onsdag 25 maj 2016

Det här är det viktigaste inlägget du kan läsa inför sommaren.

Ett viktigt meddelande till allmänheten: det är, rent objektivt sett, jobbigare att vara för varm än för kall. Det är farligare till och med. Om man är för varm kan man få värmeslag, vätskebrist, man kan få migrän och svimma. Om man är för kall, och nu menar jag inte "fast i en snöstorm"-kall utan mer "sitta i skuggan på uteservering"-kall, så kan man... få gåshud? Huttra?

Så varför, VARFÖR, är det alltid de som fryser som det ska tas hänsyn till? Ni vet ju att det är så. Man ska träffas några stycken och kanske dricka vin. Säg på en uteservering eller i en park. Det är strålande sol och jättevarmt. "Kan vi sitta i skuggan", säger du som är varm eftersom du redan nu börjat få ont i huvudet och blivit illamående. "Nej, men då fryser jag", säger någon av dina vänner som inte förstår konceptet "tröja" och vips, så sitter ni i solen? Varför? Jag vet inte.

Kanske är det "finare" att frysa? Man är liksom lite skör, lite vän, lite i behov av skydd? Det är något ynkligt över en, något som väcker de andras sympati? Medan vi som är varma, vi är rödmosiga och blanka i ansiktet, vi börjar prata osammanhängande pga nedsatt hjärnfunktion när yrseln slår till. Vi har svettfläckar och flåsar så smått. Oss kanske man inte vill skydda? Uppenbarligen inte.

Alltså om någon fryser kan de klä på sig? Det är inte svårare än så. Man kan ha med sig en tröja, låna en filt, ha lager på lager. Vad ska jag göra när jag blir för varm? Ska jag bära med mig en enorm fläkt vart jag än går? Ska jag gå omkring spritt språngande naken? Anställa en nyanländ invandrarkvinna för att fläkta mig?  ("Hur svårt kan det vara?", som Carola Lemne skulle ha sagt.)

Varför förväntar ni er att jag ska stå ut med att må väldigt dåligt, för att någon annan ska slippa lite gåshud? Det är så jävla orättvist? Nu kanske jag är extra känslig eftersom min familj i ca 30 år tagit hänsyn till min stackars lillasyster som fryser så fort det är under 20 grader varmt, men aldrig brytt sig om att ta hänsyn till min värmekänslighet (JA JAG ÄR BITTER), men det här gäller ju även andra. Jag vet, för jag skrev nyss om det på twitter och folk ba "jaaa". Vi är många som förtrycks av de som är frusna av sig. .

Varför tror ni att det är så himla farligt att frysa när det bara är lite obehagligt? Varför ska man ta hänsyn till människor som inte klarar av att klä sig efter väder?

Sluta med denna frusenhetsmaktordning tack.

fredag 20 maj 2016

Vaffö gö ja på detta viset?

Ni vet när man ser ett klipp i affären av typen "tre paket blöjor för enbart 100 kr" och så ska man betala och det blir sviiindyrt och man inser att rabatten inte slås in och inser i samma sekund att det bara var ett erbjudande för medlemmar i nån jävla kundklubb som man såklart inte är medlem i, men man skäms för mycket för att säga till så man betalar det svindyra priset ändå och sen får man skippa frukost en vecka? Så gör jag jämt. Inte handlar blöjor, utan lider ekonomiska och/eller andra konsekvenser för min egen dumhet i kombination med feghet.

Som idag på lunchen. Jag tänkte kolla in ett ställe med italiensk buffé, så jag gick in där. Frågade om det fanns vegetariskt alternativ och kvinnan i kassan svarade på bruten italiensk-svenska att jodå. Så jag satte mig, hämtade vatten osv och skulle hämta buffé. Det fanns ETT vegetariskt alternativ och det var det spenat i. Jag avskyr spenat. Men nu hade jag ju redan satt mig och visat att jag skulle äta där, så jag kunde ju inte gå. Istället beställde jag en pizza, något jag absolut inte var sugen på men som var det enda jag hittade att äta.

Och pizzan kom in. Den var  helt okej god, men jag var ju för fan inte sugen på pizza. Nåja, den var ju mycket billigare än buffén tänkte jag för mig själv, när jag smått illamående gick för att betala. Men nähä, då fick jag betala för buffén ändå, för de hade tydligen nåt koncept där man valde pizza eller varmrätt så även om jag inte hade ätit av alla charkuterier fick jag betala fullpris.

Och jag säger aldrig ifrån. Aldrig nånsin.

