Skjut mig nu.

Ni som har trädgård kanske känner igen det: man börjar med att samla ihop några kvistar och grenar, och några timmar senare står man där med nyinköpta och tillika nyplanterade rosor, nyeldat fjolårsgräs, bortburna stubbar och grenar som tillsammans väger flera hundra kilo och så undrar man vart dagen egentligen tog vägen.

Jag. Vill. Dö. Jag är så jävla trött. Jag är så makalöst förbannat trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har burit tunga stockar och stubbar i stekande (jo, hurra!) sol och jag har slitit häcken av mig. Och ändå finns det ännu mer att göra. Och mer. Och mer. Ja, ni som har trädgård fattar ju.

Det är klart att det är värt det, jag vill inte påskina att jag hellre skulle vara utan trädgård. Fast vad gör man med all sin tid om man inte har en trädgård förresten? Enbarnsfamiljer i lägenhet, vad katten gör de med all sin tid egentligen? Det brukar jag fundera på.

Planen för kvällen är ungefär den här: försöka att inte avlida, försöka att inte avlida, försöka att inte avlida samt försöka att kurera solstingshuvudvärken med hjälp av rollokolor, varmt skumbad och Sigrid Combüchens "Spill" som jag läser lite som poesi; lite då och då.

Dock: har både fått färg på kinderna och solsken i blick och det känns ju alltid bra.

Saker man kan konstatera en lördagskväll:

- Man kan få valkar i händerna av att dra upp brännässlor.
- Springmask är tydligen en vanlig, men jävligt ovälkommen, gäst bland dagisbarn. Uäk.
- Om man köper lagom mycket lördagsgodis blir det inget över till föräldrarna. Fail.
- Nästan-sjuåringar som kan lyfta ur ettåringar ur spjälsängen och sedan leka med dem så att föräldrarna kan få sovmorgon is the shit. Eller ja, i singular då. Nästan-sjuåring och ettåring.
- Det är ljust länge ute på kvällarna nu. Jag vet att man ska älska det, men det gör ju att jag inte kan tända värmeljus och mysa ju!

Kan vi bara enas om en sak?

Att kritisera någon eller något, även om man gör det upprepade gånger, är inte att kasta skit. Det är att kritisera.

Jag är så förbannat trött på människor som inte kan se skillnad på de två. Som skriker mobbning så fort DERAS ÅSIKTER mals sönder, dissekeras och kritiseras. Som tar åt sig av allmänna åsikter, som gör all kritik till sin, som inte kan skilja på sak och person och som envist hävdar sin rätt att ta del av det offentliga rummet utan att behöva svara för det de säger sedan. News flash: världen är inte ett vakuum där det går att häva ur sig vad som helst i en megafon utan att behöva stå till svars för det sedan. Och vräker man ut sig dumhet efter dumhet så kommer man också bli kritiserad gång på gång på gång. Det är inte mobbning.

Varför väljer man ens att bli en offentlig person, strävar efter det, önskar det, när man inte klarar av det som följer där på? Är det så viktigt att få föra ut sitt missionerande budskap att man glömmer bort att detta budskap faktiskt läses? Att människor har rätt att bemöta, även om de inte gör det positivt och jakande och nickande?

Sedan också detta: det finns saklig kritik och det finns osaklig kritik. Osaklig kritik behöver dock inte innebära mobbning. Väldigt sällan (typ aldrig) är det mobbning det handlar om. Så sluta använda det ordet. (Dels också för att det råder en väldig osäkerhet kring ifall man ska skriva det mobbing eller mobbning, men jag går på den försvenskade versionen.)

Så rätt tänkt, men ändå så fel.

- Åh vad snygg du är! Vad kul att du vågar ha en sån klänning trots att man brukar säga att tjejer med små bröst inte passar i dem. Jag hatar när folk säger sånt, klart du ska ha vad du vill. Du är ju jättesnygg!

Hade ni känt er sådär jättepepp efter en sån komplimang? Jag hade inte det i alla fall. Att påpeka ett problem för att sedan argumentera emot det är ett så dumt grepp att jag baxnar, för det enda man kommer ihåg sen är ju att det faktiskt finns något att oroa sig för.

Därför irriterar jag mig på barnböcker som ska angripa problem och då lyfter problemet. Sedan slutar ju boken lyckligt ändå, men varför ens lyfta problemet från början? Hade jag läst Kenta och Barbiesarna för mina barn hade de för första gången fått höra att killar inte kan leka med barbies. Även om boken sedan slutar med att alla självklart kan leka med vad de vill så hade ju själva grejen "killar kan inte leka med barbies" planterats hos dem. Eller som i den vanvettigt dåliga boken Kalle med klänning, som kommer från det vanvettigt dåliga förlaget Sagolikt förlag som även har publicerat den vanvettigt dåliga boken om den lesbiska prinsessan Kristalla. I Kalle med klänning så lyfter man fram problemet Killar Kan Inte Ha Klänning. Och sen så visar boken att det kan de ju visst och så urartar hela skiten till en fotbollsmatch och det finns så mycket dåligt i den boken att jag inte orkar gå in på det. Vi nöjer oss med att visa barnen att det finns ett problem. Dålig idé.

För om barnen inte redan har stött på någon idiot som hävdar att killar inte kan leka med barbies/ha klänning eller att tjejer inte kan bli kära i tjejer/vara hjältar osv så får de ju nu veta att det är jättevanligt att folk tycker det. Vuxna tycker det, barn tycker det, oj vad konstigt det är ändå att Kenta vill leka med Barbies eller att Kalle vill ha klänning. Jättekonstigt. Men helt okej, så klart! Fast folk tycker ju ändå att det är lite konstigt. Tada! Barnet har precis fått till sig en norm de inte förut stött på.

Och säg att de HAR stött på någon idiot som fört fram sina stenåldersåsikter, ja då kommer ju en bok i frågan varken göra från eller till. Om barnet på riktigt har börjat anamma dessa åsikter så kommer en bok inte förändra hens världsbild direkt. (Det kan vara ett hjälpmedel i vissa fall, men knappt det tror jag. Men fine, vi säger att det kan hjälpa lite.) Risken är dock att dessa böcker stjälper mer än hjälper eftersom de så tydligt statuerar att det ju faktiskt ÄR lite konstigt. Ändå. Fast det löser sig till slut!

Fram för böcker som inte problematiserar istället! Där det faktum att Oskar har paljettkjol inte är en del av handlingen, utan bara helt enkelt det han råkar ha tagit på sig den dagen. Det är först när det avvikande inte presenteras som konstigt, utan självklart, som man verkligen gör någon nytta.

I'm sexy and I know it!

Jag har en blödande grej i pannan. Jag skriver grej, för jag vet inte vad det är. En leverfläck? Ska inte de vara bruna? Ett födelsemärke? Ska de inte komma tidigare? Är det ens någon skillnad på de tu?

I min panna sitter i alla fall en grej som nu har svullnat upp och börjat blöda. Fräscht och snyggt! Den är också rätt ny, den dök upp för några år sedan efter att jag opererat bort ett inflammerat födelsemärke/leverfläck på näsan, som om den tänkte att ansiktet ju inte kunde få vara utan en konstig grej som sticker ut. Nu sitter den i alla fall där, svullen och dan och jobbig. Lägger inte svullnaden sig så får jag väl operera bort den också. Vet ni hur de gjorde sist? De lokalbedövade och sedan skar de bort den med kniv, så jag låg där och kände hur kniven karvade mot näsbenet och hur blodet rann nerför kinden. Helfestligt!

Det som däremot var helfestligt var att jag fick 21 000 för ärret som blev på näsan sen. 

Åh, mina leverfläckar, födelsemärken, utbuktningar och "grejer", vad hade jag varit utan dem? Tja, lite snyggare och 21 000 kronor fattigare antagligen. 

"Nej jag faller inte för några ideal eller krav inte!"

Jag skrev ju att jag störde mig på "upplysta kvinnor" (hjälp vad jag känner att jag överanvänder " ibland) för några dagar sedan, och jag blev ombedd att utveckla lite. Det gör jag gärna, men jag vet inte om det blir mer utvecklat än invecklat. För det är ju fyllt av snår och trassel, det här med kropp, utseende, ideal och vad man står för och inte.

Men först och främst då: anledningen till att jag stör mig på det där "jag vill inte bli snygg, jag vill bara bli stark", är för att det är ett sånt försvagande av de som faktiskt vill bli snygga. Dels är det en lögn i de flesta fall, och dels så är det ju inte ett motsatsförhållande mellan de två, men framförallt så är det just det inbyggda dissandet av de mindre upplysta som irriterar mig. För det är ju bara språkliga krumbukter i mångt och mycket. Om man är upplyst och kunnig och insatt och kan allt om varenda liten vrå i det patriarkala samhället så vet man att det är fult att falla för kraven på kvinnan som snygg, smal och sexig. Man står över det. Man, "en", vet bättre än så. Så klart!

