Näe, vet ni vad.

Jag skrev först ett långt inlägg om namn och vad man vill heta osv för att inte skriva ännu ett inlägg som handlar om vad jag ska hitta på i helgen och att jag är så lycklig att julen äntligen är nära. Men sen blev det så himla krystat att jag var tvungen att radera det. Jag fattar väl också att det är skittrist att läsa om hur jag julpyntar, men jag kan liksom inte förmå mig att skriva något mer intressant än så. Inte för tillfället.

Men för att det här inlägget inte ska bli helt meningslöst tänkte jag ge er en fråga som ni kan få svara på ifall ni inte är intrasslade i ljusslingor och stjärnor. Eller nej, det är inte ens en fråga, det är ett påstående:

Varför har man russin i lussekatter när det är JÄTTEÄCKLIGT att ha det? Min kompis summerade det så bra: det känns som att man helt plötsligt tuggar på en stor fylld fästing mitt i bullen. Så vansinnigt äckligt. (Åh, uppdaterar nu med något viktigt: pratar om när man gömmer russinen i bulldegen. De andra kan man ju peta bort i alla fall.)

Och kom inte dragande med att bullarna blir saftigare för då kan man ha i kesella och dessutom är lussekatter med russin alltid torrare ändå. Och ingen saftighet väger upp för känslan att tugga på en fästing ändå.

Tycker förresten fortfarande att det är utomordentligt märkligt med människor som inbillar sig att de gör lussebullar när de inte ens har saffran i? Kommer verkligen inte över det.

Sent ska syndaren vakna.

För att vara besatt av tv-serier finns det väldigt många klassiker som jag inte sett. Jag var för liten för Varuhuset och Dallas när det gick, jag vågade aldrig se Arkiv X eller Twin Peaks och den första tv-serie jag följde på riktigt var nog Rederiet. Ridå.

Men att jag har missat saker tidigare gör att jag har mycket att ta igen nu. Vi har fortfarande en halv säsong av Vita Huset kvar att se och igår, IGÅR, upptäckte jag den fenomenala serien Freaks and Geeks. Nu kan jag frossa i den!

Jag är väl i och för sig fortfarande för feg för att våga se Arkiv X och Dallas har aldrig lockat mig, men det finns ju annat att fördjupa sig i. När jag nu hinner.

(Idag har jag vabbat med en febrig Noa, så idag har jag hunnit. Yay för vab ibland.)

Hiss och diss!

(Först: används ens dessa uttryck längre? Tja, nu gör de ju det uppenbarligen.)

Hiss: Att det är så enkelt att låna e-böcker till paddan. Jag som är notoriskt glömsk kan inte betros med låneböcker eftersom vi då till slut får böter dyra nog att driva oss från hus och hem. Jag får alltså köpa alla mina böcker och därför består mitt bibliotek av pocketböcker köpta på extrapris på Ica, samt några födelsedagsböcker. Pinsamt värre. MEN! Nu om jag blir lässugen så kan jag gå in på bibblans hemsida och leta reda på någon e-bok och inom en minut har jag den på paddan, redo att läsas. 

Jo, visst, utbudet är ju inte alltid det bästa. Men med tanke på att jag har tre barn och hus och make och tv-serier att se så hinns det inte med att läsas så ofta ändå, så när jag väl tar mig tid har det kommit lite nya böcker och jag kan ägna en kväll åt en trevlig bok. Perfekt! Inga böter heller, för efter två veckor går det inte att läsa boken längre. 

Diss: Detta att författare har sån dålig koll på barn och vad de kan/gör i olika åldrar. I boken jag läste igår kväll, "Sju jävligt långa dagar" av Jonathan Tropper, fanns det en treåring som flertalet gånger beskrevs som "en typisk treåring", som gjorde saker "på treåringars vis". Okej. Fine.

Bara det att denna treåring roade gäster genom att "visa var deras näsa och ögon fanns" (dvs samma partytrick som en ettåring har), han härmade ord helgalet och feluttalat (dvs precis som en 1.5-åring gör) och ibland pratade han som en femåring men i nästa andetag skulle huvudpersonen återse honom först när han "kunde säga fullständiga meningar". Han gick på pottan själv och såg att bajset blev ett T, men han förstod inte de enklaste instruktioner och beskrevs som en random ettåring i vissa fall. Jag blir galen! Jag menar, visst, alla barn är olika. Jag blir själv alltid förvånad när folk på Familjeliv beskriver sina fyraåringar som verkar ha mindre förstånd än Majken, men jag tänker att alla barn är olika. Men när samma barn beskrivs som först på en ettårings nivå, sen pratar han som en femåring, sen kan han inte säga ett vanligt ord, sen kan han se att bajset blivit ett T osv osv, det blir ju bara irriterande. Jag stör mig!

En annan favorit, som jag vet att jag har nämnt tidigare, är i en bok där en pojke blev bortrövad och han kunde inte säga mer än "blå" och "gubbe", för han var två år, men han kunde rita detaljerade bilder av pokemons alla figurer. Och igen, ja han kanske var autistisk och ett geni med pennan, men det var liksom inte så han framställdes. Nej, han var en vanlig tvååring. FÖR DE RITAR JU SÅ JÄVLA DETALJERAT!

Nu när jag ändå är inne på ämnet böcker och vad jag stör mig på med dem så tänkte jag tipsa om den här recensionen och sågningen av svenska deckare. Den tar upp precis det som gjort att jag slutat läsa svenska deckare med några få undantag: jag är så jäkla trött på dessa psykopater som dödar utan urskillning.

Vad jag är intresserad av i en deckare: mänskliga historier, konflikter som går långt tillbaka, motiv som inte är uppenbara, det mänskliga psyket och problematiserande av gott och ont. 

Vad jag inte är intresserad av i en deckare: psykopater som dödar vem som helst, historier som inte behöver hänga ihop eftersom det var en galning som var mördaren, böcker som är skrivna för filmduken direkt, överdrivna psykopatdrag som att sätta på sig lösklor och låtsas att man är ett monster när man ska mörda någon (på allvar Kallentoft, verkligen?!) osv osv. 

De flesta populära svenska deckarna är typ så här just nu: bla bla bla, någon blev mördad, bla bla en klyschig polis (antingen frånskild man som är ensam eller frånskild kvinna som är stressad och orolig mamma eller man med småbarn som måste hem till dem) börjar nysta i fallet, bla bla bla det finns en jätteuppenbart misstänkt anhörig, bla bla MEN det visade sig vara en galning som tänder på att äta upp håret på sjuttonochetthalvtåringar och därefter bajsa ut det och skriva mordiska meddelanden på finska på stadens konsum. THE END!

Det är så jäkla dåligt och fantasilöst. Om man kör kortet "äh, det var en galning", då kan man liksom släppa all logik. Inget behöver hålla ihop. Inget behöver vara trovärdigt eller rimligt. Det var ju ett psykfall hörrni! Släpp det! Nu är jag redan igång på nästa bok med en klatschig titel och vackert omslag som ska sälja mängder. Skit i den där demonbesatta prästen som mördade med ett krucifix nu, han slängde jag ju bara in för att få ett slut på boken!

Orkar inte.

Ha! Tji fick jag!

Det snöade jättejättemycket sen. Supermycket! Det låg till och med kvar på marken! Det är för mörkt ute för att jag ska se ifall det fortfarande snöar, men det tror jag.

Så himla glad nu. Kanske smälter allt bort under natten, men kanske ligger det kvar till helgen då det kommer minusgrader och är advent.

Jag vet att jag tjatar om jul och att jag är larvig och överdrivet julälskande, men jag gråter ungefär 1-5 ggr om dagen nu bara för att det snart är jul/jag får julkänsla/jag tänker på julen. Älskar den här tiden på året så mycket att jag inte har ord för det.

Aldrig får man vara nöjd.

Här utanför mitt kontorsfönster vräker det ner snö just nu. Spontant vill jag säga jippie, hurra, äntligen, toppen, fantastiskt, välkommet!

Men det gör jag inte, för blandat med snön vräker det också ner en massa regn. Med andra ord är det värdelös snö. Sån som inte lägger sig utan bara retas. Luras! Förbannade lursnö.

Annars då? Tja, annars ska jag tvinga min man att ringa vårt försäkringsbolag och anmäla en trasig tv och ett vattenskadat köksgolv. Så JÄVLA KUL att bo i hus jämt. Hade det inte varit för trädgården, lugnet och stämningen och att jag faktiskt måste bo i hus för att inte vara olycklig så hade jag bosatt mig i en härlig lägenhet inne i stan pronto.

Nej, det hade jag inte. För jag har kollat upp vad en femma inne i stan ligger på och ha ha ha ha ha, det är som att vi skulle ha två hus. Typ 12-14000 ligger hyrorna på om man vill bo relativt centralt och mysigt. Sen kan man så klart bosätta sig i ett ytterområde men där finns det heller inga femmor eller så får man lik förbannat köpa ett radhus eller liknande och då bor jag ju en miljon gånger hellre på landet och myser till fågelkvitter och rådjur.

Ta sitt pick och pack och dra.

