Just det, till det sämre.

Några andra produkter som blivit förstörda som ni kan komma på? Eller, vad tycker ni om köttfärsen, ska den vara finmald eller fulmald? Längtar ni till jul? Vad tycker ni om laguppställningarna till höstens På Spåret?

Nej, frågorna har inte med något att göra, men jag måste garantera kommentarer till det här inlägget. Jag menar, jag har stått uppsminkad och poserat MED LAX på en parkering fylld med folk, det blir bara för sorgligt om ingen kommenterar nu. Deal?

Dagens familjeliv.

1. En kvinna tycker att man ska ha rätt att anmäla en familj till soc ifall de lämnar en sexåring ensam hemma i en halvtimme. Vanvård!

2. En kvinna klagar på att barnet bara fick gröt till lunch i skolan. Gröt är ju inte riktig mat! Och eftersom hon, tada, inte ger någon middag till ungen är hon skitförbannad på skolan. Barn måste ju få äta! Hey, jag är all for att inte vara så skitnödig med maten utan att istället slappna av lite, men något blir ju fel när man förlitar sig på att ungen får all den näring den behöver av skolmaten. Sen lite yoghurt och frukt hemma.

Gud. All denna dumhet.

Och då undrar ni ju självklart varför jag fortsätter läsa på detta forum där Birro skulle anses "svårkränkt", men jag kan inte låta bli. Vi har ju redan konstaterat att mitt liv inte är så spännande just nu, jag vill åtminstone förvissa mig om att jag inte har sjunkit lika lågt som idioterna på Familjeliv.

Okej?

Enkät.

I lördags åkte jag förbi massor av reklamskyltar för City Gross som öppnar på onsdag och bara "Åh, jag vill åka dit! Nu! Vad spännande!" och såg det som månadens höjdpunkt, allra minst.

I dag mailade jag Ica Maxi här i stan och klagade på deras frukt- och gröntavdelning. This is what has become of my life.

Så nu till enkätfrågan: finns det någon som känner sig lika patetisk som jag just nu? Ni kan svara med ett enkelt "nej" också, det går bra.

Själv tänkte jag gå och knyppla eller något. Fast det är ju att ha ett fritidsintresse, och så rolig är jag tydligen inte. Så jag får väl sitta här och dumglo då.

En fråga bara.

Exakt hur kul har vi haft åt Birro idag?

Svar: sjukt kul!

Eller som Sveriges samlade satiriker säger: jahapp, dags att lägga ner då. Det går ju inte att göra narr av en samtid som gör narr av sig själv.

Gud alltså. Jag är för trött för att orka driva så mycket med det här som det förtjänar, men ändå. Humorn i det här kommer leva kvar länge.

Tack Birro, du förgyllde min dag!

Alltså.

Jag sitter och gör ett översättningsprov och har ont i ryggen och tittar ut på den gråa himlen och känner att vad fan. Det här är ju inte så himla kul ändå. Varför sliter jag med att få ett eget företag att fungera när jag inte ens tycker att det är jättekul?

Sen tänker jag på fikarum med fyrtiotalister som säger saker som att "man ska inte åka till Kina med svenska barn, då blir de kidnappade och sålda", eller chefer som inte klarar av att ta ställning mot elaka kärringar, eller människor som tror att de kan göra mitt jobb lika bra som jag bara för att de vill.

Och då känner jag att jo. Det här blir nog bra till sist ändå.

Konversation med min syster

- Åh, han där borta är snygg.
- Ja, det var han.
- Det är snyggt med män som har långt hår.
- Ja, fast de ska inte ha det utsläppt.
- Nej självklart inte. Men gärna uppsatt...
- ... i knut ja.
- Precis!
- Det är så snyggt.
- Och sexigt!

Mamma:
- Ni är konstiga.

Latbloggning

När man är lat, trött och sur är enkäter och listor bästa sättet att blogga på. Den här kopierade jag på Alexandras uppmaning. Gör det ni också! 