Så när den upplysta feministen börjar träna intensivt så är det absolut inte på grund av någon som helst utseendehets. Hon vill bara bli stark, frisk och må bra. Ja, och vad är det för fel på det då? Inget, om det hade stämt. Men när jag sedan läser andra inlägg/uppdateringar/tweets om jeans som sitter för tight, klänningar som ska kommas i, bikiniformen, lchf, minskade sötsaker etc etc etc så skorrar det falskt. För helt plötsligt blir träningen en del av det som de flesta kvinnor kämpar med: kontroll av kroppen, anpassning till normen, förbättrande av utseendet. Jaha, och vad är det för fel på att de gör så då? Nej men inget, igen, men varför ska det då hycklas med? För det blir hyckleri, det blir det ju.

Och då kan jag, om jag är snäll, tänka så här: att det är jättebra att de inte väljer att skriva om fokus på utseendet, utan istället lyfta det positiva man får utav träning, vilket ju de facto ÄR just en starkare och friskare kropp. Men istället tänker jag snarare såhär: varför kan de inte vara ärliga med att de också drabbas av samma saker som de kritiserar? Varför måste man låtsas vara förmer, starkare, klokare, sundare? Varför ska de som tränar för att gå ner i vikt eller bli smala eller sexiga skuldbeläggas dubbelt; först för att de inte är tillräckligt bra (vilket de ju dock aldrig kommer bli eftersom det är en utopi), och sedan för att de är så fåniga att de bryr sig om att vara tillräckligt bra?

Jag vill inte hamna i någon slags sits där jag pekar på storbloggare och säger att de måste vara bättre förebilder. För dels tycker jag inte att någon ska behöva vara en jävla förebild, och dels är det väl kanske precis det de försöker vara när de skriver om träning och mat på ett sätt som inte nämner att de också faktiskt faller för utseendepressen.

Det jag efterfrågar är väl snarare någon slags ärlighet och ödmjukhet. Inför att vi faktiskt inte lever i ett vakuum där var och en kan välja hur hen påverkas av omgivningen. Inför det faktum att det inte är svart eller vitt; antingen är man en bimbo som vill bli smal och snygg, eller så är man duktiga tjejen som bara vill vara sund och hälsosam.

Och om fler vågar vara lite mer ärliga om även det skamliga och pinsamma och svaga så kanske det är lättare att nå någonstans. Om även duktiga feministtjejen säger att näe, jag kan också stå framför spegeln och gråta och dra i valkarna och må skit, vad gör vi åt saken? Istället för att hela tiden lägga över det på någon annan, någon diffus grupp som mår dåligt, men inte vi, vi vet ju hur det är, vi skulle ju aldrig...

Jag tror helt enkelt att vi skulle vinna mer på att erkänna oss vara en del av det vi kritiserar, istället för att låtsas vara von oben och därmed skapa ännu ett krav som är svårt att nå upp till.

Gissa vem...

...som är anmäld till klubbhopptävling om någon vecka? Jo, this girl!

Jävlar vad nervös jag är redan nu. Jag? Hopptävling? Nu? Jo, det är bara 80 cm höga hinder och ja, de flesta andra som är med är ju inte proffsryttare heller. Ingen av dem är det, om vi ska vara såna. Men ändå, nervositeten!

Ska jag vara ärlig så är jag främst orolig för att bli helt tävlingsgalen och vinstsugen. Jag "tenderar" att bli sån. Det är därför jag alltid vinner på Singstars till exempel; inte för att jag är bättre på att sjunga, utan för att det är så viktigt för mig att vinna. Det kallas visst att vara "en typisk vädur" om man tror på sånt, men jag lutar åt att den korrekta termen är "en jobbig jävel". Jag är rädd att jag, när jag väl är inne på banan, kommer bli som jag var som ung: besatt. Jag brukade knappt andas för att all min energi gick åt att komma runt banan så snabbt som möjligt, och en gång gick jag omkull med hästen och kunde bara fokusera på ifall jag hann komma in i mål innan vi stupade eller inte. (Det hann vi inte tyvärr.)

Det är ju en sak att flänga runt på banan i hög hastighet och högröd i ansiktet när man är 15, men när man är närmre 30, småbarnsmorsa och "vuxen"? Inte lika okej tror jag. Då ska man ju rida runt lite sakta, ta det lugnt, fokusera på upplevelsen, inte bry sig om ifall man kommer sist eller först. Ha! Dubbel-ha! Jag tror inte jag har det i mig. Och DET oroar jag mig nog mest för, det här att göra bort mig på grund av min makalösa tävlingsinstinkt. Plus att ramla av, det oroar jag mig också för. Och att vägra ut mig, rida fel väg eller riva alla hinder.

Och allt annat jag kommer hinna fantisera fram innan det "äntligen" är över och jag vet ifall jag överlevde eller inte.

Kom och köp!

Det här kan ses som ett reklaminlägg. För det ÄR ett reklaminlägg. Vi försöker sälja vår vagn och någon av er kanske vill ha den?

Annonsen finns här, och den är så bra att jag fick ett mail med komplimanger från en "Eric" som tyckte att det var en "underbar annonstext!". Jag bara tack, men alltså - köp hellre vagnen. Cuz I need your money mer än dina komplimanger.

Nej då, jag svarade med ett tack.

Nu ska jag gå och handskriva 15 kuvert som ska skickas ut till olika företag i trakten, innehållandes ett brev med information om mina tjänster. (Jag lämnar det öppet för er här att själva fylla i vilken sorts tjänster jag menar.) Jag hoppas att de blir lika imponerade över min formuleringskonst som Eric. Å andra sidan vill jag ju tjäna pengar snarare än få komplimanger. Å tredje sidan tjänar jag ju pengar på min formuleringskonst just, såatteh... (dock kanske inte när jag skriver "såatteh...").

"Det är så hemskt med ettåringar som börjar förskolan!"

Innan klockan nio idag hade Majken hunnit slå sig så att hon bet sönder läppen, samt ramla ner från en soffa och få en bula i huvudet. När jag fikade med mormor passade min lilla dotter (som alla tror är en kille, så klart) på att klättra upp på ett litet bord och stå där och hojta. Det blev väldigt lite prata med mormor och väldigt mycket springa efter Majken helt enkelt.

Det är oerhört lite lugn och ro just nu. Väldigt lite. Typ ingen alls.

Det är ca 110 dagar tills Majken börjar förskolan. Just saying!

Call your grandma...

Jag har precis lagt på luren efter att ha bokat en fikadejt med min mormor imorgon. Majken hänger självklart med. Hur nu vi ska kunna umgås och prata med en galen ettåring med oss. Nåja.

Jag har blivit (lite) bättre på att se till att umgås med mina nära och kära efter att morfar dog. Det är helt enkelt så att de man älskar inte kan leva för alltid, och då är det ju dumt att inte passa på att umgås med dem så mycket det bara går när man faktiskt har chansen och tiden. Jag ångrar så galet mycket att jag inte umgicks mer med morfar innan han blev sjuk, å andra sidan var han så upptagen att det knappast var så att det enbart var mitt fel att vi inte sågs oftare.

Nu tar jag igen det med mormor och jag är så glad över att min farmor äntligen har träffat mina barn, särskilt Emmy eftersom de ju delar tilltalsnamn.

Hjälp vad smetigt det blev nu då. Nå, ibland får det helt enkelt bli det.

Sniiigel?

Jodå, klart att det som händer i artisters liv påverkar deras musik. Herregud, Winnerbäcks skilsmässoalbum var väl allt annat än oberört av det han gick igenom liksom. Och det är klart att artister växer, ändras och förändras. Det är ju så det ska vara. De påverkas av vad som händer dem. Fine.

Men när artister blir lite väl inspirerade av sitt liv så kan det lätt bli lite fel. Ibland lite för privat, ibland rent dåligt. Och ibland blir de så inspirerade av sina barn att de ger ut en skiva där titellåten är en imitation av en egoistisk björn(e) med en faiblesse för pepparkakor.





Håkan har varit bättre, helt enkelt.

Veckans meny

Thailändsk wok med kyckling, nudlar och lime.
Vegetariska piroger med vegfärs, squash, morötter och fetaost. Färs + mozzarellafyllning till barnen.
Grillad kycklingfilé med klyftpotatis och tzatziki.
Spagetti med sås på grillad paprika, grönsaker, chili och grädde. Köttbullar till barnen.
Fish tacos med koriander och hembakta tortillas.
Friterade räkor, sötsur sås och ris.
Tacogratäng på vegfärs.

Det här med vegfärsen förresten. Eller veggofärsen eller vad man nu säger. Det känns lite...sådär. Å ena sidan: skönt substitut för köttfärs. Å andra sidan: sådär lagom kul eller? Inte smakledes alltså, men rent framställningsmässigt. Det känns lite som margarin typ. Processat, konstgjort, märkligt. Inte rent och så att vi vet hur det framställs och vi förstår vad det består av och sådär.

Jag är ambivalent, minst sagt. Och det är väl klart att vi istället helt kan stryka rätter med rött kött eller köttfärs, men vi är en småbarnsfamilj och då är ju köttfärs liksom bland det enklaste som finns. Särskilt om man har barn som inte är så förtjusta  linsgrytor, grönsaker och andra såna nyttigheter.