Ibland så surfar jag på svinroliga jobb på arbetsförmedlingen och om jag hittar något sånt där extra härligt så brukar jag börja titta på hus och liknande i staden jobbet finns i. Och så låtsas jag att vi ska flytta dit. Planerar, funderar, hemnetsurfar.

I fantasin är det rätt härligt att bara ta allt och flytta. Börja om helt och hållet.
I verkligheten? Inte alls särskilt lockande. Alls. Vi har allt här: familj, vänner, jobb, hus. Nåja, huset går ju att byta och det är inte som att barnen har sådär massor av bästisar som de skulle sakna, men vi trivs. Vill inte flytta.

Men nog är det rätt mysigt att låtsas ett tag. Drömma sig bort till något där allt är nytt och oväntat och man fortfarande är nyfiken. Spännande! I små doser och i fantasin, that is.

Länkkärlek.

Nej, jag har ingen att ge er. Jag ber om det istället. Fast inte till min blogg utan för mig att läsa. Det kallas väl inte ens länkkärlek då kanske?

Jag omformulerar mig: kan ni tipsa mig om bloggar att läsa? Jag har tröttnat på de flesta jag läser och många läser jag bara för att jag ogillar dem och måste ha koll på dem bara för det. Vet att några av er läser här av samma anledning (*vinkar till LD mfl*), men vilka bloggar är det ni gillar då? Vilka ska jag läsa? Jag tycker att alla tipsar om samma och antingen är de skittråkiga eller så läser jag dem redan eller så är de sjuhuhuuukt överskattade.

Jag letar små pärlor. Inte så kända, men välskrivna. Gärna med humor. Inte så ensidiga. Vettiga åsikter.

Hit me!

Lite bultar, lite fälgar, det var väl ingenting!

Men hörrni, jag har ju helt glömt bort att skryta om att jag bytte mitt första däck i lördags? På stora bilen, så det var rejäla däckskrällen som satt fast av bara fan. Jag nöjde mig ändå med ett eftersom "har man gjort ett har man gjort alla och resten får maken ta hand om" och det gick finfint.

Det var nämligen dags tyckte min man. Han tycker att om jag får punktering på en väg någonstans måste jag kunna byta däck. Pyttsan, tycker jag! Jag stiger väl bara ur bilen och låter någon förbipasserande göra det åt mig? Men däremot vill jag verkligen kunna byta däck ifall jag skulle få vara med i Amazing Race någon gång, så jag insåg ju också att det fanns någon nytta med det hela.

Ord kan verkligen inte beskriva hur mycket jag älskar det programmet. Ni som inte ser det, VARFÖR INTE?! Det är verkligen det absolut bästa programmet någonsin. Det är resor och tävling i ett, vilket i princip är mina två huvudintressen. Att tävla och att resa. Så är det riktiga människor med, människor att hata på/skratta åt/heja på/älska. Programmet har ALLT!

Jag har visst skrivit det här förut? Ja ja, nu var det ju att jag har bytt ett däck inlägget handlar om. Alltså: i helgen bytte jag mitt första däck. Det gick bra. Slut på meddelandet.

Lilla husmodern.

Å, vi har haft det så mysigt idag. Och det säger jag trots att jag städade utan uppehåll i fem timmar och ägnade en stor del av dagen åt att rota fram allt skräp under sängen. Hur mycket skit får det egentligen plats under en säng? Sjukt mycket bevisligen.

Men jag städade alltså, till julmusik så klart, och barnen har varit i lekpark/hos kompis/på kalas och nu har vi rent och fint och all tvätt är sorterad och jag har satt upp en ljusslinga som inte är julpynt för det vore ju fusk, men fint och stämningsfullt är det.

Nu vill jag se på Love Actually eftersom det är en av de bästa julfilmerna någonsin, men den har jag inte så istället lär det bli typ Ett päron till farsa firar jul på Netflix eller något.

Ett hett tips förresten: fisktacos. Gör egna tortillas, för det är mycket godare, och fyll med fisk kryddad med spiskummin, koriander, salt, chilikrydda mm, lök, sallad, tomat, riven ost och gräddfil och så lime. Mycket viktigt med lime till. Sen kan man ju slänga i vad man nu vill ha, men glöm inte limen. Ät och njut. Gärna färsk koriander till också, vilken jag i skrivande stund insåg att vi glömde på köksbänken.

När vi ändå är inne på mat; veckan som kommer ska vi äta följande:


Butter chicken med ris och naanbröd
Paj med chèvre/broccoli samt paj med broccoli/skinka till barnen
Quesadillas med bönröra
Rigatoni med paprikasås och parmesan och chili
Smördegsinbakad kycklingfilé med brieost, klyftpotatis
Pizza (på lördag, då jag är i Sthlm och Sthlm horse show, woop woop!)
Nachotallrik

Dåligt med fisk, men jag är lite trött på fisk för tillfället. Har ätit det rätt mycket på sistone och är framförallt trött på lax. Trist.

Äh, vet inte vad jag ska skriva.

Noa hade fotbollsmatch och vi köpte med hämtpizza på hemvägen och åt den framför en film. Supermysigt och lagom slappt, men vi köpte för lite så jag är fortfarande jättehungrig. Och vi har inget godis eller något gott och så kom jag på att imorgon måste jag storstäda hela huset. Pust.

Alltså jag är inte sur eller på dåligt humör, jag är bara hungrig. Och sötsugen. Och så undrar jag lite när Underbara Clara ska outa att hon är gravid igen?

Nej det undrar jag inte. Eller jo, det gör jag ju men det är inte som att jag går och funderar på det direkt. Just nu är jag upptagen av att sparka mig själv på smalbenet för att vi inte har något ätbart hemma.

Ibland suger det att bo på landet.

Mmm... polyester. Mm... polisonger.

Ser ni på Historieätarna? Jag såg både det första avsnittet på play igår och sen det andra när det sändes på ettan. Väldigt roande faktiskt, även om jag tycker att avsnitt ett var mer roande än avsnitt två. Och herregud, stackare! Burkskinka och tupphuvud. *ryser*

Men! Avsnitt två hade ju andra fördelar, om en säger. Som typ... Erik Haag. Eller ännu bättre: Erik Haag i sjuttiotalskläder. Trodde inte de fick sända porr så tidigt på kvällen?

Måste ändra mitt frikort här känner jag.

FLASH! Bildgooglade historieätarna och fick upp den här bilden istället. Om jag längtar till detta avsnitt? He he he. Ja.

(Och bara för att förtydliga: jag har inte glömt kvinnan i programmet, jag tycker att Lotta Lundgren är så jävla rolig. Hennes minspel och underfundiga kommentarer? Älskar dem! Erik kan gott hålla tyst lite och låta henne prata mer tycker jag. Han kan få vara ögongodis.)

Hej älskling, mötte hon honom med ett leende.

Jag tänkte att jag skulle fira in helgen ikväll och bjöd barnen på nötter och pepparkakor, tände ljus, stoppade in en saftig majskyckling och en vitlöksdoftande potatisgratäng i ugnen och väntade hem maken. Som kom hem, satte sig i soffan och sa "undrar vad jag ska beställa när jag går ut och äter ikväll?".

Ut? Och äta? När jag har skrubbat (nja), fejat (nja) och donat (jo) hela eftermiddagen?

Eftersom jag lekte femtiotalsfru kände jag mig lika kränkt som en sådan i en sekund när min femtiotalsfamiljeförsörjare meddelade att han inte tänkte äta middag hemma. Sen kom jag ihåg att han ju redan sagt till mig flera gånger att han skulle ut med jobbet ikväll, såatteh...

Det blev ju så klart middag med sås och tända ljus och det sedvanliga krånglet ändå så inget köksarbete gick om intet. Men ändå. Den där stunden när jag stod där med min förberedda middag och insåg att det inte alls skulle bli någon mysig middag ihop.

Fy katten för att ha varit gift med Don Draper helt enkelt.

Några saker jag hatar i mitt hem.

Jag tycker att det är kul att se folks hem. Verkligen! Jag gillar att se lösningar och idéer och få tips till mitt eget hem. Men när vi visar upp bilder på våra hem så är vi ju så jäkla duktiga på att skära bort just det där hörnet där allt skräp hamnar, eller så fotar vi så att fönstren med fula beslag inte syns och aldrig någonsin är det stökigt heller.

Trots det så vet jag att alla har saker de verkligen avskyr med sitt hem. För min del är det att vi bor i ett skitfult mexitegelhus, men förutom det finns det också ett gäng mindre saker att verkligen störa sig på. Här kommer de, utan inbördes ordning. Den osminkade (och ostädade sanningen):

Ett jävla pizzavalv? Vem vare som byggde? Det här är alltså det första man ser när man kommer in genom ytterdörren ni ser på bilden. Ett förskräckligt pizzavalv. Om ni tittar noga ser ni att det går el i det också, så det är inte bara att ta fram släggan och go crazy när man har fått nog på det. I såna fall hade det varit borta för länge sen. Och strukturen sen? Något slags låtsasgips? Jag blir galen!

