Min största avundsjuka.

Jag blir fan alltid mitt sämsta jag när någon får ett bokkontrakt. Och nu menar jag inte typ Liza Marklund (skriver hon fortfarande?) utan när någon får sitt första bokkontrakt. Jag vet ju hur efterlängtat det är. Det är min stora dröm i livet. Och när någon annan får denna livsdröm uppfylld så blir jag tre år inombords och vrålar "varför inte jaaaaaag?".

Tja, för att jag inte lyckas SKRIVA nån jävla bok kanske? Så mycket text jag har producerat på bloggar och twitter genom åren, men att skriva ihop det till en bok? Nej. Jag har: förmåga att skriva helt okej bra. Jag har även: bra fantasi. Kan jag kombinera dem eller? Tydligen inte. Jag förstår inte varför jag inte kan förverkliga denna min enda livsdröm? Hur jävla svårt ska det vara? Är jag lat? Usel? Korkad?

Jag kommer aldrig få ge ut en bok. Det var väl bara det jag skulle konstatera här.

(Obs, att trycka sin egen bok och distribuera själv räknas inte. Det ska vara genom ett bokförlag, allt annat är bara på låtsas. Det är sen gammalt.)

Årssummering - it's not a happy one osv.

Googlade skamlöst reda på nån gammal lista från typ 2011. Grattis alla, här får ni världens mest deprimerande årskrönika.

Fem händelser som varit bra det här året?

Eh...

Eh...

Alltså...

Jo men Noa fick en ny kompis. Och eh, vi var i Grekland. Sen så... jo men... Barcelona var kul. Vi köpte kattungen Fritz. Och att mitt lag spelade match för första gången.

Fem händelser som varit sämst det här året?

Flyktingkatastrofen och Sveriges totalhaveri politiskt.
Att jag blev utmattningsdeprimerad.
Att jag mått skit hela året konstant.
Att det har varit bakslag efter bakslag hela året igenom.
Att jag fått jättefula hängkinder.

Vad har du lärt dig i år?

Det finns ingen rättvisa i världen.

Blev året som du har tänkt dig?

2014 tänkte jag att yes, nu är det här skitåret över! 2015 kan ju inte bli lika illa. Sen kom 2015 och sparkade mig i magen såatteh... nej?

Vilka kläder har du använt mest?

Magtröjor! Det är fint.

Ångrar du något?

Jag vet inte riktigt. Att jag inte lyssnade på kroppen innan jag kraschade helt kanske.

Vad har du mest lyssnat på för musik?

Håkan Hellström.

Årets tre roligaste fester?

Alla fester/utekvällar som varit i Göteborg. Min födelsedagsfest var också väldigt rolig tycker jag själv.

Vad har du tittat på? (film, tv, serier..)

Så. Mycket. Tv. När jag mådde som sämst i höstas gjorde jag inget annat än så på gamla avsnitt av Grey's anatomy till exempel.

Vilka människor har du hängt mest med år?

Mina två bästisar. Förutom familjen då. Har hängt väldigt mycket med familjen, såklart.

Vilka nya personer har du lärt känna i år?

Några nya tjejer i laget. Det är fantastiskt hur rollerderby-tjejer alltid är amazing. Och okej, jag känner ju dem inte, men tjejerna i podden Kulturens ABC lättade upp mitt humör när det var som värst i höstas.

Vad är det vackraste du fått i år?

Nån av alla kärleksbetygelser från Majken, hon är bra på såna hon.

Årets bästa sms?

Ja inte tänker jag skriva det här? Herregud, nån integritet får man ju ha. Och när JAG säger det så...


Vad är det bästa du har läst?

Jag har ingen aning. Har jag läst något i år? Jag minns så lite av det här året, det är som i en dimma.


Nä, det har varit ett skitår. Jag vågar inte ens ha några förhoppningar inför 2016 inför de senaste två åren har blivit sämre och sämre, ser ingen direkt ljusning. Men jag vet inte, om man inte hoppas och tror så kanske man slipper bli negativt överraskad i alla fall? Jag tänker att det kan inte vara såhär för alltid. Antingen blir det bättre eller så blir det ännu sämre och i vilket fall kan jag inte göra nåt åt det mer än vad jag redan gör.

Det är skönt att 2015 snart är slut i alla fall, kan vi ju konstatera. Det verkar som att ca alla har haft ett hemskt år. Tycker det är den generella uppfattningen. 2015, försvinn och kom aldrig mer igen. Tack!

God jul!

Jag hoppas att ni får en jättebra jul allihop. Förutom anonym som under förra inlägget insinuerade att jag inte älskar mina barn, jag hoppas att du får en vidrig jul fylld av kräksjuka och släktbesvär. 

Men ni andra, oavsett hur ni firar: god jul på er! 

Fördelen med livet i stan.

Inga. Skolavslutningar. I. Kyrkan!

Är så jäkla nöjd med att vi inte längre bor i bibelbältet aka på landet aka där alla är släkt med alla och alla avslutningar firas i kyrkan med präst. Nu kan vi fira jul på riktigt utan dillande om att vi firar Jesus födelse och what not.

Åh! Igår förresten så var jag och Emmy och hälsade på min mormor som har hamnat på sjukhus. Jag tycker så synd om henne som antagligen får vara där på julafton, istället för att fira med oss. De blir gamla så fort när de är gamla, som nån sa. Men igår mådde hon i alla fall så pass bra att vi kunde gå till allrummet och lyssna på när en barnkör sjöng.

Och my god vad det var svårt att hålla sig för skratt. Såhär: ingen skugga över barnen. De var jätteduktiga och de flesta gjorde sitt bästa. Men körledaren hade lite dålig koll på vilka förutsättningar hon jobbade med, och lät därför barnen sjunga superfalskt i falsett ca 90% av tiden. Gångerna jag ofrivilligt och tydligt ryste till av falsksången var många, om man säger så. Men jag höll god min även när gosskören sjöng Staffan Stalledräng och nån var i målbrottet.

I alla fall så gick vi hem efteråt och Emmy tittade lite trevande på mig och sa... "Det lät lite kul ibland när de sjöng falskt. Men annars var det fint!". Och jag sa "ja, jag hade lite svårt att hålla mig för skratt ibland..." och då släppte hennes försiktighet och hon ba "JA MEN VARFÖR SJÖNG DE SÅ HÖGT NÄR DE INTE KUNDE??" och sen hela vägen hem så skrattade vi åt att vi bådat två hade stått och bitit oss i läppen över arrangemangen av låtarna.

Som självklart var jättereligiösa pga kyrkokör. Men gamlingar på sjukhus gillar väl sånt, antar jag. Jag fick en fin stund med min unge. Att håna människor brings people together.

Varsågoda alla som senaste dygnen har kallat mig för världens sämsta mamma på diverse platser på internet. Här får ni ännu mer att elda upp er över.

Och vi kämpar vidare.

Det där med julstämning, det är ju inget man får och sen har. Det är som dofter, helt plötsligt känner man den starkt och tydligt och i nästa sekund är det tomt. Well idag har vi köpt gran och klätt den, vi har kokat knäck och vi har varit på julmarknad. Men det vore ju ca en ziljon gånger enklare om inte varenda liten grej kantades av bråk. Mellan barn, mellan föräldrar och mellan barn och föräldrar. Jag vet inte om vi är i stort behov av jullov eller om jullovet kommer förgöra oss alla. På annandagen är i alla fall planen att jag ska gå ut och bli full, så det blir ju ett välkommet avbrott i "familjemyset".

Ja just ja, jag är ju alkoholist också. Klart jag ska bli full, jag som är dum i huvudet, alkoholist och har noll koll på vad mina barn känner. Kommentarerna på min debattartikel var väl väntade, men ändå mycket underhållande. Först och främst tycker jag ju såklart synd om människor som är så fruktansvärt ointelligenta som de flesta som kommenterat. Jag menar, hur tar man sig igenom skolan om man har en såpass nedsatt tankeförmåga? Sedan finns det såklart människor som inte håller med som har rimliga argument, men de syns ju sällan i kommentarsfält antar jag. Men sen tycker jag också att det verkar vara så jobbigt att leva sitt liv så pass... principfast? Och det kommer från mig som ca alltid ser världen i svart eller vitt, då måste det ju vara galet illa för dessa "en droppe alkohol och en kattunge dör"-fanatiker.

Sen är det ju lite roligt att de vet precis allt om mig. Det är nästan synd att jag i princip enbart dricker cola på julen. Jag hade så gärna velat sitta där med min nubbe och varit den hemska moder de ser framför sig. Istället dricker jag läsk och har alkoholism nära under uppväxten. Men det ger ju inte en lika bra nidbild? Jaja.

Ikväll ska jag internetshoppa de sista julklapparna. Efter att jag kraschade i höstas kan jag inte gå i affärer längre. Jag försökte i torsdags och fick panikattack när jag kom hem. Fick slänga i mig lugnande och hyperventilera hela eftermiddagen nästan. Så internetshopping it is. Jag ligger så förbannat mkt efter med mina julklappar, men vad ska man göra då? Tja, internetshoppa tydligen. Let's hit the "köp"-knapp!

Från mig till er, en... debattartikel!

Ja men jag VET ju att ni är många som har suttit och suckat över att det inte är nån julkänsla i år. Mindre än en vecka till julafton och det är regnigt och varmt och blött och Ellen har inte bloggat om Vit jul-kampanjen. Jag vet. Det är taskigt.

MEN! För att liva upp lite gick jag all in i år. Inget småtjafs på twitter. Inget trött blogginlägg. I år blev det debattartikel på Aftonbladet istället.

Här kan ni läsa: http://www.aftonbladet.se/debatt/article21957058.ab

Hoppas att julstämningen steg lite nu i alla fall. Själv ska jag göra maraboufudge och after eight-tryffel. God jul då!

En sedelärande historia om att använda mutor.

Det kanske är så att man bestämmer sig för att gå till affären och handla lunch. Det kanske också är så att klockan nästan är två, och att lunchen blir så sen för att man har storstädat hela nedervåningen på förmiddagen. Detta innebär kanske att man är helt slut, inte bara som artist utan som människa. Helt och hållet. Det kanske är så att man har släpat sig svettig och trött och hungrig och smått snurrig med en vild fyraåring till affären. Så kan det vara.

Och då kanske fyraåringen glatt hojtar "vi måste köpa min favorityoghurt" och man slentriansäger "nej" utan att tänka efter.

Sen kanske tjatet börjar.

Och kanske är det så att man inser att hey, jag gick hit med barnet. Vi gick hit, vilket innebär att jag måste få denna soon to be-sura fyraåring att gå hem med mig också. Kanske minns man även att ens lugnande är slut, så i den avlägsna framtid då man lyckats ta sig hem med trilskande barn och matkassar, då finns ingen räddning att få. Så man kanske omvärderar sitt nej. Men för att vara en God Förälder kanske man inte vill ändra sig bara sådär, så man gör om det till en muta. Då säger man kanske "Ja, du får yoghurten, men då måste du samarbeta hela vägen hem, annars äter jag upp din yoghurt."

Sen kanske man måste stå länge i kö för att få betala. Kanske blir man än mer svettig och än mer trött och får ännu mindre tålamod. Kanske börjar man gå hemåt och släpar sina steg efter sig, vilket får den vilda fyraåringen att springa långt i förväg. Kanske ser man att det är en väg längre fram, en bilväg.

Då kan det bli så att man ropar "stanna Majken, stanna" utan att få nån reaktion. Sen kanske man skriker ännu högre "Stanna!" utan att hon saktar ner. Till sist kanske det blir så att man, mitt i stan bland mängder av människor, står och vrålar lungorna ur sig: "JAG ÄTER UPP DIN YOGHURT, HÖR DU DET? JAG ÄTER UPP DEN!"

Och visserligen stannar kanske ungen där framme, men tja, kanske känner man sig lite dum också.

Kanske.

Helgen som gick.

I helgen spelade mitt lag Nerike Knockouts vårt allra första bout som lag. (Ett bout är en rollerderby-match, för den som inte visste det.) Eftersom vi hade skrapat ihop ett lag med smått skadade, sjuka, krassliga och nybörjare var vi i kraftigt underläge med kämpade på bra ändå. Jag som har mått dåligt under hösten trodde tidigare inte att jag skulle kunna vara med i den här matchen, men det var jag i alla fall. Och det är jag glad för eftersom det var vår allra första match som sagt.

