Myntet har två sidor.

Lilla barnet ropar "vin, jag vill ha vin! Inte mjölk, bara vin!" och syftar på saft.
Då kan man å ena sidan tänka att det är fasansfullt att det stackars flickebarnet genast tänker på vin när hon ser en röd dryck.Å andra sidan så har vi ju inte skämt bort henne med saft och söta drycker direkt.

Stora barnet vill gå ut klockan sju på kvällen, och vi släpper ut honom ensam i trädgården.
Då kan man å ena sidan tycka att vi är lata föräldrar som inte följer med ut. Men å andra sidan så sa vi inte nej, och han hade en trevlig stund ute i trädgården och fick lite frisk luft.

Jag är dunderförkyld och kan inte äta mat.
Å ena sidan är det bra, för att då kanske jag tappar ett kilo eller två. Å andra sidan så nallar jag av påskgodiset för att få upp blodsockernivån och min energi. Så eh... strunta i den här.

Öppet brev till Trygg-Hansa.

Hej Trygg-Hansa!

Jag har en fråga: exakt hur tänkte ni när ni skapade Reflex-Rita, ett djur som ska lära barn trafikvett?
Ungefär vilka tankar flög igenom era huvuden när ni tänkte att en utmanande lolita-katt med korkort kjol och långa ögonfransar passar sig på reflexvästar till förskolebarn?


Eller, låt mig omformulera mig: fanns det ingen, någonsin, som på något möte räckte upp handen och påpekade att det där med tjejer som klär sig i utmanande kläder och klipper med ögonfransarna kanske är ett bra säljknep i musikvideos, men knappast lämpligt för små barn?

Genus, det är inget ni har hört om? Sunt förnuft, det var inget som var prio ett i det här projektet? Smak och taktkänsla är inte riktigt ledord för era art directors?

Kanske det är så att Trygg-Hansa tycker att flickors primära mål här i livet är att vara söta och rara? Kanske är det så att Reflex-Rita speglar Trygg-Hansas kvinnosyn?  Jag får bara beklaga då, och förvånas lite på samma gång. Det där med jämställdhetsarbete har ju ändå varit på tapeten i rätt så många år - det är berömvärt att ni på Trygg-Hansa har lyckats missa hela den debatten helt och hållet. Inte bara missat den, gjort ett typexempel utav varför genustänk behövs. Grattis till er!

Men om vi nu ser på barnen som kommer använda dessa reflexvästar så finns det inte mycket att gratulera dem till. Det är bara att beklaga att de har fått en "förebild" i Reflex-Rita, alla pedofilers våta dröm.

Kort sagt Trygg-Hansa: vad håller ni på med?

...

Inte för att vara drogliberal eller något sånt, men om det fanns uppåttjack att köpa på apoteket skulle småbarnsföräldrar världen över vara enormt lyckliga. Hur jävla svårt ska det vara att få tag på något uppiggande som inte har biverkningar? Det suger att under den period i livet då man är som tröttast, är det också viktigast att vara en bra förebild.

Jag som inte ens dricker kaffe. Jag är så körd.
Godnatt.

En viktig fråga.

Julia Skott har dragit igång ett tjockisprojekt, om man får kalla hennes insats något så vanvördigt. Det började med att hon bloggade om sin relation till sin kropp, sen fortsatte det med att hon outade sin vikt och därmed BMI, hon har poserat i bara underkläder i sin blogg och har nu skapat sidan kroppsbilder, där alla möjliga sorters kroppar ska kunna visas upp och där man kan se att övervikt och till och med fetma kanske inte alltid motsvaras av enorma människor hos Ricki Lake, utan även av någon som ju "inte alls är särskilt tjock". Julia gör en poäng av att tjock är bara tjock. Det behöver inte innebära: ful, borde banta, äcklig, lat, överdriven, pinsam. Det är en beskrivning precis som lång, kort, blond. Utan värderingar. Tjock. Jag är längre än Julia och väger en bra bit mindre, men är fortfarande tjock.


Nog om Julia nu (omajgodd vad jag är ett fan av henne), det här skulle inte bli ännu ett hyllningsinlägg till människor som är bättre än jag, utan jag hade något att säga själv också.

Nämligen det att det är så himla viktigt att vakta sin tunga när man har barn. När Emmy sträcker på sig, klappar sig på magen och utbrister "nu är jag mätt och jättetjock" så är hon just det. Tjock. Jajamensan, säger vi. Jättetjock är du. Stor och tjock och fin.

När storebror frågar mig varför jag är tjock så försöker jag att inte svara "va, tycker du att jag är tjock?" med en ledsen röst. Jag säger att alla är olika och vissa är långa, vissa är korta. Andra har ljust hår och vissa är tjocka.

Om vi hyschar barn som säger "titta vilken tjock gubbe" men inte när hen säger "titta vilken lång gubbe" så lär vi dem direkt att det är fult att vara tjock. Om vi står framför spegeln och drar i fettvalkar så lär vi dem direkt att det är något väldigt fel. Om vi skäller på barnen för att de noterar att en kamrat är tjock så visar vi dem att det är något dåligt som man inte ska prata om.

Jag säger inte att det är lätt, jag har precis lärt mig att klara av att kalla mig själv för tjock. Blond, blåögd, tjock och halvlång. Smart, socialt inkompetent och tjock. Rolig, morgontrött, tjock och ilsken. Träning ger färdighet och det handlar inte om att försöka tänka bort problem, eller fokusera på det positiva eller något sånt.

Det handlar om att låta ordet tjock vara ett ord precis som lång, ljushårig, kort, hjulbent, eller något av alla de andra icke-värdeladdade ord som vi använder varje dag.

Vi kan önska runt i ring...

Om enåenhalv vecka fyller jag år och jag tänker inte åldersnoja eller något sånt. Jag tänker bara ägna mig åt önskningar, gud vad det finns saker jag vill ha!

Såhär ser min önskelista ut:

- Presentkort på HM
- Presentkort på Lagerhaus
- Presentkort på Åhléns
- Presentkort på Akademibokhandeln

Och så helst av allt: en resa.
Herregud vad jag behöver en resa.

Jag är så jävla enkel att shoppa till känner jag.
Men vad ska man önska sig då?

1337

Ibland när jag sitter och fnissar över särskrivningar i annonser, syftningsfel i tidningsartiklar eller bara grodor i en produktbeskrivning, så slår det mig att det finns säkert såna som jag och de mina - men inom andra områden. Eller hur?

Visst lär det finnas matteälskare som sitter och hånskrattar åt folk som inte exakt på sekunden kan räkna upp 10 decimaler i pi och facebookar varandra med kommentarer som "ha ha, såg du att i dagens tidning hade de skrivit fel på fjärde decimalen i pi? Såna töntar, man undrar ju hur de klarade skolan"? Jag är säkert ett offer för "andra sidans" hån. Sure, jag har koll på språk och ord och sånt - men jag kan inte fatta hur mobiltelefoner fungerar. Hur kan man prata med någon på andra sidan jorden i en sån liten manick?! (Jag vill inte ha något svar, det borde vara omöjligt och är trollerikonster alltihop!)