Golvet sedan då? Ett slitet billigt laminatgolv från Ikea som ser smutsigt ut även när det är nytvättat. Obs, det är det ej på den här bilden. Golvet ligger från ytterdörren genom hallen och ut i hela köket. Det gör att vi inte kan ta bort det förrän vi har tagit bort pizzavalvet (för vi vill ju inte lägga nytt golv RUNT det där förskräckliga valvet) och det kan vi ju inte göra bara sådär på grund av elen. Katten på råttan och råttan på repet. Jag hatar detta golv till förbannelse. Jag vill ha ett ljusblåvitt schackrutigt linoleumgolv tack. Inte det här!

När vi ändå är inne i köket kan vi prata om det här hörnet. Det fula golvet, vår pappersåtervinning, katternas mat (som oftast ligger på golvet due to monstermajken), städgrejer och så den skitfula dörren ut till tvättstugan. Jag orkar inte ens säga något om det, så mycket hatar jag detta hörn.

Och så till sist då. La pièce de résistance ifall piècen var en skithög. Fåtöljen från helvetet.

Den här fåtöljen var en gång fin. Eller okej, rätt halvfin då. Den dög. Sedan gick överdraget sönder och vi insåg sist vi fick slita på det att det faktiskt inte går att tvätta en gång till. Så nu försöker vi dölja den smutsiga klädseln med en filt. Tror ni filten ligger på sin plats där den ska ligga? NEJ! Såhär ser fåtöljen nästan alltid ut och när jag är som tröttast på att gå och plocka och fixa och städa och tjata så ser jag denna lilla möbel som en manifestation av allt jag är trött på. Ibland funderar jag på att hälla lite tändvätska på den och se den brinna upp, men då skulle vi ha en sittplats för lite så vi behåller den. Än så länge.

Gud vad jag ska njuta när den där fåtöljen åker ut. Mitt galna skratt kommer höras över bygden. Fåtöljhelvete.

Jag kan ju inte vara ensam om att genuint hata vissa delar/saker i hemmet?

Hej bloggen. Hejdå bloggen.

Jag hinner inte blogga. För att:

Majken och jag sov till elva i morse efter ett snabbt blöjbyte/vällingsätande vid sjutiden. För hennes del alltså. Sedan sov vi till elva och vaknade lagom till lunch.

Och så har jag varit och ridit ikväll som vanligt. Åkte strax efter sju, tillbaka nu. Härligt och underbart, men tidskrävande.

Nu är det ju inte på grund av detta jag inte hinner blogga, utan för att jag av ovanstående anledningar bara har hunnit läsa halva min bok. Jag måste alltså fortsätta med detta genast. NU!

Så hejdå. Vi ses om 300 sidor!

"Hon har varit lite gnällig idag..."

Sa vikarien när jag hämtade Majken. Hon hade tydligen gnällt hela dagen och inte alls varit sig själv. När jag kom hem lyckades jag tempa henne till 39.2 innan hon vägrade termometern helt, så att hon var gnällig kanske inte var så konstigt.

Och jag blir rätt ledsen på att hon har fått gå omkring med feber hela dagen utan att någon har ringt mig. Hon kändes inte så varm så det var inte så konstigt att de kanske inte förstod att hon var sjuk (blossande kinder och glansiga ögon till trots), men om hon gnäller en hel dag när hon i vanliga fall är världens solstråle (om än en bitsk sådan)? Jag tycker det är dags att ringa mig då.

Sedan blir jag rätt ledsen när jag tänker på hur många föräldrar som blir arga och upprörda ifall personalen hade gjort just det i detta läge: ringt. För de ska inte behöva hämta barnen om de inte är jättesjuka. Har kräkts eller däckat av febern eller vad det nu kan vara.

Imorgon är det alltså vabb av febrigt litet monster och jag har köpt Elizabeth Georges senaste i pocketformat. 700 dryga sidor ska underhålla mig när en febrig liten kropp ska sitta tätt i knät och peka "där" och "den" och "ha" och "mera mera" hela dagen. Vi får väl se hur det blir.

Förhoppningsvis hinner jag läsa ut boken. Förhoppningsvis hinner jag sova när hon sover. Förhoppningsvis mår hon inte för dåligt lilla stumpan.

Sexistiska filmer. Eller vänta nu. Bara filmer.

Hur gör ni när ni ser på film? Jag gör det rätt sällan eftersom jag föredrar tv-serier, men då och då så ser jag ändå på någon populär rulle. He he, rulle. I alla fall så har jag insett att jag har mycket lättare att acceptera sexism när det är en manlig film. Ja, men lite sådär "de är ju ändå bara män, de kanske inte orkade tänka lite utöver specialeffekterna och bomberna och de snygga brudarna". Jaha, James Bond psykostalkar en snygg tjej, men liksom. Det är en Bondfilm. Vad kan man förvänta sig?

Dessutom tänker jag att tjejerna i dessa filmer liksom bara accepterar ett sunkigt ideal, de skapar det inte aktivt. Jo visst, din roll är bara vacker tjej/vackert lik/vackert barn/vacker mamma, men i och med att du inte har några repliker (i alla fall inga som räknas) är du liksom ungefär lika aktiv i att föra skiten vidare som den snygga (produktplacerade) klockan på hjältens arm. Kuttersmycke deluxe.

Det jag har svårare att svälja är filmer som är till för tjejer men som ändå trycker ner tjejer. Och killar för den  delen. När den ska vara på tjejernas sida, men lik förbannat står Katherine Heigl/Hilary Duff/Anne Hathaway/Keira Knightley och säger saker som att "kvinnor är ju faktiskt si... medan män är så..." och så tror man att det ska komma en scen där tjejen eh... inte är ett våp, men det kommer aldrig. Filmer som kunde ha varit roliga och smarta och mysiga som bara blir ännu ett platt fall för att man i fucking manus väljer att låta kvinnor säga skit om kvinnor. Man väljer att låta män låtsas att män är inkompetenta idioter. Det har jag svårare att svälja för då handlar det inte om att man inte orkar bryta mot en stereotyp, utan det handlar om att man via filmen medvetet och aktivt väljer att reproducera den.

Därför ser jag hellre att mina barn när de blir stora nog får se filmer där tjejer är lik eller snygga accessoarer (kommer aldrig vänja mig vid att det ska uttalas med k?) än där de har huvudrollen men säger så dumma saker att jag vill ha en skämskudde i storleken min rumpa för att slippa se. Det är lättare att tänka "det bara råkade bli så i den här filmen" och sedan väga upp med vettigare alternativ, än att låta dem sitta framför en romantisk saga som befäster könsroller och sunkiga könsfördomar tusen gånger mer än random disneyfilm någonsin gjort.

The story of my läkarbesök

Hur får man hjälp av läkare? Jag frågar helt uppriktigt, för mig lyssnar de inte på. Icke sa nicke!

Igår hade jag äntligen tid hos en läkare för denna svinjobbiga trötthet som jag dras med konstant. Jag har sökt hjälp för den tidigare, då lät det såhär: "Vi tar prover för sköldkörtel och lite annat, är det inte det så är det nog för att du har barn, tack och hej". Jag hade inga problem med sköldkörteln.

Så igår var det dags igen och läkaren konstaterade att jag var vid god vigör, hade bra blodtryck och var allmänt frisk. Och så skulle han beställa MASSOR av blodprov, men visade de inget så tänkte han lägga ner utredningen. "Då får du börja dricka kaffe helt enkelt". Va?

Jag försökte ta upp att det kanske är så att jag sover för lätt? Jag drömmer ju så vansinnigt mycket varje natt och vaknar aldrig utvilad, kanske det har med saken att göra? Först förstod han inte vad jag menade på grund av viss språklig barriär, men efter övertydliga uttal (sover så LÄTT, inte så DJUPT) och lite gestikulationer så fattade han. Typ. "Näe, ha ha ha, hur ska man kunna veta hur du sover hade du tänkt, det går ju inte, ha ha ha." Äh, nähe? Man kan inte göra någon slags mätning när jag sover eller något? Helt omöjligt? Okej...

Och så försökte jag fråga ifall det kanske kunde ha att göra med magen? Att jag har ibs (halvdiagnosticerad, eftersom läkaren jag var hos sist klämde lite och sa typ "tja, det är väl ibs då") och ofta mår riktigt dåligt. Kanske kan det påverka? "Nä, förstår du. Magen har inget med trötthet att göra. Så är det inte." Okej...

En halvtimme därinne och allt det resulterade i var "antingen någon brist eller så får du börja dricka kaffe, hej och tack". Jo, han hann också påpeka att jag ska vara nöjd med att jag ju faktiskt är frisk och inte lider av någon allvarlig sjukdom och det ÄR jag ju. Så klart. Men nu sökte jag hjälp, återigen, för att jag tycker att det är orimligt att en frisk 28-åring behöver sova ca 12-13 timmar per dygn för att känna sig levande.

