Lilla stora.

Så himla liten en nästan-sjuåring ändå är på det där stora röntgenbordet. Med maskiner överallt och sköterskan i skyddsdräkt. Och så jag, i rummet innanför, med ett barn på höften och ett barn som smått skrämd tittade in på storebror som låg där och böjde på höfter och ben inför varje ny röntgenbild. 

"Det är ju inte otäckt om man har gjort det förut och vet att det inte gör ont". Han har rätt. Att röntgas är en rätt så okomplicerad och enkel sak, särskilt om man har anlag för att vilja samarbeta och hjälpa till. Vilket han ju har. Men för mig var det rätt obehagligt. Min magra, tunna lilla förstfödda på den stora britsen, alldeles ensam med alla maskiner. Och då handlar det inte ens om någon allvarlig åkomma, så jag behöver inte oroa mig för resultaten heller. 

Men ändå. 

När vi var klara fick han stora skopor med beröm (och även jag fick en slev komplimanger åt mitt håll) och tre klistermärken. Sedan glass i kiosken. Jag unnade mig dock ingenting, och jag tror nog helt ärligt att upplevelsen var läskigast för mig. 

Hit och dit och hem igen.

Jobba jobba barnet sova
Jobba undan vill jag lova
Barnet vaknar, äta mat
Duscha bebis, diska fat

Gunga gunga liten tjej
Klappa lilla hästen, hej!
Promenera, komma hem
Och sen åka direkt igen

Röntga röntga liten kille
böja, bända som sköterskan ville
Klistermärken, sedan glass
Smälter i bilen i stora lass

Hacka hacka morot nu
Säg till barnen "smaka du"
Smaka, grina, ät sen bröd
Denna soppa blir min död

Snora snora sedan pang
bihålsvärk av högsta rang
Däcka soffan, sov sen visst
Barnen kom i säng till sist

Önska önska något mer
än det utbud teven ger
Vilja mycket, orkar ej
Tror jag går och lägger mig

Olika sorters skräck.

Igår vågade jag knappt logga in på mailen för att dubbelkolla när jag egentligen har deadline på en artikel. Som tur var är det inte nu på fredag, som jag i ett skräckfyllt ögonblick inbillat mig.

Sedan läste jag vidare i den otäcka bok jag köpte i söndags, och drömde så klart mardrömmar och vaknade kallsvettig mitt i natten.

Det är utmattande att leva med alla känslor på utsidan vill jag bara påpeka. Jag ska bli en sån som stänger allt inom mig och inte reagerar på något. Det kanske inte är så sunt, men då slipper jag i alla fall vakna livrädd mitt i natten.

Och så ska vi ju äta den här veckan också.

Grillad smörgås med mozzarella, stekt kyckling och grillad paprika.
Morotssoppa med squash.
Spagetti med köttbullar, mormors recept. Världens bästa recept! Hojta ifall ni vill ha.
Tom Kah Gai-soppa (bas från burk) med nudlar, grönsaker och tofu.
Nachotallrik med vegfärs.
Smördegsknyte med örtmarinerad kyckling och brieost. Klyftpotatis.
Laxburgare med aioli.

2 kyckling, 1 fisk, 1 nötfärs och 3 vegetariska. Rätt okej ändå.

Banne mig, så gör jag!

Idag tog jag med mig alla tre barnen och åkte och handlade. Jag tycker att det är viktigt att göra det ibland, av många anledningar. Jag ser det helt enkelt som en mycket värdefull möjlighet för mig att vara pedagogisk och lära mina barn saker. Om det gör mig präktig, så fine. Jag är stolt över den jag är, banne mig!

Jag passar på att lära dem:

- Hur maten produceras. Vi kan stå vid mjölet och prata om hela vägen från ax till limpa, eller så kanske jag tar fram ett bra paket glass och förklarar varför de inte får äta den sämre varianten. En gång när vi stod framför lösgodiset började Emmy gråta för att jag förklarade att man får cancer av sån mat, men må så vara. Bättre att de är livrädda för färgämnen och tillsatser än motsatsen, brukar jag säga.

- Hur människor fungerar. På den stora affären där vi handlar ser man alla samhällsklasser. Ibland följer vi efter någon lite snobbig familj och så visar jag skillnaden på maten som ligger i deras vagn och den mat som ligger i någon sunkigare familjs vagn. Vi pratar om klass och inkomstklyftor och så förklarar jag varför vi måste smussla med falukorven för att inte uppfattas som arbetarklass. Noa har blivit ytterst duktig på att prata högt när han nämner linser och bönor, men viska så fort det handlar om tacos. De lär sig så fort när de är små att det är härligt att se!

- Tillgång och efterfrågan. Givetvis kan vi inte dra hela och invecklade ekonomiska system, men jag förklarar varför viss mat är dyr och viss mat är billig. Jag förklarar lite om modellen med stormarknader och hur de har slagit ut lantaffärerna som fanns ute hos oss förr. Ibland låter jag ungarna slänga lite bananskal på golvet för att liksom markera att vi egentligen tycker att stormarknader är av ondo. Det ser jag som en lektion i civil olydnad, och det är faktiskt också något jag tycker är viktigt. Och det står jag för!

- Alla är olika. Herregud vad mycket fula, konstiga och märkliga människor det finns på affären. Ungarna märker inte sånt särskilt ofta, så jag pekar ut alla kufar åt dem. Så att de lär sig att det finns olika sorters människor; fula, vackra, rika, fattiga, långa, korta, tjocka och smala. Sedan förklarar jag mycket pedagogiskt att alla är lika mycket värda. Det är, enligt mig, väldigt viktigt att med ord förmedla vad man vill få fram. Det är bara då barnen lyssnar. När de ser vad man som förälder GÖR istället för vad man SÄGER så lyssnar de ju inte. Det säger sig självt. Och jag vet inte om ni hade tvivlat på det här, men jag är ju väldigt kunnig inom barnuppfostran. (Snygg är jag också, jag valde att vara det någon gång runt 25 år när jag hade tröttnat på att vara ful. Det är ju skönt att man kan välja.)

Sedan finns det ju SJÄLVKLART massor av andra saker jag lär dem under tiden också. Som till exempel hur otroligt typiskt det är att det alltid är mammorna som handlar med sina barn. Det är jag som feminist självklart emot. Ibland brukar då ungarna påpeka att jag ju är mamma och handlar, men då förklarar jag att det inte gäller mig. De förstår att jag liksom står över det där lite. Jag är ju upplyst, och då behöver man inte lära som man lever. Eller var det nu tvärtom?

Sedan bär jag hem alla barnen i sjal. Det gynnar syskonkärleken att ha tre barn i samma sjal. Dessutom ger det mig motion och jag vet inte om jag har nämnt det här, men jag är ju lite av en expert på motion eftersom jag nyligen bestämt mig för att börja springa i vår.

Väl hemma sedan tittar jag igenom bilderna jag tog med systemkameran under tiden vi handlade. Efter att ha redigerat dem hårt så att jag ser ut att väga 55 kilo tittar vi på dem tillsammans med maken som kommit hem från jobbet. Det är viktigt för oss att han också får vara delaktig i barnens vardag, om så bara via bilder. Det är ju trots allt tanken som räknas.

Jag förstår faktiskt inte hur man kan göra på något annat sätt. Vill man göra saker som är skadliga för barnen? Eller alltså, inte skadliga. Men väldigt dåliga. Skadliga. Fast inte skadliga. Dessutom är det här min blogg där jag får skriva vad jag vill. Utan att stå till svars. Så det så! Banne mig!

Once you go vår, you never go back!

Är det inte lite konstigt hur man fungerar egentligen? Eller, jag fungerar i alla fall såhär. Vet inte hur ni fungerar. Till saken: så fort jag har bestämt mig för att det är vår/höst/vinter/sommar så kan jag liksom inte ta ett steg tillbaka.

Skit samma om det är frost och minusgrader ute, har jag väl bestämt mig för att våren har kommit så ska det vara vårskorna på. Strunt i att det är 26 plusgrader och stekande sol. Har jag bestämt mig för att hösten har kommit så kan jag ju inte åka och bada. Är det milda vindar, mjukt solsken och en lukt av kantareller i luften? Glöm det! Jag har ju bestämt att vintern har kommit, så jag kör på med vinterkläder och svettas som en gnu.

Lite så. Och det är ju rätt så dumt, för om det är kallt så är det ju kallt. Är det varmt så är det varmt. Och jag blir galen på föräldrar som gör så med sina barn; dvs klär dem i overall i november bara för att "det är ju vinter", även om det är elva plusgrader.

Å andra sidan fungerar jag nog mest så åt andra hållet. Har bara en tjockare kofta i slutet av oktober för "det är faktiskt fortfarande tidig höst", eller fryser i mina tunna tunna strumpbyxor i april, för "nu ÄR det ju vår". Jag hatar vintern så mycket att jag är villig att offra min fysiska hälsa för att min psykiska hälsa ska uppfatta att det inte är vinter.

