tisdag 26 maj 2015

Sisi come play me

Alla dessa lekar och ramsor man höll på med som barn. Som går förlorade eftersom man hade olika varianter överallt och dessa har sen blandats ut och förändrats till oigenkänning. 

Vi lekte ägget på rasterna. Hoppade över en boll som man studsade mot en vägg. Vi hade nån grej där man skulle känna efter när kompisens fingrar nådde armvecket. Vi gjorde massageramsan "fyra skott i ryggen". Vi hoppade bondtolvan med hopprep. 

Och vissa grejer finns kvar. Andra kanske gör det men inte här där mina barn växer upp. Hälften har jag glömt själv. 

Det är sorgligt. Jag klarar inte av att saker tar slut och försvinner. Men vem fan sörjer bondtolvan? 

fredag 22 maj 2015

Min klan av ovårdade ungar

Egentligen tycker jag att jag gör rätt när jag låter barnen välja kläder själva och få styra över sitt utseende själva. Egentligen.

Men eftersom jag även jobbar för att de inte ska tycka att utseendet är viktigt så GÖR de ju inte det heller och går alltså runt och ser förjävliga ut ca hela tiden. Jaha, du ska ha den där urtvättade tröjan till en kjol som inte alls matchar, och dessutom nån rufsig tofs? Ja ja, kul. Kul att du väljer själv. Kan du cykla ca 100 meter bakom mig till skolan tack?

Hur gör ni andra? Alla andra barn ser så himla vårdade och fina ut och mina ser mer ut som Mia än Madicken om man säger så.

Å andra sidan verkar de inte fastnat i utseendehetsen i alla fall. Och det är ju bättre.

torsdag 21 maj 2015

Avföljandet hit och dit

Ibland kollar jag upp vilka som har avföljt mig på instagram/twitter. Jag vet att många tycker att det är larvigt och dumt, men jag ser det lite som en reality check. Typ såhär: om någon som jag verkligen ser upp till eller respekterar har avföljt mig så kanske det är ett tecken på att jag sagt något riktigt dumt. Om FLERA bra människor har avföljt mig så har jag uppenbarligen sagt något riktigt dumt.

Vad det dumma jag sagt är? Nej, det kanske jag inte vet. Så okej, det är kanske inte en fullgod strategi, men lite fingervisningar ger det ändå. Ibland avföljer såklart människor som jag verkligen inte gillar och som jag stör mig på och då vet jag ju att jag är på rätt väg.

Och ibland. Ibland så avföljer den där som jag inte vill avfölja själv för att vi har nån slags "internetvänskapsrelation" av nåt slag även om jag dör av tristess av hens bilder på egentovad ull och ekologiskt kokat maskroste*. Men så avföljer hen mig (eftersom hen har tröttnat på mina episka selfies och bilder från diverse roliga fester, alternativt gnäll på vardagen) och då blir jag så lättad. Dels för att jag inte behövde ta steget, men också för att mitt liv är just precis så pass vitt skilt från hens tråkiga liv som jag tyckte. Det bekräftas liksom. Det är skönt.



 *(SJUKT fiktivt exempel, lovar!)

onsdag 20 maj 2015

Kvinnohatet är vardag, ingen är provocerad Knausgård.

Det bär mig emot att gå rakt i fällan Knausgård gillrat. Det är så uppenbart en betestext, ett sätt att röna uppmärksamhet på ett sätt som alla vet kan fungera. Jag vill egentligen inte skriva det här, men jag blev seriöst gråtfärdig av frustration över att vi låter diskussionen föras på premisser som är helt galna. Vi har hamnat så snett.