Jag blir galen! Jag fattar att det är provocerande för läkare när människor har kommit in och vill ha den ena obskyra utredningen efter den andra efter att ha läst i Aftonbladet om någon dold sjukdom osv, men herregud! Något mer än de mest grundläggande blodproverna, är det för mycket att förvänta sig? Jag vet inte men jag blir så himla ledsen när ingen tar mig på allvar.

Dessutom hatar jag verkligen kaffe.

Senaste dagarna i bilder.

Lite humor. Den här bilden finns med här. Men vem har gjort den? 

Jag? Jag skulle väl aldrig...

Världens godaste bakelse. Killevippbakelse: kolagrädde, maräng och fylld med någon slags isig grädde. Vanvettigt god. Beroendeframkallande. Mycket, mycket mättande. 

Bästa godiset såhär i juletider: chokladtomtar! Smaklös choklad invirad i stanniolpapper, jag kan inte komma på något bättre. Den där känslan när man biter av en ordentlig bit? Älskar det! 

Denna unge gör precis som hon vill i detta hushåll. Vi ser på, ler och skakar på huvudet. Hon är ju så töööt! 

Okej, så jag kanske har tjuvstartat lite med julpyntet. 

Jag har i alla fall inte satt upp några adventljusstakar före jul!

Emmy har ritat ett självporträtt. Ifall hon har ärvt min/sin pappas/sin mormors/sin mosters/sin gammelmormors talang för att rida så är det här as good as it gets. Bildlektionerna på högstadiet var inte så kul för mig, om man säger så. 

Herregud november. Vi tänder ljus till varenda måltid, hur tråkig den än må vara, bara för att försöka få någon slags känsla av hemtrevnad och mys. Vidriga meningslösa månad.

Saker jag inte förstår mig på: "Det är ju principen..."

Principer. Fattar dem inte. Förstår mig inte på dem. Känner mig rätt så förvirrad inför hela konceptet.

Eller det är väl att hårdra det lite, självklart har väl jag också principer. Våga inte sätta upp en adventsljusstake före första advent till exempel. Eller det kanske är att vara traditionsbunden, inte principfast? Jag vet inte, SÅ förvirrad är jag av det.

Men när man i diskussioner till sist kommer till "det är själva principen" så känner jag bara att jag verkligen inte förstår. Detta uppstår oftast i diskussioner om till exempel att dricka alkohol ihop med barn, framförallt på julen. Det GÖR man ju bara inte, säger principen. Varför man inte gör det (så länge man inte blir berusad), det framgår inte. Mister principo har sagt det och då är det så det är.

Jag fattar inte.

Och jag hamnar alltid i hätska diskussioner eftersom i min värld så kan man debattera en sakfråga rätt ordentligt utan att vara minsta lilla osams för det, men folk tar så jäkla illa upp och blandar ihop sak och person och då slänger de ett "kan du inte förstå självklarheter så är det ju ingen idé att diskutera med dig" i ansiktet på mig och jag känner bara att nej, det är det väl inte då. För jag FÖRSTÅR inte?

Principer. Barn får inte svära och man ska berätta om otrohet direkt och fjortonåringar får inte sova med sina pojkvänner och alla dessa saker som det faktiskt finns argument för. Eller hur? Men ändå hamnar man i att det handlar om en princip helt enkelt och så tycker man att det ska duga.

Fan heller.

Julklappar, 2012 års edition.

Maken åkte iväg till Gustavsvik, äventyrsbadet om ni känner till det, imorse och köpte årskort till halva priset. Kö långt ut på parkeringen tydligen och halva Närke var där för att fynda.

Och det förstår jag. Årets julklapp ligger nu hemma hos oss och känns perfekt. Barnen älskar att åka till ett vanligt badhus, det stora äventyrsbadet älskar de liksom fem gånger mer. Minst. Vi också, men vi säger alltid nej till att åka dit för att det är så vanvettigt dyrt. Men nu, med årskort för halva priset, lär det bli det mesta helgnöjet under 2013.

Annars vet jag inte. Lite Roald Dahl-böcker till Noa, lite kläder, någon pyjamas och så...? Vad? Jag tror inte på att köpa saker bara för att, eller att överösa barnen med julklappar men det är ju våra julklappar de får, förutom några från de absolut närmsta. Annars är det vi som står för klapparna, de har ingen släkt som överöser dem med klappar eller så. Och jag vill att deras julklappar ska kännas genomtänkta, bli uppskattade och omtyckta men utan att vara onödiga. Samtidigt vill jag inte bara ge dem böcker och kläder för det är ju basvaror. Lika viktigt som mat och sovplats typ.

Våra barn leker inte med leksaker. Det försvårar saken. Egentligen skulle jag vilja ge dem en valp, har ni sett alla dessa klipp på youtube med barn som får en valp/kattunge och blir överlyckliga? Det vill jag ge mina barn. Den totala lyckan. Men vi ska ju inte ha en hund, så det faller ju bort.

Jag får köpa en ponny till dem helt enkelt. Jag ska bara vinna på lotto först.

16/11 2012

Dagen då min femåring skaffade twitter.

Följ henne om ni vill läsa djupheter som "mamma erknep" eller vad vi ska äta till middag. Helt sjukt säkerligen med en femåring med twitter, men jag tänker att det är bättre att hon tränar på att skriva där bara de som vill behöver läsa hennes funderingar, än att hon lånar min twitter och min facebook.

Idag är också dagen då jag vaknade med migränliknande huvudvärk som precis har lagt sig någorlunda. Jag har badat lavendelbad med kallt omslag på pannan och gurkor på ögonlocken, jag har överdoserat medicin, jag har inhalerat choklad och injicerat cola, jag har stapplat ut på promenad och jag har försökt tänka positiva tankar så att huvudvärken ska försvinna. Nu verkar den vara under kontroll och jag hoppas den inte kommer tillbaka för jag har ingen lust att tillbringa helgen i soffan helt däckad av smärta.

I ett försök att vila tog jag upp någon gammal bok som legat här hemma hur länge som helst och började läsa. Den handlar om en tjej som blev adopterad från Etiopien och växte upp i en hemsk familj. Det slår mig hur äcklad jag blir av människor som säger att deras favoritböcker är "hemska barndomsskildringar, ungefär som 'Pojken som kallades det'". Den boken är ju för övrigt så pinsamt dåligt skriven, men det spelar ju ingen roll tydligen. Så länge man kan vältra sig i människors vidriga uppväxter så.

Aja. Nu är det snart minimello, är sjukt pepp inför det! Får väl ge Emmy paddan så hon kan twittra. Sådan mor sådan dotter osv.

Storgråter

Nej, inte för att jag är deppig. Det känns lite bättre nu allt grått som november för med sig. För tillfället i alla fall.

Nej, jag gråter på grund av detta:




Hur fint? Les mis som film? HUR har jag missat detta?! Det är revolution, det är sång, det är gemenskap, det är Frankrike. Det är Les misérables och jag kan nu inte vänta tills den har premiär!

Eftersom jag ändå 1) har några läsare och 2) är skribent så tycker jag att någon tidning/företag/vem fan som helst kan se till att skicka mig premiärbiljetter. Snälla?

Inte sen sista Harry Potter-filmen har jag sett fram emot en biopremiär så här mycket. Can you hear the people sing?

Hatet som pyr.

Sverigedemokraterna alltså. Vet ni vilka reaktioner folk som röstar på SD har uppvisat efter de senaste dagarnas skandaler? Typ detta: "asså, vänstermediadrevet går, alla politiker gör något dumt ibland, tror ni ingen annan politiker har gjort bort sig förr eller, jävla pk-media, så orättvist att bara klaga på SD" osv osv osv in i absurdum.

Och jag hatar. Jag hatar jag hatar jag hatar. Det är det som stör mig mest tror jag, att de får mig att bli så vanvettigt hatisk. Jag inte bara hatar Sverigedemokrater i alla dess former, jag tappar liksom all distans. Jag menar, logiskt sett så fattar jag ju att många av deras anhängare är lågutbildade låginkomsttagare som behöver en syndabock när allt är skit och eftersom SD är skickliga på att manipulera verkligheten låter det de säger bra. Man kan säga att man värnar om skolmat och äldreomsorg och behöver inte ta rasistordet i sin mun. Jag vet det.

Men jag hatar ändå. Jag föraktar och ser ner på och skäms över att det finns människor som inte bara röstar på dessa sviniga små fascistäckel, utan också stöttar dem aktivt när de gör bort sig. Jag blir så jäkla arg.

Igår skrev jag på facebook om hur Sverigedemokraternas väljare självklart redan vet om att de är rasister och en dagisförälder tillika granne reagerade med att säga att jag drog alla över en kam, att det är orättvist att SD blir hånade och kritiserade så starkt. Och jag vet att jag borde reagera med något slagt socialt kompetent "ja, klart du har rätt att man kan nyansera bilden, men jag tycker...", men jag klarar inte det. Istället kör jag på till fullo med hur vidriga små rasister partiet består av och har säkert trampat på ett gäng ömma tår men jag känner att who cares? Jag klarar inte av det. Jag kan inte vara den större människan som ägnar sig åt att försöka argumentera och förklara, jag har bara lust att skrika att de är dumma i hela jävla huvudet, gå vidare och blunda för att dessa fascister sitter i riksdagen. Det är ju inte helt socialt smidigt att göra om man nu bor i ett smårasistiskt bibelbälte, men jag tänker good riddance. Faktiskt.