Mindre glad är jag över att jag blev knäad i ansiktet med ordentlig kraft i boutets sista minuter. Fick kravla av banan och blödde mitt livs första näsblod. Nu ligger jag i soffan och mår illa med en lätt hjärnskakning. Egentligen skulle jag ha spelat i matchen idag också, men det blev av förklarliga skäl inte av.

Vi sov över i Karlstad där matcherna spelades. Alltid när jag sover borta utan min familj känns det så. Det är så märkligt, för det har ju NOLL att göra med vilka jag umgås med (de andra i laget är underbara) och mer att göra med att jag inte är hemma antar jag? Känner mig så väldigt ensam och vilsen bara.

Nu ska jag försöka klämma ur mig en ledare som har deadline imorgon bitti. Kanske inte lär bli min mest stringenta någonsin med tanke på att min hjärna mår som den gör.

Jaja.

(Ps, ursäkta att inledningen av detta blogginlägg låter som ett jäkla utdrag ur en dagbok för tonåringar. Skyller på att jag mår dåligt. Också så är det jättelöjligt att bry sig om hur man skriver i sin blogg, men nu är ju jag löjlig och ängslig så det är ju lite min grej.)

Nostalgi deluxe

Häromdagen frågade Emmy om hon och Noa får gå och bada ensamma i sjön nästa sommar. Nja... började jag, varpå hon påpekade att båda två har klarat simprov i skolan, samt "nästa sommar är vi ju 9 och 11". Och jag tappade hakan.

HUR I HELVETE KAN JAG HA SÅ GAMLA BARN??? Det är ju helt jävla orimligt? Jag blir så himla provocerad. Det var ju nyss de var så små?

Och nu så ska vi göra en fotobok till mormor i julklapp och tittar igenom gamla bilder och jag dör en liten smula. De var så små. Så små och fina och knubbiga. Och vi hade en bebis. Jag saknar verkligen att ha en bebis. Barn upp till två-tre år ändå? Så väldigt väldigt underbara. Även om ja, alla åldrar ha sin charm och jag inte vill ha fler barn. Saknar ändå den där bebistiden.

Det går så fruktansvärt fort. Min yngsta blir snart fem år. Min YNGSTA blir snart fem år. Kan ni greppa det här, för jag kan det tamefan inte.

Tänk på det bara? Noa är drygt 10 år. Hälften av den tid han kommer leva med oss har redan gått. Och snart går det ju över i tiden då man hellre gör i princip vad som helst än hänger med sina föräldrar?

Jag behöver en bebis till. Synd att jag inte orkar ett barn till bara. Oh well.

Saker jag ogillar... och kanske gillar, juledition.

En liten osorterad lista på vad jag ogillar. Och kanske gillar, jag vet inte än om jag kommer på något.


- Jag sorterade tvätten nyss och när jag såg förra årets julklappsskjorta till Noa så tänkte jag på hur jävla mycket jag hatar finskjortor på småkillar. Ja, det låter sjukt motsägelsefullt, jag vet, men låt mig förklara: "stiliga" skjortor på småpojkar är ett otyg. Nej, jag har ingen djupgående politisk analys bakom detta mer än: det är jävligt fult. Och alla sätter ju på sina småkillar svarta/röda/vita skjortor över jul. Med en liten fluga kanske. Vattenkammat hår? Och det är så fult!

Men - efter att ha botaniserat lite på flickavdelningarna så har jag hittat fina skjortor som säger mer "romantisk poppare" än "vattenkammad buskille" och helt plötsligt blev finkläder så väldigt mycket lättare för Noa. I nio år har jag nämligen bojkottat precis allt vad skjortor heter till jul. Sen förra året hittade jag en vit med katter på (på HMs tjejavdelning) och plötsligt så föll allt på plats. SÅ kan man ju använda skjortor.

Det här är ett superkänsligt ämne eftersom ca ALLA klär sina småpojkar i skjortor på jul. Och alltså, jag är ledsen, men varför tar ni åt er bara för att jag säger att det är fult? Jag kommer ju inte gå omkring och titta snett på era ungar? Det enda det innebär är att jag, en människa ni kanske känner eller som kanske är en fullkomlig främling, tycker att era söner har fula kläder på högtider. Ni tycker att de har fina. Sluta ta åt er?

Jag fattar väl att folk tycker att Majken har ful frisyr liksom. DET TYCKER NÄMLIGEN JAG OCKSÅ. Men jag får inte göra något åt det för henne. Jaja, det var ett sidospår.

- Folk som har fult julpynt utomhus. Fine, vill ni klä granen med blåa led-lampor, gör det? Så länge jag slipper SE det? Men till exempel våra grannar, de har en gran på sin balkong som blinkar i mängder av färger och lär orsaka epilepsianfall för varannan person som går förbi. Dessutom har de en discokula med massa färger? Vad har disco med jul att göra?? Sen så fattar jag ju också att alla inte kan ha bra smak och att det inte finns någon smakpolis (you say that like it's a good thing??), men det finns väl nån måtta på vad man får utstätta sina medmänniskor för?

- Människor som ogillar jul och därför gör en grej av att fira "annorlunda".

"Nej VI tycker att jul är så hemskt och kommersiellt så vi har helt skippat julgran och pynt och julmat. Istället ses vi och handarbetar tillsammans, sen byter vi mellan oss det vi skapat. Och så äter vi lite tapas, det är mycket godare än skinka." - okej, men då firar ni inte jul? Ni har en syjunta på julafton? Och gör som ni vill, herregud - ingen måste ju fira jul. Man gör som man vill. Man kan älska eller hata julen. Men 1) Det är så jävla uttjatat att säga att man ogillar julen. Snälla, det är inte gymnasiet och ni går inte estetprogrammet och bara måste vara anti. Vi fattar. Ni är inte som vi tanklösa drönare som bara köper konsumtionshetsen och stressen. Ni är bättre. We got the message. 2) Varför säga att man firar jul när man faktiskt inte gör det? Skit i det hellre då?


- Titta, här kommer något jag gillar: lukten av hyacint. Det finns få dofter som ger mer känslor än hyacintdoften. Det är väl sommarregn, gräsklipp, syrén, skymning vid sjö och bebislukt då. Men nu finns bara hyacintdoften tillgänglig, så jag knarkar den.

- Något mer jag gillar: våra jultraditioner. Här kommer ett hett tips: ät julbordet sist. Ja, jag vet att vi knappast är ensamma om detta, men till de av er som faktiskt äter julbordet till lunch vill jag säga "gör inte det". Att äta julbordet efter kalle och julklappar är bäst, ingen protest. Inga stressade barn som vill öppna paket. Inget abrupt slut på julafton efter kalle och paketen öppnats. Lång tid att sitta länge och njuta av maten medan kvällen blir allt senare. Åh, jag älskar julbordet så mycket. Sen äter jag förvisso bara laxen och potatis, men ändå. Själva grejen.

Såhär ska det vara: frukost (lussebullar, barnen får paket som innehåller dagens finkläder), sen gör vi oss i ordning tills gästerna anländer runt lunch (dopp i grytan), eftermiddag fri lek (promenad eller pulkaåkning beroende på väder), kalle anka (med fika och godis och glögg), julklappar (alla öppnar en i taget, även de små barnen - det klarar de visst av), och till sist det stora julbordet. Nu måste man ju inte göra såhär. Jag låter fruktansvärt sträng i det här inlägget, men det är mest gällande saker som drabbar mig. Eftersom vi i vår familj alltid firar hemma hos mig behöver jag inte längre utsätta mig för andras irriterande traditioner. Så det här är bara ett välmenande tips: den här ordningen är bäst.

Ja nä, men det var väl allt jag hade på hjärtat tror jag.

När man verkligen VERKLIGEN inte vill se sanningen i vitögat.

Jag stötte på en fruktansvärt rolig debattartikel idag. Ni kan läsa den på länken här, men jag ger er en sammanfattning:

En kille springer på en halvbekant på stan. Han vill prata gamla minnen. Hon känner inte igen  honom och har dessutom planer. Hon lämnar honom. Han blir sur. Han menar att det är mobilens fel.

Va? Tänker ni då. Nu måste hon ju ha missuppfattat? Min vana trogen när jag hånar idiotiska snubbar tänkte jag därför dela med mig av lite citat.

"Jag ser henne på långt håll. Nämen, är det inte...? "Hej, Lena, det var inte i går!" Hon rycker till, stirrar på mig med vettskrämda ögon och håller nästan på att tappa mobilen i marken. Jag försöker igen. "För visst är det väl du, Lena?"

Det är som om hon måste tänka efter. Efter en liten stund vaknar hon ur transen och konturerna i ansiktet mjuknar. "Ursäkta, jag var så inne i… eller ja, jag läste bara ett mejl."

"Jag förstår."
"Men, vad roligt att se dig", säger hon och tittar rätt igenom mig."

Okej, jag vet att jag alltid hoppar till slutsatsen "Hen hatar mig" om nån jag stöter på inte faller mig runt halsen med ett glädjetjut direkt, men den RIMLIGA slutsatsen här måste ju för de flesta vara "eh okej, hon kommer inte ihåg mig", INTE "hon är i trans på grund av sin mobil"? Eller? Hur inbilsk är man om man inte kan tänka sig att någon faktiskt glömt bort en?

"Tyvärr är hennes uppmärksamhet aningen splittrad under vår korta samvaro. Vi är ju tre: Lena, jag och hennes mobil. Hon ursäktar sig på nytt.

"Du vet, jag ska träffa en väninna, men jag har glömt vilket klockslag. Och sen måste jag få veta vad Paul vill ha till middag i kväll, så att jag kan köpa med mig hem."

Det har gått överstyr. Mobilen har övertagit människans hjärna, förnuft, livsstil och vardag. Mobilen har blivit det nya styrmedlet för dagens ungdom, den nya snuttefilten för stressade vuxna."

DUDE, DU STOPPADE HENNE PÅ GATAN? Kan du kanske få in i din självupptagna hjärna att hon faktiskt var mitt uppe i något? Hennes dag kanske INTE var anpassad efter att prata minnen med nån avlägsen bekant som inte fattar att han var oviktig för henne?

"I lokaltrafiken, tåg och buss, har det visat sig att cirka åtta av tio är upptagna av sina mobiler. De som inte pratar, sms:ar, lyssnar på musik eller spelar spel.

Det pratas i kassakön i affären och i lekparken försöker barnen desperat få kontakt med sina föräldrar på bänken."

Vad menar du att man ska göra i lokaltrafiken annars? Stirra rakt fram och ha tråkigt? Gud förbjude att man svarar på ett jobbmail på vägen till förskolan istället för att svara på det på kontoret och behöva ta nästa buss? Spelar det nån roll för dig ifall personen bredvid dig pratar i telefon med sin vän? Är det jobbigt att hen inte tittar ointresserat ut genom fönstret? Varför lider dessa mobilhatare av vanföreställningen att förr, innan smartphones, då var det livat, då var det tjo och tjim och dans till folkmusik på spårvagnen? Hur spelar det någon roll för dig vad folk gör på bussen?? Och detta: de lyssnar på musik? JA GUD FÖRBJUDE! Jävla tönt.

Och såklart slänger vi in barn som förgäves försöker nå sina frånvarande urusla föräldrar. Här är en newsflash: barn är i lekparken för att leka. Vill de inte leka går man hem. Det är inte mitt jobb att ägna en halvtimme åt att titta på exakt hur högt mitt barn kan gunga. De ska leka utan publik, punkt slut.

"Lena reser sig plötsligt och stirrar frenetiskt in i sin mobil.

"Det är Veronica, vi ska ses om en kvart."

"Jag förstår."

"Men det var roligt att träffa dig, Lasse."

"Per", rättar jag.

Men hon lyssnar inte, utan skyndar iväg, oavbrutet stirrande. Vid utgången håller hon på att välta tidningsstället med Metro och jag önskar, långt inne i mitt inre, att det stod i min makt att kunna bjussa på ett digitalt avgiftningsläger, ty min far lärde mig att man alltid ska försöka hjälpa människor i nöd."

