(Jag har aldrig fattat det här med att vara emot halloween, det är en ny högtid, whats not to like? Man får äta godis, whats not to like?)
lördag 31 oktober 2009
party
fredag 30 oktober 2009
Dag på stan
torsdag 29 oktober 2009
Saker jag älskar att hata hos andra, del 1
Det här kommer bli en lång jäkla lista känner jag. Men vi tar en i taget (så har jag alltid något att blogga om när inspirationen tryter), så here we go:
Om jag går in till en kollega (välj valfritt fd jobb jag har haft, jag bloggar aldrig om de jobb jag har för nuvarande) och ber den personen att maila över något dokument eller nån bild eller whatever, hur jäkla träigt är det då inte att sända över mailet med "Enligt överenskommelse" och sen signera helt officiellt.
Ja, jag vet att det är enligt vår överenskommelse, jag var inne på ditt rum för två sekunder sen och du sa "sure, jag fixar". Why the sudden need att vara så förbaskat formell?
Och - en kanske ännu viktigare fråga - blir det inte väldigt obekvämt att sitta på kontorsstolen med den där pinnen i rumpan? (Jag gillar inte ordet röv, även om det kanske hade låtit lite fränare i sammanhanget)
Alltså: jag älskar att hata när människor är överformella i jobbmail kolleger emellan. Så att ni fattar vad det var jag störde mig på.
Om jag går in till en kollega (välj valfritt fd jobb jag har haft, jag bloggar aldrig om de jobb jag har för nuvarande) och ber den personen att maila över något dokument eller nån bild eller whatever, hur jäkla träigt är det då inte att sända över mailet med "Enligt överenskommelse" och sen signera helt officiellt.
Ja, jag vet att det är enligt vår överenskommelse, jag var inne på ditt rum för två sekunder sen och du sa "sure, jag fixar". Why the sudden need att vara så förbaskat formell?
Och - en kanske ännu viktigare fråga - blir det inte väldigt obekvämt att sitta på kontorsstolen med den där pinnen i rumpan? (Jag gillar inte ordet röv, även om det kanske hade låtit lite fränare i sammanhanget)
Alltså: jag älskar att hata när människor är överformella i jobbmail kolleger emellan. Så att ni fattar vad det var jag störde mig på.
Eva and Katrin
Lisa bad mig blogga om bråket mellan Katrin Zytomierska och Eva Rusz. Jag har varit lite out of the mediacirkus på sistone (ni vet, med flytt och allt) och därför har jag inte riktigt följt med. Men kontentan är vad jag förstår följande:
Katrin säger att hon är gravid. Hon säger att hon inte gillar att vara gravid, att hon kommer att bli en hård mamma och att hon "antagligen blir den som slår barnen". Hon ska även skriva graviditetsdagbok och är öppen med att hon än så länge inte njuter av att vara gravid och inte ser fram emot att vara det heller.
Eva Rusz säger då att Katrin borde sterilisera sig, att socialen borde besöka henne och what not. Exakt så här säger hon apropå att Katrin säger att hon inte gillar barn:
"– Hon borde steriliserat sig då – eller inte slutat med p-piller. Ett barn som föds till världen har all rätt att känna sig väntat och älskad. Hon är olämplig som mamma om hon verkligen känner så här."
Jo. Så kan man ju tycka. Man kan ju tycka att alla som ens tänker på att skaffa barn bör älska barn. Man ska gilla att gullegulla med varenda liten unge, annars borde man sterilisera sig. För man kan ju uppenbarligen inte tänka sig att det är skillnad på egna barn och andras ungar.
Och jag kände väl att "ja, det låter ju som att Eva reagerade lite väl starkt på Katrins uttalande. Hon borde väl ändå förstå att 1) Katrin är känd för att provocera och 2) Man kanske inte ska ta allt folk säger för absolut sanning." Och ja, jag tyckte väl att hon lät lite väl prettokärring, men jag tyckte inte att det var någon större grej. Inte superstor. Inte herregudvilkenidiot-stor.
Men sen läste jag det här. En kvinna som vill ha barn är tillsammans med en man som inte vill. Eva Rusz svarar kvinnan: Tjata tills han ger med sig. Han får växa in i rollen allteftersom.
Ni tror mig inte? Ni tänker "nej, inte är hon så dum att hon gör bort sig så mycket genom att säga två helt olika saker bara för att det handlar om en pappa? Riktigt så korkad är hon väl inte?"
Well, vi låter Eva tala för sig själv:
"Han måste lita på att han växer in i fadersrollen under graviditeten, förlossningen och tiden efter"
Så när Katrin säger att hon mår dåligt, inte gillar barn och inte njuter av graviditeten så borde hon steriliseras. Men när en man inte vill ha barn (som Katrin uppenbarligen vill eftersom hon inte gjorde abort) så spelar det ingen roll. Det kommer.
Jag tänker inte skriva att det är dubbelmoral. Det är liksom lite fel ord. Det vi har att göra med här är ren och skär ärkeidioti.
Jodå Eva. Jag är också en sån som gärna hojtar "sterilisering" om folk. Men kanske inte så ofta om mammor som inte direkt uppfyller stereotypen som "den lyckliga havande madonnan", som om puckon.
Tur att du redan har fått dina barn.
Katrin säger att hon är gravid. Hon säger att hon inte gillar att vara gravid, att hon kommer att bli en hård mamma och att hon "antagligen blir den som slår barnen". Hon ska även skriva graviditetsdagbok och är öppen med att hon än så länge inte njuter av att vara gravid och inte ser fram emot att vara det heller.
Eva Rusz säger då att Katrin borde sterilisera sig, att socialen borde besöka henne och what not. Exakt så här säger hon apropå att Katrin säger att hon inte gillar barn:
"– Hon borde steriliserat sig då – eller inte slutat med p-piller. Ett barn som föds till världen har all rätt att känna sig väntat och älskad. Hon är olämplig som mamma om hon verkligen känner så här."
Jo. Så kan man ju tycka. Man kan ju tycka att alla som ens tänker på att skaffa barn bör älska barn. Man ska gilla att gullegulla med varenda liten unge, annars borde man sterilisera sig. För man kan ju uppenbarligen inte tänka sig att det är skillnad på egna barn och andras ungar.
Och jag kände väl att "ja, det låter ju som att Eva reagerade lite väl starkt på Katrins uttalande. Hon borde väl ändå förstå att 1) Katrin är känd för att provocera och 2) Man kanske inte ska ta allt folk säger för absolut sanning." Och ja, jag tyckte väl att hon lät lite väl prettokärring, men jag tyckte inte att det var någon större grej. Inte superstor. Inte herregudvilkenidiot-stor.
Men sen läste jag det här. En kvinna som vill ha barn är tillsammans med en man som inte vill. Eva Rusz svarar kvinnan: Tjata tills han ger med sig. Han får växa in i rollen allteftersom.
Ni tror mig inte? Ni tänker "nej, inte är hon så dum att hon gör bort sig så mycket genom att säga två helt olika saker bara för att det handlar om en pappa? Riktigt så korkad är hon väl inte?"
Well, vi låter Eva tala för sig själv:
"Han måste lita på att han växer in i fadersrollen under graviditeten, förlossningen och tiden efter"
Så när Katrin säger att hon mår dåligt, inte gillar barn och inte njuter av graviditeten så borde hon steriliseras. Men när en man inte vill ha barn (som Katrin uppenbarligen vill eftersom hon inte gjorde abort) så spelar det ingen roll. Det kommer.
Jag tänker inte skriva att det är dubbelmoral. Det är liksom lite fel ord. Det vi har att göra med här är ren och skär ärkeidioti.
Jodå Eva. Jag är också en sån som gärna hojtar "sterilisering" om folk. Men kanske inte så ofta om mammor som inte direkt uppfyller stereotypen som "den lyckliga havande madonnan", som om puckon.
Tur att du redan har fått dina barn.
Jag är inte bara snygg, jag är rolig också.
Vi är på Ica. Noa går på stora klistermärken med reklam för Dan Browns nya bok.
Varpå jag är så otroligt lustig och kläcker ur mig:
"Noa, du går verkligen på all reklam!"
Jag vet. Jag kan skicka autografer signerade "roligaste kvinnan i världen" om ni lämnar er adress i kommentarerna här nedan.
Varpå jag är så otroligt lustig och kläcker ur mig:
"Noa, du går verkligen på all reklam!"
Jag vet. Jag kan skicka autografer signerade "roligaste kvinnan i världen" om ni lämnar er adress i kommentarerna här nedan.
Svunna tider
Jag är en sån som älskar "förr i tiden". Jag kan inte förklara känslan jag får när jag går bland gamla hus, eller tänker på förfäder eller hittar en gammal burk någonstans. Det är omöjligt att förklara, men det liksom pirrar i hela mig.
Jag älskar böcker som på något sätt handlar om upptäckter av något som har gått förlorat. Sen kan det vara brev, en kyrkogård, ett parfymrecept - you name it.
Därför är det extra spännande att vara ute i vår trädgård. Vårt hus är byggt på sjuttiotalet, så det handlar inte om att jag ska hitta en gammal gravplats eller lusthus eller såna saker. Men jag är glad för det lilla. Med tanke på att den här trädgården har varit misskött minst de senaste 10 åren är det lätt att hitta saker som inte alls syns vid första anblicken.
Idag har jag upptäckt att under femhundra brännässlor finns det tydligen en riktigt anlagd rabatt, med stenkant och allt. Och det finns tydligen överväxta stenplattor som en gång från entré till förråd. Bara tänk vad vi kan upptäcka när vi har röjt bort alla kubikmeter brännässlor, sly och allmän skit.
Om några år kanske vi upptäcker att det faktiskt fanns en trädgård någonstans i all överväxt röra.
Jag älskar böcker som på något sätt handlar om upptäckter av något som har gått förlorat. Sen kan det vara brev, en kyrkogård, ett parfymrecept - you name it.
Därför är det extra spännande att vara ute i vår trädgård. Vårt hus är byggt på sjuttiotalet, så det handlar inte om att jag ska hitta en gammal gravplats eller lusthus eller såna saker. Men jag är glad för det lilla. Med tanke på att den här trädgården har varit misskött minst de senaste 10 åren är det lätt att hitta saker som inte alls syns vid första anblicken.
Idag har jag upptäckt att under femhundra brännässlor finns det tydligen en riktigt anlagd rabatt, med stenkant och allt. Och det finns tydligen överväxta stenplattor som en gång från entré till förråd. Bara tänk vad vi kan upptäcka när vi har röjt bort alla kubikmeter brännässlor, sly och allmän skit.
Om några år kanske vi upptäcker att det faktiskt fanns en trädgård någonstans i all överväxt röra.
onsdag 28 oktober 2009
Gapa stort
Just nu är Emmy hos tandläkaren.
I fredags hann min mamma vara barnvakt i ungefär fem minuter (hämta ungarna på förskolan, klä på dem - ok då, 15 minuter) innan hon ringde. "Eh... Emmy har ramlat och slagit i tanden i asfalten. Har hon alltid haft ett hack i ena framtanden?"
Nej mamma, Emmy har inte alltid haft en stor avslagen flisa i sin framtand.
Om en dryg månad flyttar min mor till Örebro. Vi har tänkt "åh, tjoho, äntligen barnvakt!". Vi har tänkt "Kanske kan vi bli såna där vanliga småbarnsföräldrar som någon gång ibland får det där som kallas avlastning?". Vi har funderat: "Vi kanske till och med kan gå på bio. Tillsammans?!".
Nu har vi plötsligt ändrat oss.
Ha ha ha, jag bara skojar. Ofta att vi skulle bry oss om ifall ungarna slår ut några tänder eller får lite skrubbsår. Give us the fucking egentid och vi är nöjda!
I fredags hann min mamma vara barnvakt i ungefär fem minuter (hämta ungarna på förskolan, klä på dem - ok då, 15 minuter) innan hon ringde. "Eh... Emmy har ramlat och slagit i tanden i asfalten. Har hon alltid haft ett hack i ena framtanden?"
Nej mamma, Emmy har inte alltid haft en stor avslagen flisa i sin framtand.
Om en dryg månad flyttar min mor till Örebro. Vi har tänkt "åh, tjoho, äntligen barnvakt!". Vi har tänkt "Kanske kan vi bli såna där vanliga småbarnsföräldrar som någon gång ibland får det där som kallas avlastning?". Vi har funderat: "Vi kanske till och med kan gå på bio. Tillsammans?!".
Nu har vi plötsligt ändrat oss.
Ha ha ha, jag bara skojar. Ofta att vi skulle bry oss om ifall ungarna slår ut några tänder eller får lite skrubbsår. Give us the fucking egentid och vi är nöjda!
Guldlock
Jag tror inte ni fattar exakt hur besatt av mitt hår jag är. Inte som i "gud så vackert mina gyllene lockar är" utan snarare "du hår, min nemesis, varför fortsätter våra fejder?!".
Just nu är jag dock mest obsessed med det faktum att jag har långt hår. Det inte bara når till axlarna, det går nästan nedanför. Jag kan närapå säga mig ha "lite drygt axellångt" hår. Senast jag hade så långt hår var... aldrig. Då fattar ni! Det är som att normala människor (med vanligt hår som inte går av så fort det växer ned till axlarna) skulle ha hår ända ner till knäna. Jag lovar er att då skulle ni också stå och titta i spegeln och göra miner och fåna er.
Det finns inte filmkameror på offentliga toaletter va?
Let's hope not.
Jag vet inte var det här ska sluta. För varje centimeter blir ju by default "det längsta jag har haft". Jag kommer bli en sån där som virar håret 74 varv runt midjan och bara "klippa mig? Varför då? Det är ju så praktiskt när min älskare ska klättra in genom fönstret och inte har någon stege."
Å andra sidan bor vi i en enplansvilla, så jag tror att han skulle kunna klara det redan med det hår jag har nu. Som är (om ni inte har uppfattat det än) ovanligt långt för att vara jag.
Just nu är jag dock mest obsessed med det faktum att jag har långt hår. Det inte bara når till axlarna, det går nästan nedanför. Jag kan närapå säga mig ha "lite drygt axellångt" hår. Senast jag hade så långt hår var... aldrig. Då fattar ni! Det är som att normala människor (med vanligt hår som inte går av så fort det växer ned till axlarna) skulle ha hår ända ner till knäna. Jag lovar er att då skulle ni också stå och titta i spegeln och göra miner och fåna er.
Det finns inte filmkameror på offentliga toaletter va?
Let's hope not.
Jag vet inte var det här ska sluta. För varje centimeter blir ju by default "det längsta jag har haft". Jag kommer bli en sån där som virar håret 74 varv runt midjan och bara "klippa mig? Varför då? Det är ju så praktiskt när min älskare ska klättra in genom fönstret och inte har någon stege."
Å andra sidan bor vi i en enplansvilla, så jag tror att han skulle kunna klara det redan med det hår jag har nu. Som är (om ni inte har uppfattat det än) ovanligt långt för att vara jag.
Living the fairytale!
1) "Det var en gång ett förälskat par som letade ny bostad. De sökte över land och rike, men fann ingenting. Efter många nitar och fuktskadade källare hittade de till sist ett hus. De flyttade in och levde sedan lyckliga i alla sina dagar."
2) "Det var en gång ett förälskat par som letade ny bostad. De sökte över land och rike, men fann ingenting. Efter många nitar och fuktskadade källare hittade de till sist ett hus. De flyttade in och sen ramlade ljuddämparen av ena bilen. "Attsingen" tänkte de, "vi har ju lagt de sista pengarna på vårt fina slott" (buffert, buffert ropade bergatrollet då, men det ignorerar vi nu, ok?). "Men ja ja, vi klarar oss ändå. Vi har ju en bil till."
Dagarna gick och det unga vackra (jag berättar sagan, jag bestämmer!) paret fann en dag att även den andra bilen hade blivit förtrollad av en ond häxa som hette Oturia. Den startade helt enkelt inte. "Ack och ve" utbrast det unga paret. "Vad ska vi ta oss till? Vi måste ju ha en bil!". Bort flög den vackra maskroslampan från möbelriket som den unga kvinnan hade drömt om. Bort flög drömmar om nya gardiner, bort flög tankar på nytt grafikkort. Bort flög allting. Kvar i det lilla slottet fanns enbart en icke-fungerande bil."
Ta en vild gissning. Vilken av sagorna handlar om oss?