Jag måste således vara ett precis lika tacksamt offer för naturvetare som princessmammorna är för mig och de mina (jodå, jag vet att jag redan använt det uttrycket, men jag gillar det ok?) Det känns ju faktiskt lite surt att inse, vem vill vara den folk skrattar åt?

Fast å andra sidan så är jag blond med stora bröst och det innebär att alla naturvetarnördar egentligen är kära i mig, för det har jag sett i the big bang theory!

Vuxet beslut.

Visst är det så att när klockan är ett på natten och man är ensam hemma, mörkrädd och barnen sover (thankgod!) så får man sätta på ett till avsnitt av Skins*, trots att man borde sova för länge sen eftersom barnen kommer vakna tidigt imorgon då man är ensam hemma på grund av att maken är på fest och sover hos svärmor för att slippa vakna bakis med barn överallt?

Ja?

Skönt.

*(Den dag jag tittar på den där videon och tänker "nej men vad håller de på med ungdomarna" istället för "åh, jag vill också gå på fest!" får jag bita i det sura äpplet och inse att jag har blivit gammal)

Onekligen.

Jag har hittat världens bästa blogg. Hos superba Anna-Klara fanns länken till denna lilla pärla i bloggdjungeln som jag tidigare inte har upptäckt.

Min nya favoritblogg har allt det jag vill att min blogg ska ha: ett fint formspråk, små fina inlägg, anekdoter, humor. Lättsamt, djupt, fint, roligt - aldrig krystat och jobbigt, aldrig pretentiöst, bara bra. Blogginnehavaren är allt det jag vill vara: snyggt blond, journalist, författare (och hennes bok heter som en Säkert-låt, bara det liksom!).

Jag brukar vara så jäkla snål med att länka, för jag tänker att folk på något sätt har en viss kvot bloggar som de läser, och om jag tipsar om en bra blogg så kanske de stryker mig från sin lista. Men om ni gör det i det här fallet så är det ok. Jag förstår, det vore nästan märkligt om ni inte lämnar mig.

Onekligen heter bloggen. Vi kanske ses i kommentarsfälten där om inte annat?

What a waste!

Men my god vilket slöseri att ha en sån här snyggdag en dag då jag bara ska sitta i soffan med kidsen, äta ostbågar och försöka undvika att titta på Amigo, som Noa tyvärr gillar. Därefter blir det Let's Dance ty så svennebanan är jag, och till sist kommer jag sitta ensam vaken i villan och i skenet av några slocknande värmeljus skriva så att de ostbågskladdiga fingrarna glöder i familjelivstrådar som behandlar white trash-namn. (Himla snyggt formulerad mening där känner jag)

Ni ser, helt bortkastat med en snyggdag. Det borde vara jag som ska iväg på fest ikväll istället för min käre make. Han har säkert ingen snyggdag, han tror inte ens på fenomenet med snygg/fuldagar.

Nåja, jag kanske kan leta upp någon webcam-chat på nätet någonstans? Jag har hört att det är sånt småbarnsmorsor sysslar med när makarna är ute ur huset, barnen sover och ostbågarna är long gone? Embrace the äventyr and all that och herregud kan jag hålla mig till ett språk när jag skriver tack?!

Jag är på bra humör idag, tro det eller ej.

Jag tror inte det va?

Jag fyller år om exakt två veckor. Hurra för mig and all that, men det var inte önskelistebloggning som stod på schemat nu (det kommer längre fram) utan det här: har du någon gång tänkt att "åh, vad jag önskar mig en bh eller ett par trosor i födelsedagspresent från mina vänner!"? Inte? Inte jag heller faktiskt, men tydligen vore det en jättebra önskning tycker underklädesbutiken Change. Här är ett mail jag fick från dem:

"Kära Ellen
Jag kan se att du snart har födelsedag..
Du kanske redan nu funderar över vad du önskar dig i födelsedags present?
Om det är fantastiska underkläder eller härliga badkläder du önskar, då kan vi hjälpa dig – och de som tycker om dig. Du kan helt enkelt skicka din Önskelista från Change!
Är det romantisk eller en mer sensuell stil du föredrar? Push up eller fullkupa eller kanske något annan modell? Givetvis kan mottagaren av önskelistan se din storlek, för att överraska dig med underkläder eller bikini som sitter perfekt!
Bara klicka här och fyll i din önskelista och skicka den till alla dina vänner!
Vi önskar dig en härlig födelsedag!
Vänliga hälsningar
Personalen i din Change butik
Butikschef"

Först och främst: "du kanske redan nu funderar över vad du önskar dig..."? Jag fyller om två veckor, jag har haft önskelistan klar länge!

Men alltså allvarligt. Finns det någon som skulle kunna tänka sig att klicka för en bh i en obskyr storlek i ett "romantiskt" utseende, se till att man har noterat att det ska vara push up, för att sedan sända listan till alla sina vänner? Jag är skeptisk.

Sedan kan man ju också fråga sig hur stor överraskning det nu blir ifall mina vänner dyker upp med en bh som jag har beställt själv? Fast det är en mindre fråga, lite viktigare är denna: tror ni att det är ett krav att jag skickar med en sån här bild på mig själv? I såna fall är jag ännu mer skeptisk, jag gillar ju de få vänner jag har!

(Bild från mailet från change)

Fin konst är bra konst.

Igår var jag och Noa på vernissage. Det vi såg var hans förskolas "jag"-projekt. De har målat självporträtt, fått sin silhuett avritad, ritat sin familj och klippt ur saker ur en tidning som de tycker är fina eller roliga eller möjligtvis en gubbe som liknar min morbror Göran.

Mitt i konsthallen (matsalen) stod ett bord med tilltugg. Äppeljuice, ostskivor, köttbullar, salta pinnar, oliver. Barnen gick runt och tittade på sin egen och andras konst och allt var så himla fint att jag fick bita mig i kinden för att inte fälla en tår. Jag fick dock bita hårdare än jag hade tänkt mig, för sen kom Noas bästa kompis och de tittade på varandra kärleksfullt från varsin sida av rummet och sedan möttes de i en lång kram värdig en snyftig film, och Noa utbrast lyckligt: Åh vad jag har saknat dig!

Efter att ha bitit hål i kinden tog jag mig bort till nämnde bäste kompis mamma och utbytte nummer och pratade om att barnen ska leka hemma hos varandra. Det behövs sånt där föräldraprat innan man bara kan ta hem någon annans unge från dagis. Kidnappning är tydligen något som det frownas upon.

Sen gick vi hem igen till de övriga två sociala genierna i familjen (det är verkligen bara jag av alla fyra som är helt inkompetent i sociala sammanhang) och jag inhämtade många bonuspoäng för att jag faktiskt hade 1) vågat gå dit själv och 2) pratat med en annan förälder och 3) faktiskt inte sagt något olämpligt alls, min sociala tourettes till trots.

Det är nästan så att jag tror att jag en dag kommer att lära mig hur man får nya vänner.

I drömmarnas värld.

Jag har alltid drömt mycket. Det är många drömmar som jag minns varje natt, och ofta så hinner jag börja drömma redan innan jag har somnat. Vilket kan vara trevligt, drömmar är ofta roliga och lärorika. På sistone har det dock blivit så att mina drömmar har fått ett eget liv, för ett tag sen drömde jag ju om en sak, vaknade och somnade sedan om - och drömmen hade fortsatt utan mig. Ibland, när som helst, kan jag få minnesbilder från drömmar som jag drömt för flera år sedan och inte tänkt på sen dess.

Utöver det så drömde jag häromnatten att jag var på en semesterort vid ett varmt hav, vi badade och hade det trevligt. Sen skulle vi gå och äta och jag tänkte för mig själv att "varför går vi inte till den där restaurangen längre bort, den som var så bra sist vi var här?" och tänkte då - i drömmen - på en restaurang på samma semesterort som jag besökt... i en tidigare dröm. Själva semesterorten är helt fiktiv och inte ens lik någon semesterort jag har varit på tidigare. Hur weird är inte det? Ok att återvända till samma ställen eller så, det gör jag också hela tiden. Men att referera i drömmen, till en annan dröm som jag knappt kommer ihåg längre? Märkligt.

Jag vet inte, har jag ett väldigt livligt drömliv? Hur mycket drömmer ni? Vad är det knasigaste ni drömmer?

Män som egentligen inte är snygga.

När jag började skriva på det här inlägget tänkte jag ta med två personer som folk generellt inte tycker är ett dugg attraktiva, men som jag ser något i. Men när jag googlade efter bilder på dem så insåg jag att jag skulle få en stämpel som "konstig tjej som tänder på fula tjockisar". Och det gör jag ju inte, så vi går vidare till de som är lite mindre kontroversiella. Nu börjar vi.

Ni vet män som egentligen inte är snygga, men som ändå har något? Något som gör att man fascineras, även om man inte tycker att det är riktigt rätt. Näsan kanske är för sned, håret för långt, utseendet är egentligen inte så jäkla hot - men ändå. Nåt finns det där.

En av dessa är alla klimakterietanters nya favorit: Joel Kinnaman. Ärligt talat, så många trosor i skruv för en människa som inte ens är snygg på riktigt? Moppemusche och backslick på samma gång, really? Men ändå, jag erkänner. Det finns något där.

Eller  Per Morberg. Jodå, erkänn nu. Ni tycker att han är slafsig och hafsig med maten, ni tänker på Viggo i rederiet och möjligtvis så har ni också hört många av de rykten som florerar kring honom. Men ändå, när han klädde av sig på guldbaggegalan häromåret var det många som tänkte att "ojdå! Han är ju inte snygg kanske, men ändå..."

Även om ni inte håller med om de ovan måste ni väl också ha någon som inte är snygg egentligen, men som det är något med ändå? Dela med er!

"att vara förälder innebär att..."

Ni har väl alla läst någon sån där strof? Sen fyller man på med små tokroliga saker som "... kunna signaturmelodin till barnprogram bättre än låtarna på toplistorna" eller "... att äta frukost sittandes på toaletten och tycka att det är helt ok".

Jag känner sällan igen mig i de där små gulliga stroferna. Visserligen kan jag nästan hela introsången till Piggley Winks utantill, men det är ändå inte så att de där små meningarna fångar det jag tycker är essensen av att vara förälder. Därför har jag formulerat några egna.

Att vara förälder innebär att kämpa jättehårt för att inte vara sarkastisk mot sitt barn, ty sånt är tydligen dåligt för barnet. När man till sist misslyckas (för det gör man jätteofta, de ger en ju såna guldlägen!) får man skuldkänslor för att man är en Dålig Förälder.


Att vara förälder innebär att man aldrig någonsin kan diskutera med sin partner (eller vem som helst som nu råkar ha oturen att vara i närheten), eftersom då kommer genast en 2.5-åring som undrar "är ni snälla mot varandra? Vad bråkar ni om? Är ni arga på varandra?" och om man försöker svara att "nej, vi bråkar inte - vi diskuterar bara politik" så hamnar man i en lång diskussion om vad politik är och slutligen står man där med ett barn som frågar "men varför vill de inte att alla ska ha det lika bra?" och det har ju vi inte heller något svar på. Får dra med ungarna till någon av moderaternas väljarstugor och låta the kiddos fråga själva.

Att vara förälder innebär att behöva lära sig svära på nya språk, för det är tydligen frowned upon på förskolor och skolor att lära sina barn osande ramsor med svordomar. Nu klarar vi oss på engelska ett tag till, men sen då? Hur säger man "helvetes jävla skitfan" på franska?

Att vara förälder innebär att behöva stå ut med att det alltid är CANCER som dyker upp på skärmen när man googlar barnens symptom. Prova att googla vad som helst + symptom + barn så kan ni ge er fan på att det är någon form av cancer som dyker upp. Och när storbarnet somnar med huvudvärk på soffan klockan 17.30 dagen efter en natt då han klagat på stora smärtor i benen, samma ben som är fulla med blåmärken - då hjälper det inte att alla tester som är tagna på sjukhuset säger att inget är fel. Google skriker i alla fall cancer, och det är svårt att bortse ifrån.

Men himla snyggt är det.

Varje gång är det samma sak. Vi tänker först tapetsera, men får sen för oss att det vore enklare att måla. Jo tjena. När man målar måste man tejpa, täcka, måla måla måla måla. Måla en gång till. Rolla. Måla mer. Fyra jävla gånger fick vi måla samma vägg innan den var helt täckt.

Med tapeter är det bara att mäta, skära till och sätta upp. Särskilt de där som man limmar på väggen och sen sätter upp tapeterna direkt på. Vita tapeter för dummies, nästa gång väljer vi det. Jag vill aldrig hålla i en målarpensel igen.

Men nu är det i alla fall klart. Istället för två bruna väggar och en svartvit fondvägg (vem kombinerar brunt med svartvitt?) har vi nu vitt och ljust och Josef Frankblommor på ena väggen. Vi slår upp våra vackra blå på morgonen och får en glädjechock av blomstermönster i eldiga färger. Åh jag vet att det är urtöntigt med fondväggar och jag vet att det är lite märkligt att ha samma tapet i två rum, men herregud - om det blir såhär snyggt så vem fan bryr sig?