Det är verkligen så provocerande för Per C Gustafsson att denna avlägsna bekant hade en riktig vän som hon redan hade planer med, och därför inte kunde stanna och prata med en tönt som tror sig vara viktigare än han är. Hon minns inte ens vad du heter dude. Hur mycket tydligare kan det bli??

Alltså hon hade planer. Han störde henne och ville tvinga på henne SINA minnen. För henne var det ointressant eftersom han - av förståeliga skäl - inte var den människa hon saknat mest på senare tid direkt. Istället för att tänka "fan vad tråkigt att hon inte mindes mig, undrar varför" så tycker Per att herregud, denna kvinna behöver HJÄLP! Hon har vänner! Hon kan multitaska! Hon sätter inte hela sitt liv på paus för min skull! Skicka henne på läger.

Vet ni vem mer som ville skicka folk på läg... nej förlåt, men alltså seriöst. Jag orkar inte med alla dessa mobilhatande män som på något sätt fått för sig att de sitter på en sanning. Avgifta ditt ego Per. Och skaffa en mobil som kan ha Spotify på. Musik gör under för ditt välmående, jag lovar.

Sånt man inte pratar om.

Okej av egen erfarenhet har jag här en lista på topp tre grejer som man inte pratar om men som ändå existerar hos rätt många:

1) Barn/vuxna som säger hemska saker/fula ord.

Världen befolkas av föräldrar som ba "nej i VÅR familj får man inte säga fula ord eller svordomar, vi lär dem att det inte är okej". Och så tror man att jaha, okej då det är BARA mina barn som vrålar "Jävla cp-mamma jag hatar dig". Eller för den delen, det är BARA misslyckade dysfunktionella familjer där nån vrålar "håll käften för i helvete", vem det nu är.

Här är min slutsats: Det är jättevanligt. Jättejättevanligt. Supermånga föräldrar har hört sig säga saker till sina barn som de trodde att de ALDRIG skulle säga. Och ungarna vet - tro det eller ej - ändå att de är älskade och omtyckta. Tokigt va? Tro nu inte att jag är en förespråkare för psykisk misshandel, jag menar bara att skrikande och svordomar inte direkt behöver vara psykisk misshandel. Det kan däremot isande tystnad och skuldbeläggning vara. Allt beror på, sa hon snusförnuftigt.

2) Missfall.

Herregud vad många jag vet som har fått missfall. Själv har jag fått två. Men man pratar sällan om det, istället så går man omkring och väntar med att berätta om graviditeter tills missfallsrisken är över, för då slipper man det där jobbiga (och lite pinsamma?) med att säga att man fått missfall. To each their own osv, men det vore jättebra om fler vågade och orkade prata om att de fått missfall. Det händer så himla många, när man väl börjar prata om det.

3) Magproblem.

Jag har ju IBS och det är ett JÄVLA lidande vill jag tala om. Men man pratar inte om det. Pga eew, äckligt med bajs. Vilket ja, det är. Men det är så fruktansvärt jobbigt att gå omkring och må dåligt hela tiden. (Och nej, jag är inte ute efter tips nu, jag vill klaga ok?). Som idag när jag inte vetat om jag varit magsjuk eller bara haft en dålig dag. Så är det rätt ofta. När andra människor ba "oj, nu har jag åkt på nån magsjuka" på grund av ont i magen, illamående, frossa, ständiga toabesök etc. så är det liksom... jaha. Det blev en sån dag. Och så blir jag trött och frusen och måste ofta sova bort hela eftermiddagen/kvällen eftersom tja, ni vet ju hur man mår om man är magsjuk?

Och detta är OCKSÅ jättevanligt när jag pratar med kompisar som har dåliga magar av olika anledningar. Man vet precis hur det är att inte kunna äta mat innan nån längre bussresa till exempel. Att få hela dagen förstörd av magont. Att vara trött och sliten och hängig och energilös för att man ofta går omkring och faktiskt är sjuk. Det.

Upplever också att män, såklart, pratar oftare om det än tjejer. Pga well, okvinnligt med kroppsfunktioner osv. Jag är helt skyldig i den frågan också. Mängden tillfällen jag har haft extrema magkramper men låtsas som ingenting för att det är "pinsamt" att säga att jag måste leta reda på en toalett? OÄNDLIGA. På plussidan så är det ju lätt som en plätt att föda barn när man är van vid magsmärtor. Kan man gå runt och prata och skratta när ens insida brinner är det inte så jäkla svårt att hantera förlossningsvärkar. Gläd er åt det fellow magproblemstjejer.

I övrigt är det mest skit. (Pun intended)

It's the season to be jolly

Jag är team "vänta tills första advent och/eller december, whatever comes först - sen kan man brassa på med jul (obs, ej julgran!". Vilket team är ni?

I alla fall innebar det att mitt hem nu är pyntat och fint och vi har nybakta lussebullar under en kökshandduk. En typisk slö söndag och det var väl behövligt efter två kvällar i rad ute för mig. Alltså jag är över 30, två utekvällar på en helg är i alla fall en för mycket. Jäklar vad trött jag är. Sov fyra timmar i fredags efter den genialiska idén "efterfest med minttu-shots" trots att mitt tåg hem till Örebro* gick klockan tio på morgonen. Sen hem, städa, fixa, sminka sig, och så på det igen.

Nu är jag väldigt väldigt trött som sagt. Och så är det måndag imorgon. "Yay".



*(Var i Jönköping och körde standup i fredags. Hur det gick? Well det var på O'learys, efter en hockeymatch, en lönefredag. 200 fulla pers som inte hade minsta lilla lust att lyssna på standup. Såatteh...you do the math.)

Små saker jag får panik av.

1) När jag har en tjock halsduk på mig och inte kan röra nacken fritt bakåt. Att det tar emot där. Därför kan jag bara ha lösa sjalar som liksom inte sitter åt (och knappt hjälper heller). Samma sak gäller när hårspännen sitter så att de åker ur om jag lutar huvudet bakåt. Varför skulle jag luta huvudet bakåt undrar ni? Inte fan vet jag, men det kryper i hela kroppen om jag inte kan göra det.

2) När tröjor är för små över axlar/armar, så att det begränsar hur jag kan röra mig. Jag kan gå omkring i korsett, tight klänning eller höga klackar en hel kväll, men just rörelserna i armar (och nacke då) måste funka.

3) När folk äter. Jag har alltså börjat skrika i panik på barnen när de äter i närheten av mig. Kan nästan börja gråta av panik när någon tuggar så jag hör det. Det är så vansinnigt vidrigt att behöva höra andra äta.

4) Om jag inte lyckas få loss/ut/fram något som sitter fast. Det kan vara att klämma en finne som vägrar ge med sig eller att få loss en klänning som fastnat i en galge. Jag börjar må illa. Riktigt fysiskt illamående som slutar i att jag måste därifrån och liksom skaka ur paniken ur kroppen.

5) När någon sjunger falskt så pass lite att det inte är falskt, utan bara halvfalskt. Sådär så att de allra flesta inte hör det, men jag rycker till och vill stänga av öronen. Det här är pinsamt för det låter så snobbigt. "Jag har så mycket bättre gehör än er...", men det handlar ju mer om att jag är så jävla ljudkänslig för vissa sorters ljud.

Jo nä men när det gäller sensoriska svårigheter eller vad det heter så är jag ju helt normal.

Vi flyttade till stan och du kan aldrig ana vad som hände sen (Önskerubrik)

Ja, någon av er önskade att jag skulle blogga om hur det var att flytta in till stan. Nu har det gått nästan två år och den initiala "omg varför gjorde vi inte det här tidigare"-reaktionen har lagt sig lite. Nu kan jag sakna vår trädgård (i teorin) och jag kan sakna lugnet på landet och att ha kohage utanför köksfönstret.

Men det råder inga, inga som helst, tvivel om att det var rätt beslut för oss att flytta in till stan. Nog för att jag saknar vissa delar med huset (jacuzzi, kamin, att öppna dörren och släppa ut barnen!), men det väger inte upp för alla fördelar vi har med att bo i stan.

Nu är detta värt att notera: vi har haft en galen tur. Vi bor i en etagesexa mitt i stan. Vi har skola, förskola och mitt jobb inom en knapp kilometers avstånd. Det är så galet lyxigt att ha allt såhär nära, det är absolut inte alla stadsbor förunnat. OCH vi har en sommarstuga en halvtimme bort där vi kan öppna dörren, med bad precis utanför och ängar och skog. Vi har väldigt bra förutsättningar.

Men med det sagt, här kommer några anledningar till att stadsflytten var bland det bästa vi gjort:

- Smidigheten. Oh my god så mycket allt underlättas när man inte måste skjutsa med bil överallt. När barnen kan ta sig till i alla fall några av sina aktiviteter själva. Saknas något till kvällsmaten eller frukosten så springer nån till affären. Barnen kan själva handla sitt lördagsgodis om de vill.

Exempel från i helgen: Båda de stora skulle på kalas, med en timmes mellanrum. Vi hade ingen present köpt till nåt av kalasen. Så de gick upp på stan och köpte sina presenter, Noa blev skjutsad till sitt kalas och Emmy gick med en kompis och Majken och jag drog på julmarknad. Hade vi bott kvar på landet hade det varit skjutsande och logistik hit och dit - det är det sällan nu.

- Spontaniteten. Mitt sociala liv har förbättrats med flera hundra procent. Nu kan jag cykla över till en kompis en kväll och ta ett glas vin om andan fyller på. Jag kan gå på bio om jag får feeling. En kvällspromenad? Varför inte? Med cykel och buss behöver jag aldrig planera som jag fick göra förut när en after work tarvade taxi eller att sova över hos mamma. Och herregud, att kunna lägga barnen och ha myskväll med dem och SEN gå ut och träffa kompisar? Galet bra.

- Tiden. Istället för att lägga tid på att skjutsa hit och dit och fixa och dona så bara gör vi. Jag menar, ofta kanske vi är inne och bråkar en hel helg, jag tänker inte låtsas som nåt annat, men vill vi göra något så är det inte hela logistikdelen inräknad. Vi bara gör. Vi kanske får för oss att gå och fika, och tio minuters promenad är vi på det café vi vill.

- Gemenskapen. Okej såhär: på landet finns lugnet och tystnaden. Ja. Och vidsträckta fält täckta av frost är inte att förringa. Det är vackrare på landet, det tycker jag också.

Men i stan. Åh, här ser man människor som lever sina liv. Det finns upplysta fönster där jag kan se hur folk pysslar i sina kök. Jag kan irritera mig på andras fula julpynt eller beundra några vackra gardiner. Ja men ni fattar, jag känner mig mer som en del av ett sammanhang i stan. Även om jag sitter inne och tittar på tv-serier en hel dag så rör det sig därute. Jag märker ju det, även om vi bor högst upp. Det finns liv omkring mig.

- Barnen. Ja men okej, barn älskar hagar och fält och landet. Det gör de. Men här i stan finns det fler barn att leka med. Det är bättre skolor och förskolor. Detta kan ju såklart vara en slump, men som uppväxt på landet med en undermålig skola skulle jag nog ändå vilja påstå att det är vanligare att skolor i stan är bättre. På grund av att föräldrarna inte är släkt med personalen, alla är inte Sverigedemokrater eller bara allmänt inskränkta. Och JA, herregud jag överdriver. Inte... Nä men folk är ju idioter rent generellt tycker jag, men i stan är man mer anonym. Folk är lite mer olika. Det finns mer umgänge att välja på och barnen kan ta sig till sina kompisar själva. De behöver inte skjutsas överallt så fort de vill leka med någon. Det är mycket värt.

Men ja, som sagt: vi har det lyxigt. Hade vi inte haft sommarstugan hade jag inte stått ut med att bo i en stad utan badmöjligheter. Det hade varit outhärdligt. Och det är klart att det finns nackdelar som att Majken inte kan gå ut på gården utan oss till exempel, men ändå. Det var så bra att vi gjorde det här. Det är jättebra för oss att slippa ha en trädgård att jobba i. Att inte behöva känna att vi BORDE utnyttja livet på landet. Att kunna vara anonyma och inte känna oss udda i byn där alla är släkt eller vänner.