2) "Det var en gång ett förälskat par som letade ny bostad. De sökte över land och rike, men fann ingenting. Efter många nitar och fuktskadade källare hittade de till sist ett hus. De flyttade in och sen ramlade ljuddämparen av ena bilen. "Attsingen" tänkte de, "vi har ju lagt de sista pengarna på vårt fina slott" (buffert, buffert ropade bergatrollet då, men det ignorerar vi nu, ok?). "Men ja ja, vi klarar oss ändå. Vi har ju en bil till."
Dagarna gick och det unga vackra (jag berättar sagan, jag bestämmer!) paret fann en dag att även den andra bilen hade blivit förtrollad av en ond häxa som hette Oturia. Den startade helt enkelt inte. "Ack och ve" utbrast det unga paret. "Vad ska vi ta oss till? Vi måste ju ha en bil!". Bort flög den vackra maskroslampan från möbelriket som den unga kvinnan hade drömt om. Bort flög drömmar om nya gardiner, bort flög tankar på nytt grafikkort. Bort flög allting. Kvar i det lilla slottet fanns enbart en icke-fungerande bil."
Ta en vild gissning. Vilken av sagorna handlar om oss?
tisdag 27 oktober 2009
Welcome to the elitistisk side
Jag har blivit nominerad av någon till tävlingen "Familjelivs bästa blogg". Jättekul (men knappast något som gör en stolt, med tanke på att de allra flesta bloggarna därifrån är vähähärdelösa), men jag är lite fundersam. Familjeliv.se består till 98% av just de människor jag hånar. (Ja, jag hittar faktiskt inget bättre ord för det, sorry).
Jag lovar att de allra flesta på Familjeliv skulle finna snippagodisar jättestötande. När jag skriver nedsättande om konsumkassörskor är det familjelivsmorsor som hoppar högt och skäller. När jag skapade white trash-bingo var det familjelivsmorsor som satte i halsen. Det var där jag blev utsedd till Sveriges sämsta mamma, och jag har i någon omröstning kommit tvåa eller trea i vem som är minst omtyckt på sajten.
Jag menar inte att försöka vara sån här töntig "åh, jag är för edgy för den målgruppen"-bloggare nu. Absolut inte. Jag avskyr sånt tjafs.
Men jag tror inte att jag kommer vinna, för att säga det diplomatiskt.
Jag lovar att de allra flesta på Familjeliv skulle finna snippagodisar jättestötande. När jag skriver nedsättande om konsumkassörskor är det familjelivsmorsor som hoppar högt och skäller. När jag skapade white trash-bingo var det familjelivsmorsor som satte i halsen. Det var där jag blev utsedd till Sveriges sämsta mamma, och jag har i någon omröstning kommit tvåa eller trea i vem som är minst omtyckt på sajten.
Jag menar inte att försöka vara sån här töntig "åh, jag är för edgy för den målgruppen"-bloggare nu. Absolut inte. Jag avskyr sånt tjafs.
Men jag tror inte att jag kommer vinna, för att säga det diplomatiskt.
Underbara Ellen?
Sen vi flyttade ut på landet (dvs fyra dagar sen) känns allt så harmonisk. När ljuddämparen ramlade av ca 3 minuter hemifrån fanns inte en levande själ ute, förutom en häst som gnäggade mot mig. Sinnesro.
Idag har jag kommit hem och ätit middag, snart ska jag bada jacuzzi med ungarna medan P tänder en brasa i kaminen. Sen tänker jag baka kokostoppar och skriva en inlämningsuppgift om hur Astrid Lindgren hanterar "idyll" i sina böcker.
Det är nästan så att jag är rena rama Underbara Clara. Förutom att jag gärna går ut någon kväll och dricker (hint hint) och är anti-krist. Typ.
Men ändå. Kokostoppar och brasa. Det är inte långt ifrån!
Idag har jag kommit hem och ätit middag, snart ska jag bada jacuzzi med ungarna medan P tänder en brasa i kaminen. Sen tänker jag baka kokostoppar och skriva en inlämningsuppgift om hur Astrid Lindgren hanterar "idyll" i sina böcker.
Det är nästan så att jag är rena rama Underbara Clara. Förutom att jag gärna går ut någon kväll och dricker (hint hint) och är anti-krist. Typ.
Men ändå. Kokostoppar och brasa. Det är inte långt ifrån!
Aj, bit inte i den!
Har ni sett det här?
Ännu en gång känner jag mig jätteudda. Jag hade väl knappast blivit arg. Eller upprörd. Hade ni blivit det? På riktigt alltså, folk låter sina ungar klä sig i kläder med pistoler och våld, de har inga problem med att köpa godis som föreställer svärd, vapen och bomber - men könsorgan, då jäklar!
Nej, det är inte porrgodis. Det är inget porrigt med könsorgan. Barnen har ju själva snoppar och snippor, för dem är det en kroppsdel som alla andra. Så nej, jag ser inte det olämpliga, det farliga, det hemska. Märkligt? Ja, faktiskt. Något att bli upprörd över? Nej.
Och du mamman i artikeln - "barn ska verkligen inte behöva äta detta". Nehej? Här är ett tips: plocka bort de "porriga" och syndiga godisarna då. Problem solved.
Herregud alltså.
Ännu en gång känner jag mig jätteudda. Jag hade väl knappast blivit arg. Eller upprörd. Hade ni blivit det? På riktigt alltså, folk låter sina ungar klä sig i kläder med pistoler och våld, de har inga problem med att köpa godis som föreställer svärd, vapen och bomber - men könsorgan, då jäklar!
Nej, det är inte porrgodis. Det är inget porrigt med könsorgan. Barnen har ju själva snoppar och snippor, för dem är det en kroppsdel som alla andra. Så nej, jag ser inte det olämpliga, det farliga, det hemska. Märkligt? Ja, faktiskt. Något att bli upprörd över? Nej.
Och du mamman i artikeln - "barn ska verkligen inte behöva äta detta". Nehej? Här är ett tips: plocka bort de "porriga" och syndiga godisarna då. Problem solved.
Herregud alltså.
I am a bit too obsessed with my blog.
Nåja, den där rubriken blir ju jättetråkig om man inte har sett de tishor (tydligen slang för t-shirts) som finns med ett "I *hjärta* my blog". Jag vill ha en med ovanstående rubrik på istället. Så, förklaring gjord.
I alla fall, jag stör mig på att jag lägger alldeles för mycket energi på min blogg (och ändå är den inte bra). Det stör mig som fan att om jag har ett dåligt inlägg överst (se nedan) blir jag stressad över det och vill skriva ett roligare, bättre, skarpare att ha överst. Vem bryr sig liksom?
Det stör mig att jag ibland känner "hur ska jag kunna blogga om det här" istället för att bara vara. Jag stör mig ännu mer på att jag inte ens kan skylla på mina läsare, ni skiter ju faktiskt fullständigt i om jag engagerar mig mycket eller lite.
Det är så sorgligt. Typ "jag vågar inte ge mig på att vara frilans som copy in this sucky economy, så jag fokuserar all min kärlek till det skrivna ordet till min lilla tufsiga blogg."
Sad.
I alla fall, jag stör mig på att jag lägger alldeles för mycket energi på min blogg (och ändå är den inte bra). Det stör mig som fan att om jag har ett dåligt inlägg överst (se nedan) blir jag stressad över det och vill skriva ett roligare, bättre, skarpare att ha överst. Vem bryr sig liksom?
Det stör mig att jag ibland känner "hur ska jag kunna blogga om det här" istället för att bara vara. Jag stör mig ännu mer på att jag inte ens kan skylla på mina läsare, ni skiter ju faktiskt fullständigt i om jag engagerar mig mycket eller lite.
Det är så sorgligt. Typ "jag vågar inte ge mig på att vara frilans som copy in this sucky economy, så jag fokuserar all min kärlek till det skrivna ordet till min lilla tufsiga blogg."
Sad.
måndag 26 oktober 2009
Mitt eget lilla Sverige
Bloggvärldsbloggen utlyser temat "invandring och främlingsfientlighet" den här veckan. Jag har inte riktigt nappat på idén med att blogga om ett givet ämne. Jag kan aldrig vara så djup och analytisk och högtravande (och ibland rättfram tråkig) som många av de som engagerar sig i sitt bloggande på den nivån är.
Men jag vet inte. Rasism är på tapeten. Och jag är så himla trött. Jag är trött på att en artikel om Halloween på Aftonbladet leder till en diskussion i kommentatorsfältet om huruvida islam och muslimer är roten till allt ont. Jag är trött på mina egna fördomar. Jag är trött på "vi och dem", jag är trött på alla som säger "problemet är att ingen vågar diskutera frågan ordentligt" eller "integrationen ÄR ett problem i Sverige, men lösningen är inte att..." och så vidare. Jag är trött på tomma ord, på hat och haters. Jag vill inte bo i ett kallt Sverige. Jag vill att hela frågan ska lösas i någon slags feel-good film, där alla problem löses när svennen i det tråkiga huset inser att de inflyttade utländska grannarna är lattjo lajbans.
Jag vet som sagt inte. Jag får inte ur mig något vettigt. Mymlan frågar: "vad är dina fördomar?" Hon undrar: "Skiljer du på dom som är mörka i hyn och de som kommer från till exempel Finland? Vad är skillnaderna?"
Det enda jag kan svara på är att mitt klassförakt (ni vet vilket) är större än mina främlingsfördomar. Det får ni tolka som ni vill, men jag tror att ni på något sätt förstår hur jag menar?
Det enda jag vet säkert är att om jag skulle flytta (frivilligt, märk väl!) utomlands och få jobb och familj och barn, då skulle jag vilja behålla min svenskhet så mycket det bara gick. Mina barn hade hetat Inga och Harry, jag hade injicerat Astrid Lindgren tidigare än jag erbjöd bröstmjölk, och jag hade pratat högtravande finsvenska för att ge dem det bästa av vårt vackra språk. Vi hade firat midsommar fastän vi inte gör det nu. Vi hade gjort en stor grej av att visa att det ju är på julafton man firar jul, ingen annan dag. Vi hade laddat ner Kalle Anka och sett på klockan 15. Samtidigt som vi åt lussebullar.
Så varför är det så provocerande när andra gör det? Varför tänker jag ibland (inte ofta, men det händer!) "herregud, prata svenska med barnen så att de får en chans i skolan" när jag hör en förälder prata med sina barn på sitt hemspråk? Varför?
För att jag självklart inte heller är fördomsfri. Ingen är. Men någon gång kanske det kunde sluta vara någon slags pseudodiskussion hela det här med invandringen. Istället för att prata om, kanske man kunde prata lite mer med? Istället för att beskriva, kanske man borde förstå? Istället för att vara hårda, kanske vi bara kan ställa till med en stor gårdsfest och inse att de nya mörka grannarna har en härlig böngryta att bjuda på.
Man kan ju alltid hoppas.
Men jag vet inte. Rasism är på tapeten. Och jag är så himla trött. Jag är trött på att en artikel om Halloween på Aftonbladet leder till en diskussion i kommentatorsfältet om huruvida islam och muslimer är roten till allt ont. Jag är trött på mina egna fördomar. Jag är trött på "vi och dem", jag är trött på alla som säger "problemet är att ingen vågar diskutera frågan ordentligt" eller "integrationen ÄR ett problem i Sverige, men lösningen är inte att..." och så vidare. Jag är trött på tomma ord, på hat och haters. Jag vill inte bo i ett kallt Sverige. Jag vill att hela frågan ska lösas i någon slags feel-good film, där alla problem löses när svennen i det tråkiga huset inser att de inflyttade utländska grannarna är lattjo lajbans.
Jag vet som sagt inte. Jag får inte ur mig något vettigt. Mymlan frågar: "vad är dina fördomar?" Hon undrar: "Skiljer du på dom som är mörka i hyn och de som kommer från till exempel Finland? Vad är skillnaderna?"
Det enda jag kan svara på är att mitt klassförakt (ni vet vilket) är större än mina främlingsfördomar. Det får ni tolka som ni vill, men jag tror att ni på något sätt förstår hur jag menar?
Det enda jag vet säkert är att om jag skulle flytta (frivilligt, märk väl!) utomlands och få jobb och familj och barn, då skulle jag vilja behålla min svenskhet så mycket det bara gick. Mina barn hade hetat Inga och Harry, jag hade injicerat Astrid Lindgren tidigare än jag erbjöd bröstmjölk, och jag hade pratat högtravande finsvenska för att ge dem det bästa av vårt vackra språk. Vi hade firat midsommar fastän vi inte gör det nu. Vi hade gjort en stor grej av att visa att det ju är på julafton man firar jul, ingen annan dag. Vi hade laddat ner Kalle Anka och sett på klockan 15. Samtidigt som vi åt lussebullar.
Så varför är det så provocerande när andra gör det? Varför tänker jag ibland (inte ofta, men det händer!) "herregud, prata svenska med barnen så att de får en chans i skolan" när jag hör en förälder prata med sina barn på sitt hemspråk? Varför?
För att jag självklart inte heller är fördomsfri. Ingen är. Men någon gång kanske det kunde sluta vara någon slags pseudodiskussion hela det här med invandringen. Istället för att prata om, kanske man kunde prata lite mer med? Istället för att beskriva, kanske man borde förstå? Istället för att vara hårda, kanske vi bara kan ställa till med en stor gårdsfest och inse att de nya mörka grannarna har en härlig böngryta att bjuda på.
Man kan ju alltid hoppas.
Skolfoto
Anna-Klara skriver om skolfoton/dagiskort idag. Och eftersom jag inte har någon inspiration själv, hakar jag på.
När man har barn vill man att dagiskorten ska bli bra. Så enkelt är det. Om inte annat för att det blir en jättebra julklapp. Men främst för att man alltid glömmer att skicka tillbaka de kort som blev misslyckade, och istället ligger de i någon byrålåda, trots att de kostade närmre 1000 spänn.
Det värsta är när fotografen är riktigt nonchalant och bara "ja, men vilken av de här fem bilderna tycker du blev bäst? Jag tyckte den där". Och så står man där och bara "eh... nej. Han ser smått efterbliven ut på alla. Gör om. gör rätt". Det är inte så att vi klär upp ungarna i dyra kläder och säger "le, smulan lilla, le nu för mammsen". Men jag vill åtminstone att mina ungar inte ska se ut som om de kommer gå kvar i förskolan tills de är nio år. (så såg nämligen en av dem ut förra året.)
Så tar fotografen fem bilder till och bara, "välj nu". Och då ska vi bestämma oss för om vi vill ha kortet där ena barnet tittar iväg men andra ungen ser helt normal ut, eller om vi ska ha ett kort på två barn där båda visserligen ler, men den ena känner vi knappt igen. Han har anlagt en märklig och okänd min som gör att vi tror att det är fel unge. Nån som älskar spääääderman och pang pang.
I år hade vi världens tur dock. Eftersom Noa ska byta förskola fick han ta kort på nya förskolan också. Så nu kommer vi få hem två kortpaket på honom. Ett som hamnar i byrålådan och ett som vi kan ge bort i julklapp. För bara ca 1000 kronor styck. Som hittat.
Nu kanske ni tycker att jag har varit lite taskiga mot mina ungar? Sagt att de sett smått efterblivna ut på kort and all. Men ni förstår, det skulle ni också ha sagt om ni hade sett korten. Dessutom kan de inte läsa och för det sjuttiofjärde så är det ju fotografen som är kass. Inte mina fina ungar.
Men ok då. Bara för att liksom jämna ut maktbalansen bjuder jag på ett kort på mig själv
Och syrran. Hon är i Thailand, så hon kan inte säga emot. *smått maktberusad*
I present to you: "vem är killen i jeansskjortan och kunde inte tjejen med det bruna håret ha tvättat och kammat det innan kortet?"
När man har barn vill man att dagiskorten ska bli bra. Så enkelt är det. Om inte annat för att det blir en jättebra julklapp. Men främst för att man alltid glömmer att skicka tillbaka de kort som blev misslyckade, och istället ligger de i någon byrålåda, trots att de kostade närmre 1000 spänn.
Det värsta är när fotografen är riktigt nonchalant och bara "ja, men vilken av de här fem bilderna tycker du blev bäst? Jag tyckte den där". Och så står man där och bara "eh... nej. Han ser smått efterbliven ut på alla. Gör om. gör rätt". Det är inte så att vi klär upp ungarna i dyra kläder och säger "le, smulan lilla, le nu för mammsen". Men jag vill åtminstone att mina ungar inte ska se ut som om de kommer gå kvar i förskolan tills de är nio år. (så såg nämligen en av dem ut förra året.)
