Årskrönika

I januari fanns jag fortfarande på den gamla bloggen, och skrev lite argt raljerande om Idol-Sebastians låt som hade en text från 50-talet.

Sen kom februari och jag skrev lite om radioreklam, klagade på trötthet och var lagom bitter över min syrras nya pojkvän. Dessutom drev jag lite med familjelivsmorsorna också. '

I Mars så utvecklade jag en fortsättning på white trash-bingon och så började ålderskrisen smyga sig på.

Och i april så fyllde jag år och krisen blommade ut i full blom. Vår förskola hade en rätt kass genusföreläsare på besök och jag hade en rolig födelsedagsfest.

Maj var en upptagen månad. Jag hånade mammor med dålig klädsmak och hittade på ett nytt spel. Dessutom gjorde jag mig impopulär på jobbet. Still there.

I Juni började sommaren och jag fick lite ångest över våra semesterplaner. Och så frågade jag 118 100 om vad de tyckte om min blogg.

Sen kom juli och jag lackade ur på kd. Inlägget utvecklade sig sen till ett debattinlägg i tidningen som valsade runt i några omgångar med svar hit och dit. Och en debatt i radio med kd:s representant Lennart Bodesson blev det också. Ja.

Augusti: Jag filosoferade kring att vara mamma. Dessutom så blev jag illamående av hur en annan mamma betedde sig på bion.

Jag klippte mig i september och var ännu en gång trött på inskränkta människor. Sen så dissade jag Malin Wollin också. För första gången, men inte sista. Så det största: vi köpte hus! Vi köpte hus! Vi köpte hus! Sen så lämnade jag blogg.se för att omlokalisera mig hit, och det var ett stort steg uppåt!

Oktober kom och jävlar vad jag började blogga. Det var som att blogspot.com sporrade mig att häva ur mig än mer saker som ingen läser - för nu börjar det bli jobbigt att gå igenom allt för att hitta några saker som jag vill skriva om här. Men tja, läs om Free Range Kids om ni inte gjorde det då. Så tog jag tag i saken och bestämde mig för en blå nyans till nya vardagsrummets väggar som jag hade tjatat om i flera veckor.

November. Det var ju nyss, ni minns ju allting. Eller hur? Men tja. Inlägget om konspirationsteorier var tydligen rätt provocerande. För er som undrar förresten: nej, katten som försvann kom aldrig hem igen. Dessutom skrev jag lite mer på temat "slappaste morsan ever".

Sen december då. Det är ju nu. Känns lite dumt att ta upp något som precis är nu, men om något år när jag läser tillbaka så måste jag ju ha ett decemberexempel. Så jag påminner er om att jag hade ateistångest.


Det var året! Det finns massor jag har valt att inte ta med, och främst har jag länkat till inlägg som handlar om vad jag tycker och inte om vad jag gör. Men det beror kanske på att ni skiter fullständigt i vad jag gör och tänker, ni vill bara veta vad jag tycker om omvärlden (det är i alla fall bara då ni kommenterar.) Om jag ska följa läsarstatistiken så ska jag för att få fler läsare satsa på att vara elak och dissa andra människor. That's what ni gillar!

Men om jag ändå ska gå ifrån det allmänna åsiktsgrejset och prata mer personligt så har 2009 inte riktigt varit något bra år. Jag har vantrivts på jobbet, ålderskrisat och haft någon slags existensiell ångest. Eller, jag har åtminstone varit missnöjd med vad jag gör med mitt liv. Inte på ett personligt plan: kan man vara missnöjd med en underbar familj och allt sånt? Men karriärsmässigt. Prestationsmässigt. Tänker jag så var 2009 inte det bästa året precis.

Men nu ska jag jobba 80% och göra åtminstone något för att förbättra situationen. Alla som har några jobb åt mig (det måste ju finnas någon mer än Katrin Zytomierska som kan ha som karriär att dissa människor?) kan ju hojta till.

Inte?

Tja... gott nytt år ändå då!

Eller så är det för att du är dum i huvudet?

Maud Olofsson klagar över att man kritiserar henne mer - för att hon är kvinna.
Det skulle ju inte vara något nytt, se exemplet Gudrun Schyman, Mona Sahlin etc.
Men jag vet faktiskt inte hur det ser ut, jag är dessutom inte objektiv i frågan eftersom jag tycker att mupp-Maud förtjänar all she has coming.

Men det jag stör mig på är att Olofsson för några decennier sen satt i tv och spelade just på den kvinnlighet som hon nu menar ligger henne till last. Ni minns? (Om ni inte gör det kan ni kolla på youtube eller något) Hon pratade om att plocka bär med barn och klämde ur sig en tår. Frågan var då kärnkraftverk som hon nu avgudar, men tja... se rubriken.

Det känns bara som att hon har förbrukat sin chans att klaga på att hon behandlas annorlunda för att hon är kvinna, när hon själv har valt att spela på denna kvinnlighet?

Jag är alltså inte helt säker på vad jag tycker i den här frågan, det här är bara lite spontana tankar. Men det känns lite som att om jag väljer att gå in på Bauhaus och spela på mitt utseende för att få hjälp snabbare än någon annan, så kanske jag inte kan klaga sen om den manliga expediten förutsätter att jag är precis lika dum som jag ser ut?

Inget är som väntans tider...

Ha! Där fick jag er att tro att jag är på smällen. Men nej.

Noa tjatade hela november och december om julen. "När kommer julafton?" "När är det 24 egentligen?". Ja, alla ni som har barn fattar grejen.

Ungefär den 25:e började han fråga om sin födelsedag istället. "När fyller jag år? Hur långt är det kvar? När är det min födelsedag? När fyller du år? När är det dags för mig att fylla år?"

Det känns som att det här kan bli lite lagom tjatigt.
Särskilt med tanke på att han fyller år i juni.

Mitt 00-tal

Det är slut på ett decennium. Det har gått så fort. Någon säger "ja, det var 2003" och jag tänker att det var för nåt år sedan. Men det var det inte, det var då. Nu är nu och det är snart 2010 och 00-talet är över.

År 1999 var jag femton år och skulle fylla sexton. Jag firade med mina (då fortfarande gifta) föräldrar i Stockholm tillsammans med mina fastrar och kusiner. Jag fick inte ens fira nyår på egen hand. Idag är det 2009 och jag har en son som snart är fem år. Jag har en man, ett hus och en kamin vi måste elda i så att vi inte fryser nu när köldknäppen har kommit.

00-talet har innehållit i stort sett hela mitt liv. Min första riktiga pojkvän Joakim (min bästa väns kusin as a matter of fact), mitt första långa förhållande (2 år; från 16-18 med Mattias) och min student, hela min gymnasietid. Alla bråk, alla första fyllor. Alla vinspyor, alla fyllehångel, alla one night stands. Hela min universitetstid. Alla tentor, alla studiekvällar, alla studiegruppstimmar. Första gången jag åkte utomlands utan mina föräldrar. Andra gången. Alla gånger efter det. Min tågluff. Mitt första riktiga jobb (på bank), mina lönespecifikationer, mina första återbetalningar till csn. 00-talet innehåller alla mina egna bostäder: hyresrätten i Oxelösund, de små och trånga lägenheter vi bodde i här i Örebro, vår bostadsrätt som äntligen blev såld. 00-talet innehåller vårt första huslån. Vårt första hus.

Ska jag fortsätta? Ni fattar väl ändå? Från 2000-2010 har i princip hela mitt vuxna liv ägt rum. Eller vaddå "i princip", det ÄR ju så. Från mina föräldrars skilsmässa (finally!) till flytt hemifrån (finally!) till att jag träffade Pelle, till barn till bröllop till hus. Till Svensson. Till idyll.

Det är så fascinerande ändå. Så mycket 10 år kan innebära. För 10 år sedan fick jag inte ens fira nyår utan mina föräldrar. För 10 år sedan fick jag sitta med mina föräldrar och mina kusiner på nyårsaftonen och på tunnelbanan hem spydde en ung tjej som hade druckit för mycket. För 10 år sedan hade jag aldrig varit onykter och tittade på henne med en viss skräckblandad fascination.

I år kommer skräcken för spyor bero mindre på alkohol och mer på de evinnerliga kräksjukorna som alltid lurar bakom närmsta snabbköp. För 10 år sedan var jag ett barn. I år har jag två egna. Mina. Mjuka, trotsiga, trubbiga, älskvärda. Mina.

Jag skulle ju sluta. Jag sa det. NI fattar. 00-talet is my life.
Frågan är bara om jag riktigt har fattat det än.

Det kommer att kännas lite skrämmande att gå in i 10-talet. Vad ska hända då?
Jag är på inget sätt klar med mitt liv (herregud vad patetiskt det vore, att vara klar vid 25).
Men alla de stora grejerna har jag redan gjort.

10-talet kommer helt enkelt bli fallskärmshoppandets och USA-resans årtionde.
Det kommer att bli bra det också.

Museum, inte mulle.

Alla har sitt dåliga mammasamvete. Eller föräldrasamvete. Men här vill jag sticka ut hakan och påstå att pappor mycket mer sällan har dåligt samvete när det gäller sitt föräldraskap. Kan bero på att pappor anses vara fenomenala om de går till bibblan med sitt barn en gång.

I alla fall, alla har minst en grej som de har som en öm tå. Det kan vara att man har ungarna för länge på förskolan, eller inte tycker om att vara ledig med dem eller något helt annat. Mitt handlar om att jag:

1) inte tycker om att vara utomhus (se inlägget nedan). Det är för kallt eller för varmt, för blött eller för torrt. Jag är ute då och då, men det är inte länge och inte ofta och jag tycker inte om det. Att jag skulle gå ut i skogen och titta på myrstackar är ungefär lika troligt som att Linda Skugge skulle ta ur pinnen ur röven.