Om man lägger ihop alla pengar jag betalat för att slippa känna mig dum, eller för att slippa ERKÄNNA mig dum, då skulle jag ha kunnat köpa mycket mer smink.

Men nä. Istället betalade jag en hundring för en lunch jag inte ville ha. Ibland är jag jävligt dum i huvudet.

lördag 14 maj 2016

Denna dagen, inte ett liv.

Vissa dagar är sådär blaha blaha. Ingenting. Som idag: jag gick upp vid elva och åt brunch, sen somnade jag om runt tolv och sov tre timmar till. Hälsade på mormor som ligger på sjukhus. Handlade lite enkel färdigmat på närmsta affär och släpade mig hem igen. Barnen har spelat ca HELA dagen idag. Jag skulle haft över kompisar för att se ESC, men fick ställa in pga mådde dåligt. Det blev liksom ingenting av den här dagen, alls.

Jag ogillar såna dagar. Nu har ju den här dagen ackompanjerats av illamående, trötthet och allmän sjukdomskänsla så det gör ju sitt till, men ändå. Dagar som bara står stilla. Dagar som är grå och liksom oskarpa i kanterna. De är så tråkiga.

Barnen är nöjda med att ha fått spela och se på film hela dagen. Jag har dåligt samvete. Om en timme blir det i alla fall schlager och chips. Alltid nåt.

onsdag 11 maj 2016

"Hur går det med boken då?"

Skit. Den är usel, allt jag skrivit är världens sämsta, jag har några få kapitel kvar men vill ge upp, allt är pissigt, jag skulle aldrig försökt skriva något från början, jag har gett upp, jag skulle inte trott att jag kunde.

Frågor på det? Nä, bra.

söndag 8 maj 2016

När oro för barnen blir till misshandel.

Japp, misshandel. Nej, jag tänker inte skräda orden.

"Vad fan pratar du om" undrar ni och tja, jag kan väl först ge er en bakgrund. Det finns en facebookgrupp som heter "Giftfria barn" där folk som vill undvika kemikalier och gift ger varandra råd och tips. En del av dem är på nivån "om man ska låta barn ärva plastleksaker, vilka ska man undvika främst" och andra är mer på nivån "min unge får inte använda mitt eget avkok som solkräm pga allergi på förskolan, ÄR DET ENS LAGLIGT??". Eller ja, se för er själva några exempel nedan:









Jag tvivlar inte på att många av dessa människor bara vill det bästa för sina barn. Man har hört nån säga att plast är dåligt och man vill plastbanta sitt hem, och så blir man lite nojig över det ena och sen det andra och så är ju barnen det bästa man har så man vill ju göra precis allt man kan för dem för att se till att de växer upp och mår bra... problemet är bara att nånstans på vägen försvann alla proportioner och förnuft och sans. Och helt plötsligt har många blivit såna som inte kan sålla agnarna från vetet. Eller ja, gift från gluten.

Det här är människor som låter sina barns tänder ruttna för att "fluor är ett nervgift". Det här är människor som utsätter sina barn för cancerrisk eftersom de är övertygade om att solkrämer är farligare än solen, och att naturliga oljor (!) är bättre för att inte bränna sig. Som att solens strålar bara är farliga om man inte bränner sig? Oy vey.

Det här är föräldrar som fuckar upp sina barns förhållningssätt till mat, genom att kalla saker för gift och faror. Barnen får inte äta gluten, för det är FARLIGT. Barnen får inte äta socker, för det är GIFT. Och så vidare. Hur kan man utsätta sina barn för detta osunda förhållningssätt till mat? Har man ingen aning om vad man gör med dem?

Nej, det är ju just det man inte har. För man har läst på bloggar, sett på youtube, hört av kompisen, och man anser sig vara upplyst. Det här är gemensamt för dessa föräldrar, antivaccare (som till stor del är samma människor), tokrasister, chemtrailsmänniskor och alla andra foliehattar. Man själv har sett sanningen. Man själv, och gruppen man tillhör, man vet. De andra famlar i mörkret, de har inte sett ljuset, de lyssnar på onda profeter och fjällen har inte fallit från deras ögon. De, som låter sina barn leka med plastleksaker, de har ännu inte funnit den rätta vägen. Deras stackars barn behöver räddas. De som vaccinerar sina barn vet inte vad de sprutar i sina barn för gifter. Vi, den här lilla gruppen, vi sitter på Den Enda Sanningen och vi ska leva så renlärligt som det bara går.