Så tar fotografen fem bilder till och bara, "välj nu". Och då ska vi bestämma oss för om vi vill ha kortet där ena barnet tittar iväg men andra ungen ser helt normal ut, eller om vi ska ha ett kort på två barn där båda visserligen ler, men den ena känner vi knappt igen. Han har anlagt en märklig och okänd min som gör att vi tror att det är fel unge. Nån som älskar spääääderman och pang pang.
I år hade vi världens tur dock. Eftersom Noa ska byta förskola fick han ta kort på nya förskolan också. Så nu kommer vi få hem två kortpaket på honom. Ett som hamnar i byrålådan och ett som vi kan ge bort i julklapp. För bara ca 1000 kronor styck. Som hittat.
Nu kanske ni tycker att jag har varit lite taskiga mot mina ungar? Sagt att de sett smått efterblivna ut på kort and all. Men ni förstår, det skulle ni också ha sagt om ni hade sett korten. Dessutom kan de inte läsa och för det sjuttiofjärde så är det ju fotografen som är kass. Inte mina fina ungar.
Men ok då. Bara för att liksom jämna ut maktbalansen bjuder jag på ett kort på mig själv
Och syrran. Hon är i Thailand, så hon kan inte säga emot. *smått maktberusad*
I present to you: "vem är killen i jeansskjortan och kunde inte tjejen med det bruna håret ha tvättat och kammat det innan kortet?"
Worst morning ever
Morgon. Detta helvetiska tillstånd. Jag hatar hatar hatar att behöva gå upp. Varje morgon funderar jag på om jag inte är sjuk i alla fall. Om jag inte kunde säga upp mig och börja studera igen. Om jag verkligen måste ha ett jobb, är inte hemmafru också en karriär? Till sist fick jag ge med mig och kravla mig ur den sköna sängen den här morgonen också.
Sen när jag väl hade släpat mig upp, var det dags för projektet "hitta rena kläder i det flyttkaos vi lever i, finns det en kjol någonstans och i vilken sopsäck ligger det en ren tröja?". När jag var färdig med det satte jag mig i min lilla bil och körde mot jobbet. Ja, efter det obligatoriska sminket förstås, jag skulle inte vilja att alla på jobbet skriker "attack of the zombies" när jag kommer in.
Så sitter jag och puttrar i min lilla bil. Vad fint det är med hästar, tänker jag. Vad mysigt det är med landsbygden, tänker jag. Vad härligt det är med fyrverkerier, tänker jag. Tills jag inser att det är ju inga fyrverkerier, det är mitt avgasrör som släpar i marken. 10 sekunder senare brakar det till, och det visar sig att en ljuddämpare har ramlat av. Nåja, inte läge att deppa ihop. Så jag slänger in ljuddämparen i bagaget och kör vidare.
Väl framme på jobbet noterade jag att det var väldigt tomt på parkeringen. Kunde det möjligtvis vara så att makens mobil som jag för tillfället har lånat, inte hade ställt om till vintertid? Så att klockan egentligen var sju och inte åtta som den sa? Vad tror ni?
Visst var det så.
Så nu sitter jag är och är lagom bitter. Och uppenbarligen tempusförvirrad (se text ovan liksom). Men det värsta var ändå inte att ha satt alarm på klockan fem, att bilen har blivit kaputt, eller ens att det låg ett mail med en förjävla trist arbetsuppgift i inkorgen i morse.
Nej det värsta är att jag hörde Darins version av "Viva la vida" på radion på vägen hit.
Snacka om att det har förstört min morgon. NÄR ska alla slemmiga idoltöntar GE FAN I ATT FÖRSTÖRA BRA LÅTAR???
Hur har din morgon varit?
Sen när jag väl hade släpat mig upp, var det dags för projektet "hitta rena kläder i det flyttkaos vi lever i, finns det en kjol någonstans och i vilken sopsäck ligger det en ren tröja?". När jag var färdig med det satte jag mig i min lilla bil och körde mot jobbet. Ja, efter det obligatoriska sminket förstås, jag skulle inte vilja att alla på jobbet skriker "attack of the zombies" när jag kommer in.
Så sitter jag och puttrar i min lilla bil. Vad fint det är med hästar, tänker jag. Vad mysigt det är med landsbygden, tänker jag. Vad härligt det är med fyrverkerier, tänker jag. Tills jag inser att det är ju inga fyrverkerier, det är mitt avgasrör som släpar i marken. 10 sekunder senare brakar det till, och det visar sig att en ljuddämpare har ramlat av. Nåja, inte läge att deppa ihop. Så jag slänger in ljuddämparen i bagaget och kör vidare.
Väl framme på jobbet noterade jag att det var väldigt tomt på parkeringen. Kunde det möjligtvis vara så att makens mobil som jag för tillfället har lånat, inte hade ställt om till vintertid? Så att klockan egentligen var sju och inte åtta som den sa? Vad tror ni?
Visst var det så.
Så nu sitter jag är och är lagom bitter. Och uppenbarligen tempusförvirrad (se text ovan liksom). Men det värsta var ändå inte att ha satt alarm på klockan fem, att bilen har blivit kaputt, eller ens att det låg ett mail med en förjävla trist arbetsuppgift i inkorgen i morse.
Nej det värsta är att jag hörde Darins version av "Viva la vida" på radion på vägen hit.
Snacka om att det har förstört min morgon. NÄR ska alla slemmiga idoltöntar GE FAN I ATT FÖRSTÖRA BRA LÅTAR???
Hur har din morgon varit?
söndag 25 oktober 2009
Min skattkammare
I flytten hittade vi en riktig skatt: en låda med alla mina barndomsböcker. Så idag har jag återupplevt min barndom. Jag har strukit längs med pärmen på "Älskade lilla gris" och sett bilderna fladdra förbi ögonen. Sett min syster som liten. Känt sorg för den lilla grisens familj. Jag har ställt in "Resan till Ugri-la-brek" i bokhyllan och undrat stilla för mig själv om mina barn kommer att gilla den boken mer än vad jag gjorde. Och fascinerats över att Anna-Clara Tidholm har ändrat sitt (form)språk så mycket.
Jag har packat upp Pettsonbok på pettsonbok. Jag har hittat "Hattresan" och sparat den till ett speciellt tillfälle. Jag har känt en ilning av vemod när jag fann min älskade bok "Spelar min lind, sjunger min näktergal" och jag färdades tillbaka till den hemska kvällen hos farmor och farfar då jag inte vågade/kunde med att berätta att jag var ledsen över att de hade glömt läsa godnattsaga, och därför orsakade ett stort bråk vid läggdags istället. Skrek "jag vill inte sova" när det handlade om att jag inte ville erkänna att jag var så liten att jag behövde en godnattsaga. Den kvällen återupplevde jag när jag fann den plastiga boken "Godnattsagor" av någon okänd författare.
Varje bok, varje sida, varje bild har en känsla. En minnesbild, en tanke, ett fotografi i sinnet. Jag älskar böcker och mina barn älskar böcker och jag hoppas hoppas att när de i någon flytt hittar sina gamla böcker från barndomen, också kan uppleva barndomsminnen. Till varje ord finns det en historia. Minnets historia, inte bara den saga som boken förtäljer.
Jag har packat upp Pettsonbok på pettsonbok. Jag har hittat "Hattresan" och sparat den till ett speciellt tillfälle. Jag har känt en ilning av vemod när jag fann min älskade bok "Spelar min lind, sjunger min näktergal" och jag färdades tillbaka till den hemska kvällen hos farmor och farfar då jag inte vågade/kunde med att berätta att jag var ledsen över att de hade glömt läsa godnattsaga, och därför orsakade ett stort bråk vid läggdags istället. Skrek "jag vill inte sova" när det handlade om att jag inte ville erkänna att jag var så liten att jag behövde en godnattsaga. Den kvällen återupplevde jag när jag fann den plastiga boken "Godnattsagor" av någon okänd författare.
Varje bok, varje sida, varje bild har en känsla. En minnesbild, en tanke, ett fotografi i sinnet. Jag älskar böcker och mina barn älskar böcker och jag hoppas hoppas att när de i någon flytt hittar sina gamla böcker från barndomen, också kan uppleva barndomsminnen. Till varje ord finns det en historia. Minnets historia, inte bara den saga som boken förtäljer.
inte för att jämföra men...
Vi är på noas dans. De andra föräldrarna har med sig näringsrika mellanmål och fina vattenflaskor till barnen för att de ska fylla på efter dansen. Jag får skynda mig upp på stan för att köpa någon hamburgare, jag har nämligen glömt att ge honom lunch.
fredag 23 oktober 2009
Free range kids
Det är jätteprovocerande, det här med när barn ska få vara ensamma hemma. När de ska få cykla själva till skolan. Hur gammal man ska få vara för att kunna åka och bada själv. Jag är en mamma som tror på frihet. Jag blir lite skrämd av vissa delar av trygghetsnarkomanin: att ungar har hjälm på utegården på förskolorna i vintertid, bara för att de kan halka på en isfläck. Jag tycker inte att man måste ha hjälm när man cyklar trehjuling pga skaderisken (däremot kan det finnas andra poänger med det), och jag tycker att ungar ska få klättra i träd, göra läskiga saker och utvecklas utan föräldraoron som ett tungt ok.
Och om man tänker tillbaka, hur lång var inte din skolväg, som du klarade av att gå helt själv? När började du klara av att laga din egen mat? Antagligen tidigare än dagens barn. (Jag kan gå tillbaka till när tolvåringar skötte ett helt hushåll, eller åttaåringar hjälpte till med skörden också, men det känns inte riktigt relevant, ty jag tycker att barn har rätt till sin barndom. )
Jag är tydligen Sveriges sämsta morsa, fick jag erfara häromdagen. Jag vågade berätta att Noa ibland får vara ensam hemma i 10 minuter, på egen förfrågan. (Ibland och ibland, det har hänt typ 2 ggr: vid pizzahämtning och syrratilldagislämning) Inte nog med att jag är oansvarig, jag är även elak. Sakerna som kan hända är otroligt många:
- Det kan komma en ful gubbe.
Ja, det kan det göra. Och det behöver ju inte vara en ful gubbe, det kan vara så att trevliga granntanten är alldeles helmysko och nu passar på att nästla sig in hos lilla barnet när föräldrarna är borta. Det kan hända. Det är dock inte särskilt troligt. De flesta övergrepp sker av personer i barnets närhet. Det är alltså större risk med att den kända släktingen är barnvakt.
Eftersom ni är smarta människor fattar ni att jag inte alls menar att det är dumt med släktingar som barnvakt. Eller hur?
- Den frånvarande föräldern kan råka ut för en hemsk olycka.
Jag vet inte, men om jag nu skulle bli påkörd på väg till pizzerian, så att jag blir medvetslös, då ska väl den hemmavarande fyraåringen vara jäkligt glad att hen inte är där? Så att hen slapp bli skadad och kanske dö själv i den hemska olyckan? Det här argumentet förstår jag faktiskt minst av allt. Jag tror (har ingen källa, bara det sunda förnuft jag tydligen saknar) att det är mer traumatiserande för en fyraåring att vara med i en hemsk olycka än att få vara ensam hemma längre än planerat. Även om tio minuter blir till några timmar. Faktiskt.
- Det kan börja brinna, barnet kan ramla och slå sig, barnet kan få en astmaattack, barnet kan svimma, barnet kan få hjärnskakning etc etc.
Ja. Det kan hända. Det sker olyckor hela tiden, barn drunknar i sina plaskdammar, mammor backar över sina barn, pappor upptäcker inte att barnet har gått över till grannens fiskdamm och ramlat i. Sånt händer. Olyckor händer. Det är inte meningen att vara nonchalant eller ignorera, utan att göra en riskanalys. En kalkyl. Om barnet aldrig har ramlat från en stol, aldrig har fått ett astmaanfall, aldrig svimmat, aldrig whatever - hur stor är risken att det händer under de tio minuter jag är borta? Rätt låg. Kan jag leva med att ta den risken? Ja.
Någon annan kanske svarar nej. Fine by me, jag propagerar inte på något sätt för att alla ska lämna sina fyraåringar hemma. Jag vet inte ens om jag kommer göra det när vi har flyttat. Eller om jag kommer göra det med lillasyster. Allt beror på barn, situation, boende etc. Bäst att förtydliga det kanske.
I alla fall, så är jag tydligen Sveriges sämsta morsa. Det spelar ingen roll att vi har stenkoll på solens skadliga effekter, det är tydligen strunt samma att våra ungar åker bakåtvänt så länge som det går. Skit i alla böcker om bemötande av barn vi har läst. Jag ÄR tydligen Sveriges sämsta morsa, och då får det vara så.
Men jag kände att jag inte ville vara ensam. Så jag mailade lite med Lenore Skenazy, USA:s sämsta morsa. Ni vet, hon som lät sin nioåring åka tunnelbana i New York. Hon har myntat begreppet "Free range kids", som jag sympatiserar mycket med. Jag beskrev ungefär reaktionerna jag fått på min "bekännelse" om Noas ensamstunder (totalt 2 stycken, märk väl)
Hon svarade: "i thought sweden was smarter!! "
Jo, det trodde liksom jag med.
Och om man tänker tillbaka, hur lång var inte din skolväg, som du klarade av att gå helt själv? När började du klara av att laga din egen mat? Antagligen tidigare än dagens barn. (Jag kan gå tillbaka till när tolvåringar skötte ett helt hushåll, eller åttaåringar hjälpte till med skörden också, men det känns inte riktigt relevant, ty jag tycker att barn har rätt till sin barndom. )
Jag är tydligen Sveriges sämsta morsa, fick jag erfara häromdagen. Jag vågade berätta att Noa ibland får vara ensam hemma i 10 minuter, på egen förfrågan. (Ibland och ibland, det har hänt typ 2 ggr: vid pizzahämtning och syrratilldagislämning) Inte nog med att jag är oansvarig, jag är även elak. Sakerna som kan hända är otroligt många:
- Det kan komma en ful gubbe.
Ja, det kan det göra. Och det behöver ju inte vara en ful gubbe, det kan vara så att trevliga granntanten är alldeles helmysko och nu passar på att nästla sig in hos lilla barnet när föräldrarna är borta. Det kan hända. Det är dock inte särskilt troligt. De flesta övergrepp sker av personer i barnets närhet. Det är alltså större risk med att den kända släktingen är barnvakt.
Eftersom ni är smarta människor fattar ni att jag inte alls menar att det är dumt med släktingar som barnvakt. Eller hur?
- Den frånvarande föräldern kan råka ut för en hemsk olycka.
Jag vet inte, men om jag nu skulle bli påkörd på väg till pizzerian, så att jag blir medvetslös, då ska väl den hemmavarande fyraåringen vara jäkligt glad att hen inte är där? Så att hen slapp bli skadad och kanske dö själv i den hemska olyckan? Det här argumentet förstår jag faktiskt minst av allt. Jag tror (har ingen källa, bara det sunda förnuft jag tydligen saknar) att det är mer traumatiserande för en fyraåring att vara med i en hemsk olycka än att få vara ensam hemma längre än planerat. Även om tio minuter blir till några timmar. Faktiskt.
- Det kan börja brinna, barnet kan ramla och slå sig, barnet kan få en astmaattack, barnet kan svimma, barnet kan få hjärnskakning etc etc.
Ja. Det kan hända. Det sker olyckor hela tiden, barn drunknar i sina plaskdammar, mammor backar över sina barn, pappor upptäcker inte att barnet har gått över till grannens fiskdamm och ramlat i. Sånt händer. Olyckor händer. Det är inte meningen att vara nonchalant eller ignorera, utan att göra en riskanalys. En kalkyl. Om barnet aldrig har ramlat från en stol, aldrig har fått ett astmaanfall, aldrig svimmat, aldrig whatever - hur stor är risken att det händer under de tio minuter jag är borta? Rätt låg. Kan jag leva med att ta den risken? Ja.
Någon annan kanske svarar nej. Fine by me, jag propagerar inte på något sätt för att alla ska lämna sina fyraåringar hemma. Jag vet inte ens om jag kommer göra det när vi har flyttat. Eller om jag kommer göra det med lillasyster. Allt beror på barn, situation, boende etc. Bäst att förtydliga det kanske.
I alla fall, så är jag tydligen Sveriges sämsta morsa. Det spelar ingen roll att vi har stenkoll på solens skadliga effekter, det är tydligen strunt samma att våra ungar åker bakåtvänt så länge som det går. Skit i alla böcker om bemötande av barn vi har läst. Jag ÄR tydligen Sveriges sämsta morsa, och då får det vara så.
Men jag kände att jag inte ville vara ensam. Så jag mailade lite med Lenore Skenazy, USA:s sämsta morsa. Ni vet, hon som lät sin nioåring åka tunnelbana i New York. Hon har myntat begreppet "Free range kids", som jag sympatiserar mycket med. Jag beskrev ungefär reaktionerna jag fått på min "bekännelse" om Noas ensamstunder (totalt 2 stycken, märk väl)
Hon svarade: "i thought sweden was smarter!! "
Jo, det trodde liksom jag med.
What's up with that, Dolly?
Gud vad jag stör mig på låten Jolene. Hur ryggradslös kan man vara? Hur mesig kan man bli av kärlek?
"Snälla, ta inte min man. Jag älskar ju honom, men han verkar vara kär i dig. Jag gråter på nätterna när han ropar ditt namn i sömnen. Du är ju skitsnygg, och jag är bara en storbystad blondin. Snälla? Han har uppenbarligen ingen kärlek för mig kvar eftersom jag måste vända mig till dig för att han inte ska gå ifrån mig, men ändå - han är mitt allt. Ok? Please?"
Grow a pair, liksom!
"Snälla, ta inte min man. Jag älskar ju honom, men han verkar vara kär i dig. Jag gråter på nätterna när han ropar ditt namn i sömnen. Du är ju skitsnygg, och jag är bara en storbystad blondin. Snälla? Han har uppenbarligen ingen kärlek för mig kvar eftersom jag måste vända mig till dig för att han inte ska gå ifrån mig, men ändå - han är mitt allt. Ok? Please?"
Grow a pair, liksom!
torsdag 22 oktober 2009
onsdag 21 oktober 2009
Saker som kan gå fel imorgon.
Det är så stort. Så spännande. Så läskigt. Så härligt.
Alla saker som kan gå fel:
- att vi kommer in och det luktar mögel överallt
- att vi kommer in och det är jättedåligt flyttstädat
- att vi inte alls gillar huset längre
- att färgen i vardagsrummet blir superful
- att det är en stor vattenläcka nånstans
- att vi har missat massor av stora fel som nu syns
- att de har lämnat huset i samma skick vi lämnar vår lägenhet: stora hål där hyllor har suttit, slitmärken, tapetsläpp och allt möjligt som blir efter att man har borrat, satt upp hyllor etc.
- att grannarna visar sig vara idioter
- att taket läcker in
- att vi har gjort världens sämsta köp.
Det är inte så att jag är nervös eller uppe i varv eller nåt sånt.
Jag är bara exalterad!
(och lite smått panikslagen)
Alla saker som kan gå fel:
- att vi kommer in och det luktar mögel överallt
- att vi kommer in och det är jättedåligt flyttstädat
- att vi inte alls gillar huset längre
- att färgen i vardagsrummet blir superful
- att det är en stor vattenläcka nånstans
- att vi har missat massor av stora fel som nu syns
- att de har lämnat huset i samma skick vi lämnar vår lägenhet: stora hål där hyllor har suttit, slitmärken, tapetsläpp och allt möjligt som blir efter att man har borrat, satt upp hyllor etc.
- att grannarna visar sig vara idioter
- att taket läcker in
- att vi har gjort världens sämsta köp.
Det är inte så att jag är nervös eller uppe i varv eller nåt sånt.
Jag är bara exalterad!
(och lite smått panikslagen)
Vad ska jag skriva om?
Eftersom jag uppenbarligen har noll inspiration just nu (vilket är rätt förståeligt, jag får hus imorgon. Vårt hus. Tapeter, färg, nycklar. Vårt hus! VÅRT hus!) och inläggen blir därefter, tänkte jag låta er bestämma vad jag ska skriva om. Skriv en mening som jag ska ha som rubrik så skriver jag ett inlägg om det.
Don't leave me hanging nu, ok?
Don't leave me hanging nu, ok?
tisdag 20 oktober 2009
pul inte kul
(jag förstår inte varför jag fortsätter att realtidsblogga när ni mest läser på kvällen? Jo just ja. För att få något att göra.)
Nöjd. Inte att nöja sig.
Jag behöver lära mig att vara nöjd.
Att inse att jag inte kan ha allt, göra allt på en gång.
I nuet kanske jag ska känna mig nöjd med att jag har två underbara barn, ett bra förhållande och känner mig generellt lycklig? Att jag har vänner och roliga händelser i mitt liv?
Bokskrivande, framgång karriärsmässigt och allmän triumf kanske kan få vänta tills sen?
Man kanske inte måste ha nått nånstans när man "bara" är 25?
Sucks to be 80-talist. Om man alltid har fått höra "du kommer bli något stort" och "du kan göra vad du vill" blir det en kalldusch när man inser att man är precis lika liten som alla andra.
Att inse att jag inte kan ha allt, göra allt på en gång.
I nuet kanske jag ska känna mig nöjd med att jag har två underbara barn, ett bra förhållande och känner mig generellt lycklig? Att jag har vänner och roliga händelser i mitt liv?
Bokskrivande, framgång karriärsmässigt och allmän triumf kanske kan få vänta tills sen?
Man kanske inte måste ha nått nånstans när man "bara" är 25?
Sucks to be 80-talist. Om man alltid har fått höra "du kommer bli något stort" och "du kan göra vad du vill" blir det en kalldusch när man inser att man är precis lika liten som alla andra.
Jakten på den blå nyansen
Ni vet ju att vi ska måla vardagsrummet blått. Och ska man ge sig på ett sånt projekt är det rätt jäkla viktigt att det blir rätt nyans. Så jag har googlat, jag har tittat på färgkartor och jag har letat. Ingenstans hittar jag den rätta nyansen.
Så hittade jag en bild hos en medlem på familjeliv. Hon hade den perfekta nyansen på sina väggar. Varmt blått, inte kallt. Snyggt, inte skrikigt. Klassiskt, vackert. Blått.
Så jag frågade om hon hade färgkoderna, det hade hon. Efter mycket om och men har vi nu lyckats få hem en provburk av färgen (märk väl att vi ska börja måla i övermorgon), och förväntansfullt målade P igår på ett uttjänt vitt skrivbord som står utanför dörren. Men det ser ljusblått ut. Babyblått. Mesblått. Inte alls klassiskt, sobert, vilsamt. Bara babyblått.
Vad gör vi nu? Chansar på att det ser annorlunda ut på en vägg inomhus? Börjar leta efter ny färg igen? Vi hittar ju ingen.
Om någon hittar en bra nyans av Duck Egg Blue (google it!) på någon färgkarta hos nån av de stora färgaffärerna, hojta i såna fall till. Annars målar vi med den bebisblå, och då är det ert fel om det blir fult. Kom ihåg det!
Så hittade jag en bild hos en medlem på familjeliv. Hon hade den perfekta nyansen på sina väggar. Varmt blått, inte kallt. Snyggt, inte skrikigt. Klassiskt, vackert. Blått.
Så jag frågade om hon hade färgkoderna, det hade hon. Efter mycket om och men har vi nu lyckats få hem en provburk av färgen (märk väl att vi ska börja måla i övermorgon), och förväntansfullt målade P igår på ett uttjänt vitt skrivbord som står utanför dörren. Men det ser ljusblått ut. Babyblått. Mesblått. Inte alls klassiskt, sobert, vilsamt. Bara babyblått.
Vad gör vi nu? Chansar på att det ser annorlunda ut på en vägg inomhus? Börjar leta efter ny färg igen? Vi hittar ju ingen.
Om någon hittar en bra nyans av Duck Egg Blue (google it!) på någon färgkarta hos nån av de stora färgaffärerna, hojta i såna fall till. Annars målar vi med den bebisblå, och då är det ert fel om det blir fult. Kom ihåg det!
måndag 19 oktober 2009
Saker jag stör mig på
1. Att jag har så fula händer. Till och med när jag gör en ful gest ser de runda, barnsliga och trista ut. Aldrig någonsin att nån skulle titta på mina händer och genast få en flashback till någon slags harlequinroman där hjältinnans händer var finlemmade, vackra och bleka som ljuva liljor.
2. Att jag fortfarande inte har fått svar på vem "anonym" är som kommenterade att hen länge har undrat när vi ska skaffa vårt tredje barn. Det är inte det att jag är nyfiken. Utan mest det att om någon funderar över vår familjesituation så vill jag veta att:
a) det inte är någon som lägger ett alldeles för stort intresse i våra aktiviteter in the sack, om man säger så (det är ju trots allt det som föranleder barn).
b) att det inte är psykomorsan från familjeliv som hotar att socanmäla mig för att jag gjorde en anmälan på henne.
2. Att jag fortfarande inte har fått svar på vem "anonym" är som kommenterade att hen länge har undrat när vi ska skaffa vårt tredje barn. Det är inte det att jag är nyfiken. Utan mest det att om någon funderar över vår familjesituation så vill jag veta att:
a) det inte är någon som lägger ett alldeles för stort intresse i våra aktiviteter in the sack, om man säger så (det är ju trots allt det som föranleder barn).
b) att det inte är psykomorsan från familjeliv som hotar att socanmäla mig för att jag gjorde en anmälan på henne.
So what? Vad är nyheten?
Ja, idag skriver alla om att Sverigedemokraterna till sist har slängt av sig den gråa tröjan och istället dragit på sig den bruna uniform vi alla redan visste fanns därunder. Vidare diskuteras det om det är ren rasism och vad Aftonbladets utgivare har tagit för ställning i och med att publicera debattartikeln. Och så slängs det lite med självklarheter och tomma ord också.
Nå, nu hade jag en poäng med det här inlägget, förutom att rada upp länkar till aftonbladet (jag läser andra tidningar, men man får fler läsare om man länkar till Aftonbladet istället för t.ex. DN, och jag är en blogghora). Nämligen denna att "so what". Alla visste redan vad Sverigedemokraterna stod för. Ingen trodde - på riktigt - att de bara var ute efter att vara snälla, demokratiska och mysiga och bara hade en yttepytteliten motvilja mot invandrare (läs: muslimer).
Ingen trodde det. De som påstod att de uppfattade det så ville bara slippa kallas för rasister själva. Lite som att "äh, Hitler är en skön snubbe egentligen. Det är bara så jävla politiskt inkorrekt att våga säga att man röstade på honom. Bara för att vänstermedia har beskrivit honom som djävulen själv. Så jäkla dålig stil. Egentligen är han inte värre än nån annan politiker, bara det att han vågar gå emot det här jäkla messamhället och erkänna att vi har ett problem" (Jag tror inte att någon har något att invända emot min liknelse med Hitler efter att ni har läst debattartikeln?)
Well, verklighetens folk har full koll på vad Sverigedemokraterna står för. Enda skillnaden är att det blir lite svettigare att försöka förklara sin röst på dem nu. Tidigare kunde man ju i alla fall låtsas att man hade missuppfattat, misstolkat, missförstått. Nu får man stå för sitt val. Dra sin smutsiga byk ända till tvättstugan medan grannarna står och tittar bakom köksgardinen.
Åsikterna har folk dock kvar. Tyvärr.
Jag vet inte riktigt vad rätt väg är att gå. Ska man bemöta dem och smula sönder deras luftslott till argument (men då ge dem legitimiteten av ett "riktigt parti", och då ge dem en arena att föra ut sin skit ännu mer) eller ska man ignorera, blunda, försöka tiga ihjäl idiotin (men då riskera att folk tror att man inte vågar ta diskussionen, att de har så rätt att ingen vågar bemöta dem osv)?
Jag vet inte. Men jag är knappast förvånad, upprörd eller ens illamående över artiklarna i tidningen idag. Det är gammal skåpmat. Som stolt kommer stämplas som "politiskt inkorrekt" av sd:s anhängare.
Nå, nu hade jag en poäng med det här inlägget, förutom att rada upp länkar till aftonbladet (jag läser andra tidningar, men man får fler läsare om man länkar till Aftonbladet istället för t.ex. DN, och jag är en blogghora). Nämligen denna att "so what". Alla visste redan vad Sverigedemokraterna stod för. Ingen trodde - på riktigt - att de bara var ute efter att vara snälla, demokratiska och mysiga och bara hade en yttepytteliten motvilja mot invandrare (läs: muslimer).
Ingen trodde det. De som påstod att de uppfattade det så ville bara slippa kallas för rasister själva. Lite som att "äh, Hitler är en skön snubbe egentligen. Det är bara så jävla politiskt inkorrekt att våga säga att man röstade på honom. Bara för att vänstermedia har beskrivit honom som djävulen själv. Så jäkla dålig stil. Egentligen är han inte värre än nån annan politiker, bara det att han vågar gå emot det här jäkla messamhället och erkänna att vi har ett problem" (Jag tror inte att någon har något att invända emot min liknelse med Hitler efter att ni har läst debattartikeln?)
Well, verklighetens folk har full koll på vad Sverigedemokraterna står för. Enda skillnaden är att det blir lite svettigare att försöka förklara sin röst på dem nu. Tidigare kunde man ju i alla fall låtsas att man hade missuppfattat, misstolkat, missförstått. Nu får man stå för sitt val. Dra sin smutsiga byk ända till tvättstugan medan grannarna står och tittar bakom köksgardinen.
Åsikterna har folk dock kvar. Tyvärr.
Jag vet inte riktigt vad rätt väg är att gå. Ska man bemöta dem och smula sönder deras luftslott till argument (men då ge dem legitimiteten av ett "riktigt parti", och då ge dem en arena att föra ut sin skit ännu mer) eller ska man ignorera, blunda, försöka tiga ihjäl idiotin (men då riskera att folk tror att man inte vågar ta diskussionen, att de har så rätt att ingen vågar bemöta dem osv)?
Jag vet inte. Men jag är knappast förvånad, upprörd eller ens illamående över artiklarna i tidningen idag. Det är gammal skåpmat. Som stolt kommer stämplas som "politiskt inkorrekt" av sd:s anhängare.
fan heller
söndag 18 oktober 2009
lördag 17 oktober 2009
3 = 2?
När jag var liten var det rätt ovanligt med tre barn i samma familj. I alla fall med samma föräldrar. Det var inte många som hade två syskon, och de ansågs vara "stora" familjer. Jag hade två kompisar som hade mer än ett syskon, och det var lite smått exotiskt. (Hey, vi bodde på landet. Allt var exotiskt för oss).
Nu har jag två barn, och får hela tiden frågan om ifall vi inte ska ha en till. Det är vänner som frågar. Mamma. Syster. Och det är inte heller bara "kan ni tänka er en trea?" utan mer "när ska ni skaffa ett till barn då?" (Nu vet de om att jag är superfertil, annars hade de kanske varit lite känsligare) När någon av mina vänner får en trea har min reaktion gått från att vara "oj, tre barn!" till "men vad roligt, ett litet syskon till. Det var dags för en trea". Förut har jag alltid känt att nja... tre barn? Är inte det lite väl? Ni vet.. jobbigt? För mycket?
Nu känns det mer som en fråga om när.
(Nu ska vi se vad P kommenterar på det här inlägget.)
Tre är det nya två, helt enkelt.
Nu har jag två barn, och får hela tiden frågan om ifall vi inte ska ha en till. Det är vänner som frågar. Mamma. Syster. Och det är inte heller bara "kan ni tänka er en trea?" utan mer "när ska ni skaffa ett till barn då?" (Nu vet de om att jag är superfertil, annars hade de kanske varit lite känsligare) När någon av mina vänner får en trea har min reaktion gått från att vara "oj, tre barn!" till "men vad roligt, ett litet syskon till. Det var dags för en trea". Förut har jag alltid känt att nja... tre barn? Är inte det lite väl? Ni vet.. jobbigt? För mycket?
Nu känns det mer som en fråga om när.
(Nu ska vi se vad P kommenterar på det här inlägget.)
Tre är det nya två, helt enkelt.
Packar
Vi flyttar om en vecka.
Jag packar.
Och röjer.
Och städar.
Så bloggen får klara sig själv över helgen.
Men den har sagt att den har en flaska vodka, så den kommer klara sig bra.
Alltid skönt att få höra.
Bara lite disturbing.
Jag packar.
Och röjer.
Och städar.
Så bloggen får klara sig själv över helgen.
Men den har sagt att den har en flaska vodka, så den kommer klara sig bra.
Alltid skönt att få höra.
Bara lite disturbing.
fredag 16 oktober 2009
nationalteatern.