2) inte kan pyssla. Jag varken kan eller vill. Ingen av oss varken kan eller vill. Det låter så jäkla harmoniskt med klippa och klistra och sy och fixa. Men bara... nej.

Det riktigt dumma är att man liksom bortser från allt bra man gör som förälder när man tänker på de saker man gör dåligt. Alla biblioteksbesök och fina samtal och härliga upplevelser bleknar när jag tänker på att Emmy har fått kolla på Pippi hela dagen. Alla mysiga bakstunder, alla badhusbesök, alla sagostunder försvinner ur minnet när jag läser om andra föräldrar som klipper och klistrar och pysslar med sina barn.

Det är inte så unikt, de flesta föräldrar har som sagt sina svaga punkter. Det gäller bara att övertala sig själv att det inte är så viktigt att man som förälder gör precis allting.

Och se till att välja en förskola med mycket utevistelse och mycket pyssel på schemat. Så att man slipper skiten hemma.

Supersunkiga slapp-Ellen

Det är strålande sol ute. Snön gnistrar och man riktigt hör hur världen ropar "kom och var hurtig i mig, jag ger dig rosor på kind och solsken i blick!"

Men jag vill inte. Det är kallt. Det är sjukt kallt! Och barnen tappar vantarna och snorar. Jag har inga termobyxor, snön letar sig in överallt och jag vet att något av barnen kommer börja gråta när vi är längst hemifrån eller mitt i pulkabacken.

Jag vill inte faktiskt. Jag vill inte.

Men jag måste. Väl?

Tack... eller?

Av min svärmor fick jag i julklapp en bok som jag verkligen önskade mig (Joyce Carol Oates senaste) samt ett par ordentligt varma raggsockor. Jag blev glad för båda sakerna, tackade och var glad.

Nu tog jag på mig sockorna, sen skulle jag gå och släppa in katten.
Och pang bom låg jag nästan med bruten nacke på golvet.
Sockorna är med andra ord obehagligt hala och en potentiell dödsfälla.

Plötsligt undrar jag ifall det kanske fanns något dolt budskap i min julklapp från svärmor...

Diskutera mera!

Jag kom precis hem från en middag hemma hos min mamma. Några av hennes äldsta vänner, och så jag. Efter lite kycklingwok och vin (för deras del, jag körde ju bil hem för bövelen) blev det vilda diskussioner om allt från politiker (vi beslutade oss för att allt som är fel i Örebro beror på Staffan Werme) till språk (jodå mamma, jag kan använda ett "och" efter ett komma. Det går så bra så.) och klimatsamvete och vad kunskap egentligen är.

Jag älskade varje sekund av det! Jag saknar att diskutera, att ha livliga, engagerade, häftiga diskussioner om allt möjligt. Att inte vara rädd för att ifrågasätta någon annans argument, att bli lite upprörd, att kritisera, vända på allt. Varför gör man så sällan det? Jag upplever att folk blir rädda, inte vill stöta sig, tar kritik av åsikter som kritik av person? Jag drar mig för att diskutera med vänner för att jag vet med mig att jag ofta blir för engagerad och skrämmer bort dem. Men jag vill!

Ni som känner mig, våga diskutera mera! Snälla?

Scary

Gud vad orolig jag blev förut. Jag skulle söka på en sak och upp kom tidigare sökningar som var:

live chat
visum
flygtider
flygplatser
anslutningsflyg

Jag bara wtf? Varför ska min man (som ju är den enda i hushållet som kan googla) ha reda på saker om visum och chattar och flygtider? Planerar han att lämna mig för någon rysk brud som heter Irina och som inte kräver varannan sovmorgon?

Sen insåg jag att jag satt vid min systers lånade dator. Min syster som nu är i västindien och har varit på resande fot sen september.

Då blev jag lite lugnare.
Men jag undrar fortfarande vem den där jäkla Irina är?

Antingen det, eller så någon fotbollsklack.

Noa fick ett utbrott över något igår. Jag minns inte vad det var, men det kan ha varit något så allvarligt som att vi sa nej till en godisbit till.

I alla fall så blev han så upprörd att han började skrika:

"Jag hatar alla i hela staden! Hatar alla!
Hata!
Hat hat hat hat hat hat hat"
...

HAT!"

Jag ser min framtid som morsa till en emotonåring/death metalrockare framför mig. Dessutom kommer han hitta det här inlägget när han googlar (eftersom jag någon gång kommer råka undslippa mig att jag hade en blogg), och bara "åh... du skrev om mina innersta känslor på ett raljerande sätt, det är ditt fel att jag mår så dåligt nu!"

Och då kommer jag få skämmas.

Att inte se skogen för alla träd...

Jag ramlade in på ännu en sån där "ånej, jag är gravid med en pojke"-tråd på Familjeliv idag. Det slår mig helt plötsligt varför det är så jobbigt för människor att få en pojke. Varför de tycker att de saknar något. Det är ju för att de gör det! Alltså på riktigt, jag vet att jag säkerligen trampar någon på tårna nu (men efter "kassörskor är dumma i huvudet"-inlägget känns det som att ingen blir förvånad) men jag hade också varit olycklig om det enda jag såg framför mig var spindelmannen och mörka kläder, pang pang och bionicles och ishockey. Om det hade varit min framtidsvision med en son så hade jag också önskat önskat önskat hett en dotter.

Men varför kan man inte inse att man väljer det här själv? Varför kan man inte fatta att om man låter barnen vara sig själva och uppmuntrar alla sorters alternativ, så får man både rosa och hockey (om man nu låter barnen spela det, vilket vi aldrig kommer göra, men det är en annan historia). Man får både tingeling och spindelmannen (om man inte goes all 70-tal och förbjuder allt sånt som vi gör), och man kan få precis lika mysiga stunder med att handla roliga kläder, om det nu är vad man tänker sig.

Kort sagt: är det inte lite märkligt att klaga på en situation som man skapar själv?

Stilla natt, stressiga natt.

"Julen är värst för kvinnorna" har jag läst. "Till och med i de mest jämställda relationerna blir julen en påfrestning" läste jag sen. "Ha ha, inte hos oss" tänkte jag då. Sen började jag tänka efter.

Inför julen har jag:

- planerat alla julklappar, inklusive de till makens släkt.
- köpt alla julklappar förutom den till mig själv samt svärfar
- planerat vilket julgodis vi ska ha
- ordnat så att vi har bakat julgodis
- styrt upp allt julbak
- fixat allt julpynt
- fixat... tja precis allt som hör julen till.

P å andra sidan har... eh... jo! Han gjorde delarna till pepparkakshuset. I övrigt har det varit ohyggligt ojämställt inför den här julen. Julen är så viktig så viktig för mig, därför kan jag inte bara skita i den och tänka att jag inte ska göra mer. Vissa saker måste bli gjorda, och jag tycker inte att det är trevligt att stressa ihop lite knäck dagen före julafton.

Och det slår mig att det här är en rätt viktig del i hur vi kan leva jämställt: jag orkar inte bry mig så mycket. Hade min städningströskel varit lika hög som "andra kvinnors", eller hade jag haft högre krav på vad som ska göras/hur det ska se ut , etc. då hade vi inte alls levt jämställt. Enda anledningen till att det fungerar just nu är att jag har en lika låg nivå som P större delen av tiden. Så fort det är något extra, något som kräver extra ansträngningar (må det sen vara jul, påsk eller vanligt födelsedagsfirande) så är det jag som får göra allt "utöver" det vanliga. Eller så är det åtminstone jag som ser till att det blir gjort.

Just nu sitter jag och inser att jag måste ringa till min vuxna make för att förklara för honom hurdan hyacint han ska köpa. Så att det inte blir en som slår ut framåt påsk.

Så jäkla jämställt!

Att ha ett syskon.

Det finns barn som inte har syskon och som älskar det. De blir ännu mer tighta med sina föräldrar, de behöver inte dela världen med ett barn till och de är nöjda så. Det finns också barn som har syskon som de inte tycker om. Som de inte kommer överens med. Alla familjer är olika och jag tycker faktiskt ingenting om andras familjer när det gäller att ha ett eller flera barn.

Men andras familjer kan jag inte berätta om. Jag kan dock berätta om hur det är att ha ett syskon som man står nära.

Att ha ett syskon som man står nära innebär att ha någon att dela sin barndom med. Att ha någon som finns med i alla minnen. Någon som vet vilka ens barndomstrauman var, som förstår varför man reagerar på ett visst sätt ibland.

När jag var liten var min syster den som jag alltid kunde lita på att hon förstod. Den som jag kunde titta på tvärs över ett rum, och hon visste vad jag tänkte. Den som alltid fanns som sällskap när vuxenvärlden inte var rolig nog. Vi har delat fantasivärldar, boende, häst, låtsasspråk, hemska minnen, goda minnen, sorger och skratt. Vi har delat allt i vår uppväxt.

Som vuxen innebär min syster att jag inte har ensamt ansvar för våra föräldrar. Jag vet att våra barn alltid har någon som skulle ta sig an dem ifall något hände oss. Jag har någon som minns allt det som var speciellt i barndomen. Jag har någon att titta på bilder från semesterresor med. Jag har någon att sucka åt våra föräldrar med.

För mina barn innebär det faktum att de har varandra allt. De gaddar alltid ihop sig. Det spelar ingen roll ifall Noa precis har gett Emmy en smäll, om jag skäller på honom blir de två mot mig. Alltid två mot oss. Alltid enad front, alltid de mot oss, alltid tillsammans. Det innebär att de kan sporra varandra, egga varandra, busa med varandra. De vattnar varandras fantasi, de utökar varandras världar. De finns alltid där som en trygghet för varandra.

Deras relation är sån att jag vill skriva ner den, fånga den på bild, fånga den på film, fånga fånga fånga. Så att de, när de blir vuxna, ska veta - ni hade alltid varandra.