I-landsproblem deluxe, jag vet.

Äntligen!

I morse packade jag i Majken i bilen och körde till Nora med fem hundralappar som jag sedan bytte mot den här skönheten. Äntligen kan Majken rulla med stil igen och jag får en vagn med riktigt gung!

Som jag har längtat. Nu kan väl våren komma så att jag kan ge mig ut på långa barnvagnspromenader?

Nu ni! Nu tänker jag stöööööra mig!

Here we go, störfest deluxe:

- Folk som bjuder på middag och inte ställer fram salt på bordet. Jag vill inte behöva be dig om saltet eftersom det då blir tydligt att jag tycker att du saltat för lite. Låt mig smygsalta, tack! Ännu värre: de som VÄGRAR ta fram salt, för att det är "precis rätt mängd salt nu". Eh, låt mina smaklökar bestämma det tack.

- Barn. Jag brukade älska barn, jag var till och med en sådan som typ följde efter främmande ungar i affärer. Att föräldrarna inte ringde polisen var nog bara ren tur om jag ska vara ärlig. Men nu? Sen jag fick egna barn? Avskyr ungar. Inte mina då, och inte de barn jag känner, men barn rent generellt? Förfärliga! Förskräckliga! Usch.

- Mensskydd. Finns inget vettigt. Och nej, våga inte tipsa om menskopp.

- Kvinnor som är upplysta och feminister och därför låtsas stå över precis allt som förknippas med oupplysta "våp". De tränar inte för att gå ner i vikt, nej de tränar för att bli starka. Att träningsrushen inträffar just när de gått upp i vikt, det är ju bara en ren slump. Och de har så klart inte långt vackert hår för att det är überkvinnligt och typ DEN STÖRSTA symbolen för kvinnlighet. Nejdå. De har det bara som ett statement mot patriarkatet. Så klart. Och så ser de ner på kvinnor med push up och smink en masse, för herregud vad de gör sig till. Anpassar sig. Våp som inte fattar att man tränar för att bli stark och om man nu lyckas gå ner några kilon på kuppen så är det ju en ren slump och inte alls målet. Sluta hyckla för fan, ingen blir ju lyckligare av att ni låtsas?

- Fula visitkort.

- Folk som behandlar olika matgrejer som gift. Ursäkta men du är inte ALLERGISK mot socker, du dör inte ifall du råkar få i dig potatis på en konferens. Och fett är inte heller giftigt, snabbmat ger dig inte cancer på stört och om du inte är hyperallergiker så tror jag att du klarar av att leva i den här världen utan att kola vippen av vanlig jävla mat. Har lust att dänga dem i huvudet med en kostpyramid och visa att det faktiskt inte finns en dödskallemarkering på varesig smör eller pasta. Tänka sig?! Och don't get me started på var gränsen går för att beställa specialmat. Vegetarianer, fine. Tycker jag. Allergiker, fine. Lchf:are? Atkinsare? Raw Food:are? Kräsna? De som går på soppdiet? Var går gränsen liksom?

- Människor som förkroppsligar uttrycket "skriver man om en synål är det en enögd jävel som tar åt sig". Äter du lchf? Betyder inte att det ovanstående handlar om dig. Har du barn? Det är säkert inte dem jag avskyr. Tränar du för att bli just stark? Kul för dig. Osv osv.

- Folk som bor i vackra hus men inreder det fult pga att de inte har någon smak. Det är ett sånt slöseri! Köp ett fult mexitegelhus om ni ska inreda det med ekkök med köksö och rostfri kyl. Gillar ni blommiga tapeter från Rusta ihop med möbler i bok från Mio? Härligt! Men snälla, kör det i ett radhus någonstans. Inte i ett vackert putsat 20-talshus med uppväxt underbar trädgård. Okej? Det är så sorgligt.

- När folk berättar spökhistorier och de som lyssnar uppmuntrar och sväljer allt och blir rädda. Man bara: ni står framför en vuxen människa som tror på spöken. "Lite" ifrågasättande kanske vore på sin plats?

- Män som låter sina intressen gå före familjens. Ideligen. Alltid. Och kvinnorna som finner sig i det och skjutsar och hämtar medan maken är iväg och förverkligar någon dröm från ungdomen, som han bara måste se till så att den blir till verklighet just nu under småbarnsåren!

- Mens överhuvudtaget. Det enda jag vill är att slippa skiten för all framtid, utan att riskera cancer eller annan skit pga hormoner och utan att behöva hamna i klimakteriet ifall jag nu skulle hitta någon som ville karva ut mina innersta ladyparts ur kroppen.

Nämen sådär då. Något ni vill go all enögd jävel över? Go ahead!

/Nöjd och ostörd.

(Rubrik saknas)

Jag kan inte blogga när jag är så här lycklig, det går inte. Jag började på ett långt inlägg nyss, om hur ungarna är härliga och allt är bra, men det blev för privat. Det lyckliga är för privat. Så jag sparade det till min privata blogg istället. För så är det för mig: gnäll, klag, svart och grått kan jag ta öppet. Det rosenskimrande lyckliga är bara vårt.

Och då blir det mindre bloggande på vår och sommar när allt är som bäst och tiden och energin går åt att planera trädgård och semestrar och fundera över vårkläder och vårskor och när tiden ska läggas på så mycket mer än bloggande.

Jag stör mig förvisso lika mycket som vanligt. Varför skulle jag sluta störa mig liksom? Men då har det gått ett varv till: jag stör mig på att jag stör mig. Det känns tjatigt. Jag blir trött på min egen "röst" här på bloggen och tänker att ni blir trötta på samma saker. Blir ni det?

Idag har jag dock lyckats med konststycket att spilla ut kokande vatten över magen, och så har jag läst tre böcker om Sveriges historia. Vi började med istiden och är nu framme på 1700-talet. Bästa sagoböckerna någonsin, tack vare dem var jag en stjärna i historia på låg- och mellanstadiet. Och tack vare en bok med vackra bilder och bibliska berättelser min morfar en gång ropat in på auktion var jag en mästare på biblisk historia också. Comes in handy ibland när vi spelar TP eller liknande, men annars känns det som att det är kunskap jag skulle kunna vara utan.

Kan man ha semifotografiskt minne förresten? Jag har absolut inte fotografiskt minne, långt ifrån, men när jag pluggade kunde jag se framför mig i vilken bok svaret stod, eller som nu när jag kan "minnas" genom bilder var jag har lagt saker. Jag blir vansinnigt provocerad när folk säger att de inte ser bilder framför sig, hur FUNGERAR DERAS HJÄRNOR DÅ?! Det här har jag säkert skrivit om förut, förlåt.

Nej men det här blev väl det mest virriga blogginlägget på länge. Förlåt för det också. Jag har varit bakis hela dagen men trots det varit en kick ass mamma. Jag har ätit både chips och pizza och lär ju inte ha dansat tillräckligt mycket igår för att väga upp för det. Nu ska jag skriva matlista och är så jävla trött på mat att jag tänker skriva upp nutrilettbars für alle.

Apropå mat då: på vår flaska olivolja står det "Perfekt för att ringla över din favoriträtt" och jag känner lite att hur mycket de än gillar sin olivolja kan de väl ändå inte påstå att den passar att hälla över sushi? Tacos? Kycklingsoppa? Friterade räkor? Sånt stör jag mig vanvettigt mycket på: svepande reklam som blir dålig. Faller ut fel. Går att driva med.

Nej men jag slutar väl dravlet här då.

Mission accomplished!

Full, glad, sminkad till tänderna och så snygg jag kan bli utan plastikkirurgi.

Trevlig lördag på er!

Lördagsdikt

"Städa
Leka
Städa
Skälla
Mysa
Städa
Lite till

Barnteater
Bakelsefika
Dotterhäng
Kycklinglasagne

Jag är ingen poet
Jag vet
Snart tänker jag bli full"

Jag vet inte hur ni känner, men det där med poesi har aldrig lockat mig något. Inte någe, som man säger här omkring.

Vin, dans, kompisar, svart klänning och sovmorgon imorgon däremot. Det lockar mig mycket. En sån tur att det är just det som erbjuds ikväll då!

Sov så gott nu!

När man främst sjunger gamla visor och skillingtryck för sina barn så blir det lätt lite märkliga värderingar man förmedlar. Var så goda, kvällens sång:

Gubben och gumman skulle gå vall,
men kärringa ho' ville inte mota.
Så gubben tog kärringa och slog 'na mot en tall,
så talla flög upp med rota.
Upp flög kärringa och vart så glad,
Tjo! Nu ska jag mota i all min dar,
gå vall gå vall Gullbroka!

Inget säger "sov så gott nu" som lite kvinnomisshandel.

Nästan som en elallergiker. Fast på riktigt.

Jag är allergisk mot dåligt väder, det är bara att konstatera. Så fort det är sånt väder som idag; tungt, grått, regnigt, kallt, blåsigt, så blir jag illamående. Yr. Trött. Får ont i huvudet.