(Och lite handlar det också om att vår- och höstkläder är snyggare än vinterkläder, och om jag inte får vara ytlig, vem är jag DÅ?)

Vi var fulla, åt ostron och fotade varandra

Kvinnopartaj

Småbarnsmorsor. Vin. Vi pratar knark och sånt.

Nerverna.

Imorgon klockan ett kliver jag på ett tåg och letar reda på en människa jag aldrig träffat förut, för att sedan åka till Sthlm för att träffa tre andra jag heller aldrig träffat förut. Jag är "lite" nervös just nu.

Tänk om jag inte gillar dem? (Inte så troligt.) Tänk om de inte gillar mig? (Lite mer troligt.) Tänk om jag säger något dumt pga nervositet? (Rätt så troligt.) Tänk om jag gör bort mig genom att starta allsång på fyllan och dessutom sjunger falskt och typ Carola? (Väldigt troligt.) Tänk om jag längtar hem och hellre vill mysa med ungarna än dricka vin med sjukt smarta, snygga och roliga kvinnor? (Ha ha ha!)

Det här med att packa en hel resväska för en helg i Stockholm, det är helt rimligt va?

Mvh,
"Vet inte vad hon ska ha på sig"

En prinsessa! (Inte princessa, kungen - ok?)

Jag orkar inte med allt hat som flödar på nätet just nu. Eller okej, kanske inte hat. Men surhet och bitterhet och elakheter. Om monarkin. Om Victorias och Daniels nyfödda lilla dotter. Att det är sjukt att vi bryr oss. Att det är patetiskt. Att vi borde störta kungafamiljen nu. Jo, det låter väldigt likt hat mycket av det som sägs.

Vettiga, högutbildade, smarta människor sitter och hatar och missunnar och är så jävla griniga att jag skäms.

Jag tycker inte heller att vi ska ha ett kungahus. Jag är republikan. Jag tycker att kungahuset är förlegat och dåligt och allt sånt. Ni vet. Och jag tycker synd om lilla tjejen som föds in i en mediacirkus utan dess like. Och jag tycker synd om de nyblivna föräldrarna som måste hantera galenskapen.

Men jag tycker också att varje barns födelse är något väldigt fint. Och ja, det föds mängder av andra barn i världen idag utan att uppmärksammas. Men alla vi känner ju till Victoria. Vi har växt upp med henne, eller sett henne växa upp. Vi har följt turerna kring hennes romans med Daniel och sedan deras vackra bröllop där Daniel briljerade med sitt tal. Hur anti kungahuset man än är vet man vilka de är. Man "känner" dem via medierna. På gott och ont.

Jag tycker inte det är märkligt att man då tycker att det är fint när de får barn och gläds åt det. Inte för kungaättens skull, utan för deras. För Victoria och Daniels.

Så jag tycker att man kan hålla inne med de surmagade kommentarerna om att landsförvisa kungafamiljen/störta kronan och vänta med att (eller ännu bättre: låta bli?!) håna den nyfödda, oskyldiga, lilla tjejen till en annan dag, och låta idag vara en dag då den nyblivna familjen åtminstone kan få vara ifred från hat och ilska. För spektaklet som media skapar, det kommer de ändå inte slippa ifrån. Stackarna.

Värsta sortens väder.

Om det är något jag tycker är obehagligt så är det att köra bil i mörkret när det regnar. Så förutsättningarna för färden till stallet ikväll var inte de bästa, om man säger så. Sedan var trafikljusen i en av de största korsningarna i stan avstängda också, och jag var nära att smälla ihop med en annan bil. Som tur var blev det ingen krock och jag kunde fortsätta till stallet och världens bästa ridlektion.

På hemvägen stod polisbilar och bärgningsbilar överallt i korsningen, för några andra hade inte haft samma tur som jag. De hade smällt och en av bilarna hade voltat.

Eftersom vi bor på landet kör vi bil rätt mycket. Eftersom vi bor på landet springer det rådjur och större djur över vägen titt som tätt. Därför försöker jag lämna de större barnen ensamma hemma om jag bara ska iväg korta sträckor som det dock ändå krävs bil till. Majken däremot är för liten för att vara hemma med de andra och får hänga med dit jag ska. Och varje gång jag ser ett djur i skogsbrynet, möter en bil som kör alldeles för fort eller känner hur bilen tappar fästet eller vattenplanar tänker jag på hur livsfarligt det ändå är. Bilåkande.

Men det klagar ju ingen på att man gör, eller hur? Har ni sett upprörda trådar på Familjeliv (ni som hänger där) om föräldrar som tar med barnen i bilen på varenda litet ärende? Knappast va. Om en sexåring däremot får vara ensam hemma? Herregud.

Nu tog det här inlägget en liten annan vändning än jag hade tänkt, men det är väl så det blir ibland. Jag var i alla fall mycket glad när jag kom hem och slapp köra i mörkret och regnet. Våren med ljus, värme och bra väglag kan inte komma fort nog.

Det bara "råkar" bli så. Varje gång.

Insikt: jag har ett klart och tydligt regelverk för vilka deltagare jag gillar i olika realityserier.

I Amazing Race ogillar jag alltid den mörkhåriga killen med sin blonda tjej. Alltid. Jag vet det liksom redan när de presenterar deltagarna. "Jag kommer ogilla det här laget". Och så visar det sig, alltid, att de är dumma i huvudet och använder uttryck som "alfahane" och "survival of the fittest" i betydelsen "starkast vinner" och så visar det sig att jag har rätt. Igen. De jag gillar är alltid underdogs. Otränade eller yngre eller inte så snygga. Eller gamla. Dock att jag väldigt väldigt sällan gillar lag som består av en mamma och hennes son. Typ aldrig.

I Tyras freak show America's Next Top Model hejar jag alltid på en vit tjej. Always. Och typ alltid på plusmodellen. Vilket ju i sig kanske inte är konstigt eftersom jag tycker att hon är snyggast och så. Men det där att jag aldrig hejar på en svart tjej? Konstigt. Och pinsamt, när jag tänker efter.

I matlagningsserierna jag slöföljer hejar jag oftast på unga tjejer. Gärna mörkhåriga. Eller möjligtvis någon ung kille som är nördigt söt utan att veta om det. Är det någon obskyr dokusåpa om hemmafruar gillar jag alltid bäst den som är utanför gemenskapen. Ni vet, den som anses vara bitchen för att hon inte passar ihop med de andra.

Egentligen behöver jag inte se själva serierna, jag kan bara kolla på beskrivningen av deltagarna och sedan vet jag vilka jag kommer gilla.

Ren slump. Så klart.

Älskade gamla ting.

Idag tog jag med Majken på en promenad i det vackra vårvädret. Vi hamnade en kort bit från hemmet, vid ett ödehus jag har åkt förbi många gånger men aldrig besökt själv.

Där bodde tydligen en excentrisk man som dog år 1995, och som vid sin död hade en enastående samling av äppelträd i sin trädgård. Det insåg även hans granne, som köpte huset med tillhörande trädgård. Nu förvaltas trädgården med äppelträd av en förening, som räknar sorter och sköter om äppelträd på det där sättet jag inte har en aning om. Allt det här kunde jag läsa på en skylt invid äppelodlingen.

Men jag är inte så intresserad av äpplen. Däremot får jag behagliga rysningar längs med ryggraden av gamla hus och ruckel. Och det här var ett väldigt vackert sådant.

Tänk vad fint det måste ha varit, då, när det var nytt och bebott.

Nu fick man inte ens gå in, på grund av rasrisken. Eftersom jag inte ville göra inbrott (och eftersom jag hade Majken med mig) lydde jag. Men åh vad det kliade i fingrarna av lust att få undersöka hela huset!

De många äppelträden speglade sig i de fallfärdiga, men ack så vackra, fönstren.

På övervåningen stod ett fönster smått öppet.

Något av det sorgligaste jag vet är övergivna hus med gardiner kvar. Det blir så tydligt att någon har dött ifrån huset. Att det inte fanns några efterlevande som brydde sig om att ta tillvara på det som fanns. Städa ur. Plocka ner.

Sedan gnällde Majken och tyckte att vi skulle gå. Och jag höll på att köra vagnen rakt in i ett äppelträd som de fina entusiasterna hade märkt.

Fast innan vi gick var jag tvungen att luta mig mot fönstret och ta ett kort på de vackra kranarna och det förtjusande kaklet som fanns inne i köket. Jag dog lite av avund där jag stod. Sedan såg jag den döda råttan på golvet och förlorade stämningen lite.