Mina ben är tunga och värker, min nacke och rygg smärtar och jag har ont i huvudet. Men när jag lägger mig ikväll så är det i ett finfint sovrum. Because I'm worth it.

Det här med rätt till döden igen då.

Jag tog bort det förra inlägget för att jag tyckte att det var dåligt och onyanserat. Men jag har inte så nyanserade tankar i det här ämnet, för jag förstår liksom inte riktigt vari problemet ligger? Eller, det förstår jag ju - men jag har lite svårt att se den andra sidan. Den som ser livet i sig självt som något heligt, något att freda.

Vi har idag inte något straff på självmord. Det är inte olagligt eller straffbart att försöka ta sitt liv, inte heller straffas man genom speciella gravplatser om man nu lyckas. Vi har fri abort, precis som det ska vara. Med andra ord så får man bestämma rätt fritt över sitt liv och sin kropp. So far so good.

Så varför får man inte bestämma över sitt eget liv när man inte har något liv att leva? Varför är ens själva existens så viktig att upprätthålla? En människa som har en dödlig sjukdom eller som inte ens kan andas utan maskiner eller som knappt är vid medvetande och som vill avsluta sitt liv men inte kan själv, vilka är "vi" att neka den? Om det finns människor som kan tänka sig att ta på sig ansvaret och hjälpa denna människa, assistera henom i hens önskan - vem har då rätt att säga nej?

Varför är livet självt heligt? Jag förstår faktiskt inte. Är det inte människan som lever livet som räknas?

Serendipity (nej inte riktigt, men det är ett så fint ord)

( Bakgrund: Emmy skulle ha hetat Lilly, men vi ändrade oss. Det har vi aldrig berättat för henne, hon är ju bara 2.5 år och ämnet har inte riktigt kommit upp.)

Förut idag så frågade maken Emmy vad en eventuell lillasyster skulle heta (nej, jag är inte på smällen!).
Emmy: Lilly!
Vi: Oj, va? Vi hade tänkt Kerstin om det blir en lillasyster någon gång.
Emmy: Mm... men jag gillar Lilly!

Det var lite spooky sådär. Å andra sidan har hon ju definitivt bättre namnsmak än sin storebror som tyckte att en eventuell lillasyster ska heta Roger.

Och det är därför jag har något emot Markus Birro

Eftersom Alex Schulman har mobbat Markus Birro något enormt har nämnda Birro blivit något av alla Schulmanhatares gunstling. Han har varit någon slags ikon för det "fint kulturella" som "Mix megapol"-lyssnare inte förstår sig på.

Nåja. Med den senaste tidens medieexponering av Birro kan vi väl ändå enas om att människan är överdrivet pretto och att det här inte är helt ok beteende?

Det finns så mycket skit att skriva om Birro, Alex Schulman hade en sån guldgruva att ta ifrån. Jag tänker dock inte göra det, jag konstaterar bara att jag skarpt ogillar människan och så kan ni googla själva efter märkliga uttalanden och självförhärligande kommentarer. GLHF!

Jag har vart vilsen Lisa...

Stiltje hade jag redan utlovat, men en sån här blogginspirationskoma hade jag inte förutsett. Nåja, tills jag har kommit upp ur gropen kan jag tipsa er om en sak som kommer revolutionera er vardag:

Torrschampo!

Nej, det är tydligen inte bara en myt om något som fanns på 80-talet, som jag trodde. Det finns, det är billigt (39 kr på Lindex) och det fungerar. "Men kan man inte bara duscha istället?" tänker ni. Tja, jo... men inte om man är morgontrött som jag. Alltså har jag gått till jobbet med fett hår rätt många gånger, men den tiden is no more. Nu sprejar jag på lite torrschampo och klarar mig en hel dag till utan att behöva nudda det där otäcka, kalla, våta som kommer ur kranarna.

Testa!

Smart och lat!

I onsdags var det dags för utvecklingssamtal igen, den här gången för storbarnet. De hade inte ett muppigt och trubbigt formulär, utan samtalet flöt på som det brukar. Det vill säga med alldeles för många tråkiga skämt från min käre make och alldeles för många pk-frågor från mig. I alla fall fick vi höra från pedagogen vad vår kära älskade son (känner ni hur det dryper av sarkasm här) säger om mig.

Nämligen att jag är lat. Jag ligger bara på soffan och läser medan hans pappa lagar mat.

Här hade jag tänkt skriva någon rolig avslutning om att jag minsann ska leva upp till den här bilden och köpa massor av böcker på bokrea och bara lata mig, men jag lyckas inte få till det. Jag är alldeles för upprörd över att min förstfödde, min son (med ett huvudmått på 40 cm, just mentionning that din lilla otacksamma unge) inte ser hur jag sliter i mitt anletes svett varje vaken sekund för att han och hans syster ska få en dräglig uppväxt.

Det känns som att vårt förtroende är lite skadat, vår relation har hamnat lite på sniskan. Jag som är den Goda Modern personifierad, hur kunde han svika mig så? Från och med nu är det stränghet och idel hårt arbete som ska komma från den här mamman. Knappt några leenden ens, och lördagsgodis kan han glömma.

Tja, efter att han har fått den där klubban som jag lovade honom igår när han inte ville sova och jag var ensam hemma. Det är ju jobbigt med ensamläggningar...

Americas Next Top Model.

Gud vad jag är besatt av den serien. Säsong 14 har äntligen dragit igång och alla skrikande tjejer med den. Tyra är självcentrerad och snygg som vanlig och alla får makeovers och sitt hår avklippt. I love!

Någonstans under alla galet hysteriska skrik och plattityder finns en inblick i modellandet som är fascinerande. Den fulaste lilla ankungen blir pangsnygg på kort. Snyggaste tjejen i hela gruppen åker ut först av alla. Någon som började på topp utvecklas inte, medan den sämsta helt plötsligt går och vinner. Foton under vatten, uppe i luften, med levande djur, med andra modeller, på Cirque de Soleil.

Efter 13 hela säsonger har jag äntligen lärt mig att "smize" (smile with your eyes) men jag kommer nog aldrig bli fierce. Taskigt fall liksom. Nåja, jag har nog några säsonger till på mig att träna på.

(Ok, den där delen av inlägget var för de som kanske inte följer ANTM som vissa av oss andra gör. Men ni andra som sett varje säsong: finns det någon större skandal än att Naima vann över Kahlen i s4?)

"Tja, hon är ju inte så bra på att läsa"

Åh förresten, vi hade ju utvecklingssamtal för the little girl idag. Där hon går har de fått något formulär från kommunen som de ska använda vid utvecklingssamtalen, vilket gör att man i princip inte får veta någonting om hur hon har det, hur de ser på henne, hur hon trivs, vad hon gör etc.