Så vill ni ha nyanserat, sakligt och duktigt, vänd er inte till mig. Däremot behöver ni, MÅSTE ni, läsa det här. Om ni inte redan har gjort det, så klart.

Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti.

För att muntra upp mig själv.

Tänker intensivt på julgodis just nu. Jag är inte alls mycket för kakor och bullar, så det blir bara det sedvanliga pepparkaksbaket, pepparkakshuset och så ett gäng lussebullar. Godis däremot. Godis!

Knäck och kola är en sån klassiker att de är det allra minsta. Sedan har maraboufudge tillkommit som en klassiker, och lakritskolan vi gjorde förra året får bara inte missas. I år tänkte jag nog tillföra saffranskola, vitchokladtryffel och polkagrisfudge. Jag gillar lite salt och smakrikt över för sött, så Rocky Road går till exempel bort och detsamma gör typ ischoklad och liknande.

Jo just ja, jag tänkte prova att göra saffransbiscotti i år också. Det låter väl gott? Mjuk pepparkaka, är det överskattat eller gott ändå?

Jag fokuserar allt på detta nu. Vill ni muntra upp mig, hit me med era absolut bästa recept. Dock helst åt knäck/kola-hållet än typ brända mandlar eller cognacfudge eller liknande. Deal?

Äpplet faller inte långt från trädet.

I måndags när vi åkte till gympan jag och Emmy så tittade hon ut genom bilfönstret och konstaterade att "det ser så himla mysigt ut i husen när de har tänt i fönstrena sådär". Eftersom det är en av mina favoritkänslor, tryggheten man känner när man ser upplysta hus i mörkret, höll jag så klart med. Sedan satt vi och pekade på hus som såg extra mysiga ut.

"Det ser nog mysigt ut hemma hos oss också, fast sen när man kommer in är det inte så mysigt för vi springer runt så mycket." Mmm... en idé kanske kunde vara att försöka satsa på myset lite mer då?

Detta mys. Det enda som håller mig uppe just nu är vetskapen om att jag kan tända ljus på kvällen, tända en brasa och längta till jul. Det enda som keeps me going (om än på en tredjedels fart) är tanken på att det snart är jul. Och sen kommer helvetesperioden nummer ett, januari till mars, och sen är det glatt att leva igen.

Och sen all skit som dyker upp? Vi har en pedofil som får sitta i morgon-tv och bre ut sig som småflickors underliv, vi har rasister i riksdagen och idioter som vägrar inse att de är rasister när bevisen fläks ut framför dem och vi har kvinnor som dör för att de inte får göra abort. Jag vill stoppa huvudet under täcket och inte behöva höra. Det går att hantera när det är ljust och glatt ute, inte när gatulyktorna behöver tändas redan klockan 12 på dagen för att det är så mörkt ute.

Ska göra knäck så fort det blir första advent. Det är något att se fram emot.

Min önskelista. Snälla läs. Snälla ge mig. Okej?

1. En solresa.
2. Alkohol i mängder.
3. Logan Echolls doppad i choklad, inslagen i staniolpapper och så klart naken.

Min kompis son ville följa mig på instagram. Jag nekade honom ca tjugosju gånger för att jag känner att det enda jag lägger upp där är olämpliga bilder. Eller inte bara, jag lägger upp lite bilder på mina barn också. Fast i bildtexten heter de typ "mongolid dvärg med drogproblem", så jag tror inte det är så lämpliga bilder ändå för barn.

Herregud, jag är så trött. Fikade med kompisar utan barn ikväll och de bara "man är ju trött efter man har varit barnvakt en helg, hur orkar du egentligen med tre barn?" och jag känner att eh, newsflash, jag gör ju inte det? Jag orkar verkligen inte just nu, hatar november och hatar att det ska med vantar och skit varje morgon.

Vill ni ha en allvarlig önskelista? Nej, det kanske ni inte vill men det får ni ändå. Här är saker jag skulle köpa pronto om jag hade pengar:

• Den micket micket fina soffa jag såg på blocket som nu självklart är såld. Lika bra det.
• Ett sideboard som kan stå under vår hylla i köket. Nu är det väldigt tomt och trist där. 
• Saker till att bygga om i huset så att ungarna kan få varsitt rum. Den lättnaden.
• Kläder.
• En säng som inte är så trasig att jag vaknar med fysisk smärta varje morgon.
• Jag skulle klippa mig också. Det är ingen sak, men vad fan. 
• Nya linser. Comes in handy, med tanke på att mina är sådär ett halvår gamla. Jag har alltså månadslinser. 
• Julklappar till barnen. 
• Nytt köksbord som inte är trasigt. 
• Ny tvättmaskin vars lucka inte är fastspikad temporärt. 
• Gigolo. Ska man ligga med dem? Är de motsvarigheten till hora? Jag vet inte. Jag orkar inte ligga med någon, men jag vill gärna ha någon som tar över mina uppgifter i hemmet, matar mig med choklad och masserar mig för noll i lön. Ska fan bli ett manligt geni som skriver och bara utnyttja människor och sen hyllas för att jag vågar berätta om det.

Nej men nu ska vi inte önska runt i ring längre. Det blev lite dålig stämning kanske? Mest av allt önskar jag mig så klart fred på jorden och friska barn. Man är ju en mönsterförälder som städar huset innan barnhämtning, tar med två kompisar till barnen hem och har middagen färdig med tända ljus på bordet när maken kommer hem. Obs! Jag var alltså allvarlig med det här sista. Sån superförälder är jag idag. 

Älskade små hus.

Jag tycker att det är rätt jobbigt att vi har köpt hus. För då går jag inte längre och väntar och längtar och drömmer om det där perfekta huset. Jag går inte på husvisningar och jag får inte pirr i magen så fort jag går in på hemnet.

Jag älskar hus. ÄLSKAR hus. När jag åker på en landsväg sitter jag alltid och spanar på husen. Tänker att de är fina, fula, har potential, har mördats av ägare med dålig smak, är vackra men ligger i typ Finspång, avundas ägare, avundas inte ägare och så vidare i all evinnerlighet.

Att titta på hus ger mig så himla mycket. Jag kanske borde ha blivit mäklare? Fått arbeta med att se hus och marknadsföra deras fördelar. Det kanske hade varit något?

Jag har några drömhus som faktiskt finns i verkliga livet. Ett ligger precis här intill och är ett drömhus mest för läget (helt enskild väg men ändå med grannar, paddock och hagar och stall), ett är så vanvettigt vackert att jag dånar (men ligger intill en stor väg) och ett, eller flera rättare sagt, är otroligt fina men så dyra att jag inte skulle få råd även om jag sålde min egen och mina barns njurar inklusive barnen de sitter i. Typ så.

Nu ska jag inte klaga för mycket. Vi har ju köpt ett hus, jag sitter inte och vantrivs i en lägenhet och längtar och väntar. Det är bara det att, tja, att leta hus var bland det bästa jag visste. Och nu gör vi det inte längre.

Blackout på coop.

När vi handlar mat försöker vi vara lite nyttiga, lite etiska och lite vego. I korta ordalag så har vi tre ord vi försöker tänka på när vi handlar mat:

Nyttigt
Hemlagat
Politiskt korrekt

Ja, alltså med politiskt korrekt så menar jag att vi helst inte köper ledsna grisar och sådär. Vi är förvisso inte helt konsekventa heller eftersom vi köper vanlig (färsk) kycklingfilé, men å andra sidan hatar jag fåglar så de kan gott ha det illa. Skojar bara. Eller?

Idag skulle jag in på coop precis innan hämtning från förskolan och stod där mitt i affären och fick psykbryt. Det enda, och då menar jag ENDA som flög genom mitt huvud när jag tänkte på vad vi skulle äta var "kattmat". Kattmat?

Så jag irrade omkring där och var nära att i förvirringen köpa fläskfilé späckad med fett. Fläskfile?! Äter nästan hellre kattmat. Sen slängde jag tillbaka den och irrade omkring lite till och när jag kom ut vågade jag knappt titta i påsen för att se vad jag köpt.

Va? Vad hände här? Chips på en måndag? Vad ska vi med en stor burk russin till? Hur tänkte jag där?

Till slut blev middagen alltså vegeschnitzel, pommes och sås. Eh ja. Pommesen är onyttiga och innehåller transfetter, såsen baserades på någon smaksatt crème fraiche och vegeschnitzeln är gjord på soja (aja baja) och tillverkaren är från Israel (aja baja deluxe) så det här med att försöka köpa vettig mat kändes ju som ett rätt misslyckat kapitel idag. Varken nyttigt, hemlagat eller politiskt korrekt.

Å andra sidan köpte jag inte en mobbad liten muslimhatande fetknoppsgris från Danmark för 49.90 kr/kg, jag får väl nöja mig med det.

Säger upp mig från föräldraskapet.