Jag klarar egentligen inte av såna här hus. Jag blir helt besatt och vill veta allt om vem som har bott där ( i det här fallet stod det ju på infotavlan vid äppelodlingen), vad som har hänt och varför de inte brydde sig om att ta ner gardinerna. Övergivna hus och platser är en sån, jag vet inte. Jag kan inte sätta ord på det.

Jag har ju skrivit så otroligt många gånger om min förtjusning för det förflutna. Om att jag ville bli arkeolog. Om att jag helst läser böcker som på något sätt nystar upp händelser bakåt i tiden. Jag kan inte förklara fascinationen. Jag tror inte att det finns ett ord för det ens?

Jag vet bara att jag så gärna skulle vilja gå in i det här huset. Och så önskar jag att jag vore en bättre fotograf, för så här fina hus förtjänar att förevigas på rätt sätt.

Bloggtips!

Ifall ni ibland tittar in här och tänker att "Nähej, nu har hon inte skrivit något nytt. Vad i allsin dar ska jag ta mig till NU?", då har jag ett tips åt er:

Bondhustrun

Jag tror att hemma på hennes gård, med alla sysslor som finns och allt sånt, där är livet lite annorlunda. För hennes ungar verkar vara så sjukt trevliga och väluppfostrade och satans kunniga. De kan klassisk musik och gillar härlig pop och läser och kan engelska och sådär. Ni vet, som man vill att ens egna ungar ska vara typ.

Och så hennes inlägg då. Sådär poetiska utan att vara poetiska, om ni fattar? Klara, koncisa men ändå som en liten novell i varje mening. Vardagshändelser blir till guldkorn blir till fina inlägg som man bara vill läsa mer om. Ni vet, sådär som man vill att ens egna blogginlägg ska vara typ.

Och så verkar hon snygg också, utifrån det lilla jag sett. Lite sådär att man nästan vill tycka illa om henne, men det gör man ju inte. För en människa som bor på en bondgård och skriver så fint kan man ju inte tycka illa om.

Ja. Läs hennes blogg helt enkelt.

Dripp dropp. DRIPP DROPP!

Hör ni? Det där droppandet? Det är snöhelvetet som smälter. Det är solen som värmer upp skiten så att det bara blir smältvatten kvar. Utanför mitt fönster nu är det sol och snöfritt på flera ställen. Jag är så exalterad att det knappt går att beskriva!

Sen så vet väl jag också att det kommer frysa till igen och komma fem meter snö igen, för vintern är som en dumpad pojkvän som liksom inte fattar att man har gått vidare, utan kommer med oönskade kärlekskort om och om igen. Fuck you stalkervinter! Våren kommer med blommor, vi har gått vidare. Gå och dö.

Jag inbillar mig att våren kommer fortare om jag tar in den. Så jag köper små söta vårblommor och drömmer om vårkläder och tänker att vad fan - enligt The Secret ska ju tankens kraft fixa precis allt här i världen? Och eftersom jag har en så stor hjärna (inbillar jag mig) kommer hela landet ha vår och blommor redan i nästa vecka. Bara för att jag tänker det. Smidigt va?

Ni kan tacka mig medelst dyra ridstövlar i läder. Hojta till så får ni adressen ni kan skicka dem till.

Gissa vem...

... som har en räv på rumpan och som inom en halvtimme lyckades med följande bedrifter: säga ett nytt ord (kattens namn), resa sig själv utan stöd och ta sina första steg?

Jo, this girl:

(Och gissa vilken mamma som direkt ringde till den andra föräldern, samt underrättade släkten och basunerade ut nyheterna på alla sociala medier hon har tillgång till? Japp. Yours truly, så klart!)

Koriander? Koriander!

Jag vet inte, jag måste ha blandat ihop koriander med någon annan krydda? Anis kanske? För jag har hela mitt liv trott att jag ogillar koriander, men nu på senare tid har jag insett att jag älskar koriander. I typ allt. Eller okej då, inte allt. Men nästan.

Med det sagt: här är veckans mat. Det blir en kort vecka eftersom jag åker bort på fredag och då kommer resten av familjen välja mat själva och således äta kött, korv, hamburgare och sånt hela helgen lång.

Måndag. Broccoli- och ostsoppa med vitlöksbröd
Tisdag: Lax med risotto (som vi aldrig hann laga förra veckan)
Onsdag: Onekligens pasta med broccolipesto och halloumi
Torsdag: White chili

Den uppmärksamme kanske noterar att det blir många amerikanska recept i detta hushåll nu för tiden. Och det är vi mycket glada för, vill jag bara påpeka. I alla fall jag. Eftersom jag har så otroligt svårt för husmanskost och potatis i sås och så vidare, passar svenska recept mig ofta rätt dåligt. Men amerikanska recept har väldigt lite potatis i sås, och väldigt mycket ost och koriander istället. Vilket jag gillar bättre.

Så.

Vad ska ni äta den här veckan?

Knarkande tonåringar och the next pit stop.

Det här att Skins och the Amazing Race har börjat sändas igen? Typ hur bra som helst.
Det här att jag har väldigt lite serietittartid? Typ hur dåligt som helst.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: har ni inte sett Skins så har ni missat en guldgruva. Det finns flera säsonger, just nu är det säsong sex som sänds, och börja från början ni måste. Sa Yoda.

Skins är en brittisk serie om tonåringar. Inget tillrättalagt eller gulligt, utan svart och rått men också kärleksfullt och fint. Och så mycket knark. Jävlar vad de knarkar. Man sitter där som en tant och bara "men lilla barnen, var rädda om era kroppar". Jag gör det i alla fall.

Nåja. Ni måste se det. Annars har ni missat något. Så jag vill att ni rapporterar in här när ni har sett första avsnittet (finns här) och blivit helt trollbundna. Okej?

Saker du aldrig läser i en inredningstidning...

Inspirerad av ett citat på instagram - ni vet det här med att "vi har en blandning av loppisfynd, designklassiker och IKEA"? Det som alla säger i alla reportage från alla hem i alla tidningar. Nåväl, här är några citat jag skulle VILJA se:

"Vi är precis lika icke-unika som de som har ett hem som ser ut som en ikeakatalog, bara det att alla våra möbler är i teak istället för björkfanér."

"Vi är så snobbiga att vi aldrig någonsin skulle ha något annat än designklassiker hemma, men för att inte verka för anala har vi 'skojat till det' lite genom att måla en sideboard från Svenskt Tenn i klarlila. Fast det ångrar vi så klart, men det vill vi ju inte erkänna. Vem vill vara en stel stofil liksom?"

"Vi inbillar oss att våra olika nyanser av vitt gör att vårt hem helt i vitt inte ser ut som en sjukhussal."

"Vi tycker inte att en tv passar in i vårt stilrena vardagsrum, så den har vi gömt i en garderob där vi sitter på kvällarna och hetsäter ostbågar istället för dyra ostar, och dricker cola istället för chianti. Men berätta det inte för någon. Ostbågarna skär sig nämligen mot den färgskala vi valt att ha i lägenheten."

"Här låg det förut en vacker blomsteräng med pioner, men eftersom vi har gått på den senaste trenden så planterade vi bambu och asiatiskt gräs istället, och skäms nu över att vi mitt på den skånska landsbygden har en halvasiatisk trädgård som ser ut som hej kom och hjälp mig."

"Vi orkar inte klippa gräset, så vi lade sten i hela trädgården. Vi skyller dock på att det passar vårt minimalistiska ideal."

"Vi har kakaoaffischen i vår hall, och varje gång jag går på toaletten blir jag livrädd för ögonen som stirrar på mig."

"Vårt tredje barn blev rödhårigt, så vi adopterade bort honom. Med cerise som accentfärg blev det helt enkelt för skrikigt i vårt vilsamma hem."

Det är som det är.

Vaknade med halsont i morse. Eller rättare sagt så hade jag redan ont i halsen när jag gick och till sängs igår, men nu på morgonen var det sådär att man undrar hur man någonsin ska kunna svälja igen. Många koppar te senare är halsontet ungefär lika illa som förut, och det känns "sådär" kul att jag verkar bli sjuk just inför den här veckan. Sportlov och allt.

Inte för att mina ungar är lediga. Det känns som att de borde vara det, för jag är ju "ändå hemma". Lite så inbillar jag mig att personalen på fritids och förskola tänker. Att "hon är ju ändå hemma, varför ska inte ungarna vara hemma då?". Jag har ju eget företag, då kan man väl styra och ställa med sina tider som man vill? Jo, visst. Jag har snart deadline på en artikel, en bok att översätta, ett möte på en reklambyrå - vilken dag det blir vet jag inte än - och så ovanpå det allt annat som tillkommer. Ringande och mötesinbokningar och jag vet inte allt. För inte katten tar mitt företag lov bara för att ungarna har lov.

Och det larviga är ju att de vill vara där. Att jag till och med har frågat ifall de ville vara lediga en extra dag, med nattarbete som påföljd för mig, men nej.