Och det är ju inte så konstigt egentligen, det är ju väldigt få människor som aldrig känner av huvudvärk när åskan är på väg, eller som inte känner sig piggare och gladare när det är strålande sol ute. Men jag inbillar mig ändå att de flesta kanske inte blir helt däckade av dåligt väder som jag blir.

Lite kan jag känna att det är en vansinnig otur att jag bor just i Sverige. Hade jag bott någonstans med fler soltimmar hade mina ungar i alla fall haft en gladare mamma, den saken är klar.

Förresten, apropå rubriken: när jag jobbade inom kommunen så trodde ALLA att elallergi var på riktigt. Å andra sidan trodde de också på spöken, att microvågsugnar var farliga och att man i Kina kidnappar vita barn. Såatteh...

"Nej, men fortsätt bara. Boys will be boys."

Är jag helt ensam om att ha nolltolerans mot våld eller? För jag FATTAR inte hur man som förälder kan gå förbi sitt barn som slåss med skitstora pinnar och bara "äh" och strunta i det.

Förälder 1 gick in på förskolan förbi sin son som fäktades med stora pinnar med andra barn.
Förälder 2 gick in på förskolan förbi sin son som fäktades med stora pinnar med andra barn.
Förälder 3 (dvs jag) såg barnen som fäktades med stora pinnar, sa till sitt barn att inte ens tänka tanken, gick till rastvakten och sa till hen att se till att slagsmålet slutade.

Är jag anal och stel och dum i huvudet? Ska man bara rycka på axlarna åt sånt och låtsas att det är kul och roligt och en bra lek? Jag är inte den som tycker att man ska styra upp barnens lekar så att de passar oss vuxna, men gränsen går väl ändå en bra bit före att de slåss med halvmeterlånga grova grenar och pucklar på varandra ordentligt i någon slags starwåårdsj-lek, eller vad de nu var de sysslade med?

Ingen grät eller hade gjort sig illa. Just nu. Men som förälder till ett barn som fått pinnar kastade på sig ser jag inte riktigt det roliga i att föräldrarna till just de två barn som kastade pinnarna bara går förbi och struntar i ännu en våldsam lek. Å andra sidan är jag väl inte helt förvånad heller.

Mitt liv: en skräckfilm!

Förut idag satt jag ensam i vardagsrummet. Majken sov. Det blåste ute och elden sprakade. Tyvärr var det ljust ute, annars hade det varit perfekt setting för en skräckfilm.

Helt plötsligt avbröts mitt idogna arbete av ett sprakande ljud. Högt, plötsligt, skarpt! Jag ryckte till, men insåg sedan att det måste vara någon katt som passade på att leka med något i köket. Efter ett tag hördes dock samma ljud igen, längre och ännu högre och jag funderade på vad katten hade hittat. En snabb blick omkring mig fick dock mina nackhår att resa sig: alla katter låg och sov. Den enda vakna själen i huset var jag, och nu började jag bli riktigt rädd. Fast först var jag ju tvungen att twittra om hur rädd jag var, så att mina efterlevande skulle få veta hur jag kände de sista minutrarna i mitt liv:

Jag smög mig ut i köket, beredd på att se en mus eller orm eller... sork! Inget syntes. Jag tänkte att det förmodligen bara hade varit en hörvilla, så jag gick tillbaka till vardagsrummet. Sedan! Igen! Samma ljud som jag nu inte kunde ignorera längre. Darrande av rädsla (ja, jag har en skräck för gnagare och reptiler) tog jag tag i vår tjockaste, och tillika bästa jägare, katt och manade på honom ut i köket. Modigt och stoiskt tog jag mig an faran. Eller så grät jag i telefonen och tvingade min man att hänga kvar i luren tills jag listat ut vad det var som lät. Ni får välja själva vilken version ni tror på.

Väl ute i köket kunde jag konstatera att lätet kom ifrån diskbänken, ungefär där vi har ett eluttag. Katten hade inte reagerat på ljudet, så jag förutsatte att det inte var ett djur. Nu började en lång väntan, med mig som en staty som bevakade eluttaget och med katten som åt mat på golvet. Jag hade vid det här laget slutat vara rädd för möss och ormar, och oroade mig istället för husbrand och dyr omdragning av elen.

Så! Till sist lät det igen och jag kunde konstatera att det inte kom några gnistor ur eluttaget. I själva verket verkade det som att ljudet kom lite mer ifrån vänster. Som att det kom från... ja! Där hade vi problemet!

Maken hade glömt ställa in sina surdegar i kylen, och den ena hade som synes fått nog av att vara istängd i en liten burk och helt enkelt exploderat ut. Det var förvisso inte lika otäckt som möss, ormar eller en eldsvåda, men jag tycker nog ändå att det här är en riskfaktor som Underbara Clara helt bortser från när hon uppmanar oss att gå ner i tid, baka eget bröd, odla egna grönsaker och ärva våra möbler!

Eller som det konstaterades på twitter: #hipsterproblem!

Dagens i-landsproblem

Jag kommer hem från ridningen ungefär klockan 22 på onsdagar. Då slänger jag mig så klart direkt i duschen, vilket innebär att jag inte kan gå och lägga mig förrän håret har torkat i alla fall något. Jag hatar det här. Jag är trött! Jag vill sova!

Jag hatar dock att sova med blött hår. Det är kallt och fuktigt och obekvämt. Och dessutom blir håret skitfult dagen efter. Den halvtaskiga lösningen får bli Heidi-flätor, vilket innebär att jag har crazy lockar hela torsdagen.

Det är uppenbart för mig att ni verkligen kände ett behov av att veta det här. Kanske känner någon också ett behov av att dela med sig av sitt värsta i-landsproblem? Shoot! Kommentarsfältet är ert! Ditt. Jag vetefan, jag är för trött för att tänka.

Själv tänker jag fläta håret och äntligen få sova.

Kan vi prata lite om vidriga barn?

Vidriga är ju självklart ett väldigt starkt ord, men för att få läsare från twitter vill jag överdriva rubrikerna så att de faktiskt klickar sig hit. Disclaimer över.

Jo, det här: Barn som är så jävla utstuderade, kan vi prata om hur hemskt det är? För ett tag sedan var jag på en aktivitet där en sexårig tjej tog varje chans att visa upp sig på ett sätt som snarare förde tankarna till skönhetstävlingar än förskoleavslutningar, om ni förstår hur jag menar. Ifall någon sa "ska vi baka?" så stämde hon upp i någon sång om att ruuulllah, ruuulllaah, liiiiteeeeeeeen buuuulllleeeeh, komplett med darrning på rösten och såna där "eh"-uttryck som man hör när någon försöker sjunga bra men inte kan. Eller alltså, hon kunde ju sjunga bra. Det kunde hon. Hon wailade och tog i med magen, men hon var SEX år och det var så jäkla tydligt att hon visste att hon var duktig och att hon förväntade sig reaktioner på sången. Och om vi andra hade mage att inte trollbundet sitta och lyssna på hennes konsert så höjde hon rösten tills all annan konversation var omöjlig. Sedan log hon och liksom neg och skrattade lite och bara "jag älskar att sjunga". Mm...

Missförstå mig rätt: de flesta barn vill gärna visa upp sig. De kanske har lärt sig en ny sång, eller så blir de så glada över något att de vill ramsa eller visa att de kan klättra upp till taket osv osv. Det är en sak. Det är en helt annan sak att kräva allas uppmärksamhet, att förutsätta att alla inser vilken talang man har och att vid redan sex års ålder har lagt sig till med manér som skulle få valfri Big Brother-deltagare avundsjuk.

Det här låter ju hemskt. Jag vet det. Man ska inte tycka såhär om barn. Man ska tycka att de är söta och rara vad de än gör. De är ju bara barn.

Så klart de är! Det är ju inte ungens fel, det är ju föräldrarnas. Och samhällets, vill jag påstå. För ärligt talat: det är väl inte konstigt att uppmärksamhetstörstande småungar börjar puta med bröstet och åma sig när de sitter uppe och tittar på Idol och Talang och X Factor och allt vad det heter. Eller är X Factor där de äter äckliga saker? Jag vet inte. I alla fall är det ju inte konstigt att glädjen över att sjunga trumfas av glädjen av att uppskattas för sin sång om det är så man från tidig ålder ser att det ska gå till. Och det är kanske gammalt att basha MTV när fler ser på musikvideos på youtube, men oavsett så är det jävligt snett och fel när små barn försöker låta som vuxna och blir påhejade av omgivningen. Nej! Sluta! Så gör man inte.

Sedan är det klart att vissa barn är värre än andra. Herregud, jag minns själv en kompis som inte kunde låta bli att visa upp sig varje sekund hon hade. Sade man "bada" så skulle hon simma 500 meter och tvinga alla att klappa händerna efteråt. Ifall någon fyllde år köpte hon den finaste presenten så att alla skulle oooh:a och aaaah:a över hennes present och i förlängningen över henne själv. Men sådant är mer sorgligt än något annat, för då antar jag att det finns någon brist på uppmärksamhet i vardagen.