Det vi sitter och går igenom är istället  frågor av typen "vilka egenskaper hos barnet kan förskolan i samarbete med hemmet utveckla?" eller "vilka mål ska barnet arbeta mot tillsammans med pedagogerna", sedan skrivs svaren på detta ner, föräldrar och pedagog skriver på och så ett halvår senare följer man upp. Vilket innebär att vi idag satt och hörde på när de berättade att hon har blivit bättre på att "freda leken", något som pedagogerna har hjälpt henne med. Hon har "arbetat med att interagera mer verbalt även med de andra barnen" och so forth. Första gången vi hade ett sånt här samtal var hon ett år. Ni kan fatta nivån på svaren då.

Alltså, det här är vad jag vill få ut av ett utvecklingssamtal: lite om vad barnet gör, lite om hur barnet trivs, lite om hur pedagogerna ser på vårt barn, hur utvecklas hon, vilka är hennes styrkor, vilka är hennes svagheter, vilka leker hon med, blir det bråk ibland, vad tycker hon mest om att göra?

Pedagogik i all ära, jag är den första att hurra när förskolor blir mer pedagogiska. Men någonstans känns det som att ett utvecklingssamtal för en 2.5-åring kanske inte behöver vara mer krångligt och uppstyltat än ett lönesamtal för en vuxen människa.

Stiltje

Det är lite dålig fart på bloggen nu. Så här blir det alltid när våren kommer, helt plötsligt mår jag bra igen och är glad igen och det är svårt att få till blogginlägg då. Jag vill drömma om vackra planteringar, vara lycklig med familjen och fundera på semestern, inget av det ger några inlägg av intresse för er.

Visserligen finns det fortfarande puckon därute, Alliansen har snott Alfons Åberg-filmernas typsnitt till sin logga (vilket ju är passande med tanke på deras ledares utseende) och Malin Wollin är dum i huvudet som vanligt, men det spelar liksom ingen roll. Jag orkar inte riktigt grotta ner mig i det, jag orkar inte riktigt vara negativ.

Så stiltje nu ett litet tag, tills jag har vant mig vid mitt glada humör och allmänna välbefinnande.

Just fucking google it.

Skriv en matlista, fort!

Sms från maken imorse kl. 08.39: "Kan du skriva en matlista? Jag tänkte handla innan lunch".
En matlista för en hel vecka, ja det är ju verkligen något som man bara hasplar ur sig på en sekund. Jag kan aldrig komma på mer än kanske en enda maträtt, sen går jag tillbaka i minnet och kollar vad vi åt förra veckan, så får det bli ungefär samma den här veckan också. Rolig mat is for when the kids har flyttat hemifrån, och då inte så mycket för att de inte gillar rolig mat, utan för att det är väl först då vi har tid att sitta och slå i trevliga receptböcker.

Nåväl, klockan 08.46 skickade jag den kompletta matlistan för veckan till honom, vilket innebär att jag är en supefrau som kan komma på näringsrik och nyttig och varierad mat för en hel vecka på mindre än tio minuter. Eller tja alltså, det blev en lista på föda, vi kan väl nöja oss med det?

Måndag: Spaghetti och färssås med parmesanost
Tisdag: Lax i hummersås med potatiskroketter
Onsdag lunch: Mac and cheese
Onsdag: Tacopaj med sallad
Torsdag: Panerad fisk med pommes frites
Fredag: Pestokyckling med klyftpotatis
Lördag + Söndag: Vi är lite wild and crazy och handlar kvällsmat efter humör.
 
Jävligt lite GI och ingen bananfisk så långt ögat kan nå, jag skulle med andra ord inte platsa i varesig "Halv åtta hos mig" eller någon trendig kokbok. 
 
Vad blir det för mat hos er i veckan?

"Vi har längtat efter dig massor mamma!"

Efter en helg fylld av allt det roliga ett barnfritt liv i en storstad kan erbjuda, känns det otroligt skönt att vara hemma igen. Det är så härligt att komma hem till härlig familj, fina huset, vardagslivet. Oavsett vad vi gjorde i helgen, oavsett hur trevligt eller hur kul jag hade det kände jag ändå hela tiden att jag har ett så otroligt bra liv "här hemma" att jag inte skulle ha velat göra något annorlunda. Det låter kanske märkligt att ens tänka i de banorna, men om man skaffar barn vid 21 (och kommer från en samhällsklass som inte vanligtvis blir unga föräldrar) blir man rätt ofta ifrågasatt.

Ingen av mina gamla vänner har barn, ingen är gift. Jag är ensam med att ha två barn, make och hus. Jag är den enda som valde den vägen så tidigt, därför är det inte särskilt märkligt att börja fundera "what if" när jag hälsar på en kompis från gymnasiet. Rent krasst är det faktiskt så att i den värld jag kommer ifrån är det vanligare med 21-åringar som backpackar i Thailand än med dylika som har barn. Det är vanligare med 26-åringar som aldrig har haft ett längre förhållande än med 26-åringar som är gifta. 80-talisterna som aldrig ville "göra som alla andra" gör precis som alla andra (med självklara variationer) och det är snarare jag som har valt en alternativ väg.

Jag lägger inga värderingar i det, absolut inte. Det är bara skönt att konstatera att trots att jag har gjort val som inte var förväntade och som många gånger har blivit ifrågasatta, så skulle jag inte göra något annorlunda.
Låter jag alldeles självgod och dryg? Ledsen för det i såna fall. Men så ofta som jag klagar och klankar ner på allt, så får ni faktiskt ta lite halleluja moment. Suck it up liksom.

Jag kan i alla fall säga R!

(Inlägget igår var det 350:e inlägget här. Det känns lite vanvördigt att det var ett småtråkigt skämtinlägg utan riktig poäng. Å andra sidan känns det som att det är rätt talande och typiskt för den här bloggen.)

Idag har jag gjort Malmö by day. Skavsåren får mina tår att krypa ihop och ligga i fosterställning och gråta, men i övrigt har jag haft det trevligt. Det är lite tokigt här nere dock, alla pratar skånska. "Tur att någon som pratar helt dialektfritt kommer ner och lär dem hur det ska låta", sa jag. "Ha ha" sa min kompis. "Om du står i en hiss och trycker på knappen och ska säga det i imperfekt så säger du att du...?" sa min kompis. "Att jag tröck på knappen" svarade jag.

Ni ser, helt dialektfritt!

Malmö, baby!

Jag är och hälsar på min kompis Lisa. Hon är lite av ett nyttighetsfreak, men jag lyckades få igenom att vi skulle ha åtminstone lite fredagsmys, bara yttepytte. Till sist gick hon motvilligt med på det. Yay, fredagsmys!

Uppsnärjd i det blå.

Ska man ha blå tapeter i ett sovrum? Mönsterchock? Knallrosa tapeter med fina fåglar på? Virrvarriga gula tapeter? Nina Jobs-hjärtan? Vad vad vad? Problemet med min inredning är inte att jag inte vet vad jag gillar, utan att jag gillar för mycket. Jag gillar allt från gammeldags romantiskt till nyfunkis till modernt. Inget passar ihop och jag lyckas aldrig få till det där charmigt ihopslängda. Hos oss ser det bara malplacerat ut.

