Mitt hem är min borg.

Eller åtminstone mitt vardagsrum. Jag trivs verkligen jättebra i vårt vardagsrum. Det är mysigt, hemtrevligt, ombonat och faktiskt rätt så fint. Det här är nytt för mig, jag har alltid velat förändra, fixa, dona. Nu saknas det bara tavlor på väggen (den som har den fina blå färgen) och sen är det klart. Helt makalöst. Ett helt rum, färdigt! Bara sådär.

Angånde tvättstugan då, när vi ändå pratar inredning. Så sjukt jävla svårt att hitta rätt tapet med en så pass begränsad budget som vi har. Nu har vi hittat en billig rosa tapet i nästan rätt färg. Får kanske duga. Vi kan inte lägga golv eller spika tak förrän vi har tapetserat, så allt står liksom och väntar på den där tapeten. Bubbelgumsrosa väggar, schackrutigt golv och så lite bänkar och tyg och lampor.

Färg och mönster, det är lite vår melodi. I like it!

Heureka!

Nu har jag kommit på vad jag ska ha för hobby när jag är föräldraledig. Jag ska äntligen lära mig att ta fina kort! Det känns som den ultimata kombinationen med en bebis, på promenader kan jag ta fina bilder på den spirande våren och vi kommer kanske inte ha fler bilder på ungen än på de andra barnen (det är nog omöjligt), men de kommer åtminstone vara bättre!

Vilken kamera ska vi köpa då? Jag vill alltså ha en digital systemkamera, men inte en för avancerad. Det är ingen idé att betala alldeles för mycket för funktioner jag inte kommer lära mig. En lagom avancerad alltså. En sån som tar bra bilder på auto, och sen kan man lära sig mer när man vill.

Hjälp mig med det här så kanske den här bloggen får lite bilder i sig också. Det ni!

God morgon!

Lägesuppdatering för den här morgonen:

Frukosten slut (det räckte till barnen).

Treåringen ville inte ha trosor på sig.Ville inte ha byxor på sig. Ville absolut inte ha blåa byxor på sig.Ville inte borsta håret. Ville inte gå på toaletten. Ville inte ta på sig skorna. Ville inte åka bil till förskolan.

Femåringen ville jättegärna ha ett hårspänne i håret, men bad mig sätta det så att inget annat barn kunde se. Så att de inte skulle reta honom för att han nästan är en tjej. När jag förklarade att det inte gick ville han inte ha hårspännet alls, trots sin tidigare entusiasm.

Mamman grät i kapprummet när hon pratade med femåringens fröken om att några andra av barnen retar honom.

Sisådär bra morgon, känner jag rent spontant.

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Dagen började bra (eller alltså, det här var efter lunch. Men innan dess hade jag i princip bara duschat och läst lite litteratur, så vi kan ju låtsas) med att jag fick beröm och bra kritik för en del inlämningsuppgifter vi fick tillbaka idag.

Sen dalade formkurvan lite när jag köpte färdigmarinerad färsk kyckling istället för att köpa kryddor och citron själv. Fuskade även med färdig tzatziki, trots att den ju aldrig blir lika god som den jag gör själv.

Så hämtade jag barnen och hade på riktigt bestämt mig för att inte låta dem se på tv eller spela tv-spel innan bolibompa börjar ikväll. Men sen när jag fick världens blodsockerfall och var tvungen att ta fram nödgodiset för att sluta darra, insåg jag att det bara var att ge upp. Godis på en vardag? Tillsatskyckling till middag? Lika bra att släppa alla spärrar, tänkte jag och satte på tv-spelet.

Nu har de tittat på tv i ungefär en timme och middagen är uppäten. Min enda ambition nu är att inte skrika på dem vid läggningen, men jag har inte så stora förhoppningar om att lyckas. Ensamläggning av två barn varav ett litet trotstroll brukar inte innebära de bästa förutsättningarna för en skrikfri kväll.

Men vafan, dagen började ju bra i alla fall!

***Uppdatering****

Jag stängde av tvn och sa åt dem att leka. Nu har de tagit in alla köksstolar och byggt ett sjörövarskepp. Sen bröt de loss en tröskel och använder den som "gå på plankan"-planka. Kreativt, javisst. Men så himla stökigt. *lär mig aldrig*

Typ som soduko. Sudoku?

Vi pratar lite namn här hemma. Eftersom vi har sjukt svårt att komma överens är det verkligen på tiden, det är ju bara drygt halva tiden kvar nu. Problemet är alltså inte att hitta fina namn, problemet är att övertala min träbock till make att det är fina namn. (Han tyckte att Noa skulle heta Enzo. Jag tycker liksom redan där att han har skänkt bort sin rätt att ha en åsikt)

Men i alla fall så har vi just för tillfället lyckats enas om tre namn. Två killnamn, ett tjejnamn. Det ena killnamnet är samma som min favoritartist i kategorin "manlig" har gett sin son. Det andra är nästan samma som en annan manlig favoritartist har gett sin son, med bara en skillnad på begynnelsevokal.

Tjejnamnet å sin sida är en kombo av två namn. Det första är en titel på en låt av världens bästa kvinnliga artist, det andra är ett namn på en karaktär skapad av Sveriges bästa författare, och hon (karaktären alltså) har en himla snygg frisyr som snart kommer sitta på en Emmy nära mig.

Klurigt? Inte lika klurigt som att försöka hitta ett namn som passar någon som tycker att "öh... Johanna, det är väl snyggt?"

Oförenliga drömmar.

Först läste jag i  någon föräldratidning om ett par som tog sina ungar och drog till Bali där de öppnade café och hotell. Sen läste jag hos coola Anna om den gnagande vinterskräcken.

Och nu sitter jag här och undrar hur jag ska klara av att leva i Sverige i resten av mitt liv. Jag fattar verkligen inte? Jag älskar Sverige som land. Jag hatar vår geografiska position. Jag har all min släkt här, alla mina vänner, min familj. Men jag hatar vintern. Eller rättare sagt, jag hatar januari - påsk. Efter påsk släpper allt och jag kan andas igen, jag behöver inte vara konstant spänd i kroppen av ett missnöje som bara går över när dagarna blir ljusare. Oktober - december är uthärdligt enbart på grund av den då stundande julen, men ändock uthärdliga.

Så egentligen skulle jag också vilja göra något sådär galet. Ta allt och sticka iväg. Fast bara för två - tre månader. Komma tillbaka lagom till påsk och sen njuta av Sverige. Tills nyårsdagen, då vi försvinner igen.

Men hur gör man en sån lösning? Jag ser inte framför mig att vi någonsin, ever, never, kommer ha råd att sticka två månader till Thailand med tre ungar och hela köret. För att inte tala om jobbet som man måste ha för att ha råd med det - hur förankrar man där att man är gone with the wind två månader per år? (För jag vill ju inte försaka min sommarsemester).

Jag vill verkligen inte bo i Sverige januari, februari, mars. Jag vill verkligen bo i Sverige resten av året. Jag ser ingen lösning på det här och det skär i mig när jag tänker på att jag är 26 år, jag har kanske 50-60 år till av vinterhatande misär framför mig.

Vad gör man åt saken?

Aldrig får man vara nöjd.

Helt plötsligt slår det mig att jag ska vara föräldraledig från och med mars. Jag ska vara ledig minst mars - september, kanske till och med mars - januari. Det längsta jag någonsin har varit föräldraledig tidigare är 3 månader i sträck, hur ska jag klara av ett halvår eller ännu mer?

Föräldragrupper finns inte för omföderskor, då är det babycafé eller öppna förskolan som gäller. Men alltså, jag är inte social och jag tycker inte om människor. Jag är så jävla kräsen när det gäller vilka människor jag tycker om, att det känns rätt så otroligt att jag ska hitta någon på öppna förskolan.

Dessutom så spelar det ju ingen roll om jag bondar med någon på öppna förskolan, jag bor ute på landet där det inte finns någon annan. Vad ska jag göra här? Gå barnvagnspromenader... ensam. Påta i trädgården... ensam. Ta hand om uttråkade barn... ensam.

Hur gör man för att inte dö av tristess ute på landsbygden? Jag är inte gjord för föräldraledighet, men de tidigare gångerna har jag i alla fall haft en kortare period eller åtminstone känt någon som fått barn samtidigt. Den här gången är jag helt... ensam.

Arga snickarens våta dröm.