Jag har nyss lämnat in en artikel till Föräldrar&Barn, en artikel som handlar om att skriva offentligt om sina barn. En ledtråd: typ alla jag pratat med är emot det. Så därför tänker jag föregå med gott exempel och inte skriva att mina ungar är små jävla monster idag som gör allt för att göra mig galen. Självklart är de små änglar som aldrig någonsin ger mig rynkor eller grå hår.

Helt utan anledning har jag alltså lust att säga upp föräldraskapet idag. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill flytta hemifrån och vara en 28-åring som precis börjat plugga, är singel och fri och BARNLÖS. Just ikväll känns det så lockande att jag nästan gråter vid tanken på det.

Detta jäkla novembergråa mörker tar knäcken på mig och oss. På mig framförallt. Jag tänkte just "jävla mongo" om mitt barn som var helt oresonligt. Jag vill inte. Jag är så jävla trött. Särskilt när det är allt sånt som bara måste göras. Och det är så mycket jobbigt som jag inte kan eller vill skriva om här oavsett vad experter säger eller tycker, men det sliter.

Det bästa för folkhälsan vore betalda nannies till alla föräldrar, ledigt från jobbet och gratis hämtmat under hela november. Bara stanna i sängen, se på film och slappa.

Så himla himla trött på att vara förälder just ikväll.

Skogen och jag.

Ibland, när jag behöver styrka, så går jag ut i skogen och kramar ett träd eller lägger kinden mot en sten och så känner jag deras lugn i mig och nä, jag skojar bara så klart. Ha ha ha, gud vad jag är rolig.

Men ibland när jag vill plocka svamp eller leta mossa till julpynt eller vill ha något fint ris av något slag så tar jag mig med något barn och ger mig ut i skogen och varje gång inser jag hur ytterst onaturligt det är för mig. Det är inte det att jag vantrivs i skogen, jag känner mig bara så vilse. I bildlig bemärkelse.

Idag skulle vi samla tallkottar och jag körde runt lite planlöst, svängde in på en väg och drog med mig Emmy in i skogen och hittade bara granar. Jag vet inte var det finns tallar häromkring? Hur hittar man tallar? När vi skulle plocka svamp tidigare i höstas hittade jag ett tjugotal kantareller för jag fattar inte var man ska leta? Finns det stigar man ska följa eller ska man traska runt där över omkullfallna träd och bara hoppas på tur?

Det känns så jäkla konstigt för mig när jag är i skogen. Jag gillar det när jag är där och jag är väldigt förtjust i idén av att vara en förälder som drar med barnen ut i skogen, men det blir bara fel och dåligt när jag väl försöker. Vi trampar i vatten och jag hittar inte det jag letar efter och blåbären är omogna eller övermogna och jag gillar inte lingon och det blir liksom aldrig sådär som jag tänkte mig i förväg.

Idag lyckades vi dock hitta mängder av mossa så jag var nöjd och glad ändå (nej, jag slet inte upp fin mossa som växt på ett berg i sekel, utan sån där tjock gräsmattemossa som växer värre än ogräs och som växt över såväl vägskyltar som gamla trädstockar) och det var tyst och lugnt i skogen och vi hade en fin stund. Men det var nog mest slumpen tror jag, för skogen och jag? Inte en match made in heaven.

Ljuva jul!

Jag drömde att vi firade jul i min mormors hus (hon har inget hus) och att vi alla var där nere (detta fiktiva hus låg tydligen i skåne) en hel vecka innan julafton. Vi bakade lussekatter, kokade knäck och en kväll gick jag och lade mig i soffan i en enorm sal som var julpyntad från golv till tak. Där låg jag och kurade under ett täcke och åt knäck och såg på en gammal svartvit julfilm samtidigt som stora flingor föll utanför fönstret.

Idyllen people! Idyllen!

Det är bland det tråkigaste med att bo i ett platt sjuttiotalshus. Det finns liksom ingen finess eller vackert med själva huset. Vi har en kamin, men vi ser inte elden i den. Vi har visserligen vackra pardörrar, men fullt av tråkiga laminatgolv, raka hörn och huset i sig har ingen själ. Jag längtar lite efter att fira i ett äldre hus eller en liten stuga i fjällen för den delen.

Men i år blir det som vanligt firande hemma hos oss och jag ska göra mitt bästa, som vanligt, för att huset ska kännas juligt och vackert ändå. Snö eller ej. Vackra knarrande golv eller ej. Man får jobba med det man har helt enkelt och vissa av oss får jobba lite hårdare bara.

Det är frost överallt ute idag, så jag lyssnar på julmusik när jag jobbar. Ja, det är egentligen fusk. Men jag tänker att de sista åren har ibland julkänslan överskuggats av en vilja att hinna med allt, så det är bäst att passa på när jag får chansen att njuta och längta.

Det finns säkert någon djupt liggande psykologisk orsak till varför jag tokälskar julen så mycket. Det skiter väl jag i. Jag är nöjd så länge det blir jul en gång per år, vilket väl inte är hotat än på länge. Ja, om man inte tror sverigedemokraternas rant om att snart tar islamövervärldenmendetfårmanvälintesägaidethärlandet. Jag ska önska mig lite hjärnceller till dem av tomten.

Lite skevt.

Vi brukar köra en "vad har varit bäst med din dag?" runt matbordet på kvällarna. Barnen berättar om saker som hänt på skola/förskola och maken berättar om någon jobbgrej eller liknande.

Jag? Eh..

Idag svarade jag "jag upptäckte att det finns två säsonger av Amazing Race Australia som jag inte sett".

Är det inte sorgligt så säg?

Hej papparättsrörelsen, ni är äckliga idioter.

Åhå, klart man som pappa vill ha rätt till sitt barn. Jodå, klart man som mamma vill ha rätt till sitt barn. Kan vi inte prova något nytt i Sverige dock? Det här med, wait for it, BARNENS rätt? Att slippa dåliga föräldrar eller rätten att bara ha en förälder, den lämpliga, eller att ha båda sina föräldrar. BARNENS!

Här är det absolut mest störda argumentet jag någonsin hört i frågor om pappors RÄTT till sina barn:

"Jo men asså, bara för att en man har slagit mamman och misshandlat henne betyder ju det inte att han är en dålig pappa."

Jo. Jo, precis exakt det betyder det. Det finns ingen omskrivning eller försköning som kan förändra faktumet att man är en jättedålig pappa om man misshandlat barnets mamma. Det är inte en separation av roller som håller, man kan inte vara en värdelös partner men en jättebra pappa. Det hänger ihop.

För barn är det otroligt otäckt här i världen rätt ofta. Ju mindre man är desto läskigare, men nog katten kan det vara ruskigt för större barn också. Tryggheten man har då är föräldrarna. Om en förälder då kränker och slår den andra föräldern? Jag tror att de flesta, förutom de som säger dumheterna ovan, kan räkna ut att det inte finns särskilt mycket trygghet kvar när man ser pappa smälla till mamma för att hon inte gjorde som han tyckte var bäst.

Men det struntar vi i idag. För barn ska åka till sina pappor även om de inte vill, för det har pappan minsann rätt till. Det sa en domstol. Och om mamman vägrar så är det hon som straffas, för barnens bästa behöver ingen tänka på.

Barnens rätt till fungerande och bra föräldrar handlar självklart inte bara om pappor. Nu råkar ju papparättsrörelsen vara svin som är antifeminister och kvinnohatare, men det kan ni läsa mer om här.

Barnens rätt till fungerande och bra föräldrar handlar också om att faktiskt få flytta ifrån sina föräldrar, sin mamma eller vem som nu tar hand om barnet. Om att få rätt till att bo med fungerande människor. Om att ha rätten till en barndom som inte är förstörd av drogmissbruk, misshandel eller övergrepp.

Alltid när jag diskuterar anmälningar till socialtjänsten så kommer samma argument upp "men de kommer att ta barnen ifrån föräldrarna och det är så elakt!". Jo, men 1) Det händer snarare för sällan än för ofta och 2) Det är mycket riktigt elakt mot föräldrarna, de upplever det i alla fall så, men det ska vara BARNENS intresse som står i centrum.

Men det är det ju inte idag. Det kan omöjligt vara barnens intresse i centrum när de efter år i familjehem måste lämna sina föräldrar för att bo med sina biologiska "föräldrar", som nu har bättrat sig. Det är omöjligt barnens intresse i centrum när de biologiska föräldrarna kan komma och gå i barnens liv och lova och bryta löften och spela på barnets kärlek och vilja att göra rätt. Det är inte barnens intresse i centrum, det är föräldrarnas. Eller så lider vi fortfarande av någon slags vanföreställning om att de föräldrar man delar dna med automatiskt är bättre för en, oavsett vad de utsätter en för.

Vi har haft långt gångna funderingar på att bli familjehem. Men jag tror inte att vi skulle klara av det när systemet fortfarande ser ut som det gör. Jag tror inte att jag skulle klara av att se barn behöva återvända till föräldrar som fortfarande inte klarar av föräldraskapet, bara för att de i dagens system ska premieras för att de lyckats avla fram ett litet barn. Jag får ont i magen när jag tänker på det och med den inställningen kan man nog inte bli familjehem idag. Tyvärr.