Så medan jag funderar på sovrumstapeter kan ni få ett litet uppdrag, nämligen svara på denna lilla fråga:
Hur hittade ni hit?

Det gäckar mig nämligen, visserligen vet jag hur de från spendrups hittade hit (och nu kommer jag dyka upp som en liten gummiboll på deras intranät igen, ledsen för det) men ni andra? Ni som inte känner mig privat alltså, för ni har ju blivit hittvingade under hot och mutor.

Men ni frivilliga. You few, you happy few, you band of brothers -hur hittade ni min blogg?

(Jag återkommer när jag har tagit mig upp ur tapetträsket. För jag antar att ni vill ha rapporter från min stundande Malmöhelg? Sist jag var ute i Malmö var jag på samma ställe som Amigo-Ola och Hej Hej Monika-Nic. Det ni!)

Jihad-Jane, really?!

Ge fan i att kalla henne för Jihad-Jane! Seriously? Vem kom på det smeknamnet? Vem tyckte att det ens var bra?

And on that note, varför fortsätter svenska medier med den otroligt uttjatade och barnsliga leken "luften är fri"? Ni vet, man viftar handen jätteirriterande och provocerande framför ansiktet på en person - men när personen blir arg så fnissar man fram att "luften är fri, luften är fri! Du kan inte göra något, luften är fri!". Det är liksom den känslan man får när de återigen publicerar den förbannade rondellhundsteckningen. Ja, ni har rätt att göra det. Ja, det suger att bli mordhotad för en ful jävla teckning. Men måste man vifta så mycket att handen nästan går av och vara så ivrig att man nästan kissar på sig när man skriker fram "LUFTEN ÄR FRI HA HA HA HA!"?

För övrigt är det ju jättekul att man får det här att handla om bara muslimer och islam. För andra religiösa blir ju aldrig någonsin såhär provocerade. Det är ju bara de där muslimerna. Eller hur var det nu? *host, Ecce Homo-utställningen, host*

Tja, antagligen vad det står?

Hur många som helst söker på "this too shall pass" eller "Vad betyder this too shall pass?" och hamnar på den här bloggen.

Seriöst? Vem fan googlar "this too shall pass"?
Antagligen samma puckon som tycker att Timoteij och Pernilla Wahlgren ska slåss om förstaplatsen i melodifestivalen. Välkomna hit förresten, ni kommer inte att trivas.

För mycket fritid, apparently.

(Jag vet, jag vet. Kommentarerna har väl knappast rasat in så egentligen borde jag kanske hålla ut lite till? Men fyra stycken får räcka, jag är bloggberoende nog för att vara en svartfot med stolthet.)

När jag läser på Familjeliv så upptäcker jag hur många som orkar bry sig om helt värdelösa saker. Jag är ändå en sån som kan tröttna på mitt eget engagemang - ibland vore det skönt att inte alltid ha en åsikt om precis allting, men även jag finner vissa saker lite väl konstiga.

Som varför man bryr sig om huruvida andra väljer snitt eller inte. Hur kan det ha med någon annan att göra? Samma med smärtlindring: varför är det someone elses business ifall jag knarkade i mig allt som fanns tillgängligt, eller om jag klarade mig med fårull från anderna och lätt massage på utvalda punkter? Eller  vad sägs om amning? HUR kan man ha ett så futtigt fattigt liv att det är viktigt att påpeka att alla borde amma? Varför är det det? Varför skulle någon annan ha rätt att lägga sig i det, varifrån får man luft? Hur kan det ens vara av intresse hur andra mammor ger sina barn mat? Och apropå mat, varför lägger man sig i ifall andra gör sin egen barnmat eller använder sig av burkmat?

Dessa kvinnor (o ja, bara kvinnor) har alltså inget viktigare för sig än att lägga sig i  hur andra kvinnor sköter sin kropp, väljer att föda, väljer att mata sitt barn eller liknande. Var ska det sluta? Kommer jag snart få läsa upprörda trådar om hur sjukt det är att vissa kvinnor inte rakar sig mellan benen? Eller vänta... såna trådar finns visst redan.

Välkommen till Familjeliv. Här har alla en åsikt om allt. Till och med om ditt underliv.

(Jodå, jag vet att jag lämnar målet halvöppet här - jag har som sagt rätt många åsikter själv. Men det finns en viss skillnad på att ha åsikter om saker på samhällsnivå, t.ex. föräldrapenningsuttag och saker på individnivå, t.ex. amning)

Reclaim the värdighet

Bloggen växer. Det är både kul och skrämmande, när bloggen var liten så kände de flesta läsare mig och visste vem jag var och när jag skämtade och att blogg-Ellen kanske inte är helt representativ för riktiga Ellen. Lite skrämmande är den nya storleken som sagt, särskilt eftersom en del av den växande skaran läsare består av anställda på sonens förskola med tillhörande skola.

Vi flyttade hit i oktober 2009, låt oss se hur jag har framställt mig själv sen dess (här ska ni tänka er att jag rabblar allting jättefort utan att andas, sådär skojfriskt roligt som i diverse sitcoms):

Enligt min blogg är jag en deprimerad smått alkoholiserad uttröttad småbarnsmamma med viss dragning åt ätstörningshållet, en elitist som tycker om att trycka ner mer korkade människor (läs: Wollin), en fattig materialist med inredningsproblem, en elak feminist med karriärsångest, en tjock tjej som gillar sina bröst, en smått rabiat ateist, en vinterhatande pernillawahlgrenhatande gråtande karltokig fru till en man som inte gillar att jag bloggar.

Det känns helt lugnt inför kommande utvecklingssamtal.
Verkligen.

ps. Det kommer inget mer inlägg förrän ni har börjat kommentera igen. Någon gång måste jag ju ändå sätta ner foten, hela tre inlägg är helt okommenterade. Snälla lämna mig inte i ett djupt hål av osäkerhet där jag sitter obekräftad och oälskad. Snälla?

För att citera Madicken.

Känner ni det? Märker ni det? Livet har återvänt! Deppen är borta, dysterheten har försvunnit och tackgodegud för det. Jag kommer upp ur sängen, jag gråter nästan ingenting (förutom den vanliga gråten åt allt som är sorgligt, fint, vackert, hemskt etc.) och jag har tillförsikt. Eller som allas vår madick skulle säga: Jag känner livet i mig!

Låt er inte luras av det meterhöga snötäcket eller de manshöga snöhögarna eller av isen. Våren är här och min personlighet med den. Insert valfritt halleluja här.

