onsdag 24 februari 2016

Februari.

Häromdagen cyklade jag hem med Majken från förskolan. Det var sådär soligt som det börjar bli framåt mars: kallt men ljust och med förhoppning om vår. Så mötte jag en annan cyklist och våra blickar möttes och hon såg så uppgiven ut. Och all den där spirande vårkänslan som hade börjat rota sig, den bara försvann. För hon var så uppgiven och det var som att hon sa "jaja, var glad över att isen spricker och kvällarna blir ljusare, men snart blir det mörkt och eländigt igen".

Jag klarar inte av att det bara går runt och runt hela tiden. Det blir ju aldrig bättre. Mitt liv kommer aldrig bli ett stort äventyr med långa perioder utomlands. Jag kommer aldrig bli vacker, strålande och känd. Och det är inte så att jag kanske har trott det heller, men helt plötsligt är man 32 och allt går bara om och om igen. Det går ju inte att undvika vintrar om vi inte flyttar utomlands, och det kan vi inte göra av olika anledningar. Jag kan inte säga upp mig från det här ekorrhjulet, det är inte ens så att jag kanske vill det. Jag vill bara... inte ha sån förutsägbarhet? Känna att det finns möjlighet till äventyr? Inte behöva fasa för nästa vinter och nästa dåliga period. Det är för mycket som är för likadant, på det dåliga sättet. Inte fredagsmys eller lördagsmorgnar. Inte kanske vardagskvällarna heller för den delen. Mest att årstiderna kommer och går och även om jag längtar efter våren så det gör ont så orkar jag inte med en vinter till.

Det säger jag varje år.

Men det är ändå sant.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Åh Ellen. Så himla klockrent, du sätter fingret på min känsla exakt! Jag vet inte heller hur jag ska stå ut ännu en vinter, och jag bor dessutom i Luleå och här kommer nästa vinter hur snart som helst känns det som.

Min sambo bara "men säg bara vad du vill att vi gör, ska vi försöka flytta nån annanstans? Vad vill du hitta på för att må bättre??" Men jag har ju inga svar, för med tre barn, radhus, jobb och allt annat så finns liksom inte orken (eller ens möjligheten?) att bara bryta upp och hitta på nåt bara för att det skaver i mig. Så jag knyter näven i fickan hela dagarna och är bara så arg och ledsen och uppgiven för att jag vet att allt kommer vara precis detsamma nästa år.

Så jag har inga råd alls, men vill bara säga att jag känner mig lite lättad att det finns någon annan som känner ungefär likadant.

/Anna

Cia Örvill sa...

Exakt! Det går runt och runt och med känslan "blev inte livet bättre än så här". Ska det vara så här resten av livet?

Kanske var det mig du mötte? Precis den känslan har jag och det skulle inte förvåna mig om det är precis det jag utstrålar. Hopplöshet och noll glädje. Förlåt i sådana fall.