Det skulle vara enklare om jag hade ett kontor tror jag. Då hade jag ju inte "ändå varit hemma".

Eller så hade det väl varit enklare ifall jag gett blanka fan i vad andra tycker och tänker. Men alltså, that's not gonna happen.

Snipp snipp.

Nu trodde ni det här inlägget skulle handla om snippor va? Eller kanske om kastrering av bråkstakiga hundar eller män? För det är ju sånt vi feminister vill göra; kastrera män.

Men nej. Jag tänkte bara upplysa er om att jag måste gå till frisören och att jag, som vanligt, har ångest över det. Eller inte ångest, så klart. Men det är ju inte så kul det här med att gå till frisören.

Sist jag var där var när jag blev brunett. Japp, över ett halvår sedan. Mitt hår är... well... det har snyggare färg nu än då. Men i övrigt kanske vi inte ska hurra för det?

Så nu måste jag leta reda på en frisör som inte är svindyr. För den jag klippte mig hos då i somras var verkligen svindyr. Och det enda jag ska göra är att toppa det lite och då vill jag inte betala 450 kronor. Vad hände med att klippa sig för max 300?

Många bokstäver för att säga en enkel sak: Jag måste klippa mig. Vill inte.

Puss och hej.

"Kärring..."

Vad är det för fel på människor egentligen?

Idag var jag och ungarna och handlade och så stegade vi iväg till kassan. Samtidigt som vi närmade oss kassan från ett håll kom en annan kvinna från ett annat håll, med en fullastad kundvagn. I vår korg hade vi kanske fem varor. I alla fall då, eftersom jag inte ville bli påkörd saktar jag in ett steg för att ge henne chansen att stanna  - då jag med stor marginal var närmast kassan.

Det normala här är ju att göra just det: stanna. Istället satte hon med försmädlig min och med näsan i vädret fart och småsprang fram till kassan. Och lämnade mig stående med gapande mun, få varor och två ungar att hålla koll på. Så jag muttrade "kärring" - och är ganska säker på att hon hörde - och vände mig till den andra kassan, varpå en ungefär lika gammal kvinna som närmade sig den kassan springer fram till den för att hinna före mig. Hon hade också full kundvagn. Och självklart såg båda två ut att vara femtiotalister. För det vet ju alla att när man närmar sig 60, då får man bete sig som man vill.

Så ja. Jag muttrade "kärring" igen och ställde mig i en helt annan kö och undrade exakt hur människor är funtade. I vilken värld är det normalt för tanter att sprinta sig till en plats i kassan före en barnfamilj? Hade jag varit den med fullastad kundvagn och den som var bakom mig hade fem varor hade jag släppt förbi henom. I det här fallet var jag före och blev lik förbannat bortskuffad.

Ja, det hade säkerligen varit mycket mognare att inte kalla dem för kärringar. Men jag tänker liksom som så att om ingen upplyser dem om vad de faktiskt är så kanske de går omkring och tror att de är små söta äppelkindade mormödrar som alla älskar, främmande så väl som barnbarn.

Och så var det ju verkligen inte.

(Ännu bättre hade det väl varit att ifrågasätta vad de höll på med, men alltså. Orka. Bättre att mumla okvädesord och slippa the fury bara en soon-to-be pensionär kan släppa fram.)

Saker som inte är samma.

Vad jag vill göra idag:

Måla köksstolarna i olika färger: en grön, en gul, en blå och en orange.
Måla ungarnas dörrar i turkost.
Äta massa macarons.
Gå en lång promenad i det soliga vädret som gör att snön börjar smälta lite.

Vad jag ska göra idag:

Jobba.
Jobba.
Jobba.
Jobba.
Banta.

Det är verkligen inte samma sak alls. Inte på något sätt.

Palmer och vit sand.

Jag längtar till värme och utlandet något enormt just nu. Som sagt: jag hatar vintervåren med hela min själ och hjärta och skulle göra nästan vad som helst för att dra härifrån i några veckor.

Men alltså. Vi lever på en lön just nu.

Men drömma går ju!

Jag har aldrig varit i Thailand och jag vet att det har blivit värsta svenneresmålet, men något måste det ju vara som lockar? Så många svenskar kan ju inte ha fel. Så jag vill åka till Thailand. Och gärna andra delar i Asien också. Och så vill jag resa till USA och Florida. Eller varför inte Kap Verde?

Det här med att sälja sin kropp, kan man bli rik på det tror ni?

Oops!

Jag fick ett återfall. Tog ett återfall? Nåja, jag halkade dit.

Tyvärr var det inte alls sliskigt och äckligt, utan precis så gott som jag mindes det. Fan också!

Att Coca-Cola betalar massor av pengar för att kändisar ska promota deras produkter är rätt märkligt; jag skulle ju göra det för en bråkdel av priset. Hell, jag gör det ju redan gratis.

Colan den tog slut
I burken finns inget kvar
Jag är ledsen nu

Haiku på er!

Mvh, colaspeedad_84

Grr. Argh.

Men gud, kan inte någon atombomba februari till medeltiden och aldrig låta dess visserligen vackra, men oönskade kalla, tryne visa sig här igen?

Hatar februari. Hatar hatar hatar. Mars suger också eftersom våren har förskjutits och först kommer i april nu. Men ändå är februari värst.

April och maj är de absolut bästa månaderna på året. Det börjar bli vår och allt spirar och man kan slänga bort ytterkläderna och njuta av den första värmen. Men det är inte äckelvarmt och det har inte kommit flugor och ungarna har inte ett långt tråkigt lov och man har ännu hela löftet om sommaren framför sig. I mitt paradis är det alltid maj.

I år kommer Majken gå när det blir vår. Eller, det kan jag ju inte veta så klart. Men eftersom det är sjukt nära redan nu antar jag att så är fallet. Jag kommer alltså kunna köpa små små söta skor till henne. Små söta skor, people! Det är typ det sötaste som finns! Och eftersom hon inte går på förskola och därmed behöver tråkiga och fula kläder som är praktiska, kan jag slå till på en jeansjacka till henne. Till mig själv med för den delen.

Ute är det sexton minusgrader och flera decimeter snö. Jag hatar februari. Jag vill ha min nya, ej inköpta, jeansjacka nu! Och dö sötdöden över små söta skor.

Det här med dåligt samvete igen då.

Jag har dåligt samvete hela tiden, det har jag ju redan berättat. Men eftersom jag har det så går jag alltid omkring med små ilningar av ledsenhet eller självklander eller just dåligt samvete. Och då måste jag tänka efter vad det är som orsakat det just nu. Ibland tar det lite tid att komma på, men det kan vara att jag för fem minuter sedan såg en av Noas tröjor ligga och skräpa och då tänkte att han borde få lite mer färgglada kläder. Och sen fem minuter senare sitter jag där och är ledsen och när jag sedan hittar anledningen "köper för lite färgglada kläder till min son", då kan jag slappna av. För då har jag liksom hittat vad jag är dålig på, och kan gå vidare med att lösa det.

Det säger ju sig självt att det är helt orimligt att få dåligt samvete av varenda liten grej, men ändå. Det är skönt att jag i alla fall kan lista ut varför jag sitter och deppar. Just nu är det för att de får dålig frukost: vanligt vitt köpebröd med kalkon. För fem minuter sedan var det för att jag inte kommer iväg med Majken tillräckligt mycket. Fast nej, under tiden jag skrev det här inlägget ändrades "just nu" till att handla om att ingen av dem fick en godnattpuss innan jag åkte iväg till stallet förut ikväll.

O. Håll. Bart.

Jag vet ju det.

Smulor! Grus!

Jag älskade Cecilia Torudds serie "Ensamma mamman" när jag var yngre. Och självklart identifierade jag mig med den unga tonårstjejen som var skoltrött och hade korta kjolar och ville tågluffa och alltid var pank. Så klart!

Så stötte jag på en seriestrip av någon anledning för någon dag sedan, och insåg att jag nu identifierar mig med själva mamman. Hon som dör på smulorna. Och jag dör också på de jävla smulorna och det förbannade gruset och det skitiga smältvattnet. Och så dör jag på att jag nu är mer lik en mamma till tonåringar än tonåringarna själva. Inte för att jag vill vara tonåring igen, men ändå. Åldersnojan slår till med full kraft igen om vi säger så.

När kommer jag komma över det här? För varje gång jag inser att jag snart är 30 och därmed snart 40 och sen snart 50 och så vidare, så får jag lite panik. Jag måste hinna mer, göra mer, leva mer, skapa mer. Men så blir jag trött av paniken och slösurfar lite istället. Jag är för lat för att göra något åt min åldersnoja, men har för mycket anlag för ångest för att bara slappna av och inse att 30 är det nya 10 typ.