Jag har inte så mycket tid till att blogga just nu, vi håller ju på att skapa en tvättstuga. Och har faktiskt kommit en bit på väg, tänka sig! Eftersom vi flitigt tittar på Arga Snickaren så har vi även gjort ett rätt så jämställt jobb. Eller, så jämställt det nu kan bli när en är gravid med foglossning och den andra är det inte. Så nej, jag har inte gjort lika mycket fysiskt. Men jag har också mätt och kommit med lösningar, jag har knäckt gipsskivor och puttat och burit och fixat och donat. Det är jag som har tänkt ut det mesta (man kan ju säga att jag är the mastermind bakom det hela, men det vore att överdriva lite väl mycket).

Med öandra ord skulle inte Anders, den arga snickaren behöva säga åt mig att jag måste kunna skruva i en skruv för att få bo i hus. Han skulle inte heller kunna säga att vi inte samarbetar, för är det något vi har gjort så är det att samarbeta.

Men ok, just nu sitter jag och bloggar och han skruvar i den sista gipsskivan i väggen. Men å andra sidan så ska jag snart välja ut nya tapeter (jo, det får bli tapeter. Snyggare med målat, men enklare med tapeter) och sen har vi tak och golv kvar. Det jämnar ut sig. Typ.

I've got chills, they're multiplying...

Herregud, jag kan inte sluta titta. Bara två månader kvar nu. Sen! Det är en jävla tur att ungen ska komma ut först nästa år, annars hade det blivit en hård strid om vad jag ser fram emot mest under året. (Sen när del 2 kommer då är ju ungen redan ute och därmed är det ingen tävlan längre)

Harry Potter, trailer 1.
Harry Potter, trailer 2

Nu måste jag slita mig ifrån dem, ska hämta ungarna på förskolan. Tror och har på känn att det blir lite märkligt att komma för sent och ursäkta sig med att man har kollat på Harry Potter-trailers? Å andra sidan kanske de också är Potter-fan. Man vet ju aldrig här i livet, som Noa brukar säga.

Fail.

- Jag pratade med han nya barnskötaren på småbarnsavdelningen förresten.
- Jaha? Var han trevlig.
- Ja, jättetrevlig. Fast inte så konstigt att jag tycker det egentligen, vi lär ju vara lika gamla ungefär. Vi hade likadan humor och sätt att se på saker och sådär som man brukar ha när man är någorlunda jämngamla.
- Älskling... han är nitton år.
- Glöm att jag sa nåt.

Hjälp, tack!

Vi ska väl äntligen få ändan ur vagnen och inreda en tvättstuga. Just nu har vi ett stort, kallt förråd där det står tvättmaskin samt tumlare. Vi ska sätta upp en vägg och dela av, sätta upp ett innertak och lägga golv för att se till att det blir en tvättstuga snarare än ett helveteshål.

Men om man nu har svart-vit-rutigt plastgolv (billigast möjliga typ), vad ska man ha på väggarna då? Säg inte vitt. Säg inte svart. I övrigt får ni säga vad som helst. Färg eller tapet är det fråga om, inte kakel eller något liknande fancy.

Tips nu. Gärna med bilder. Tack!

Ett underbetalt yrke.

Herregud vad förskollärare är underbetalda. Vad tjänar de egentligen? Strax över 20 000 om de har tur? Strax under om de har otur?

Det är ju makalöst dåligt betalt om man tänker på vad de faktiskt måste stå ut med. Frysa långa stunder utomhus, behöva torka snor, tårar, kräks, rumpor. Kränga på 16 ungar overaller och skor, bara för att göra om det en halvtimme senare när barnen behöver gå på toaletten. Försöka se det roliga i att putta en gunga i en timme i sträck. Hantera gnälliga barn, gnälliga föräldrar, dåligt väder, kladdigt mellanmål, sjukdomar som bara går runt runt runt.

Och detta har de utbildat sig till. De har gått flera års utbildning för "ynnesten" att ta hand om andras ungar. Jag tycker att det är bökigt nog att trixa med overall och galonisar på mina två, tänk er 12 ungar till? Varje dag? Året om? Karriären ut?


Bara att det finns människor som vill jobba med andras barn är ett mirakel. Att de är så pass underbetalda som de är är en skymf.

Och att jag inte skulle passa som förskollärare är rätt uppenbart.

/Har jobbat på ungarnas föräldrakooperativ idag.

Ovärt.

Det känns som ett sånt slöseri att bloggen har mer läsare nu än någonsin. Jag har aldrig någonsin haft så dåligt med inspiration, så här kass har bloggen aldrig varit. Jag har sorg och är på smällen och det är så klart att det märks, men när jag läser tillbaka så handlar inläggen om vad mina ungar säger, tv-serier och graviditetsgrejer. Det är som ett avsnitt av valfri "-fruar"-serie, men utan glamouren och draman.

Jag som hade tänkt att den här hösten skulle bli så bra. Jag skulle plugga och skriva och ha mer inspiration än någonsin. Men så sätter jag mig vid datorn och det enda jag kan tänka är typ "bigmacbigmacbigmac". Så då blir det som det blir, jag skriver lite om tv-serier och ungar eller hemmet och det är ju Så Jävla Tråkigt.

Någon på facebook sa idag att "var det inte du som skrev det där sjukt roliga om när du badade din son själv för första gången?" Och jag bara jo, för fem år sen. Sen skrev jag i och för sig ett sjukt roligt inlägg om hur jag var på vattengympa för gravida. Men det var tre år sen. Man kan ju säga att min kreativitet går i vågor. Eller så kan man bara säga att även en blind höna kan hitta ett korn.

Och sen det här eviga metabloggandet. Jag vet ingen som skriver så mycket om sin blogg som jag.
Nej men det jag vill säga är väl att alla nya läsare: stanna kvar! Jag var bättre förr. Jag kan bli bättre framöver. Om inte kan ni väl stanna kvar bara för att se om jag får till ett sådär roligt inlägg igen. Det var ju några år sen sist, så snart är det väl dags.

Dags för drama, queer och töntar!

Ni kanske inte visste att Glee började igår? Nej, men tacka mig då. Glee började igår! Bänka er, sätt er djupt i sofforna, leta reda på ert favoritsnacks och njut av Sue Sylvester, Mr Shuester och alla de älskade små skönsångartöntarna med Rachel i spetsen.

(Visserligen har jag en recension att skriva, lite kurslitteratur att läsa och barn att ta hand om. Men who cares? Glee började igår!)

Det kanske finns något piller?

Hörrni, hur botar man olidlig lathet? Finns det någon quick-fix, något som inte innebär ett råd som "äh, ryck upp dig bara"? Jag har alltid varit lat, jag är född lat, går det att ändra på? Jag har aldrig behövt anstränga mig för något, jag kan glida igenom allt - var finner jag motivationen till att inte vara så förbannat lat?

Jag tror verkligen att jag skulle kunna göra något stort med mitt liv. Om jag bara iddes.

Tv-serier vi minns.

Förhäxad går i repris på femman just nu. Det är verkligen en serie som jag har älskat, jag saknar Phoebe, Paige, Piper. (Inte Prue, att hon dog var det bästa som hände i serien, typ). Jag saknar Leo, jag saknar till och med Cole. Jag saknar att sitta och diskutera vilken kraft man helst skulle vilja ha (Pipers kraft att frysa tiden, lätt!), vilken som är sämst, etc etc.

När vi ändå är inne på ämnet så saknar jag Ally McBeal. Inte åkerspöket själv kanske, men serien! Så som den var i början, när den var rolig, nyskapande, galen. När de dansade på toaletten, hade grodor, gäddhäng, galna domare.

Nu för tiden finns det sjukt bra serier, kvalitén på HBOs serier är ju makalöst hög. Men ändå. Visst kan man få sakna och vara lite nostalgisk ibland? Vilken tv-serie saknar du?

Det här med Mia Skäringer då.

Jag missade hennes blogg första vändan, men hörde hur mycket bra som helst om den - så jag var självklart jätteglad över att hon började blogga igen. Jätteglad, tills jag började läsa. Är det den här bloggen ni har hypat så mycket? Avhuggna meningar om hur djup och svår hon är, bilder som passar på en emotonårings bilddagbok, nedklankande på alla som inte har insett samma "sanning" som hon har?