Och ja, det är väl självklart att barnen fortfarande älskar sina föräldrar. Man gör det som barn. Precis som att kidnappningsoffer kan börja älska sin förövare. Det innebär inte att den känslan ska styra över hur deras liv blir framöver.

(Att det förekommit övergrepp i familjehem är självklart så vansinnigt vidrigt att det inte finns ord för det. Men det är inte ett argument för att färre barn ska flytta ifrån sina skadliga familjeförhållanden.)

Nämen den här dan var ju kuken.

Tycker ni om att köra bil? Det gör INTE jag. Jag avskyr det. Så när jag körde till Norrköping i morse var det jobbigt i sig, men att köra hela vägen med solen rakt i ögonen så att jag inte såg varesig skyltar eller vägen? Vanvettigt hemskt. Jag var faktiskt rädd på riktigt eftersom jag tycker det är obehagligt med små okända vägar och med dålig sikt dessutom? Hemskt. Sen skulle jag navigera i Norrköping och de har spårvagnar där och allt var kaos och skit. Och sen på hemvägen hamnade jag bakom två timmerlastbilar och kunde inte köra om på hela tiden. Kul.

Tycker ni om att gå på jobbintervjuer? Det gör jag. Herregud, en 80-talist som får chansen att tala om sig själv i en timme eller så? Klart jag älskar det! Dagens intervju däremot, fy katten. En halvtimme med åtta frågor och sen var det tack och hej och jag gick därifrån utan att ha fått fram en enda bra grej med mig själv kändes det som. Jag som i vanliga fall känner mig som fisken i vattnet på intervjuer kände mig nu som en gädda på torra land. Inte blev det bättre av att jobbet dessutom lät ännu roligare när de beskrev det än vad jag tidigare trott. Yay.

Så efter den här dagen så tänkte jag att det skulle bli härligt att åka till stallet för en ridlektion. Jag tänkte att jag ju faktiskt älskar att rida och att ett pass på hästryggen skulle få mig piggare och gladare. Så tänkte jag.

Sen gick jag in i ridhuset med min fina lilla häst och han blev livrädd för en jacka som ramlade ner från hängaren, svängde runt och smällde till med en rejäl spark in i väggen. Och blev halt. Så jag fick snällt gå tillbaka med honom till stallet och sen sitta och titta på när de andra red.

Jo, jag vet. Jag är väldigt tacksam för att hans megaspark inte träffade mig i huvudet eller så. Jag hade tur. Jag känner ändå lite såhär just nu:

Denna huvudvärk alltså.

Den dödar mig. Nästan. Jag får ibland såna här perioder då ingenting jag gör kan lätta på hjärnbandet (pun intended) och jag kommer alltid så långt att jag tänker att jag ska söka vård för det och då, innan jag hinner få en tid, släpper det. Lika bra det eftersom det tar ca 2 månader att få en tid på min vårdcentral. Heja Sverige osv.

Dessutom vet jag att det är kopplat till ryggen. Eftersom jag har så ont på höger ryggsida att jag inte kan springa längre, får ont hela tiden jag rör mig snabbare än en snigel och dessutom har ont när jag ska sova. Det behövs ju inte någon kärnfysiker för att lista ut varifrån huvudvärken kommer, om man säger så. Naprapat nästa. Sjukgymnast nästa. Jag ska bara få tid. Och råd.

Men nu till något HELT annat!

Klanen Schulman ändå? Nu ifrågasätter Calle Schulman och hans fru Anitha en sak som Margret Atladottir sa i en intervju, nämligen att på en sträcka av 200 meter ropade 5 olika män något till henne. Och Schulmans bara "neeej, du ljuuuger!". Varför? Nej, det kan ju bara inte stämma. Tycker de. Varför? Jag vet verkligen inte. För att de inte varit med om det?

Eller för att de är för fula för att någon ska ha ropat något efter dem. Nej, det var dumt. Men alltså, ändå. Det är väl knappast ovanligt att folk ropar saker efter tjejer på gatan? Det är väl, tyvärr, sjuhuhuukt vanligt? Jag är en tjock trebarnsmamma och får höra saker ideligen. Margret Atladottir är ung, het och halvkänd. Troligt att det är en överdrift med fem män?

Äh, jag känner att jag hamnat i träsket "bara man är tillräckligt snygg blir man minsann ropad efter", som i mellanstadiet när man VILLE att killarna i klassen skulle tafsa på en för att det betydde att man var åtråvärd. Det var inte dit jag ville. Min huvudvärk gör att jag inte kan formulera något bättre än det här:

Nej Schulmans, det är inte ovanligt.
Margit Atladottir äger.

Godnatt.

I bilen lär sig barnen alla svordomar.

Okej, det KAN vara så att jag är på lite extra dåligt humör idag eftersom jag har en enveten huvudvärk som hållt i sig i två veckor nu. Och kanske har det faktum att Emmy kräktes på förskolan så att jag fick komma och hämta henne något med saken att göra också.

Men.

Varför är folk såna jäkla idioter i trafiken? Fotgängare som cyklister som bilister.

Nej. Om du inte har reflex och sedan slänger dig ut på ett övergångsställe är du inte särskilt smart. Jag har inte mörkersyn som en katt. Jag ser dig inte. Nog för att du kan förtjäna några brutna ben om du inte fattar vad en reflex är till för, men jag har ingen lust att få ditt liv på mitt samvete så skaffa reflex!!

Hörru cyklisten. Du har inte företräde på övergångsställen eftersom du... wait for it... inte är en fotgängare utan faktiskt framför ett fordon. Du kan inte bara köra rakt ut. Jäkla ärkepucko.

Åh du lilla kille med mobilen i handen i bilen framför mig. När rödljuset slår om till gult: börja gasa! Vet du hur många rödljus det är i Örebro? Ca fem gånger fler än i alla andra städer. Här måste du börja gasa på gult för att inte stå på rött en timme i rusningstrafik. Om du inte gör det kommer du fastna på vartenda rödljus framöver och de är många. MÅNGA! Gasa!

Sen ska vi inte ens börja ta diskussionen om folk på mataffärer som inte fattar hur man handlar/står i kö/betalar/whatever.

Jag har så jäkla ont i huvudet.

I was not made for this.

Det här med att bli bedömd så tydligt och rakt varje gång man jobbar, det är "lite" slitigt för en som jag. Ni vet, en sån som går omkring och tänker att alla tycker att hon är värdelös och att de bara inte brytt sig om att berätta det än.

Det gör att det blir lite haltande med faktureringen ibland. Som nu senast då jag för några veckor sedan lämnade in en artikel till Föräldrar&Barn och sedan hörde... ingenting. Alls. Tystnad.

I mitt huvud är detta = "Åh nej, de hatar artikeln! De orkar inte höra av sig och säga det för den är SÅ dålig att det inte är värt att ens försöka få den rätt igen. De vill bara slänga den och inte betala."

Så tvingade min man mig att kontakta dem för att fråga om vart jag skulle ställa fakturan (de har bytt ägare sen jag skrev för dem sist) och jag tog mod till mig.

Verkligheten var då detta: "Oj, men då har jag bara glömt att svara dig, förlåt för det. Jag tyckte om din text och hade inga synpunkter. Skicka fakturan till mig på..."

Man kan ju tycka att det är dumt att gå omkring med SAMMA farhågor VARENDA gång jag lämnat in en text. Det tycker jag också. Det är rätt slitigt faktiskt. 

Kan jag därmed bestämma mig för att låta bli att oroa mig? Nej. 

Ibland alltså. Ibland är tanken på ett arbete vid ett löpande band väldigt lockande. 

Att inte fler föräldrar är alkoholister?

När man har lagat mat och badat barn och städat och plockat och fixat och donat, skakat välling och bytt blöja och läst saga och borstat tänder och sagt nej, du skulle ha ätit din kvällsmat, nej du får inget mer att äta nu okej bara en banan då och stoppat om och gett godnattkram och godnattpuss och hämtat katt som det bara MÅSTE sovas med och letat saga till nästa barn och borstat tänder och läst saga och man har ont i huvudet och så mitt i att barn nummer två ropar åt barn nummer ett att han ska vara tyst så att barn nummer ett som är trött och ledsen börjar gråta, mitt i det hör man hur barn nummer tre som man trodde sov för länge sen ropar Pappa, mamma, titta, heja, då. DÅ!

Då är det väldigt frestande att hälla upp ett stort glas vin, sätta på sig hörlurar och strunta i allt kaos.

Men det gör man inte. Jag gör inte det i alla fall, för jag är livrädd för att bli alkoholist och kan därför aldrig någonsin ta ett glas vin för att slappna av, unna mig, jag behöver osv. Aldrig.

Men de som kan göra det. Jag förstår om de gör det. Lätt.

God morgon!

Idag har jag lust att göra två saker:

1) Konsumera. Kläder, möbler, vad som helst egentligen. Jag vill köpa något. Helst ett köksbord och färg till att måla om våra köksstolar, men en tröja eller en ny tv (!) fungerar egentligen lika bra.