För oss var det jättejättebra den här flytten. Och jag är glad över det, för det är svårt att ta beslutet att säga hejdå till huset och trädgården som de flesta flyttar TILL med småbarn. Men allt blev bättre än vi hade kunnat tänka och jag är så lättad och glad över det.

Av mig får "flytta till stan" 5 av 5 lussebullar.

Två barn diskuterar IS

Emmy och Noa:

- Alltså IS är verkligen dumma i huvudet!
- Jag vet, men de vill ju skrämma oss.
- Ja, och så vill de att vi inte ska vilja ta emot fler invandrare, att vi ska tro att alla invandrare typ är terrorister.
- De vill att vi ska bli rädda! Att vi inte ska våga vara ute.
- Mmm... idioter.
- Och så vill de liksom bestämma över alla där de bor. De vill ha en egen stat och att ingen ska kunna fly ifrån dem. Så sjukt elakt.

***

Emmy om kompisar:

- Jag pratade med mina kompisar idag om terrorism och sånt. De är rädda. Mina kompisar säger typ att de inte vågar gå nånstans utan vuxna för att de är rädda att det ska hända nåt. Men jag sa att det kommer ju inte göra det, Örebro är en för liten stad för att terrorister ska göra nåt. Man ska inte gå omkring och vara rädd hela tiden, det är bara dumt ju.

***

Noa hittar en ny övertalningsteknik:

- Mamma, får vi somna i samma säng.
- Nej, inte på en skolkväll.
(Upprepa 40 ggr)
- Ok men mamma, vi VÅGAR typ inte somna ensamma. Vi är ju så rädda nu.
- Vad är ni rädda för?
- Ja men du vet, allt som händer i Paris och Trollhättan och sånt. Man blir ju rädd då...
- Vafan okej då.


Åh, de är fina mina kids.

Om min manshatande barnuppfostran.

Majken är fyra år och kom förut idag ner från sitt rum och ville ha hjälp med att knäppa en klänning. Eftersom den är tänkt för tvååringar och hon är närmre fem än fyra år var den självklart för liten. "Du har blivit för stor för den", konstaterade jag enkelt. "Ja" sa hon, "jag är för tjock" och kände på sin mage.

Ångest.

Jag sa att hon är perfekt som hon är och att det är lika bra att vara tjock som att vara smal. Nä, sa hon. Det är bara bra att vara smal. Det kan vara roligt att vara tjock, men man ska vara smal. Jag vill vara smal. Det är bra att vara smal.

Hon är fyra år. Ångest.

Och så tänker jag på alla som tror att världen är opolitisk. Som verkar inbilla sig att våra barn växer upp i en neutral värld, och att det är fel som föräldrar att försöka påverka dem åt något håll? I vilken värld lever ni, undrar jag? Blundar ni?

Emmy är åtta år. "Mamma, har du tänkt på att i typ alla barnprogram och böcker så krånglar killarna till det och tjejerna är kloka och fixar allt, men det är ändå killarna som får beröm? Som i Riddare Micke. Han bara förstör ju, det är ju hans syster som gör allt det bra?"

I allt mina döttrar möter så får de höra att de är sämre. Fortfarande år 2015, med alla pk-satsningar och genushäxor så möts de ideligen av samma budskap: killar är roliga och härliga. Kanske lite klantiga, men det ordnar ju upp sig. De är coola, busiga, knäppa, lite lata, kanske korkade ibland men ändå omtyckta, de har levnadsrum. Tjejerna är ordentliga, duktiga, söta, snygga, smala, vuxna, kloka, smarta. (Jag fascineras av hur vi sedan går från det till att det är män som ska styra världen.)

Alla vet, om de bara vågar erkänna det, att killar är sämre än tjejer. Titta in på vilken skola eller förskola som helst. Killar är generellt hemska. Och nej, jag tänker inte ens gå in på varför i det här inlägget, det räcker att konstatera det. Den överväldigande majoriteten av killar är vidriga. Den överväldigande majoriteten av tjejer stöter hela tiden på, trots att de är så mycket bättre än killar, en värld som berättar för dem att de är sämre, mindre värda, har större krav på sig.

Barns värld är politisk. Därför tänker jag att jag som förälder också måste vara det. Så vi pratar om hur konstigt det är att världen ser ut som den gör. Och sen säger jag:

Ni vet väl att killars åsikt inte spelar nån roll? Det är inget att bry sig om.
Tjejer är bäst, ingen protest.
Tjejerna duger, killarna suger.
Strunta i vad killar gör, de fattar inte bättre.
Killar är generellt korkade, de är inte värda att lyssna på.
Tjejer är smartare, roligare och tuffare än killar.
Osv.
Osv.
Osv.

De möter hela tiden, i ord såväl som handling, att killar är viktiga. Jag tror inte att mina ord och vårt lilla familjära manshat kommer påverka dem så mycket i livet egentligen, men kanske kan det hjälpa lite. Kanske så tänker de, när killarna stökar och tar mest plats i klassrummet, att jaja - de är ju dumma i huvudet så de behöver all hjälp de kan få. Kanske tänker de när nån kille ropar något elakt efter dem att vafan, det är ju bara en killes åsikt, vem i helvete bryr sig. Kanske har jag tur så att när nån kille kommer med sin oönskade åsikt om deras utseende så har de så många tjejkompisar de kan fnissa åt hans tönterier med att de inte tar åt sig.

Hela samhället är fruktansvärt manstillvänt. Killar får bete sig ungefär precis hur som helst. Både tjejer och killar köper världsbilden som säger att det är okej att det ser ut såhär. Förhoppningsvis kan jag så ett litet frö av tvivel i mina döttrar, så att de åtminstone ifrågasätter sakernas tillstånd ibland. För om man köper den här världsbilden, då är det farligt. Då nyper man sig i magen vid fyra år och klagar på sin vikt. Då sitter man tyst och låter killarna ta för sig i klassrummet. Då ler man trots att en stöddig kille precis sagt nåt jävligt elakt. Det kommer förstöra dem. Den här världen är politisk, alltså är jag det också.

Nu till ytligheter!

(Jag har valt att inte skriva om när hemska saker händer, för de blir inte mindre hemska av att jag säger mina obetydliga åsikter om dem här.)

Åh hjälp, två långa inlägg på rad? Bäst att vi lättar upp lite. Jag ska välja tapeter till vårt vardagsrum och jag vill frångå vitt på en av väggarna. Ja, jag vet, det är superute med fondägg och blaha blaha men nu är det så att jag inte vill ha mönstrade tapeter i hela vardagsrummet, men jag ÄLSKAR ju tapeter ändå. Så får jag en chans att tapetsera en hörna med nåt fint så vill jag ju göra det.

Vet ni vad jag vill ha? Jag vill ha detta: en Monettapet. Jag FÖRSTÅR inte att det ska vara så omöjligt att få till? Hade jag bara fått tillgång till ett riktigt högupplöst foto hade det väl gått att beställa någon fototapet, men nu finns det inte vad jag vet.

Tänk själva att ha en målning av Monet på väggen. Som tapet? Jag ryser i hela kroppen när jag tänker på hur fint det skulle vara. Tyvärr som sagt är det inte på tapeten (höhö) så jag får väl leta vidare efter annat då. (Uppdatering efter två sekunders googling: DET FINNS!! OMG JAG VILL HA DETTA SÅ MYCKET JAG DÖR!) (Uppdatering efter nån minuts googling till: det är svindyrt. Nån gång i ett rikare liv kanske. Så vi återgår till att leta vanliga tapeter då)

Tänker mig: dovt, grå/blåskalor, naturmaterial, sten ELLER så väldigt färgglatt (typ tapeten Happy från Eco som vi har i Majkens rum) och storblommigt eller galet. Nåt sånt.

Har ni några tips? Gärna inte galet dyrt heller tack.

Och apropå ytligt så var jag på fest i helgen. Temafest Marie Antoinette. Det var en jättetrevlig fest och allt var vackert och alla var så snygga, men största behållningen av kvällen var ändå att jag lyckades med min frisyr? Jag gör liksom ALDRIG det?? Att fixa frisyrer är det svåraste jag vet och ändå så gick det jättelätt och blev precis som jag tänkt mig?

Coolt.

Klart ni får bildbevis:

Nu får vi väl ändå höja kraven lite.

Så det förra inlägget jag skrev fick rätt stor spridning. Det händer ibland. Och jag är jättetacksam över att ni tyckte att det var bra, och jag är glad att ni gillar det jag skriver. Men vi måste faktiskt skärpa oss lite här nu: det jag skrev var inte briljant. Det var inte vasst. Det var inte mer än en rätt medioker text med uppenbara paralleller. Det säger jag inte av på grund av falsk blygsamhet eller för att jag fiskar efter beröm, utan på grund av detta: jag är på allvar oroad för hur lågt vi kan sjunka när det gäller krav på stringenta och kvalitativa texter.

Jag menar, jag tycker också att ett blogginlägg jag skrev på 15 minuter var bättre än mycket av det som skrivit på stora tidningars kultursidor om samma fråga. Jag säger inte emot det. Jag säger att det är illa att det är så. Jag säger att det är konstigt att jag kan skriva ett inlägg på en kvart med helt vanliga och rätt enkla slutsatser och analyser, och att det uppfattas som skarpt och vasst? Hur långt har det inte gått då, hur ovana är vi inte vid mer djupgående analyser?

Visst går det att hävda att just de som länkat kanske inte läser texter skrivna av Riktigt Intelligenta, men det tror jag inte. Tvärtom så har jag sett människor som är mycket smartare än jag dela mitt inlägg, så inte ligger problemet i läsarnas dumhet. Dessutom tycker jag mig se samma fenomen gång på gång: folk länkar till texter som är "vansinnigt bra" eller "oerhört viktiga" och så får jag läsa en text som kanske kommit ett steg längre än den mest grundläggande analysen, men inte mer än så. Kan vi sluta kalla mediokra texter för lysande? Kan vi kanske sluta kalla habila skribenter för briljanta?

Så klart kan man hävda att det beror på tidningsdöden i sig. Att kulturredaktionerna snart är ett minne blott (eller består av en enda, soon-to-be utbränd person). Att det inte finns pengar till de där riktigt briljanta skribenterna som frilansar.

Men... då skulle ju inte detta "geniala, bästa, klokaste, skarpaste, briljanta" florera så flitigt även om texter från bloggar? Oavsett publiceringsplattform är det ju samma sak: vi har allihop på något sätt gått med på att "genialiskt" är det nya "okej", och att "vasst" är synonym för "grundläggande". Det är... oroväckande.

Jag har helt ärligt talat ingen aning om varför det är såhär. Det går säkert att göra en djupdykning ner till sjunkande krav på kritiskt tänkande i skolan (som alla från höger till vänster hojtar om), eller så går det att skylla på vår stressade samtid och snuttifieringen av information. Eller möjligtvis ungdomens förfall, I don't know. Don't care heller, skulle jag vilja säga men det gör jag ju. Jag bryr mig som fan. Jag är så infernaliskt trött på att gång på gång klicka på länkar till texter som utlovas vara skrivna av nån som är briljant och så möts jag av... nån slags gymnasieanalys.

Obs! Jag vet att det finns vansinnigt intelligenta människor som skriver texter som jag knappt förstår mig på - det vet jag. Klart det finns. Men det här som snurrar runt, det som alla länkar till, jag fattar inte vari genialiteten ligger.

Ibland tänker jag att jag är så korkad att jag inte fattar, att jag inte ser det alla andra ser. Att de liksom läser på en annan nivå och jag är kvar och fattar inte alls var den banbrytande analysen kommer in. Så skulle det ju också kunna vara, jag är inte främmande för det. Jag föredrar nästan det framför att alla sänkt sina krav så pass mycket att vilken skribent som helst som kan föra nån slags tes och argumentera för den ska ses som briljant.

Vi måste skärpa oss lite hörrni.

Om mordhot och kringlor och mäns brist på humor.

Ibland brukar mina barn berätta en rolig historia som helt saknar poäng och som de har missuppfattat. Sen skrattar de högt och jag låtsasfnissar och om jag inte gör det tillräckligt högt så säger de "Men FATTAR DU INTE?" och förklarar sitt "skämt".