Jag är besviken, mycket besviken. Jag tycker att Mia Skäringer är fantastiskt rolig, sjukt skarp och snygg. Men bloggen? Nej, absolut inget för mig. Det är inte ärligt och naket, det är poserande och pretto. Eller läs bara:


"Tänker att man måste göra som dom andra för att få vara med. Ja även i min lilla komikervärld. Ängsligt värre: Vara med i Roast på Berns för annars är man inte lika rolig å fräck som dom andra komikerna. – Jamen kom igen -Det är ju för fan på skoj. -Har du ingen humor? -Hon kan ta att vi kallar henne fet, han vet att han är ful, att hans fru sög nån annans kuk, att hon luktar illa och har en ful man och så vidare. Och det roligaste skall alltså vara: minen på den som får skiten, offret, blev han inte lite stött, såg han inte lite ledsen ut.. Ha ha han kan inte ta det! Ha ha hon blev sårad."

Eller så kan det kanske vara så att de faktiskt tycker att det är en rolig form av humor? Det kan kanske vara så att de som ställer upp också tycker det? Kanske är det så att inte alla delar exakt samma världsbild och att bara för att Mia Skäringer uppfattar en sak på ett sätt så är det så det är? 

Jag tycker att hela hennes blogg känns som en dagbok skriven av en elev på estetiska programmet på gymnasiet. Ni vet, en sån som klagar på de populära för att de har ju inte fattat vad livet egentligen går ut på, deras musiksmak är ytlig och de är inte äkta i sina känslor. Sen på studenten så vägrar esteten ha på sig vita kläder, för det är ju sååå "alla andra" och vem vill vara som alla andra när man kan vara uniiik? Det är ju såklart upp till henne och det är väl egentligen inte hennes blogg jag stör mig på. Utan att folk hyllar den.

( Sen undrar jag väl också hur himla autentiskt, äkta och "stå emot grupptrycket" det är att ha bantat ner sig så mycket som hon har gjort? )

Jag tycker att Mia & Klara är bland det roligaste jag har sett av svensk humor och jag älskar Mia i Solsidan. Men bloggen var definitivt inget för mig, och jag är lite förvånad över hur populär den är bland mina bekanta.

Privat och politiskt.

Jag ser på en presskonferens med miljöpartiet där de säger att de inte vill stödja alliansen eftersom de inte har samma värderingar. Jag håller med. Om fem minuter ska jag gå till vår stora chrysler voyager och köra den en ynka kilometer för att komma till förskolan. Det känns inte så jättemiljövänligt om jag ska vara ärlig. Men alternativet är ännu sämre fogar och då vet jag vad jag väljer.

Dessa fogar alltså. Den smärtan i kombo med allt annat som kroppen utsätts för under graviditeten gör att jag blir allt mer övertygad om att inte amma det här barnet. Alls. Tablett direkt efter förlossningen och så slipper man eländet. Någon som gjort så? Berätta!

Otäckt.

Nämen hörrni, vad bra det känns att sätta ett barn till den här världen. Till det här Sverige. Vad bra det känns att skicka mina barn till en skola som ligger i ett valområde där hela 7.7% röstade på SD. 9% röstade på KD. Skitkul känns det!

Jag försöker muntra upp mig, jag försöker att inte se så svart på allt. Till exempel så drabbar ju inte alliansens politik oss personligen, den till och med gynnar oss så länge vi är friska och anställningsbara. Och vi med vårt blonda hår och våra blåa ögon lär väl inte stå först i SDs utrotningskö.

Men det är svårt att vara positiv idag. Så jävla svårt. Inte konstigt att jag ofta träffar på idioter, 5.8% av den röstande befolkningen består ju av dem.

Dagens craving.

Idag vill jag ha en grävskopa och en rotvältare eller stubbfräsare. Så att jag kan röja upp i vår lilla "dunge" som ligger i ett hörn av trädgården. Den här dungen är liksom allt som är fel med vår trädgård. Den är upphöjd så att den ligger kanske 0.5 - 1 meter över "markytan", det enda som växer där är ett gäng träd och en oändlig massa brännässlor, och så finns det en syrenberså på ena kanten.

Jag antar att när man byggde huset och anlade syrenen så hade man tänkt sig att det skulle vara ett mysigt och skuggigt hörn för de riktigt varma dagarna. Problemet är bara att genom åren måste platsen ha använts som allmän avdumpningsplats, för nu är det bara en liten stökig skogsdunge med ungträd och brännässlor. Och någon bortglömd och rutten kompost i ett hörn. Jag har en känsla av att flugor och knott gynnas av detta hörn i trädgården också, vilket ju inte heller känns helt trevligt.

Vad gör man? Jämnar allt med marken, vilket riskerar att döda syrenen? Gräver upp för hand, vilket innebär ett monsterarbete som vi kanske inte mäktar med? Släpper en mindre atombomb på eländet?

Jag vet liksom inte ens vad vi har för ambitioner för hörnet. En fin liten berså vore ju visserligen mysigt, eller en ordninggjord liten lekplats för barnen med lekstuga och sandlåda och gungor. Men hur når man bäst dit?

Trädgårdsmästare är ett underskattat yrke känner jag ibland. I alla fall jag skulle gärna ha en att rådfråga.

Dagens outfit (eller brist there of)

Om jag hör en människa till säga att "nämen graviditetskläder är ju helt onödigt, det är ju bara att köpa vanliga kläder i större storlekar" så skriker jag. För att:

1) Vissa av oss har redan "vanliga kläder i större storlekar" för att det är enda chansen att tröjorna och klänningarna ens ska gå över "behagen". Eftersom ingen del av kroppen blir mindre när man är gravid så har jag svårt att se hur min vanliga kropp + de större "behagen" + magen ska få plats i samma kläder som vanligt.

2) Hur små magar har folk egentligen? Det är ett skämt att det skulle finnas något plagg annat än de från olika mammakollektioner som skulle gå att få över min monsterboll till mage. Vi pratar om enorm mage, vi pratar huge, stor, makalös, gigantisk. Ja men ni ser ju ovan, det är i v. 15 - jag har 25 veckor kvar. Möjligtvis att jag på slutet kan få på mig någon t-shirt från Biggest Loser-deltagarna innan de har loosat, men i övrigt är det bara mammakläder som gäller.

Och då hamnar man ju i kläm. Eftersom det inte finns några snygga mammakläder. Jag tror att modeindustrin är i maskopi med miljöfanatiker; ju fulare man känner sig som gravid, desto mindre risk är det att man skaffar många barn och desto bättre är det för miljön.

Tydligen verkar inte jag ha fattat det här dock, men jag känner mig ju å andra sidan inte så jävla het ogravid heller. Det är väl kanske däri felet ligger?

Alla dessa "sanningar" som kommer och går.

Stör inte ni er också på s.k. sanningar om barn? Att de bara leker bredvid varandra innan de är tre år, att de inte kan känna empati sina första år, att de inte förstår ironi förrän de är 10 år, att de inte kan ljuga förrän de är sex år eller vad det nu är? Vem är det som har bestämt allt det här? Noa visade empati från mycket tidig ålder, enligt definitionen. Emmy är inte så jävla empatisk, men hon har lekt MED sin storebror från typ ett års ålder. Jag fattar inte varför det ska vara så statiskt med dessa gränser, de stämmer ju uppenbarligen inte - det är ju inte bara mina barn som är exempel på motsatser.

I alla fall då. Apropå ironi.

Emmy är gnällig.

P:  Hörru Emmy. Vilket bra humör du är på idag.
Emmy: Näe, jag är ledsen!
Noa: Emmy... han var ironisk!

Nämen ska vi säga case closed på den då?

(Och nej, det är ju inte på den nivån så att han fattar Schyfferts ironi. Men å andra sidan, vem gör det?)

Hur svårt kan det vara?

Ska vi ta en snabblektion?

När det slår om till grönt så kör man direkt, inte en halvminut senare! Eftersom Örebro är Red Light City måste alla bilar gasa utav bara fan för att ungefär tre bilar ska hinna köra innan det blir gult igen. Sen kör fyra bilar mot gult och så är det rött i ett gäng minuter igen. Så gasa!

Förresten, när man svänger så behöver man faktiskt inte stå stilla. Nej, man behöver inte göra en skarp sväng i 180 km i timmen, men märkligt nog går det alltså att röra sig framåt samtidigt som man svänger. Rätt så smidigt, va? Slippa stoppa upp trafiken and all.

Och jo just det ja, även om man har bråttom så spelar det inte så jättestor roll - det är lik förbannat olagligt och olämpligt att köra 90 på en 70-väg, så ge fan i att blinka med helljusen och ligga i rumpan på mig bara för att jag håller hastigheterna.

Gud, så många puckon det finns därute. Då har jag inte ens kommit in på den icke-befintliga blinkersanvändningen, eller svårigheterna med rondellkörning.

Klagomuren.