Försvåras av: vi har inga pengar.

2) Rensa och sortera. Vi har ett förråd ute i vår utbyggnad där vi egentligen bara ställde osorterade lådor när vi flyttade in. Vi packade upp allt vi behövde och struntade i resten. Nu skulle jag vilja gå igenom alla lådor med skarvsladdar och gamla cd-skivor och teckningar och sortera upp. Slänga det som inte behöver vara kvar. Lägga i lådor, märka, ställa upp på vinden. Ha koll.

Försvåras av: Jag är den enda som vill göra detta och jag kan inte göra det själv eftersom det står stora tunga saker ivägen för många hyllor. Dessutom har vi tre barn som gärna inte hjälper till, om man säger så.

Så tja. Vi får väl se vad dagen har i sitt sköte (äckligt uttryck ändå) helt enkelt.

Kanske inte den roligaste dagen?

I morse hjälpte jag barnen städa deras rum. Jag har fortfarande inte kommit över det traumat, så nu går vi vidare till nästa ämne för dagen:
'
Lekplatser alltså, gud vad jag hatar dem. Nu har vi ju sällan anledning att besöka dem eftersom vi köpte hus mycket av anledningen att barnen ska kunna leka själva ute i trädgården, men ibland utsätts vi ändå för dessa helveteshål.

Som idag. Jag tänkte att vi skulle vara snälla mot barnen och låta dem åka linbana och gunga och klättra i stadsparkens lekplats och de var jättglada. Jag var helt okej glad, tills vi kom fram. För då kom jag ihåg hur sandigt, kallt och tråkigt det är i en lekpark. "Klä dig bättre då", kanske ni säger. Men det GÅR inte. Lekparker är konstruerade så att föräldrar ska frysa. Det är en naturlag. Enda alternativet är att dra på sig någon slags bävernylonoverall och eftersom jag de facto slutade suga på tummen, bajsa i blöja och tala orent för sådär 25 år sedan känner jag inte att en overall är aktuell.

Enda roliga med lekparksbesöket var när Majken ramlade ner i ett hål med rumpan före och vek sig som en fickkniv i fallet. Alltså, det var ju inte kul när det hände så klart. Men efter ungefär tjugo sekunder, när hon hade sopat av sig sanden och glatt ropat "ramlar!", då var det väldigt kul.

Sen åkte vi till morfars minneslund och tände ljus och grät och nu sitter jag i soffan och har fräst "KAN NI LÅTA MIG VARA IFRED I NÅGRA MINUTER????!!!!" till barnen. Vilket de inte kan. Big surprise.

Alltså, dagen har inte varit dålig. Det har den faktiskt inte. Det har varit en typisk småputtrig, mysig, slapp och lugn söndag bara. På en lördag. Men så vidare ROLIGT, det kan jag ju inte påstå att jag har haft idag ändå.

10 år. Helt otroligt ändå.

Tio år ihop har alltid varit någon slags magisk gräns för mig. Tio år! För de som har varit ihop i 15, 20, 40 år är ju tio år så klart ingenting, men för mig? Jättestort.

Jag tror jag har berättat hur vi träffades förut. Fest hemma hos mitt ex och hela den grejen. Men jag vet inte om jag berättat om hur jag pratade med mamma någon gång innan jul, det vill säga bara någon månad efter att vi blivit ihop, och planerade hur jag skulle fira kommande jular ihop med min då nyblivna pojkvän.

- Men snälla Ellen, sa hon. Du tror väl ändå inte att ni kommer vara ihop för all framtid? Du är ju bara 18 år.

Och jag vet att jag sa att sånt bara vet man. Jag vet att jag tänkte att hon ändå inte kommer förstå. Vet man så vet man ju.

Nåja, såhär tio år senare inser jag ju att det kanske inte bara handlar om att veta. Den andra måste vara med på det också. Man måste klara av allt möjligt som man kanske inte var beredd på. Man ska lyckas fortsätta vara kära trots all vardagstristess och småbarnsgegg och prövningar livet kommer med. Det är inte alltid den där magkänslan räcker till. Även om man vet kan det ju gå fel.

Men nog stämde magkänslan i vårt fall. Det jag visste då, efter en månad eller så ihop, det vet jag nu också. Klart att vi hör ihop. Det bara är så. Det är han och jag och det är vi ihop och har det fungerat bra i tio år så hoppas jag att det ska göra det framöver också. Att magkänslan inte ändras, att det fortsätter såhär.

Nu kan jag ju inte se in i framtiden, men jag kan se tillbaka på ett helt decennium(!) ihop med en och samma man och jag är glad för varenda dag.

(Här vore det ju jättefint med en bild på oss två ihop från när vi träffades, men vi har inga? Jag hittar inga bilder på oss, trots att vi reste till Paris och allt. Istället får en några år gammal bild duga bra.)

Om att bo i gnällbältet.

Nej, folk gnäller inte här i Örebro. Det är inte så man pratar här och det är så töntigt med utomstående som drar till med ett "deet går aaaaldri" med gnällröst när riktiga Örebroare inte pratar så. Faktiskt.

Däremot säger man i istället för e. VARFÖR? Jävla puckon är vad de är, di infödda, som inte kan förstå skillnaden på i och e. Jäkla puckon är alltså också mina barn, för nu när Emmy läser för fullt (hon är i det där stadiet då hon försöker läsa på skyltar vi åker förbi osv) så märker jag hur ofta hon säger i istället för e. För att inte tala om när hon skriver. Noa verkar inte ha hamnat i den fällan, han kanske har bättre språköra eller så står han emot Örebroarnas galenskap bättre. Han säger i alla fall inte himma istället för hemma.

Dock säger båda barnen "gö" istället för "göra". "Vad ska vi gö?" Är det också dialektalt, eller är det en förkortning som barn av idag gör för att de är för lata för att säga hela ordet?

I istället för e. Så dumt att man baxnar. Att säga tröck istället för tryckte däremot, helt vettigt!

/sörmlänning_84

Dagens jobb

Idag redigerar jag bilder från Budapestresan. Jag skriver ett resereportage om vår weekend till Icakuriren och då ingår bilder. Jag är ingen fotograf, så det här är det jag varit mest nervös för under hela tiden. När vi var där nere så tog jag ca 20-30 bilder på varje sak jag ville fota, så att något blev bra. Jag svor över att jag inte fick till inställningarna på kameran rätt, jag kämpade med att komma på bra bildkompositioner och jag sitter nu och går igenom bilderna och tänker att ja, jo. Det funkar. Faktiskt.

Det är säkert utmanande och utvecklande att säga ja till något man känner att man inte riktigt hanterar. Det finns säkert en livsläxa någonstans i det. Tacka ja till något som känns läskigt varje dag, eller något liknande.

Men mest tänker jag att jag inte vill begränsa mig när jag ska sälja reportage och då ingår bildmaterial i många jobb. Så jag kämpar på. Det går framåt. Men jag skulle ju inte tacka nej till en fotokurs eller två heller.

                            Széchenyibadet runt klockan halv åtta på kvällen en lördag i slutet av oktober.

En specifik företeelse för vilken jag hyser ringa uppskattning.

Det både fascinerar och irriterar mig när någon skriver en lång text så späckad med fackord, invecklade meningar och fina omskrivningar att en normalbegåvad människa måste läsa texten fem gånger för att förstå vad det står, och denne någon sedan inbillar sig att det betyder att hen är bra på att skriva?

Bra på att skriva är du när du kan ta det mest invecklade och krångliga och få det att bli lättfattligt, eller åtminstone förståeligt, för de som saknar förförståelsen. Bra på att skriva är du om du med hjälp av språket kan skapa en känsla utan att tappa bort dig i fina metaforer och stilfigurer som mest finns där för syns skull. Bra på att skriva kan du vara genom att skriva korta korta meningar, eller böcker fyllda med enbart satsradningar för den delen, men inte bara för att du kan lägga ihop avancerade ord till en korrekt grammatisk mening.

Det är oftast killen med portfölj och fett hår som sitter längst fram på alla föreläsningar och stör föreläsaren med sina observationer som sedan lägger sig till med ovanan att använda varje term han någonsin lärt sig i de allra enklaste texterna, enbart för att visa att han kan dem. Vill man vara en sån person?

Under alla dessa lager av språklig och terminologisk förvirring finns sen sällan något som inte hade gått att sammanfatta på en tiondel av textmängden. Säga samma sak fast utan finesserna och krusidullerna och de fina extravaganserna. Jag pratar inte om att inte få smycka språket, utan om att inte gömma en väldigt skral åsikt/kunskap bakom väldigt många stora ord. Eller visst, det får man väl göra om man vill. Go for it. Men då kanske man också får ta att man inte uppfattas som någon som har ett intresse av att folk ska läsa det man skriver heller.

(Jo, visst. Jag hade ju kunnat skriva "Jag stör mig på när folk skriver för invecklade texter. Det är inte att skriva bra. Det är att skriva dåligt. Skriv så folk kan läsa." men nån måtta får det ju ändå vara)