Namn: Ellen
Smeknamn: Inget. Om inte "älskling" räknas.    
Ålder: 27 going on 30 och ångest deluxe.
Bor: Mitt i gnällbältet även om jag tamefan aldrig hör någon gnällig dialekt.
Sjärntecken: Vädur.
Äter helst: Saker med ost, chili, grädde och vitlök. Eller choklad.
Favoritfärg: Femtiotalsblå, gammelrosa eller pasteller med svart i.
Bästis: Jag har gift mig med min bästa vän. Det är väldigt smidigt så, men lite krångligt när jag skulle välja tärna till mitt bröllop. Som tur är har jag en syster som jag är väldigt nära också, så hon fick äran.
Bästa ämne i skolan: Rörlig bild. Jag och min kompis Sofie gjorde filmer och hade så sjukt kul att det nästan inte borde räknas som skolarbete.
Bästa film: Moulin Rouge. Alltid Moulin Rouge. Jag bryr mig inte om hur ocreddigt den är, det är Nicole Kidman, gala, glamour och Ewan McGregor som sjunger ffs!
Film jag aldrig vill se igen: Black hawk down. Främst för att min käre man har tvingat mig att se den flera gånger. Snark.
Fritidsintressen: Att skriva. Vilket är lite stört eftersom jag just nu också jobbar med att skriva, men har man en passion så har man.
Vill jag bli: Framgångsrik. Gärna som författare eller copywriter. Helst inte som seriemördare. Inte alls faktiskt.
Drömresmål: Någon gång vill jag resa runt i USA tillsammans med maken. Bila och titta på precis, precis allt!
Detta visste ni inte om mig: Jag är väldigt blyg och extremt snäll i verkligheten. Och så kan jag vifta på öronen.
Är jag hemligt kär i: Tja, det är väl ingen hemlighet? Logan, Sverrir, Ewan, Eric - det finns många på min crushlista.
Blir jag lycklig av: Åh, så mycket. På ett ytligare plan: nya avsnitt av teveserier, att rida, god mat, träffa kompisar. Men på djupet: min familj. Alltid min familj. 

Söndagssur

Det är märkligt det här med söndagar. Vissa känns avslappnade och trevliga och mysiga och man pular i hemmet och trivs med livet lite allmänt. Andra söndagar är som idag. Trötthet och ledsenhet dominerar. Allt är fult och fel.

Efter att Emmys lekdejt åkt hem sov jag och Majken en stund och vaknade inte förrän klockan tre. Fortfarande ledsen bestämde jag mig för att det var dags att åka ut till morfars minneslund. Igår för ett år sedan begravdes han, men igår var jag inte ledsen. Det kom idag.

Så vi plockade de allra sista blommorna i trädgården och letade reda på ett gravljus och åkte ut. Jag grät och var ledsen och tittade på blommor och grät över att så många andra också förlorat någon de älskar.

Sen åkte vi hem och fikade och jag svängde ihop en makalöst god fisksoppa med saffran, grädde, vin och aioli på toppen. Och så lite vitlöksbröd.

Nu känns det bättre. Kanske är det så man ska göra med dessa ledsamma och gråtmilda dagar? Låta det bli en riktig sorgedag? Omfamna det ledsna och sorgliga?

Jag har ingen egentlig relation till söndagar i övrigt. Som sagt: vissa helger är de underbara, andra är de vidriga. När jag jobbade däremot, då var varje söndag ångestfylld. Varje minut som gick drog mig längre mot måndagen och jobbveckan. Hur den här dagen än har varit är jag tacksam för att jag inte är där längre.

Vad tycker ni om söndagar? Bu eller bä? Bra eller anus? Lika härlig som lördag eller bara grå dimma?

I stort behov av zzz

Åh vad jag ibland önskar att jag kunde tro på strikta sömnmetoder. Att jag kunde tycka att det är en bra idé att låta barn skrika sig till sömns. Det vore ju så smidigt och enkelt - för oss föräldrar.

Situationen är rätt ohållbar här hemma. Det finns de som har det mycket värre, självklart, men båda vi två är rätt beroende av en okej mängd sömn och det får vi (jag främst eftersom jag tar natten) inte idag.