Vilken tur att lilla mormor inte har internet eller vet vad en blogg är, för här ska klagas lite. Jag är så nöjd med att ha en ursprungsfamilj (mamma, mormor, morfar, morbror, syster) där vi alla är sams och håller ihop och trivs. Just därför tyckte jag att det var så extra jävligt att just den sidan skulle drabbas av det skit som är cancer. Och självklart så har det påverkat oss alla, vi mår sämre och har inte riktigt hittat tillbaka till vår nya form än. Någon saknas och det märks.

Men under den här perioden så har så klart alla få dra sitt strå till lasset. Tycker ju jag. Tycker tydligen inte min mormor, eftersom enligt henne är det bara hennes dotter, min mamma som har gjort allt. I somras sa hon till min syster att det är ju så synd om eran mamma, för hon gör precis allt och får ingen hjälp och sliter och släpar helt ensam. Det är alltid hon som jobbar och står i när alla i släkten träffas och nu med morfar så får hon göra allt.

Säger hon alltså till min syster, som hann vara i England en vecka innan hon fick beskedet om morfars sjukdom. Som dagen efter beskedet hade sagt upp sig från sitt jobb, sagt upp sin lägenhet (och därmed förlorade hon depositionsavgiften på rätt många pund), sagt hejdå till sin sambo och sen åkte hem igen för att bo på mammas soffa. Vidare har hon varit med morfar och handlat, sovit där, hjälpt honom, lagat mat etc etc. När morfar sedan blev så sjuk att han blev inlagd satt hon hos honom flera timmar varje dag, även fast han på slutet inte ens mindes att hon varit där.

Jag har å min sida försökt vara delaktig jag också. Jag har inte varit det i samma utsträckning som min mamma och syster, men jag har försökt. Jag har också sovit där, hälsat på, handlat mediciner. När han blev så sjuk att han blev inlagd hade jag precis börjat jobba och försökte pussla ihop jobb + pendling + barn + hem + graviditetströtthet och illamående, med att också försöka hinna sitta hos morfar.

Och alla dessa släktträffar (som inte har varit så många precis) hålls ju för bövelen hemma hos oss! Ja, alla hjälps åt. Nej, vi behöver inte stå för allt själva, men det är lik förbannat vi som behöver städa före och efter, det är vi som bjuder in, det är vi som bjuder till.

Det här gör ju ingen nytta att häva ur sig här, men ibland behöver man bara skriva av sig för att allt ska bli bättre. Anledningen till att hela klagosången kom just nu är väl för att jag pratade med mormor i telefon häromdagen, då vi ska fira mammas och systers födelsedagar imorgon. Hon ville dels försäkra sig om att vi inte köpte samma present till mamma, och dels ville hon påminna mig om att köpa något extra fint och bra i present till mamma, eftersom "det har hon förtjänat, som hon sliter med allt och er alla och det här med morfar". Ja, men självklart. Det förtjänar hon.

Men jag tycker väl inte att vi andra förtjänar att reduceras till snyltare och latmaskar heller. Det är väl det som stör mig.

Big mistake. Huge.

Man kan ju tänka att det borde gå att ersätta skräpmat med skräpmat. Så om man till exempel varit sugen på en Big Mac sen gårdagksvällen, borde det inte vara helt fel att ersätta den med en pizza.

Ha! Säger jag då bara. Så fel ni (jag) har. Eller hade. Det går inte alls att ersätta.

/Illamående

Nämen vad säger ni då?

Jag har gått från körsbärsblom till blå dunster till moln till böcker till abstrakt, allt på några timmar och de flesta av er hann väl inte se något av det. Men det här, duger det? Alltså inte om det är snyggt eller så, vi vet ju alla att jag brukar likna min känsla för design med till exempel Pär Ströms intelligens eller Hägglunds känsla för allas lika värde. Men går det att läsa? Det stör inte så mycket att ni vill sticka ut ögonen - eller ännu värre; sluta läsa?

I övrigt har jag inget att blogga om. Igår hade jag världens uppslag, treåringen kom hem med sönderklippt tröja och utslag över hela kroppen. Hade jag varit en sån förälder som tyckt om att klaga på förskolepersonal hade jag ju haft ett bra upplägg där, herregud hur svårt kan det vara att övervaka ett gäng treåringar så att inte någon av dem råkar klippa sönder sin tröja? (Skämt alltså). Men nu är jag ju inte en sån förälder.

Hur står man förresten ut med såna föräldrar om man är förskolepersonal? På riktigt alltså? Jag som "medförälder" får ju lust att säga till vissa att vafan, sluta klaga nu! Spara kritiken tills när den är befogad och konstruktiv och sluta slentriangnäll på småsaker. Föräldramöten är en orgie i i-landsproblem för föräldrar, har ni tänkt på det? Alltid är det någon som ska vara missnöjd med det alla andra är nöjda med. Alltid är det någons lilla telning som det är så synd om pga detta och det och si och så och till slut kommer man fram till att allt är personalens fel och vad ska personalen göra åt det?

Om det är några gnällföräldrar som läser här så kan jag ju upplysa er om att det inte kommer bli bättre framöver. Fyra nyanser av grått är på väg mot en ny seger och Sveriges barnomsorg kommer urholkas än mer, med en nöjd Hägglund i spetsen.

Se där! Jag hade något att blogga om ändå. Jag slutar aldrig att förvåna mig själv.

Frukta icke!

Jag leker lite med designen på bloggen. Eftersom jag suger på design så lär det se förskräckligt ut här ett tag, men hav förtröstan - det ordnar sig nog.

Hojta till om något är jättedåligt, svårläst, fult, irriterande eller kanske mot förmodan snyggt. I övrigt fortsätter jag pilla och trixa lite.

Deal?

Come on!

Jag kan ju tycka att det är jävligt orättvist att just när jag sitter och är gravidhungrig men samtidigt väldigt osugen på allt vi har hemma, just då sänder McDonalds en reklam där de visar en Big Mac i närbild. What the...! Inte schysst alls, inte ok, inte snällt. Skit samma i Sverigedemokraternas reklam, det här är verkligen något som bör anmälas till alla reklamnämnder som finns.

Någon annan kanske kan tycka att jag är en rätt kass vänstermänniska som gillar McDonalds. Det kan de få tycka. Jag nöjer mig med över de stora orättvisorna här i världen. Typ som att jag inte har någon Big Mac.

Såna dilemman.

Jag måste städa idag. Noa ska ta hem en kompis från förskolan och kompisens mamma följer med och tja, det är inte städat här hemma. Problemet ligger dock inte i själva städandet, utan i att hitta precis rätt nivå på renheten och finheten. Är det för städat, skorna står i raka led och mattfransarna är kammade - ja men då märks det ju att jag har panikstädat innan de kommer. Jag är ute efter den där looken som säger att "vi har det alltid såhär skönt avslappnat städat. Visst ligger skorna lite småslarvigt i hallen, men vi har ett skinande rent badrum där det aldrig finns tandkrämsrester i handfatet."

Så jag vet inte. Ska jag först städa allt superfint, för att sen stöka till det lite nonchalant? Eller ska jag bara ta lite här och var och sen hoppas att det ger rätt intryck?

Apropå intryck förresten; vad väljer ni? Ett hem som är stökigt men snyggt inrett och väldigt fint under allt stök, eller ett omodernt och fult hem som är välstädat och rent? Jag gissar att de flesta väljer fult men rent och städat, men jag kan väl inte vara helt ensam om att tänka tvärtom? Jag menar, om jag har det stökigt i mitt egentligen snygga hem så kan det bero på en mängd saker. En stressig vecka, en jobbig tid, mycket på jobbet, sjukdom etc. Men dålig smak är ju konstant.

Lite ytlig idag känner jag. Nåja, någon ska ju vara det också. Alla kan ju inte vara Mia Skäringer som levererar "sanningar" och tittar djupt in i kameran. (Ja, jag har problem med hennes älskade blogg. Men det kan vi ta en annan gång.)

Kvällens "unna sig".

Och så True Blood. Herregud vad jag är trött på Bill! Die already! Gillar Sookies flirtande med andra, gillar hennes ilska. Älskar Jason! Han är så himla himla fin. "Sometimes, the right thing is the wrong thing!" Hoppas inte ni också att vi nu har sett det sista av Tara, för alltid och alltid?




 Det där med LaFayette då. Gillart inte så värst. Kan han inte bara få vara som vanligt, härlig och glad?

Var det här säsongsavslutningen förresten? Kommer det någon mer säsong eller kommer vi för alltid undra vad som hände sen?

Ont i magen.