Ursäkta, men vad faan?!

Förvisso har jag längtat efter att springa hela dagen, men så biten att jag ger mig ut i fucking snöstorm är jag inte än. Vad är det för FEL på april? Det ska vara vår, inte vinter! Blommor, inte snö! Varmt, inte kallt!

Antagligen lär det sluta snöa lagom till att det blir mörkt ute, och springa med Zombies efter mig i mörkret, det gör jag bara inte.

Jag trodde aldrig att jag skulle sura över att inte komma ut och springa. Men så är det.

Dagens!

Dagens outfit á la fyraåring: 

Dagens känsla: Irritation pga samma fyraåring som var för trött för att gå till förskolan, och också för trött för att låta bli att gnälla, bråka och sura hela dagen.

Dagens ilska: Rätt mycket faktiskt. Mest barnen. Och vädret. Och barnen.

Dagens bästa köp:

Kläder till sonen. Hurra!

Dagens sämsta köp:

Det låg en Delicato-outlet precis bredvid kläderna. Why?!
Jag köpte skitbilliga chokladbollar. Why?!

Dagens motion: Förhoppningsvis får jag till en joggingrunda med Zombies ikväll. Om det inte snöar, som det gjorde tidigare idag. Eller haglar, som det också gjorde tidigare idag.

Dagens outfit á la 28-åring:

Dagens bus: Vi tankar numera etanol i vår bensinbil. Vi får väl se hur det går med det, men än så länge fungerar det.

Dagens mat: Fish&Chips snart. Kan behövas efter den här dagen!

Dagens hoppas: Jag vill verkligen hinna se både Girls och Mad Men som ligger och väntar på mig.

Dagens tips: Serien "The inbetsweeners" från 2008. Perfekt om man är anglofil och vill höra brittiska tonåringar säga att tjejer är "so fit".

Stl 128 - hell on earth

Jahapp. Sonen har börjat ha storlek 128 på kläder och tillhör därför storbarnsavdelningarna. Ifall kläderna på småbarnsavdelningarna är tacky och fyllda med för många rosetter, är kläderna för större barn ungefär som om man vill klä sina ungar som en transsexuell Michael Jackson på dekis. Så jäkla fult!

Vi som alltid köpt alla kläder på tjejavdelningen står helt rådvilla. En t-shirt med "Look at me" och en pussmun? Nej tack. Minishorts med paljetter? Eh, nej. Tight linne med plats för vadderad bh? No thank you.

Killavdelningen är lika ful den. Jag förknippar starkt alla dessa stora t-shirts och fula tryck med alla vanvettigt ouppfostrade killar som springer runt där ute, och jag har ingen lust att klä min unge så att han ser ut som en av dem. Dessutom är han smal som en sticka och skulle kunna tälta i storlekarna på killavdelningen.

Så kvar finns dyra märkeskläder. Eller tja, polarn och pyret. Svindyra, men om jag på något sätt ska kunna titta på honom utan att skämmas över vad han har på sig så känns det som det enda alternativet. Oh, joy för min plånbok. Och jag har letat begagnat, men det är ju för katten nästan lika dyrt som att köpa i butik.

Då åker jag hellre till outleten sju mil härifrån och botaniserar. Och DÄR har ni dagens uppdrag. Vad gör man inte för sina barn. Och sitt estetiska sinne.

Spridda föräldrafunderingar.

Noa kom hem idag från leksaksdagen med en helt ombyggd Beyblade. De går ju att ta isär och bygga ihop med olika delar, och han hade bytt delar med en kompis och några äldre barn, så hans förut rätt så bra Beyblade kom nu hem och var inte riktigt lika bra. Det fick mig att fundera: bör man lägga sig i?

För å ena sidan är det ju klart att de stora barnen drar fördel av de små i såna här situationer. Vad har ett barn som inte ens fyllt sju år att sätta emot när han äntligen får leka med de stora barnen - på deras vilkor? Men å andra sidan: jag vill inte vara den mamman. Hade det handlat om dyrbara saker, eller att han uppenbart blivit lurad och förd bakom ljuset på ett allvarligt sätt, då hade det varit en sak. Men nu? Nej.

Dessutom är det ju någon slags läxa för honom också. Att man ska stå på sig. Att man får se efter sina saker om man tycker att det är viktigt. Och att ibland kan själva bytandet och pysslandet vara det roliga, oavsett resultatet efteråt. Det finns väl något nyttigt med det också.

Och Emmy har fått mörka fläckar på tänderna och jag har sån jävla ångest, för tänk om det är karies?! När jag googlar verkar det som att hennes astmainhalatorsmask (vad heter det egentligen?) kan vara boven i dramat. Men ändå. Hål i tänderna är ju ett worst case scenario som jag helst slipper. Jag skulle faktiskt skämmas ihjäl.

Ja, men vi kör väl något om yngsta barnet också då? Ettåringen som är just en typisk ettåring. Jag har så svårt för den här åldern, för visst är hon underbar när hon tultar omkring och småspringer och busar och härmar och leker och är supercharmig. Jättehärligt. Men samtidigt är det så mycket bus och undersökarvilja och VILJA och bestämdhet och en ettåring förstår ju inte när man pratar med dem. De bara vill. Gör. Förstör.

Idag har hon rivit sönder hela sin frukostsmörgås och spridit ut den i vardagsrummet (ja, vi äter frukost där), hon har demonstrativt kletat in mat i håret efter en busig blick på mig, hon har hällt ut min handväskas hela innehåll på hallgolvet, hon har stängt in en katt på en toalett, hon har smetat banan på alla matkassar i affären, hon har gömt vår fjärrkontroll och närapå haft sönder Emmys glasögon. Pust.

Ettårsåldern är inte min favoritfas helt enkelt.

Missa inte... veckans måltider!

För då skulle ni bli hungriga, och det vore ju dumt.

Den här veckan var det svårt att komma på inspiration till mat. Det snöar ute. Det är kallt. Jag är trött och har ont i huvudet. All mat jag kom på var av typen "hämtpizza" eller "Greenmål från Max". Men! Skam den som ger sig. Till sist fick jag ihop en lista som kanske inte är särskilt rolig eller ens nyttig, men det är mat.


Kycklingenchiladas med grön chili
Fish and chips
Pasta med tomatsås
Veggieschnitzel, tzatziki, klyftpotatis
Tacos (m vegfärs)
Kycklinglasagne (igen, för den var så god)
Köttbullar med spagetti

Nu ska jag bara orka ge mig ut i det här förbannade vädret och handla maten också. Man kan ju tycka att det borde räcka med att komma på vad vi ska äta, men nej. Tydligen måste man handla ingredienserna också. Skit!

"Var fan är SADELN NU DÅ?"

I går var vi och tittade på en hopptävling i klubben där jag rider. Jag har varit sugen på att ställa upp i en tävling ett tag, och efter att ha sett de tävlande igår och dessutom pratat med min ridlärare som peppade mig till att ställa upp, har jag bestämt mig för att den 4:e maj smäller det!

Gulp.

Så inatt drömde jag helt logiskt om byte av hästar, borttappade sadlar, konstiga startlistor och att jag inte hann titta på banan innan jag skulle hoppa den. Jag snodde mig, vände och vred på mig under täcket och tyckte att det var lagom kul.

För det vet ni väl, att om jag ställer upp i en tävling så är det bara felfritt och snabbast som räknas som bra resultat. Och chansen att det blir ett sånt resultat när jag ställer upp i en hopptävling efter ca 4 hopplektioner efter några års uppehåll? Kanske inte överväldigande stor.

Men hoppet är det sista som dör. Jag ska bara berätta det för hästen också.

Frågor. Svar. Frågor. Och så vidare.

Jag blev taggad av Anna på Mamma i England och att svara på frågor känns som ett lämpligt blogginlägg i kväll när jag är så trött att jag vill gråta.

Det finns tydligen regler också. Som är på engelska, så häng med:

- Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
– Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
– Create 11 new questions for the people you tag to answer.
– Go to their page and tell them they’ve been tagged!
– Do not tag back to the person who has already tagged you

1. Ostbågar eller Ostkrokar?

Ostbågar, för faan!

2. Vilket sällskapsspel tycker du bäst/minst dåligt om?

Jag älskar sällskapsspel! Det vi spelar mest just nu är Bezzerwizzer, men "När då då" och alla andra sorters frågespel är också kul. Frågespelen är roligast, och Pictionary! Kom och spela med mig, för jag tackar aldrig nej till en spelkväll!

3. Om du ska på kalas, har du en outfit som det alltid slutar med att du har på dig, och isåfall vilken?

Nej, jag tar det jag ser smalast ut i. Alltid. 

4. Vilken är din favoritkomiker?

Någon kvinnlig. Kan dock inte rangordna. 

5. Om pengar inte var ett problem, var i världen skulle du helst vilja åka?

Åh, Hawaii! Eller bila runt i USA. Eller Nya Zeeland. Eller, eller eller! Fråga inte en resefanatiker sånt. 