(Ja, jag vet att det här inlägget var rätt meningslöst. Men jag åker buss och har tråkigt. Men ni behöver inte oroa er, det kommer en meningslös uppdatering av min status på facebook också. Jag är ju trots allt åttiotalist. Märk väl att jag inte har fågelljudet, då hade ni kunnat följa min meningslöshet på ännu ett ställe. Nu kanske det vore dags att sluta rada meningar på varandra i världens längsta parentes?)
Gissa låten!
Jag gillar lekar. Vi har kört frågesport, vi kan lika gärna haka på med en musikquiz.
Emmy 2 år, sjunger:
"fatta utom du. har inte en aning. tänker...dig... nu. fattar utom du. har inte aning. nu. ...själv."
Svaret kommer ikväll/imorgon. (Beroende på om nån har orkat bry sig om att gissa. Men ni har ju blivit så himla duktiga på att kommentera, så visst gör ni väl det?)
Vinnaren får en signerad skiva, när hon väl har släppt en. Emmy, alltså.
Emmy 2 år, sjunger:
"fatta utom du. har inte en aning. tänker...dig... nu. fattar utom du. har inte aning. nu. ...själv."
Svaret kommer ikväll/imorgon. (Beroende på om nån har orkat bry sig om att gissa. Men ni har ju blivit så himla duktiga på att kommentera, så visst gör ni väl det?)
Vinnaren får en signerad skiva, när hon väl har släppt en. Emmy, alltså.
Make it work!
torsdag 15 oktober 2009
Google is your friend
Jag gillar verkligen att jag nu kan se vad folk har sökt på för att komma till min blogg.
"Hägglund" är en variant. "Lärare mobbar" eller varför inte "Bröllopsfotografen" är smått vanligt också.
Men jag har en undring. Du som sökte på "arga snickaren snygg" och klickade dig hit, efterfrågade du ett svar på den frågan? I såna fall kan jag upplysa dig om att nja, traditionellt snygg är han väl inte? Men attraktiv, det är han minsann. (Du kan dock ta min åsikt med en nypa salt. Jag tycker att de flesta män är snygga. I'd do them all. Nästan.)
Sen finns det ju du som sökte på "vuxna män i blå tights" också. Låt oss inte prata mer om dig. Jag är lite brydd faktiskt. (Fast det är säkert Anna-Klara. Skulle inte förvåna mig.)
"Hägglund" är en variant. "Lärare mobbar" eller varför inte "Bröllopsfotografen" är smått vanligt också.
Men jag har en undring. Du som sökte på "arga snickaren snygg" och klickade dig hit, efterfrågade du ett svar på den frågan? I såna fall kan jag upplysa dig om att nja, traditionellt snygg är han väl inte? Men attraktiv, det är han minsann. (Du kan dock ta min åsikt med en nypa salt. Jag tycker att de flesta män är snygga. I'd do them all. Nästan.)
Sen finns det ju du som sökte på "vuxna män i blå tights" också. Låt oss inte prata mer om dig. Jag är lite brydd faktiskt. (Fast det är säkert Anna-Klara. Skulle inte förvåna mig.)
För i helvede!
I lördags fick jag höra att det tydligen är så att danska barn lär sig pratai genomsnitt 3 månader senare än barn från andra länder. De förstår inte vad föräldrarna säger.
Nu har jag ingen källa på det här.
Men är det någon som tvivlar på att det är sant?
Nu har jag ingen källa på det här.
Men är det någon som tvivlar på att det är sant?
Jeopardy (del 2)
Och här kommer svaret:
"En småtjock småbarnsmorsa med hybris och prestationsångest på samma gång,
som från årsskiftet äntligen ska gå ner i tid och enbart jobba 80%"
Ni får några alternativ:
a) Vem är innehavaren av den här bloggen?
b) Vem är en otroligt framgångsrik och skitsnygg kvinna utan ett enda problem i världen?
c) Vem är Skurt?
"En småtjock småbarnsmorsa med hybris och prestationsångest på samma gång,
som från årsskiftet äntligen ska gå ner i tid och enbart jobba 80%"
Ni får några alternativ:
a) Vem är innehavaren av den här bloggen?
b) Vem är en otroligt framgångsrik och skitsnygg kvinna utan ett enda problem i världen?
c) Vem är Skurt?
onsdag 14 oktober 2009
Universitetsundranden
Jag letar vidareutbildningar. Hittills har jag hittat flera som är intressanta, men få som jag är behörig till. Och de jag är behörig till (t.ex. masters i PR, kommunikation och medier) känns inte helt hundra.
Varför hittar jag ingen vidareutbildning som säger:
"Hej! Välkommen hit du som inte riktigt passar in i arbetslivet, utan för alltid (eller för åtminstone två år framåt) vill stanna i universitetsvärlden. Du som fick MVG i alla ämnen och nu inte riktigt kan hävda dig i verkliga livet eftersom man inte får betyg på jobbet. Du som inte klarar av kolleger, att ha chefer eller fasta arbetstider. Vi erbjuder dig här sovmorgnar (för ingen föreläsare vill vara på universitetet tidigare än klockan tio), massor av arbetstid sena kvällar (för på dagarna vill du umgås med dina barn) samt en känsla av att äntligen slippa bry dig om sociala koder i fikarummet. Brains over social kompetens liksom.
Så är du socialt inkompetent, prestationsinriktad, a bit of a besserwisser samt oförmögen att lyckas utanför studiernas värld, välkommen till oss. Huvudämne väljer du helt själv. Men det är mycket argumentationsteori.*"
Jag skulle söka den direkt!
*(Nej, alltså. Egentligen var det väl inte så väldigt relevant det där med argumentationsteori. Men det var tvunget att vara med på ett hörn. Roligaste kursen ever.)
Varför hittar jag ingen vidareutbildning som säger:
"Hej! Välkommen hit du som inte riktigt passar in i arbetslivet, utan för alltid (eller för åtminstone två år framåt) vill stanna i universitetsvärlden. Du som fick MVG i alla ämnen och nu inte riktigt kan hävda dig i verkliga livet eftersom man inte får betyg på jobbet. Du som inte klarar av kolleger, att ha chefer eller fasta arbetstider. Vi erbjuder dig här sovmorgnar (för ingen föreläsare vill vara på universitetet tidigare än klockan tio), massor av arbetstid sena kvällar (för på dagarna vill du umgås med dina barn) samt en känsla av att äntligen slippa bry dig om sociala koder i fikarummet. Brains over social kompetens liksom.
Så är du socialt inkompetent, prestationsinriktad, a bit of a besserwisser samt oförmögen att lyckas utanför studiernas värld, välkommen till oss. Huvudämne väljer du helt själv. Men det är mycket argumentationsteori.*"
Jag skulle söka den direkt!
*(Nej, alltså. Egentligen var det väl inte så väldigt relevant det där med argumentationsteori. Men det var tvunget att vara med på ett hörn. Roligaste kursen ever.)
Versen, vart tog den vägen?
Gud vad jag hatar hatar hatar Markus Krunegårds nya låt "Hela livet var ett disco"
Om man ser till versen alltså.
Gud vad jag gillar gillar gillar Markus Krunegårds nya låt "Hela livet var ett disco"
Om man ser till refrängen alltså.
Ungefär som att jag inte kan bestämma mig för om jag tycker att han är snygg eller inte.
(Ja, vi behöver väl inte hymla med att jag är ytlig, det har jag ju gjort klart långt tidigare)
Vad ska jag göra? Nynna på någon annan låt i versen? Eller ha på mute och sätta på ljudet i refrängen?
Jag tror inte ni fattar exakt hur mycket det här stör mig.
Om man ser till versen alltså.
Gud vad jag gillar gillar gillar Markus Krunegårds nya låt "Hela livet var ett disco"
Om man ser till refrängen alltså.
Ungefär som att jag inte kan bestämma mig för om jag tycker att han är snygg eller inte.
(Ja, vi behöver väl inte hymla med att jag är ytlig, det har jag ju gjort klart långt tidigare)
Vad ska jag göra? Nynna på någon annan låt i versen? Eller ha på mute och sätta på ljudet i refrängen?
Jag tror inte ni fattar exakt hur mycket det här stör mig.
Kriget kan börja
Idag är det onsdagskväll, och de flesta vet väl vad det innebär.
Just det. Blodigt, elakt och kallt krig mellan anhängarna av "Bonde söker fru" respektive "Arga snickaren". Förra veckan var det premiär för båda serierna, jag och min (singel)kompis Lisa diskuterade på msn:
Lisa: Vad är hammare mot grisar, bönder mot snickare, ilska mot kärlek?
Jag: Meh! Bondeanhängarna är ju bara pinsamma.
Lisa: Det är ju det som är grejen!
Jag: Min man säger att Arga snickaren är bäst. Vad säger din man? Ha ha ha ha!
Lisa: Din man ville ge er son namnet Enzo.
Jag: Touché
Ni ser vilka personangrepp de galna bondeanhängarna tar till? Inte fair play!
Just det. Blodigt, elakt och kallt krig mellan anhängarna av "Bonde söker fru" respektive "Arga snickaren". Förra veckan var det premiär för båda serierna, jag och min (singel)kompis Lisa diskuterade på msn:
Lisa: Vad är hammare mot grisar, bönder mot snickare, ilska mot kärlek?
Jag: Meh! Bondeanhängarna är ju bara pinsamma.
Lisa: Det är ju det som är grejen!
Jag: Min man säger att Arga snickaren är bäst. Vad säger din man? Ha ha ha ha!
Lisa: Din man ville ge er son namnet Enzo.
Jag: Touché
Ni ser vilka personangrepp de galna bondeanhängarna tar till? Inte fair play!
tisdag 13 oktober 2009
Jeopardy
Kom nu alla barn, kom ska vi leka!
Vi leker att vi spelar frågesport.
Jag är lekledare, och ni får tävla.
Och nu är det dags för första frågan.
Vad är följande:
"Ja, jag kan se henne.
För varenda tjej här inne vill vara henne
Hon är en diva.
/.../
Hon är ingenting som de tjejer du sett förut
Du kan inte jämföra henne med grannhoran
Jag försöker hitta ord för att beskriva den här tjejen
Utan att vara respektlös
Jag kan inte stå ut med sättet hennes rumpa rör sig på.
jag måste sluta med vad jag håller på med, för att ta av henne kläderna
Jag försöker hitta ord för att beskriva den här tjejen
Utan att vara respektlös
Helvete tjejen.
Helvete, du är en sexig slyna.
En sexig slyna
Helvete du är en sexig slyna
En sexig slyna"
Är det:
a) Kampsången för "vi får aldrig knulla men vill gärna förnedra snygga tjejer"-klubben?
b) Bingo Rimérs ringsignal på telefonen?
c) En "dikt" av en finnig tolvåring som kommer växa upp till direktör för något stort företag?
d) En populär sång som spelas på alla radiostationer, inkl. Sveriges Radio P3?
Nej nej. Det finns inget kvinnoförakt i världen idag.
Eller, är jag för kritisk nu? Skulle verklighetens folk bara ta och höja volymen och sjunga med?
Jag verkar inte få något grepp om det hela.
Vi leker att vi spelar frågesport.
Jag är lekledare, och ni får tävla.
Och nu är det dags för första frågan.
Vad är följande:
"Ja, jag kan se henne.
För varenda tjej här inne vill vara henne
Hon är en diva.
/.../
Hon är ingenting som de tjejer du sett förut
Du kan inte jämföra henne med grannhoran
Jag försöker hitta ord för att beskriva den här tjejen
Utan att vara respektlös
Jag kan inte stå ut med sättet hennes rumpa rör sig på.
jag måste sluta med vad jag håller på med, för att ta av henne kläderna
Jag försöker hitta ord för att beskriva den här tjejen
Utan att vara respektlös
Helvete tjejen.
Helvete, du är en sexig slyna.
En sexig slyna
Helvete du är en sexig slyna
En sexig slyna"
Är det:
a) Kampsången för "vi får aldrig knulla men vill gärna förnedra snygga tjejer"-klubben?
b) Bingo Rimérs ringsignal på telefonen?
c) En "dikt" av en finnig tolvåring som kommer växa upp till direktör för något stort företag?
d) En populär sång som spelas på alla radiostationer, inkl. Sveriges Radio P3?
Nej nej. Det finns inget kvinnoförakt i världen idag.
Eller, är jag för kritisk nu? Skulle verklighetens folk bara ta och höja volymen och sjunga med?
Jag verkar inte få något grepp om det hela.
Populist, populistiskare, Göran Hägglund
Nu är jag förvirrad. Göran Hägglund har uttalat sig igen. Och jag får inte riktigt någon kläm på vad jag ska tillhöra. Jag är ju feminist. Det är ett big no no enligt Hägglund (för att inte nämna den mer lokale partikamraten Bondeson). Dessutom är jag vänster. Huvaligen.
Men sen blir jag jätteförvirrad, ty jag har ju ett köksbord. Och det har ju bara verklighetens folk? Som jag då inte tillhör eftersom jag tror på strukturer? Vidare så tittar jag hellre på Top Model än på Kobra. Var hamnar jag då?
Det är förvirrande, to say the least. Hade jag varit en provokatör hade jag tydligen varit otroligt provocerad just nu. Vilken tur att jag bara är en vanlig småbarnsmorsa, då kanske jag kan få nöja mig med att vara förvirrad? För vanlig får jag väl ändå vara? Även om jag inte är verklig?
Det här en nog en diskussion för köksbordet ikväll. Efter att vi har hämtat våra ungar (som är ytterst verkliga, det kan jag lova) på en förskola som faktiskt har börjat bry sig om genus. Och de verkar inte så förtryckta för det. Men vad vet de? Personalen kanske inte ens kan stava till förtryckt? Huvudsaken är ju att de kan steka falukorv och titta på dokusåpor. Så att de känner sig verkliga.
Men sen blir jag jätteförvirrad, ty jag har ju ett köksbord. Och det har ju bara verklighetens folk? Som jag då inte tillhör eftersom jag tror på strukturer? Vidare så tittar jag hellre på Top Model än på Kobra. Var hamnar jag då?
Det är förvirrande, to say the least. Hade jag varit en provokatör hade jag tydligen varit otroligt provocerad just nu. Vilken tur att jag bara är en vanlig småbarnsmorsa, då kanske jag kan få nöja mig med att vara förvirrad? För vanlig får jag väl ändå vara? Även om jag inte är verklig?
Det här en nog en diskussion för köksbordet ikväll. Efter att vi har hämtat våra ungar (som är ytterst verkliga, det kan jag lova) på en förskola som faktiskt har börjat bry sig om genus. Och de verkar inte så förtryckta för det. Men vad vet de? Personalen kanske inte ens kan stava till förtryckt? Huvudsaken är ju att de kan steka falukorv och titta på dokusåpor. Så att de känner sig verkliga.
Det var en gång en prinsessa...
Ungarna har byggt ett slott:
De är helt normala.
Och jag har definitivt inget colamissbruk.
Gud vilken trashig familj vi är.
- Vad leker du med kära barn?
- Morsans avlagda colapavor. Om hon är riktigt snäll kan vi få låna hennes smutsiga kläder till att ha som lektält också.
De är helt normala.
Och jag har definitivt inget colamissbruk.
Gud vilken trashig familj vi är.
- Vad leker du med kära barn?
- Morsans avlagda colapavor. Om hon är riktigt snäll kan vi få låna hennes smutsiga kläder till att ha som lektält också.
måndag 12 oktober 2009
Dagens nyheter
Jag tycker att det är jättekul att några människor har googlat "dagens nyheter" och sen hamnat på min blogg.
1. Vem googlar "dagens nyheter"? Kan man inte bara ta upp en tidning?
2. Vem klickar på en blogg som heter "Enligt Ellen"? Borde man inte ana att en blogg kanske inte är huvudkällan till just nyheterna för dagen?
3. Hur besvikna blev de när de kom hit och insåg att det inte alls var någon nyhetssajt?
För övrigt undrar jag vilken diet Tyra Banks har gått på för att banta ner sig så mycket som hon har gjort till Gossip Girl? Vad det än är för diet borde hon sluta pronto och käka lite chips.
1. Vem googlar "dagens nyheter"? Kan man inte bara ta upp en tidning?
2. Vem klickar på en blogg som heter "Enligt Ellen"? Borde man inte ana att en blogg kanske inte är huvudkällan till just nyheterna för dagen?
3. Hur besvikna blev de när de kom hit och insåg att det inte alls var någon nyhetssajt?
För övrigt undrar jag vilken diet Tyra Banks har gått på för att banta ner sig så mycket som hon har gjort till Gossip Girl? Vad det än är för diet borde hon sluta pronto och käka lite chips.