Jag är inte en perfekt förälder, jag har mina problemområden precis som alla andra. Jag jobbar på det, läser böcker, försöker vara så bra som jag kan.

Men.

När jag läser om vad folk utsätter sina barn för så får jag ont i magen. Vad är det för fel på folk? Det handlar inte om desperata människor som ber om hjälp, utan om föräldrar som tycker att det är helt ok att stänga in en tvååring på rummet för att han råkade väcka lillasyster när han lekte. Föräldrar som låter små bebisar gråta hysteriskt i över en halvtimme, bara för att de tycker att nattningen tar för lång tid. Föräldrar som har skamvrå, som kränker sina barn, som inte verkar tycka om barnen alls. Jag förstår inte. Är inte målet ett barn som mår bra, en bra relation med barnet, en harmonisk familj? Hur kan man hamna i en situation där man tycker att ändamålet helgar medlen, oavsett vad man utsätter barnet för?

Vi har förbud mot aga i Sverige, ändå finns det massor av föräldrar som smätter, knäpper, snuddar, smådaskar eller vad de nu vill kalla det. De drar i ett öra där, håller hårt i armen där, stänger in barnet på sitt rum eller drar in lördagsgodiset. Jag blir så matt, uppgiven och ledsen. Vad har egentligen hänt med dagens föräldrar? Varför denna hårda ton, bristen på kärlek, krav på total lydnad?

Och om de erkänner att de gör alla dessa galna saker helt öppet och utan skam, vad pågår då bakom stängda dörrar när ingen ser?

Något har gått jävligt snett när jag blir beskylld för att vara en elak förälder för att jag låter min femåring ha en tunika på sig till förskolan, av samma föräldrar som sätter sina treåringar på plats för att de är "uppkäftiga".

Hur råder man bot på detta? Någon som vet?

Lyssnandets konst.

Jag är rätt dålig på att lyssna på mina vänner när de har problem. Inte för att jag inte vill, inte för att jag inte försöker - utan för att jag genast går in i "hur ska jag kunna fixa det här"-rollen. Jag märker det själv, någon nämner ett problem och medan jag lyssnar vidare med ena örat börjar min hjärna direkt leta efter lösningar, möjligheter, quick-fixes.

Och det suger ju. Dels för att allt inte går att lösa. Man kan inte trolla fram pengar till någon som inte har, jag kan inte lösa äktenskapsproblem och jag kan inte göra allt det andra som jag egentligen skulle vilja. Men dels suger det också för att den som behöver prata av sig behöver oftast just det. Bara prata av sig. När jag kör på med mina lösningar, idéer, tankar så lyssnar jag inte. Jag försöker lösa problemen.

Det vet jag ju själv, när jag är den som behöver prata av mig: jag vill inte få en massa möjligheter uppkörda i ansiktet. Jag vill få vara ynlig, ledsen, uppgiven, förbannad. Jag vill bara att någon ska tycka synd om mig och lyssna på mig. Inte vara klämkäck och hurtig.

Så jag försöker lyssna bättre. Jag försöker låta bli att lösa alla problem. Men sen kan jag inte låta bli att lägga mig i lite ändå. Finns det terapi för sånt?

Livets mirakel.

Samtal med en treåring.

- Mår du inte illa längre mamma?
- Nej, nu mår jag inte så illa längre.
- Då är det inte synd om dig mer.
- Fast jag har lite ont i magen faktiskt.
- Men du kan bajsa då!
- Ja, det ska jag nog göra.
- Men! Tänk om bebisen ramlar ner i toaletten?
- Det gör det inte.
- Hur vet du det? Sitter den fast i din mage?!
- Jaa, det gör den.
- Du har en tjock mage. Är bebisen stor eller?
- Nej. Den är bara någon decimeter faktiskt.
- Åh... vad söt den är! Fast du har stor mage ändå!

Om man finge önska.

Jag vill ha en systemkamera. Eller heter det en digital systemkamera? Jag vet inte ens vad det heter, men jag vill ha en! Jag inbillar mig att mitt liv skulle bli så mycket mer glamouröst och innehållsrikt med en systemkamera. Eller så skulle det åtminstone verka det.

Till exempel skulle jag idag kunna ta kort på hur jag och barnen bakade chokladbollar. Sen skulle jag kunna fixa lite med bilden i photoshop och göra den sådär härligt glad och fin. Då skulle jag framstå som en riktigt duktig mamma som bakar med sina barn, när verkligheten snarare handlar om att jag har ont i huvudet och behövde något sött.

Eller som ikväll. Jag hade kunnat ta kort på den hela färska kycklingen jag ska laga. Jag hade kunnat ta kort på några citroner och så några härligt skarpa bilder på de färska kryddor som står ute på uteplatsen i krukor. Visst hade det verkat som att jag var en riktig husmodersgourmet? Fast i själva verket handlar det mer om att jag inte tycker om att steka mat, så all mat jag gör är antingen ugnsstekt eller kokt. Gryta eller ugn, that's me! Gällande örterna skulle en närbild vara oundviklig, eftersom omgivningarna de står i snarare skriker "hej kom och hjälp mig" än "här är det idyll".

Jag tror verkligen att mitt liv skulle bli bättre med en systemkamera. I alla fall det liv jag visar upp här.

Å ena sidan, å andra sidan.

Å ena sidan kan jag känna att det kanske inte är sådär jättesmart att ha den bärbara datorn precis på magen, precis ovanför bebisen. Strålningen kanske inte är rekommenderad av bvc?

Å andra sidan gjorde jag precis samma sak med båda de andra barnen, och de blev ju magnifika. Så varför förstöra ett vinnande koncept?

Lördagskväll.

Så vad blev det av lördagen då? Tja, en typisk söndag. En sån där dag då man pysslar lite med sitt, gör inget speciellt. Vi köpte en ny framåtvänd bilbarnstol till Noa. Jag klippte honom fult, nu ser han ut som ett lettiskt smått efterblivet barnhemsbarn. Med ojämnt hår. Vi fikade lite. Jag mådde illa och kunde inte äta upp min svindyra macka.

Nu väntar tacogratäng och lördagsgodis, ibland är livet otroligt ospännande och innehållslöst. Men lika glad för det är jag.

Lördagsmorgon.

Fyra nyanser av grått utomhus. Disigt, dimmigt, regnigt, kallt.
Till frukost blir det nybakta, hembakta frallor, färskpressad juice och kaffe. Sen skumbad till melodikrysset. Jag kan inte nog poängtera hur skönt det är att för första gången på länge ha en helg framför oss som inte är inbokad till varje minut.

Välkommen helg. Vad ska vi hitta på med dig?

En spik i foten, blaha blaha!

Det är alltid lika kul att umgås med människor som säger "åh, dessa hysteriska utbrott är så jobbiga" när deras barn beter sig "illa", och sedan inse att de faktiskt menar att den där skrikstunden på golvet var ett hysteriskt utbrott. Tillåt mig småle, men det är inte ett hysteriskt utbrott.

Det här är ett hysteriskt utbrott:

En familj sitter och spelar spel. Mamma, dotter, son. Allt är väldigt idylliskt och vi kan till och med låtsas att det inte står disk på diskbänken. Allt för idyllens skull. Plötsligt vänds dock bullerby-idyllen till ett Noréndrama: sonen förlorade spelet! Mamman och lillasystern vann! En sån hemsk sak är självklart orsak nog till att slänga sig av stolen för att springa bort mot ytterdörren. Dock, eftersom samma barn ca en halvtimme tidigare hade haft ett liknande utbrott och då sprungit iväg till grannarna och skrikit "jag HATAR min mamma!" så att det ekade över nejderna - hade mamman den här gången låst dörren.

Skrik och panik. "Jag vill inte VARA med dig! Jag HATAR dig! Jag ÄLSKAR DIG ALDRIG MER!". Ryck i ytterdörren, handen söker sig mot låset, mamman stoppar. Mamman får ett hårt slag i magen, på armen, spark på benet. "JAG HATAR DIG!". Barnet springer mot bakdörren. Mamman hinner före och låser där också. Att leta efter ett förrymt ilsket barn är krångligt nog, att göra det med lillasyster i släptåg och utan att kunna bära hem det arga barnet är överkurs.

Det arga barnet springer mellan dörrarna, konstant svärandes, skrikandes och hatandes. Slagen haglar, välriktade sparkar finner sitt mål. Vi kan väl också erkänna att någonstans här bytte mamman taktik från "du får vara arg på mig, men slå mig inte. Du behöver inte vara med mig, men jag vill inte att du går ut" till "nu LÄGGER DU AV!". Pedagogiken flödar i detta så icke-bullerbyerska hem.