Det är svensk manlig humor i ett nötskal.

När Kristoffer "Kringlan" Svensson kallar tjejer på twitter för "jävla fittor", sitter i en podd och säger att han vill köra upp en yxa i fittan på sin kvinnliga chef och gång på gång beter sig som ett as, så försvaras han av sina (manliga) humorkollegor med att såna som han behövs.

Det är svensk manlig humor i ett nötskal.

De tycker att det behövs att nån "säger som det är". De tycker att det behövs att man vågar vara lite rå, lite tuff, lite hård. Och hey, jag älskar rått och ofint. Jag tycker att skämt om döda barn eller missfall eller död kan vara fruktansvärt roligt. Om det är roligt, det vill säga. Det är dessa män sällan.

Istället sitter de och häver ur sig könsord som att ordet fitta i sig ger en skrattattack. Newsflash killar: varken fitta eller kuk är sådär fruktansvärt roligt att man fnissar sönder sig efter att man lämnat mellanstadiet. Men det är ju också problemet, de har inte lämnat mellanstadiet. Det här är exakt som skolvärlden, när killar kastar sudd och petar på ömma bröst och kör in handen mellan benen. Det här är vuxenvärldens version av det. Man skriker fitta, kuk, knulla och väntar in skratten. Man har sitt trygga gäng av killar som håller med och ryggdunkar. Bra sagt! Du vågade skriva fitta till en tjej på twitter, Sverige behöver såna som du. Såna som liksom... rör om lite!

För i deras värld så blir det snävare och snävare. Först fick man inte skämta om bögar, sen inte om svarta, sen inte om transsexuella, sen inte om kvinnor... var ska det sluta? När ska man få vara ROLIG egentligen? Tja... när hade ni tänkt börja? En allvarlig fråga? När hade ni tänkt börja vara roliga? När tänker ni sätta era (enligt er egen uppfattning) knivskarpa intellekt i arbete? Om nån säger "det är inte okej att skämta sexistiskt" och din reaktion är "vad fan, får man inte skämta nu längre", fattar du inte hur dålig du är då? Om din reaktion inte är att tänka "jävlar, jag ska skriva de roligaste skämten som är råa och provocerande men ÄNDÅ inte är hatiska", varför tycker du att du är så himla bra på det du gör? Jag förstår verkligen inte?

Killarna längst bak i klassrummet suckade alltid "gud vad du är känslig" när nån sa ifrån. Och eftersom de ruled the school så var man rätt så chanslös. Alla tittade åt ett annat håll. Lärarna kanske sa ifrån, men alla visste att de inte heller hade nån direkt makt. Det var liksom... sanktionerat för dem att bete sig sådär.

Och då är det kanske inte jättekonstigt att Kringlans kompisar fnissar lite osäkert, eller glatt, när han säger att han vill knulla Åsa Linderborg till döds. Det är ju ändå lite kul va? Det är ju typ rått. Det är ju sånt alla vill säga men inte vågar. Men nu är ju Kringlan full och arg och vafan, det är ju kul! Det är ju lite som att skriva fitta till nån tjej, det pirrar liksom fortfarande lite att använda fula ord. Man har kommit igenom målbrottet och man har gjort nån slags karriär och man får kanske vara på TV och radio och är väl inte nu, eller någonsin, i underläge. Men ändå kittlar det lite när man i uppror mot de tråkiga feministerna som styr landet säger fitta. Tihi. Det här vågar inte ni göra va? Yxa upp i fittan, det har ni inte vågat säga.

"Ni förstår inte humorn", "ni är så känsliga" och "sluta vara så ängsliga" är alla pelarna som den här "humorn" vilar på. Det är kejsarens nya kläder. Det är ett idiotsäkert försvar, både när man tafsade på tjejer och nu. För vem vill vara den som inte förstår? Hur lätt är det att göra sin röst hörd när tio stora, starka killar står och hånskrattar åt en för att man inte fattar det genialiskt roliga att slå en pubertal tjej på de ömmande brösten? Vem blir lyssnad på när kompisarna till killen som gick alldeles för långt vrålar "men gud, slappna av"?

Så kamraterna är lika skyldiga. De som borde sagt ifrån och stopp. De som borde säga att det är helt oförsvarligt det Kringlan Svensson sagt. De som borde ta avstånd. De som inte gör det. De som fortfarande brölar "öh... kul ju!" när fröken kommer och ska skälla.

Och ja, han har fått sparken från en massa ställen nu. Men det är inte den viktiga markör som behövs. Det är en helt rimlig följd av de vidriga saker han har vräkt ur sig, men det är inte det avståndstagandet som är viktigt. Det är övriga manliga komiker som måste säga att vafan, vi står inte för det här. Vi tycker att det här är så hemskt att det inte finns ord för det. Vi tar det på allvar.

Men det gör de inte. De sluter upp bakom som det kompisgäng de alltid varit och alltid kommer vara. För att straffa ut sig ur den manliga gemenskapen behövs mycket mycket mer än att skrika att man vill knulla nån till döds. För att straffa ut sig från den manliga gemenskapen måste man bli mindre man. Och att skrika fitta, vara våldsam och hatisk - det är så manligt det kan bli. Därför premieras det. Därför lägger man tid på att försvara rätten att vara ett svin.

För inte fan lägger man den tiden på att skriva roliga skämt. De skämt som har finess, intelligens. Skämt som är roliga för att de är välkonstruerade, inte för att publiken skrattar chockat för att du skämtade om att ha sex med ett spädbarn. Den skillnaden förstår inte dessa män. Och därför kommer de heller aldrig komma längre än till nån halvkänd podd.

(Skoja bara. Klart de kommer. Mediokra män går hur långt som helst, särskilt om de har modet att skrika könsord. För det är ju SÅ KUL!)

Jag hoppas verkligen verkligen att Kringlan Svensson aldrig mer får jobba med humor. Att han aldrig hörs eller syns igen. Att han blir ett avskräckande exempel för alla som känner att det vore väl lite kul att vråla att man vill sexualmörda en kvinna ändå? Men så kommer det ju inte bli. Jag tippar på 2-3 månaders karens (om ens det), och sen är han tillbaka.

Det känns ju kul. Ungefär lika kul som deras skämt.

Jag ville bara sjungaaaaa aaaaa aaaaa

När jag var liten brukade min pappa lyssna på musik jättehögt. Sådär att det dånade ut längs med vägen vi bodde efter. Sådär att vi hörde det på långt håll. Så att rutorna skallrade och man inte kunde tänka en klar tanke. Efter ett tag fick han ett par sladdlösa hörlurar i present för att slippa förpesta vår tillvaro med John Fogerty eller vad det nu var han lyssnade på för tillfället.

Och jag hatade det då. Avskydde det. Men nu som vuxen kan jag så relatera. Det finns ju inget bättre än när musiken tar över allt. När man har så högt på att det känns som att kroppen vibrerar av ljudvågorna. När inget annat får plats än musiken.

I morse lyssnade jag på Håkan Hellströms version av "Visa vid vindens ängar" på så hög volym att jag fortfarande har ont i öronen. Det var säkert dumt, men crescendot i den låten ändå? Galet.


Sen började jag på en lista med låtar som har bra crescendo i sig. Den har än så länge kanske 15 låtar, allt ifrån opera till Queen till Celine Dion.

Jag kanske borde önska mig ett par sladdlösa hörlurar i julklapp.

Framtidsplaner

När man mår dåligt ska det vara bra att ha saker att se fram emot tror jag att jag läste. Så okej, jag funderar på saker jag skulle vilja göra.

Jag vill spela match med mitt lag för att sen sluta satsa på rollerderby. Pga hälsa, tidsbrist, tappad lust. Kanske ska jag börja rida igen? Jag skulle vilja börja spela teater igen.

Jag vill fira jul och ha en fin och lycklig jul som det brukar vara. Just nu känns det övermäktigt att ens fixa fram en adventsstake, men jag vet ju att jag kommer må bättre så fort pyntet är på plats om några veckor.

Jag vill dansa mer. Ha roligt med vänner mer. Inte låta olyckligheten ta över alla aspekter.

Jag vill byta bostad i Frankrike nästa sommar. Flyga ner, inte bila. Det går inte som barnen är nu. Eller som jag är nu. Trötta.

Jag vill klippa mig. En sån där liten grej som kanske gör stor skillnad. Å andra sidan har jag jättelångt hår för en gångs skull. Äntligen!

Jag vill få massa dyra skönhetsprodukter i julklapp, även om jag vet att det är dumt och ytligt att önska sig sånt när världen brinner.

Och så vill jag bli pigg och glad, kexchoklad. Typ.

Det är jag som är döden. Dö-dö-döden. (Jag hjärta Kulturens ABC)

Nuförtiden delas mina vänner och bekanta in i två kategorier: de som genast fattar vad jag menar när jag ropar "Är du BEREEEDD?" och de som tittar på mig som att jag är dum i huvudet. De förra har, liksom jag, upptäckt den superba podden "Kulturens ABC". De senare har alla avsnitt framför sig. Jag är lite avundsjuk på dem.

Nu kan ju vän av ordning påpeka att "är du dum i huvudet eller, de har ju poddat jättelänge?". Well, jag har ju inte gjort poddar. Har inte förstått mig på det alls riktigt, förutom den jag spelat in själv då. Men det där med att lyssna på när andra pratar? Nja...

Och sen så för en två månader sen så började jag ambivalent att lyssna på ett avsnitt av den där podden som alla i mitt flöde på sociala medier pratade om. Och nu är jag fast.

När jag säger fast så menar jag inte "jag lyssnar på varje nytt avsnitt och gillar det".
Jag menar att jag kan snart skriva en avhandling. Jag och en kompis har typ en studiecirkel? "Vilket avsnitt är du på nu? Jaha, ja visst var det kul när Cecilia sa så här...?". Jag lyssnar mig igenom alla avsnitt. Och när jag kraschade och låg och grät dagarna och nätterna igenom så stoppade jag in mina hörlurar i öronen och kunde skratta mitt i gråten. Så bra är Cecilia Suhaid Gustafsson och Cajsa-Stina Forsberg.

Vad är det som är så bra då? Ja, men vad är INTE så bra? Det är genialiskt. Högt och lågt avhandlas och personligt och privat diskuteras och ältas och så är klippningen så fruktansvärt bra. Och referenserna! Och humorn! Och dialekterna! Och vänskapen! Och intelligensen! Och värmen!

Ni ba: jaha, så när du sa att du typ stalkar dem så skojade du inte? Eh nä? Jag har ju blivit besatt? Jag har börjat följa dessa två kvinnor på alla sociala medier och typ... låtsas att jag känner dem? "Jaha, nä men kommer ni ihåg julen 2013 när ni fick det här i julklapp?". DEN nivån?

Okej, jag tycker kanske inte att ni ska nå upp till min nivå av crazy (i detta avseende eller något annat), men ni MÅSTE lyssna på podden om ni inte redan gör det.

Jag har frustskrattat högt på Hemköp. Jag har skrattat så jag gråtit på tåget till Göteborg. Jag har fnissat så högt i sängen att jag väckt min man. Jag har känt igen mig och ropat "MEN JA! EXAKT SÅ ÄR DET!" rakt ut i luften på promenaden. Jag har stressat folk att lyssna på exakt det avsnitt jag lyssnar på så att jag kan diskutera precis allt i det.


Okej, det var väl det jag hade att säga. Ni är dumma om ni inte lyssnar. Punkt slut.

Nu ska vi håna prettosnubbar!

I'm nothing special. In fact, I'm a bit of a whore. Nähä, bore var det visst. I alla fall: det är inte många talanger som vilar i denna kropp (däremot jävligt många åkommor), men om det är en förmåga jag besitter så är det den att hitta och håna prettosnubbar som tror att de är livets gåva. Töntradarn är strong in this one, det säger jag bara.

Obs. Det är för att jag själv är en tönt. Takes one to know one. Men riktigt såhär töntig som följande två killar är jag ändå inte.

Ni dansar på gravarna när ni klär ut er, tycker denna lille herre. Inte nog med att han inte gillar Halloween, han måste även berätta det så skitnödigt att man tror att han har skickat in en doktorsavhandling i snubbspråk, inte en debattartikel.