Ja, ni fattar. Konspirationer är den moderna tidens religion. Människor som måste ha något att tro på, måste ha något att predika om. Om de så är sockret eller fluoret eller djävulens farlighet. Det skrämmer mig att så många människor kan vara så desillusionerade. Det skrämmer mig att vi lever i en tid där farliga krafter aktivt arbetar för att folk i gemen inte ska lita på "staten" och myndigheter. Det skrämmer mig att så många menar att media ljuger och förmörkar saker.

För såklart att allt hänger ihop. Det har blivit något slags mantra det här att man inte kan lita på forskare (de ljuger om invandringen/solskydd/gluten), eller på media (de rapporterar fel, de mörkar sanningen, de har en agenda), oavsett vilken sorts konspirationsteoretiker/foliehatt man är. Och hur når man dem då? Hur når man föräldrar som riskerar att ge sina barn cancer för att de inte litar på forskning om solskydd, eller för att de väljer att lyssna på just DEN rapport som säger annorlunda? Hur når man människor som lever i en värld där de har sett ljuset, och den som säger emot fortfarande lever i mörkret? Vad gör man? Jag vet fan inte.

Men jag vet att jag blir ursinnig när man utsätter sina barn för sina tvångstankar. Även om man gör det "för deras eget bästa". Skärp er, för i helvete.


Och åh, tack till Sara som säger ifrån som det behövs. (Klicka här för att läsa). Problemet är väl att både hon och jag och andra som inte köper att gluten är gift eller liknande, vi blir strax utslängda. I dessa grupper tolereras enbart och endast en världsuppfattning. Facebook, minisekternas förlovade land.

måndag 2 maj 2016

Läspaus

Tack, supermycket tack, för alla boktips i förra inlägget! Jag har läst som en galning sen dess. Det här är anledningen till att jag läser mycket men sällan: jag kan inte hantera läsning. Jag hade gärna varit en sådan som har en bok på sängkanten och läser nåt kapitel eller två innan jag somnar. Sådär lagom. Rimligt. Istället blir jag uppslukad. Jag blir irriterad på att jag måste sova, äta, duscha, laga mat, ta hand om barn. Jag vill bara fortsätta läsa. Jag vill inte bli störd. Jag vill kunna fortsätta vara försjunken i historien och jag vill veta vad som händer. Det går inte att pausa, eller att läsa lite i taget. Allt eller inget.

Därför läser jag i perioder. När jag känner att jag kan och orkar förlora mig i böcker så läser jag. Intensivt, hetsigt, fort. Däremellan kanske jag inte läser en bok på flera månader.

I alla fall, den sista tiden har jag läst dessa:

Den andra kvinnan (Therese Bohman)

Nja, var inte överförtjust. Jag gillade temat, men avskydde huvudpersonen. Plus tyckte att slutet hade en knorr som inte alls behövdes.

Presidentens hustru (Curtis Sittenfeld) 

Det som var bra: att den spände över 60 år, att man fick följa med på små "oviktiga" detaljer, att den förlorade sig i små händelser och hoppade över stora. Jag gillar det.

Det som var dåligt: eller tja, inte dåligt såklart. Men det var svårt att tänka att Charlie (aka George W Bush) kunde vara så charmig och rolig som hon beskriver. Nu är det ju baserat på Laura Bush liv, inte en ren faktaskildring, men det var svårt att tänka bort den antipati jag hyser gentemot Bushfamiljen.

Skymningsflickan (Katarina Wennstam)

Jag älskar ju Wennstams böcker, men den här var väl inte den bästa hon skrivit. Lite kändes det som att den hade blivit till av restmaterial hon hade sen tidigare? Det var mycket som kändes igen. Sedan fanns ett sidospår som kunde ha strukits helt, i min mening.

Kvinnan på tåget (Paula Hawkins)

Den var spännande, det var den. Spännande på det sätt att man läser vidare och vidare och vill veta vad FAN som hänt. Sen blev jag ytterst besviken på slutet eftersom jag tyckte att det inte var förankrat i resten av boken, och om det är något jag avskyr så är det när man gör "en twist" som inte är "en twist" utan mer att man hittar på ett slut som man inte har underlag för. Bara för att skapa en oväntad lösning. Men visst, det är ju många som älskar den så.

I det förflutna (Kate Morton)

Jag är helt oförmögen att säga om det är en bra bok, alltså välskriven, eftersom den handlar om allt jag älskar mest i böcker: ett förflutet som nystas upp, en dotter som upptäcker hemligheter om sin mor, ett gammalt gods, en familjehemlighet. Det här är sånt jag köper rakt av, jag älskar såna böcker. Därför älskade jag den här. Var den BRA? Ingen aning.



Obs: Tilläggas bör att jag är en usel bedömare av skönlitterär kvalitet av typen språk och stil. