Saker som provocerar mig innerligt.

Raw food. RAW FOOD!??

Tjejer med vackert hårsvall som kan gå omkring i mjukisbyxor och ändå vara to die for? Ren avundsjuka så klart.

Det här när folk säger att det värsta de vet är när folk är ängsliga och inte avslappnade och härliga i heminredning/utseende/åsikter. Men gud vad kul för er att ni är så jävla avslappnade och sköna då, men hata inte på de som kanske inte kommit dit än?

Att jag inte pratar sån där mysig skånska. Inte grötig som man inte fattar, utan hemtrevlig rar skånska.

Att det är jättemycket snö ute fast det ju ska vara vår nu nu nu tack!!

Att det tydligen inte alls går att hitta en snygg klänning hur mycket man än letar i den här staden så jag får väl vara ful, fet och med en jävla vagel/vårta på ögat imorgon när jag ska dricka vin med kompis.

Ja, det var väl typ det.

Man är väl unik och sådär... (lista)

För fem år sedan var jag 24 år,  jobbade på mitt första riktiga jobb, hade en halvårsgammal bebis + ett barn som vi pottränade för fullt. Jag var i full gång med min största viktminskning någonsin. Det som började med att jag bestämde mig i januari slutade med -20 kg efter sommaren. 

För tre år sedan var jag 26 år och grymt olycklig på mitt dåvarande jobb. Så jävla olycklig. Jag levde dock härligt ovetande om att cancern härjade i morfars kropp.  Olycklig men värre skulle det bli med andra ord. 

För ett år sedan var jag 27 och fortfarande föräldraledig med Majken. Det var en väldigt mysig vår. Vi hängde och myste och jag jobbade när hon sov. Jag är säker på att jag var kräktrött på vintern då precis som nu dock. Och jag tror att det var i den vevan jag började springa, något jag längtar efter att göra igen när det blivit barmark. Det ni!

Igår var jag ledare för Emmys gympa som vanligt på måndagar. Något jag hatade rätt länge. Nu har det övergått i mild resignation. Det är inte kul, det är det ju inte. Sen såg jag på Amazing Race och Girls och DET var däremot kul!

Imorgon ska jag till jobbet och till stallet. En helt vanlig onsdag med andra ord. Bra så tycker jag. 

Om ett år fyller jag snart 30 och är säkert olidlig i min 30-årskris? Om jag inte fått ge ut en bok förstås, då kommer jag vara lugn och fin. Och så hoppas jag att jag har kört massor av stand up och att vi kanske har flyttat. 

Om tre år är jag närmre 40 än 20 och har säkert skaffat typ tupé? Jag hoppas att det gick bra i valet och vi slipper en skitregering som den vi har nu. Jag VILL OCKSÅ HA LEGAT MED ERIK HAAG men det kanske inte känns så jävla rimligt? Jag hoppas att jag INTE är på smällen eller har fått ett till barn, men alltså de är ju så jäkla söta de små ongarna så det finns alltid en överhängande risk tyvärr. Då ska jag också ha gjort en bukplastik, landstingsbetald eller ej. 

Ni läser min blogg för att jag är så djup och  filosofisk och behandlar de stora frågorna va? 

"Det okända"

Jag har helt missat programmet "det okända", där någon som är "synsk" typ "tar kontakt" med "andar eller spöken" som "stör" hemma hos folk.

Så. Otroligt. Roligt.

Och sorgligt, så klart.

Men ohyggligt roligt ändå. I avsnittet som går idag är det tydligen typ tre spöken i en vanlig sjuttiotalslägenhet? Och snubben som är synsk, Pierre, bara MÅSTE hjälpa det manliga spöket att gå vidare till ljuset, för det är en sån stark närvaro att han blir helt yrslig. Nu ryckte han till också. Pierre, inte "spöket". Nu är tydligen spöket borta? Nej! Nu dök ÄNNU en man upp och "pockar på uppmärksamhet"?
Han är en farfar eller morfar som pratar om havet. Han sjunger nu Kalle på spången. "Spöket" OCH Pierre sjunger. Denna lägenhet är typ en centralstation för "spöken"? Nu tar Pierre en sista runda i lägenheten för att se över att han inte har missat någon. Nu gråter han tror jag? Pierre alltså. Nu säger han rakt ut i tomma luften att ifall det finns någon kvar ska den också gå mot ljuset, för att familjen ska få lugn och ro.

Nu är Pierre utmattad.

Stackars Pierre.

Programmet presenteras av "Nära", en tidning om medier och andlighet.

YOU CAN'T MAKE THIS SHIT UP!!

Badhushyfs.

 Jag och de stora barnen var på badhuset idag och alltså.

Föräldrar. Herregud.

Varför är de generellt dumma i huvudet? Här är några saker som jag tycker tillhör vanligt jävla hyfs:

- Säg till ditt barn ifall hen tränger sig i kön till vattenkanan.
- Säg till ditt barn ifall hen hoppar och stänker där man inte ska hoppa och stänka.
- Säg till ditt barn ifall hen springer och puttar andra.
- Säg till ditt barn ifall hen inte kan vänta på sin tur.
- Säg till ditt barn ifall hen stör, förstör eller är allmänt dum i huvudet precis som du själv.

Hur kan det vara så svårt?? Om man som förälder ser när ens barn gör något dumt så säger man till. Lite a och o i föräldraskap kan jag tycka.

Sedan kan det ju också vara trevligt om man såg till att akta på sig om man står i vägen, om man som vuxen makar på sig när det kommer ett barn som simmar halvbra, att man fattar att hela badhuset ska inte behöva anpassa sig efter dig och din skitunge??

Fy katten vad trött jag är på folk.

Jag överlevde!

Och det gick ju... bra!!? Är så sjukt nöjd och sugen på att köra igen!!

Kvällen i bilder:

Moahahaha...

Har jag nämnt vad som hänt med de förhatliga skolböckerna sen sist? Berättade jag att jag blev nedtryckt av läraren på föräldramötet? Well, jag gick därifrån ledsen och arg. Sen var det en förälder som hade gått hem och läst i böckerna, och insett att jag hade rätt. Och denna förälder råkade sitta i föräldrakooperativets styrelse.

En halvkort historia blir ännu kortare: jag har nu fått i uppdrag att köpa nya böcker till ettan. Det kommer bli svårt att inte le när jag samlar ihop de gamla till ett bokbål.

"Så himla pepp"

Ifall jag just fick hjärtklappning, svettiga händer, röst som stockade sig och glömde allt jag skulle säga när jag  framförde mitt standup-material för min man nyss? Min man. En publik på en.

Ja.

Nämen det känns ju skitbra inför i övermorgon måste jag ju säga. SKITBRA!

Ursäkta, men jag ska gå och kräkas nu.

Nu vill jag bara gråta.

Det jag trodde var en ögoninflammation visade sig vara en vagel. Fast det jag trodde var en vagel visar sig nu... det är för hemskt för att skriva... det verkar vara en ny vårta/nytt födelsemärke/ny leverfläck som dykt upp där. På nedre ögonlocket. Så. Jävla. Fult.

Ska jag lägga mig ner och självdö nu, eller går det att ringa en plastikkirurg direkt eller måste jag gå genom vårdcentralen?

Ja, det kan ju fortfarande vara så att det är något temporärt, men jag känner ju min kropp. KAN det ploppa upp någon ny fläck eller nytt märke så gör det det. Jag hatar min kropp. Och ja, mitt indiannamn hade varit "Hon-som-tar-ut-saker-i-förskott", men ändå. Jag hatar min kropp.

Tv-karaktärer jag älskar att hata.

Om jag gör en liten lista nu så kanske ni kan ha lite överseende med att den nog inte är varesig korrekt eller rimlig, men jag orkar inte gå igenom alla serier jag sett och ser och ska se och velat se. Så jag tar det som poppar upp i huvudet och utgår från det.

De tre män jag för tillfället kan komma ihåg att jag hatat mest i tv-serier:

1) Clay i Sons of Anarchy. 

Ful, äcklig, vidrig, hemsk. Finns inte ord för hur mycket jag avskyr denna man.


2) Will i Vita Huset. 

Ser ni minen? Fattar ni vilken slags person han är?

GÅ OCH DRUNKNA WILL!!!!

3) Duncan i Veronica Mars.

Åh Duncan ditt lilla gristryne. Det enda bra du någonsin gjorde var när du skrevs ut ur serien. Tack och lov för den dagen. Jag grät glädetårar.

Nej men nu kör vi väl lite tjejer då? Mycket lättare.

1) Ständig etta är tamefan Kelly i Bevvan. 

"Buhuuu... jag heter Kelly! Jag är blond och vän och söt! Jag klarar inte av någonting själv utan måste snyfta hos Brandon så fort jag är lite ledsen. Jag snor min bästa pojkväns kille och får det till att det är synd om mig. Buhu..."

2. Phoebe i Vänner.

Nej, hon är inte rolig och quirky och "någon som vågar vara sig själv".
Vet ni vad hon är? ELAK. Hon är jävligt elak och sjukt ego och dryg.
Dessutom väldigt tråkig.


3. Agent Stahl i Sons of Anarchy.

Ingen har nog orsakat mer blodlust i mig än denna kvinna. Fy katten vad jag ville att hon skulle dö.

Sportlov my ass

Att sportlovet ligger nu är väl ändå lite meningslöst? Finns det någon som inte är dödstrött på vintern än? Mina barn har i alla fall i princip tröttnat på pulka, skridskor och skidor och längtar efter vår och värme. Och jag har ju längtat efter våren sen nyårsdagen i princip.