6. Om du bara fick äta en maträtt i en månad, vad skulle du välja?

Pasta eller pizza. Om jag inte behövde tänka på vikten heller. Pizza tror jag nog. Ja, pizza.

7. Vad sjunger du när ingen hör?

Just nu är det väldigt mycket Adele, men allt där jag får waila går lika bra. 

8. Vilken är din största "pet hate"?

Oj, vad svårt. Vad ska jag välja? Då väljer jag grill- och dillchips. Jag FÖRSTÅR inte hur de kan finnas och hur man kan äta dem. Jag blir så provocerad varje gång jag ser att någon köpt skiten. STÖD INTE DEN INDUSTRIN!

9. Har du något husdjur? Om inte, vill du ha ett och isåfall vilket?

Ja, tre katter.

Trull, som är mycket efterbliven och vanvettigt gosig och som är nio år och sjukt jobbig för det mesta.

Lill-Miss som aldrig har fått ett riktigt namn. Han är sex år, vanvettigt söt och precis så man vill att en katt ska vara.

Laban, som är vår yngsta katt på två år och som dödar sorkar och möss på löpande band och som sover i ungarnas säng i varje natt och som har bitit Emmy så ofta att hon är väldigt vaksam när han är i närheten. 

10. Är det något dy bryr dig om som du skulle önska att du inte brydde dig om?

Vad andra tycker och tänker om mig. Jag är liksom bisarrt mån om att andra ska tycka om mig. För någon vecka sedan åt vi middag med vänner och jag drack rödvin hela kvällen trots att jag inte gillar rövin, för att de redan hade hällt upp ett glas till mig och jag ville inte vara till besvär, och efter det där första glaset kunde jag ju inte ändra mig... 

11. Du är ensam hemma och lite krasslig. Vilken film hamnar i dvdn?

Antagligen ingen, för jag ser hellre på tv-serier. Då kanske jag ser om några avsnitt av The Office. 

Mina 11 frågor är som följer:

- Hur långt kan du springa utan att behöva gå?

- Estrella eller OLW?

- Om du var tvungen att klä ut dig till en fiktiv karaktär för resten av ditt liv, vem skulle det vara?

- Vilken är din favoriträtt?

- Köper du begagnat? Varför/varför inte?

- Skulle du byta bort/har du bytt bort ditt efternamn vid giftermål? 

- Vad är din ståndpunkt när det gäller gardiner?

- Skulle du helst köpa en vuxen hund eller en valp och varför?

- Har du någon serie/film som du ofta citerar?

- Varför tog de egentligen bort alla goda glassar ur GB:s sortiment för att ersätta dem med Magnum?

- Får vi en vacker sommar i år?

Jag taggar den som vill. Det kanske låter som fusk, men jag vet att jag ibland sett såna här grejer som jag gärna skulle ha svarat på, men ingen "taggade" mig. Om ni svarar på er blogg, svara gärna här så jag kan titta in.

Och ifall ni vill svara på frågorna här i kommentarsfältet är det också jättekul. Ni kanske har många åsikter om OLW vs. Estrella? 

Brännässlor, idioter och kycklinglasagne.

Så, jag började dagen med hembakt baguette till frukost och sedan sprang jag ju. Och så har vi skippat bokmässan till förmån för brännässlesanering i trädgården.

(Förstår ni nu varför jag blir lite trött när folk föreslår att vi kan koka soppa på nässlorna? Det här är från ca 2 kvm. Rötter, rötter, rötter.)

Kycklinglasagnen jag svängde ihop blev makalöst god och jag känner mig lite som en hausfrau if there ever was one. Vilket är bra, för nästa helg kommer jag lägga tid på att sminka mig, dra på mig en snygg klänning, dricka vin och gå ut och dansa, vara bakis och äta pizza. Ungefär så. Och då vet vi ju alla att jag är en dålig mamma. För sånt får man ju inte göra när man blir förälder. Enligt FL-morsorna då.

Min "favorit" i den tråden är den här ärkeidioten:

"Min mamma festade när jag var liten. Jag har aldrig sett henne full och pappa var alltid hemma och sov med oss.Men vi barn kommer aldrig att förlåta vår mor för att hon lämnade oss om nätterna(hände inte ofta men att det ens hände är inte ok). Jag tycker inte det är värdigt en mamma att göra såhär även om barnen inte ser på. ibland vaknade jag på natten och undrade vart mamma var. Det var väldigt obehagligt att vakna och att mamma var ute och inte hemma på NATTEN. 
Roligt kan man ha med vännerna på dagen också."


Aga är ju fel, men ifall den mamman örfilar upp sitt barn nu i vuxen ålder så kan vi väl säga att det är rätt välförtjänt? Förhoppningsvis har morsan sagt upp kontakten för länge sedan med sina kompletta fullblodsidioter till barn. "Vi kommer aldrig förlåta...", nej, det är ju verkligen något att förlåta. Hon hade KUL, fy skäms!

"Roligt kan man ha med vännerna på dagen också"... herregud, skit på dig.

Rapport från en joggingtur

Positivt: Jag sprang en hel kilometer utan att stanna! EN HEL! För er vanliga kanske det låter som blaha blaha, men kommer ni ihåg det här? Då hade jag sprungit i runda slängar 100 meter och var nära att dö. Nu kom jag hem efter en runda på ca 4 kilometer och sprang då en hel kilometer precis i slutet, när jag redan var lite trött. Det är värt så många kryss i taket att om vi bara valde en snygg vit nyans skulle vi få innertaket ommålat på köpet!

Negativt: Jo, alltså. Zombies, run! var faktiskt en rolig app. Men det kanske var "sådär" smart att prova den första gången samtidigt som jag provade en ny slinga. Helt plötsligt befann jag mig i ett kärr med zombies hasande bakom mig. Jävlar vad jag sprang. Jävlar vad blöta mina skor blev. Och jävlar vad vilse jag var helt plötsligt, tills jag drog fram en kartapp och lyckades ta mig ut bakom skolans vindskydd.

Hur gjorde man innan det fanns appar förresten?

Snart börjar jag väl hålla med Birro också?!

Ifall någon hade sagt till mig för ett halvår sedan att jag inte bara frivilligt skulle ge mig ut och springa en lördagsmorgon, utan faktiskt se fram emot det också, så hade jag legat på golvet och kippat efter luft av skratt.

Men tja... så är det. Det känns lite som att jag sviker den person jag varit i 28 år, men när man blir gammal ska man väl utvecklas och allt sånt? Jag tror att jag har läst om det någonstans. Man utvecklas och blir blasé. Spännande!

Fredagen den 13:e

Jorå, otursdagen levererar! 16 000 ska vi ta ur våra fickor och slänga i csn-maskinens tuggande käftar. Det är precis ett sånt besked man vill få såhär inför trädgårdssäsongen. Vet ni hur sjukt dyrt det är med växter?

Vilken tur då, att vi inte har någon semester inplanerad. Förlåt, jag menar utlandsresa. Lediga ska vi ju vara. Och vilken tur då, att jag nyss fyllde år och därmed kunde utöka garderoben något. Bevis:

Jag älskar att åka iväg på kundmöten och få en chans att klä upp mig. Här hemma hasar jag omkring i mjukisbyxor och mysklänningar och anstränger mig enbart när jag ska iväg. Och för en shoppingrunda (även om det inte lär blir några fler såna under 2012) är det inte snyggklänningarna jag drar på mig. Men när det vankas kundmöten, då!

För övrigt borde vi putsa vår badrumsspegel, men helgen lär snarare gå åt till besök på bokmässa, trädgårdsarbete och så möjligtvis någon löprunda eftersom mina ben är bättre nu. Praise the lord och allt sånt. Om det nu hade funnits någon gud. Att djävulen finns är i alla fall bevisat nu. Fuck you, csn!

Just ja, veckans meny!

Det blev en vecka som började på en tisdag den här gången, för måndagen åts det rester.

Pasta med sås med räkor, grillad paprika, grädde och vitlök.
Fisksoppa med saffran, vitt vin och vitlöksbröd.
Hemgjorda tortillas fyllda med paprika, stekt aubergine, tzatziki, rödlök och halloumi.
Tacogratäng med vegfärs (godaste tacogratängen av alla!).
Kycklinglasagne.
Laxburgare med aioli.

Å ena sidan: hurra för oss eftersom vi lyckades få in fisk två gånger!
Å andra sidan: buu för oss som bara lyckades få till en vegetarisk rätt. Nej, nu tittar jag efter. Två! Hurra ändå då.

Kycklinglasagnen blir ett spännande experiment. Jag har en idé om hur jag vill att den ska bli, men jag har inget recept. Än så länge. Antingen får jag googla, eller så får jag försöka själv. Det blir nog bra till sist ändå, kyckling, pasta och ost liksom. Det kan ju inte bli fel.

PS.

Ni har väl inte missat Kvinnopartaj?

*huttrar*

Det här att luftvärmepumpens lampa blinkar rött och pumpen vägrar starta? Det här att vi inte har någon ved kvar efter vintern? Det här att luftvärmepump + kamin är våra enda vämekällor?