För den som inte läst Knausgårds intellektuellt slappa ursäkt till debattartikel så finns den att läsa här:
Hej jag är en kulturman och så kränkt att Birro snart lämnar över offerkoftan frivilligt. (Obs, min egen rubriksättning)

Jag orkar inte sammanfatta debatten som lett fram till hans slappa text (jag använder ordet slapp flitigt, för jag tänker mig att Knausgård liksom försökt runka upp sin ku...text till nån slags ståtligt och styvt och piggt, men sen gett upp halvvägs, och låtit den ligga där på magen sådär som en vinballe. Ungefär den bilden vill jag att ni ska ha av hans debattartikel, det är ungefär den ligger textmässigt enligt mig.) men man får en rätt bra bild av att läsa den. Om ni orkar igenom.

I alla fall, jag blev gråtfärdig av frustration över att vi köper hans premiss som han formulerar bland annat såhär:

"Varför skrev jag detta? Visste jag inte att sexuella förhållanden med minderåriga är förbjudna, och något djupt frånstötande och förkastligt? Att det är omoraliskt?

Jo, jag visste det.

Men varför skriva om något omoraliskt? När jag visste att det var fel?

Detta är cyklopernas fråga.

Deras svar är att jag gjorde det för att jag är man, och för att jag är litterär pedofil och latent homosexuell.

Det omoraliska förvirrar dem. Och begäret förvirrar dem, för att detta begär inte är så som det bör vara. Då blir de arga, och börjar kasta sten. Och de få författare i cyklopernas land som vet vad litteratur är blir rädda: de törs inte försvara litteraturen för då kommer de själva bli pedofiler, latenta homosexuella, kvinnoförtryckare, eller, med andra ord, dåliga människor. Därför är nästan alla författare i cyklopernas land tysta."

och

"Det vi vet att vi skall vara står klart och tydligt för oss. Det vi är, trots vad vi vet, är något vi måste dölja, som inte har något språk, som är våra hemligheter. De leder till skuld, till skam, till bortträngning, till förstörd självkänsla. Vi tiger om det. Och det kan vi göra, på tu man hand, men samhället som helhet kan inte tiga om det, kan inte förhålla sig till det som om det inte fanns, för det finns, det är här, och det måste ha ett språk för att kunna begripas. Inte moralens språk, som säger du skall icke, inte mediernas språk, som reducerar det, utan litteraturens språk, som säger: detta finns. Det är kanske inte bra, men det finns, det är här, vi måste förhålla oss till det som en realitet.

Vad händer med ett samhälle som slutar förhålla sig till det som finns, men som det inte vill ha? Ett samhälle som inte ser sanningen i ögonen, utan tittar bort? Som sätter ”bör” över ”är”?"

Och jag såg hur folk tog betet. Hur man började prata om fiktion versus verklighet och om inte gränsen börjar dra mot censur om man inte tillåter omoraliska skeenden/tankar existera inom litteraturen. Vad händer med vårt samhälle egentligen? 

Detta är väldigt märkligt. Det finns inga som helst problem med att i fiktion skildra omoraliska saker. Vi njuter av det. Vi eggas av det. Vi sitter med chips och dip och tittar på när kvinna efter kvinna blir våldtagen, lemlästad eller såld. Vi fröjdas när män lustmördar och sliter sönder kvinnor i stycken i deckare efter deckare, tv-serie efter tv-serie, film efter film. Det är så underhållning ser ut för oss. Oavsett om det är i fin litteratur eller skräp-tv accepterar vi allihop premissen att kvinnor existerar som rekvisita för att berätta en historia.

En man är inte ond förrän vi har fått se en närbild på hur han våldtar en ung tjej på sin bröllopsnatt. Ett mord är inte tillräckligt bestialiskt förrän vi har fått vår förväntade mängd kvinnolik. Nakna kvinnokroppar vet vi hur de ser ut till leda, men få är de snoppar vi fått beskrivna för oss i detalj - varesig i litteratur eller på storbildsskärm. (Jag vet inte hur unga snoppar luktar. Detta är jag tacksam för. Tack kvinnor för att ni besinnar er.)

I sin egen lilla värld vill kulturmän hävda att vi med hjälp av moral och politiskt korrekta värderingar försöker förhindra det omoraliska att beskrivas. Att vi vill styra verkligheten efter hur vi vill att den ska vara. Puh-lease.

I ett alternativt, väldigt snävt, universum har alla litterära (självutnämnda) geniers förmåga att skapa något äkta och rent hotats av... eh... lite kritik? Ja. Det var visst det som hände. Ring i klockorna, tänd varningseldarna och låt hundarna löpa. Några kritiserar vårt sätt att skriva om kvinnor. Winter is coming.

I den verkliga världen blir kvinnor som sätter upp SCUM-manifestet mordhotade utan att en hel flock upprörda kulturmän lyfter den röda telefonen och samlar trupperna.

I den verkliga världen hotas en film med bojkott för att en kvinna har en framträdande roll i en actionfilm vilket mest möts med suck och lol, för detta massiva kvinnohat är så vanligt. What else?

I den verkliga världen görs konst av kvinnors sätt att försvara sig mot män, eftersom alla kvinnor vet hur man till exempel stoppar nycklarna mellan knogarna för att ha en liten chans mot den våldtäktsman som alltid flåsar oss i nacken.

Jag hade hellre levt i kulturmannens värld. Hot om total censur till trots.



måndag 18 maj 2015

Miss me?

Nähä, här har man inte bloggat på nästan en vecka. Jag önskar att jag kunde säga att jag har varit upptagen med Superhemligt Projekt, Episkt Bokskrivande eller bara Rikt Fritidsliv men sanningen är bara den att jag jobbar ihjäl mig, hushållsarbetar ihjäl mig och resterande tid tillbringar jag i soffan med att blankt stirra framför mig samtidigt som en tv-serie jag knappt förstår rullar framför mig. Ungefär så.

Upplyftande va? Don't do kids, drugs.

Apropå kids och drugs var jag trots den generella utmattningen ute i helgen och hamnade av slump (missbedömning från min sida) på ett ställe där alla var 18-20 år gamla. Bondade med en tjej på toaletten som visade sig vara 19 år. 19! Jag har alltså ett BARN som är närmre henne i ålder än vad jag är? Sen försökte en 20-åring hångla upp mig och jag ba "du är 10 år äldre än min son, jag är 11 år äldre än dig, det kommer inte hända" och han var all "nä men åldern är bara en siffra".

Och det är ju sant.

Men han var ful.

Skojar bara. Eller alltså, han var ful. Och jobbig. Så sen gick vi hem, efter att ha armbågat oss igenom mängder av killar som "dansar skojigt" och tar upp massa plats. Gud vad man får slåss för sitt utrymme på dansgolvet? Bokstavligt talat? Och alla tjejer är svinsnygga och ser ut som guld och diamanter och så är det ändå fulla töntkillar som brölar och fuldansar som tar upp all plats? Och vad är grejen med att det inte finns ett enda jävla ställe i Örebro som har karaoke? Ibland vill man bara gå ut och vråla lungorna ur sig till en sorglig ballad liksom? Eller sjunga Spice Girls. Jag sjunger alltid Spice Girls.

Just ja! I Fredags var jag på Markus Krunegård på stadsfestivalen här i stan och så sjöng han "kicken, vart tog den vägen, kicken var är den, hela livet var ett disco..." och jag sa till min kompis att "hela livet är ett diskberg" och det tyckte vi var jättejätteroligt båda två. Eftersom vi båda två har flera barn. Sen twittrade jag det och ingen gillade. Nåja. Vi fnissade i alla fall.


tisdag 12 maj 2015

Vi har begått podd!

Okej så vi har ingen sån där jingel än. Eller intro. Och vet ej hur man avslutar en podd eller ens varför ni ska lyssna men nu har jag stått i en liten studio och pratat med min bästa kompis om hur värdelösa män är och jag tänker att det är ju en rätt trevlig hobby? Eller hur?

Ni kan lyssna här. Har jag gjort rätt kommer den även komma upp på itunes, men vi kanske inte ska hålla andan. Jag gör sällan saker rätt från början.