Nu har vi förvisso inte ledigt hela veckan, bara måndag och tisdag. Men om vi ska ställa de två alternativen "äta kakor och choklad, spela spel och se på tv-serier" och "dra iväg med alla barnen till någon pulkabacke" mot varandra så säger det väl sig självt vilket jag väljer? 

Jag lägger nästan all ledig tid på att leta semesterresor till sommaren (och JA, jag inser det ytterst ironiska och sorgliga i att min lön från miljöpartiet gör att vi reser mer, men jag lovar att klimatkompensera på det sätt som ger bäst effekt) och så har min man fått mig att börja spela Candy Crush också. För det var ju precis vad jag behövde? Dagarna går ju inte att fylla med annat?

Om man nu ska resa med charter då, är det bara jag som alltid vill välja Grekland då? Turkiet känns inte kul, Mallis osv känns för svennigt om man säger så, Italien är för dyrt och Frankrike lite för kallt. Kroatien är jättevackert men vi är fem i familjen och hittar bara relativt dyra resor dit. Så vi landar i Grekland om och om igen. Bildligt talat alltså, vi har inte varit där med barnen någon gång. Jag är inte missnöjd med det, jag ÄLSKAR Grekland. Men tja, om någon har ett superresemål för en barnfamilj som hatar det överdrivet turistiga kan ni ju hojta till. Annars fortsätter jag drömma mig bort. Igår började jag på riktigt att gråta när jag såg bilder från en grekisk stad, för jag längtade dit så mycket. Jag grät?!

Den här vintern måste ta slut snart. 

Det här med att färga barns hår?

Först tänker jag att nej, klart att barn inte ska få färga håret. Inte förrän de åtminstone är kanske 11-12 år? Sen tänker jag att herregud, det är ju bara hår?! Det växer ut. Sen tänker jag att barn har ju så jävla dålig smak. Och det är ju föräldern som tvingas se på barnet om de väljer något skitfult. Sen tänker jag att det är väl ett ypperligt sätt att lära sig att man själv bestämmer över sin kropp, att ingen annan gör det åt en. Oavsett om det gäller lugg eller snippa har man själv sista ordet. Sen tänker jag att det är inte riktigt jämförbart, eftersom det kan finnas praktiska orsaker till att föräldrarna vill bestämma över håret.

Sen landar jag i att oavsett alla dessa tankar kommer mina barn inte få färga håret förrän de är äldre eftersom det är så mycket skit och kemikalier i hårfärg som jag inte vill utsätta dem för. Och då behöver jag inte bry mig om de andra argumenten.

(Och så ignorerar jag att det finns kemikaliefria hårfärger.)

Jag har svaret på hemligheten!

Idag hämtade jag barnen extra tidigt och sen åkte vi hem och bakade chokladmuffins. Vilken bra förälder jag är. Ja, visserligen var det kakmix och ett barn sov, ett barn spelade Nintendo DS och ett barn gnällde mest hela tiden, men det är tanken bakom som räknas hörrni!

 "Men vad är hemligheten Ellen?", säger ni som i någon gammal blöjreklam. Jo, titta på lådan bakom de deformerade muffinsarna. Den är nämligen hemligheten bakom vackert spritsade bakverk!

Tydligen är spritsandet en materialsport. Med denna lilla fina tingest kan jag spritsa, skriva, dekorera som jag vill. Och det GÅR LÄTT! Det ni. 

Nu kanske vän av ordning påpekar att muffinsarna på bilden snarare liknar en brun svamp med kattskit på, men låt ingen skugga falla på min fina sprits för det! Det kan tydligen lätt bli så om man inte orkar göra frosting och istället försöker dekorera med ett paket Philadelphia med marabousmak. Och sen när man inser att det inte var en så bra idé så har man redan hunnit slänga paketet med instruktioner till påsmixen, så då gör man den på en liten höft vilket gör att det blir smuligt snarare än smarrigt.

MEN! Åter till ämnet: skaffa en bra sprits om ni vill få vackra bakverk. För det vill man ju ibland, så att man kan lägga upp bilder på sin blogg. Eller så lägger man upp bilder på fula bakverk, det går ju uppenbarligen det också. 

Jag tänker mig att det mesta alltså måste vara materialsporter. Om man bara köper svindyrt diorsmink så blir man vacker som Rose Byrne. Om man bara köper svindyra träningsskor springer de ÅT en och om man köper en Hästens så behöver man inte sova mer än två timmar för det blir sån jävla kvalitet på sömnen. Fan, rika har det lätt.

And I said hey, what's going on?

Tja, vad händer? Jag jobbar och bloggar typ inget. Men jag hinner ju inte med? Helt plötsligt har vi fått ett sånt där liv som alla andra har haft sedan alltid? Den här veckan var det gympa på måndagen för mig och Emmy, utbildning till domare i amerikansk fotboll (don't ask) för min man på tisdagen, jag rider på onsdagar och idag var jag på teater inne i stan. Sen är det fredagsmys och mellohäcklande och fotbollsträning och sen är det måndag och gympa igen. Och det är rätt mysigt, men lite mycket till skillnad från de tomma kvällar vi är vana vid sen förr.