Majken somnar runt sju på kvällen. Sen vaknar hon oftast en gång innan midnatt och äter. Runt midnatt eller någon timme därefter vaknar hon igen och äter. Samma sak vid klockan fyra ungefär. Sen tycker hon att det är morgon och är vaken tills klockan sex halv sju - eller åtta. Det beror lite på när hon vaknat på natten. För att hon ska somna om måste hon buffas i rumpan, det tar mellan tio minuter och en halvtimme. Så att, ja. Jag är trött för jämnan. Om jag går och lägger mig klockan tio (vilket jag aldrig hinner) betyder det att jag får mata henne runt midnatt och sedan buffa henne till sömns. Total vakentid är ofta en timme. Sedan tre timmars sömn igen innan hon vaknar klockan fyra och vill äta. Och sen ligga vaken till klockan sex då det officiellt "är morgon" och Pelle tar över tills halv åtta och han lämnar barnen och jag får söva om henne och sen kan jag sova till klockan nio. Tillsammans blir det 7.5 timmar och jag vet att det inte är jättelite. Det finns småbarnsföräldrar som går runt på fyra timmars sömn per natt. Men JAG orkar inte. Inte när dessa timmar är utspridda på nästan 12 timmar och inte när jag måste ligga vaken mitt i natten och uggla.

Och nej, det går inte att lägga henne tidigare och det gör ingen skillnad om vi väcker henne och sedan lägger henne senare och ja, hon sover bra på dagen och nej det är ingen skillnad på om hon sover i vår säng.

Jag vet inte ens vilken ände vi ska börja i. Ta bort nattmaten först? För nej, hon behöver ju inte äta på natten. Inte de stora mängder hon äter nu i alla fall. Sluta buffa så att hon lär sig somna själv? Ja, men det löser ju inte att hon vill ligga vaken mitt i natten, eller att hon vaknar "så ofta".

Det ironiska? Noa sov oändligt, oändligt mycket sämre. Men oj vad vi orkade mer då. Å andra sidan var han vårt enda barn och det gör ju också sitt till. Att ha två barn till som kräver sitt. Emmy går bara 15 timmar på förskolan och jag ska för i helvete sköta ett företag efter varje sån här natt också.

Gud.

Jag vill ju bara sova.

Hört ifrån vardagsrummet.

- Åh men kolla HÄR då vad min gör! Den kör skitbra. Ingen kan ta min!

Ungarna har, efter mycket tjat, fått köpa varsin Bey Blade. Stavas det så? Jag fattar knappt vad det är, men de (Noa) har velat ha en så länge att vi bestämde att de skulle få köpa varsin (för egna pengar, vi vägrar konsekvent att lägga pengar på saker vi tycker är "skit") idag. För idag är det nämligen Barns dag.

Ni kanske inte vet vad det är? Det visste inte vi heller förrän Noa kom till oss en dag och var upprörd över att det finns en Mors dag och en Fars dag, men ingen Barns dag. Och det kan man ju förvisso hålla med om.

Så idag har de varit på lekland och fått köpa leksaker, fått varsin liten present på morgonen (en bok) och så äter vi pizza till kvällsmat.

Jag gillar att uppfylla mina barns önskningar. Vi säger nej och stopp och inte så otroligt ofta att en så oskyldig sak som lite lekland och pizza och lite hauss och ståhej kan de vara värda. Över huvud taget tycker jag om att vara med mina barn när de är sams. När de bråkar är de mindre roliga, förutom de vanvettigt skojiga förolämpningar de kan få ur sig. Som Noa till Emmy förut idag: "Jag önskar att någon annan hade vunnit spermietävlingen." Åh. Nivån på den. Så genomtänkt, flerstegselakt. Men taskigt, så klart.

Ungar. De är så vanvettigt roliga att man borde skaffa barn bara för att ha någon som underhåller en hela tiden. Kanske inte så moraliskt riktigt, men vad fan. Kul har man i alla fall!