Sen läste jag hos Popjunkien att Claes Malmberg var 31 år när han spelade in Lotta på Bråkmakargatan. Jag identifierar mig ju fortfarande med barnen i den filmatiseringen. Ja, men vi kör väl lite ångest på det också?

Jag vet inte riktigt vad det är jag vill förmedla här. Jag är ju sjukt nöjd med mitt liv. Jag är mycket nöjd med allt på det stora hela taget. Men jag vet inte, kan man inte få vara typ 26 i sådär 10 år istället? Eller kan jag inte få ha två parallella liv? Ett där jag är mig själv, och ett där jag är Elsa Billgren och går omkring med supersnygga vänner och äter svindyr brunch varje vecka?

Jo men så här då: jag har väl helt enkelt inte förlikat mig med att man bara får ett liv och att man i det futtiga lilla livet, på den korta tiden, ska klämma in allt man vill, kan och får göra. Det är för mycket på så lite tid.

Särskilt när så mycket tid går åt att sopa upp smulor och grus.

Åh nej, regnbågen är för vacker!

Under tiden som ni fortsätter gissa i kommentarsfältet till inlägget nedan, tänker jag passa på att spy ur mig lite irritation. Ovanligt va?

Nej men det här med alla hjärtans dag, vad är det för problem med det? Varför känner man sig nödgad att påpeka att det bara är en kommersiell högtid? Varför är det så viktigt att säga att man väl kan visa sin kärlek alla andra dagar om året? Varför är det så himla coolt att fnysa och himla med ögonen åt allt som är "amerikanskt" och larvigt?

Jag förstår verkligen inte. Är sommaren för vacker också? Är barnen för snälla? Är glass för gott? Hur kan man orka med att klaga på något som är fint och kärleksfullt och blir vad man gör det till?

För det första: det behöver inte alls vara en kommersiell högtid. Man kan skriva dikter eller rita kort eller baka en kaka eller bara ha sex hela dagen lång eller vad man nu vill. Man behöver inte köpa en blomma eller en enda chokladbit.

För det andra: Klart man kan visa sin kärlek alla andra dagar om året. Precis som att man kan köpa presenter alla andra dagar på året och inte behöver begränsa det till julafton. Att man firar alla hjärtans dag betyder ju inte på något sätt att man är mindre kärleksfull andra dagar.

För det tredje: So what att det är en påhittad högtid? Tror ni att de andra högtiderna höggs i sten och levererades till Moses på berget eller? Tror ni att de var en granne till den första levande organismen som flyttade upp till land? This just in: alla högtider är påhittade. Sen kan det bero på vad som helst, men det blir ju larvigt att låtsas som att vissa högtider är mindre påhittade än andra. Om tvåhundra år kanske alla hjärtans dag är den enda högtid som firas och alla andra har rationaliserats bort. Who knows liksom.

För det fjärde: Februari suger. Januari suger. Mars suger. Att ha en anledning att vara lite extra kärleksfull under den här perioden är väl bara bra?

Till sist: Man behöver inte fira alla hjärtans dag. Man kan tycka att det är en dag som alla andra och strunta i det helt. Fine. Men att klaga på de som idag visar lite extra att de älskar någon, är inte det lite väl magsurt?

Nej förlåt, allra sist då: Ja, det är skittråkigt när det blir hysteriskt och upphaussat och folk gråter och skriker och blir osams och förväntar sig för mycket och och och. Men alltså, det är ju för att folk är dumma i huvudet. De gör ju likadant vid födelsedagar och dylikt i såna fall. Och jag ser ingen som himlar med ögonen och fnyser åt födelsedagar.

Sant eller falskt?

Ska vi leka en lek? Jag skriver några påståenden nedan, och alla är sanna förutom fem stycken. Så får ni gissa vilka som inte stämmer?

(Ja, jag har noll inspiration till ett blogginlägg)

- Jag kan vifta på öronen
- Jag tycker inte asiatiska män är attraktiva
- Jag älskar att äta kall falukorv med smör och ost på
- Jag tycker att jag är smartare än nästan alla andra jag träffat på
- Jag har i princip aldrig bytt en glödlampa
- Jag är sjukt bra på att sparka högt och skulle säkert kunna bli mästare i någon sån sport
- Jag hoppades att vårt tredje barn skulle bli en tjej, även om jag sa att det inte spelade någon roll
- Jag förstår inte hur man kan använda stringtrosor som vuxen människa
- Jag kan otroligt många stensorter
- Jag hånglade med min bästa väns kille bakom hennes rygg när jag var tonåring
- Jag tycker om att pilla på andras (alltså familjens) tånaglar
- Jag tror på spöken, eller främst kanske själavandring
- Jag tycker fortfarande massor av Carolas tidigare låtar är jättebra
- Jag kan dyka baklänges
- Jag är anglofil såväl som frankofil

Någon som vill vara med och leka?

Sju sorger och åtta bedrövelser sen.

Lyssnar på Veronica Maggio och känner en sån förbannad längtan efter mina gymnasievänner. Jag vet inte varför, men helt plötsligt var det där. Längtet.

För gymnasiet handlade ju nästan bara om vänner, i alla fall för min del. Vi fikade i timmar och jag kom hem klockan fyra på natten efter att ha hängt med någon som jag stött på ute på en promenad. Vi var på fester hos varandra och sov hos varandra och pratade om allt och planerade framtiden och skolkade från lektioner och störde oss på lärare och älskade att spela kort i cafeterian och bråkade med varandra och bildade nya vänskapsrelationer och firade födelsedagar och bara var. Tillsammans. Nästan hela tiden.

Min mamma har alltid sagt att det är på universitetet man träffar de vänner som följer med en genom livet sen. Och jag antar att hon har rätt, för helt plötsligt inser jag att mina vänner från gymnasietiden inte finns i mitt liv längre. Oftast tänker jag ju inte på det heller eftersom livet med tre barn och jobb och vardag liksom slukar all tid och tankeverksamhet.

Men ibland tänker jag på det. Och blir lite ledsen.

Vänskap har alltid varit mitt känsligaste område. När andra har kärleksproblem har jag vänskapsproblem. När andra sörjer att de inte hittar någon att dela sitt liv med sörjer jag att alltid bli bortvald, frånväxt och bortprioriterad till förmån för andra, roligare, vänner.

Eller nej. Inte alltid, så klart. Jag har så himla fina vänner i mitt liv att det vore att förolämpa dem att påstå att det är synd om mig på något sätt. Det är det inte.

Men ni vet hur det är? Ibland sörjer man och saknar, och det är väl något fint med det också.

Ska vi prata mat? Eller inte? Eller?

Det här med att jag lägger upp vad vi ska äta i veckan, är det någon som tycker att det är matnyttigt? Hö hö. För teoretiskt sett borde jag kunna lista ut vad ni gillar för inlägg utifrån vad ni kommenterar, men jag vet inte riktigt. Ni kommenterar så konstiga saker. Utifrån kommentarerna skulle jag kunna utläsa att ni enbart vill läsa korta nonsensinlägg om ingenting, och aldrig längre inlägg eller inlägg om mitt liv. Men så tänker ni väl inte? Eller gör ni det?

För det här med maten är ju lite dubbelt. Jag som är kräsen får aldrig inspiration av såna listor (nästan aldrig i alla fall) eftersom alla äter massor av konstigt kött och bacon hela tiden. Samtidigt är det ju kul att få en liten tjuvkik på vad andra äter.

Vi gör såhär, eller rättare sagt: JAG gör såhär att jag lägger ut den här veckans mat också. Sen får ni väl hojta till om ni tycker att det är tråkigt att läsa om tråkig mat, eller vad ni tycker. Om ni vill får ni gärna säga vad ni vill läsa mer/mindre av också, eftersom det inte går att utläsa av kommentarerna osv.

Och ja. Jag VET att jag har frågat det tidigare. Men uppenbarligen vill jag veta igen. Och gå efter mitt eget omdöme vågar jag inte, eftersom mitt eget omdöme sa åt mig att ha blått glittrigt läppstift när jag gick i sjuan.

I alla fall då, veckans mat:

Måndag: Indisk linssoppa med naanbröd (så sjukt gott att det blev repris direkt)
Tisdag: Citron- och rosmarinkyckling med potatiskroketter och sås.
Onsdag: Pasta med het räksås
Torsdag: Grönsaker á la korma med ris
Fredag: Chicken Tortilla Soup
Lördag: Svennegreken (dvs bläckfiskringar, pommes och tzatziki)
Söndag: Ugnsstekt lax med risotto

Moahaha, min nacke says.

Eller snarare säger den: "Din dumma jävel! Inte tror du väl att du kan försöka dig på bakåtkullerbyttor och bakåtvolter och what not utan att vakna upp med smärta dagen efter? Nu är det ju JAG som har ont och är stel. Det kunde du inte tänkt på i förväg eller? Ditt jäkla kioskmongo!"