Men ja ja. Jag lever, frodas och har ont i halsen. Det här med att frodas egentligen, det är ju något positivt. Därför är det så himla stört att beskrivningen "frodig" är så negativ.

Till saken: nä, jag hade nog inget egentligt att säga? Men den här bloggen har varit alldeles för fylld av lagomt vardagsmys på sistone, så nu säger jag nåt i alla fall: TA NER JULBELYSNINGEN! Julen varar till skillnad mot vad folk verkar tro alltså INTE till påska! Den är slut, finito, över. Ta ner julbelysningen. Det finns fina smålampor att köpa om man nu vill ha det lite extra ljust i mörkret. Ljusslingor som däremot inte är specifik julbelysning får man så klart ha uppe, men julbelysningen? Ner med den!

Men ni då? Vad gör ni nuförtiden? Varför hör jag aldrig av mig? Jo, se ovan och så vidare. Jag är lite all over the place som den lille prinsen sa, men det ska nog rätta till sig det också.

När blev förresten alla hjärtans dag en sån big deal? Emmy grät i morse för att vi inte skulle vara lediga på denna högtid typ, och sen kom hon hem med en hel påse med kort och halsband och armband hon gjort till oss. Inklusive en kudde som hon sytt själv. I form av ett hjärta. Alltså. Jag skulle inte kunna sy en kudde i form av ett hjärta om någon så klippte, nålade ihop, stoppade OCH sydde den. Så fort jag kom i närheten av den hade den repat upp alla stygn av sig själva.

Men nu har vi en fin ny kudde, jag har varit på teater och ni tar ner julbelysningen om ni inte redan gjort det. Deal? Deal!

Glasögon. Största tortyren i världen.

Det går ögoninflammation på ungarnas skola. Jag har ett svullet öga sen igår kväll. Jag vågar inte ha linser på mig om det inte är absolut nödvändigt. Jag har alltså glasögon på mig idag. Jag hatar glasögon.

Nej inte hatar. Jag hatar med en sån styrka att ordet hat inte räcker till. Glasögon är inget hjälpmedel, det är ren tortyr. Jag fick glasögon när jag var fyra år, fick börja med linser när jag var 14, och åren där emellan var fan hemska. Jag lämnade glasögonen i bänken när jag gick ut på rast, jag såg hellre dåligt än hade på mig glasögonen och när jag äntligen fick linser kändes det som att livet kunde börja på riktigt.

Sedan jag fick linser är dagarna jag har haft glasögon på mig lätträknade. Hela dagar med glasögon? Händer inte. Förrän idag då. Och jag mår så dåligt.

Att ha glasögon är att bara se genom den lilla rutan som är glasögonen. Jag ser inte utanför den och för snabba huvudrörelser gör att jag blir snurrig eftersom jag då flyttar ögonen innan glasögonen hänger med. Det gör ont bakom öronen och på nästippen och jag mår illa eftersom det känns som att jag har bara en lins på mig eller så. Jag ser märkbart sämre än med linser och det fuckar upp rumsuppfattningen. Lägg sen till att jag inte kan sminka mig när jag har glasögon så förstår ni hur ohållbar situationen är.

Imorgon ska jag jobba. På torsdag eftermiddag åker jag till Skåne i jobbet och jag förstår inte hur det här ska gå. Jag kan inte jobba med glasögon, jag mår illa, är snurrig och har ont i huvudet bara nu när jag har varit hemma och tagit det lugnt: att sitta framför en dator och anstränga mig en hel dag kommer bli ohållbart. Men jag vet inte hur mycket jag vågar ha linserna i heller, om det nu skulle vara ögoninflammation.

Allt det här har fått mig att inse hur akut det är med en ögonoperation för min del. Så att jag slipper linser såväl som glasögon. Det finns människor som älskar sina glasögon. Som trivs, som inte upplever några av de problem jag har och som tycker att glasögon är höjden av frihet. Grattis till er. Jag har alltid hatat mina glasögon, kommer alltid hata att ha glasögon och ja, de är i rätt styrka och anpassade efter mig och allting. Jag är bara inte gjord för att se världen genom ett definierat fält och inget annat, och jag hatar det så mycket att jag bara vill lägga mig ner och blunda för att slippa skiten.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra imorgon, men så fort jag får råd att operera ögonen tänker jag göra det och sen ska jag fan ha någon slags ceremoni där jag högtidligt stampar på dessa glasögon tortyrredskap tills de blivit pulvriserade.

Har jag nämnt att jag hatar glasögon?

Det jobbiga i det lilla (Bonus: veckans meny!)

I vår familj är det jag som planerar veckans mat, som skriver lista, som åker och handlar, som packar upp all mat och som sen också lagar maten. Och vet ni vad jag nästan tycker är jobbigast med allt det här?