Ögonblicksbilder från idag:


De kittlas. Eller något.


(Barnen brottas.)


(Egentligen står sängarna i varsitt hörn.
Barnen bestämde sig dock för att de ville sova nära varandra.
Så en kväll när vi kom in hade de skjutit ihop sängarna.)

Är det saltmannen?

På jobbet fick vi boken Saltmannen som julklapp. Det är ett ihopplock av folks inskickade felhörningar av låttexter. Sjukt roligt!

Min bästa felhörning är klassisk. Jag och min syster hade en "Absolute Music"-skiva hemma och en av låtarna hette "Relight my fire". Vi sjöng med i den lika glatt som i alla andra låtar, men kunde inte riktigt förstå varför de sjöng "We like papya". Inte heller kunde vi förstå vad som var så gott med papaya att man var tvungen att skriva en låt om det?

Men men, det var ju bara att gilla läget. We like papaya, your love is my only desire. We like papaya, cause I neeed your love! Bara att sjunga med.

Ungefär 7-8 år senare läste jag i någons Fridatidning att en tjej hade hört fel på en låt och att hon hade blivit mobbad sjukt länge för det - för det var tidernas mest pinsamma felhörning. Förväntansfull läste jag vidare, bara för att få läsa att hon trodde att de sjöng "we like papaya" när de ju sjöng "relight my fire!". Då, först då, fattade vi att vi i alla dessa år hade hört fel. Jag lovar, hade jag inte läst den tidningen då så hade jag inte fattat det förrän nu.

Men alltså ärligt. De sjunger ju "we like papaya". No?

Lite bilder, jag vet att ni har längtat...

Yay! Vårt hem är för en gångs skull lite städat. Typ inte kaos, med andra ord!
Därför kan jag nu bjuda på lite före - efter-bilder från hemmet. Men min morfar är övertygad om att alla kommer att tycka att det var finare förut, för såna där svarta tapeter är ju modernt nu.

Nåja, vi tycker att det är snyggare nu. Även om det saknas tavlor, mattor, nya sofföverdrag, fler tavlor osv osv.

Vardagsrum före:



Vardagsrum efter:



(Gud vad torftigt. Kan inte någon hojta till om ni har en färgsprakande, stor och snygg tavla som ni vill bli av med?)

Hörn-vid-kamin före:



Hörn-vid-kamin efter:



De hade matrum i det här rummet:



Vi körde på lekrum istället:




(suddigt som katten, men ni ser skillnaden ändå va?)

Hiss och diss

Hiss:

Stand-up med Magnus Betnér igår kväll. Kul och roligt och skrattont i kinderna. Jag vet att folk tycker att han sparkar in lite väl öppna dörrar, men vad kan man säga? En man som i början av showen säger "när folk äntligen börjar tänka själva så tänker de fel", kan man annat än gilla?

Diss:

Luftvärmepumpen i vårt hus fungerar inte om det är kallare än 6 minusgrader. Och ja jag vet, undersökningsplikt and all, men om man frågar rakt ut: "Fungerar pumpen bra" och de svarar "Ja, vi använder bara den och kaminen hela vintern", då kan man ju ändå bli lite purken när något sånt här dyker upp.

Bubblare:

Huvudvärk. Fjärde dygnet i rad nu. Bra start på jullovet.

Debatt

Kvällens Debatt skulle handla om otrohet, varför det är så stort att Tiger Woods har varit otrogen, hur vi ser på otrohet - går det att förebygga? Visst lät det intressant? Tyvärr blev diskussionen aldrig särskilt intressant:

Meral Tasbas (wtf?): Alltså, jag tycker att man får ta lite otrohet.

Kdu-kille: Otrohet är inte bra

Isabelle Ståhl: Amenasså liksom det kanske inte är fel på den otrogna, utan på monogamin liksom?

Relationsrådgivarkille: Jag tycker att man ska titta på rollerna i förhållandet. Killen ska vara bestämmande, tjejen ska vara mjuk och spontan.

Meral (slänger med håret): Ah men preciis! Man kan ju undra vad Elin har gjort för att Tiger ska vara otrogen?

Eva Rusz: Jag tror att män och kvinnor tänker olika och har olika hjärnor. Därför ska vi vara väldigt olika i ett förhållande.

Gammal gubbe: När jag var ung kunde vi minsann inte köpa en massa saker bara för att vi ville.

Meral: slänger med håret.

Isabelle Ståhl: Liksom... varför ska vi vara monogama då liksom?

Präst: Det är inget fel på monogami.

Meral: Jag tycker man får skylla sig själv om nån är otrogen.

Relationskille: Man får ju tänka på vad man vill få ut av ett förhållande.

Eva Rusz: Vi är ju olika. Om vi accepterar det får vi bättre förhållanden.

Meral: (Slänger med håret.) Jag tycker att man kan vara otrogen så länge ingen får veta det.

Isabelle Ståhl: Men.. *fniss*... liksom, varför tänker ingen liksom på att det typ kanske inte är så att monogami är bra liksom?

Belinda: Nu slutar vi!


Why? Det fanns ju bra förutsättningar. Varför kunde inte monogamin som helig ko ifrågasättas? Varför blir kvinnor till offer så fort de blir bedragna, varför är det det värsta som kan hända en kvinna? Varför kräver vi så mycket av ett förhållande?

Tyvärr fick vi aldrig höra några djupare tankar om sånt. Men hey - vi fick ju i alla fall höra lite åsikter från Anna Anka!

......

Ber om ursäkt, det blir nog inget blogginlägg idag.
Ögonen rinner, näsan är både täppt och rinnig på samma gång.
Huvudet är fullt med bomull och värker, och det känns som att örat mitt tänker haka på värkandet när som helst.

Med andra ord: jag är dyngförkyld.
Så bra, för jag kände mig ju inte tillräckligt deppig och nere redan.
Den här höstens "tyck synd om mig"-kvot är fylld för länge sen.

Vi ses när jag kan öppna ögonen utan att det rinner ur dem.

Ge mig nåt som tar mig någonstans.

Ni fattar hur deppig jag är när jag börjar citera Håkantexter som om jag vore en liten emodeppare som tycker om att rita svarta stjärnor med säkerhetsnålar på min arm.

Men alltså ja, det är depp. Det är skitdeppigt, det är fuckhelveteskitfan och jag orkar inte tänka på att efter den långa härliga julledigheten som stundar, ska jag tillbaka till ett jobb som det inte riktigt fungerar på. Jag orkar inte.

Att inte få drömjobbet var så jävla knäckande att nu vet jag inte hur jag ska orka gå vidare. Jag vet att det är överdrivet och larvigt, jag vet att jag har det skitbra med fin familj och allt. Men ändå, fan fan fan och fan och fan!

Som jag ser det har jag typ tre alternativ. Alla är låångt borta. Men anyhow, här är alternativen:

1. Min käre make får ett jobb med fett mycket i lön. Då kan jag satsa på mitt egna företag. Wee.

2. Min kära vän med det superroliga jobbet gör slag i saken och blir på smällen. Då kan jag graviditetsvikariera för henne.

3. Jag blir gravid själv, blir sjukskriven i v. 12 och snor sen åt mig all föräldraledighet. Det köper mig åtminstone 2 år.

Alternativen är inte perfekta, och jag kan se några små risker och fel med min plan.
Men man måste ju tänka framåt, eller hur?

Säg ja till livet...

Hörde ni/läste ni om det igår? Att föreningen "Ja till livet" ska ha ordnat med mailinglistor för läkare som är osäkra inför en abort? Där de kan diskutera av sig, få stöd, få bolla sina tankar. Få ventilera sina åsikter kring kvinnans val, den kvinna som de ska utföra aborten på.

Jag vet inte jag, men jag tycker att en annan lista bör upprättas. Den kan få kallas "vi som omedelbart ska få andra arbetsuppgifter eftersom vi inte kan klara av att göra vårt jobb utan att lägga in våra personliga åsikter i det."

En kvinna som ska göra en abort måste kunna få vara förvissad om att hon inte döms, inte ifrågasätts, inte kritiseras. Det måste få vara en icke-dömande miljö för henne, ett korrekt bemötande. Jag betvivlar att läkare som har behov att vända sig till en anti-abortorganisation, kan erbjuda rätt sorts bemötande.

Man behöver inte vara för abort, men man ska då heller inte arbeta med det. Simple as that.

Den förlorade symbolen (möjligen spoiler)

Idag var både jag och Emmy krassliga, så vi stannade hemma. Efter en tur till affären och lite lunch, beslutade vi oss för att ta det lugnt. Så Emmy bestämde sig för att se på Pippi, och jag bestämde mig för att läsa Dan Browns nya bok som mamma hade gett till P igår.

Först och främst vill jag bara på riktigt gratulera Dan Brown, han är genialisk. Inte många skulle komma undan med att skriva samma bok två gånger, och komma undan med det. (Kerstin Thorvall har också gjort det, men hennes böcker fick inte samma genomslag. Wonder why?) Den förlorade symbolen är i grund och botten samma bok som Da Vinci-koden. Det börjar med ett besök på ett museum, något hemskt händer, Langdon blir indragen i en hetsig jakt genom en välkänd storstad - med polis hack i häl. I den här boken handlar det inte om en galen albino, utan om en galen tatuerad eunuck. Same same.

Men där Da Vinci-koden hade en ny och uppfriskande syn på religion (sen kan man ju diskutera sanningshalten i det till dödsdagar) hamnar Den förlorade symbolen i ett tungrott träsk av mystik och religion.

Jag tror säkert att de som läser The secret och såna böcker tycker att den här boken är otroligt bra. Själv satt jag skeptisk den sista delen. Och som alltid med Dan Brown så är det mycket väsen för ingenting. Drygt 600 sidor senare stänger jag boken och tänker "tjaha." Det är vindlande jakter, det är mord och blod och explosioner - för hemligheter som är blaha.