Att bita sig i tungan
Idag på kafferasten diskuterade folk hur duktig och begåvad och härlig Benjamin Wahlgren är.
Ibland upplever jag en stark känsla av att något är fel. Väldigt fel. Twin Peaks-fel.
Ibland upplever jag en stark känsla av att något är fel. Väldigt fel. Twin Peaks-fel.
Sad
Jag ringer hem: Älskling, jag har glömt mobilen hemma.
P: Jaha?
Jag: Ja, kan du ha lite koll på den ifall nån ringer?
P: Vem skulle ringa?
Jag: Mamma... eller du...
P: Ok... jag håller koll ifall jag ringer.
Jag: Jag borde skaffa mig ett liv va?
P: Jaha?
Jag: Ja, kan du ha lite koll på den ifall nån ringer?
P: Vem skulle ringa?
Jag: Mamma... eller du...
P: Ok... jag håller koll ifall jag ringer.
Jag: Jag borde skaffa mig ett liv va?
söndag 11 oktober 2009
Skräck och fasa
Eftersom vi flyttar om två veckor ska jag nu ge mig på att packa lite.
Jag tänkte att "garderoberna behövs röjas ur, det är ett lagom stort projekt".
Ända tills jag mindes att jag förra veckan såg en silverfisk i en av garderoberna.
Nu känns det oöverstigligt svårt.
Jag tänkte att "garderoberna behövs röjas ur, det är ett lagom stort projekt".
Ända tills jag mindes att jag förra veckan såg en silverfisk i en av garderoberna.
Nu känns det oöverstigligt svårt.
dementi
Min man har hämtat mig på stationen. Vi sitter nu i bilen på väg hem. Han är upprörd. Han vill att jag ska klargöra att han inte alls har en vanlig ipod. Han har en ipod touch.
kvalité
lördag 10 oktober 2009
Bröllopsfotografen
Sugen på en liten pastellkaramell? Gå och se Bröllopsfotografen! Ni vet, sagan om den långhåriga värmländska hårdrockaren Robin (Björn Starrin) som drar till den Kungliga Hufvudstaden med sin magiska kamera. Där träffar han en narr (Kjell Bergqvist), en ond konung (Johannes Brost), och en alldeles underbart söt liten prinsessa (Tuva Novotny). Beväpnad med sin magiska kamera tar han sig an det märkliga kungariket som den onda konungen styr med järnhand. Men vem kan man egentligen lita på? (Och hur mycket kan man egentligen illustrera klassproblematik med medvetet överdrivet polariserade bilder, innan det övergår till ren parodi på svensk films svårighet att hantera klassbegreppet?)
Ja, unt so weiter. Helt enkelt är det en film att se. Handlingen är så söt att vi kan strunta i de små detaljer som kanske kunde ha filats lite mer på. Som varför Robin förvandlas till Håkan Hellström bara genom att byta frisör. Kom stilkänslan med första klippet med saxen? Fotot är vackert och drömskt, så vi kan liksom köpa att castingen är lite väl perfekt. Johannes Brost som sliskig och dryg överklassgubbe? Kjell Bergqvist som avdankad, alkoholiserad skådis med storhetskomplex? Tuva Novotny som snett leende söt tjej med cool stil? Nåja, varenda saga ska ha sina stereotyper, så har det alltid varit och så ska det alltid vara. Björn Starrin bryter av fint.
Se! En fin liten saga i höstmörkret.
Ja, unt so weiter. Helt enkelt är det en film att se. Handlingen är så söt att vi kan strunta i de små detaljer som kanske kunde ha filats lite mer på. Som varför Robin förvandlas till Håkan Hellström bara genom att byta frisör. Kom stilkänslan med första klippet med saxen? Fotot är vackert och drömskt, så vi kan liksom köpa att castingen är lite väl perfekt. Johannes Brost som sliskig och dryg överklassgubbe? Kjell Bergqvist som avdankad, alkoholiserad skådis med storhetskomplex? Tuva Novotny som snett leende söt tjej med cool stil? Nåja, varenda saga ska ha sina stereotyper, så har det alltid varit och så ska det alltid vara. Björn Starrin bryter av fint.
Se! En fin liten saga i höstmörkret.
fredag 9 oktober 2009
Fin fredagskväll
Man kan tycka mycket om familjelivet. Att det är småtråkigt, småborgerligt och instängt.
Så tycker säkert folk. Och jättemånga tycker säkert att det är märkligt att vara tvåbarnsmorsa redan vid 23.
Men jag har två barn som dansar rock 'n' roll framför mig på vardagsrumsgolvet.
Det finns liksom inget som toppar det.
Så fuck it.
Finare fredag än det här får man nog inte.
Så tycker säkert folk. Och jättemånga tycker säkert att det är märkligt att vara tvåbarnsmorsa redan vid 23.
Men jag har två barn som dansar rock 'n' roll framför mig på vardagsrumsgolvet.
Det finns liksom inget som toppar det.
Så fuck it.
Finare fredag än det här får man nog inte.
Väderkvarnar is all around us
Den här artikeln tycker jag är rätt kul.
Inte så mycket för själva idén om att SVT skulle vara vänstervridet, det tycker jag är rätt ointressant. Jag tycker för det första inte att det stämmer, men om det skulle stämma kan det ju vara en bra motvikt till högertidningarna DN (jodå) och SvD (ja, där säger väl ingen emot?).
Nej, det som är kul är formuleringen i motionen som citeras i Aftonbladet:
"Vi lever inte längre under socialdemokratins ok och därför bör även SVT lösgöras från dess grepp.”
Ja. Vill man ha överdriven melodramatik och patetiska utspel är det till välbeställda vita medelålders män man ska vända sig. (För referens, se även Pär Ström)
Inte så mycket för själva idén om att SVT skulle vara vänstervridet, det tycker jag är rätt ointressant. Jag tycker för det första inte att det stämmer, men om det skulle stämma kan det ju vara en bra motvikt till högertidningarna DN (jodå) och SvD (ja, där säger väl ingen emot?).
Nej, det som är kul är formuleringen i motionen som citeras i Aftonbladet:
"Vi lever inte längre under socialdemokratins ok och därför bör även SVT lösgöras från dess grepp.”
Ja. Vill man ha överdriven melodramatik och patetiska utspel är det till välbeställda vita medelålders män man ska vända sig. (För referens, se även Pär Ström)
Mera jobb...
Jag vet inte vad det säger om mig och mitt utseende att min manliga kollega på 60+ tydligen inte kunde tänka sig att den unga killen vid bordet snett emot flirtade med mig, utan istället lite nöjt konstaterade att "Jag tror att den där ena assistenten... var lite intresserad av mig faktiskt!"
Aj. Min fåfänga är för alltid sårad.
Aj. Min fåfänga är för alltid sårad.
torsdag 8 oktober 2009
Undrar vad det kommer snackas om i fikarummet imorgon...
"Ska inte du åka snart?" undrade en av cheferna på jobbet.
"Nej, jag ska inte åka hem i eftermiddag" svarar jag.
Och går in på toaletten, sätter på mig läppstift, rufsar till håret och fixar till urringningen.
"Hejdå" säger jag sen.
Först i bilen kommer jag på att jag kanske borde ha nämnt att jag ska på bio med en kvinnlig bekant. Aja, det är i alla fall inte lika illa som det jag råkade säga i fikarummet en tidigare gång.
"Nej, jag ska inte åka hem i eftermiddag" svarar jag.
Och går in på toaletten, sätter på mig läppstift, rufsar till håret och fixar till urringningen.
"Hejdå" säger jag sen.
Först i bilen kommer jag på att jag kanske borde ha nämnt att jag ska på bio med en kvinnlig bekant. Aja, det är i alla fall inte lika illa som det jag råkade säga i fikarummet en tidigare gång.
Dozer, sa Bull. Bandtraktor, sa Bill.
Ni undrar varför jag inte har bloggat idag. (Jo, det gör ni visst det!).
Det är för att jag har haft hjälmfrisyr, svarar jag.
Hjälmfrisyr, undrar ni?
Ja. Sån man får av att ha hjälm på sig, svarar jag sådär självklart.
Då undrar ni lite stilla varför jag har haft hjälm på mig.
Jo, för jag har kört en sån här, säger jag lagom triumferande:
Va? Undrar ni skeptiskt. Har du?
Varför då?
För att jag ville köra runt runt runt och göra stora spår, skrattar jag finurligt:
Nu tittar ni misstroget på mig.
Har du kört en sån, på riktigt?
Jaa, ler jag. Vill ni ha bildbevis?
Jaså. Jaha, vad kul då. Medger ni till sist.
Ja. Det var kul, konstaterar jag.
Sen finns det inte mycket mer att säga.
Men stora spår blev det.
( I helgen ska jag träffa de absolut smartaste och coolaste människorna jag vet. Jag hade tänkt försöka känna mig smart och cool själv, genom att skriva välformulerade och genomtänkta inlägg om strukturer och sånt. Jag hade tänkt försöka låtsas att jag inte är en grävling bland minkarna. Jag hade tänkt försöka blogga så att jag uppfattas som en av de absolut smartaste och coolaste människorna. Det var min plan för mitt bloggande den här veckan. Istället bloggar jag om bulldozers.
Men man kan inte vara bra på allt. Vissa är hyperintelligenta och sjukt kunniga. Andra kör bulldozers.)
Det är för att jag har haft hjälmfrisyr, svarar jag.
Hjälmfrisyr, undrar ni?
Ja. Sån man får av att ha hjälm på sig, svarar jag sådär självklart.
Då undrar ni lite stilla varför jag har haft hjälm på mig.
Jo, för jag har kört en sån här, säger jag lagom triumferande:
Va? Undrar ni skeptiskt. Har du?
Varför då?
För att jag ville köra runt runt runt och göra stora spår, skrattar jag finurligt:
Nu tittar ni misstroget på mig.
Har du kört en sån, på riktigt?
Jaa, ler jag. Vill ni ha bildbevis?
Jaså. Jaha, vad kul då. Medger ni till sist.
Ja. Det var kul, konstaterar jag.
Sen finns det inte mycket mer att säga.
Men stora spår blev det.
( I helgen ska jag träffa de absolut smartaste och coolaste människorna jag vet. Jag hade tänkt försöka känna mig smart och cool själv, genom att skriva välformulerade och genomtänkta inlägg om strukturer och sånt. Jag hade tänkt försöka låtsas att jag inte är en grävling bland minkarna. Jag hade tänkt försöka blogga så att jag uppfattas som en av de absolut smartaste och coolaste människorna. Det var min plan för mitt bloggande den här veckan. Istället bloggar jag om bulldozers.
Men man kan inte vara bra på allt. Vissa är hyperintelligenta och sjukt kunniga. Andra kör bulldozers.)
onsdag 7 oktober 2009
Piinsamt
Jag sitter och skrattar åt den här länken.
Vem har nominerat Camilla Läckberg, fnissar jag.
Vem?! Inte för att de andra (med undantag av vissa givna) kanske är nobelpriskandidater, men Läckberg tar väl ändå priset? (Ha ha vilken ordvits)
Så fnissar jag. Vänder ryggen till.
Och vips, har P tagit min dator och röstat på Läckberg.
Nu söker jag en skyddad identitet. Någon som har en till övers?
Vem har nominerat Camilla Läckberg, fnissar jag.
Vem?! Inte för att de andra (med undantag av vissa givna) kanske är nobelpriskandidater, men Läckberg tar väl ändå priset? (Ha ha vilken ordvits)
Så fnissar jag. Vänder ryggen till.
Och vips, har P tagit min dator och röstat på Läckberg.
Nu söker jag en skyddad identitet. Någon som har en till övers?
Är det ok om jag kallar honom för svin nu då?
Jag är hemma sjuk, men är tvungen att jobba ändå. Deadline and such.
I alla fall gillar jag att jobba hemifrån, eftersom jag då kan fråga P (som studerar och därför är hemma) om saker när tekniken krånglar. Som den alltid gör.
Han blev dock till sist lite trött på att jag kan svaret på frågorna själv. Han frågar "vad tror du?" och så svarar jag och problemet är löst.
Så han ställde den här framför mig, och åkte och handlade. "Fråga grisen", he said. "Den ger nog lika bra svar som jag", he said.
(Det är cola i ett vinglas ni ser. Jag känner mig nödgad att förtydliga det.)
I alla fall gillar jag att jobba hemifrån, eftersom jag då kan fråga P (som studerar och därför är hemma) om saker när tekniken krånglar. Som den alltid gör.
Han blev dock till sist lite trött på att jag kan svaret på frågorna själv. Han frågar "vad tror du?" och så svarar jag och problemet är löst.
Så han ställde den här framför mig, och åkte och handlade. "Fråga grisen", he said. "Den ger nog lika bra svar som jag", he said.
(Det är cola i ett vinglas ni ser. Jag känner mig nödgad att förtydliga det.)
Nästan döende
Jag är på bättringsvägen.
Men det är ändå bra att ta en tur till affären och köpa lite medicin:
This is how we treat dumma sjukdomar i vår familj!
(Vi skämmer bort dem)
Men det är ändå bra att ta en tur till affären och köpa lite medicin:
This is how we treat dumma sjukdomar i vår familj!
(Vi skämmer bort dem)
tisdag 6 oktober 2009
You say what?
Jag har äntligen lyckats släpa mig upp till stående och tänker ta en dusch.
Jag: Noa, skynda dig. Jag orkar inte stå och vänta längre på att borsta dina tänder. Jag måste duscha och tvätta håret.
Noa: Får vi gäster?
Jag: Va?
Noa: Ja, får vi gäster?
Jag: Nej?
Noa: Men varför ska du göra dig ren då?
Jag: För att är man smutsig måste man tvätta sig så att man blir ren.
Noa: Jaha. Du kanske ska gå till jobbet och inte vill visa ditt smutsiga hår?
Touché.
(Nu fattar ni kanske, om ni inte hade förstått det tidigare, varför den här bloggen never ever kommer att bli en modeblogg.)
Jag: Noa, skynda dig. Jag orkar inte stå och vänta längre på att borsta dina tänder. Jag måste duscha och tvätta håret.
Noa: Får vi gäster?
Jag: Va?
Noa: Ja, får vi gäster?
Jag: Nej?
Noa: Men varför ska du göra dig ren då?
Jag: För att är man smutsig måste man tvätta sig så att man blir ren.
Noa: Jaha. Du kanske ska gå till jobbet och inte vill visa ditt smutsiga hår?
Touché.
(Nu fattar ni kanske, om ni inte hade förstått det tidigare, varför den här bloggen never ever kommer att bli en modeblogg.)
Dagens nyheter
Den här artikeln gör mig glad. Lite genusglädje mitt i allt illamående. Egentligen är det inte det faktum att Toys'r'us blev fällda som är det glädjande - de lär ju knappast ändra på sig. Nej, jag blir glad av att några tonåringar orkar bry sig. I dagens klimat känns det som ett stort steg för mänskligheten att även kommande generation har några vettiga individer i sig.
Nu önskar jag bara att killarna ska slåss för sin rätt att få ha prinsessklänning. Att tjejer vill leka riddare är ju inte precis det mest provocerande ever.
Nu önskar jag bara att killarna ska slåss för sin rätt att få ha prinsessklänning. Att tjejer vill leka riddare är ju inte precis det mest provocerande ever.
Sicko
Jag tyckte att jag hade sminkat över mitt bleka ansikte rätt bra.
Trodde liksom att ingen såg att jag mådde dåligt.
Kollega 1: Mår du inte bra?
Kollega 2: Har du nackspärr eller något, du ser inte kry ut?
Kollega 3: Vad fin du är i håret idag (hör kanske inte hit, men vore ju lite trist att ignorera en komplimang)
Kollega 4: Har du ont i nacken?
Jag åkte hem. Och funderar nu lite på varför jag ser ut att ha ont i nacken när jag mår illa.
Trodde liksom att ingen såg att jag mådde dåligt.
Kollega 1: Mår du inte bra?
Kollega 2: Har du nackspärr eller något, du ser inte kry ut?
Kollega 3: Vad fin du är i håret idag (hör kanske inte hit, men vore ju lite trist att ignorera en komplimang)
Kollega 4: Har du ont i nacken?
Jag åkte hem. Och funderar nu lite på varför jag ser ut att ha ont i nacken när jag mår illa.
Helan går...
Jag är snurrig.
Jag har ont i huvudet.
Och så mår jag illa.