Ja. Min nacke är lite sur på mig idag, minst sagt.

Söndagstrams

Idag var det vår i luften, märkte ni det? Visserligen hade det kommit snö under natten, men ändock: vår! Det drippade och droppade och kvittrade och någonstans känns det ändå som att det faktiskt borde bli vår i år också. Någon gång.

Stoltast idag är jag över att ungarnas minimello-figurer blev helt okej. Jag är ju så sjukt dålig på att pyssla och hade väl förväntat mig gråt och ramaskri och två ihopknycklade bollar som slutresultat. Men nehej då. Vi var SAMS hela tiden. Bara det är ju värt någon slags medalj? Och så blev gubbarna som sagt helt okej också:

Pyssel alltså. I teorin vill jag vara en sån som pysslar med sina barn. I praktiken är det ju tråkigt och kladdigt och klistrigt och jobbigt och så blir man lätt osams (i alla fall i vår familj) och så blir det inte kul till sist ändå. Ja men ni vet. Eller? Är jag konstig?

Lika främmande och konstig känner jag mig i såna fall när det kommer till att "sörja" kända människor som dött. Ja, men det är väl klart att det är tråkigt när någons liv avslutas för fort. Men jag kände varken Amy, Whitney, Heath, Patrick, Michael eller någon annan som dött de senaste åren. Jag förstår mig verkligen inte på den kollektiva "sorgen", men återigen - det kanske bara är jag? En okänslig jäkel som inte alls bryr sig om andra?

Åh, men sen då. Sen var vi på Capoeira och då tränade vi på fucking bakåtkullerbyttor, att hjula med en hand och att försöka göra bakåtvolter. Man bara... okej? Kunde inte ens göra en enda bakåtkullerbytta, men inte fan är det vanligt att vuxna människor kan det? Det kan ju absolut inte bara vara jag, det tänker jag inte ens låtsas som att jag tror.

Ska bli så sjukt skönt med måndag igen, så att vi kan vila upp oss från helgen.

"Inspiration" från hemnet.

Har ni sett att Hemnet har en ny flik? "Inspiration" heter den. Och jag vet inte, men det känns lite som att de tog i så att de sket på sig när de letade bilder dit. För alltså, de flesta bilderna där är på vanliga rum. Rätt mycket Ikea. Rätt mycket vitt vitt vitt och så lite rosa eller blått, beroende på kön. Rätt så mycket... tråkigt.

Jag kanske hade missuppfattat något, men inspiration för mig är inte det man hittar i vartannat hus?

Min favorit är den här bilden:

Vad ska vi inspireras av? Dagiskortet på väggen? Avsaknaden av gardiner? Är det meningen att vi ska ringa runt till varandra helt exalterade och bara "Såg du?! De hade en stol med böcker på!". Eller är det heliumballongen som är det där oväntade som vi alla ska inse är den nya trenden?

Nåja, jag vill inte döma. Trots allt är jag inte särskilt bra på inredning. Så jag lydde Hemnet och inspirerades:

Man vill ju inte vara ute liksom. Fast nu ser det inte ut sådär i ungarnas rum längre, de har nämligen precis (idag) fått sin efterlängtade våningssäng. Nu ser det ut såhär istället:

Tror ni att Hemnet tycker att det är inspirerande? Det finns ju faktiskt krokar! Och lampor! Och... en bebis! Ser ni henne?

Missförstå mig rätt nu - det är klart man får ha det fult hemma. Det kan väl vara avslappnat och skönt? Men när ens fula hem hamnar under "Inspiration", då känns det som att något har gått lite snett.

Söndag, onsdag, fredag.

Jag vet inte vad som har hänt med veckorna, men helt plötsligt känns det som att det alltid är söndag eller onsdag eller fredag. Vilket ju självklart är trevligt eftersom det är bra dagar, men ändå. Det här med att tiden är relativ är så tydligt när man blir vuxen.

När man som barn tyckte att det var en eeeeeeevighet kvar till ens födelsedag när det var en vecka kvar, går ett år i vuxenvärlden ungefär lika fort som valfri tråkig lektion på mellanstadiet. Jag har snart en ettåring här hemma. Jag är snart 30. Jag kommer snart sitta förvånad och blinka och undra varifrån mina barnbarn kom och när jag fick grått hår och gick i pension?

Det går för fort. Och för första gången har jag upplevt någon slags åldersnoja som inte har med prestation att göra, utan  med att tiden rinner ut. Jag tänker på framtiden hela tiden, men för varje dag som går blir det ju mindre framtid kvar. Eller hur?

Det är klyschigt att tänka på att varje dag som går är en dag man aldrig får tillbaka, men det ÄR ju så. Och jag pratar inte om någon slags carpe diem-filosofi om att leva sitt bästa varje dag. Det är ju omöjligt. Jag pratar om ångest över att inte bara dagarna går, utan veckorna, månaderna och åren. Det går så fort och jag hinner inte med och enda ljuspunkten är att det i alla fall blir vår snart när veckorna rusar förbi som Annika Dahlqvist på väg mot utförsäljning av smör.

Nåja.

Tiden går fort när man har roligt säger man ju. Jag har således ett sjukt kul liv. Alltid något att skriva hem om.

"Man får vara avundsjuk, men inte missunnsam"

Vad är det för mupp som har gjort det till en allmän lag?

Nej, det kanske inte är fint att erkänna, men nog fan är det okej att missunna folk något? Det vore ju stört annars. Om jag tycker att någon rätt korkad, dum och trist person får massor av chanser och lyckas och blir framgångsrik och hyllad så tänker jag minsann sitta här på min lilla kammare och missunna som in i helvete. Avundsjuk kommer jag också vara, men poängen är att jag verkligen kommer sitta och önska att hen ska bli fråntagen allt hen fått till sig givet. Oj, det där lät som ett bibelord. Inte meningen.

Men alltså, summan av kardemumman: missunnsamhet, helt okej!

Så det så!

Supp som en ol, per som en nannkaka.

Idag har jag känt mig sådär förvirrad som man bara gör när man har dundrande och blixtrande huvudvärk som liksom verkar vara ute efter en. Ifall någon som mötte mig under eftermiddagen uppfattade mig som drogad och/eller lidande av en allvarlig hjärnskada så förstår jag dem. Det är okej. Jag var liksom i ett slags grönsaksliknande tillstånd idag.

Eller, dagen började ju inte så. Den började med sovmorgon och långt trevligt möte. Men någonstans framåt halv två, när jag fortfarande inte hade hunnit äta något, dundrade den in med besked och gjorde sig hemmastadd. Huvudvärken. Och det är ju inte som att jag inte bjöd in den; med tanke på att jag varken åt frukost eller lunch kunde jag ju lika gärna ha annonserat i tidningen om att jag skulle ha öppet hus. Men ändå. En ovälkommen gäst är ovälkommen även om man lämnat dörren vidöppen.

Efter mötet hade jag åtagit mig att handla mandelmjöl och fick därför bege mig till Citygross. Och då kan man ju tänka att jag skulle bli glad, med tanke på min och affärens relation. Men alltså, Ellen is no longer in a relationship with Citygross, om vi säger så. Jobbiga jävla affär att ha sakerna på konstiga saker. Efter att ha sprungit fram och tillbaka 20 ggr för att jag inte lyckades hitta rätt saker kände jag att nej. Vår kärlekssaga är över. Och till skillnad från boken jag översätter innebär det inte att jag imorgon kommer befinna mig utanför Citygross trånande efter en bit lax. (Ifall du inte fattar den här referensen är du en ny läsare som genast bör bege dig till arkivet från september eller oktober 2011 och se Citygross-inlägget.)

Sen höll jag på att köra i diket och kräkas i bilen på vägen hem, och så fort jag kom innanför dörren svepte jag tre olika sorters huvudvärkstabletter och placerade mig i sängen och beordrade mina ungar att massera mig. Vilket de gjorde, tills de fick blodblåsor på sina små händer. I alla fall nästan.

Men sen då! Sen! Efter en liten tupplur, så vaknade jag upp till nybakta macarons som skulle monteras. Och sen åt vi god mat och nu är det snart Wild Kids och sen tv-seriekväll. Så man kan säga att solen liksom ändå är på väg upp igen. Särskilt eftersom vi har en liten nakenfis här hemma som håller på att lära sig gå. Det kan liksom vara bland det sötaste som finns, det där med knubbiga ben som tar sina första stapplande steg. Eller okej då, sitt första. Det har inte blivit mer än ett än.

Aj som fan.

Linser som när jag är trött torkar in, svider och får ögonen att rinna kanske inte är det bästa vid jobb sent på kvällen.

Mvh, pandagirl.

Missa inte!

Jag blev tipsad om New Girl från lite olika håll, och för det är jag evigt tacksam. För det är ju så bra!

Okej, det är rätt störigt att Zooey Deschanel ska ses som "osnygg", när hon är etta på alla hipsterkillars snygglista. Och ja, det är lite irriterande att det finns en så uppenbar kärleksplot under allt det knasiga och roliga. Men på det stora hela? Sjukt kul. Sjukt!





Se nu! Missa inte! Sista chansen! Eller nej, det är det ju inte. Men ni borde verkligen se.

Men det var ju skillnad för OSS!

I en tv-serie jag följer friade nyss en typ artonårig kille till en typ artonårig tjej. Och hon sa ja, trots att hon har högtflygande planer efter high-school. Och jag sitter där i soffan och säger till den som vill lyssna (oftast en katt) att herregud, vad tänker hon på? Man kan ju inte veta när man är 18 vem man vill gifta sig med! Hon ska ju leva sitt liv nu, SEN kan de väl gifta sig?

Och ungefär där kommer jag ihåg att jag förlovade mig som nittonåring.

Min oas.

Det är jobbigt, slitigt, smutsigt och tungt. Men stallet och ridhuset är ändå någon slags oas för mig. Det känns som att jag har ridit i hela mitt liv, så att återuppta ridningen är på något sätt att ta upp kontakten med den jag var förr. Innan familjen och allt som hör därtill. Lite som att återknyta till den jag var, är, innan jag blev fru och mamma och allt det som kommer med dessa roller.

Och på hästryggen kan man inte vara fel. Man kan göra fel - tro mig, det vet jag. Herregud vad jag sliter för att rätta till min usla sits och förbaskade hälar som pekar uppåt taket. Men man är inte fel. Det finns inte rum för annat än rent fokus på det man gör. Inga tankar om hur andra uppfattar dig, inga tankar om hur du ser ut, inga tankar på något annat än ryggen rak, axlarna bak, blicken upp, hälarna ner, skänkel intill, händer ihop, ställning, böjning, driv, halvhalt och rid! Jag älskar det.

Och så är det för jävla kul också. Hade inte bilden från kvällens hopplektion varit så suddig hade ni säkert kunnat se ett stort flin i ansiktet på mig. Hade inte bilden varit så suddig hade ni å andra sidan sett exakt hur osmickrande ridkläderna är, så jag tycker att en suddig bild är bra i det här fallet.

Ursäkta mig, men nu har jag inte tid att blogga längre. Jag måste surfa efter tröjor där det står "I <3 horses" och liknande.

Tvångstankar.

Ni vet hur man alltid pratar om den man nyss har umgåtts med? Inte elakt alltså, men ändå. Man nämner något till den man är med för tillfället. Det kan vara "vad god mat de hade lagat" när man går hem från en middagsbjudning. Eller för den delen "tror du de tyckte om efterrätten" när man har haft gäster.

Eller "vad glad hon var idag, vad kul" om en kompis, eller "stackarn, att han är så förkyld" när man stött på en dagispappa ute på promenad.

Ja, men ni fattar. Man pratar ju alltid om den eller de som man nyss har träffat. I alla fall gör alltid alla jag umgås med det.

Men det leder ju till att det omvända också stämmer. Det vill säga att alla alltid pratar om mig efter att jag har lämnat dem. Och återigen: det behöver inte vara något negativt eller dumt. Tvärtom kanske. De kanske tycker att jag har haft en fin klänning på mig? Att jag har varit ovanligt glad? Att jag var en hejare på spelet vi spelade? Oavsett vilket så har jag alltid en gnagande tanke i bakhuvudet när jag lämnar människor jag nyss umgåtts med. Pratar de om mig nu? Och vad säger de?

Gud alltså. Ibland känner jag att det kanske vore bra för mig att ta mig upp ur min egen navel. Att se något annat av världen. Men näe. Jag undrar istället vad folk tycker om mig.

Det kanske ni inte visste förresten, men jag lägger en absurd mängd tid  på att oroa mig för vad folk tycker och tänker om mig. Absurd! Blir vi bortbjudna nojar jag på vägen dit om att jag ska göra något fel. När vi går hem nojar jag över att jag har sagt eller gjort något fel. Fel fel fel fel fel. Som att det finns så mycket rätt eller fel i sociala situationer. Jag menar, jag ställer mig ju inte och heilar och ropar länge leve Hitler på en middagsbjudning. Främst för att jag inte vet om det är höger eller vänster arm som gäller.

Ropar man ens länge leve när det gäller någon som är död? Det gör man väl inte? Det känns lite väl... korkat? Vila i frid kanske man inte heller säger. Heja! Det kan man kanske säga? Kan vi inte säga att översättningen för Heil Hitler är Heja Hitler? Det blir så mycket roligare då. Inte för att nazism kanske ska vara roligt, men ändå.

Ömk.

Jag försöker låta bli att använda sociala medier idag, för allt som vill komma ut är självkritik, självömkan och allmänt klag på... tja, mig själv.

Är så trött på mig själv just nu att jag vill svärta ner alla andra med lite hat så att jag inte är ensam om att klaga.

Men det är ju inte så schysst. Så jag drar en filt över huvudet och försöker se positivt på saken istället. Dvs undviker tankar, speglar och fyller huvudet med bebisbestyr.

Fy vilken dag!

Först krånglade allt i morse, sedan hade några ledningar i vårt elskåp brunnit, så vi fick ta hit en elektriker på kvällen. Sådär lagom kul.

Men! Allt krångel idag kompenserades av att jag äntligen fick träffa min bästa väns lilla son som nu hunnit bli tre månader.

Jag, som väl aldrig trodde att någon av mina vänner skulle ha barn lika gammalt som ett av mina, är så klart överlycklig. Och eftersom det vore typ HUR BRA SOM HELST att dela barnbarn med sin bästa vän har vi så klart bestämt att Majken ska gifta sig med Elias. Om de är gay eller bara inte vill gifta sig med varandra är oviktigt; jag vill fira Fanny och Alexander-jular med min äldsta vän!


Men det är ju inte som att de ser missnöjda ut, eller hur?

(ett rätt långt inlägg utan något egentligt intresse för er, men jag är alltså mycket mycket glad över att hon har fått barn)

Stackars, stackars barn!

Snart anmäler någon på Familjeliv mig till soc. På riktigt alltså. De är så upprörda! Majken är nästan misshandlad ska ni veta!

Varför?

Jo, för att Majken tycker om att leka själv i sin säng på morgnarna. Och vi låter henne göra det. Rekordet var väl 2 timmar, och då tror jag att hon tog en tupplur någonstans mitt i, men ofta (dvs sällan, eftersom hon sover längre än oss på helgerna) är det väl någon timme innan hon ropar. Och vet ni - det borde jag vara orolig över! Vill hon inte ha närhet under den tiden? Behöver hon inte omväxling? Hur kan ni utsätta henne för det?!

Och sen då, i somras, då var vi ute i trädgården när hon sov. Utan babywatcher hörde vi henne alltså inte ifall hon vaknade. Vi borde verkligen inte få ha barn, för tänk om typ en pedofil kom in genom en obevakad dörr och kidnappade henne. Eller tänk om hon klättrade ur sängen för första gången, samtidigt som hon kräktes så att hon kvävdes och råkade hänga sig i gardinsnöret?! TÄNK OM!

Jag har så svårt för den där hysterin. I alla fall när den går ut över oss som inte tänker likadant. Jag menar: var gärna hönsig om du vill. Men låtsas inte som att jag är en sämre förälder för att jag inte är det.

Att städa när man har småbarn är som att...

...skotta när det snöar. Så brukar folk säga. Men det stämmer ju inte, så klart. Man kanske har värsta superskyffeln och så faller det bara några få snöflingor? Då är det ju inte jämförbart med det sisyfosarbete det är att sköta ett hushåll som innehåller barn.

Jag skulle snarare vilja säga att det är ungefär som att försöka sortera snöflingor efter storlek i århundradets värsta snöstorm. Typ så.

Och då kan man ju ha olika knep för att hantera det kaos som är hemmet under småbarnsåren. Vissa tar en kvart varje dag innan de lägger sig. Andra städar det första de gör varje morgon. En tredje familj drillar barnen att komma pappan visslar, och under sång i kanon städa hela huset iförda käcka dräkter av gardintyg.

Eller så kan man fokusera på att kuddarna och filtarna i sofforna ligger fint, och strunta i allt annat. Tills den dag då det blir sol och man helt plötsligt ser vad smutsigt allt är, och därför bryter ihop och vrålskriker "VARFÖR ÄR DET BARA JAG SOM STÄDAR I DET HÄR JÄVLA HUSET?!" och slänger i dörrar och städar sig svettig och skrämmer både barn och katter.