Jag fick inte ens lust att googla upp bilderna de talar om. Istället gick jag och gjorde lite julgodis.

Men det var en rätt lämplig bok för en dunderförkyld eftermiddag då man inte orkar anstränga hjärncellerna i någon större utsträckning.

Saker jag älskar att hata när andra gör, del 6

Varför vill man påstå att ens barn är yngre än vad hen är? Ett barn som fyller tre år om tre veckor är inte 2 år, varför säger man det på en fråga om hur gammalt barnet är? En unge som om en månad blir 2 år är inte 1.5 utan 2, och varför är det så himla jobbigt att säga att ett barn är "snart fem år" istället för "fyra år", som det var lääängesen barnet fyllde?

Det måste ju ha något att göra med att man vill få folk att tro att ens barn är så exceptionellt jävla duktig på allting. "Nämen? Bara 2 år och kan prata så bra?" fastän ungen är 3 om en vecka och pratar som en helt normal treåring.

Är det så farligt att tänka lite framåt? Leave the past behind, din unge kommer bli större oavsett hur mycket du försöker dra av på hens ålder.

Fuck

Jag fick inte jobbet.






(Och nej, det finns inget "bättre lycka nästa gång" för såna här jobb kommer aldrig igen. Faktiskt. Så fuck fuck fuck fuck fuck och hur fan ska jag orka?)

Just google me!

(Ja, jag har en förkärlek för engelska uttryck i rubriken. Eller tja. Jag har en förkärlek för att uttrycka mig på engelska rent generellt.)

Jag älskar att jag kan kolla på vad folk googlar efter för att sedan komma hit. Senaste listan är:

42.86% Enligt ellen
7.14% flickor pojkar rosa könsroller
7,14% saker att hata lista
7.14% enligtellen
7.14% vad tycker vi om missfall?
7.14% ensam hemma FREE
7.14% the world as I say it is blogg
7.14% du kan kalla mig ellen
7.14% Låtom oss tända ett ljus

Procentsatsen är alltså hur många procent som har googlat på varje fras. Och vad kan vi utläsa av det här då? Jo, att folk tydligen har svårt att komma ihåg min bloggadress. Jag vet inte jag, men i mina ögon är ju enligtellen.blogspot.com oändligt mycket enklare än blandkatterochkorvar.blogg.se

Så länge ni kommer ihåg att det är blogspot så ska det väl inte vara så svårt?

Flickor och pojkar och rosa och könsroller är ju något som jag skrev om häromdagen. Hoppas att det hjälpte, du anonyma googlare. (Jag bara förutsätter här att alla använder google. Men alltså, vem gör inte det?)

Saker att hata lista - japp, sån finns här. Inte så uppdaterad på sistone, men det beror på att det är jul och då ska man älska. Inte hata. Snart börjar dock årets värsta tid: gråkallvintervåren. Tro mig, listan kommer att utökas då!

Vad tycker vi om missfall? Jag skulle vilja säga att om missfall tycker vi inte. Fast det förstås, det vore ju inte helt fel om vissa tonårsbrudar i vissa tv-serier skulle få missfall. Ni vet, såna som ändå inte vill ha barnet och det är världens kaos med allting. Då kan jag tycka att missfall inte vore en sån katastrof, men rent generellt så är missfall ingen glad happening.

ensam hemma FREE? Vaddå free? Vill ni se filmen "Ensam hemma" gratis? Eller är det en genomtrött småbarnsmorsa som är ensam hemma en timme någon söndageftermiddag och inte kommer på vad hon ska göra när hon äntligen är free? Smart idé att googla, här är mitt tips: sov!

the world as I say it is blogg, jadå. Du har kommit rätt. Välkommen!

du kan kalla mig ellen. Ja, det kan du - ty så är mitt namn. Och det går att rimma på en mängd roliga saker; prova bara. Vi ses om några timmar när du tror att du är färdig.

Låtom oss tända ett ljus. Ja, let's!

Jag älskar mitt nya statistikverktyg. Det var bara det jag ville säga.

Bara när du är 2 år...

Gud, ungars logik kan vara så himla skön ibland.
Tidigare ikväll:

Noa och Emmy står framför soffan där jag sitter.

Noa: "Mamma, snälla snälla kan jag få en godis?"
Jag: "Nej, det tycker jag inte."
Noa bryter ihop av ilska över den uteblivna godisen.

Emmy tittar på Noa, sen tittar hon på mig.
Emmy: "Mamma. Snälla mamma. Snälla snälla, kan jag få två godisar?"

Man får ju uppskatta försöket i alla fall.

And here we go again.

Ja. Så man får inte lämna sin fyraåring ensam hemma i tio minuter, och man ska sitta bredvid badkaret när barnen badar. Det har vi redan lärt oss, n'est ce pas? Nu är det tydligen så också att det är snudd på barnmisshandel (precis som de andra exemplen) att låta barnen vara vakna ensamma på morgonen medan man själv slumrar vidare tills det åtminstone inte är kolsvart ute.

Jag måste verkligen ha världens enklaste och lugnaste barn. Mina ungar måste vara enastående, fenomenala, otroliga, magnifika och helt unika. Tydligen, eftersom alla andras barn skulle riva hela huset, sätta eld på spisen, slakta katten, slänga sig ner från taket och välta tv:n om de fick vara ensamma uppe någon timme på helgmorgonen.

Det här är vad mina barn gör: går och sätter på barnkanalen. Tittar på tv. Börjar bygga lite med lego. Leker lite med dockorna. Kommer och säger till att de är hungriga och vill ha frukost och kör upp oss.

Jag är faktiskt förvånad på riktigt, något fel måste det ju vara någonstans när jag inte förstår på riktigt vari faran ligger. Jag förstår inte. Det finns liksom inte i bilden att varesig Noa eller Emmy skulle göra såna saker som folk beskriver. Inte ens om jag tänker in att alla gör något för första gången någonsin finns det med i bilden. Jag är inte naiv, jag är en rätt cynisk person. Men fortfarande: can't see it happening.

Folk bara "ah, men din fyraåring kanske inte har satt på spisen förut - men hur vet du att han inte gör det idag?". Jag bara: "eh, min fyraåring tycker att det är jobbigt att bre en macka själv, han skulle inte komma på tanken att laga mat. Dessutom kan han inte sätta på spisen, det kan jag knappt själv. För det tredje vetefan om han vet om var spisen finns".

Folk bara "aha, men din tvååring då? Hon kan ju hitta på något galet!"
Jag bara: "ha ha, ni pratar om Emmy som är enklaste barnet ever? Tja, om hon nu mot förmodan skulle hitta på något galet har hon en skvallerbytta till storebror som skulle väcka oss inom två sekunder om hon så ens tittade åt något bus."

Sen undrar jag lite försynt också hur jäkla djupt folk sover? Jag vaknar av att ungarna hojtar instruktioner till små Einsteins, jag tror faktiskt att jag skulle vakna ifall de nu skulle... eh... jag vet inte vad det nu är de kan göra som är så farligt. Men någon annan kan säkert fylla i där jag inte vet. Jag är ju okunnig, naiv och farlig för barnen.

Det beror säkert på att jag var ung när jag fick dem.

Vad är det för fel på människorna? Seriously?

Såhär på kvällen när barnen har somnat och maken har lagt sig, så loggar jag in på facebook. Jag har blivit inbjuden till gruppen "Vi som trodde att Erik Grönwalls flickvän hade vunnit Idol". Jag förstår inte riktigt vad den handlar om, och jag önskar att jag fortfarande inte visste.

Här har vi alltså ett gäng (ca 1300 människor) som stör sig på att vinnaren av Idol, Erik, har en flickvän som kommer upp på scenen. Och sen har den nittonåriga tjejen inte vett att gå ner igen, utan hon stannar kvar. Sjunger med. Kysser honom. Är överlycklig.

En snabb sökning visar att det finns flera grupper. Sammanlagt är det flera tusentals människor som gör gemensam sak av sin ilska, upprördhet. Helt enkelt: de bestämmer sig för att mobba den lilla tjejen. Hon är pinsam, hon är vidrig, hon vill ha uppmärksamhet. Hon är patetisk, sorglig, töntig.

På familjeliv finns det också trådar om det här. Vi pratar ett föräldraforum där säkert 90% har barn, ska få barn, vill ha barn. Ändå sitter de och mobbar just ett barn.

Ja, jag tycker också att det var lite pinsamt. Men vad fan, hon är 19 år. Hennes pojkvän har nyss vunnit Idol. Tacka fan för att det blir lite pinsamt, vem vet hur man ska bete sig i ett sånt läge? Hur kan det vara så viktigt att man startar grupper om det, häver ur sig allt sitt förakt? All sin upprördhet?

Har folk verkligen så små och innehållslösa liv att de tycker att det är riktigt jobbigt ifall en ung tjej inte vet hur hon ska bete sig när hennes pojkvän vinner en stor tävling? Det om något är pinsamt.

Sen funderar jag på hur många av dessa människor som ens är medvetna om klimatmötet i Köpenhamn? Men det är klart: det har ju inte sänts på bästa sändningstid i TV. Klart att det inte är lika viktigt...

En sån redig karl jag har gift mig med.

Ärligt talat, ni läser väl ändå inte bloggar på helgerna? Så jag behöver inte känna att jag måste blogga? För jag har inte tid, det är ju snart jul! Men ni kan få lite bilder på årets pepparkaksborg. Ritad av maken + Noa, och sammansatt av dem. Dekorerad av hela familjen.



Hoppas att ni har en trevlig helg ni också!

Is it friday? Yes it is!

Idag är jag glad. Jag vet inte om det beror på att det är bara fem arbetsdagar kvar innan lång julledighet, eller om det är för att en härlig julpysslarpyntarhelg står på tur. Eller så beror gladheten på den underbara ridturen ut i skogen på en grannes islandshäst igår. En ridtur som tog oss runt på småvägar i bygden där jag bor. Runt mitt hus, längs med landsvägen förbi barnens pittoreska skola. Det kan det också bero på.