Mamman ser till sist inget annat val än att försöka hålla barnet stilla, fast i en kram. Här kan vi tillägga att en femåring som är förbannad är rätt så stark. Aj.

Till sist så lägger sig ilskan för det arga barnet. Nu har det gått ca en halvtimme, tre kvart efter att mamman gjorde det ödesdigra misstaget att Vinna Spelet. Det arga barnet gråter hysteriskt, det lilla barnet är jäkligt nöjd med att vara det präktiga småsyskonet som inte ställer till med bråk, och mamman är trött och uppgiven och funderar lite smått på ifall det inte plingade på dörren, och om det i så fall inte är en socsekreterare som vill komma och rädda det stackars barnet.

Sen ca 10 minuter senare, när lugnet har börjat infinna sig igen, då ringer den frånvarande pappan. "Hej! Hur har ni det? Jag glömde visst säga att jag blir sjukt sen hem från jobbet eftersom jag åkte till Fellingsbro en sväng."

På det följde också ett hysteriskt utbrott. Men det är en annan historia.

Om ni inte orkar läsa texter...

Suck.

Vet ni vad jag har sjukt svårt för så här i valtider? Jo, högermänniskor som liksom viftar undan oron från vänsterhållet. Högermänniskor som inte alls förstår hur man kan vara oroad över att Alliansen antagligen kommer få sitta en gång till. Jag förstår för det första inte ens hur dessa människor kan vara höger, hur vettiga människor helt plötsligt kan visa sig tycka att det är viktigare att en konsumaffärsägare ska ha råd att anställa än att folk ska ha en skälig levnadsstandard även om de är sjuka.

Och de bara "men herreguuud, sluta vara så dramatiska. Det är ju inte som att Sverige går under om Alliansen får sitta fyra år till".

Nej, men välfärden gör det.

Vad fan, till och med mina barn har koll på det här. Hur kan vuxna människor inte fatta? De kanske, till skillnad från mina barn, läser för lite Bamse?

Blandade reaktioner.

Men vad skönt det är att ha kommit ut. Nu kan jag ju vara mig själv till fullo. Jag kan lägga upp såna där jättesöta bebisnedräkningar, jag kan göra om designen så att den visar nappflaskor och barnvagnar och så ska jag självklart börja skriva en graviditetsdagbok. Idag är det vecka 14, då är barnet typ 7 cm. Gulleplutten! Förresten vill ni väl se bilder på vår nya minivan också, när vi väl har köpt den? Kommer matcha nya barnvagnen perfekt.

Eller näe. Kanske inte va? (Förutom det där med minivanen, vad fan - ska jag vara 27 år och trebarnsmorsa ska jag minsann ha en soccermom-bil också. Inga halvmesyrer här inte!) Så himla generöst av mig att undvika att avslöja något förrän nu när den värsta tiden är över. Ni har sluppit klag på illamående och matlust som inte finns. Däremot får ni gärna ställa upp och vara bollplank och ventilationshål när jag återigen får panik och behöver skriva av mig. Herregud, tre barn. Hur jävla efterblivna är vi egentligen? Just när livet börjat få rutin, ordning, blivit blöjfritt.

Vi har förresten fått blandade reaktioner den här gången. Det varierar mellan "åh, vad kul! Grattis!" och "Va? Är ni galna?!". Tack för att ni valde det förstnämnda. Jag är nämligen mer inne på den andra...

Jo men så att eh...

 

Äter fiskgratäng till lunch. Jag tycker inte ens om fiskgratäng. Micrad, sladdrig, smaklös och salt.Så jäkla oglamouröst, en students vardag. Långt ifrån en fin liten bambilampa i ett hörn i vardagsrummet.

Nej men det blir ju ingen bambilampa. Min äkta hälft vill inte ha någon. Och eftersom jag å min sida inte vill ha "Grindslanten" uppsatt på vardagsrumsväggen blir det till att kompromissa. Det får bli något annat istället, vi har slagit till på en grej som förvisso har mycket längre leveranstid (kommer först i mars), men å andra sidan är den princip gratis i införskaffandet. Blir dock dyrare i längden och kräver rätt mycket mer tid och energi än bambilampan. Dessutom passar den inte lika bra på radiokommoden i hörnet, men samtidigt - vafan, lite får man väl kompromissa? Den är ju söt i alla fall. Kommer säkert fula ner vardagsrummet mer än snygga till det, men det är såna smällar man får ta. Sånt, samt att tvingas äta fiskgratäng trots att man inte tycker om det. Det skulle aldrig bambilampan ha utsatt mig för.

Nej, jag är inte den bästa på att lära mina barn.

Gud vad trött jag är på det argumentet när det gäller diskussioner som förskolor. Det här med att "föräldrar kan minsann lika mycket som förskollärare, barn behöver inte förskolan!". Nej visst, de behöver kanske inte förskolan, men nog fan är den bra för dem! Jag pratar nu inte om en ettåring eller upp till två år, men från tre år och framåt har jag inte en chans när det gäller att mäta sig med vad förskolan lär mina barn. Har ni det?

Förr, när lärdomen bestod utav hur man mjölkade en ko, kärnade smör eller grävde en brunn kanske föräldrarna räckte till (jag bara hittar på här, jag har ingen aning om vad folk lärde sina ungar förr, min mamma har inte lärt mig den historian) - men idag? Jag har svårt att se det. I alla fall räcker inte jag till.

På min treårings avdelning går de ut i skogen och pratar om djur och natur. Jag kan skilja på tall och gran och björk och jag vet hur en kantarell ser ut. Där slutar mina skogskunskaper. På samma avdelning har de experiment varje vecka, de enda experiment jag sysslar med här hemma är när jag försöker göra syltkakor utan att sylten ska rinna ut på plåten.

På väg till förskolan idag fick jag lära mig av min femåring att om man går vilse i skogen kan man krama ett träd (det visste jag förvisso redan), slå med en pinne mot ett träd (hade ingen aning om det) eller om man har en gul tröja eller en reflex så kan man knyta upp den i en gren så kanske någon får syn på den. Det lärde han mig. Min femåring. Han lär mig också hur man säger "arg" med tecken, eller "macka", eller "glad". Han lär mig en massa saker som jag inte har en aning om, saker som hans pedagoger i sin tur har lärt honom.

Så nej, att stanna hemma med mig hade inte på något vis varit ett likvärdigt alternativ till förskolan. Och jag är inte en sämre förälder än någon annan (kanske bara lite mindre bevandrad i naturkunskap). Det är bara förskolan som är himla himla bra.

Tittut!

Jag satt förut och gick igenom bilder på minneskortet från sommaren och började störtgråta när en bild på morfar dök upp, hur förbereder man sig på sånt? Missförstå mig rätt, jag är jätteglad att vi tog så många bilder i somras. De behövs nu i efterskott. Men det där oväntade, när han bara dök upp på bildskärmen. Sorgen går så bra att hantera så länge jag inte tänker på honom. Så länge vardagen bara flyter på. Det är när verkligheten slår till som det gör så himla ont, det är då jag gråter. Och i duschen. Vilket ju är smidigt eftersom då rinner sminket redan, lika bra att slå två flugor i en smäll.

Men i alla fall så hittade jag lite andra bilder också, den här sommaren har ju trots allt handlat om lite mer än en döende morfar. Min favoritbild är från Alicante. Vi hade shoppat och sedan satt oss ner för lite förfriskningar (läs: öl) och tog lite såna där härligt turistiga kort. Och eftersom mitt resesällskap (mamma och syster) var helt värdelösa fotografer passade jag på att ta en bild på mig själv. Något som någon i bakgrunden tydligen tyckte var väldigt märkligt...

Ser ni blicken hon ger kameran? Hur hon liksom stannat upp i det hon håller på med, för att riktigt stirra? En sån där härlig, lite dömande blick över glasögonskanten är det också. Ser hon inte ut som en lärare av något slag?

Jag vet inte, jag kanske bryter mot någon lag som lägger ut en bild på henne här? Men å andra sidan måste hon väl hitta bloggen för att klaga, och jag betvivlar starkt att hon frenetiskt sitter på kvällarna och googlar "svensk blondin blogg". I såna fall lär hon ändå inte komma hit, så jag tror att det är rätt lugnt. Däremot kanske hon hamnar hos typ Kissie och får en helt skev bild av det svenska folket. Fast det är ju däremot inte mitt problem.

I en sal på universitetet.