"Det faktum sätter griller, såväl som spöken, i mitt huvud. För de två ska skiljas åt.
Ordentligt. Det kan låta banalt och ovidkommande." 

"Faktum kvarstår ändå att Alla helgons dag och Halloween är två vitt skilda ting. För mig är den skillnaden väsentlig.


Vad jag däremot inte ber om ursäkt för är den försvinnande kunskapen om skillnaden. Jag kan inte med största ansträngning komma ihåg och räkna de gånger jag fått förklara skillnaden."

Såhär David Sundgren, som en fellow besserwisser till en annan: jag vet. Folk är korkade. De firar Halloween en hel vecka och fattar inte att 31 oktober är som 24 december: samma datum varje år. (8 april är också samma datum varje år såklart, och tillika även min födelsedag ifall någon vill skicka presenter. "Tillika" förresten? Herregud, jag har smittats av snubbspråket. Hjälp mig.)

I alla fall: folk har i regel ingen koll. Detta ger dig dock INGEN ursäkt att bete dig såhär. Läs detta avslut på debattartikeln:

"Sorg krockar med oss hela tiden. Därför ber jag dig att anstränga dig extra. Är det möjligt att ha Halloween-festen på fredag i stället?
Självklart är det okej att vara glad och fira – testa att ordna en fest för dem du saknar. Prata minnen och skratta på dansgolvet för dem. Men gör det utan maskerad. Hedra de som gått oss före genom att visa dig själv, utan någon mask.
Om inte det går, gör åtminstone en skiljelinje i ditt hjärta. För när allt ställs på sin spets är det du, och bara du, som kan döma dig själv."

1) Stör det dig i sorgen om några okända människor på en för dig okänd plats har en rolig fest? Bara för att du vill sitta ensam med ett tänt ljus och bara... vara djup?
2) Hedra de som gått oss före genom att visa dig själv, utan någon mask. Vänta va? HUR pretentiös får man bli? Är det ohedrande för min döda morfar om jag går på fest och klär ut mig till slutty sjuksköterska? Vari ligger kopplingen? VILLE DU BARA FÅ TILL EN FÖR DIG SNYGG LIKNELSE MELLAN VÅRT YTLIGA FESTANDE OCH HUR VI DÖLJER VÅRT INNERSTA JAG ELLER VAD ÄR POÄNGEN??
3) Skiljelinje i ditt hjärta? Dude, detta är inte lyrik 101 på folkhögskolenivå. Skärp dig.
4) Vem ska döma någon alls? Det är halloween. Gå på fest eller inte. Det är även Alla helgons dag. Sörj dina döda eller inte. DET FINNS INGET ATT DÖMA? Eller jo, dig dömer jag ju eftersom du är så skitnödig att du inte ens nöjer dig med att sålla dig till skaran som klagar på det "hemska" och "ytliga" med Halloween och att du inte ens kan vara normal nog att klaga på socker, utan klagar på SACKARIDER? Jävlar vad jag dömer dig. Detta är pinsamt.

Okej då. Nästa snubbe. Han är inte lika illa, eftersom det inte är en så kallad debattarikel. Men ändå. Det finns att rota lite i här också.

Jons drivkraft minskar familjens koldioxidutsläpp. Här vill jag lägga in en brasklapp. Eftersom det är en intervju kan det vara så att Jon inte alls är så douchig som han framstår, utan det kan vara journalistens fel. Jag vet inte. Jag får utgå från det jag har framför mig. Vilket är: tönt.

"Jon Fors har bestämt sig för att försöka leva ett liv utan bil.
Familjen Fors Stenberg i Örnsköldsvik har sin bil till salu och har precis inhandlat en ny elcykel med transportlåda.
– Bilen ska bort, det måste bara gå, säger Jon."

Min första tanke: okej, men du har ju en familj. Det är väl inte bara upp till dig om du vill förverkliga din bild av dig själv som en genomgod människa medelst pedaltrampande? Man får snabbt svar:

"– Min fru Linda är väl inte lika övertygad om att det här kommer fungera, men hon har i alla fall lovat att göra ett försök."

Okej. Så inte nog med att DU har bestämt att ni ska sälja bilen, DU har även sett till att hon blir uthängd i tidningen som Frun Som Inte Är Lika God Som Sin Man Men Kan I Alla Fall Försöka. Kul för henne. Har du tänkt på att din livsdröm att bli den bästa miljöhjälten någonsin kanske inte gäller henne?

"Det tar inte mer än 5-10 minuter extra att cykla 5 kilometer. Jag har cyklat varje dag i snart ett och ett halvt år nu och har helt slutat träna. Det funkar jättebra, jag sparar tid på att inte behöva fara ut och springa eller åka till gymmet.
– Kan jag sälja bilen så sparar jag tid på att inte behöva jobba ihop pengar till den."

Men. Din. Fru. Då? Jobbar inte hon? Om ni har köpt EN cykel för 45 000, hur ska hon ta sig runt? Om ni båda två måste lämna barn på aktiviteter? VARFÖR PRATAR DU BARA OM HUR DU SKA KLARA AV DETTA?

Nåja, missförstå mig rätt: vill du göra något för miljön och är beredd att offra din bekvämlighet för detta? Kul för dig. Förklara för mig varför du känner behovet att vara med i tidningen och berätta att DU minsann är så härlig att du CYKLAR, och samtidigt outar din fru som Inte Lika Miljömedveten. Det var bara det jag undrade.

Thank you for the music.

Just ja!

Det här med stand up ändå. Att jag hade glömt att det är så kul? Och jag tycker faktiskt att jag är bra? Är nu väldigt pepp på Jönköping om några veckor. Kanske blir det första gången jag bombar. Kanske inte. Peppen är stor i alla fall.

Det är roligt det här med att stå på scen. Jag är så fruktansvärt nervös innan. Och så kliver jag upp på scenen och ba "nej men just ja, här är jag ju trygg. Det här går bra". Tack alla år av teater som har fått mig att känna mig hemma i strålkastarljuset. Inte för att jag spelat så mycket teater med stora strålkastare, men man kan väl svänga sig med fina uttryck.

Det skulle ju vara ännu roligare (pun intended) att köra stand up om jag hade bättre manus. Alltså jag tycker att vissa delar av mitt manus är jätteroligt, men tänk drömmen att ha ett SVINBRA och supertight manus? Där är jag inte.

Plus: att skriva skämt är jättesvårt. Det är så många gånger jag känt att "här nånstans finns det något kul", men sen inte lyckats mejsla fram det så att jag får till den där roliga poängen. Att vara "rolig" är en sak. Att skriva skämt är en helt annan. Och jag är ju inte den som tycker att oneliners är något att kanske bygga en akt på, så jag vill ha längre grejer. Och då är det lätt att hamna i "berätta en rolig historia", vilket ju inte är det stand up går ut på.

Nåja. Jag har i alla fall ett jätteroligt skämt om missfall. Det får jag vara nöjd med.

Hej igen - om kroppsångest och magtröjor.

En vecka sen sist. Det här med bloggandet får det väl ta ett litet tag att komma tillbaka till antar jag. Oh well.

Jag har en fundering kring det här med att klä sig som tjock. Jag jobbar ju ofta (absolut inte alltid) på att försöka dölja problemområden. Eller ja, nu tycker jag ju typ att hela min kropp är ett problemområde, men ändå. Det värsta är magen, som efter tre barn liksom har stannat i ett stadium av typen "gravid i sjätte månaden". Och då kan man välja att bara "fuck it, det är ju såhär jag ser ut" och köra på ändå, eller försöka dölja. Och jag gör lite varierat, beroende på humör, lust och vikt, men kan jag dölja så gör jag ju.

Och nu ska jag ut på lördag och har köpt en ny magtröja (ja alltså de visar aldrig mer än typ 5 cm precis under brösten, så magtröja kanske är fel ord) och har tänkt ha den med en förlåtande kjol, men då känner jag mig tråkig. Det skulle vara mycket snyggare rakt framifrån med en tightare kjol, men ser nån mig i profil så riskerar jag då att inte bli serverad alkohol pga gravid. Typ.

Jag tycker att det är jättecoolt med kvinnor som orkar och vågar skita fullständigt i att se behagfulla ut och bara köra på. Jag har inte nått dit än. Jag vet ju att jag ofta klär mig rätt vågat ändå "trots" min kroppsform (herreguuud vad jag hatar att jag är så hjärntvättad kring detta), men har ändå väldigt mkt tjockisångest väldigt ofta. Och egentligen vill jag slippa det. Jag vill kunna ha exakt vad som helst utan att bry mig.

Men så vill jag att folk ska tycka att jag är snygg också. Jag kan inte komma ifrån det. Jag vill vara stereotypt snygg. So shoot me.

JAG HATAR ATT BEHÖVA FÖRHÅLLA MIG TILL HUR JAG SER UT.

Tja, det var väl bara det.

(Update: det blev kort och utsvängd kjol. Jag kände mig bekväm och fin och hade kul. Lite väl mkt tequila bara.)

Eh... vad gjorde jag nu?

Jaha, så nu har jag kanske signat upp mig för TVÅ standup-tillfällen i höst? Jag som inte har kört på ÅR, förutom en roast av en kompis. Jag som inte har stått på en scen på jättelänge? Jag som redan är full av ångest och oro?

Om en vecka ska jag köra på en rookiescen på en restaurang här i Örebro. Känner mest: panik och skrik och så ska det ju bli väldigt kul också. Ändå. Jag tycker ju att det är roligt. Sen, när det är över.

Eller ja, när jag står där på scenen och folk skrattar är det ju också kul. Inte när de inte skrattar.

Jag vet inte hur jag kommer göra med rollerderbyn framöver, så jag försöker plocka upp lite gamla hobbies. Jag älskar derby massor, men just nu funkar det inte så bra för mig. Problem med benhinnor och tid och sjukdomar hit och dit gör att jag inte riktigt känner mig hemma inom rollerderbyn längre. Antingen är det en svacka (hoppas det!), eller så kanske jag får inse att man inte kan satsa massor på en sport när livet i övrigt kräver en hel del. Och då är det ju bra att inte stå där tomhänt sen. Utan något att ta sig för. Så jag tänker på ridning igen och börjar ta upp standupen och funderar på andra grejer som jag tycker är kul. Man ska inte satsa allt på ett kort, som de säger. Så länge man inte satsar på mig så är jag nöjd, särskilt om jag slipper få det i håret.

Små larviga saker att skämmas över.

Noa har en kompis här ca varje dag nuförtiden. Jag gråter av glädje eftersom han, likt mor sin, inte direkt har varit bortskämd med vänner som vill umgås. Men nu är en kompis här varje dag från 16 - 20, men barnet vägrar äta här. Jag vet inte om han är nervös eller ogillar vår mat eller vad det nu är, men äta vill han inte.

Och jag känner ju egentligen att fine, ät inte då. Om det inte vore för att jag inte vill uppfattas som såna där psykföräldrar som ba "Ellen, nu ska Karin äta, så du får vänta på hennes rum". Det är så sjukt snålt. Vem GÖR så? Och nej, det handlar typ aldrig om att inte ha råd, för de familjer där man inte har råd så delar man ju ändå.

Men nej nej. Sitta på rummet och vänta ska man göra. Liksom... va? Skärp er. Det är så stört.

Och jag tänker att när nu detta barn varje dag kommer hem och svarar "nej" på frågan "har du ätit kvällsmat", så verkar vi vara just såna föräldrar. Hej, vi bor i en etagevåning i city (visserligen Örebro, men ändå) men har inte "råd" att ge er unge en portion spagetti.

Det är så jävla pinsamt. Ska tvångsmata ungen nästa gång han kommer hit.

Och så undrar jag varför min unge har svårt med kompisar...

Ångest är min arvedel

Såna här helger när det är strålande sol ute och instaflödet fylls av utflykter i skog och mark eller till härliga sjöar eller vidsträckta fält, då får jag panik. För jag ligger hemma sjuk i soffan. Eller så är jag ensam med tre barn och trött. Eller så är något barn sjukt. Det känns som att jag tillbringar 90% av min lediga tid med barnen hemma och är gnällig och jag VET att jag inte kan skylla på nån annan än mig själv, men ändå.