(Egentligen borde jag väl kanske illustrera detta inlägg av mig med en bild där jag ser glad ut, men jag har en bad hair day, så jag vill inte. Man kan inte få allt på samma gång!)

Det är synd om människorna.

"Det är bara en larvig musiktävling" säger folk. Ja visst, egentligen är det ju inget att bry sig om, Melodifestivalen.
Men i höst är det val till riksdagen och då är det samma människor som tycker att Pernilla Wahlgrens låt var bra som ska avgöra vilka som ska styra Sverige.

Sverigedemokraterna kommer så komma in i riksdagen, ivrigt påhejade av människor som tycker att Timoteijs "Kom kom kom" är svängig och verkligen representerar Sverige som land.

Värdelöst.

Är det en vanlig dag idag? Nej det är melodifestivalsdag!

Idag var jag på genrepet på Andra chansen. Ja just genrepet, till riktiga andra chansen fick vi inga biljetter. Fast lika glada för det var vi, tills vi förra veckan insåg att Pernilla Wahlgren skulle vara här. Vet ni vad det innebär? Jag har betalat för att höra henne sjunga. Nåja, förträngning pågår.

Alla hade ju nu inte chansen att vara i Örebro och gå på andra chansen (och vissa skiter fullständigt i det, men ni kan ju bara sluta läsa. Eller så kan ni fortsätta bara för att få se halvsuddiga bilder tagna med en mobiltelefon) så jag delar gärna med mig av min upplevelse.  

Here we go, håll i er: Måns och Christine var inte lika hysteriska som vanligt jag hoppas att de är lika lugna ikväll, Pauline och Alcazar var bäst men publiken gillade Orsa Spelmän bäst, what's up with that?, folk var dåliga på att klappa och hurra men ljusshowen var cool och jag undrar nu bara varför en kamera filmade oss sjukt länge, tur att det inte var tv-sänt! Bilder? Ja men visst.

    Här står Måns och sjunger, det syns inte så bra.

Men ni ser ju åtminstone hur fin ljusshowen var. 

  Men vad är det här för dålig bild? Så tänker ni kanske!

      Pernilla Wahlgren in action är det minsann, jag tänkte att

det vore bättre med dålig bildkvalitet? Jag vill ju inte utsätta era 

ögon för något skadligt. 

Roligast av allt var att de flesta kvinnliga artister inte var sminkade. Härligt uppfriskande att se dem i all sin schlagerprakt med glänsande pannor och synliga rynkor. Hotpants, maffiga frisyrer och inte ens lite puder i ansiktet. Nice!

Ode to hästtjejer.

Vad är det som är så provocerande med ridning, med hästar, med hästtjejer? Vad är det som gör att vuxna människor rynkar på näsan och fnyser och ifrågasätter: "ridning? Verkligen?". Det är inte den dyraste sporten (hej hej hockey), inte den farligaste (hej hej motorsporter), man blir inte borttoppad ur ett lag (hej hej fotboll), så vad är det som är så otäckt?

Hästtjejer (ja, det finns killar som rider men hästsverige bärs upp av småtjejer) är bland det finaste jag vet. Hårt arbetande, fanatiska, hängivna. De andas och lever ridning varje dag. De kämpar, tjatar, sparar pengar, jobbar extra. Hänger hos den skumma grannen bara för att kanske kanske få klappa hans ponny. De sniffar till sig hästar på flera mils avstånd, om de så är utomlands. Har ni sett en liten hockeyspelande kille hänga efter sin tränare i hopp om att få sopa av isen eller få plocka undan målen eller få göra något, bara för att få känna sig delaktig? Antagligen inte så ofta. Åk däremot till närmsta ridskola och ni finner mängder av småtjejer som hoppas på att få fodra hästarna eller få smörja sadlarna eller bara få mocka en box.

Eller för att bli personlig: jag vet inte hur många gånger jag har väntat i ett kallt stall bara för att få kanske hjälpa till att fodra en häst. När jag och min syster och vår vän Tove hittade ett gammalt träns i deras ena ladugård så kändes det som en stor rikedom - tänk att någon hade haft hästar här! Där vi satt! När vi inte var i stallet så lekte vi häst, vi "red ut" på äventyr i flera kilometer, drömmandes om den dag då vi skulle få en egen häst. Vi som hankade oss fram och stillade vårt hästbehov med ridskolelektioner, sommarhästar, medryttare på andras hästar.

Och sen när vi fick det. När mamma äntligen insåg att vi kunde få ha en egen häst på foder (dvs till låns). Så många hästar som vi provred, så många galna ponnies som vi kanske kanske kunde få som vår egen, i alla fall på låtsas. Sen till sist fick vi hem Cherubin, Cherrie, och vi hade äntligen den egna hästen som vi kunde rida på när vi ville. Som vi kunde rykta, gosa med (när hon var på humör för det), som vi kunde rida ut på över stubbfält och åkrar och uppför galoppbacken och in i skogen. Cherrie som knappt hade hoppat något som vi drog med på tävlingar i ponnyallsvenskan och på dressyrträningar och gud vad vi kämpade med det envisa lilla stoet.

För så är det att vara hästtjej, man kämpar alltid. Konstant. Från att få tillåtelse att börja ta ridlektioner, till att få börja rida på grannens häst till att cykla genom snö och vintermodd till stallet där flera kalla timmar av frusna fingrar och tår väntade en. Men som man uthärdade, för hästtjejer gör det. Uthärdar och kämpar.

Därför tar jag illa vid mig när folk hånar ridningen och ridsporten. När man skrattar åt att jag mer än något vill att mina barn ska börja rida. När man tycker att hästar är "äckliga" eller "passar bäst på macka" eller "luktar illa" och "det är ju ingen riktig sport, hästen gör ju allt jobb". I andra länder är ridning högstatus, överklass, manligt, modigt. I Sverige är det lågstatus bland vuxna, bland män. Något att retas om, något att skratta åt. Kvar finns alla vi som en gång var är hästtjejer och vet att de har fel.

Ridning och hästar är faktiskt långt ifrån inget.
Det är nästan allt.

Hur snygg är du på en skala?

Inspirerad av en tråd på Familjeliv började jag och maken diskutera snygghet häromkvällen. Hur snygga vi är på en skala. Hur snygga andra är på en skala. Men framförallt: vad är skalan?

För om man säger "ah, jag är väl en sexa på en skala av 1-10" så menar man ju att man är lite snyggare än genomsnittet. Jag dristade mig till att påstå att jag är en sexa, och hävdar alltså att jag är lite snyggare än gemene kvinna. Sminkad och iordning då - osminkad med smutsigt hår och myskläder så toppar jag nog på en tvåa/trea. I alla fall så påpekade min kära make att Heidi Klum ju är en tia, och jag insåg att om jag ska bedömas på samma skala som hon, då är jag kanske en tvåa. En fyra om jag har en snyggdag och har sminkat upp mig och köpt nya kläder och möjligtvis druckit lite alkohol. Men å andra sidan, hur ofta ser vi Heidi Klum osminkad efter en fyradagarsmagsjuka? Hur ofta ser man henne i sömnrufsigt hår utan smink? Och är det ens rättvist att övervackra kändisar ska jämföras på samma skala som vi vanliga dödliga?

