Det här med hur många barn man vill ha.

Jo, jag vet att jag har sagt att jag absolut inte vill ha fler barn och aldrig mer osv osv. Och jag håller fast vid det, förutom att... de är ju så SÖTA!? Jag fattar inte hur man ska kunna känna att "det här är det sista", så man måste väl bara helt enkelt säga det? Och det har vi gjort.

För hur mycket jag än kan längta efter en liten bebis som snusar på bröstet så vill jag inte vara gravid igen, jag vill inte börja om med allt igen och jag längtar lika mycket efter mer fritid, mindre stök och kladd och skrik och krångel.

Och tre barn, herregud. Det är ju ett helt gäng liksom. Jag vill inte bli familjen med alldeles för många barn, och om man skaffar fyra så kan man ju lika gärna skaffa fem, sex eller sju, för man har ju redan spräckt normen och måste ändå köpa en megastor bil och så vidare. Inget för oss.

Jag lägger all min längtan efter bebisgos på min syster istället. Någon dag kommer mitt syskonbarn bli ihjälkramat av en alldeles för entusiastisk moster. Tills dess tittar jag på den här videon med Majken så fort tanken "det vore ju mysigt med en bebis till någon gång" visar sitt fula tryne. Samt bokar tid för sterilisering.

Vill ni att jag ska blogga?

Som sagt: motivationen för bloggen ligger på en all time low. Det är inte ni, det är jag osv. Men jag undrar lite om det ens efterfrågas? Det känns lite... trött? Och ja, det beror väl självklart på att jag inte kan klämma ur mig något mer intressant än funderingar om clementiner och detta eviga tjat om jul, men ändå.

Ska jag haka på någon slags listutmaning? Vill någon läsa det? Jag vet inte vad jag vill med bloggen just nu, det känns som att det jag säger har jag redan sagt eller så är det dumt och tråkigt och fel och jag vet inte?

Det är inte det att jag inte läser saker jag irriterar mig på eller gläds av, det är mest det att jag inte har det i mig att formulera något kring det. Tycker att de flesta andra redan har gjort det, och bättre, så varför ska jag dra det ett varv till?

Åh, jag vet att jag ältar det här med jämna mellanrum så det blir ju också tjatigt i sig. Men vad kan jag göra annars?

Ett gäng punkter.

Orkar inte samla ihop tankarna till olika blogginlägg, så här kommer ett gäng punkter:

- Folk som gör potatisgratänger och sen inte låter gratängen bli klar? Så att det är lite lite lite kvar tills potatisen är helt genomkokt? Jag kräks av det. Sluta!

- Jag gjorde precis ett sånt där personlighetstest man kan göra inför jobbintervjuer, och såg på det som ett slags prov. Rätt eller fel. Lyckades jag få alla rätt, och så vidare. Härligt personlighetsdrag det där.

- Annat härligt personlighetsdrag: är lite frestad att göra högskoleprovet bara för att jag vet att jag skulle få svinhöga poäng som jag skulle kunna skryta med. Himla härlig person jag är ändå.

- Idag är det sol! Och jag ska luncha! Och jag har tvättat håret! Mången glada ting.

- Apropå potatis så ska klyftpotatis vara knaprig på utsidan, lite brun och gyllene sådär, och sen mosig på insidan. Inte blek och halvdan. Så att ni vet.

- Majken tog av sig sina ytterkläder i morse, sprang mot avdelningens stängda dörr och ropade "hejdå" över axeln åt mig. Jäkla unge. Så jag jagade ifatt henne, bar henne in på avdelningen och gosade med henne lite extra. Sunt föräldrabeteende.

- Jag fattar att satsumas är små och sura och att mandariner är stora och söta, men clementiner? Och finns det inte ett till namn? Ica kallar det för "småcitrus", känns rimligast tror jag.

Tja.

Det får räcka så.

Lite depp.

Vi har varit ihop i tio år på fredag. Jag är självklart inte deppig över det, hur stört vore inte det, utan över att vi inte har någon barnvakt. Nu har jag ägnat den senaste halvtimmen åt att klaga av mig på twitter och på facebook, så det vore väl själva fan om jag inte skulle göra det här också?

Jag, vi, skulle vilja gå ut och fira. Kanske inget mer fancy än middag och bio, men ändå något annat än precis varje vardags- eller helgkväll vi ändå har ihop. Men så klantade jag mig och frågade min mamma om hon kunde vara barnvakt alldeles för sent, så hon hade lyckats boka in andra saker. Och så insåg jag för sent att det är ju NU på fredag det handlar om, så vi är för sent ute med att anlita någon ung tjej som vill tjäna lite extra pengar, eller ett barnvaktsföretag eller liknande. För jag vill ändå känna den jag lämnar mina barn till lite, särskilt eftersom Majken är 1.5 år och inte riktigt förstår konceptet "barnvakt".

Så det är ju bara vårt eget fel. Vi som klantat oss och planerat dåligt. Men det innebär ju inte att det inte känns tråkigt. Nu blir det inget direkt firande utan en myskväll bland alla andra. Och det var inte riktigt DET jag såg framför mig när jag tänkte på hur vi skulle fira 10 år ihop. En student, en hemifrånflytt, fyra andra flyttar, tre barn, fyra katter, två universitetsutbildningar och en jäkla massa jobb och tio långa och härliga år ihop borde firas med mer än vad vi kan hitta på hemma.

Så jag deppar lite över det. Ror båten jag satt mig i, men svär under tiden. Typ så.

Vad är väl en bal på slottet?

Vuxenpoäng, herregud.

Först tänkte jag blogga och skriva något om att det är så sorgligt att jag är så glad över att ha det städat, sorterat och ordnat, för vilken slags människa är man om sånt är viktigt i livet? Sen tänkte jag om och kom fram till detta:

Eh, jag har tre barn? Det ÄR sjukt skönt att ha ordning och koll och städat om det så bara räcker i en dag. Det underlättar vardagen jättemycket och gör att det blir mindre stress, skrik och bråk på morgonen när barnen ska iväg.

Jag är mer avslappnad, de är gladare, alla nöjda.

Det slår mig oftare och oftare hur människors principer eller uppfattningar om hur man ska vara eller vill vara kommer i vägen för att se vad som faktiskt är vettigt och bra för en.

Jag är väldigt väldigt nöjd med att alla skor står i rad, jackorna hänger rätt och jag vet var alla mössor finns. Det är en sån människa jag är.

Glad och tacksam.

Nej, jag tänker inte börja predika om att göra affirmationer eller säga att boken Eat, pray, love har förändrat mitt liv. Herregud, jag mår illa bara vid tanken.

Däremot så ÄR jag väldigt glad och tacksam idag. För att jag har en sån fin familj: mamma och syster som bjuder mig på Stockholm Horse Show, och en make som trots att jag har varit iväg hur mycket som helst under hösten inte klagar när han blir ensam med barnen ännu en helg.

Och så har jag tänt en brasa och jobbar samtidigt som den sprakar och vinden viner utanför och jag dricker te och äter pepparkakor och mandariner och längtar till julen så det gör ont i mig. Så: glad och tacksam!

Sist jag var på Sthlm Horse Show var jag gravid med Majken. Gången innan dess var jag i v. 13 eller så med Noa, hade magen full med bristningar (alla jag skulle få faktiskt) och inga kläder att ha på mig. Och gången innan dess var jag väl tonåring och hade fortfarande en egen ponny vad jag vill minnas. Så i år blir det lite annorlunda: jag kommer dels kunna sitta på hårda bänkar i Globen utan att ha en graviditetsrygg som tar stryk, och dels har jag ingen ponny att handla grimskaft och ryktborstar till i pausen. Men lika glad för det är jag, för det finns inget som startar julstämningen så mycket som julshowen i slutet.

Nu ska jag skriva klart mitt reportage om resan till Budapest. Lite svårt att tänka mig att för en vecka sedan var jag fortfarande i tjugo graders värme, och nu idag är det isande kallt och blåsigt här hemma. Jag föredrar värmen, trots att jag klagade på den i förväg. Ska inte hända igen, jag lovar!

Om jag hade varit bjuden till en halloweenfest...

...så hade jag kunnat gå som vandrande lik utan att ens behöva klä ut mig. Så vanvettigt trött är jag efter den här helgen. Eller nej, nu koketterar jag lite, jag är rätt snygg ikväll eftersom jag sminkade mig förut och smink är världens största gudagåva, jag älskar smink. Men ändå. Jag KÄNNER mig som en levande död.