Jag blir ledsen. Jag vill också ha varit iväg på härlig helgutflykt, men jag tar mig inte för det ensam med tre barn, jag gör det bara inte. Och visst, idag är vi båda två lediga samtidigt men då är jag sjuk. Och så är det alltid nåt som ska fixas. Eller nån grej som nåt barn ska på. Och så har helgen gått utan att något vettigt har gjorts och jag känner att jaha, nu är det måndag igen och det enda jag har gjort är sett klart sista säsongen av the office.

Jag vill inte riktigt ha det såhär, men även om jag hade varit frisk finns det liksom noll ork till att dra ihop något mer än att... vara. Då är det bättre att bo i hus. Lediga dagar när det är fint väder och man inte orkar göra något aktivt, då är en trädgård att köra ut barnen i bra att ha. Å andra sidan spelar det ju mindre roll, eftersom alla mina ungar ändå varit ute stor del av dagen idag. Det är jag som suttit fast inne.

Och jag är ju sjuk. Så nej, jag är inte logisk. men jag tycker synd om mig själv. Och har söndagsångest deluxe. Eller livsångest. Eller vardagsångest. Mycket ångest nu är det.

Ute skiner solen. Jaha, det var ju kul för den.

Rollerdisco baby!

Igår hade vi rollerdisco. Det var fantastiskt. Jag var DJ ett tag och det var sjukt kul. Hade peruk och var oväntat snygg. Och åh, stället vi var på. Som GJORT för rollerdisco! 

Idag är jag hemma sjuk ensam med två barn. Mina bihålor exploderar snart. Jag får titta på bilder från igår och tycka synd om mig själv under en filt hela dagen. 

Sidenote: varför är det alltid fint väder när jag är ensam sjuk hemma med barnen? Strålande jävla sol idag. Såklart. 

Vad är "clean eating"?

Okej så Katrin Zytomierska var på TV och hävde ur sig lite skit mot tjocka, om man med lite skit menar att hon var bat shit crazy. Jaja, vad mer är nytt under solen?

I alla fall så stötte jag i det här sammanhanget på uttrycket "clean eating" och funderade väl lite på vad det kan vara? Tvättar man morötterna extra noga innan man äter dem? Kokar pastan i destillerat källvatten? Silar grädden innan man gör sås? HUR TVÄTTAR MAN MAT?

Så jag googlade. Nähä, man ska inte göra maten ren som i "inte smutsig" utan man ska äta ren mat som i "vi som följer detta är ätstörda". Skönt med en förklaring.

Första träffen jag fick var Katrin Z men eftersom jag inte vill ge henne några klick (alltså nej, jag gillar henne inte men å andra sidan har hon legat med både Alex Schulman och Bingo Rimér så jag antar att hon har fått lida för en livstid) så tog jag nästa träff på listan.

"Vad är clean eating"?

Här är ett exakt citat:

"Till att börja med så vill jag vara tydlig med att ”clean eating” inte är någon diet, utan snarare en filosofi och en livsstil. Inga näringsämnesgrupper är förbjudna, men man eftersträvar att äta livsmedel i sin ”renaste” form. Det vill säga att du exempelvis väljer en färsk majskolv framför en tallrik cornflakes, eller en färsk tomat framför ketchup."

När jag läste detta fick jag göra en paus för skratt i ca tio minuter. Jag skojar inte. Jag fick tårar i ögonen. Varför? För att jag såg framför mig en tallrik fil... med en majskolv. I vilken värld är en majskolv ersättningsvara för cornflakes? Eller vice versa? Hur tror dessa människor att vi som ägnar oss åt "dirty eating" äter? Slänger på lite cornflakes på grillen, för majskolvar är ju så avancerade? En god capresesallad = lite basilika, mozzarella och... ketchup? Mmm... jag vet vad min nästa lunch blir.

 Nästa citat: "Jag har tidigare haft ett ganska ångestfyllt och förvirrat förhållande till vad jag skulle stoppa i min mun (inte så konstigt med tanke på alla motstridiga råd vi bombarderas med dagligen)."

Alltså jag vet inte. Det är 2015. Jag tror att det är rätt okej att gilla både och? Morötter eller gurkor SÅVÄL som hallongrottor? Avlångt och hårt eller vått och mjukt. Vi gillar olika. Du behöver inte välja.

Och så detta: "Jag upplever också att det är väldigt lätt att hålla vikten när man äter ”clean” då du inte behöver tampas med något sug efter socker, fett och salt." 

Ok, låt mig se om jag fattar det rätt. Om jag börjar äta hackad tomat istället för ketchup på mina köttbullar, då kommer jag radera mina kroppsliga funktioner helt? Så himla fascinerande. Alltså jag är ledsen, men att vilja ha socker fett och salt kallas att vara MÄNSKLIG, vi är liksom gjorda för sånt. Det är klart att man kan bli hjärntvättad och tro att bark är lika gott som chips, men det är fan inte NATURLIGT. Nu tycker jag ju personligen att "naturligt" är fullkomligt ointressant, men dessa muppar brukar ju alltid hävda att naturligt är bäst och därför så hånglar de upp en rå potatis snarare än får en orgasm av chips. Det är deras val. Men jag som faktiskt ger rimlig energi till min hjärna kan ju upplysa om att gå igenom livet osugen på socker, fett och salt är 1) väldigt tråkigt för allt gått är ju fett och salt eller sött? och 2) inte alls särskilt naturligt.

Jaja, lite mer riktlinjer här då:

"Men vill man äta ”clean” är det några saker man bör äta mindre av; mat som är processad, raffinerade produkter som vetemjöl och socker, hel- och halvfabrikat, tillsatser, kemiska smakförstärkare och färgämnen. När det gäller tillsatser finns det en enkel tumregel man kan använda – om du inte kan uttala orden som står på ingredienslistan ska du inte äta det heller."

Så mycket att peta i här. Var ska jag börja? Okej såhär då:

Vetemjöl och socker ska undvikas så mycket man kan. Okej. Det är ju vitt och farligare än kokain men JÄVLIGT mycket tråkigare att snorta (tror jag, jag har aldrig provat, mest pga tillgänglighetsbrist så om ni vet nån som...). Man får inte ens en sockerkick eftersom det är en myt. Vad händer då? Jo man dör. Å andra sidan gör vi ju alla det till sist och de som undviker mjöl och socker kanske lever två år längre, men fy fan vad värdelöst att leva dessa två år om man ska äta ångkokt broccoli på vägen dit? Alltså seriöst, varför denna besatthet av att bli så gammal som möjligt? Jag lever ju hellre till 85 än till 95 om jag slipper späka mig med morotsstavar och umgås med folk som tycker att "clean eating" är ett rimligt begrepp. Fatta när man sitter där på ålderdomshemmet och massa aspigga 90-åringar springer omkring i korridorerna och yrar om hur jävla gott det är med rå blomkål? Ättestupa har väl aldrig känts mer välkommet.

I ALLA FALL: tillsatser kan man ju jaga om man saknar en rimlig hobby. Det finns alla möjliga saker att sysselsätta sig med om man tycker att livet är tomt. Jag skulle personligen kanske föreslå onani istället, men alla gör vad de vill med sina gurkor. (Insert skämt om dirty vs. cleana livsmedel här.)

Men alltså, alla tillsatser är liksom inte av ondo. Konserveringsmedel är till exempel rätt smidigt, men nu har folk börjat hata på alla tillsatser och vad får vi av det? Jävligt mögligt bröd. Många tillsatser finns dessutom i naturen, men liksom lilla Linné gav blommor latinska namn har många ämnen andra namn än typ "krossade löss" och så får folk panik och ba "TILLSATSER ALERT ALERT!" fast egentligen får de i sig samma sak bara de pussar sina förskolebarns blonda hjässor.

Jag gillar även detta: "Om du inte kan uttala orden som står på ingredienslistan ska du inte äta det heller". BRA regel där. Saker som är lätta att uttala: arsenik. Inte så svårt va? Bly? Svinlätt! Saker som är svårare att uttala: askorbinsyra. (Nu tycker jag det kanske inte är svårt, men jag har ju å andra sidan gett min hjärna energi till att utvecklas, jag vet inte hur det funkar om man ägnar sig åt att äta matvete dagarna i ända). Askorbinsyra är svårare än bly. Askorbinsyra är c-vitamin, men hey, vem bryr sig om detaljer?

Alltså jag orkar inte. Det är så dumt så dumt. Och det här är det roliga: dessa människor klappar sig på ryggen och tycker att de är så himla DUKTIGA och SMARTA som har löst livets stora gåta: hur kan man krångla till det episka fuckup som är livet så att man inte bara måste uthärda det, utan även uthärda det utan chips och godis?

Och liksom ja, det är trendigt att tänka på vad man äter. Men man menar ju inte att TÄNKA på vad man äter, man menar att reglera och kontrollera vad man äter. För jag tänker på vad jag äter hela tiden. Jag tänker på att imorgon till lunch ska jag nog äta rökt makrill. Det är jäkligt gott. Pizza är också gott, det kanske det blir på lördag. Smaskigt. Titta vad jag tänker på det.

Men det är ju inte det man menar. Man menar att vara besatt och se sin kropp som ett projekt. Ett projekt som vinns av att vara smalast och leva längst. Vilket återigen för mig till frågan: varför? Men vad vet jag. Jag visste ju inte ens vad clean eating var. Vilket jag, såhär i efterhand, helst inte hade vetat. Jag blir så ledsen av att tänka på barnen till dessa föräldrar som får växa upp med en majskolv till fredagsmyset istället för popcorn. En kokosnöt med ekologisk kakao på istället för en chokladboll till fikat. Vindruvor i godispåsen.

Frukt är inte godis, dumjävlar. Fast å andra sidan lär de ju inte äta frukt heller. Fruktos (fruktsocker) är ju faktiskt en tillsats i många livsmedel, och tillsatser ska man ju undvika som pesten.

Nu ska jag dricka cola zero. Det enda "rena" i den produkten är vatten. But I'm a dirty girl...

Vem vare som kom på denna urbota idioti?

När man är jättejättetrött och bara vill lägga sig ner och gråta och sen står inför tisdag till torsdag ensam med barnen och deras aktiviteter och mina aktiviteter och jag fattar inte varför vi lever i kärnfamiljer. Jag fattar inte varför man vurmar för det så mycket?

DET ÄR JU IDIOTISKT!

Ba nej, nu ska ni bo 4-5 personer i ett hem och slita er utbrända med handling, matlagning, skjutsning och så vidare. Samtidigt ska familjen två hus bort göra likadant, och nästa familj. Och så ska släkten vara utspridd och vänner bo ensamma även om de inte vill vara ensamma och så ska det saknas vuxna i en familj och saknas barn i nästa familj. Så ska vi ha det. Några blir deprimerade av ensamhet och andra deprimerade för att de aldrig får en stund ensamma. Detta ska vi värna. Såhär är det NATURLIGT ATT LEVA för när vi bodde i grottor så satt ju alla ensamma i varsin grotta och så samordnade man aldrig att ta barnen till forsen för veckans fiskelektion. Var familj för sig. Det fattar ni väl att det är naturliga och äkta och rätta. Låt föräldrar gå på knäna för all del, men fucka inte med kärnfamiljen. Våga inte!

Sen så vågar folk påstå att det är för att folk lämnar kärnfamiljsnormen som gör att många är ensamma? Ba "folk skiljer sig så lätt nu för tiden, klart att man blir ensam". Eh nä? Om man slutar isolera sig i små små öar av föräldrar och barn och kanske nån mormor som hälsar på så skulle ju fler inkluderas. Mindre ensamheter, i olika konstellationer.

Ifall jag lever som jag lär? Eh nej. Jag orkar knappt gå ur sängen på morgonen. Jag har inte tid eller ork att utmana rådande samhällsnormer. Men eftersom jag har en någorlunda fungerande hjärna trots bomull pga stress och trötthet så kan jag ju se att det här är helt stört. Stört, I tell you!

Högt och lågt.

Igår kväll var jag ledsen eftersom jag ÅTERIGEN missade träningen. Halsont. Jag kommer inte kunna spela några matcher i vårt seriespel, den saken är klar. De träningar jag kommer till kan jag knappt vara med på pga benhinnor och om benen skulle kännas okej så är jag sjuk.