Jag fryser lite nu, helt enkelt.

En "vänlig" grönskas rika dräkt.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag hur grönt det har blivit ute i trädgården på sistone. Regnet ihop med plusgrader gör att trädgården bara väntar på att få explodera.

Eftersom jag är en vårmänniska borde jag ju älska detta. Istället sitter jag här med ryckningar i ögat och tänker på alla brännässlor som är på väg upp.

Jag måste verkligen söka hjälp för min besatthet av våra nässlor. Snart. Först ska jag bara ge mig på några försök till att utrota de vidriga otygen.

Får de ligga mycket?

Människor som fascinerar mig: de som har en vacker tvättstuga med genomtänkta detaljer, var sak på sin plats och en ljus och fin färgskala.

Hur är de som personer? Blir de någonsin så fulla att de kräks? Har de någon gång skämtat alldeles för olämpligt med en annan dagisförälder? Får de ligga mycket? Kan de gångertabellen i huvudet?

Andra människor som fascinerar mig: de som äter en nyttig och vacker frukost varje dag. Dukar fint, kokar gott kaffe och njuuuter av morgonen. Väldigt fascinerande!

När viljan att höras trumfar sunt förnuft

Jag får obehagsrysningar varje gång jag lyssnar på till exempel Christer i P3, när människor ska ringa in och berätta saker. För vad är det egentligen för muppar som ringer? Ungefär så här låter det alldeles för ofta:

- Hej, du hade en historia om något konstigt du åt när du var liten?
- Ja...
- Vad var det då?
- Maskrosrötter.
- Ojdå!
- Ja...
- Varför gjorde du det då?
- Vet inte...
- Tyckte du det var gott?
- Nja...
-...
-...
- Vad sa dina föräldrar då?
- Vet inte...
- Jaha, tack för att du ringde och berättade!
- Ja...
- Ha en bra dag!
- Ja... förresten!
- Jaa?
- Ni pratade ju förut om någon som åt blommor?
- Ja?
- Ja, ibland slank det ned en maskros också, och inte bara roten.
- Jaha.
- Ja...
- Som sagt, kul att höra från dig. Ha en bra dag!
- Ja...
-...
-...
- Hejdå!
- Hej...

Alltså, så här är det: folk bryr sig EGENTLIGEN inte om att du åt maskrosor. Inte om du inte kan berätta det på ett kul och rappt sätt. Och det är fler som ringer in och har roligare saker att berätta, så take a hint när programledaren försöker avsluta samtalet goddamit!

Jag tycker så synd om de stackars programledarna som säkert vill skrika "ingen vill veta var du köpt din tröja" åt de jäkla miffona som inte fattar programmets upplägg, utan tror att alla som lyssnar på riktigt bara ville veta just att de åt maskrosor när de var barn, eller vad det nu var.

Om jag någon gång har ett radioprogram ska det inte vara ett dit folk kan ringa in i alla fall.

Livet på landet, del 38

Jag fryser ihjäl. Det är ruggigt, eländigt och kallt ute och vi har slut på huggen ved. Jag känner mig som en bondmora från förr i tiden som inte vet hur hon ska värma sina barn.

Fast jag är en bondmora med en stor jacuzzi i badrummet, så jag antar att jag överlever.

På riktigt dock: var är vårvärmen? Jag har fått nya vårskor, jag vill ut och flanera NU! Värdelöst regn, värdelöst rugg och värdelös kyla. Jag vill ha sol och värme nu, okej våren?

Att vända andra kinden till... vilken bullshit!

För ett tag sedan fick en numera före detta vän för sig att hon skulle upplysa mig om precis vad som är fel med mig. Så hon författade ett litet brev där hon talade om att jag är egoistisk, självisk, en narcissist och att hon minsann inte läser min blogg!!1!11!!!*

Och jag vände andra kinden till. Önskade lycka till i livet, höll mig sansad och lugn och trevlig och vuxen.

Fy fan vad jag ångrar det.
Vems idé var det egentligen? Jesus? Den barmhärtige samaritens? Så. Jävla. Dum. Idé.

Istället för att ge tillbaka gav jag ett artigt svar. Istället för att bemöta med samma mynt var jag den större människan, och tro mig - det suger att vara den större människan. I alla fall när det inte finns någon publik, för att vara den större människan är ju rätt bortkastat på någon som inbillat sig att det tillhör normal hyfs och ton att häva ur sig precis vad man tycker och tänker om någon annan. Bortkastat, I tell you!

Förutom att jag stör mig på det gyllene tillfället att vara giftig som gick mig ur händerna, stör jag mig även på den makalösa bristen på självinsikt folk lider av. Ja, folk rent generellt, för det här är ju inte en isolerad företeelse. Titta bara på närmsta storblogg där bloggaren uttrycker något annat än vilken tröja som är snyggast på Gina Tricot just nu och tada! Ni kommer finna flertalet kommentarer av typen "Va?! Tycker du att X är si? Vilken hemsk och vidrig och avskyvärd människa du är!!".

Alltså, det här med att reagera på att någon har en åsikt, eller gör något, och sedan skriva hatiska brev, kommentarer, mail, sms eller vad det nu är där man förklarar att personen i fråga är hemsk, what's up with that?! Inser man inte själv att genom att göra det så kvalar man in på "hemska personer"-listan mycket bättre än stackaren som bara uttryckte en personlig åsikt från början?

Jag vet inte, jag bara fascineras. På riktigt. I vilken värld kan man häva ur sig elakheter över någon annan och fortfarande tro sig vara en fin människa? Makalöst.

*(Jag vet inte, men har jag någonsin påstått att jag är annat än självisk, egoistisk eller narcissistisk? Jag menar, jag bloggar. Bara det.)

*kramp i skrattmusklerna*

Att ha en ettåring är rätt mycket som att ha en full liten glad clown med en humor som vida överstiger Sveriges samlade komikerelit.

Herregud vad kul det är att ha barn. Jag kommer aldrig förstå mig på varför folk säger att det är jobbigt att ha barn när sanningen är att det mest av allt är vanvettigt kul. Som att ha en privat underhållare. Lätt värt den miljon de sägs kosta!

Politiska barn

- Mamma? Jag tycker faktiskt att de kan få bo hos oss! Jag LOVAR att inte säga något till någon. Och om jag har kompisar här kan jag säga att ingen får gå ut till gästrummet, men när jag inte har kompisar här kan de ju vara ute i huset och leka.

Vad han pratade om? Att gömma flyktingbarn.

Jag har så svårt att förstå mig på devisen att det är fel att prata politik, värderingar, etik eller religion med sina barn. Om man tror och tycker något, oavsett om det är att man är kristen, socialist eller feminist så tror och tänker man ju att det är det rätta. Jag tänker inte hymla med mina åsikter inför mina barn för att de ska vara "fria" att hitta sin egen åsikt. Jag är övertygad om att det är viktigt för dem att förstå varför främlingsfientlighet, sexism, diskriminering, förtryck osv osv är fel och jag lär dem om världen som jag ser den.

Det gör alla, mer eller mindre. Och jag tycker inte att det är fel att döpa barnen eller ta dem till kyrkan ur ett rent föräldraperspektiv, för föräldrarna ger ju bara det bästa (ur deras synvinkel) till sina barn. Ur ett samhälleligt perspektiv tycker jag det är fel eftersom jag tycker att religion inte borde finnas, men det är en annan diskussion.

Alltså: vi pratar politik med våra barn. De har gått med i demonstrationståg och vi hymlar inte om vad vi röstar på. De kommer ändå vara fria att skaffa sig en egen åsikt, vilket självklart kommer respekteras så länge den inte strider mot de grundläggande principerna om allas lika värde.

Yay! För mig!

28 år idag och än så länge har jag överösts med gåvor, åkt till fantastiska gula trevåningshus och dregglat och fotat ödehus. Precis så jag vill fira mina födelsdagar.

Kronan på verket blir när jag och maken ska gå på barnfri(!) bio(!!) i eftermiddag, för att sedan avsluta hela balunset med Moules Frites till middag.

Födelsedagar borde man ha oftare. Om det inte vore för att man skulle bli så himla gammal då.

Låååångfredag

Herregud, håll tyst nu om att "när jag var liten var det minsann synd om oss för vi fick bara sitta stilla och vara tysta och ha tråkigt hela dagen", för vet ni? Jag fattar varför!

Jäklar i min lilla låda vad jag skulle vilja go old style på mina ungar och bara "sitt tysta i hörnet och håll tyst, annars får ni aldrig syndernas förlåtelse", eller vad man nu hotade med för att få dem att sitta och titta på dammkorn hela dagen lång.

Ja, det har varit en sån dag idag. Jag känner stor förståelse för föräldrarna förr i tiden som såg EN chans per år att få tyst på sina små monster. "Jesu lidande bla bla bla: kontentan är att vi har fått en legitim anledning att tvinga dem att vara tysta och stilla, win!", så lät det nog på kafferepen överallt. Förutom "win" då, kanske.