Igår så firade vi ju Barns dag med dunder och brak, i alla fall med badhusbesök och kladdkakebak och film och jag blev så trött så trött. Och idag så vaknade jag, gick upp, åt frukost och sen satte jag mig för att vila första gången nu. Däremellan har jag städat, städat och städat. Jag röjde ur vår fördömda och förbannade hallgarderob och slängde trasiga gummistövlar, omaka vantar och urväxta slitna jackor. Jag sorterade upp alla tusentals mössor och halsdukar och förbannade TJOCKTRÖJOR, vi har säkert 15 stickade tröjor i olika storlekar och utföranden hemma. Nu har vi en sorterad och fin garderob där i hallen och jag vet precis vilket barn som behöver vad inför vintern och sen så snabbtvättade jag fönster och jag blir trött bara av att SKRIVA allt det här. Ja men sen var det storstädning på vanligt sätt också med skurning av badrum och allt sånt. Ni fattar.

Mina ben värker. Min rygg gör ont. Och jag är så förbannat trött att jag precis började gråta när jag läste en krönika i en tidning om julen, för jag insåg att snart är den här. Jag är inte så känslomässigt stabil när jag är såhär trött. Eller någonsin.

Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Är så ambivalent till bloggandet just nu. Som alla andra verkar det som. Hade jag varit som dem hade jag också hoppat på en sån där lista, eller bett er skriva rubriker så skriver jag inlägg till era rubriker. Men jag tänker att ingen skulle vilja sätta en rubrik till något jag skriver, fast varför skulle någon å andra sidan vilja läsa om att jag har städat idag?! Vet inte. Vet ingenting, jag är för trött.

En extra timme idag var inte uppskattat helt enkelt.

Disco fever!

På mitt första disco, jag gick i lekis eller ettan, hade jag ingen aning om vad jag skulle ha på mig. Eftersom det här var runt 1990 slutade det till sist med att jag hade en stickad tröja över ett par tights, och så ett skärp i midjan. Jag tror att min mamma var lika aningslös som jag var.

Noa har sitt första klassdisco idag. En av föräldrarna drog ihop till ett pizzadisco och det har varit sån pepp inför det här hemma I tell you! Efter att Noa kom hem med skolbussen idag åkte vi och köpte en ny tröja att ha på discot och han hade ett krav: det skulle vara paljetter på. För då blir det ju som att man har en egen discokula.

Efter att ha läst så otroligt många berättelser om barn som blir äldre och inte vågar ha sin stil eller det de tycker är fint eller de färger de egentligen vill, är jag så tacksam och glad över att det än så länge inte har funnits några som helst såna tendenser hos mina barn. Det har varit någon enstaka sak, men på det stora hela har de inga problem med att våga klä sig som de vill.

Så vi hittade en paljettröja, på flickavdelningen så klart, och jag målade hans naglar och så fixade vi en snedlugg med hårspray. Det försökte jag också göra då runt 1990, men min var en sån som skulle stå upp ni vet? Sån där liten våg som var stenhård och jag fick aldrig till den bra. En sån var det inte tal om ikväll i alla fall, tack och lov.

I alla fall, fattar ni hur gammal jag känner mig nu? Gammal, rörd och lite stolt. Jag har alltså ett barn som är stort nog att åka på disco och komma hem och ha haft upplevelser som vi inte på något sätt varit del av. Snart är det väl ungdomsgårdar (troligt, de läggs väl ner på löpande band?), moppe och flick/pojkvänner för hela slanten.

Nu skulle ju det här bli ett inlägg om disco och inte om min ålderskris och sådär, men herregud. Det är ju lite svårt att låta bli när man hux flux fått så himla stora barn.

(Handen på höften så klart. Han har ju lärt sig av "ett proffs".)

(Tröjan är i stl 134/140 och således 1-2 storlekar för stor. Den är tänkte för tjejer i åldern 8-10 år. Noa är en väldigt smal 7.5-åring, så jag undrar lite hur en tioåring ska kunna klämma sig in i den där tröjan som sitter tight på vår lilla revbensunge.)

Barns dag.

Så är det dags igen då. Barns dag går av stapeln imorgon (lite uppskjutet i år av olika anledningar) och barnen är överlyckliga. Vi föräldrar är lite mindre överlyckliga, särskilt eftersom vi i princip glömt bort vad som ingår i denna påhittade högtid.

Efter en snabb sökning i min blogg inser jag att de tydligen ska få en liten present, åka till något kul ställe (100 spänn på att det blir badhuset), fika och så få välja kvällsmat. Jaha. Bara att fundera på vad en "liten present" kan vara då, och när vi ska äta moussakan vi egentligen skulle ha ätit imorgon.

Åka till badhuset är så himla vanskligt sedan Majken kom. Med två stora barn som kan simma hjälpligt är det ju svinkul att åka dit. Med en galen bebis på 1.5 år som bara MÅSTE få sin vilja igenom? Inte lika jättekul.

Ångrar lite att vi gick med på denna högtid från början. Men nu är ju mitt motto en gång för alla "kan man fira, ska man fira", så jag får ju skylla mig själv.

Pilutta mig och allt sånt.

Tur att vi inte skämmer bort henne i alla fall!

Folk säger att det är vanligt att skämma bort det yngsta barnet. Särskilt om det är en sladdis. Det förstår vi oss inte på. Självklart behandlar man alla sina barn precis lika, och bara för att den yngsta nu är vansinnigt söt och rolig och knubbig och rar och härlig betyder ju inte det att man skulle vara slappare mot henne.

Att vi har tre tröjor, två fleecejackor och en vanlig jacka i hallen som hon får välja och vraka mellan innan vi går ut, för att hon blir arg om hon inte får bestämma precis vad hon ska ha på sig, det är ju inte att skämma bort. Det är ju självbevarelsedrift.

Att fyra personer sitter vid matbordet och räcker fram sak efter sak till henne när hon pekar, bara för att hon ska få precis just det hon önskar sig, det är ju inte att skämma bort! Det är ju ren service.

Att hon får smaka sötsaker och glass fast hon bara är 1.5 fast de andra fick vänta i flera år, det är ju inte att skämma bort. Det är att unna henne.

Att hon får välja kläder fritt ur sin garderob varje morgon oavsett hur lång tid det tar, det är inte att skämma bort henne. Det är att bevara lugnet!

Att hon kastar mat så mycket att det hamnar på lampan, i glas, på oss och på golvet och vi ändå inte blir arga utan istället börjar med matkrig hela högen, det är inte att skämma bort. Det är bara lite lekfullt!

Att hon får leka med barnens leksaker, klättra överallt, vara precis överallt, bestämma över alla och bossa med hela familjen som en galning, det är ju inte att skämma bort. Det är ju... eh... well...

Jo okej då. Vi skämmer bort henne något så vansinnigt. Hon är en liten mini-hitler/primadonna som får precis som hon vill så fort hon säger att hon vill ha det och hon kommer bli olidlig framöver. Men alltså. Hennes knubbiga små armar och hennes risgryn till tänder och hennes knubbiga kinder och hennes sätt att säga "föjåt" om hon varit dum. Vi smälter. Alla vi fyra övriga små trälar i familjen smälter så fort hon ler.

Lilla älsklingen. Förlåt redan i förväg till all skolpersonal som kommer ha med henne att göra. Det kommer inte bli lätt.

- Jaha, vill du sitta på bordet och leka med lampan? Okej då!

Bara två månader kvar!

Igår var det den 24 oktober, vilket innebär att det nu bara är två ynka månader kvar till jul. Som jag längtar!

I Budapest var vi inne i den vackraste lilla butiken någonsin. Det var julpynt högt och lågt. Vackert, kitschigt, fult och roligt. Dyrt. Allt var dyrt. Och så stod det en vakt och spanade så att vi inte tog kort eller stal något. Han följde efter mig vart jag än gick och jag kan bara inte FÖRSTÅ varför? Jag som aldrig skulle stjäla något bara för att det var otroligt vackert och jag inte hade råd och hrm...

Det fanns glittriga klubbor, tåg som körde julklappar runt en kulle, tomtar och änglar och kulor och girlanger och glitter och jul precis överallt. Jag dog en smula och utbrast också "jag dööör" hela tiden och kände mig ungefär som ett barn i en julkuleaffär. Vilket var ungefär vad jag var också.

I år ska julen börjas med i god tid. Så att jag hinner med allt jag vill göra. Hemmagjorda polkagrisar, någon som provat det? Alldeles för svårt, eller ska jag köra?

"Bara barnen är lyckliga får de göra vad de vill".

Jag tror att jag har någon sjukdom som gör att jag bara måste ifrågasätta alla floskler som sägs. Och måste vara lite motvalls. Nej, jag tänker inte dra till med något klämkäckt och äckligt "det é sån jag é" för då skjuter jag mig hellre, men visst har jag en tendens att irritera mig på sånt andra tar för givet.

Som det här att man tydligen ska skita fullständigt i vad barnen gör med sitt liv, så länge de är lyckliga? Som att "lycklig" är ett tillstånd man uppnår för att sedan alltid stanna där? Har man nått nirvana en gång ramlar man aldrig ner igen till tristessen och tråket?

Så här: jag förväntar mig att mina barn läser på universitetet. Jag tycker det är precis lika självklart som att de går på gymnasiet, vilket är lika självklart som högstadiet och så mellanstadiet och ja - lågstadiet är väl inte valbart det heller? Nej, just det. Man pluggar vidare, så är det.

Men så får man ju inte tycka. Man ska vara PRECIS lika glad ifall ens unge blir på smällen vid 19 år och är ihop med en som hoppade av högstadiet och sen efter föräldraledigheten så börjar hon på Konsum i Laxå och har inga ambitioner i livet. Skitbra! Jättekul! Hon är ju lycklig!

Eller så ska man vara precis lika stolt, nöjd och happy happy ifall ens unge rensar fisk i Norge tills han blir 45, vägrar ha en adress eftersom hen inte vill betala skatt och tror att Säpo läser alla svenskars post. Så länge han är nöjd, är jag nöjd. Go for it älskling!

Eh nej.

Vad hände med att se bildning och kunskap som något eftersträvansvärt, inte bara ett medel för att nå något slags jobb för att hamna i vardag så fort som möjligt? Vad hände med att uppmuntra barnen att se världen, förkovra sig, utforska, bilda sig, uppleva?

Det är väl klart att man vill att de ska ha bästa möjliga liv och bästa möjliga grund att stå på och nej, colour me elitist, men jag tycker verkligen inte att ett kassajobb på konsum är att göra det mesta med livet. Inte för att jag jobbar på NASA och är fotomodell och har bott i Kairo i två år för att sedan flytta till Paris och skriva böcker, men det måste liksom finnas något mer än att nöja sig. Jag vill inte att mina barn ska välja den enklaste vägen, att välja det nära och bekväma bara för att det är enkelt. Jag vill att de ska försöka, sträva, anstränga sig.

Om de sedan växer upp och verkligen är skoltrötta och hatar att plugga och ENBART kan bli lyckliga av just det där konsumjobbet, så fine. Självklart vill jag hellre att de är lyckliga än olyckliga, men jag tänker tamefan inte spela med i den här lilla farsen som säger att det är antingen eller. Som att livet blir sämre om man först reser, skaffar sig en utbildning och upplever världen.

Jag kommer vara väldigt tacksam om mina barn får lyckliga liv. Det hoppas jag verkligen att de får. Oavsett utbildning, bara så att ni hänger med på det.

Jag tycker att alla borde utbilda sig vidare. För sin egen skull. För att jag tror att en högre utbildning är jättebra och att man inte kan ha för mycket kunskap. Jag vet också att alla långt ifrån har de möjligheterna, av sociala- kulturella- eller ekonomiska skäl. Nu råkar dock mina barn ha det och då kommer jag inte vara glad och nöjd om de trots sina förutsättningar kastar bort sina möjligheter.

(Ja, jag vet att vi måste ha folk som arbetar på bilverkstäder, som städare och kassabiträden. Ja, jag vet att jag låter sjukt fördomsfull och elitistisk. Jahapp.)

I brist på annat: veckans meny!

Eller, vi skippar måndagen eftersom jag inte var hemma då. Men annars så:

Stekt halloumi med kroketter.
Helstekt kyckling med potatisgratäng.
Ugnsstekt laxsida med tagliatelle.
Chimichangas fyllda med kyckling.
Moussaka.
Fish&Chips.

Två kyckling, två fisk, en köttfärs och en veggo. Duger väl ändå.

Sen är det så klart sallad, grönsaker och såser till också, annars vore det lite väl trist och torrt. Men sånt fattar ni ju att det hör till, eller hur?

Vad jag har lust att äta men ingen annan vill ha: ostfondue och en rätt som jag smakade på i Budapest, nämligen mozzarellafylld bläckfisk. Enormt mycket godare än det låter.

Min syster kan knappt äta ost och gräddiga saker utan att må illa. Hrm. Jag har inte det problemet, om man säger så.

Mvh, såslover_84

Ett tomt blad. Eller ja, worddokument då.

Det absolut värsta med att skriva är att börja. När man väl har gjort det är det bara att fortsätta, och så formar det sig bra till slut och ofta skriver jag om början när jag väl är klar ändå. Men ändå. Att börja med något, omfattande eller litet, blir så himla stort i mitt huvudet.

Jag läste om någon som alltid började sina texter med någon dagboksanteckning av typen "Idag har jag inte hunnit äta lunch, för jag ska skriva en artikel om hur män inom media väljer att..." och så fortsatte hen därifrån och skrev om inledningen sen när allt flöt på. Låter ju smart.

När det gäller bloggen har jag inga såna problem alls, som tur är. Då hade det blivit ännu färre inlägg här än det redan är. Men just artiklar eller reklamtexter eller något som ska BLI något. Då. Det där jäkla worddokumentet stirrar på mig.

Så jag redigerar lite bilder, kollar upp någon detalj och skjuter upp det där första skrivandet alldeles för länge. Kanske ska jag bara börja såhär idag: "Jag sitter på mitt kontor och fryser och dricker te, för jag har ont i halsen. Jag borde inte blogga, utan börja skriva på ett resereportage om den vackra staden Budapest som vilar på två sidor av..."

Hej vardag.

När man har barn kastas man direkt in i vardagen efter ett litet uppehåll. Det finns inget "ta det lugnt, packa upp, tvätta och vila fötterna" utan det är 120 direkt och matlagning, läggning, handling, lämning och allt det. Jag tycker att det mesta är rätt okej faktiskt. Visst, det är apjobbigt att storhandla när man har en kropp som min som ibland tycker att jag behöver lämna kundvagnen flera gånger för att sätta mig och vila pga väldigt ont i magen. Det är ju rätt mycket kuken. Men ändå.

Topp fem av värdelösa saker i en barnfamiljs vardag är ändå:

- Vardagsmorgnar. Alla är trötta, det finns ALDRIG matchande strumpor och så ska man borsta deras hår och balsamsprayen lyckas alltid ta slut. Dessutom måste jag gå upp ur sängen, bara det är vidrigt.

- Luncher. Middagar är helt okej, luncher är pest. Jag hatar luncher. Luncherna borde avgå, hoppa från en bro eller röka sig till cancer.

- Dessa jäkla smulor överallt? Vi har smulor överallt överallt överallt och jag är så trött på det.

- Detta jäkla grus och smuts överallt? Vi har smuts överallt, överallt... ja, ni fattar?

- Alla papper och scheman och matsäckar och gympakläder man måste komma ihåg. Hatar det.

Annars är jag rätt nöjd med livet sådär i allmänhet. Ni då?

Och så hem igen.

Vi ska åka hem idag. Det är tur att jag har en familj, annars hade det varit frestande att stanna kvar. Mycket länge.

Jag var beredd på att det skulle vara vackert. Jag var beredd på att det skulle vara billigt. Jag var däremot inte beredd på att det skulle vara en otrolig matresa, med den ena rätten godare än den andra. God mat i Ungern liksom? Who knew?

Bäst av allt var maten, värmen, de vackra gränderna och det fantastiska badet. Och massagen.

Hit åker jag gärna igen!

Vi var lite oroliga för hotellet skulle vara.

...det är vi inte längre!

Flyget gick bra. Det är lagom varmt och nu ska vi gå och äta lunch. Go Budapest!

Saker jag ser fram emot.

Alltså, det låter som att jag inte alls ser fram emot den här resan va? Ledsen för det.

Kunde.
Inte.
Vara.
Mer.
Fel.

Har sett fram emot detta länge, länge nu. Vi åker ju någonstans varje år, jag och min mamma och min syster. Berlin, Alicante, Rom... och nu Budapest. Och jag är så vanvettigt pepp! Visste ni att en halvtimmes fotmassage kostar ca 60-70 kronor på ett badhus vi ska till? Visste ni att de har langos där? LANGOS! Visste ni att alkoholen är billig, maten är billig och det är en jättevacker stad? Alltså, jag har aldrig varit i Budapest men nu har jag läst reseguider så att de står mig upp i halsen och känner att det inte kan bli bättre än såhär.

Billigt. Gott. Och så spabad ovanpå det. Kan ju inte bli bättre. Och så bara en flygresa på ca 2 timmar också, tack och lov.

Vi bor väldigt sällan på traditionella hotell när vi åker såhär. Eller, visst, i Rom bodde vi på ett hotell precis vid Piazza Navona, men det hade bara ca 4 rum och ingen reception, så det kanske inte räknas? I Alicante bodde vi på hostel där de gjorde svingod enorm och gratis paella på fredagar. I Berlin bodde vi också på något slags hostel, och helt ärligt var väl det kanske inte det roligaste boendet heller. Men å andra sidan var det i Tyskland, så vad kan man förvänta sig?

Nu i Budapest ska vi bo i en lägenhet vi hyr. Förhoppningsvis är det bra. Det verkar bra. Det ligger centralt och är billigt och enligt bilderna och recensionerna ska det vara bra, men man kan ju aldrig veta förrän man är där. Om man nu inte bor på välkända och välrenommerade hotellkedjor, men hur kul (och dyrt) är det?

För att summera: otroligt pepp! Langos, alkohol, spabad, vackra byggnader, god och billig mat. Okej? Okej!

Om att flyga.

Jag hatar att flyga. Jag är inte rädd, per se, men det är obehagligt. Främst för att jag mår så jähähääävla illa av att flyga. (Och av att åka bil. Och båt. Och tåg. Och tunnelbana, våldsamma tv-spel och skakiga filmer. Fru järnmage, det är inte jag.)

Men det är också hela den där instängdhetsgrejen, att man inte kan stanna och gå av. Att planet kan krascha. Att man ofta hamnar brevid ett gäng fulla it-nissar på kick-off. Att man inte kan sträcka ut benen och det gör ont i öronen och det finns luftgropar och det är skakigt och så är det en vidrig landning och en vidrig stigning och jag gillar verkligen inte att flyga.

Min överlevnadsplan är typ: mumsa på djungelvrål (för illamåendet), titta inte ut genom fönstret och försök ha en spypåse beredd bara för det psykiska välbefinnandets skull.

Sen när vi väl landat är allting okej och det finns ytterst ytterst få saker i livet som slår den fantastiska känslan av att gå ut från flygplanet i ett nytt land med nya dofter och en helt annan luft. DET älskar jag. Flygandet däremot, inte så mycket.

(Och nej jag kan inte ta postafen för då är jag drogad hela dagen sen och det har jag ingen lust med.)

Åh, sommarvärme. "Yay"

I övermorgon åker jag till Budapest. YAY! Verkligen!

Nu tittar jag på vädret inför resan och känner ett väldigt distinkt NAY istället. Alla andra skulle älska det, men jag? Inte så mycket.

Jag har inga kläder för sommarvärme. 21 fucking grader?! Vad ska jag ha på mig då? Jag hade planerat min packning fint och bra, men nu? Jag vet inte vad jag ska ha med mig alls. Kunde det inte ha varit 10 plusgrader och strålande sol? Jag hade struttat omkring där i snygga kläder och varit sval och nöjd. Nu kommer jag svettas och må dåligt och vara ful.

Fuck you sommarvärme. Jag vill inte ha dig!

Tre märkliga saker med kroppen.

1) Att hjärnan kan göra två saker samtidigt? Det tycker jag är sjukt coolt. Ibland när jag läser godnattsaga för barnen så har jag läst 3 kapitel samtidigt som jag tänkt på vad jag ska handla för mat, köpa för julklappar eller vem jag ska maila på jobbet dagen efter. Tänk vad skönt om man kunde utveckla den förmågan ännu mer? Kunna jobba samtidigt som man läser en bra bok? Se på tv-serie samtidigt som hjärnan slentriansköter att betala räkningarna? Hur awesome vore inte det? Och hur märkligt är det inte att det går alls?

2) Att man kan ha en annan människa växande inuti en själv. ALIEN?! Och ändå ser man det som helt naturligt fast det är så läbbigt när man börjar tänka på det.

3) Att varje gång jag tänker "ska jag kanske ge mig ut och springa ikväll?" så får jag ont i halsen några timmar senare. True story!

Autentisk konversation. Sorgligt nog.

Jag och min man:

- Det dåliga med att jobba hemifrån är att jag börjar klä upp mig orimligt mycket så fort jag åker hemifrån.
- Tänker du på imorgon?
- Ja! Jag planerar min outfit i huvudet nu.
- Okej, det är faktiskt SJUKT sorgligt.
- Jag vet?!
- Vad ska du ha på dig då när du åker och handlar?
- Handlar? Nej, jag har ju en fikadejt imorgon!
- Jaha, jag trodde du klädde upp dig för att åka och handla!
- Nej, så långt har jag inte sjunkit...
- ...
- ... än.

Visst är det sorgligt? Det är tur att det här inte är en blogg som har kategorin "dagens outfit", för den hade bara uppdaterats några få gånger i månaden då. Och ännu mer tur är det att den här bloggen inte bygger på att jag ska posera i fina kläder, eftersom alla mina outfitbilder innehåller exakt samma sak: en hand i midjan, en blick rakt in i telefonen och en zombielook. Tyra skulle spöa skiten ur mig!

Wow, vad avslappnad och naturlig du ser ut. Sa ingen person någonsin.
Det är som att befinna sig i limbo det här. Vara alldeles för obekväm och självmedveten för att kunna posera normalt utan att se förstoppad ut, men samtidigt verkligen trängta efter kompislikes på instagram. Ack ve, ack ve. Den trettioårskrisen kom tidigt.

"Det är naturligt att föda barn".

Läs det här. 

Sofie som bloggar på "Liten del av mig" har skrivit om hur hon blev skadad vid sin förlossning. Sin vaginala förlossning. Och jag läser och känner att det är hemskt och vidrigt, men inte ovanligt. Och det är så sjukt.

Att unga kvinnor med livet framför sig kan bli skadade för all framtid för att det ska vara naturligt att föda barn. Att risker med vaginala förlossningar hyschas ner, medan riskerna med kejsarsnitt betonas starkt, allt enligt parollen "det är naturligt (läs: billigare) för kvinnor att föda vaginalt". Det är så sjukt.

När Noa föddes så fastnade han och två barnmorskor låg på min mage och tryckte ut honom med sin tyngd medan en läkare drog med sugklocka. 40 cm huvudmått passerade ut och jag har fortfarande, 7.5 år senare, vissa smärtor som hör ihop med hans förlossning och då var jag inte ens i närheten av en allvarligare bristning. Det är så sjukt.

Det finns ingenting som heter naturligt i vården. Alla fnyser föraktfullt (med rätta!) åt antroposofer och vi enas glatt kring devisen att kan vi med vetenskapens hjälp underlätta inom vården så ska vi. BÖR vi. Förutom när det gäller kvinnor och barnafödsel. För då ska de som föder inte bara anpassa sig efter personalen med ljudnivå och förlorad smärtlindring, man ska även bli ännu en pinne i statistiken och har man den dåliga smaken att faktiskt må dåligt av sin förlossning så får man en föreläsning om hur naturligt och bra det är med vaginal födsel.

Missförstå mig rätt, jag älskade att föda barn. Nå, inte första gången, men de andra. Jag var livrädd för att behöva snittas och jag var glad att jag slapp. Men det är så förbannat jävla stört att vi framgångsrikt har skapat en kultur där det ligger en prestige och stolthet i hur barnet kommer till världen; en prestige och stolthet som bara råkar spela vårdens och samhällets ekonomiska intressen rakt i handen. Är inte det sjukt?

Vi behöver att barn föds. Vi behöver det. Att skaffa barn må vara en egoistisk handling i det lilla perspektivet, men en förbannad nödvändighet i det stora perspektivet. Artens fortlevnad, om vi nu är intresserade av det. Så att vifta undan kvinnors lidande när de föder barn enligt devisen "de har ju valt det själva", det är inte bara fel och idiotiskt. Det är okunnigt. Och, så klart, riktigt jäkla sjukt.

De sju plågorna med småbarn.

Att ha småbarn är lite som att gå igenom äckelkänslornas alla faser. Det finns ju så mycket vidrigt, rent ut sagt vansinnigt äckligt, att hantera när man har ungar under... tja... tio år?

Om vi börjar från första början så kommer de ut täckta i fett och blod. Det är inte särskilt fräscht. Och alla säger att man inte märker det för att man är så lycklig. Well, jag märkte det. Det är fosterfett och blod?! Hur ka man inte märka det?

Sen kommer den illaluktande navelstumpen som ska ramla av. Så. Jäkla. Läbbig.

Och ska vi fortsätta? Vi har vinterkräksjukor med fontänspyor rakt ut i sängen. Härligt. Vi har blöjeksem och äckliga bajsblöjor och sen när de blir större så kan de få löss? LÖSS?! Jag ryser bara jag tänker på det.

Springmask, hur känner ni inför det? Jag kände ungefär såhär när ett barn fick det: jag vill döööö! Det gjorde jag inte, jag körde till apoteket och köpte avmaskningstabletter så fort jag bara kunde och nu sitter det en lapp på förskolan om att det går igen och jag känner lite såhär inför att få det i familjen igen: jag vill dööö!

Mollusker, har era barn haft det? Det har mina. Nu är det bara Majkens kvar, men de täcker å andra sidan hela hennes nacke och har börjat sprida sig vidare.

Fotvårtor kan de få. Andra slags vårtor. Vätskande vattkoppor. Och så vinterkräksjukan om och om igen.

Har jag missat något? Vad vinner man om man ställer upp i x-factor? Det där programmet där man typ åt daggmaskar och annat äckligt alltså, inte där man ska sjunga? För jag tänker att det priset har de flesta småbarnsföräldrar förtjänat flera gånger om.

Löss. *ryser*

Praoa, prya, praktisera!

Vi sa praoa när jag växte upp. Eller, jag sa det i alla fall. De flesta sa det. Prya låter konstigt, som spya. Nåja, man kan väl prya också om man vill, men jag praoade.

I alla fall så var jag så jäkla duktig när jag gick i sexan. Jag har väl berättat om det? Om hur jag ville praoa på Kamratposten och själv ringde upp och fixade allt. Fick bo hos min faster under de två dagar det handlade om. (Sedan skulle vi praoa en dag till, så då var jag en dag i en godisaffär också. Inte lika ambitiös, men mycket godare...)

I högstadiet däremot, jag vetefan vad jag tänkte? Först en vecka i sjuan som jag tillbringade på ett café, av eget val. Visst visst, de hade världens godaste bakelser och deras laxburgare var gudomlig. Men att stå och diska och springa runt som en vettvilling varje dag? Dåligt val.

Och sen i åttan, det här är så stört nu när jag tänker på det, så VALDE jag att praoa på en förskola? I två veckor?! Jo visst, på den tiden älskade jag barn så mycket att mina äggstockar värkte efter egna, men ändå? Två veckor på en förskola? Trodde jag att jag ville jobba på en förskola i framtiden? Nej. Trodde jag att jag ville jobba med barn i framtiden? Nej. Visste jag ungefär vad jag ville hålla på med? Ja. Varför valde jag inte att praoa på en tidning/reklambyrå/teater? Jo, barn är ju så gulliga... Skjut mig. Alltså, de är ju gulliga och så. Men två veckor? Att jag klarade mig.

Har hört om folk som fått praoa på äldreboenden såväl som godisfabriker. Lite lotteri över det hela tycks det mig?

Helgen som gick. Gått? Går? Är!

Jag är dålig på att blogga på helgerna. Det finns liksom ingen tid. I fredags kanske jag kude haft tid, men då var jag upptagen med att försöka färga utväxten igen (lyckades inte), laga mat och sedan spela foosball och dricka sprit.

Och igår hade jag väl teoretiskt tid. Men först gick jag med min mamma på stan och köpte ohemula mängder lördagsgodis. Och sedan lånade jag "Eld", fortsättningen på "Cirkeln" och så läste jag den. Den är ca 650 sidor lång, så det tog ett litet tag. Och så hade vi ju tv-serier att se på kvällen och barn att mata och leka med.

Så idag fortsatte jag läsa boken och så har vi FORTFARANDE barn att mata och leka med och nu sitter jag här med henna i håret för tredje gången och boken är utläst och jag tog mig tid till att blogga. Äntligen. Så blev det inget mer än en tråkig upprapning av allt jag gjort i helgen. Vilket antiklimax.

Annars kan jag berätta att jag tycker att Eld var bättre än Cirkeln och att jag fuskat och köpt hem pepparkakor fastän det bara är oktober. Men jullängtan tar över helt, så jag kan inte låta bli.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Bra bloggat, Ellen!

Laura Ingalls, en kärlekshistoria.

Det där med prinsessor, inte fan dyrkade vi dem när vi var små? Eller gjorde ni det? Inte vi. Jag hade idoler när jag var liten, små tjejer som jag såg upp till och ville vara som. Vet ni vilka de var? Inte var det Belle eller Ariel i alla fall, även om jag kunde (kan!) varje sång i Skönheten och Odjuret utantill, utan det var följande:

Laura Ingalls
Madicken

Slut! Ja, sen blev jag ju äldre och fick andra förebilder, men när jag var liten var det dessa två. Först Madicken, sen Laura. I åldersordning alltså. Om jag ska rangordna så är Laura först. Alltid, alltid först. Laura Ingalls var nog min första och största idol. Jag kunde allt, ALLT, från böckerna. Vad alla släktingar hette, i vilken ordning de flyttade till olika städer, vad hennes ko hette, deras första hästar, deras andra hästar, vilka blommor hon tyckte om, vad hon fick i julklapp - allt!

Och ja, jag är ledsen över att jag inte stod på mig och lät en av mina döttrar få Laura som namn. Inte tilltalsnamn, men ändå. Och ja, jag är ledsen över att böckerna inte längre är lika magiska som när jag var liten. Jag läser dem fortfarande med jämna mellanrum, men de har tappat sin magiska glans. Men jag är så himla glad över att jag hade Laura som idol. En stark, modig, snäll tjej med känsla för rättvisa och med skinn på näsan. En liten fransk ponny, inte en nervös arab. Rolig och klok och med upptäckarlust. Jag tror att hon var nyttig för mig.

En sak på min "bucket list" är att besöka De Smet i South Dakota och se hennes hem, gå på museum och vandra i hennes fotspår. Någon dag så.

(Obs! Den äckliga tv-serien har absolut inget med böckerna att göra. Bara så att ni vet.)

Shoppingångest!

Jag fick någon slags rabattcheck på Ellos, så jag tänkte att jag skulle se ifall vi kanske kunde köpa några vinterkläder som inte är a) begagnade b) av ett billigt märke eller c) både och. Inte för att jag kanske förutsätter att dyrt är bra, men tja. När det gäller vinterkläder är det oftast så.

I alla fall lyckades jag få till en sån där Reimatecoverall till Majken och ett par svinvarma (hoppas jag!) kängor till Noa och, well, en halsduk till Emmy, för mindre än vad overallen kostade från början. Och det är säkert en jättebra deal som jag ska vara nöjd med, men jag får panik. Det är så jävla svindyrt med nya vinterkläder att jag blir dumsnål och köper sämre saker som inte går att sälja sen. Som går sönder efter halva vintern. Jag har år efter år efter år förbannat vår dumsnålhet och att vi alltid tänker att det blir billigare så när det ju inte BLIR det.

Men ändå kände jag mig kallsvettig när jag klickade iväg beställningen. Fast vi kan skicka tillbaka den om vi vill. Fast jag kan avbeställa till och med om det vore så.

Jag önskar att jag hade ett mer avslappnat förhållande till pengar. Det har jag inte. Jag har ett väldigt stört förhållande till pengar. Jag har inga problem med att lägga pengar på resor eller upplevelser, men så fort det handlar om saker slår det slint. Känns jätteläskigt. Jag är 28 år och har aldrig köpt ett plagg för mer än 500 kronor till mig själv. Det är rätt stört. Eller vettigt, om man ser det så - men i kontexten blir det rätt stört.

Så nu låtsas jag vara som alla andra som inte får ångest över att köpa vettiga vinterkläder till barnen.

*ler vuxen människa*

Hälften vågat, friskt vunnet. Eller vänta nu här...

I eftermiddags satte jag mig ner och skrev ett brev. Jag skrev till ett gammalt par som bor i ett vackert litet grått hus längst in på den väg vi gärna vill bo på. Jag skrev att jag tycker att deras hus är vackert, att vi gärna vill bo på den vägen, att barnen har kompisar där och att det är närmare skolan. Jag skrev att de jättegärna får kontakta oss ifall de vill sälja huset framöver.

Antagligen finns det någon son i krokarna som väntar på att få ta över lilla gråa huset. Eller så ska de inte sälja förrän de är 90 år. Men ändå. Om man inte försöker så kan man ju absolut inte lyckas, den saken är klar.

Vi vill egentligen inte flytta sådär vidare mycket. Det är bara det att barnen har massor av kompisar på den här andra lilla vägen, och inga här där vi bor. Och så ligger det gråa lilla huset så fint till också. Men visst, vi klarar oss ju. Det gör vi.

I alla fall när vi har byggt om barnens stora rum till två mindre, så att de äntligen kan få varsitt rum och vi kanske får slut på tredje världskriget här hemma.

Det här med att lämna på förskolan.

- Hejdå!
- Får jag en puss då?
- Titta dä! Bilen!
- Mm... får jag en puss innan jag går?
- Ha ha, muuu!
- Ja, det är en ko. En puss?
- Hejdå!
- Hejdå älskling, får jag en hejdåpuss?
- ...
- En liten puss?
- HEJDÅ!
- Ingen puss?
*puss*
- Hejdå älskling!
- Hejdå mamma!

Det är ju jättekul att hon älskar förskolan. Skolar man in ett barn runt 1.5 år är det liksom inte helt givet, separationsfas and all. Men hon älskar det. Ställer upp skorna, springer in mot avdelningen och bara SKITER I SIN MAMMA!

Ja. Det är att föredra en miljon gånger över att behöva lämna ett barn som gråter. Jag har gjort det också och vet hur hemskt det är.

Men att behöva be på mina bara knän för en ynka hejdåpuss? Ovärdigt. Särskilt eftersom syskonen får det utan att behöva fråga.

Jag tycker det är alldeles för få trådar på Familjeliv om detta problem känner jag.

Saker jag ogillar med mitt jobb.

Vad gör jag egentligen? Jag vet inte hur tydlig jag har varit med det? Jag skriver. Jag har eget företag och skriver artiklar och reportage och texter till broschyrer eller hemsidor eller tja... allt som behöver text. Det gör jag.

Och mitt kontor ligger i vår utbyggnad. Där huserar jag om dagarna och trivs rätt bra. Jag lyssnar på den musik jag vill, jag pratar med folk på twitter och facebook för att inte känna mig ensam och jag behöver inte klä på mig ordentligt förrän framåt eftermiddagen. Men det finns så klart saker jag ogillar också. Som till exempel:

• För tillfället är elementet på mitt kontor trasigt. Det innebär att mina händer blir så kalla att de liksom förlorar lite av rörelseförmågan. Det är irriterande. Och kallt.
• Jag har ingen att luncha med. Ibland sätter jag på något avsnitt av någon serie och äter en nutrilettbar framför den, men det är ju inte riktigt samma sak som att äta varm mat och faktiskt umgås med någon.
• Att stryka i en färdig text. Just nu är jag klar med en artikel som ska ligga på 7000 tecken och den är på 8300 tecken och jag tycker att alla behövs. Hatar att döda mina älsklingar eller ens mina bekanta.
• När jag måste sälja in jobb. Det är skitjobbigt att ringa runt, gå på mingel och möten när man är så pass osocial och blyg som jag är. Skitjobbigt, I tell you! Jag drömmer om att kunna anställa någon som bokar in jobben åt mig, så bara skriver jag. Drömmen!!
• Att det är så enkelt för mig att flytta på mina saker. Jag åker till vårdcentralen och fixar skolfoto och allt sånt och får sen sitta på kvällen och jobba. 
• Att jag inte precis är rik. Eller tjänar bra. Eller tar ut en lön alla månader. Men det rättar förhoppningsvis till sig när jag har hållit på ett längre tag. Och kanske blir lite bättre på att inte hata att sälja in jobb. Ja.
• Det är svårt att blogga och skriva på böcker när jag skriver hela dagarna. När jag jobbade med annat blev bloggen enda stället jag kunde skriva av mig och då var det åtminstone lite action här. Nu är det dödare än dött och jag irriteras. Men vet inte riktigt hur jag ska komma vidare.

Saker jag älskar: att inte ha en chef, att bara bli bedömd utifrån det jag presterar - inte hur bra jag är på att prata med de andra i fikarummet, att kunna disponera tiden fritt och att jag får skriva. Så klart. 

Håret! Henna! Heja!

Kommer ni ihåg när jag färgade håret med henna i våras och det blev skitfult och jättedåligt? Klart ni gör. Nåja, med tiden blektes färgen och jag har nu exakt den nyans jag vill ha. Perfekt. Om det inte vore för den grå utväxten.

Om man tycker att det är krångligt att färga håret så är det superdupermegakrångligt att färga utväxten. Närapå omöjligt.

Så ikväll blandade jag ihop en SVAG blandning henna och hade väldigt LITE henna och hade i det i håret JÄTTEKORT tid. Resultatet?

Ingenting, så klart. Det ser ni väl själva utifrån vad jag skrev i versaler. Svag, lite, jättekort tid. Vad trodde ni? Tja, kanske samma som jag. Att det skulle ge rätt nyans sådär lite käckt och enkelt. Ha ha. Bara att göra om, göra rätt.

Någon annan dag.

Å andra sidan.

Så måste väl frosten innebära att jag kan börja frossa i jullängtan utan att skjutas? Ja? Bra!

Inte för att vara pessimist, men...

Det är nu årstiden av "skrapa rutor varje morgon" börjar.

Avgå världen.

(Ja, det går ju att koppla in motorvärmare osv, MEN NU HADE JAG INTE GJORT DET!)

"Och nu kan hon säga VÄDERLEKSRAPPORT!"

Jag har fått höra att jag är väldigt duktig och snabb på att berätta om vad mina barn kan. Att jag är väldigt stolt över deras framsteg. Det har sagts till mig flera gånger som ett vanligt konstaterande, och jag tar inte illa upp för jag tror att det stämmer. Jag är nog väldigt snabb på att tala om vad de kan, har lärt sig och är duktiga på.

Men jag förstår inte hur jag ska kunna låta bli. Jag vaknar varje dag fortfarande och undrar hur alla dessa barn kan vara mina? Hur jag kan vara förälder till den underbara sjuåringen med änglalockar, knasiga femåringen med en osvikbar (hm) känsla för stil eller den übergulliga 1.5-åringen som aldrig låter skorna sitta kvar på fötterna.

Det svämmar över när jag tänker på dem. Jag har en rätt liten familj och ser nog internet som min alltid tillgängliga slasktratt för allt jag måste få ur mig. Så jag twittrar och facebookar och bloggar och instagrammar och det är väl säkert så att det slår över och folk tröttnar. Vad vet jag? Jag kan ändå inte låta bli.

Det slår mig ibland att jag har ansvar för dessa små. Att den barndom de har, den ligger i mina, i våra händer. Att alla deras minnen kommer vara förknippade med mig och deras pappa. Det är ett sånt enormt ansvar. Jag tycker att jag gör ett rätt bra jobb faktiskt, vi får ofta höra att vi gör ett bra jobb, men det är ändå svindlande stort när man tänker på det.

Så det är enklare att fokusera på detaljerna. Jaha, min sjuåring är svinbra på huvudräkning och schack. Det är något jag kan prata om utan att det känns för privat eller för nära eller för kränkande för honom. Jaha, min femåring kan läsa, skriva och klättra upp till taket på ett rep. Det skriver jag gärna ut för främlingar, eller berättar för halvbekanta eftersom det inte får mig rörd eller är för djupt eller säger något om oss som familj egentligen. Jaha, min 1.5-åring är skitbra på att snappa upp nya ord för tillfället och har humor som få. Det kan jag skriva essäer om utan att blinka, för det är så allmängiltigt och alla kan relatera.

Jag tycker att det är svårt att låta bli att prata om mina barn. Jag är så förbannat lycklig att jag har dem. Jag säger inte att alla andra föräldrar inte är det, men det mitt hjärta är fullt av det skriver jag om. Och pratar om. Det har väl inte undgått någon att jag kanske inte screenar det mesta om man säger så. Det jag väljer att inte skriva om är det jag tycker är för privat för andra. Svårigheter med barnen som faktiskt berör dem snarare än mig som förälder. Problem vi har som jag inte tycker att andra behöver veta om, i alla fall inte andra än de allra närmaste. Det kan jag sålla bort även om jag så otroligt många gånger har börjat på ett inlägg eller ett tweet eller liknande. För det är sån jag är. Herregud vad jag avskyr det uttrycket "det är sån jag är" som något slags alibi för hur man beter sig. Men ändå. Det är lite så jag fungerar. Vill dela med mig.

Och om jag vill dela med mig av hur fantastiska mina barn är så blir det just genom vad de kan och gör. Ingen annan kan ju förstå det där ansiktsuttrycket när de säger något som får mig att smälta men som inte översätts till skrift. Då blir det istället vad de säger som jag beskriver. Och ingen annan kan ju förstå hur mitt hjärta smälter när jag ser stoltheten i deras ögon när de lyckas med något. Då blir det vad de lyckas med som jag berättar. Och det kanske blir skevt, jag vet inte.

Jag tycker att mina barn är vanvettigt fantastiska och jag fattar inte hur just jag kunde få turen att få dessa barn. Jag är lite inne i bebisbubblan fortfarande, såhär sju år senare. Det kan säkert verka som att jag tycker att prestationer och att kunna saker är det enda som räknas, så är det inte. Men det är lättast att skriva om när jag känner att jag bara måste få utlopp någonstans för hur mycket jag älskar mina barn.

(Mitt fantastiska barn krattar löv. Det var han så klart vanvettigt bra på. Nä, skoja bara. Jag fick göra klart allt sen han lämnat allt i en liten hög på altanen. Han är inte till salu som arbetare, den saken är klar i alla fall.)

Ha. Ha. Ha.

Kul att jag för några timmar sen var helt glad och pepp och bara "vad HÄRLIGT det är med fredagar!".

Well.

Sen kom monsterhuvudvärken. Sen kom sur make och gnälliga barn och storbråk och jag har gråtit och skrikit på i princip alla i familjen och så har jag gråtit till Glee och jag är hungrig och trött och huvudvärken ger inte med sig och jag vill bara sitta här i soffan resten av kvällen. Vilket ungefär är planen.

Kommer ni ihåg i förmiddags när jag fortfarande hade hopp om livet och solsken i blick? Det är long gone nu.

/Hålögd_84

Bästa stunden på veckan.

Snart är vi där. Fredagseftermiddagen. Bästa stunden på hela veckan!

Hela helgen ligger framför en och allt är öppet. Det kan bli hur bra som helst. Jag ser fram emot tv-serier, musselmiddag med vänner, höströjning i trädgården och hembakt bröd till frukost. Jag ser fram emot god mat och att hänga med barnen. Att tända ljus och brasa och krypa ner i soffan. Att få sovmorgon.

Sedan kanske det inte blir så bra som man har tänkt sig. Någon blir sjuk, eller arg, eller trött, eller så bränner vi brödet när vi bakar. Men nu, på fredagen, är allt fortfarande perfekt.

Jag älskar verkligen fredagar.

Hej höst!

Ungefär lika mycket som jag älskar att sätta igång med trädgården på våren, ungefär lika mycket älskar jag när vintern kommer  och jag kan blunda för misären där ute. I helgen står "rensa upp i trädgården inför vintern" på schemat och det innebär i princip att vi ska komma oss för att samla ihop alla gamla leksaker, vi ska ta in poolen som är tömd för länge sen, vi tar in utemöblerna och solseglet och sopar av och krattar upp och klipper gräs och så kanske, om vi orkar, så rensar vi lite ogräs.

Fast det där med ogräset kommer inte hända. Jag hatar att ha trädgård när den är överväxt och ogräsfylld. Och det är väl klart att jag fattar att om jag tar tag i det ordentligt nu så har jag igen det i vår och nästa sommar. Men ändå. Orkar inte. Vill inte.

Jag vill bara vara inne med tända ljus och några tv-serier och bada skumbad och mysa. Jag längtar till jul och snö och december. Jag har verkligen inget intresse av att röja upp i trädgården mer än nödvändigt. Jo visst, hade vi haft lite pengar att lägga på till exempel fina blomsterarrangemang, ljung och andra pyntsaker så hade det varit en sak. Lite höstfint i trädgården sådär. Men nu? Allt är visset, ruttnande och brunt. Höstigt.

Så himla fult.

Nej, du får inte bli en miljöhjälte!

Okej, jag hatar programmet Miljöhjältarna på SvtB. Främst för att det är så jävla tråkigt, men också för att, eh, well, ja men vad fan jag är en hemsk människa: barnen är ofta så vansinnigt jobbiga och präktiga mot sina föräldrar? Hade mina barn mästrat mig sådär i TV hade jag slängt ut kamerateam såväl som unge med huvudet före. Orka.

I alla fall så gick avsnittet häromdagen ut på att familjen skulle använda mindre toalettpapper. Hur mycket papper de fick? 10 ark per person per dag. Ha ha ha. Kul om mamman i familjen hade mens då? 10 ark per dag?? Som att ge några städare en hushållspappersrulle och bara "Hej, där borta är resterna efter Stockholms blodbad. Här får ni en rulle Torky, lycka till!".

Det finns många program mina barn skulle få söka till. Jag har suttit och hjälpt dem tillverka små dockor till Minimello och både jag och Noa håller tummarna för att Wild Kids inte ska hinna lägga ner innan han är gammal nog att söka dit. Men miljöhjältarna? Kan de glömma.

Det här med att springa.

Först var jag förkyld i två veckor.
Sedan fick jag ett enormt nageltrång.

Nu har jag inte varit ute och sprungit på flrea veckor och det känns liksom oöverstigligt jobbigt att ge mig ut. Jag? Springa? Va? Näe...

Jag tror att det blev en sån chock för mig när jag faktiskt klarade av att springa 5 kilometer att jag stängde av. Been there, done that. De få känslor av gillande som jag kände i början när jag kämpade som mest, de är helt bortblåsta. Nu känns det bara jobbigt och slitigt och tråkigt. Vill inte, orkar inte, har ingen lust. Jämfört med ridningen (som jag älskar) och simningen (som jag tycker om) blir en springtur ett straff istället för en möjlighet.

Men ändå den klart billigaste och enklaste och smidigaste motionsformen. Synd bara att jag HATAR den?!

(Jag ska försöka ge mig ut i kväll om jag hinner. Innan det blir mörkt då så klart. *mörkrädd*)

Budapesttips efterfrågas!

Jag upptäckte igår att jag inte åker till Budapest sista helgen i oktober, som jag trodde, utan redan den 19:e. Och det kom ju lite som en chock minst sagt. Inte för att en vecka är en sån jättestor skillnad, men visst gör det lite till ändå? En vecka hit eller dit är rätt stor skillnad när man har småbarn.

Det bästa är att eftersom jag ska skriva om resan kan jag lägga tid på att leta restauranger, saker att göra och handla och kalla det arbetstid. Eftersom jag är ett planeringsfreak av rang känns det skönt att ha något att skylla på.

Om någon har något tips om Budapest får ni gärna hojta till. Boende har vi redan, och klassikerna har vi någorlunda koll på. Men tipsa gärna ändå!

Att leva med en full clown.

Majken är 1.5 år nu. Jag kan tänka mig att just barn på 1.5 år är de absolut ROLIGASTE små varelser som finns. Hon är som en liten rumpnisse som har rökt på och tappat halva sin talförmåga. Som en clown som blivit full och förståndshandikappad och rolig. Det är som att titta på en briljant komedi när hon drar fram. Jag älskar det!

Och inte bara när hon showar. För det gör de ju ofta, små små barn. I alla fall mina. Majken har show flera gånger om dagen, och upptäcker hon att man tittar på henne så gör hon om det hon håller på med tills vi tröttnar. Men det är inte bara det som är kul. Det är allt det där ofrivilligt roliga, hennes hela väsen.

Som när hon trippar runt i vardagsrummet och letar efter en bok och lyfter på kuddar och med det härligaste tonfallet någonsin säger "huh?". Det går inte att förklara i skrift, men det är så kul. Eller när hon kommer inspringande i vårt rum med cykelhjälm på huvudet, hårband runt midjan och fotbollsstrumpa på ena benet och skriker "Tada! Titta! Kolla!" för att hon är så nöjd med sig själv. Eller som när hon har upptäckt att den ABSOLUT roligaste leken är att hoppa från en liten stol ner över armstödet ner i soffan och skriker NEJ SLUTA! så fort någon närmar sig för att ta bort stolen.

Det är så himla mycket humor i ett sånt litet barn. Så mycket medveten humor framför allt. Hon roar oss med en fingertoppskänsla som saknas hos de flesta komiker. Hon vet vilket tonfall hon ska ta till för att vi ska skratta. Hon vet vad hon ska säga för att det ska bli komiskt. Hon vet vilka miner vi tycker är kul, vad barnen tycker är roligt och vad hon själv skrattar åt. Den där viljan att roa alltså, den gör så himla mycket.

Sedan skadar det ju inte att hon är glad nästan hela tiden också. Glad och nöjd och så svårt rolig. Det livar upp i höstmörkret.

Jag vet inte om jag har sagt det förut, men detta vårt tredje barn - jag är så vansinnigt glad att vi har henne.

Svek som svek tänker jag.

Jag har så enormt svårt att förstå varför folk menar att man ska jobba på förhållandet i alla väder och alla kriser, så länge det inte handlar om någon slags otrohet. Jag förstår verkligen inte. Det är en sån dubbelmoral i den allmänna diskussionen kring detta: kämpa till döds för ditt förhållande, så länge din partner inte rört någon annan. Då är det yxan som ska fram och kläder som ska brännas.

Jag kan väl inte vara ensam om att tycka att det finns vanvettigt många fler saker att skiljas för än just fysisk otrohet? Vad dessa saker kan vara varierar ju så klart från person till person, men jag fattar bara inte hur man kan tycka att svek och elakheter är förlåtbart så länge man inte råkar göra något som räknas till otrohet?

Ifall min man fått ett jobberbjudande som verkligen sätter mig och barnen i skiten och väljer att ta det jobbet bakom min rygg trots att vi tillsammans kommit överens om att han ska tacka nej, då tycker jag det är jävligt mycket värre än att råka hångla upp en kollega på en julfest. Nu är väl det rätt lätt att säga eftersom han främst jobbar med män i 50-årsåldern, men ändå.

Om han i ett bråk skulle slå sönder den gamla radion jag ärvde från morfar och skattar som en av mina käraste ägodelar skulle det vara elakare och mer sårande än om han sexchattat med andra kvinnor. Skulle han börja vara grym mot våra barn och behandla dem illa skulle jag visa honom dörren, medan ett engångsligg knappast skulle vara värt att dela familjen för.

Faktum är ju att folk tycker att det mesta ska gå att förlåta. Jobba på förhållandet, gå i parterapi och se till att din partner faktiskt känner sig älskad nog att sluta bete sig som en idiot. Kämpa! Ja, förutom vid otrohet. Går ej att förlåta! Döda!

Jag förstår inte varför saker som grundas på ilska, avsky, hat, förakt, elakhet eller själviskhet ska vara värre än något som grundas på åtrå, dumhet, fylla eller kärlek. Jag gör inte det.

Gör ni?

Morgonstund har guld i mund.

Det måste ju vara det absolut sämsta ordspråket någonsin? NEJ DET HAR DET INTE! Morgonstund har morgonandedräkt i mun, och jag tycker det är så vanvettigt äckligt med morgonandedräkt och luddiga tänder att jag får kräkkänslor när jag ser på filmer med "romantiska" scener där det nyblivna paret kysser varandra vilt när de vaknar. BORSTA TÄNDERNA FÖRST!

Ja, okej. Jag kanske är liet bitter idag. Det kanske var tredje världskriget här hemma i morse och jag kanske satt och jobbade till klockan 23 igår och jag kanske har sovit så lite sen i fredags att det svider i mina ögon. Så kanske det är.

Andra saker som jag stör mig på i filmer (och ja, detta har både jag och alla andra sagt tusen gånger förut) är följande:

- Ingen behöver någonsin fixa håret?! Hur är det möjligt?
- De äter ju fan aldrig. Detta är i och för sig rätt rimligt med tanke på hur magra alla är, men ändå. Tryck i er en burgare på vägen när ni ändå kör bil och jagar en galen mördare. Ni orkar slåss bättre om ni inte är svaga av hunger.
- Kan vi prata om att kvinnor väldigt sällan har handväskor i filmer? Jämfört med verkligheten är handväskorna bortretuscherade som en kvinna i en ikeakatalog i Pär Ströms drömverklighet.
- De har aldrig kondom? Vill inte tänka på hur många könssjukdomar som snurrar runt i filmernas värld.
- INGEN TAR HAND OM SINA BARN! Okej, det här gäller kanske mest tv-serier, men ändå. Några karaktärer får barn och ungen paraderas upp i några avsnitt, men sen är den puts väck. Jag klagar inte, jag bara undrar var de får tag på sina makalösa barnvakter? Jag vill också ha!

Nu hoppade jag av uppenbara skäl av de alldeles för vanliga sakerna att störa sig på, som att de aldrig säger hejdå i telefon, att en minut är lång som en timme, att alla tjejer vaknar med perfekt smink och allt det andra det där vi hört förut.

Handväskorna stör jag mig ändå på som fan.

En mamma bland alla andra.

På barngympan:

- Den här veckan slipper du väl nageltrånget i alla fall?
- Nej, det är kvar.
- Fortfarande?
- Ja, jag var ute och dansade i lördags och då blev det värre igen.
- Jaha. Men är det lika illa som sist?
- Nej, men nu har jag ett svullet och ont knä istället.
- Oj då, varför då?
- Jag var full och ramlade omkull.
- Jaha, eh, ojdå...
- Men det är ingen fara, det gjorde ont först när vi kom hem på morgonen sen.
- ...
- Däremot mår jag jätteilla, hoppas jag inte råkat bli på smällen igen.
- ...
- För i såna fall skulle det verkligen bli en unge med FAS efter den här helgen!
- ...
- Hur var din helg?


Näe.

Jag sa aldrig det.
Nåt av det.

Några gränser har man ju.
Det är mitt nya motto.

Det här med att hata män.

För att vara gummsjuk hatar jag män ovanligt mycket. 99% av alla riktigt stora idioter är män. Det finns liksom inte mycket att tillägga där.

Och då förstår jag inte varför man som man (!) hävdar att det är biologiskt. VILL man erkänna att de maktmänniskor som företräder ens kön, med några få undantag, är komplett tappade bakom en vagn? Är det inte lättare att liksom konstatera någonstans att hej, javisst är det så att det är vi som startar krig, våldtar, dödar och slår, rånar, miljöförstör, stenar, skändar, hotar och spränger. Det är vi. Männen. Men vet ni vad, det beror liksom på att vi har makten, inte på vår genetik. Det beror inte på att vi är födda såna, vi bara blir det. Hjälp oss sluta, eller slåss mot oss för att vi ska sluta. Men tro inte att det är oföränderligt.

Det känns som att skjuta sig själv i foten något enormt att hävda att all denna massiva äckliga idioti är huggen i sten. Att man föds till idiot. Att man som man accepterar att ens kollektiva roll ska vara Dum I Huvudet. Varför vill man nedvärdera sig själv så?

Mannen är inte en biologisk olycka. Han, Mannen, är mer som ett misslyckat experiment i ett labb. Men det går att rätta till, som tur är. Om vi inte låtsas att det förrymda experimentet med tre ben, förståndshandikapp och ett öga i bakhuvudet är normen och idealet.