Eller så är det alltihop. Julen, fredagskänslan, lyckan av att bo där jag trivs. Med allt negativt som bara dundrade in i november så känns det skönt att känna sig glad, lycklig, tillfreds. Vintern är ett hellhole, men julen lyser upp. Tack och lov!





Ah just ja. Bild ska're va!





(Fredagspizza. För er som inte fattade det, alt. har lite förfinade vanor och äter tryfflar och ost istället på fredagar.)

Eller? Tycker jag verkligen såhär?

Gud vad skönt det vore att vara en sån som var säker. Säker på sig själv, på vad man vill. På vem man är. Eller ännu hellre, gud vad skönt det vore att vara en sån som inte är så splittrad. Som kunde bestämma sig för en heminredningsstil. En sak att blogga om. En klädstil. En önskan med livet i stort.

Jag är snart 26 år och jag har inte haft samma hårfärg ett helt år sen jag var 11 år. Mitt hem kommer aldrig bli sådär inredningstidningsfint, eftersom jag har sjutusen olika stilar - som tyvärr inte alls fungerar bra ihop. Min blogg är en krimskramsblandning av allt möjligt, och vi vet ju allihop att det inte är så man får läsare. Nischa, ffs!

Det går igenom allt det här. Från jobb (vad vill jag egentligen?) till fritidsintressen (vad vill jag egentligen) till hur många barn vi vill ha (vad vill vi egentligen?) till tja... name it.

En enda livstid räcker inte för att få ihop alla spretande delar av mig själv. Så jag är ledsen, den här bloggen kommer fortsätta vara sjukt spretig, virrig och inte alls genomtänkt.

Precis som jag.

"Det var bättre förr..."

Jisses så tråkigt det är, detta klagande på julkalendern varje år. Varenda december är det samma visa "det var bättre förr!". Jaså, var det? Det kan ju absolut inte ha något att göra med att människor tenderar att älska barndomens företeelser, och att man som vuxen inte förstår sig på det som barn idag älskar? Nej, självklart måste det vara så att det var bättre förr.

Tänk om man ett år kunde få slippa höra saker om att tomtar i trollskogar och sunes pappa är det som gör en riktig jul. Vi vet - ni gillade julkalendern från när ni var små. Det gjorde jag också. Men vi är inte små, vi är vuxna. Och huvudsaken är att barnen gillar det!

Sen finns det dåliga julkalendrar som inte barnen gillar heller. Eller julkalendrar som har tvivelaktigt innehåll. Men vi kanske kan släppa den allmänna bashingen som inträder ungefär runt den 3:e december?

I år är det Superhjältejul som är kalendern. Det är tydligen fel, för superhjältar har inget med jul att göra. Nej, jag håller med. Det är också fel för det är läskigt. Dessutom är det fel för att det handlar om vuxna, inte om barn.

Jag vet inte jag - men kanske kan vi släppa idén om att julkalendrar ska vara snuttegulliga, kristyrinbäddade och tokjuliga? Kanske kan det bara få vara ett roligt program för barn? Man behöver inte gilla alla kalendrar, jag gör det definitivt inte. Men i år dansar Noa framför tv:n och sjunger "supersnällasilversaaaara!" och konstaterade högtidligt igår att han minsann hade skratt kvar som ingen hade stulit. Så ja, jag tycker att årets julkalender duger finfint.

( Däremot har jag aldrig förstått mig på "Mysteriet på Greveholms" storhet. Och förra årets julkalender var vedervärdig. Däremot "Jul i Kapernaum", det var en bra julkalender det! )

Kärlek!

Noa: Jag mår inte riktigt bra i hjärtat.
Jag: Oj, varför inte då?
Noa: Jag mår inte riktigt bra i hjärtat för att du är min mamma.
Jag: Nehej? Varför inte då, tycker du inte om mig kanske?
Noa: Nej... jag menar... åh... jag har ont i hjärtat för du är min mamma. Som du brukar säga.
Jag: Jaha, att ditt hjärta nästan brister av all kärlek?
Noa: Ja, så är det! Mitt hjärta nästan brister för jag älskar dig.

Förstår ni hur jävla blessed jag är?

Bara för att förtydliga: Emmy får både ha klänning och leka med dockor...

Engla har fått en rosa potta till sin prinsessa Jolie. Folk reagerar och menar att hon borde läsa på lite om genus. Då går Hanna Fridén in från sin blogg och menar att de har fel – en rosa potta är en rosa potta är en rosa potta. Nothing else.

Och först höll jag med. Jag tänkte att ”ja, precis.” Men sen… njae. För är det verkligen så att vi kan titta på enskilda ting som ingår i ett sammanhang och säga ”det är ju bara en…”. För var går gränsen? ”Det är ju bara en rosa potta. Bara en rosa klänning. Bara en rosa klänning till. Bara en rosa klänning till. Bara ett par klackskor”. Var går det över från att vara enskilda, isolerade saker till att vara en del av ett mönster, en helhet? Om vi nu tar premissen ”det är dumt att tvinga in sina barn i en snäv könsroll” för sann, var drar vi då gränsen för när man gör det?

Hanna Fridén menar att:
”Vad, undrar jag, har dessa människor som tror att lite rosa färg tydligen ska suga ut Jolies hjärna egentligen läst om genus? /…/ Huruvida en pojke eller flicka själva, dock, skulle påverkas annorlunda av vilken färg deras toalett har eller färgarna på deras rum har, det finns det inget stöd för.
Poängen är hur vuxna bemöter barn på grund av färgerna. Jag misstänker dock att de festa vuxna Jolie möter inte är i samband med när hon kissar, och huruvida hennes toalett är rosa, blo, svart eller vit lär knappast ha en större inverkan på hennes psyke.”


Jo visst. Det är bara en potta, igen. Fast någonstans så blir det som sagt en helhet. Någon gång kan man inte blunda för att det här barnet har klänningar och fina frisyrer och prinsessa stämplat i pannan, och sedan exponeras på en blogg där ytan är innehållet. Och det kan ju vara helt ok, jag säger faktiskt inte att rosa är bannlyst. Men jag tycker inte heller att det är särdeles konstigt att folk tycker att Jolies värld är lite väl snäv och att Engla kanske inte skulle skada Jolie om hon läste på lite om genus.

Om vi lämnar det specifika fallet så skulle jag faktiskt vilja påstå att det är märkligt att hålla på som många gör: ”åh… släpp diskussionen om rosa på tjejer och blått på pojkar! Det är inte det feminism handlar om! Det är att förminska hela feminismen till något larvigt tjafs! Vem bryr sig om ifall en flicka är klädd helt i rosa prinsessklänningar så länge hon är tuff, framåt och vågar ta för sig?”

Jag ser verkligen inte hur det är att förminska feminismen att bry sig om något så enkelt som barnens kläder. Finns det värre saker? Ja men självklart. Det är ohyggligt mycket värre med kvinnor som könsstympas och torteras och diskrimineras. Kan jag göra något åt det? Inte särskilt mycket. Jag kan skänka pengar och diskutera, skriva debattartiklar, demonstrera. Men gör det någon reell skillnad för kvinnan i Iran? Tyvärr inte.

Och ja, jag tycker att det är förskräckligt att kvinnor i styrelser blir utfrysta, att så fort ett yrke blir kvinnodominerat sjunker lönerna, och att det fortfarande ska vara så jävla svårt att som kvinna kunna känna sig säker på kvällen. Men vad kan jag göra åt det just nu? Inte så jättemycket.

Det jag kan göra är att uppfostra min son till att bli en empatisk och jämställd man som aldrig skulle komma på tanken att en kvinna inte hör hemma i styrelserummet. Det jag kan göra är lära honom kvinnors rätt till sin egen kropp. Det jag kan göra är att peppa min dotter självkänsla så mycket att hon inte känner att hon måste spy upp maten för att duga. Det jag kan göra är att försöka få henne att vara så stark i sig själv att hon inser att det inte är henne det är fel på ifall gubbslem trycker ner henne. Det jag kan göra – och det jag gör – är att försöka uppmuntra mina barn till att gå utanför ramarna, våga utmana stereotyper, få vara sig själva. Så att de när de är vuxna kan låta andra vara sig själva. Se bortanför könsroller och stereotyper. Bidra till ett bättre samhälle, inte minst för sig själva.

Så nej, jag tycker inte att det är larvigt att engagera sig i huruvida flickor kläs enbart i rosa eller ej. Jag tycker inte att det är en sandlådediskussion eller skadligt för feminismen. Jag tycker faktiskt att det är rätt jävla viktigt att försöka få upp ögonen på folk – så att de kanske tänker till en gång till angående vilken väg de snävt stakar ut för sina barn. Det är dessa barn som kommer vara nästa generations styrelseledamöter, lagstiftare, barnmorskor, skilsmässopar, våldtäktsmän... det är dem vi kan påverka, det är där vi kan göra en reell skillnad.

Kanske är en rosa potta bara en rosa potta. Och självklart självklart självklart handlar genusmedvetenhet om att tillföra, inte ta bort.

Men ibland är den rosa pottan en metonym för en väldigt snäv och utstakad väg, och jag ser inte hur ifrågasättandet av detta kan vara skadligt för feminismen. Det finns viktigare frågor än om pojkar får vara Lucia eller om flickor ska få leka med Barbies. Jag säger inte emot. Det jag säger är att alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. I mitt fall handlar det om att satsa mitt krut på att mina barn ska få en så pass bra uppväxt som möjligt, och att de ska få vara sig själva till fullo. So shoot me om ni tycker att det är en ”larvig fråga”.