Så hur är det? Finns det en skala på 1-10 där man ska passa in allt från Cecilia Frode till Heidi Klum, eller bedömer man utifrån "de flesta andra vanliga människor" när man försöker ordna in sig själv? Ska man gå efter hur man ser ut när man är som snyggast, eller som man oftast ser ut, eller som när man är "sig själv", dvs naturlig. Men vad är då naturlig? Får man ha färgat håret, noppat ögonbrynen, bantat? Tagit på sig snyggare kläder, rakat benen, borstat håret?

Stora, omvälvande frågor. Jag vet.
Jag är glad att jag har gift mig med en man som är lika filosofiskt lagd som jag.

De små ballerinakakorna i kylen ligger illa till.

Gud vad jag önskar att jag var en sån människa som sa ifrån, som vågade stå på mig mer. Som blev arg istället för ledsen. Som skickade bitska mail tillbaka istället för att gå in på jobbtoaletten och gråta några minuter. Som inte bara tar all kritik utan att kriga åtminstone lite. En sån människa vill jag vara hellre. Tack. Snälla?

Dessutom missar jag föräldramötet på sonens förskola idag. Där de på initiativ av vettiga pedagoger ska prata om klimat (Noa har aldrig blivit slagen förut, nu blir han det rätt ofta), kläder och jämställdhet. Jag vill vara där, jag vill! Istället blir det maken som är styrelserepresentant som ska dit. Hur typiskt är det då?

Ensamläggning på schemat ikväll alltså. Med dundrande huvudvärk (vem får inte det efter ett meltdown på toaletten) och sårade känslor.

Det står på paketet att "Ballerina kladdkaka" är goda att doppa.
Tror ni att det fungerar med vodka?

Ljusa förhoppningar.

När snötäcket ligger tungt och tjockt är det kanske lite svårt att tänka på våren. Men vad annars ska jag göra då? Hur uthärdar man det här hiskeliga vädret om man inte tänker på att det kommer liv igen om några veckor?

Jag planerar odlingar i pallkragar. Lök, sallad, krasse. Jordgubbar och smultron. Allt ska ha sin plats i trädgårdens ena hörn, där det nu står gamla takpannor och en gammal torkvinda och allehanda skärp. All with the courtesy av de förra ägarna som inte riktigt Kunde Förstå vad "tomten ska vara städad och avröjd" i kontraktet stod för. Inte heller förstod de att "flyttstädat hus" skulle innebära att man faktiskt behövde tvätta fönstren, så vad kan man egentligen begära?

Där i alla fall, där skräpet tronar och en grushög ligger bortglömd, där ska jag ha min lilla odling. Där ska vi sitta och avnjuta kvällssolen och känna doften från luktärtorna. Någon gång, när snön har smält och livet kommit åter.

"Det bästa med att vara gift är att alltid ha någon som stöttar en"

Jag vill köpa en canvasduk och måla i olika röda toner (very abstrakt och artsy) så vi har något att temporärt sätta på den blå väggen tills vi har råd att köpa på oss lite riktig konst. På Panduro hade de 30% rabatt på alla canvasdukar, varför jag ville köpa just en stor sådan igår.

Min kära älskade stöttande make: "Men älskling, det kommer ju inte bli bra!"

Jag: "Men varför inte då? Den i skyltfönstret är väl snygg, det är ungefär en sån jag tänker mig?"

MKÄSM: "Ja, men DU kan inte göra en sån"

Jag: "Vad snäll du är. Jag kanske visst kan?"

MKÄSM: "Nej, det kommer bli jättefult. Sen kommer du inte erkänna att den är ful, så du kommer sätta upp den där och sen om någon månad försöka flytta på den ut till gästrummet och sen kommer den hamna i en garderob någonstans för att den är ful."

Jag: "Va? Vad taskig du är. Den kommer visst bli fin!"

MKÄSM: "Älskling... den är säkert fin i ditt huvud. Men om du ska göra en tavla så kommer det inte bli bra. Du kan inte. Du är värdelös på att måla och göra fina saker. Man måste inse vad man är bra på och inte."

Jag: "Men det är bara en mängd färger på en canvasduk. Hur kan man misslyckas med det?"

MKÄSM: "Du kan."

Nu tänker jag boka biljetter till Malmö och lämna den här drasuten.
Åtminstone för en helg.

Efteråt var jag sugen på något sött*.

Förlåt för att jag inte har bloggat idag, men jag har varit upptagen.

Tidigare idag klädde jag av mig halvnaken inför en främmande man. Jag lät honom ställa ingående frågor, påträngande såna. Jag lät honom röra mig på ett sätt som jag aldrig skulle låta någon annan göra. Sedan sprutade han någon kall och kladdig vätska på min rygg, och gned in den hårt tills jag var alldeles varm och mjuk. Han drog och bände i min kropp, och jag fick helt enkelt bita ihop. När han till sist var färdig var jag både kladdig, öm och lite förlägen.

Sen bokade han in mig på torsdag igen.

Min naprapat alltså.
Vad trodde ni egentligen?





*(Jamen vafan, jag är ju alltid sugen på något sött.)

Framgång är tjockare än blod.

Ett säkert tecken på att man har växt upp i en skruvad familj och fått alldeles fel prioriteringar.

Pernilla Wahlgren missar sin brors bröllop eftersom hon ska tävla i Andra chansen. För de allra flesta hade det varit helt otänkbart, man missar inte sitt syskons bröllop om man har ett val. Är det otänkbart för Pernilla? Nej, inte alls. Vi låter följande citat tala för sig själv:

"– Jag är jättebesviken att jag missar bröllopet, men det är klart att det hade varit värre att inte gå vidare alls"

Värre att inte gå vidare alls. Värre att inte gå vidare i en musikjippotävling som man inte har en chans att vinna, än att missa sin brors bröllop. Japp, det låter sunt.

A good nights sleep.

Recept på en helt värdelös natt:

1 tvååring som håller på att vänja sig av med nattblöjan.
1 säng med två vuxna samt ovan nämnda barn i.
1 stor kisspöl i sängen due to ovan nämnda tvååring.
1 kvinna (jag alltså) som fick ligga på skarven i mitten av sängen på grund av ovan nämnda kisspöl.
6-7 stora snösjok som rasade ner från hustaket med buller och bång, vilket ledde till hjärtsnörp hos ovan nämnda kvinna (fortfarande jag).

Men hey! När jag vaknade så var det första mars. Vårmånaden!
Att den sen gör entré med en stor snöstorm, det tänker jag blunda för.