Det känns som att om jag ska må så här kan jag lika gärna gå till systemet och köpa en flaska vodka och ta en hutt. Så att jag har en rolig anledning till att må så dåligt. Inte bara anledningen som kallas "förkylning som alltid alltid sätter sig på min balansnerv så att jag mår jättedåligt och är hypernojig för magsjuka tills jag kan andas ut och inse att det var förkylningen som alltid alltid sätter sig på min balansnerv."
Hmm... det känns som att det borde finnas en smidig förkortning för det där?
Jag har ont i huvudet.
Och så mår jag illa.
Det känns som att om jag ska må så här kan jag lika gärna gå till systemet och köpa en flaska vodka och ta en hutt. Så att jag har en rolig anledning till att må så dåligt. Inte bara anledningen som kallas "förkylning som alltid alltid sätter sig på min balansnerv så att jag mår jättedåligt och är hypernojig för magsjuka tills jag kan andas ut och inse att det var förkylningen som alltid alltid sätter sig på min balansnerv."
Hmm... det känns som att det borde finnas en smidig förkortning för det där?
måndag 5 oktober 2009
Fail
Idag sprang jag ut från jobbet (ja, vem gör inte det? Woho, jag slutar liksom!) och stannade till vid avsatsen överst i trappen för att ta på mig jackan. Jag tar ett steg neråt och är så jävla nära att i farten kliva på min halsduk som hänger ner och retas runt fötterna. Fatta vad nära döden jag var! Ett slarvigt steg och jag hade dunsat nerför den långa trappen som en liten studsboll.
Det känns som att texten på min gravsten hade varit given.
"Epic Fail"
Det känns som att texten på min gravsten hade varit given.
"Epic Fail"
I... robot
Jag: Vi måste köpa ny mössa till Noa.
Noa: Jaa! Vi åker till Ica Maxi!
Jag: Va? Nej, där handlar vi mat. Inte mössor. Det gör vi i klädaffärer.
Noa: Nej, Ica Maxi är jättebra! Man kan handla allt där. Vi åker till Ica Maxi!
Jag: Va?
P: Noa... när du är i lekrummet på Ica Maxi, brukar du se konstiga reklamfilmer då?
Noa: Fyra... fem.
Jag: Va?
P: De kanske lär barnen att säga nonsenssaker ifall vi kommer på dem, så att vi inte ska förstå att de indoktrinerar barnen?
Noa: Hur smakar fem?
Vi är skeptiska, to say the least, till lekrummet på Ica Maxi.
Jag vet att jag kommer få skit för det här men...
Gud vad jag längtar efter julen. Det slog mig nu, pang! Jag vill ha tända adventsljus, jag vill ha apelsin med nejlikor som sprider doft i hela huset (!), jag vill ha julgran, julgodis, julklapshandling, julmusik.
Kan vi inte hoppa över november?
Kan vi inte hoppa över november?
Dagens nyheter
S har ett förslag om att man ska kunna ta ut föräldrapenning fram tills att barnet är 16, inte 8 år som det är i dag. Det är dock samma dagar som man redan har, vi föräldrar får inga extra.
Jag tycker att det är ett jättebra förslag. Alltför mycket fokus ligger idag på de första åren. Herregud, de flesta förskolor är otroligt bra. Många har möjlighet att arbeta deltid, många barn trivs utmärkt i förskolan. När de är små har de dessutom inte pressen av betyg, grupptryck, kompishets, utseendefixering, kärleksbekymmer. Jag tror att generellt ägnar föräldrar för lite tid till sina större barn. Det är ju himla enkelt att vilja gå ner i tid när man har en knubbig tvååring som väntar med kramar och pussar. Kanske lite svårare när man har en taggig fjortonåring som inte alls är ens i närheten av att vilja ha en kram. Säger han. Tror man.
Jag vet inte jag. Jag har inte tonåringar. Mina barn är fortfarande kramiga och små och luktar småbarn. Men jag tycker att det är ett riktigt bra förslag!
Dessutom kanske det kan bidra till att fler föräldrar har bättre koll på sina barn. Något som det här förslaget manar till. Jag trodde att det redan var så att föräldrar fick betala för barnens brott? Hur ser det annars ut idag? Slipper man betala? Behöver barnen betala?
Jag är en stark anhängare av att barnen är föräldrarnas ansvar. Inte på så sätt att de står ensamma, I like "det tar en by att uppfostra ett barn". Men på något sätt är jag så himla trött på föräldrar som står handfallna och säger "hade ingen aning", "noll koll", "visste inte alls", "hur skulle vi kunna veta?". Återigen, jag har inga tonårsbarn. Jag kan knappt tänka mig hur jobbigt det måste vara. Själv kämpar jag med tandborstning och hanterar trotsutbrott rätt kasst. Men jag hoppas verkligen att om mina ungar om 10 år är de som har förstört, skadat, begått brott - att jag då ska kunna stå för att det är vi som har brustit. Att det är vårt föräldraskap som inte har varit så bra som vi har inbillat oss. Att vi halar fram plånboken och liksom "we fucked up, now we pay".
Föräldraskap är min käpphäst. Jag tycker att föräldrar generellt är så himla kassa på att ta ansvar för sitt föräldraskap. Det finns inga perfekta föräldrar, men om ungen växer upp och blir nasse så kanske man borde slänga koppen med "världens bästa mamma" tryckt på sidan?
Äh, jag kommer säkert att ha ändrat mig när mina barn är världens mini-hitlers och bara slår pensionärer hela dagarna. För det är tydligen den vägen de har utstakad framför sig eftersom vi inte gillar straff och sånt i vår familj.
Jag tycker att det är ett jättebra förslag. Alltför mycket fokus ligger idag på de första åren. Herregud, de flesta förskolor är otroligt bra. Många har möjlighet att arbeta deltid, många barn trivs utmärkt i förskolan. När de är små har de dessutom inte pressen av betyg, grupptryck, kompishets, utseendefixering, kärleksbekymmer. Jag tror att generellt ägnar föräldrar för lite tid till sina större barn. Det är ju himla enkelt att vilja gå ner i tid när man har en knubbig tvååring som väntar med kramar och pussar. Kanske lite svårare när man har en taggig fjortonåring som inte alls är ens i närheten av att vilja ha en kram. Säger han. Tror man.
Jag vet inte jag. Jag har inte tonåringar. Mina barn är fortfarande kramiga och små och luktar småbarn. Men jag tycker att det är ett riktigt bra förslag!
Dessutom kanske det kan bidra till att fler föräldrar har bättre koll på sina barn. Något som det här förslaget manar till. Jag trodde att det redan var så att föräldrar fick betala för barnens brott? Hur ser det annars ut idag? Slipper man betala? Behöver barnen betala?
Jag är en stark anhängare av att barnen är föräldrarnas ansvar. Inte på så sätt att de står ensamma, I like "det tar en by att uppfostra ett barn". Men på något sätt är jag så himla trött på föräldrar som står handfallna och säger "hade ingen aning", "noll koll", "visste inte alls", "hur skulle vi kunna veta?". Återigen, jag har inga tonårsbarn. Jag kan knappt tänka mig hur jobbigt det måste vara. Själv kämpar jag med tandborstning och hanterar trotsutbrott rätt kasst. Men jag hoppas verkligen att om mina ungar om 10 år är de som har förstört, skadat, begått brott - att jag då ska kunna stå för att det är vi som har brustit. Att det är vårt föräldraskap som inte har varit så bra som vi har inbillat oss. Att vi halar fram plånboken och liksom "we fucked up, now we pay".
Föräldraskap är min käpphäst. Jag tycker att föräldrar generellt är så himla kassa på att ta ansvar för sitt föräldraskap. Det finns inga perfekta föräldrar, men om ungen växer upp och blir nasse så kanske man borde slänga koppen med "världens bästa mamma" tryckt på sidan?
Äh, jag kommer säkert att ha ändrat mig när mina barn är världens mini-hitlers och bara slår pensionärer hela dagarna. För det är tydligen den vägen de har utstakad framför sig eftersom vi inte gillar straff och sånt i vår familj.
söndag 4 oktober 2009
Den tjatande kärringen
Ikväll såg jag på Amazing Race. Ni vet, programmet där olika par reser runt i världen och ska hinna först till olika pit stops. Paren kan bestå av gifta par, såna som dejtar, syskon, kompisar, kolleger etc etc. Gulligast är alltid det gamla gifta paret. Jobbigast att se är alltid det rätt unga kärleksparet.
Så hade det låtit, om jag hade haft en stor blogg. Ibland är det så jävla skönt att slippa det.
De finns i varje säsong. Han är rätt biffig, hon är rätt snygg och ofta blond. De "dejtar" (vilket i USA betyder allt från att faktiskt dejta till att "vi har barn och har varit ihop i 27 år, men vi är ju inte gifta så vi kallar det att dejta") och den här tävligen tar fram sidor som "jag inte har sett hos honom förut".
Och varje gång är det samma sak. Killen blir galen. Han kallar sin tjej för otrevliga, hånfulla, nedlåtande och elaka saker. Hon får inte läsa kartan för hon "kan inte", men kör de fel och hon påpekar att de skulle ha svängt där hon sa så ska hon hålla käften för han är stressad. De springer och han är förbannad för att hon inte springer lika fort som han gör. När de åker ur tävlingen svär han åt henne, puttar på henne. Under tävlingens gång är det hån och förminskningar.
Och i slutet säger de att de ska lära känna varandra ännu mer innan de går vidare med sitt förhållande, för de "båda två" har ju visat dåliga sidor.
Så det tänkte jag blogga om. Sen kom jag på att det är en jävla tur att det inte finns mer än en anti-feminist som (sporadiskt) läser min blogg, för det här är tydligen otroligt provocerande. För ofta heter det att det faktiskt är lika illa att tjata. Att gnälla. Att gnata. Att vara en jobbig kärring.
Är det så? Kan man verkligen säga så? För jag ser inte detta tjat, gnäll, gnat. Jag ser kvinnor som kommer med konstruktiva råd, jag ser tjejer som hejar på, som ropar, som pushar. Som säkert tjatar i viss mån, men absolut inte värre än killen bredvid som också väntar på att partnern ska hitta den där nergrävda tomten i snön, eller vad de nu letar efter denna gång. På något sätt verkar det som att för att det ska klassas som tjat ska det först och främst handla om en kvinna (så klart), men också ska det vara i relation till mannens ilska. Först när han blir arg, först när han skäller, förminskar, är elak - först då var det hon sysslade med tjat.
Först när han, när männen som försvarar honom, behöver en syndabock, blir det kvinnan sysslade med något oerhört negativt. Hur ska man kunna veta ifall man är en sån där tjatande kärring, om premissen för att vara det beror på partnerns humör?
Det spelar ju faktiskt ingen roll om man i Amazing Race bråkar lite. Det hör ju inte till min vardag. Det är ett tv-program, en realityshow och de vinklar säkert hej vilt. Men lite stör det mig - nej mycket stör det mig - när det alltid alltid är samma sak. För att en man ska ha gjort något fel måste det ju finnas en orsak bakom. Vad gjorde hon?
Tjatade hon så mycket att han var tvungen att kalla henne för en dum kossa i ett tv-program som sänds världen över? Eller flirtade hon med honom lite väl mycket, han den där killen som hon nu säger har våldtagit henne. Eller hur var det egentligen med den där mamman som säger att hennes ex-man misshandlade henne psykiskt. Är inte kärring-gnäll också jävligt påfrestande?
Så hade det låtit, om jag hade haft en stor blogg. Ibland är det så jävla skönt att slippa det.
Istället kan jag konstatera att bakom varje man som beter sig illa står tydligen en kvinna som inte var så oskyldig själv. Det är aldrig ens fel att två träter. Om inte mannen är en invandrare, förstås.
Wasn't me!
Jag och familjen går på stan och är idylliska och fina (but of course) när en buss stannar och ut väller en stor hop väldigt högljudda, svartkläda och fulla fotbollssupportrar.
Ett gäng väldigt högljudda, svartklädda och fulla Malmö FF-supportrar:
"Vi kommer ifrån Malmö och vi hatar Örebro, vi hatar Örebro, vi hatar Örebro"
Jag till P:
"Vi kommer ifrån Malmö och kan inte prata rent, kan inte prata rent, kan inte prata rent."
P:
"Håll käften!"
Jag:
"Va?"
P:
"Vi är omringade av fotbollsfans som är fulla, det faktum att polisbilen som kör bakom oss är Örebros insatsstyrka är ingen slump, och längre fram såg vi dessutom nyss två polisbilar till. Det är kanske inte läge att vara dryg mot de här killarna."
Jag:
"Jag håller käften nu"
Sen gick vi och fikade på kondis.
Ett gäng väldigt högljudda, svartklädda och fulla Malmö FF-supportrar:
"Vi kommer ifrån Malmö och vi hatar Örebro, vi hatar Örebro, vi hatar Örebro"
Jag till P:
"Vi kommer ifrån Malmö och kan inte prata rent, kan inte prata rent, kan inte prata rent."
P:
"Håll käften!"
Jag:
"Va?"
P:
"Vi är omringade av fotbollsfans som är fulla, det faktum att polisbilen som kör bakom oss är Örebros insatsstyrka är ingen slump, och längre fram såg vi dessutom nyss två polisbilar till. Det är kanske inte läge att vara dryg mot de här killarna."
Jag:
"Jag håller käften nu"
Sen gick vi och fikade på kondis.
lördag 3 oktober 2009
Värdelöst
Jag har haft en snyggdag idag.
Så jäkla bortkastat när det enda jag har gjort är städat, bråkat, packat och fikat med min morbror och klappat lite valpar.
När jag ska gå ut har jag minsann aldrig en snyggdag.
Men helt värdelösa dagar som tilbringas i mjukiskläder - då!
Ännu ett bevis på att min kropp inte har alla hästar hemma.
Så jäkla bortkastat när det enda jag har gjort är städat, bråkat, packat och fikat med min morbror och klappat lite valpar.
När jag ska gå ut har jag minsann aldrig en snyggdag.
Men helt värdelösa dagar som tilbringas i mjukiskläder - då!
Ännu ett bevis på att min kropp inte har alla hästar hemma.
Saker man egentligen inte får säga...
Fyraåringen (när han är fin skriver jag hans namn, när han är mindre fin skriver jag fyraåringen. Det känns som en bra kompromiss.) har varit icke-underbar hela dagen. Så pass icke-underbar att jag är på gränsen till sammanbrott.
Fast han bröt ihop först. Nyss gick han härifrån och skrek "jag vill aldrig aldrig vara med dig idag!".
Hur kass morsa är man om man á la Fylking ger upp ett "Äntligen!"?
Rätt så kass va?
Trodde nästan det. Tur att jag höll tyst och bara gjorde en liten segergest inombords.
Fast han bröt ihop först. Nyss gick han härifrån och skrek "jag vill aldrig aldrig vara med dig idag!".
Hur kass morsa är man om man á la Fylking ger upp ett "Äntligen!"?
Rätt så kass va?
Trodde nästan det. Tur att jag höll tyst och bara gjorde en liten segergest inombords.
Ingen mer klagomur
Jag har bestämt mig för att inte klaga så jäkla mycket i bloggen. Hur kul kan det vara att läsa deppiga inlägg som inte säger något mer än gnöl, tjat och klag? På barn, jobb, kropp,vänner?
Så därför: Bli inte oroliga ifall jag inte skriver så ofta. Jag har helt enkelt inget annat att säga.
Så därför: Bli inte oroliga ifall jag inte skriver så ofta. Jag har helt enkelt inget annat att säga.
fredag 2 oktober 2009
Mobbning bland lärare
Kamratposten har gjort en undersökning som visar att..., aftonbladet låter folk berätta om..., Lisa Magnusson skriver i en krönika om... att lärare mobbar.
Och det är väl knappast en nyhet, att det finns riktiga rötägg? Herregud, hur många riktigt kassa lärare har inte jag haft genom åren? Småmärkliga som Margareta som gav en kompis stavfel för att hon skrev "sudd" istället för "radergummi" i en uppsats, och som gav mig fel när jag använde ordet "naiv" för att beskriva att någon var "blåögd". Sen hade vi de mer bedrägliga som Benny, som öppet favoriserade en enda tjej och som tyckte att "fint ritade bilder" i inlämningsarbeten var värt mer än korrekta hänvisningar etc.
På gymnasiet kom jag i kontakt med Karin, som avskydde mig mer än pesten. Hon tog varje chans att sätta dit mig och kunde aldrig komma med ett beröm. Hon hade mig i franska och engelska och jag tror inte att hon var vänlig en enda gång. När hon inte hittade några fel i min franskauppsats klagade hon på att jag hade gjort för få styckeindelningar, på den nivån var det.