(Hanna Fridén förtydligar i ett senare inlägg att:

”Genus är viktigt, otroligt viktigt. Förstör det inte genom att allienera folk. Det är viktigare än så.”

Ja, det är viktigt. Men att gå som katten runt het gröt bara för att vara rädd för att provocera eller skrämma bort, det är ingen taktik jag tycker är bra. Ibland måste man provocera för att nå fram, och varför är alla så jävla rädda för att sticka ut hakan som feminist idag? Tja, kanske för att det är skottpengar på feminister idag, och det absolut värsta man kan vara är uttalad feminist. Eller vad sägs om ”Jag vill inte kalla mig feminist men…” Kräks. Det finns massor av idioter som har sagt mängder med puckade saker i demokratins namn, men konstigt nog har jag aldrig hört någon säga att ”ja jo… jag tycker ju att alla ska få vara med och bestämma och att det ska vara ett bra samhälle och så, men just ordet ’demokrati’ tycker jag har blivit så nedsmutsat”
Nej, just det. )

Ett mysterium

Jag kommer aldrig att förstå hur underbara Terri Herrera Eriksson kan skriva under samma avdelning som ärkenöten Malin Wollin? Fattar asså inte.

Antar att någon redaktör tänkte att de skulle balansera ut stenålderscrazy Wollin med 2000-talssunda (jo, nu är det ett ord!) Terri?

Så måste det vara.

(Undrar om Terri måste bita sig jättemycket i tungan varje gång hon råkar hamna bredvid Malin på någon personalfest eller i lunchrummet?)

Snyggdag

Jag har en snyggdag idag. En sån där dag då man, trots otvättat hår och slarvig sminkning och noll ansträngningar, ser rätt bra ut. Jämfört med vanliga dagar that is. Av någon anledning inträffar snyggdagar ofta på helt vanliga grå tisdagar som denna, när det kommer en festfredag har jag oftast en fuldag.

I alla fall så tänkte jag försöka fånga den här snyggdagen på bild. Det är ändå inte så jävla ofta som jag kollar mig i spegeln och känner att "tja, jag duger kanske till och med i fredstider". Men icke sa nicke, det är ju helt omöjligt! Jag hatar kameror.

Låt oss börja med "hej, jag har kinder som skulle göra en tysk liten tjock pojke avundsjuk"-bilden vs. "Helt plötsligt blev mitt ansikte avlångt som ett hästansikte"-bilden.

Här tyckte jag att jag såg precis lika ordinär ut som vanlig, inget av snyggdagen hade förts över till bild. Men jag har ju hört av modebloggare att det är inne på toaletten, i spegeln, man ska ta sina bilder så jag misströstade inte än.

Gud vilken stel bild. Hela bilden skriker "nu ska jag försöka se snygg ut".

Ska jag le? Eller inte? Eller? Inte?

Nåja, vi kan väl konstatera att toalettbilden inte heller blev bra.

Inget CV-kort helt enkelt.

Sen tröttnade jag på mitt mission impossible och tänkte att när jag nu ändå har tagit med mobiltelefonen in på jobbtoan vid fikarummet där folk sitter och hör kameraljudet från mobiltelefonen, och därmed förstår att jag fotar mig själv på toaletten, kan jag ju lika gärna passa på att ta en fjortisbild. Jag menar, någon nytta ska jag väl ha för mina ansträngningar. Fjortisbilder kommer alltid till pass någon gång.

Fast tji fick jag. För jag ser ju inte fjortis ut. Bara ledsen.

Och lite förståndshandikappad.

Så, nu är inlägget slut. Och nu kan vi rösta om vad som är sorgligast. Är det:

1) Att jag så sällan har en snyggdag att jag känner ett behov att ta kort på det?

2) Att jag inte nöjer mig med ett snabbt kort, utan testar olika rum och miner?

3) Att jag lik förbannat inte lyckas bli så bra på kort att den här snyggdagen kan bevisas?

4) Att jag bloggar om det och lägger upp de misslyckade bilderna?

5) Att ingen kommer kommentera det här inlägget (för det gör ni aldrig när inläggen handlar om mig, se bara det sorgliga "jag ramlade i trappan"-inlägget) så att jag får skämmas ännu mer över att ha visat upp mina patetiska bilder i bloggen?

Hurra!

Jag gjorde det! Direkt när jag läste Lottens lucka igår så löste jag det. Max en halvminut tog det!
Ni fattar att det är en rätt stor grej för mig, jag bloggar om det i min egen blogg and all.

Ah... den ljuva känslan av att inte vara en illiterat idiot utan några som helst kunskaper.
(Jag tänker helt ignorera att jag inte har haft, har eller kommer att ha en aning om alla de övriga hemlisbloggarna. Ett rätt räcker. Så det så!)

Igår gick jag och lade mig klockan 20.00. Jag somnade tidigare än min tvååring, som satt i sin säng och lekte med en dinosaurie och tyckte att livet var toppen. I morse kunde jag lik förbannat knappt släpa mig upp, och kom till jobbet sent. Alldeles för sent. Dessutom har jag huvudvärk och dessutom är det tisdag.

Åh, jag är så trött på den här årstiden. Inte december egentligen, nu är det jul. Men vinterhalvåret knäcker mig. Jag är inte gjord för det här. Är någon det?

Nåja, om jag inte får jobbet har jag tre veckors ledighet att se fram emot, med start den 18:e december. Efter det är det 80% som gäller. Och får jag jobbet så har jag det att se fram emot. Det är till att tänka positivt idag. Trots att det är tisdag.

Julklappar

Snart är det jul, och med julen följer julklappar. Eftersom vi är ordentliga föräldrar, syskon och barn har vi redan tänkt ut vad vi ska köpa. Däremot har vi inte köpt det än, då skulle vi tippa över gränsen till såna där rekorderliga föräldrar som aldrig glömmer regnkläderna hemma så att barnen får stanna inne på förskolan när alla andra går ut. Puh, det var en lång mening.

Anyhow, till de mer äldre julaftonsdeltagarna (min mormor och morfar) har vi redan ordnat julklappar. Typ syskonbilder. Eftersom ungarna inte såg efterblivna ut på dagiskortet i år får vi passa på att mjölka den kossan så långt som det är möjligt.

Till barnen har vi någon tanke om att inte 1) ge för mycket, 2) ge sånt de inte använder, och 3) ge för mycket individuella saker. De får paketen ihop, så kan ingen komma och säga "men den är faktiskt min!" när bråken börjar.

Vill ni se vad vi ska ge våra barn? Klart ni vill. Ni kanske inte har kommit så långt i era julklappsinköp som vi har, och vem är jag att neka er nöjet att få ta del av vår superba smak? (Ni märker att jag bara skriver ord utan mening för att få lite text till ett inlägg som annars vore sorgligt tomt och fyllt av enbart bilder?)

Aja, det här ska våra barn få:


(bild från adlibris.se)
Böcker till båda. "Snurran" och "Lilla prinsessan" främst.
Har ni inte läst böckerna om Snurran så är det ett måste.
Även om ni inte har barn.



(Bild: IKEA)
Romerska ringar till båda. Som inte är ringar, men ni fattar.
Vad heter det egentligen om det inte är ringar?




Spel till Noa. Jag är så sjukt trött på de spel vi har och twister är ju kul på riktigt.
När han har somnat av utmattning drar jag i mig ett glas vin till och bjuder över folk som vill komma på ett parti. Any takers?




Lekhus till Emmy. Hon behöver någonstans där hon kan vara knäpp ifred.
Och eftersom Pippi är hennes stora idol känns ett pippihus som ett logiskt steg.





(bild från Lindex.se)
Tunika till båda. Fast alltså, varsin.
Folk gillar inte kläder med stora tryck med bamse eller pippi eller sånt.
Jag fattar inte riktigt, det är ju hur lekfullt och barnvänligt som helst?

(Nej just ja. Ungar ska ju inte klä sig lekvänligt och barnfullt och glatt och hoppsan. De ska vara små prinsessor alt. små krigare, eller klädda i dyra märkeskläder som en liten vuxenkopia.
Möjligtvis kan de få vara klädda i danska retrokläder från topp till tå också, men akta noga då så att det inte finns någon liten kommersiell bild nånstans - gud så mainstream och tråkigt!)

Stressiga december

Finns det någon som orkar blogga aktivt i december? Eller som hinner blogga aktivt i december? Jag har fullt upp med att jonglera lussebullar, födelsedagsfiranden, julklappsinköp och julpyntande. När jag får en ledig stund försöker jag visa mig på jobbet så att de vet att jag fortfarande jobbar där.

När jag får ytterligare en ledig stund finns det barn som ska lekas med, läsas för, badas, busas med, gosas med, matas, kläs på. Sen ska vi baka, koka kola, koka knäck, göra pepparkakshus. Vi ska spraya låtsassnö i fina dekorationer, städa, förbereda.

Och mitt i allt det här ska jag bannemig försöka lista ut åtminstone EN av hemlisbloggarna hos Lotten. Va? Vet ni inte vem det är? (Jodå, några av er vet allt). Titta in här, pronto! Bästa julkalendern utan choklad!

Så där ja! Nu har ni alla övergivit mig för att irra ut på villovägar och dunka huvudet i väggen i jakten på hemlisbloggaren. Nu kan jag ägna mig åt decemberbestyr i trygg förvissning om att ni är väl omhändertagna.

Men ni överger mig väl inte helt?

Robinson

Ikväll är det Robinson. Jag hyser en märklig fascination för det programmet, har sett i princip alla versioner (förutom när Aschberg ledde det). När ungarna blivit större och om serien fortfarande finns kvar (vilket den ju kommer finnas) ska jag lätt söka. Min plan är som följer:

1. Skriva i ansökan att jag är rabiat feminist samt besserwisser som blir gnällig när jag blir hungrig. Då kommer de säkert ta med mig. Bra tv liksom.