Det är lite olika sådär hur man vill göra. Men det spelar liksom ingen roll, för dagen efter ser det lika för jävligt ut igen. Och då kan man ju istället lägga sin tid på att lära ungarna hur man kommer undan en björnattack, eller något annat som gör större nytta än att städa.

Det börjar vankas soppa banne mig...

Jag som alldeles nyss deklarerade att jag inte gillar soppor. Men så hey presto - något hände! Jag vet inte vad, men vi har börjat äta soppa. Vissa gillar vi bättre än andra. Till exempel föredrar jag fisksoppa före löksoppa, anyday of the week. Men ändå. Soppor?!

Vi kör en veckans meny igen. Jag har börjat surfa på recept och stör mig på att allt gott så klart är onyttigt. För så är det ju. Finns inget gott som inte är onyttigt. Värdelöst.

Nåja. Here we go:


Måndag: Kyckling och grönsaker i teriyakisås
Tisdag: Spagetti med laxsås
Onsdag:  Falafel i pitabröd med div. tillbehör
Torsdag: Linssoppa med naanbröd/pannkakor for the kräsna barnen
Fredag: Ellens kycklingpasta
Lördag: Fetaostbiffar med klyftpotatis
Söndag: Fiskgratäng

Pysselsöndag

Förut idag tapetserade jag det här lilla skåpet, som Emmy och jag målade häromdagen.

Sedan svängde jag ihop en "glass" på frysta bär och kesella, och nu googlar jag recept på macarons och cupcakes. Ni kan kalla mig Leila Lindholm, men eftersom jag sitter i urtvättat t-shirt och mjukisbyxor tror jag att hon skulle bli förolämpad av liknelsen.

En av mina drömmar är att någon gång äga ett café/b'n'b som serverar mängder av söta små pajer och frasiga bakverk. Tills dess kan jag ju lära mig att baka, tänker jag. En annan dröm är att flytta ut på en bondgård. Tills dess tänker jag se "drömmen om landet" som börjar på Svt1 imorgon.

Tur att tv finns, så att man kan förverkliga sina låtsasdrömmar på håll.

Bästa filmen. Någonsin.

Älskar den. Varje liten del.

Mello!

Alltså, jag gör såhär: jag låter bloggen vara fri från melodifestivalen? Eller? För jag kommer spamma både twitter (@ellenhag) och facebook, så ni som vill slippa ifrån kan ju finna en oas här?

Har lovat ungarna att vara vakna och se på det. Känner redan nu, en dryg halvtimme innan det börjar, att det var ett dåligt beslut. Å andra sidan ska väl någon i familjen uppskatta Sean Banan, så jag får se det som en god gärning helt enkelt.

Drama.

Det här med facebook öppnar ju upp så sjukt konstiga situationer. Som när ytliga arbetskamrater uttrycker sig rasistiskt. Eller svärmor tolkar något man skriver helt fel. Eller när man hamnar i diskussioner om alkohol och barn med sin svägerska. Typ.

Häromdagen skrev en bekant en status som gick ut på att förlöjliga en liten bebis utseende. Exakt såhär löd statusen:

"Tänker på när jag lämnade Alice på förskolan i morse då en liten charmig tjej på 14 månader kommer fram till Alice med ett stort leende och vill kramas välkommen. Den lilla må vara charmig, men har utseendet helt emot sig då hon närmast kan beskrivas som Darth Vader utan sin hjälm i en av de sista scenerna i "Jedins återkomst". Alice svarar så klart med ett gallskrik och en mängd krokodiltårar. :D"

Eftersom jag aldrig kan hålla tyst så kommenterade jag. Först det felaktiga användandet av ordet "krokodiltårar", för jag tycker väl att om man är lärare så ska man ha koll på det. Och okej, det var väl lite väl besserwissrigt. Men sedan även sättet att beskriva ett barns utseende. För hey - jag är inte den som påstår att alla barn är söta. Snarare tvärtom. Just därför kände jag väl att när till och med jag reagerar på de ord man använder om ett litet barn så är det illa.

Eller jag vet inte, man kanske ska hålla käften om sånt? Gör ni det? Låter ni rasistiska eller sexistiska eller fördomsfulla eller elaka saker passera utan att ni lägger er i? Är det bara jag som inte kan hålla tyst?

Resultatet efter att jag sakligt påpekat att jag inte tycker att man uttrycker sig så om ett barn blev nämligen att vi inte är vänner på facebook längre. På samma sätt som jag nyligen "förlorade" (så himla dramatiskt ord när det varken gör från eller till) en facebookvän genom att ifrågasätta användandet av ordet negerboll.

Så alltså. Kan ni hålla tyst om ni råkar se något på facebook som ni verkligen tycker är över gränsen? Hur lyckas ni? Om inte - har ni några "vänner" kvar? 

"Föraktet blandades med åtrå när han..."

Vissa kanske varvar ner för kvällen nu? Tar en kvällsmacka, dricker en kopp te. Ser lite på tv?

Själv ska jag precis sätta igång med några timmars jobb med att översätta en "sensuell" bok.

Lite olika sådär.

Med en stekpanna, till exempel.

Kan någon slå mig i huvudet med något hårt? Jag har nämligen börjat sukta efter att baka... cupcakes! Och cakepops! Och macarons! Jag vet inte om det är kombinationen "jobba med bebis hemma" som stressar upp mig, men helt plötsligt ser jag det som otroligt mysigt att gå och stöka med lite frosting och choklad och fina dekorationer. Slå mig, hårt!

(Jag är dock makalöst dålig på att göra något fint, så resultatet skulle ju ändå aldrig bli sådär puttenuttigt och vackert som det är på the internetz. Men ändå. Jag störs av själva viljan inom mig, för den är så "inte jag". Jag är ingen som bakar cupcakes. Jag dricker vin. I och för sig skulle jag ju kunna göra båda sakerna samtidigt, vilket skulle göra det roligare. Resultatet däremot lär ju inte kunna bli värre än vad det kommer bli när jag är nykter.)

Lagom till Majkens födelsedag kommer det komma upp en bild här på hennes ettårskalas. Jag tänker mig vimplar, macarons i pastelliga färger, ljuvliga cakepops och så cupcakes med vackra dekorationer. Resultatet kommer vara ett helt annat, men det kommer ni som sagt få se på bild. Jag lovar!

Vissa kvällar.

Ikväll ska jag rida* samtidigt som maken ska bort, och mamma ska vara barnvakt. Men hon ska på eftermiddagsmöte och kommer någon gång efter sju först. Och jag ska åka vid halv åtta. Och maken ska åka vid halv sju, eller tidigare kanske? Minns inte.

Och Majken ska läggas och ridkläder ska tas på och ungar ska matas och allt ska fixas. På de där timmarna då precis alla ska iväg eller komma eller byta om eller fixa något. Sådär lagom harmoniskt med andra ord. Sen tänker jag på att om 10 år kommer typ alla våra kvällar vara såna. Fast sen kommer jag på att jag inte är en curlingförälder och att de minsann kommer få klara sig själva när de är så pass gamla. Bra så.

*Jag ska hoppa. HOPPA! Lite nervös pga har inte hoppat på ca hundra år. (Mycket glad dock, pga hoppning är sjukt roligt.) Okej, rätt så ordentligt nervös. Tänk om jag trillar av?

Innan jag började rida igen hade jag någon slags idé om att jag kanske kunde ställa upp i en hopptävling i vår. Nu inför första hopplektionen är jag inte lika stöddig, kan man ju säga utan att överdriva. Jag återkommer med besked om hur det känns efter hoppningen ikväll.

Snooze.

Vet ni hur morgontrött jag är? Typ mer än ALLA andra. Jag fattar verkligen inte varför världen måste vara anpassad efter morgonpigga människor. Hörrni, ni som bestämmer. VI HAR LAMPOR NU! Vi behöver inte gå efter soltimmarna för att få ljus. Det finns ingen anledning till att gå upp före klockan åtta.

Där går någon slags magisk gräns. Innan klockan åtta är jag en vandrande zombie som skulle sälja min kropp och min själ för att få sova bara fem minuter till. Jag överdriver inte: i morse när jag blev väckt så funderade jag på vad meningen med livet är. Är det verkligen värt att leva när jag vet att jag varje jävla morgon måste gå upp och må skit?

Det spelar ingen roll när jag lägger mig, för går jag upp innan klockan åtta är jag död ändå. Det handlar nämligen inte om antalet timmar sömn, utan om tiden. Morgonen. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill bara ligga och sova sova sova och sova.

Om jag går upp för tidigt klarar jag heller inte av att hålla mig vaken till läggdags igen. Inte nu på vintern. Så går jag upp före åtta måste jag nästan alltid ta en tupplur någon gång på dagen för att orka hålla ut till klockan tio på kvällen.

Jag tror att vissa människor är gjorda för att gå i ide under vinterhalvåret. Jag är en av dem.