Så jag tyckte synd om mig själv. Hade haft en jättedålig dag hela dagen och ville bara tröstäta lite godis och se på serier. Så jag instagrammade en bild där jag klagade av mig lite och avslutade med att jag inte ens har råd med godis förrän barnbidraget kommer.

Och. Då. Swishade. En. Tjej. Mig. Pengar.

Pling! sa det i telefonen och så fanns det en hundring på kontot med uppmaningen "köp godis". Vem gör så? Så himla fint! Jag började storgråta där i badkaret (ja, kanske lite extra känslig when krasslig) och sen fick min man gå och köpa polly och cola till mig. Och sen såg jag Paradise Hotel och allt kändes helt okej för en stund.

Imorgon åker jag till Gbg. En kompis fyller år och jag har lovat att roasta henne men lyckas inte få ihop nåt bra manus. Såatteh... det kanske jag borde ägna lite tid åt. Möjligtvis. Några tips på roliga skämt om en människa ni inte känner? Nähä? Okej då.

Återgår väl till att skriva "skämt" då.

Vad önskar du att du hade vetat om att få barn? (Önskerubrik)

Åh, jag är inte sån att jag tror att man måste göra si eller så för att man har fått barn. Vissa krånglar till det så förskräckligt och jag ser verkligen inte poängen med det. "Vi kan inte lämna hemmet för att Fifi måste sova klockan 18." Okej, gör så ni men skyll inte på barnet sen när ni fått ett tråkigt liv. Det är bara ert eget fel.

Men här är väl några grejer då:

- Man behöver inte barnsäkra en bråkdel så mycket som folk säger. Barn har i alla tider överlevt utan skumgummi på bordshörnen och hjälmar när de lär sig gå. Skärp er. Ni vet inte bättre än evolutionen och har mänskligheten levt såhär länge tror jag att vi klarar oss ett tag till. (Obs! Ska inte blandas ihop med typ "när jag var liten hade vi inte ens säkerhetsbälte och vi överlevde ju" för att eh... de som inte överlevde är ju inte här och kan vittna om annat, dumjävlar.)

- Man. Behöver. Inte. Amma. Det är inte en stor grej. Vill du så gör det, vill du inte så gör det inte. Ersättning är ett fullgott alternativ. Amning är en ENORM källa till ångest och problem första tiden med bebis. Känns det jobbigt? Skit i det. Det är inte svårare än så!

- Man behöver inte umgås med andra föräldrar. Ju snabbare du inser det desto bättre. Visst, får din bästis barn samtidigt som du? Good for you. Men tro inte att det är bra för barnet att du börjar umgås med nån från föräldragruppen som tror på "lite lätt aga". Barn klarar sig utan jämnåriga kompisar innan de börjar förskolan och efter det får de leka av sig de timmar de är där. Barn klarar sig sämre ifall deras föräldrar hamnar på psyket för att de måste umgås med den enorma begåvningsreserv som är Andra Föräldrar.

- Ditt barn är inte ditt liv. "Jo men..." nej. "Fast alltså..." nej. "Men jag tycker..." nej. Om du helt plötsligt inser att dina barn är ditt liv så får du göra om och göra rätt. De kanske är anledningent till att du fortfarande är vid liv - så kan det vara. De kanske är anledningen att du tar dig upp ur sängen på morgonen - så kan det också vara under en period. Även föräldrar har rätt att må dåligt och hantera detta på bästa sätt de kan. Vad som man inte har rätt till är att som välmående vuxen person låta sitt liv kretsa runt ett oskyldigt barn som inte har bett om att bli mammas (för det är sällan pappas) enda syfte och mening med livet. Det är ohyggligt oförskämt att utsätta era barn för den pressen. Sluta genast!

- Ta med barnet ut, livet blir enklare då. Japp, det är skitjobbigt att dra med en kolikbebis hem till den där kompisen som vill ses, men har du ett barn med ont i magen kan det vara skönt att få ta en kopp kaffe och låta en utvilad människa bära barnet som har ont i magen. Får du inte sova och tror att du ska ta fel spårvagn så fort du lämnar hemmet så kanske det får vara värt det för att få se vuxna människor ett tag och inse att nej, du har inte blivit galen - det ÄR så att ditt liv just nu är skitsvårt och alla andra runt omkring dig har det lättare. Konstatera det, köp choklad, ta rätt spårvagn hem. Och så vidare. Inget blir bättre av att man isolerar sig. Och har man varit iväg på en middag en kväll TROTS att det kändes oöverstigligt svårt så kan man med gott samvete sen stanna i sängen hela dagen efteråt. För bebisar vill inte gå till en lekpark. Njut av denna lilla stund i livet för kommande år kommer du stå och gunga ditt barn oftare än du vill veta.

- Du får tycka att ditt barn är fult. Vissa ungar är fula. De är lika underbara för det, bara lite mindre bildsköna. Det finns inget samband mellan din förmåga att älska ditt barn och din förmåga att se att hen inte kommer vinna en skönhetstävling de närmsta åren. Vilket ju bara är bra för skönhetstävlingar för barn är nåt för psykopater. Du får också tycka att ditt barn är gnälligt. Eller bortskämt. Eller fruktansvärt dåligt på fotboll. Eller något av en översittare. Let's face it: barn är sina egna människor. De är inte små tomma behållare där vi trycker in de värderingar och personligheter vi vill att de ska ha. De är sina egna. Och vi behöver inte tycka att allt med dem är det gulligaste som finns, det är okej. Vi älskar dem ändå. Det är föräldraskap.

- Glöm allt du alltid tänkt och sagt om mutor. Mutor är din vän. Tv/ipad är din vän. Muta på. Stöter du på en förälder som har barn och fortfarande fördömer mutor, vänd hen ryggen. Såna quislingar har vi inget till övers för. Mutor däremot. Mmm... mutor.

- Vi är alla fruktansvärt kassa och kommer orsaka att våra barn kommer behöva terapi. Utgå ifrån det och se det som en bonus om du slipper betala terapin, då blir ditt liv lättare.

Okej, nu blev det här mer "det här tycker jag att du ska veta om att få barn", mer än vad jag önskar att jag hade vetat. Ja ja, det får duga det också.

En torsdagskväll

Största barnet sitter och spelar nåt Fifa på ipaden bredvid mig. Mellanbarnet ligger i andra soffan och lyssnar på ABBA. "Åh vad jag vill se dem på riktigt nån gång, vad tråkigt att det inte går!" Men Dancing queen var inte bäst, utan Mamma Mia. Tydligen.

I ena örat upprörda diskussioner om vilken spelare som är bäst och varför det inte blir mål. I andra örat tuggummituggande och frågor om vilken Katy Perry-låt jag tycker är bäst.

Jag spelar ett nostalgispel och svär högt och länge när jag dör. Barnen skrattar åt mig. "Visst tänkte du säga det som finns mellan benen fast det fula ordet?". Ja.

Nu pratar vi om att i "Take a chance on me" låter bakgrundstakten som introt till Bröderna Lejonhjärta.

Vi har det fint ibland också.

Tv-serietips!

Okej, så jag har äntligen upptäckt geniserien Rita som finns på Netflix.

Ja, den är dansk men ge den en chans. Den är nämligen vansinnigt rolig, skarp, smart och bra. Och visst, huvudkaraktären blir ibland liiite för endimensionell men i övrigt finns det väldigt lite att klaga på. Den har till och med bra barnskådisar. När hände det senast va? Inte i nån av de serier jag ser i vanliga fall kan jag ju konstatera (looking att YOU Lily i Modern Family).

Men det allra allra bästa är att den utspelar sig i en skola, och att man får se lärarnas kamp mot de absolut VANSINNIGA föräldrarna. Som pappan som säger att socker är värre än heroin inför barnets klasskompisar. Föräldrar som vill dela ut eget läromaterial. Och man vet, man VET, att dessa finns i verkligheten.

Andra föräldrar är det absolut värsta med att ha barn. När man måste stå ut med deras neuroser. Med deras knäppa idéer. Med att de låter sina barn göra vansinniga saker eller hämmar sina ungar så att det går ut över mina.

Alla som har varit på ett föräldramöte känner igen de där jobbiga föräldrarna i Rita. Alla kan skratta åt deras patetiska tro på att lärarna är där för att göra just DERAS barn till en glimmande enhörning. Och kan man inte relatera så är man antagligen den svinjobbiga föräldern och borde rannsaka sig själv.

Rita alltså. Se! Om jag inte var sist i världen på den serien då...

Strejk

Jag tror inte att jag kan göra det igen. En hel vinter till av att inte kunna ta mig till och från förskolan utan att dö.

Såhär: på vintern går det inte att cykla pga isiga cykelvägar som knappt går att gå på. De är svinjobbiga att köra vagn på eftersom det är slirigt och halkigt och snövallar överallt. Och så visst, ungen är 4.5 år, men att hon ska gå själv finns inte på kartan eftersom hon både är lat och envis och jag inte har två timmar på mig varje morgon.

Och jag tror inte jag orkar det. Idag sjönk jag ihop på golvet i hallen på förskolan och grät när jag tråcklade på henne regnkläderna. Och visst, jag är sjuk, men det var också första höstdagen. Jag vet ju att jag har x månader av snö/slask/is framför mig. Flera månader av ren och skär ångest varje morgon för att det är så JÄVLA JOBBIGT att lämna barn. Det är inte okej. Det är för mycket.

Och ja, i jämförelse med Syrien är det ett extremt i-landsproblem blaha blaha men jag fattar verkligen inte hur det ska gå. Hur ska det funka? Hur ska jag orka?

Folk som har barn på bilavstånd och bil i garage fattar inte hur ENORMT lätt de har det. Vill jag bara påpeka. Två år till, sen får hon gå med sina syskon. Jag kan inte vänta. Jag kan inte vänta.

Veckans matlista

Jaha jag är döende i förkylning. Tyck synd om mig tack. Har legat under ett täcke hela dagen och gråtit och varje gång jag tänker på hur mycket jag har att göra på jobbet får jag nån slags panikreaktion. Men jag kan ju inte göra nåt åt det. Jag är ju fast här i min kropp, som är sjuk.

Den enda nytta jag har gjort idag är att skriva matlista. Och den blev värdelös eftersom jag mår illa pga förkylningen och då har noll fantasi. Oh well.

Tisdag: Mac & cheese med falukorv
Onsdag: Laxburgare
Torsdag: Halloumi stroganoff
Fredag: Kycklingenchiladas
Lördag: Våfflor till barnen, sushi till oss vuxna.
Söndag: Fisksoppa med saffran och vitlöksbröd

Tja, det var väl det. Nu ska jag återgå till att svettas under ett täcke till Project Runway.

Tyck synd om mig tack!

Ni vet hur ens barn fyller år och man har infört att alla tar ledigt och födelsedagsbarnet väljer aktiviteter hela dagen och så väljer ungen äventyrsbad så man måste tillbringa 3-4 timmar i baddräkt (!) med vattenrutschkanor som gör en åksjuk och svintrött och illamående? Det var jag i fredags.

Ni vet hur ens barn vill ha ett badhuskalas, så helt plötsligt står man där och har hyrt en simhall och tillbringar ÅTERIGEN flera timmar i baddräkt, men denna gång bland påklädda föräldrar till klasskompisarna och sen när man kommer hem så är det bara att byta om och sminka sig fort för sen är det tequila och dans som står på schemat och eftersom man har noll motståndskraft efter två dagar på badhus blir man jättejättefull? Det var jag igår.

Ni vet hur man blev jättejättefull kvällen innan och sen vaknar superbakis och bara hinner upp för att klä på sig för att det är inbokad släktkalas (!) klockan elva (!!) ute i sommarstugan som ligger en halvtimme med bil bort (!!!)? Det var jag idag.

Ni vet hur man börjar känna lite ret i halsen nån gång runt lunch, och sen blir det stadigt värre så att ju senare det blir desto sämre mår man och nu är klockan nio och man gråter av smärtan i halsen och av feberkänningarna och av att man inte ens kan andas utan att det gör ont och svälja ska vi inte prata om? Det är jag nu.

Så nej. Jag är inte på topp denna söndagskväll.