Störfest deluxe - föräldraedition!

Ok, alla vet ju att det sämsta med att skaffa barn är att man tvingas till relationer med andra föräldrar. Andra föräldrar är djävulens uppfinning. Ni tror att folk är dumma i huvudet? Addera ett barn och det blir ohanterbart.

Därför tänkte jag nu att vi kan ha en liten fest där vi bara häver ur oss all skit vi bär på. Allt agg vi känner. Jag, som har en tumblr nästan enbart dedikerad till föräldraskapets baksidor, känner att jag sitter på mycket agg. Så jag börjar då.

Föräldrar jag stör mig på:


- De som pratar tillgjort med sina barn. Nu pratar jag inte om bebisspråk utan om att prata nåt slags tillrättalagt pedagogiskt språk med sina barn. Jämt. Det är fan barnmisshandel ju? Prata ordentligt med era barn? Jag vill örfila upp föräldrar som jag hör prata med sina barn såhär och de är SJUKT många. Är det en folksjukdom? Varför kan föräldrar inte prata normalt med sina ungar?

Fel: "Jaså du vill leka på gården, säger du? Ja men gör det vännen. Mamma ska bara hämta dina grejer så kan vi leka här tillsammans jättelänge sen, det blir väl kul?"

Rätt: "Ja, ok vi kan leka ute. Ska jag hämta dina grejer?"

SLUTA PRATA SÅ JÄVLA INFANTILT MED ERA BARN.

Ok, det var mitt värsta störmoment. Nu kör vi några mindre.

- När föräldrar är sådär överdrivet noggranna bara för syns skull. Du behöver kanske inte sätta på grindens fyra lås på förskolan om du VET att alla barn är inne och du VET att det kommer en ny förälder för att lämna sitt barn om max en minut?

- När föräldrar ropar över hela förskolegården typ "Kom nu Engla, nu går vi OCH KÖPER GLASS!" och man ba "tack bitch, verkligen" eftersom alla andra barn ju genast bryter ihop om de inte får glass.

- När föräldrar klär sina barn för varmt och dessutom har mage att snegla ilsket på mina ungar som är rätt klädda. Inte mitt fel att du behöver gå en föräldrakurs för att inte göra frikadeller av dina kids?

- Föräldrar som typ har med sig finare mellis till parken än mina ungar har fått nånsin i hela sitt liv. Okej, det här är väl till stor del avundsjuka. Jag var en sån som inte ens kom ihåg extra blöjor när jag hade blöjbarn och vissa föräldrar ba *dukar upp buffé av välskurna grönsaker och frukter och kex* så fort de lämnar hemmet.

- Föräldrar som inte kan prata om "vuxengrejer" nära barn. Sänker rösten så fort de ska prata om typ... minsta lilla som inte visas på bolibompa? Ok, ska jag diskutera analsex med mina kompisar gör jag ju inte det när barnen lyssnar, men barn klarar liksom av att vuxna pratar om vuxensaker? Får panik på att behöva avbryta konversationer för att ett barn är inom 50 meters avstånd.

- När föräldrar vill begränsa MINA barns frihet för att de är neurotiska. Okej ditt barn får inte lämna innergården förrän hen är 12, men tvinga inte mina barn att dansa efter din överbeskyddande pipa för det. Ägna dig du åt att begränsa ditt barns barndom så ägnar jag mig åt att lära mina barn att ta ansvar för sig själva. Deal?

Ja ja, jag har kanske 100 exempel till men lämnar kommentarsfältet öppet. Go crazy!!

torsdag 7 maj 2015

Oh my god, look at that stjärt

Ok people, vi behöver prata. Varför finns det inget rimligt ord på svenska för rumpan? Om man vill säga om någon (eller till någon) att dennes behind är sjujävla fin, så GÅR ju inte det att göra utan att man låter helt störd?