Att bära in maten från bilen till huset. För det blir alltid fem kassar, så jag måste gå två gånger. Helt på allvar så tycker jag att det är nästan oöverkomligt jobbigt. Till och med när jag packar in maten i bilen på parkeringen tänker jag på det, hur makalöst jobbigt det kommer bli att gå tio meter från bildörr till husdörr. Och sen så går det ju fort och enkelt och är en droppe i havet när jag jämför med hur jobbigt det är att skriva matlista eller snurra runt på Ica i en halv evighet eftersom jag alltid lyckas glömma någon sak här eller där.

Men i mitt huvud gruvar jag mig lika mycket varje gång inför den där extra turen till bilen för att hämta de sista kassarna. Det är det jag målar upp som Det Jobbiga med att åka och handla. Min hjärna är inte så jättebra på det där med att bedöma och göra någon slags rimlighetsanalys med andra ord.

Den här veckan ska vi i alla fall äta följande mat som jag redan är trött på för jag är trött på all mat och vill nog egentligen bara ta ett piller och slippa skiten:

Tuna melts
Pasta med rostad broccoli, halloumi, citron och chili. Okej, bara jag har chili till.
Kryddig ugnsbakad kycklingfilé med klyftpotatis.
Pasta Carbonara (jag är inte hemma på torsdag, därav mat bara de andra gillar)
Hemmagjorda hamburgare (jag är inte hemma på fredag heller...)
Kycklingtacos med lime och koriander
Fisksoppa med saffran och vitlöksbröd

Jag tycker att det är SKITSVÅRT att balansera mellan vad barnen äter och vad som är etiskt/nyttigt/miljövänligt/gott att äta. Får de välja så vill de äta pannkakor, korv eller andra onyttiga köttprodukter varje dag. Om jag får välja ska vi äta nästan helt vegetariskt förutom fisk och kyckling ibland. Det går inte ihop. Jag vill inte ge efter och laga barnvänlig mat eftersom den de gillar inte är minsta lilla nyttig (nu kanske vi inte ska överdriva näringshalten i tuna melts heller, men...) och också för att jag inte vill uppmuntra deras förskräckligt dåliga smak när det kommer till mat. Jag vill inte att de ska växa upp och tro att falukorv med potatismos är en bra måltid. Att man däremot tar till sånt när tiden/orken/lusten tryter, det är en annan sak.

Samtidigt vill jag ju att de faktiskt ska ÄTA av maten jag lagar också, vilket chanserna minskar för varje gång jag lägger till något så otäckt som typ bönor.

Jag vet inte. Jag hatar mat.

"Vad är det värsta som kan hända?"

Jag har börjat leva livet lite mer efter devisen "vad är det värsta som kan hända?". Det skulle jag inte ha gjort. Nu har jag nämligen anmält mig till en föreställning med nybörjare inom standup och alltså alltså alltså, är jag dum i huvudet eller? Ska jag stå där på scen i fem minuter och försöka få folk att skratta? Hur tänkte jag där? Vilken hybris drabbade mig när jag tyckte att det här var en bra idé?

Men som sagt, "vad är det värsta som kan hända?". Tja, att ingen skrattar. Eller att jag kräks av nervositet, svimmar eller ramlar omkull. Men så många gånger som jag har stått på scen utan att det har hänt tror jag ändå att det realistiska svaret är just att ingen skrattar. Självklart vore det jättepinsamt och jobbigt att i fem minuter stå och försöka vara rolig när INGEN skrattar, men samtidigt så är det liksom fem minuter av mitt liv. Fem minuter. Inte mer än så.

Sen kan jag gå vidare med livet och låtsas som att det aldrig hänt. Fast då är det ju lite dumt att blogga om det, för nu vet ju ni om det och kan påminna mig. Ni kan väl lova att aldrig yttra ett ord om spektaklet om jag inte återvänder från de döda med ett triumfatoriskt leende på läpparna? Okej? Bra.

"Killarna i klassen kommer säga att det är tjejskor"

Idag åkte vi och köpte nya vinterskor till Noa. De såg ut såhär, lila och svarta:

Sedan var vi klara. Slut på blogginlägget.

Eller nej. Så var det ju inte. Eller jo, precis så var det, men blogginlägget är inte slut där.

För Noa, sju och ett halvt år, konstaterade att "Ja, men de andra killarna i klassen kommer säga att det är tjejskor" när jag frågade om de var tillräckligt bekväma, springvänliga och snygga. Och när jag konstaterade att det var ju ytterst korkat av dem, så pinsamt för dem, så sa han att så gör de alltid.

"De säger alltid att allt är tjejgrejer. De säger att de här skorna är tjejskor också." Hans gamla skor var helt vanliga vita skor. Hans nya skor är helt vanliga lila och svarta skor. Trodde jag. Men tydligen är det tjejskor då.

Jag blir så himla ledsen och trött på det här. På att barn är så ivriga att peka ut det de tycker är fel. Att de är så snäva i sina åsikter om vad som är rätt och fel. Jag är så trött och ledsen och arg också. Jag hade varit så otroligt arg ifall jag hade fått höra att mina barn hade sagt till någon annan att deras kläder faktiskt är för det andra könet. Om jag hade fått veta att de utifrån sina skeva föreställningar om vad som passar sig hade retat något annat barn.

Men jag är ju inte den föräldern. Istället är jag förälder till en pojke som konstaterar att de andra kommer retas för skorna. Sedan känner han på dem, klämmer, tittar på dem. Och så säger han att "Äh, det spelar ingen roll! Jag har det jag vill ha ändå. Jag bryr mig inte om vad de säger. Jag bryr mig bara om vad jag tycker. Jag är som Yohio!"

Då är jag inte lika ledsen längre. Utan så jäkla stolt, glad och tacksam över att ha en så klok och modig son. Och mycket glad och tacksam över att det finns förebilder för de pojkar som kanske inte tycker att svart är den enda färgen som är fin. Noa har förvisso klarat sig i sju och ett halvt år innan han upptäckte Yohio, men nu kan han finna trygghet och stolthet i att det finns en kille som klär sig i klänningar, sminkar sig och har rosa hår och som är jättepopulär och vann sin delfinal i melodifestivalen. "Vi är lite likadana, jag och Yohio" säger han sen. Och så följer en lång harang om hur det vore bra om Japan fick rösta i melodifestivalen.

I bilen byter han om till sina nya skor och är så nöjd med dem. Och jag kommer aldrig sluta att lära honom att de ungar som är dumma nog att reta honom för att han har "tjejsaker", de är korkade, pinsamma och borde veta bättre. Och jag skiter faktiskt fullkomligt i ifall det är att demonisera barn som inte är starka nog att stå emot grupptrycket, det gör jag. För jag har en son som vågar vara sig själv till fullo.

Det har han rätt att fortsätta med, och det är min skyldighet som förälder att se till att underlätta det för honom.

Fredag. Lördag. Söndag.

Vi har inget inplanerat den här helgen. Precis som förra, förra, förra. Eller nästa, nästa, nästa. Vi planerar sällan in saker på helgen. Istället blir det så att vi gör saker ändå; åker till badhuset, köper nya vinterstövlar, sätter upp en vägg.

Det är inte det att vi inte har saker att göra, det är mer så att vi, well, inte kommer oss för att göra dem. Vi har en halv tvättstuga att renovera klart, våra köksstolar behöver verkligen skrapas och målas och i Emmys rum finns det inget dörrfoder och Noas rum har inga taklister.

Men det har ju handlat så himla mycket om att vara sjuka på sista tiden. I en månad nu har vi varit magsjuka hela familjen, och sen dunderförkylda hela familjen. Är man fem i en familj så tar en sjukdomsperiod ungefär två veckor per sjukdom. Och sen kommer nästa. Jag är SÅ JÄVLA TRÖTT på att vara sjuk!

Idag har vi i alla fall varit på en husvisning mest för skojs skull. Höjdpunkten var när Majken tolkade "vi ska åka och titta på ett hus" på sitt eget lilla sätt och började ropa "Åh! Titta, hus! Ä fint hus! Titta hus dä! Ä osså fint hus! Titta fint hus!" åt varenda hus vi körde förbi på gatan. En positivt inställning i alla fall.

Men jag längtar efter att sjukdomarna ska sluta avlösa varandra. Jag längtar efter att få lite värme och ljus och framtidshopp. Jag längtar efter våren. DÅ kommer vi orka renovera klart tvättstugan, sätta upp lister och måla om stolar. Då. I vår.

Väl?

Trauma trauma.

Jag körde i diket idag. Jag kom ut ur en kurva och bilen släppte helt och snurrade runt 180 grader och dundrade rakt ner i diket. Och under tiden jag snurrar runt runt så hinner jag tänka så himla många tankar. Jag tänker att vi har alldeles för många parkeringskvitton i bilen när de flyger upp i mitt ansikte. Jag undrar om jag ska lägga huvudet mot ratten, sätta mig i något slags framstupa skyddsläge eller om jag ska slappna av och bara låta det hända. Jag undrar om bilen kommer volta och vad som händer då. Och sen är det över och jag har smällt i dikeskanten och bilen står nere i snön i diket och jag märker att jag klarade mig. Sen började jag gråta.

Och ja, sen är det bara en lång klagosång efter det. Eftersom jag var på väg in till stan för att tanka kunde jag inte ha värmen på i bilen, så jag satt och frös som en galning och kände hur mitt halsont bara blev värre. Och det tog nästan en timme innan vår granne med lastbilen kom och skulle dra upp mig, och sen höll han också på att åka i diket under den halvtimme det tog att släpa upp bilen på vägen igen. Och jag frös och grät och frös och ville bara hem.

Så kom jag hem och badade hett i två timmar, däckade i sängen med morgonrocken på och vaknade en timme senare av att familjen kom hem, och då hade jag feber och ont överallt.

Jag orkade inte åka till någon vårdcentral eller sjukhus med feber och en smärtande golfboll i halsen, och jag tror faktiskt inte att något är fel. Egentligen. Det gör ont i ryggen och jag har sträckt nacken och så värker det i benen, men det mesta går nog att härleda till febern och inte olyckan.

Nu ska jag ömka mig själv och tvinga maken att åka och köpa godis och tacka min lyckliga stjärna för att jag inte hade hunnit hämta Majken än. Jag vill inte ens tänka på hur hon kunde ha skadats.

Ursäkta, men skaffa lite ryggrad?

Jag har inte sett Uppdrag Granskning än, jag var på föräldramöte. Jag har sett trailern och jag har läst reaktionerna och i min värld är det ju konsensus. Det är de vettiga mot idioterna, för väldigt få ställer ändå upp på åsikten att man får behandla kvinnor så.

Men så finns mellanskiktet. Gråzonerna. Eller inte gråzoner, för det är det verkligen inte, men det där som inte är näthat. Det som "bara" är homofobiskt eller sexistiskt eller rasistiskt. Och som sägs av din fb-kompis eller twittervän eller kollega på intranätet eller liknande. Det där som folk läser och irriterar sig på och så snackar de skit bakom ryggen eller klagar i en sluten fb-grupp eller liknande. Och jag blir så förbannat trött. Herregud, skaffa en jävla ryggrad och säg ifrån.

Om någon säger att "det är inte våldtäkt om hon inte hann säga nej", ta debatten? Det kanske är uttjatat, men NEJ FÖR I HELVETE MAN SÄGER INTE NEGERBOLL, och vuxna män lägg av med att håna en sjuttonårig kille som är tryggare i sin sexualitet än vad ni är och nej, det är inte ett jävla i-landsproblem att klaga på sexism. Säg ifrån! Jag förstår inte hur man har mage att sitta och klappa sig själv på ryggen som en upplyst människa som ser ner på de dumma rasisterna och pinsamma kvinnohatarna, när man inte gör något för att säga ifrån? När man låter deras åsikter stå oemotsagda.

Ja, det kan bli jobbiga sociala situationer. Men din svägerska har ingen jäkla rätt att häva ur sig skit. Du har heller ingen rätt att håna henne bakom henne rygg om du inte har mod nog att faktiskt ta diskussionen och våga vara lite obekväm.

Om man inte vågar ta att det kanske blir stelt och pinsamt och dålig stämning när man ifrågasätter inskränkta åsikter, då är man inte annat än en liten lort.

Working 9 to 5...

Nu när jag har börjat jobba på kontor igen, med tider att förhålla mig till, så är jag trött. JA, jag kan säga det efter en dag. JA, jag kan säga det trots att jag under inskolningsveckan börjar runt halv tio. JA, det är kanske lite lyxproblem över det hela, men ändå.

För min man är sjuk också, och han blir ju alltid döende så fort han får feber. Ligger och gnäller under ett täcke och vill att jag ska känna på pannan, känn hur varm jag är, jag dör snart, känn då!!

Så efter att jag kommit hem idag från ännu en spännande och lärorik men fullkomligt utmattande dag, ska jag hantera en dödssjuk gnällbebis, tre barn och hushåll. Nämnde jag att jag ska storhandla också?

Och jag vet, det är såhär vardagen ser ut för folk. Och ännu värre: de jobbar heltid. De har fullt upp VARJE dag. Jag förstår inte, varför gör ni det? Varför jobbar folk heltid? De allra flesta behöver ju inte göra det för ekonomins skull, så hur orkar man egentligen?

Jag är ju en stark anhängare av sex timmars arbetsdag, och jag fattar inte att inte fler är det. Att det är dåligt för tillväxten är ju inget problem, för vi behöver verkligen inte mer tillväxt. Snarare tvärtom.

Aja. Nu ska jag snart åka till jobbet och lära mig och vara duktig. Och eftersom tjänsten är på halvtid blir det alldeles alldeles lagom för mig.

Jag firar lite.

Det låter ju bra i teorin men...

Jag, Emmy och min mamma var och åkte skridskor förut idag. Åh, det var så idylliskt. Visst, först ägnade jag ungefär en kvart åt att försöka ta på mig skridskorna och sedan resa mig på det, men efter det var det mysigt. Vi åkte lite, fikade lite, pratade lite. Gulligt va?

NEJ! Mina ben vill nu döda mig. De är så upprörda att hade de haft fingrar istället för tår hade de tagit en kniv och kört in i min mage. Jag är så trött i benen att jag önskar att vi aldrig hade suttit där i solen och fikat och skrinnat runt på Hjälmaren.

Såhär är det alltid när jag ska göra såna där fina utomhusaktiviteter alla vurmar för. Visst, det kanske är rätt trevligt under tiden, men sen är det ju helt värdelöst? Jag vill inte ha såhär ont i benen.

Det kan ju förvisso också vara samma sjukdom som Noa och Majken har haft som härjar i kroppen. I såna fall är det dock väldigt lokalt. Kan man ens få influensa bara i benen? Inte så troligt va?

Nåja, här får ni några bilder. Jag lyckades i alla fall ta kort som bevis på att jag faktiskt gjort något friluftsfrämjaraktigt. Får jag går och sova nu?

Dags för melodifestival!

Problemet är att maken är helt ointresserad, ungarna vill se med mig och jag vill bara twittra om det hela. Så att... tja... det blir en lite rörig kväll kan vi väl konstatera.

Men vi har nötter och popcorn och utslagna tulpaner och en varm brasa, så bring it on!

(Tydligen hejar vi på Yohio. Han är väldigt cool och tuff enligt Noa. Ja, jag har ingen förhandsfavorit så jag säger varken bu eller bä än så länge.)

Fredagsfeeling

De ringde sen. Fast inte om Majken, utan om Noa. Ibland har jag för många barn för mitt eget bästa. Innan de hann ringa hann jag dock dra på mig en snygg klänning från Dorothy Perkins (jag ÄLSKAR DP, snyggare kläder finns inte!) och ge mig upp på stan för en lunchdejt. Jag hade till och med hårspray i håret!

Sen ringde de som sagt och jag fick skynda mig att avsluta lunchen och åka hemåt igen utan något uträttat alls egentligen, men under en timme ungefär fick jag vara social, snyggt klädd och hemifrån. Det är så sjukt mycket värt nu när det känns som att jag har vabbat varje dag sedan jul.

Nu har jag bytt om till bekväma myskläder i trikå istället och Noa verkar misstänkt frisk och pigg, så jag vetefan. Jag känner mig lite snuvad på min fritid helt enkelt. Men det blir bättre med det nästa vecka, men mer än så vill jag inte säga om det nu. På måndag får ni veta!

Jag måste ändå ge mig iväg och köpa lite cola, tulpaner och lördagsgodis i eftermiddag. De nödvändiga detaljerna för att det ska kännas att det har blivit helg!

Har jag blivit en "sån" förälder nu?

Vi har alltid kunnat ha barnen hemma vid minsta lilla krämpa eftersom vi aldrig har haft jobb samtidigt. Någon har alltid pluggat/haft eget företag/varit föräldraledig och kunnat pussla och fixa. Så barnen har stannat hemma med "lite ont i magen" eller lite hosta eller lite snor. Sådär så att man framåt lunch undrar varför i helvete man inte tvingade iväg dem eftersom de då har blivit så uttråkade att de klättrar på väggarna. Så har vi alltid gjort förut och jag har aldrig behövt bekymra mig om hur krasslig som är för krasslig.

Men nu har Majken har varit hemma hela veckan. Först var det feber, sen var hon frisk, sen fick hon feber och sen kom hosta och snor men feberfritt. Innan dess hade hon hunnit vara på förskolan i kanske tre dagar efter den vecka då hon var hemma eftersom vi hade magsjuka i familjen. Och innan dess var det jullov och jag vill inte att hon ska vara borta så mycket och riskera att tappa den härliga inställningen hon har till förskolan. Jag vill inte att dessa långa perioder borta ska förstöra rutinen hon har av att gå dit och leka med sina kompisar. Dessutom har jag saker att göra idag.

Så jag lämnade henne, trots att hon hostar och snorar. För hon har varit feberfri i flera dagar, och när hon inte hostar och blir ledsen för att det river i halsen så är hon glad och pigg och leksugen. Och snorar gör ju alla barn under vintern. Och och och... jag känner mig som en sån där förälder som ljuger om att barnet har kräkts på natten, eller stoppar i sitt febriga barn massor med alvedon och lämnar på förskolan ändå. Så känner jag mig, fast jag sa till dem precis hur det var och att de ska ringa om de tycker att hon inte orkar. Jag märker att jag sitter och ursäktar mig här också, för jag har verkligen jättedåligt samvete. Borde hon ha varit hemma en dag till? Var går gränsen för såna här saker, jag vet ju inte? Vi har ju alltid haft dem hemma hur mycket som helst förut.

Jag vill inte vara föräldern som tänker att så länge barnet inte har feber kan hen vara i vilket skick som helst, men jag vet ju samtidigt att det inte är hållbart att vabba för varje hostning och snörvling som vi har gjort fram tills nu.

Vi får se om de ringer och säger att jag ska hämta henne helt enkelt. Jag var väldigt tydlig med att de ska göra det om hon inte orkar, så förhoppningsvis hamnar i alla fall inte Majken i kläm. Bara mitt samvete.