Jag sitter i en datorsal på uni och tjuvlyssnar på två andra studenter som sitter vid en dator bredvid.

Student 1: Men du, hur klarade du den senaste kursen? Jag tyckte att den var jättesvår!
Student 2: Jag var intresserad av ämnet...

---

Student 2: Ja, men du vet, den lärare är inte som man tror. Och hans favorit är ju hon Jennie.
Student 1: Jaha, men hon är väl himla gullig ändå?
Student 2: Neej. Det är hon inte! Hon är hemsk!
Student 1: Va? Det hade jag ingen aning om.
Student 2: Jo, hon är helt vidrig, men det är liksom bara jag och en till som är smarta nog att se det.

---

Inte helt sympatisk den där student 2, kan man ju tycka.

Fast vad spelar det för roll, sakfrågan har han ju ändå rätt i.

Ja, det var lite klumpigt att dra in bröstpumpar, det går ju så bra att amma trots att man har börjat jobba. Ja, det var lite dumt att gå i utfrågarnas fälla, en sjumånaders äter ju ändå vanlig mat också (och om hen inte gör det så är det här ett litet tips: man behöver faktiskt inte dela rakt av på det sättet. Man kan ta halva dagar, fjärdedels dagar etc etc.). Ja, det var jävligt dumt att debatten hamnade så snett, att dela lika är ju en självklarhet. Så vad spelar det för roll att du kunde ha varit lite smidigare Ohly, du hade ju ändå rätt.

Ska vi ta det lite snabbt så är alla som inte delar dumma. Ska vi ta det lite längre så blir det såhär:
Det finns många ursäkter för att inte dela, märkligt nog så slutar det alltid med att kvinnan måste vara hemma. Hur går det ihop? Alla har väl hört ursäkter som:

* Han pluggar/hon pluggar och därför kan inte han vara hemma. Konstigt nog är det alltid mannen som inte kan vara hemma, oavsett vem som pluggar. Antingen så är hans utbildning så viktig att han inte kan vara hemma, eller så "pluggar ju ändå hon, så det är ju enklare för henne att ta ledigt." Hur kan kvinnor acceptera att deras utbildning anses oviktig?

* Han är arbetslös/hon är arbetslös, och därför kan inte han vara hemma. Samma sak här, mannen kan inte vara hemma. Är han arbetslös så heter det "han är ju ändå hemma så mycket", är hon arbetslös så heter det "vi har inte råd att båda ska gå hemma".

* Han tjänar mer/hon tjänar mer. Om han tjänar mer, så behöver de hans lön. Om hon tjänar mer får hon mer pengar om hon stannar hemma, och då är det ju bäst att hon stannar hemma.Faktum är dock att man inte förlorar så mycket på att den som tjänar mer stannar hemma, och om det nu handlar om inkomster som hamnar över inkomsttaket, så bör man ha kunnat spara i förväg! Allt annat handlar om fel prioriteringar, och då väljer man att mannen inte ska vara hemma. Man kan mycket väl dela.

Här är ett räkneexempel på hur det ser ut om mannen tjänar 5000 mer än kvinnan:

Han tjänar 15000 efter skatt - Hon tjänar 10000 efter skatt
Han tar FF = Hon 10 000, Han 80% av 15000=12000 => de får 22 000 tillsammans
Hon tar FF = Han 15 000, Hon 80% av 10 000=8 000 => de får 23 000 tillsammans

* Han träffar barnen så mycket ändå, han tar dem nästan alltid på helgerna. Kvalitetstid! Ja men då så gott folk! Inför dagis direkt från bb, det är ju ändå kvalitetstid vi pratar om. Skärpning, vem som helst med minimala mattekunskaper inser ju att det är jäkla skillnad på 8 vs. 2-3 timmar per dag.

* Han är egen företagare/oumbärlig på sitt jobb.
Konstigt, av flera anledningar.
1. Jag känner en mängd kvinnliga egna företagare, alla har lyckats behålla sitt företag trots att de fått barn. 2. Om en kvinna inte kan vara föräldraledig pga sitt jobb väntar man ofta med att skaffa barn. Varför gäller detsamma inte för männen? Varför är det ok att de inte ska vara en lika stor del i sitt barns liv som mamman är, redan från början?

Det finns några få procent där det faktiskt är omöjligt att dela. Några få. I övrigt handlar det om ett inbyggt motstånd mot förändring, och en ovilja att se vikten av att båda föräldrarna är likvärdiga.


Så nej, amningen är inte skäl nog - man kan amma och jobba. Efter sex månader ska barn dessutom äta mat också. Det finns mängder av människor som har delat på föräldraledigheten från dag ett och ändå lyckats amma. Varför inte fråga dem hur de gjorde?






Ja, jag förstår att folk vill välja själva. Jag skulle också vilja välja själv över en massa saker. Mig skulle det till exempel passa att inte jobba alls, inte ens söka jobb och bara gå på a-kassa hela livet. Men jag har inte rätt att sätta min personliga vilja över de regler för bidrag och försäkringar som staten har satt upp. Varför ska det vara någon skillnad i det här fallet?

Ekonomi är ännu ett svepskäl. "Vi har faktiskt inte råd!". Märkligt. Varför har ni satt er i en sits där ni inte ens har råd med att mannen blir sjuk? Eller arbetslös? Om man redan från början vet att båda föräldrarna "måste" (herregud, det är väl inget straff heller?) stanna hemma och vara föräldralediga så ser man ju självklart till att inte skapa förutsättningar som "omöjliggör" detta. Man köper inte ett för dyrt hus (vilket man ju inte ska göra i andra fall heller), man planerar, sparar, tänker till. Vi lyckades dela trots att vi förlorade 40% av vår inkomst med första barnet. Det gör mig full i skratt när medelklasspar i fina villor påstår att de inte har råd. Dessutom visar statistik att par inte ens räknar på hur mycket de skulle förlora, de bara antar. Se räkneexemplet ovan.

Och så slutligen favoriten: att en delning skulle vara något dåligt för barnen. Herregud, det är år 2010. Mammorna lämnar inte bort sina barn, papporna tar över ansvaret. Papporna är precis lika mycket föräldrar som mammorna och eftersom statistik visar att föräldrar som delar föräldraledigheten separerar i mindre utsträckning undrar jag vari det dåliga för barnet är? Att de växer upp i en mer jämställd värld där små flickor inte kommer diskrimineras pga att arbetsgivare tar för givet att de kommer vara hemma med barn i minst ett år? Att de växer upp i en mer jämställd värld där små pojkar kommer ses som likvärdiga föräldrar den dag de blir pappor? Att de växer upp i en mer jämställd värld med högre kvinnolöner, färre separationer och mer jämlika föräldrar?

Att hela debatten har kommit att handla om bröstpumpar visar bara hur enkelspåriga och själviska människor är. Tänk ett varv till. Självklart ska vi ha en individualiserad föräldraförsäkring. Allt annat är förlegat och gammeldags. Bröstpump eller ej!

Hörrni, nu börjar det snart!

Åh, september. Välkommen! Tända ljus, rusk ute och tv-serier inne. Äntligen drar det igång igen. Äntligen får vi veta vad som händer med Chuck och Blair, hur det går för Alex, ska Meredith berätta för Derek? Vem blir egentligen America's Next Top Model, vilket par bråkar hela tiden i the Amazing Race och hur ska det gå för Jax och hans lilla barn?

Nu så. Snart. Hurra!

Sons of Anarchy - 7 september
America's Next Top Model - 8 september
Gossip Girl - 13 september
How I met your mother - 20 september
Glee - 21 september
Cougar Town - 22 september
Grey's Anatomy - 23 september
The Office - 23 september
The big bang theory - 23 september
The Amazing Race - 26 september
Desperate Housewives - 26 september
Modern Family - oktober

Enda sorgliga är att True Blood lämnar oss. Men vilken säsong det har varit. Blod och sex om vartannat. Galningar. Snyggingar. Eric! Åh så bra.

Jag får trösta mig med de andra serierna. De är inte fy skam de heller.

15% kan tänka sig att rösta på Feministiskt Initiativ. Nog ska jag vara en av dem?

I dagens DN beskriver Gudrun Schyman från fi en Sifo-undersökning som visar att av 1000 tillfrågade personer kan så många som 15% tänka sig att rösta på Feministiskt Initiativ i riksdagsvalet. Eller som Gudrun Schyman själv uttrycker det: "De som på valdagen taktikröstar för en rödgrön seger – men som egentligen vill se oss i riksdagen – fullföljer en klassisk tradition att låta höger-vänsterdimensionen gå före kvinnors rättigheter. På det sättet placeras kravet på rättvisa för halva befolkningen än en gång i väntrummet."


Jag har velat när det gäller det här valet. Jag har undrat om en röst på fi indirekt blir en röst på alliansen. Jag har varit osäker. Men nu är det valspurt och lik förbannat hörs inte ett enda ord om jämställdhet från någon sida. Istället handlar det om sänkta pensionärsskatter (!), maxtaxa på förskola (?!) och andra små frågor. Föräldraförsäkringens utformande har lämnats åt sitt öde. Jämställdhet är helt enkelt ingen prioriterad valfråga. Förutom för Feministiskt Initiativ.

Jag är inte intresserad av två stora block. Jag är inte sosse och jag är rätt så besviken på de rödgrönas manifest. Jag vill för allt i världen inte att alliansen ska vinna, men nu tänker jag tamefan släppa sargen och komma in i matchen.

Jag hoppas att alla andra opinionsmätningar är fel. Jag hoppas att sd inte har en chans, att kd åker ut, att alliansen inte vinner och att fi kommer in i riksdagen. Men om det inte blir så - om alliansen vinner, kd stannar kvar, sd kommer in men fi bara får någon procent, då vet jag i alla fall att min röst inte var bortkastad. För jag röstade som jag ville. Det är värt mycket!

När har man sonat sitt brott?

En utvecklingschef i Lindesbergs kommun har fått ta "timeout" efter att det har framkommit att han på 80-talet mördade sin sambo och tillika sin sons moder. Det visste ingen på hans nuvarande jobb om, men efter att han hade blivit outad på nätet blev det krismöte och de bestämde sig för att han inte kunde jobba kvar längre.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det hela rent teoretiskt. Å ena sidan så tycker jag att man självklart ska kunna sona sitt brott och sedan få leva sitt liv i lugn och ro. Å andra sidan får jag en så dålig smak i munnen över att ännu en man som mördat en kvinna ska få fortsätta sitt liv som vanligt och bli en mycket respekterad chef. Det var ju bara ännu en kvinna som dog till följd av våld i relationen.

Det som gör mig upprörd i det här specifika fallet är dock hans beskrivning av det hela. För bakgrundsinfo så hade de ett stormigt förhållande, många har vittnat om att han slog henne och till sist så dränkte han henne i ett badkar, sen gömde han kroppen på sina föräldrars gård (vilket fick hans mamma att ta livet av sig) och låtsades som att hon hade försvunnit. Hur han beskriver det idag?

"– Jag har gjort ett enda missgrepp i livet och det känns för jäkligt att det hänger kvar så här långt efteråt"

 och

 "– Det var den kvinna som jag älskade, det får man heller inte glömma. Det var en fruktansvärd situation. Det rycktes bort två viktiga kvinnor med bara ett dygns mellanrum" (min fetstil) 

"Det var en hemsk natt som slutade med att hon var död."

I sakfrågan som sådan tycker jag att jodå, man ska kunna leva ett normalt liv efter ett mord. Man ska slippa häxjakt när det kommer fram. Men samtidigt så blir jag illa till mods när en man inte fullt ut kan erkänna att han har mördat sin sambo.

Det var inte ett "missgrepp", det var ett mord. Hon "rycktes" inte bort, hon dödades av honom. Natten slutade inte med att hon "var död", natten slutade med att han hade dödat henne. Det må verka som bara semantik, men det säger en hel del om hur han ser på sin roll i det hela. Det är värre än att han har fått sparken.

Mina diamantskor är för trånga.

Tröttheten håller i sig idag. Förkylningen håller ett fast grepp och egentligen vill jag bara krypa ner under täcket och sova och läsa hela dagen. Men det går inte för sig, ty vi har fått gratisbiljetter till Kolmården just idag. Och sånt säger man ju inte nej till, särskilt inte när barnen behöver kompenseras för den uteblivna Kroatienresan.

Så. Kolmården it is. Vilket lyxproblem egentligen, att klaga på en gratis rolig familjeaktivitet. Imorgon ska vi ha barnkalas, men det får man väl ändå klaga på utan att det är märkligt?

En allmän fråga.

Visst är det så att det är den faktiska åldern på skådespelaren man går efter? Inte åldern han ska föreställa i filmen/serien?

Eller för att förtydliga: eftersom Jason Dohring som spelade Logan Echolls var 22-25 år när serien gjordes, så är det inte alls creepy att youtuba honom, inte förrän jag är långt över 40. Visst?

Åh denna trötthet.

Idag skulle jag ha pluggat. Jag skulle också ha städat hela huset inför barnkalaset på söndag. Istället har jag sovit och slösurfat och inte gjort en enda vettig sak. Nu sitter jag här och är precis lika trött ändå, och förstår faktiskt inte hur jag ska klara av att åka till universitetet och köpa en bok, eller handla mat inför kvällen. Det känns mig övermäktigt. Bara att ta på mig kläderna känns som ett alldeles för stort projekt. Lunchen jag skulle behöva äta orkar jag inte laga. Jag orkar bara sitta här och vara trött och hungrig.

Inte min mest effektiva dag idag, känner jag.

Hur tänkte de där?

När jag surfade runt för att hitta något att se på tv ikväll såg jag att tv-dramatiseringen av Elizabeth Georges böcker om Lynley och Havers sänds ikväll på någon bortglömd liten kanal. När de castade Havers till den här serien måste de ju ha varit fulla. Har ni läst böckerna? Varje gång beskriver de i alla fall Havers som tjock, ful, klumpig, dåligt klädd och med ett hyfs som är ungefär lika polerat. Så man tänker väl ungefär ett utseende som Babben Larsson. (No offense Babben!)

Men så till skådisen som de tydligen tyckte passade perfekt in på "ful, tjock, klumpig". I present, Sharon Small:

 Det kan ju inte bara vara jag som inte riktigt tycker att det stämmer?

Vilken är den värsta castingen ni kan komma på?

Att välja sida.

Jag kan välja att vara lite gnällig och klaga på att texten vi skulle ha läst tills idag inte fanns angiven som obligatorisk litteratur från början, och vi fick således veta om den i tisdags. Därtill fanns den inte som kursref-ex på bibblan, och var därför omöjlig att få tag på.

Men jag vet inte. Det gick ju bra ändå, att prata utan att ha en aning om vad jag pratar om är lite av min specialitet. Och nu doftar det av kakor i köket, ungarna är på bra humör och imorgon har jag en inplanerad sovmorgon som väntar på mig. Jag väljer alltså att inte gnälla, inte den här gången.

Men tja... lite grinig är jag allt på organisationen av den här kursen. Men förhoppningsvis bättrar den på sig framöver.

/The new, optimistic, me.

Så mycket för föräldravänligt universitet.

I tisdags började min kurs. Allt verkade väl helt ok, förutom att läraren vi har första delkursen strödde sig med "självklarheter" som "man kan ju inte börja en mening med 'och'" eller "man kan ju inte säga 'han är äldre än mig'".

Men sen så var det den där lilla detaljen jag hade missat: alla tillfällen är obligatoriska på delkurs 1 och 2. Eller för att använda lärarens ord: "är man borta mer än två gånger är det ju väldigt svårt att få godkänt". Jahapp, tänkte jag och försökte låta bli att måla fan på väggen, eftersom jag tänkte att det ju måste gälla sånt där slentrianskolk. Men tji fick jag. Eller för att citera vår konversation:

- Jo, jag tänkte det där med att du sa att om man är borta mer än två gånger så kan man inte få godkänt?
- Ja?
- Jo, jag har ju liksom småbarn och om en av dem blir sjuk så är ju det två tillfällen, bara sådär. Och att bara en ska bli sjuk bara en gång under de kommande fem veckorna känns rätt otroligt. Så hur gör jag då?
- Ja, det är ju tråkigt, men inte mitt problem. Det är inte en distanskurs.
- Jaha.

Vad kul det känns att man på Örebro Universitet vill få in småbarnsföräldrar i studielivet. För visst, i teorin har jag en partner som också kan vabba. Men i praktiken är han nyanställd på provanställning och behöver verkligen verkligen göra ett gott intryck. Och i teorin har jag en mamma som bor i staden, men i praktiken jobbar hon i Eskilstuna och har inte precis ett löpande band-jobb som det går att vabba ifrån hur som helst.

Så nu börjar hösten med en stor mängd handsprit och ett gäng svordomar åt alla möjliga håll. Samt tumhållning. En jävla massa tumhållning.