Men imorgon blir det bättre. Imorgon är det påskafton. Yay! Godis och utklädnad. Yay! Och apropå det så får jag lite spatt på föräldrar som inte låter sina barn gå påskkärring för att "man vet ju aldrig vad det är för människor som öppnar dörren". Va? En idé är ju att gå med sina ungar då. Eller är de rädda för att barnen ska bli kidnappade av en pedofilliga framför ögonen på dem, som att barnarov blive legitimt ifall ungarna är dumma nog att plinga på dörren med illaritade påskkort? Eller om man inte vill gå med: låt dem bara gå till människor som de känner? Eller, en helt wild och crazy idé: skippa pedofilskräcken. Mig veterligen är det inte många barn som försvunnit när de gått påskkärring, men vill man låta sin irrationella rädsla inskränka barnens liv kan man väl göra det på en högtid såväl som en vardag.

Och don't get me started om att man nu börjat maniskt propagera för spiknyktra föräldrar på påsken såväl som julen. Jag orkar inte!

Jo. Jag är på jättebra humör idag.

En stilla fundering

Finns det någon slags förordning som säger att man MÅSTE ha ett syskon som heter Max om man heter Felix? Eller vice versa då, beroende på vem som föddes först. Jag känner nu till fem (5) olika familjer som valt samma namnkombo.

Spontant känner jag väl att Alex borde känna sig jähähävligt utmobbad. Men det är väl bara jag kanske.

Pinsam insikt...

Ni vet när man sitter med vettiga och roliga människor och de börjar driva med prettomorsor? Ja, men såna som finns på Familjeliv. Och så sitter de och härmar dessa prettomammor och drar upp saker som man då inte "får" göra enligt dem. Och alla skrattar och håller med.

Mmm... det är då jag kryper ihop lite och inser att jag är en av dessa prettomorsor som andra driver med. Jag vill ju också vara lite avslappnad och skön och köra på en höft sådär, men i verkliga livet så...

... får barnen inte äta sötsaker förrän de är uppemot två år. Tårta på sin första födelsedag, visst. Men annars? Ytterst sällan.
... åker de bakåt i bilen tills de fyllt minst fem år.
... får de inte vistas utomhus utan solhatt på sommaren om de är under fem år.
... får de inte dricka läsk.
... får de inte se på våldsamma filmer.
... får de inte se på Cartoon Network eller liknande "dålig" TV.
... får de helst inte se på TV alls innan de blir två år.
... bär vi i ergonomisk sele istället för vanlig babybjörn.
... åker de bakåtvänt i vagnen tills de är minst två år.
... bakar vi eget bröd för att det är nyttigare.
... försöker vi köpa godis med naturliga färgämnen.
... får de ytterst sällan äta chips eller annat med transfetter.
... läser jag enormt mycket om uppfostran, av typen Juul och Ross Greene.
... köper vi inte stereotypa leksaker eller våldsleksaker.
... får de inte kläder med spindelmannen eller annat våldsförhärligande.
... använder vi ytterst sällan schampo eller liknande med "kemikalier" till dem.
... använder vi inte våtservetter pga kemikalier och liknande.
... försöker vi laga all mat från grunden och köper aldrig fiskpinnar eller liknande.
... kokar vi egen sylt för att få den så naturlig som möjligt.
... är vi genusmedvetna. Så klart.
... har barnen som max gått runt 30 h/vecka på förskolan, för vi vill inte att de ska ha långa dagar.

Ja, men ni ser ju. Och visst, det ser ju alltid larvigt ut när man spaltar upp allt det pretto man gör men inte det sunkiga.Som att Noa får spela datorspel en timme om dagen, till exempel. Men ändå, det kryper i mig när jag inte kan hänga på och driva med alla dessa morsor med superkrav, för jag inser ju att jag är där själv.

Det här är ju val vi har gjort och som vi självklart är nöjda med. Annars hade vi ju inte gjort dem. Men ändå, ibland. Ibland blir det lite awkward och jag känner mig som den där töntiga tonåringen som inte kan vara med och skämta om hur coolt det är att röka, eftersom hon vägrar prova eftersom det är skadligt. Och ja, jag var så klart den tonåringen som ung.

Glad påsk!

Åh, härliga påsk! Kravlös, härlig, godisfylld, färgglad. Som julen utan krav och stress. Bara mys och trevligheter. Påskkärringar. Påskris. Nämnde jag godis?

Det enda som stressar mig lite är att vi inte har köpt någon påskmat än, och att jag inte hunnit börja med påsktårtan. Å andra sidan är det ju inte direkt samma krav på maten som på julen, bara lite ägg, lax, köttbullar och så räkor så klart.

Det enda tråkiga är att man ju (som jag har beklagat mig över varje påsk hittills) går påskkärring på påskafton här i Örebro. Vilket gör att allt med påsken liksom blir centrerat till en enda dag, istället för utspritt över lite längre tid. Det innebär också att allt godisätande blir centrerat, vilket kanske är bra ur tandsynpunkt men ack så tråkigt.

Nåja. Påsk är det i alla fall! Hoppas ni får en trevlig sådan, för det tänker jag ha!

Saker jag aldrig trodde att jag skulle säga.

"Oj, jag har ju glömt bort att jag fyller år på söndag!"

Man har ju helt klart blivit FÖR vuxen när man till och med glömmer bort att födelsedagen nalkas. Nu ska jag trissa upp förväntningarna och göra klart för alla att jag förväntar mig dyra presenter och tårta och allmänt fjäskande. Det får bli resten av veckans projekt!

Ologiskt, hur menar du då?

Okunnig människa: Men vad ÄR det här tjafset med genus egentligen? Så himla larvigt!

Jag: Ja, men i grund och botten handlar det ju bara om att inte tvinga på barn könsroller utan att låta dem välja själva.

Okunnig människa: Amen asså! Alla vet ju att killar liksom är menade att leka med bilar och sånt, och att tjejer gillar rosa och dockor. Det bara ÄR så. Det kan man inte ändra på bara för att man är genustaliban! Det har ju ingen påverkat dem att tycka. Tror du att barn gör som föräldrar säger eller? Nej, de gör som naturen bestämt att de ska göra.

Jag: Men... jag har ju barn av olika kön och det går inte alls att se ett sånt mönster. Den som varit mest intresserad av bilar är tjej och den som varit mest omvårdande är pojke. Hur förklarar du det?

Okunnig människa: Men guuud, det är ju för att DU är genusrabiat. Du har ju påverkat dem att tycka så! Det är ju inte konstigt att dina barn gör så när du tycker att det ska vara så, det är ju skillnad!

Jag: ...

Är det något jag inte fattar så är det den makalösa bristen på logik och konsekvent tänkande när det kommer till genus och barn. Man påverkar självklart inte barn, de väljer helt själva. Om de inte råkar välja annorlunda än könsrollerna, för då är de påverkade. Men annars kan man inte påverka dem. Bara om de gör "fel". Va?

Lite som att "pojkar ÄR pojkar och det kan man inte ändra på bara för att man sätter på dem rosa". Nej, precis. Men sen då: "ni förvirrar dem så att de inte längre är pojkar när ni sätter såna griller i huvudet på dem". What? Come again?

Det är så makalöst... snurrigt alltihop. När det egentligen är så enkelt som att min son har en snopp har en snopp har en snopp oavsett hur mycket rosa han har, oavsett hur många glitterkalas han har eller om han köper klänningar en masse. Mina döttrar har snippor och äggstockar och de förtvinas inte om de... ja, jag vet inte. Vad är negativt för tjejer att göra? Nej just det, ingenting eftersom tjejer får leka med killarnas könsroll utan att det är skrämmande. För då höjer de ju sin status. Kräks.

Och sen de som ska gå åt andra hållet och vägra barnen vetskapen om att de är flickor eller pojkar, för att de inte ska identifiera sig med någon roll alls utan att bli helt fria. Jag orkar inte. För då blir det ju samma sak, bara tvärtom. Att det är så förknippat med en könsroll att tillhöra ett kön att man inte tror att det går att komma ifrån. Att det är farligt att vara tjej, för då blir man tjejig. Som att det är farligt att vara tjejig. Eller att det är farligt att vara pojke, för då kanske man inte kan låta bli att falla in i pojkarnas könsroll. Som att barn inte är starka individer med egen vilja och åsikter? Oavsett intentioner ser väl vilken tvååring som helst att situationen mellan benen är olika för mamma och pappa och vem liknar jag? Vad spelar det då för roll om man upprepar "du är ett barn, du är ett barn, du är ett barn"?

Jag bara svamlar. Jag vet. Men så här då: det är varken skadligt eller viktigast i världen att vara 100% säker på vilket kön man tillhör från tidig ålder. Det som däremot ÄR skadligt är att förutsätta att man därmed kommer vilja, vara, bli olika saker. Bättre då att påpeka att ja, du är en flicka. Och du kan göra precis vad du vill. Ja, du är en pojke. Du är fri att tacka ja och tacka nej till alla delar av det du erbjuds. Det räcker så.