2. Åka ner. Svälta i två veckor. Bli brun.

3. Visa att jag är en rabiat feminist samt besserwisser som blir gnällig när jag blir hungrig.

4. Bli utröstad av en killpakt. Eller nu ska jag inte ljuga - bli enhälligt utröstad av båda lagen.

5. Komma hem smal och brun och få springa på lite fester och premiärer och sen kan jag ÄNTLIGEN få blogga på någon stor sajt eller få skriva för någon tidning, för då vore jag ju känd! Finally!

Det här med att försöka sälja in sig och hora ut sig och allt sånt verkar ju inte fungera så bra. Men om jag blir robinsonkändis för en vecka eller två - då kommer alla dörrar att öppna sig.

Sesam!

Det är dags för fredags...myyyyyys!

Nej, jag har inget att säga. Jag är för nervös, för stressad, för fokuserad på födelsedagsfiranden och litteraturgåtor i adventskalendrar. Jag är ledsen. Men var inte ledsna, det är ju fredag!

Böcker, böcker, bara bara böcker!

Idag handlar det om böcker för mig. Först lyssnade jag på P3 Populär och de pratade om böcker. Sen kom jag av en slump in på bloggen BookyDarling och där fann jag en lista på böcker man ska ha läst. I alla fall enligt BBC. Så jag tänkte att jag skulle se hur många jag har läst.

Är ni på?

1. The Lord of the Rings, JRR Tolkien JA
2. Pride and Prejudice, Jane Austen JA
3. His Dark Materials, Philip Pullman NEJ
4. The Hitchhiker's Guide to the Galaxy, Douglas Adams JA
5. Harry Potter and the Goblet of Fire, JK Rowling JA
6. To Kill a Mockingbird, Harper Lee NEJ
7. Winnie the Pooh, AA Milne JA
8. Nineteen Eighty-Four, George Orwell JA
9. The Lion, the Witch and the Wardrobe, CS Lewis JA
10. Jane Eyre, Charlotte Brontë JA
11. Catch-22, Joseph Heller NEJ
12. Wuthering Heights, Emily Brontë JA
13. Birdsong, Sebastian Faulks NEJ
14. Rebecca, Daphne du Maurier NEJ
15. The Catcher in the Rye, JD Salinger NEJ
16. The Wind in the Willows, Kenneth Grahame NEJ
17. Great Expectations, Charles Dickens JA
18. Little Women, Louisa May Alcott NEJ
19. Captain Corelli's Mandolin, Louis de Bernieres JA
20. War and Peace, Leo Tolstoy JA
21. Gone with the Wind, Margaret Mitchell JA
22. Harry Potter And The Philosopher's Stone, JK Rowling JA
23. Harry Potter And The Chamber Of Secrets, JK Rowling JA
24. Harry Potter And The Prisoner Of Azkaban, JK Rowling JA
25. The Hobbit, JRR Tolkien JA
26. Tess Of The D'Urbervilles, Thomas Hardy NEJ
27. Middlemarch, George Eliot NEJ
28. A Prayer For Owen Meany, John Irving NEJ
29. The Grapes Of Wrath, John Steinbeck JA
30. Alice's Adventures In Wonderland, Lewis Carroll JA
31. The Story Of Tracy Beaker, Jacqueline Wilson NEJ
32. One Hundred Years Of Solitude, Gabriel García Márquez NEJ
33. The Pillars Of The Earth, Ken Follett NEJ
34. David Copperfield, Charles Dickens JA
35. Charlie And The Chocolate Factory, Roald Dahl JA
36. Treasure Island, Robert Louis Stevenson JA
37. A Town Like Alice, Nevil Shute NEJ
38. Persuasion, Jane Austen JA
39. Dune, Frank Herbert NEJ
40. Emma, Jane Austen JA
41. Anne Of Green Gables, LM Montgomery NEJ
42. Watership Down, Richard Adams NEJ
43. The Great Gatsby, F Scott Fitzgerald NEJ
44. The Count Of Monte Cristo, Alexandre Dumas JA
45. Brideshead Revisited, Evelyn Waugh NEJ
46. Animal Farm, George Orwell JA
47. A Christmas Carol, Charles Dickens JA
48. Far From The Madding Crowd, Thomas Hardy NEJ
49. Goodnight Mister Tom, Michelle Magorian NEJ
50. The Shell Seekers, Rosamunde Pilcher NEJ
51. The Secret Garden, Frances Hodgson Burnett JA
52. Of Mice And Men, John Steinbeck JA
53. The Stand, Stephen King NEJ
54. Anna Karenina, Leo Tolstoy NEJ
55. A Suitable Boy, Vikram Seth NEJ
56. The BFG, Roald Dahl JA
57. Swallows And Amazons, Arthur Ransome NEJ
58. Black Beauty, Anna Sewell JA
59. Artemis Fowl, Eoin Colfer NEJ
60. Crime And Punishment, Fyodor Dostoyevsky JA
61. Noughts And Crosses, Malorie Blackman NEJ
62. Memoirs Of A Geisha, Arthur Golden NEJ
63. A Tale Of Two Cities, Charles Dickens NEJ
64. The Thorn Birds, Colleen McCollough NEJ
65. Mort, Terry Pratchett NEJ
66. The Magic Faraway Tree, Enid Blyton NEJ
67. The Magus, John Fowles NEJ
68. Good Omens, Terry Pratchett and Neil Gaiman NEJ
69. Guards! Guards!, Terry Pratchett NEJ
70. Lord Of The Flies, William Golding JA
71. Perfume, Patrick Süskind JA
72. The Ragged Trousered Philanthropists, Robert Tressell NEJ
73. Night Watch, Terry Pratchett NEJ
74. Matilda, Roald Dahl JA
75. Bridget Jones's Diary, Helen Fielding JA
76. The Secret History, Donna Tartt NEJ
77. The Woman In White, Wilkie Collins NEJ
78. Ulysses, James Joyce NEJ

79. Bleak House, Charles Dickens NEJ
80. Double Act, Jacqueline Wilson NEJ
81. The Twits, Roald Dahl JA
82. I Capture The Castle, Dodie Smith NEJ
83. Holes, Louis Sachar NEJ
84. Gormenghast, Mervyn Peake NEJ
85. The God Of Small Things, Arundhati Roy NEJ
86. Vicky Angel, Jacqueline Wilson NEJ
87. Brave New World, Aldous Huxley NEJ
88. Cold Comfort Farm, Stella Gibbons NEJ
89. Magician, Raymond E Feist NEJ
90. On The Road, Jack Kerouac NEJ
91. The Godfather, Mario Puzo NEJ
92. The Clan Of The Cave Bear, Jean M Auel JA
93. The Colour Of Magic, Terry Pratchett NEJ
94. The Alchemist, Paulo Coelho NEJ
95. Katherine, Anya Seton NEJ
96. Kane And Abel, Jeffrey Archer NEJ
97. Love In The Time Of Cholera, Gabriel García Márquez NEJ
98. Girls In Love, Jacqueline Wilson NEJ
99. The Princess Diaries, Meg Cabot NEJ
100. Midnight's Children, Salman Rushdie NEJ

38/100

Inte ens hälften. Jag har svikit mitt barndomsjag, mitt bokslukarjag.

Hade jag fortsatt läsa i den omfattning jag läste när jag var barn så hade jag nog... läst jävligt många böcker. Nu hinner jag inte. Inte för att det tar lång tid, jag läser förskräckligt snabbt. Utan för att jag fastnar i böcker. Barnen skriker, maten bränner fast i kastrullen och maken skäller - jag bara läser. Det finns liksom inte tid i vardagen för den sortens lyx.

Men ändå, alla bortförklaringar aside. 38 av 100. Som sagt: inte ens hälften.

En liten bilderbok...blogg.

Det ska vara bilder i en blogg har jag minsann hört. Text är tydligen överskattat, folk läser bloggar för bildernas skull. En bild säger mer än 1000 ord och sånt. Nåja, jag ska skärpa mig, jag lovar, så här kommer en liten bildsaga. Bara för er skull.

Det här är jag:

(Ja inte idag. Utan för några månader sen,

innan la luggklippning and all)

Det här är en trappa:

Det här är nu min dator som jag bar när jag gick i trappan:

Och det här är mitt knä som nu värker och bultar.

Men det syns ju inte. Det ser ut som ett vanligt, oskadat knä!

Tänk vad praktiskt det hade varit om texten hade varit det viktiga i en blogg. Då hade jag kunna författa en dråplig liten historia om hur jag på jobbet ramlade i en trapp, rullade runt flera gånger för att landa på en avsats med ett skadat knä och en värkande armbåge och en dator vars skärm hade lagt av.

Men nu är det ju tydligen form och yta och bilder som är viktigast. Så ni får skippa skrattandet åt en lite smårolig historia och istället gå direkt till att tycka synd om mig. Utan att passera gå!

Tror gör man i kyrkan...

Usch. Ateist-ångest i full blom. På ungarnas nya förskola hade de tydligen i fredags samlats tillsammans med alla skolbarn i ett klassrum för en "mysig stund" med prästen från baptistkyrkan som ligger i närheten. Noa hade som tur var inte varit där. De hade pratat om advent och julen, om varför vi firar. (Ha!)

För skolbarnen hålls sedan julavslutningen i kyrkan. Först trodde vi att det berodde på platsbrist och att det var den enda tillräckligt stora lokalen. Men i skenet av fredagens "adventsmys" har vi tänkt om.

Så vad gör vi? Så klart vi kommer bråka. Eller bråka och bråka. Så klart vi kommer påpeka att det strider mot läroplan och skollag och hela tanken med att skola och kyrka är åtskilda. Så klart vi måste ta den fajten - ungarna går inte i skolan än, men snart!