Rumpa = jag är en minion alternativt Sean Banan.
Stjärt = jag är fem år alternativt pedofil.
Bak = jag är prydare än random kristdemokrat.
Bakdel = jag är prydare än random kristdemokrat men gillar även att uttrycka mig som om jag pratar om ett djur.
Ass = jag är en femtonårig kille med häng på byxorna och bakåtvänd keps.
Röv = (jag hade glömt detta, tack för påminnelsen) hej, jag heter Eddie Meduza. 

Vad fan säger man? Visst, jag säger väl rumpa men come on, det vore väl kul att inte låta som en dagisfröken om man vill ge en komplimang?

Detta är ett reellt problem hörrni. Kan SAOL eller nåt komma och styra upp det här?

tisdag 5 maj 2015

He he ha ha ho ho <--- nervöst skratt.

Så jag har antagligen gått och blivit med gymkort på riktigt proffsgym. Ni vet, inte friskis och svettis eller lite trötta maskiner i källaren på jobbet - ett riktigt gym. Där folk som tuggar alger och shottar proteiner går och bygger muskler.

Ett sånt ställe som man måste googla maskinerna för att förstå sig på dem. Och ja, jag vet att kan få en genomgång och att folk generellt är snälla. Men det spelar ändå ingen roll för jag kommer ändå vara en otränad småbarnsmorsa som kommer och går runt bland fitnessmänniskor som gillar chiafrön mer än sex. Såna som liksom instagrammar sjuttiofyra bilder från gymmet som att maskinerna ser roligare ut i ett jävla filter? Ska jag bli en sån? (Nej.)

Vad jag skulle behöva: en jävla PT som står och skriker typ "du orkar fem till* innan du får sluta, annars tvingar jag dig att göra om allt" och så kan jag gråta lite men bita ihop och helt plötsligt blir det ett cheesy träningsmontage från en 80-talsfilm och sen vet jag inte vad som händer, men antagligen att jag går hem och äter chips? Låter rimligt.

Jag vill träna lite för att jag har så himla dålig rygg- och bålstyrka pga har fött barn på sammanlagt nästan 15 kg. Det är rätt mycket. Ta 15 mjölkpaket i en kundkorg och försök föda ut den kundkorgen liksom. Inte så jävla kul va? Klart man måste träna upp sig efter det. Om man spelar rollerderby och vill skaffa sån där CORESTRENGTH som chiafrönsälskare pratar om.

Jag hatar verkligen chiafrön. Har aldrig smakat, men det känns som att det borde vara lite som en blandning mellan sperma och gröt, blandat med kanel. Och det fattar ju vem som helst att det är orimligt.


söndag 3 maj 2015

So what's up då?

Det är för kallt fastän det är maj. Det är så vackert ute och det är skirt och grönskande men det är kallt. Jag vill inte ha sommarvärme, jag gillar inte att svettas, men jag är trött på att huttra och att vara kall.

Igår spelade vi match i Karlstad. Och jag har inte kunnat träna på ca två månader på grund av skador och sjukdomar och utslitna benhinnor så jag trodde inte att jag skulle orka någonting. Men jag orkade och jag är så nöjd och sen gick jag ut med laget och drack vin på kvällen och nu är jag bakis ensam hemma med barnen och får bara skylla mig själv.

Det är så mycket jag behöver göra. Städa, till exempel. Har börjat jobba heltid nu i några veckor på grund av extrem arbetsbelastning och hemmet förfaller när jag inte är hemmafru på halvtid. Det är så mycket jag vill göra. Träna på gym till exempel. Vill ha en jävla PT som står och skriker på mig och får mig att kämpa tills jag gråter. Det är så mycket jag måste göra. Som att få saker gjorda som jag inte orkar med och som att se till att vi håller ut till semestern.

Maj är en så fin månad, men det är också en jävla månad till att vara jobbig.

Nu tänker jag strunta i att städa upp i kaoset eller sortera undan tvättberget eller ens resa mig från soffan. Jag tänker istället ta en tupplur. För det är jag värd, bestämde jag precis.