Men den situation jag kommer ihåg mest är den med Dick. Ja, han hette så. Och han var förjävlig mot oss som gick i ettan på gymnasiet. Han var hånfull, han var elak, han var otrevlig och kom man 2 sekunder för sent (nej, det är ingen överdrift) stängde han och låste dörren till klassrummet.
Så vi pratade om honom bakom hans rygg. Vi var arga, vi gick till rektorn. Vi hade en jättedriftig tjej i klassen som såg till att vi fick någon slags elevkonferens, där Dick, någon från skolan och så vi elever skulle samlas för att föra en diskussion om honom som lärare.
Och det var tyst. Vi satt där i våra bänkar, han satt vid katedern och det var knalltyst. Ingen sa nånting. Den driftiga tjejen sa inte flasklock. De som hade ropat högst sa ingenting.
Så jag sa något om att jag inte hade något emot att han höll hårt på sina principer, men att inte tyckte att han hade rätt att vara så elak och respektlös.* Och därefter släppte det - folk fortsatte, folk klagade. Mitt i allt satt Dick ensam med sin röda mustasch. Någonstans där kände jag att vafan. Vi är alla någorlunda vuxna. Vi är många, han är ensam. Kanske kan vi bara ta och skita i hans småaktigheter?
Men den möjligheten har inte små barn. Går man i mellanstadiet är det jättesvårt att säga ifrån, i högstadiet likaså. Även i gymnasiet kan det vara svårt att gå ihop alla, om man inte har den sammanhållningen. Att lärare är bra är så otroligt viktigt. Därför är jag så stolt över mina vänner som läser till lärare, för jag vet att de behövs. Det finns rötägg därute - tro inget annat.
Men ibland är de kanske ensamma och har ingen egentlig makt, om man går ihop. Många små kan. För att citera bamse.
*(På ett utvecklingssamtal tackade Dick mig sen för att jag hade börjat och vågat säga något. Det betydde mycket för honom sa han. Och Dick blev sen en av våra bästa lärare, ju äldre vi blev desto bättre blev relationen med honom. Om det hade blivit så utan det där mötet går ju inte att veta. Men ändå)
Och det är väl knappast en nyhet, att det finns riktiga rötägg? Herregud, hur många riktigt kassa lärare har inte jag haft genom åren? Småmärkliga som Margareta som gav en kompis stavfel för att hon skrev "sudd" istället för "radergummi" i en uppsats, och som gav mig fel när jag använde ordet "naiv" för att beskriva att någon var "blåögd". Sen hade vi de mer bedrägliga som Benny, som öppet favoriserade en enda tjej och som tyckte att "fint ritade bilder" i inlämningsarbeten var värt mer än korrekta hänvisningar etc.
På gymnasiet kom jag i kontakt med Karin, som avskydde mig mer än pesten. Hon tog varje chans att sätta dit mig och kunde aldrig komma med ett beröm. Hon hade mig i franska och engelska och jag tror inte att hon var vänlig en enda gång. När hon inte hittade några fel i min franskauppsats klagade hon på att jag hade gjort för få styckeindelningar, på den nivån var det.
Men den situation jag kommer ihåg mest är den med Dick. Ja, han hette så. Och han var förjävlig mot oss som gick i ettan på gymnasiet. Han var hånfull, han var elak, han var otrevlig och kom man 2 sekunder för sent (nej, det är ingen överdrift) stängde han och låste dörren till klassrummet.
Så vi pratade om honom bakom hans rygg. Vi var arga, vi gick till rektorn. Vi hade en jättedriftig tjej i klassen som såg till att vi fick någon slags elevkonferens, där Dick, någon från skolan och så vi elever skulle samlas för att föra en diskussion om honom som lärare.
Och det var tyst. Vi satt där i våra bänkar, han satt vid katedern och det var knalltyst. Ingen sa nånting. Den driftiga tjejen sa inte flasklock. De som hade ropat högst sa ingenting.
Så jag sa något om att jag inte hade något emot att han höll hårt på sina principer, men att inte tyckte att han hade rätt att vara så elak och respektlös.* Och därefter släppte det - folk fortsatte, folk klagade. Mitt i allt satt Dick ensam med sin röda mustasch. Någonstans där kände jag att vafan. Vi är alla någorlunda vuxna. Vi är många, han är ensam. Kanske kan vi bara ta och skita i hans småaktigheter?
Men den möjligheten har inte små barn. Går man i mellanstadiet är det jättesvårt att säga ifrån, i högstadiet likaså. Även i gymnasiet kan det vara svårt att gå ihop alla, om man inte har den sammanhållningen. Att lärare är bra är så otroligt viktigt. Därför är jag så stolt över mina vänner som läser till lärare, för jag vet att de behövs. Det finns rötägg därute - tro inget annat.
Men ibland är de kanske ensamma och har ingen egentlig makt, om man går ihop. Många små kan. För att citera bamse.
*(På ett utvecklingssamtal tackade Dick mig sen för att jag hade börjat och vågat säga något. Det betydde mycket för honom sa han. Och Dick blev sen en av våra bästa lärare, ju äldre vi blev desto bättre blev relationen med honom. Om det hade blivit så utan det där mötet går ju inte att veta. Men ändå)
Hemligheternas kammare
P har någon märklig idé om att inredningstidningar är bortkastade pengar.
Så varje gång jag har köpt och tar hem en sån tidning klagar han och gnäller.
Därför tar jag aldrig hem dem.
Så varje gång jag har köpt och tar hem en sån tidning klagar han och gnäller.
Därför tar jag aldrig hem dem.
Länk it baby
Jag har suttit och läst Knivlisas blogg på senare tid. Verkligen jättekul ibland. Oftast.
Sen tänkte jag att jag kanske skulle länka till den, så att ni också får läsa den. Men på nåt sätt är jag så jävla missunnsam när det gäller att länka. Som att jag som har en tusendel av hennes läsare inte borde ge henne reklam. Eller som när jag läser andras - mindre - bloggar, då blir jag också sån. "Varför ska jag läsa den här bloggen, då får hon kanske fler läsare än jag?"
Öh?
Jag vet inte, det är som att min hjärna automatiskt tänker att "har inte jag några läsare ska ingen annan ha det".
Kanske vore det sundare att lägga energin på att typ... skriva bättre inlägg så att folk läser min blogg?
(Inte för att det är det som avgör hur många läsare man har. Det trodde jag naivt i början av mitt bloggande, men nu vet jag bättre. Det har väldigt lite med saken att göra.)
Sen tänkte jag att jag kanske skulle länka till den, så att ni också får läsa den. Men på nåt sätt är jag så jävla missunnsam när det gäller att länka. Som att jag som har en tusendel av hennes läsare inte borde ge henne reklam. Eller som när jag läser andras - mindre - bloggar, då blir jag också sån. "Varför ska jag läsa den här bloggen, då får hon kanske fler läsare än jag?"
Öh?
Jag vet inte, det är som att min hjärna automatiskt tänker att "har inte jag några läsare ska ingen annan ha det".
Kanske vore det sundare att lägga energin på att typ... skriva bättre inlägg så att folk läser min blogg?
(Inte för att det är det som avgör hur många läsare man har. Det trodde jag naivt i början av mitt bloggande, men nu vet jag bättre. Det har väldigt lite med saken att göra.)
Kära moder (2)
Jag har ju bloggat om det förut. Om hur fint och stort det är att vara förälder. Hur ansvarsfyllt det är. Hur mycket man påverkar, hur mycket man styr in - hur stor del av deras uppväxt jag står för.
Men ibland kan det ju vara positivt. Som typ... när man vill påverka dem i en viss riktning.
Säg till exempel att man vill få dem att inte bli scouter. Då är det bra med föräldrainflytande.
Eller om man vill... låt oss säga...inte vara den enda schlagernörden i familjen.
Eller i ren klartext:
Noa är 4 år.
Ikväll är det Lilla melodifestivalen.
Jag tänker ladda upp med popcorn och tända ljus och peppa stämningen till max.
Nu kör vi!
Men ibland kan det ju vara positivt. Som typ... när man vill påverka dem i en viss riktning.
Säg till exempel att man vill få dem att inte bli scouter. Då är det bra med föräldrainflytande.
Eller om man vill... låt oss säga...inte vara den enda schlagernörden i familjen.
Eller i ren klartext:
Noa är 4 år.
Ikväll är det Lilla melodifestivalen.
Jag tänker ladda upp med popcorn och tända ljus och peppa stämningen till max.
Nu kör vi!
Tell me your age
Det här med ålder alltså. I morse lyssnade jag på morgonpasset när Göran Hägglund var med. De pratade om det här med att byta politiska åsikter, att byta parti, att ändra sig från vänster till höger eller viceversa. Och så kom de fram till att sånt sker oftast när man är ung. För när man är ung så vet man inte riktigt vad man tycker, man ändrar sig ofta - man är inte stabil i sin åsikt.
Så satt jag där och lyssnade och tänkte att det stämmer ju inte alls. Jag har varit uttalad feminist sen mellanstadiet, alltid varit vänster och blev jättechockad i högstadiet över att det fanns moderater i min klass (hej hej skyddade uppväxt). Sen så satte jag mig ner för att formulera ett blogginlägg om hur fel de hade, tills det slog mig - jag anses nog fortfarande vara ung? Är det så? När blir man vuxen idag egentligen?
Ju längre vi lever, desto längre bort förskjuts medelåldern, desto längre kan vi vara ungdomar, unga vuxna, nästan medelålders, medelålders innan vi blir gamla. Så om snittåldern är 85 är det kanske inte konstigt att man idag anses vara närapå en ungdom vid 25? Jämfört med att när snittåldern var 70 var man helvuxen vid 25?
Jag vet inte, men det är tydligt att idag så blir vi aldrig vuxna. Det finns trettioplusare som fortfarande ser sig som unga. Samtidigt som tolvåringar ser sig som stora. Det känns som att vi har hoppat över någon slags gräns när femtonåringar och tjugofemåringar ser på sig själva på samma sätt. Vad hände med vuxen, rätt och slätt? Måste man vara en ung vuxen, en "trettionånting"-are?
Jag har längtat (och ångestat, men det är en annan sak och det har jag kommit över) efter att fylla 25. På något sätt tänkte jag då att jag skulle anses som vuxen, som "värdig", som jämlik.
Men fortfarande blir jag refererad till "ni ungdomar", av människor som inte är 80 - utan 40. Det skiljer alltså 15 år. Undrar hur de skulle uppskatta att bli kallad ungdom av en som är 55? Det är därför jag tror att det inte handlar om åldern i sig, utan om en attitydförskjutning.
När man är 25 så är man vuxen. När man är 20 så är man vuxen.
Men av någon anledning ses vi idag inte som riktigt vuxna förrän vi har passerat Gå, som tydligen har förflyttat sig till vår trettioårsdag.
Så satt jag där och lyssnade och tänkte att det stämmer ju inte alls. Jag har varit uttalad feminist sen mellanstadiet, alltid varit vänster och blev jättechockad i högstadiet över att det fanns moderater i min klass (hej hej skyddade uppväxt). Sen så satte jag mig ner för att formulera ett blogginlägg om hur fel de hade, tills det slog mig - jag anses nog fortfarande vara ung? Är det så? När blir man vuxen idag egentligen?
Ju längre vi lever, desto längre bort förskjuts medelåldern, desto längre kan vi vara ungdomar, unga vuxna, nästan medelålders, medelålders innan vi blir gamla. Så om snittåldern är 85 är det kanske inte konstigt att man idag anses vara närapå en ungdom vid 25? Jämfört med att när snittåldern var 70 var man helvuxen vid 25?
Jag vet inte, men det är tydligt att idag så blir vi aldrig vuxna. Det finns trettioplusare som fortfarande ser sig som unga. Samtidigt som tolvåringar ser sig som stora. Det känns som att vi har hoppat över någon slags gräns när femtonåringar och tjugofemåringar ser på sig själva på samma sätt. Vad hände med vuxen, rätt och slätt? Måste man vara en ung vuxen, en "trettionånting"-are?
Jag har längtat (och ångestat, men det är en annan sak och det har jag kommit över) efter att fylla 25. På något sätt tänkte jag då att jag skulle anses som vuxen, som "värdig", som jämlik.
Men fortfarande blir jag refererad till "ni ungdomar", av människor som inte är 80 - utan 40. Det skiljer alltså 15 år. Undrar hur de skulle uppskatta att bli kallad ungdom av en som är 55? Det är därför jag tror att det inte handlar om åldern i sig, utan om en attitydförskjutning.
När man är 25 så är man vuxen. När man är 20 så är man vuxen.
Men av någon anledning ses vi idag inte som riktigt vuxna förrän vi har passerat Gå, som tydligen har förflyttat sig till vår trettioårsdag.
torsdag 1 oktober 2009
Världens sämsta morsa?
Jag: Idag är det jag som hämtar er på förskolan.
Noa: Va?! Jag tror inte mina ögon! (Ja, han sa ögon - inte öron)
Noa: Kan du hämta Emmy också tror du, så hon också blir glad?
Jag: Ja, så klart.
Noa: Emmy Emmy! Idag är det mamma som hämtar!!
Ja.
Ibland får man bara lust att gråta.
Noa: Va?! Jag tror inte mina ögon! (Ja, han sa ögon - inte öron)
Noa: Kan du hämta Emmy också tror du, så hon också blir glad?
Jag: Ja, så klart.
Noa: Emmy Emmy! Idag är det mamma som hämtar!!
Ja.
Ibland får man bara lust att gråta.
Lite väl enkelspårigt?
Noa, 4 år:
"Jättefina dina nya vantar är mamma, men nästa gång kan du väl köpa ett par vita istället? Vitt är faktiskt finare än rosa"
"När vi har flyttat, då ska vi måla alla väggar vita. Alla rum ska vara vita. Vitt vitt vitt"
"Ska vi flytta med min säng också? Åh... jag gillar den men... den är ju inte vit. Kan vi måla den vit?"
"Jag vill inte ha min nya mössa, jag vill ha en sån som Selma har. En vit"
Alltså seriöst. Snart byter jag ut ungens bamseprenumeration** mot en årsförbrukning av "Lantliv". Sen kan han fläta sitt hår i bondromantiska flätor och gå omkring klädd i tovad ull bäst han vill.
*(jag har aldrig fattat dealen med att prenumeration ska vara ett så svårt ord? Konvalescent kan jag förstå. Recensent har jag stora problem med själv ibland. Men "prenumeration"? Nej)
**(ofta att vi kommer ge upp bamse. Bättre sätt att lära ungarna vettiga värderingar finns ju inte. Dessutom är prenumerationen värd sina pengar varje gång man får läsa Skalmans genomdryga kommentarer. Love it!)
"Jättefina dina nya vantar är mamma, men nästa gång kan du väl köpa ett par vita istället? Vitt är faktiskt finare än rosa"
"När vi har flyttat, då ska vi måla alla väggar vita. Alla rum ska vara vita. Vitt vitt vitt"
"Ska vi flytta med min säng också? Åh... jag gillar den men... den är ju inte vit. Kan vi måla den vit?"
"Jag vill inte ha min nya mössa, jag vill ha en sån som Selma har. En vit"
Alltså seriöst. Snart byter jag ut ungens bamseprenumeration** mot en årsförbrukning av "Lantliv". Sen kan han fläta sitt hår i bondromantiska flätor och gå omkring klädd i tovad ull bäst han vill.
*(jag har aldrig fattat dealen med att prenumeration ska vara ett så svårt ord? Konvalescent kan jag förstå. Recensent har jag stora problem med själv ibland. Men "prenumeration"? Nej)
**(ofta att vi kommer ge upp bamse. Bättre sätt att lära ungarna vettiga värderingar finns ju inte. Dessutom är prenumerationen värd sina pengar varje gång man får läsa Skalmans genomdryga kommentarer. Love it!)
För att inte vara för elak...
... väljer jag att låta den här annonsen tala för sig själv:
http://www.blocket.se/orebro/Prinssec_mobler_till_fyndpris_23855358.htm?ca=8&w=1
Tro mig, det finns mycket jag vill säga.
Men ibland känns det snällast att sitta på händerna och låta annonsrubriken säga sitt.
http://www.blocket.se/orebro/Prinssec_mobler_till_fyndpris_23855358.htm?ca=8&w=1
Tro mig, det finns mycket jag vill säga.
Men ibland känns det snällast att sitta på händerna och låta annonsrubriken säga sitt.