Jag vill verkligen inte att mina ungar ska få en precis lika undermålig "undervisning" i religion som vi hade. Jag vill inte att de ska växa upp i tron att lucia, jul, påsk är kristna högtider. Jag vill inte att de ska tillhöra dem som häver ur sig saker som "om man nu är så anti religion kanske man ska låta bli att fira jul eftersom det är en kristen högtid!"

Det finns verkligen ingen eftertanke kring såna här frågor i Sverige idag.

"Men det är ju bara en tradition".
Jo visst. Men skolan ska inte framhäva en religion framför andra! Julen vi firar idag är främst baserad på just tradition, inte religion. Kyrkan är inte relevant i sammanhanget då vi inte firar en religiös jul idag.

"De kristna högtiderna är en del av vår kultur och det ska vi lära våra barn!"
Vore det inte bättre om vi lärde dem sanningen bakom våra högtider? Det vill säga: det är inte (enbart) kristna högtider. Jag menar, de allra flesta har väl idag någon liten koll på midvinterfirande, julblot? Alla tror väl inte att pepparkakor är religiösa symboler? Folk fattar väl ändå att de färgglada fjädrarna och påskkärringarna på påsken inte kommer ifrån Jesus?

"Sverige är ett kristet land, och då ska man kunna få gå i kyrkan!"
Är vi? Jag trodde att vi var ett förjävla sekulariserat land. Och nej, våga inte komma med "vårt samhälle må vara sekulariserat, men det vilar på kristna värderingar", för det är inte sant. Vårt samhälle vilar på humanistiska värderingar, medmänskliga värderingar. Att sen kristendomen har försökt sätta sin stämpel på det får stå för den. Det gör det inte mer sant.
Anyhow, man får gå i kyrkans så mycket man vill. Men skolan ska inte dra med barnen dit i tid och otid.

"Ni vill väl bara att alla ska springa i moskéer hela dagarna. Hade det varit bättre?"
Öh ja självklart. För jag vill verkligen att favoriseringen av en religion ska fortsätta, bara byta religion. Puckon. Studiebesök i kyrkor/moskéer/tempel är helt ok. Små indoktrinerande mysstunder med förskolebarn är inte ok.

"Varför vill ni fira Lucia då? Hon var ju ett helgon!"
What's up med folks kunskaper i kulturhistoria?
Nej, vi firar inte Lucia som en (enbart) kristen "högtid". Precis som allt annat är det ett mischmasch av hedniska, fornnordiska och kristna traditioner. Läs på lite för bövelen!

Jag menar inte att låta så arg; det är inte konstigt att folk inte känner till såna här saker.
I hela sin skolgång har de ju fått lära sig att vi firar Lucia pga ett helgon som dog, vi firar jul pga Jesus som föddes och påsk för att han kolade vippen igen. Det är det folk får lära sig, det är det man får höra i 12 skolår. Lägg sen på lite kyrkoavslutningar och adventsmys med präster så är det inte konstigt att man får en skev uppfattning. Kulturhistoria på schemat vore en bra idé, n'est ce pas?

Jo jag vet. Kyrkor runt om i landet tappar mängder med medlemmar. De är desperata, de vill få nya medlemmar.

Men det spelar ingen roll, låt bli mina barn!

Morning has broken

I morse när jag kom ut möttes jag av en skimrande måne som skymtade bakom ett träd.

Gräset knastrade under fötterna, och allt på tomten var täckt med ett lager gnistrande frost.

Eller, inte bara allt i vår trädgård. Hela världen var täckt av vit frost som påminde mig om hur vackert allt kan vara på vintern.

Har jag någon gång nämnt hur mycket jag älskar att bo på landet?

Sanndrömmar

Jag vet inte om jag har berättat det här, men ibland drömmer jag sanndrömmar. Ibland känner jag på mig vad som ska hända och rätt ofta vet jag vem som ringer innan jag svarar (det kan också bero på att jag har en display på telefonen som berättar det...)

Det finns många såna här historier jag skulle kunna berätta, till exempel när jag var på badhuset och blev orolig och ringde hem flera gånger utan svar. När jag kom hem fick jag veta att Noa hade ramlat ur barnvagnen (3 månader gammal) och vi fick åka in till sjukhuset. Eller som när jag visste att mamma hade krockat med något djur, redan innan jag såg att det var hon som ringde. Eller varför inte den gången då jag kände på mig att svägerskan var gravid, ungefär i samma veva som hon själv måste ha fått reda på det.

Ett mer sorgligt exempel är när jag fick missfall. Jag drömde att jag arbetade med min kompis Jeanette på ett skolarbete, att jag gick in på toaletten och upptäckte att jag blödde - kom ut och grät. Dagen efter kom min kompis Jeanette hem till mig för att arbeta med ett skolarbete, jag gick in på toaletten, upptäckte att jag blödde och kom ut och grät.

När jag gick och lade mig igår var jag ledsen. Jag skulle ha fått besked om ifall jag hade fått det jobb jag sökt under kvällen, och jag hade inte hört någonting. Vilket ju innebar att jag inte hade fått det. Så under natten till idag drömde jag att en man ringde från jobbet jag hade sökt. Han sa att det stod mellan mig och en tjej till och att han hade några frågor.

Klockan 11 i förmiddags ringde en man från jobbet jag hade sökt. Han sa att det stod mellan mig och en tjej till och att han hade några frågor...

Det är himla synd att jag inte tror på synskhet och ockulta ting och sånt. Istället är jag en stark anhängare av slumpen och tillfälligheter; därför tänker jag heller inte bli sierska om jag nu får beskedet att jag inte blev den som de valde att ge tjänsten till.

Men det är klart att de kommer välja mig. För ni håller väl tummarna?

Bye bye november!

Och hejsan hejsan älskade december!

Om november är trist och grått och katter försvinner och bilar går sönder och allt är bara skit, så är december jul och ljus och lussebullar och advent och födelsedagar och pepparkakor och vänner, familj och värme.

Jag behövde verkligen december. Äntligen!

Låtom oss se huru Google finner denna rubrik lämplig att översätta...

Jag chattar med min systers pojkvän Jorge. Så får jag för mig att han kanske också vill läsa min blogg (oh ja, att jag är patetisk kan jag väl inte hymla med längre?) så jag kommer på att man ju kan översätta via google. Hela websidor alltså.

Herregud vad kul! Det blir så uppenbart att jag (man?) inte skriver korrekt svenska med subjekt och predikat och whatnot, när google har uppenbara svårigheter att översätta.

Men förutom det tycker jag att det är jättekul att de översätter namn. Noa heter nämligen Noah enligt google. Annars kanske engelska läsare inte förstår. Emmy var tydligen tillräckligt internationellt, vilken tur!

Nu får jag lite tourettes och får lust att skriva en mängd könsord, bara för att se ifall google är pryda och då låter bli att översätta eller inte. Vad tror ni?





Kuk.

Det här med vänner... igen.

Som en fortsättning på "jag är ingens bästa vän"-inlägget, kommer här ännu en fundering om vänner. Om vänskap.

Jag förstår inte hur jag har hamnat i en sån här situation, men på något sätt känner jag mig tacksam för varenda vän jag har. Och det ska man väl kanske vara, men det har gått lite överstyr. Jag liksom utplånar mig själv för att folk ska vilja vara vän med mig. Vågar inte säga emot. Säger inte ifrån om jag blir sårad.

När det gäller många av mina vänner har jag har blivit den som tar alla initiativ. Den som hör av sig, den som bjuder in, den som reser runt, den som försöker och anstränger mig och tjatar, trugar och nästan ber. Varför egentligen? Hur bra kan det vara för vänskapen att det är en som bjuder ut sig som Satine i Moulin Rouge? Att vara alltför angelägen kan ju inte vara särskilt attraktivt, oavsett om det gäller en vän eller en kärlekspartner?

Så nu har jag tagit ett beslut: att inte alltid vara den som först tar kontakt. Som ser till att vi träffas. Som bjuder in, som anstränger mig. För ett tag framöver ska jag se om någon annan faktiskt gör det. Så jäkla läskigt!



Om ett halvår kommer jag vara den där sorgliga människan i tidningen som sätter in en annons och typ: "Vill ni gå ut på promenad och träffa nya vänner? Ring 073-5055.... för en början på en härlig vänskap!"


(Nej, skämt åsido. Jag var tvungen att uppdatera det här inlägget nu, för det verkade ju som att jag tyckte att mina vänner är dumma, dåliga, struntar i mig. Så menar jag inte alls. Mina vänner är jättefina, och det är jag som har skapat den här situationen. Bara för att klargöra. )

Dagen i bilder

Jag fick lära mig av vänner på facebook (nej, jag kunde inte logga ut) att man ska välja att visa valda delar av sitt liv. Inte de trista delarna, utan de lyckade delarna. Hålla tyst om bråken, skryta om när man är lycklig.

Så jag tänkte att jag skulle anamma det. Därför presenterar jag, dagen i bilder:







Japp. Precis så här idylliskt och juligt har vi haft det. Hela dagen.

Vem har påstått något annat liksom?

is very trött på det här nu

Det finns en baksida med facebook. Jo jag vet, ni tror mig inte. Men det finns i alla fall.
Som om det inte vore nog med sjukdomar och huvudvärk och tjafs och allt sånt, så ska man behöva läsa om alla andra som har härliga dagar.

"... bakar kladdkaka till sina gäster som kommer snart"

"... ska snart upp på stan för lunch och shopping"

"... brunchar med hela familjen"

"... bakar pepparkakor och spelar julmusik och barnen är sams"

"... har snorklat och simmat med delfiner idag"

"... är lite bakis men nöjd efter gårdagens toppenkväll!"

Kan jag inte få låtsas att alla andra också har huvudvärk och sjuka/trotsiga barn och dimma och allt vad jag nu klagar över? Måste de VISA så tydligt att de har det bra?

Vad säger ni nu? Logga ut från facebook?

Kan man göra det?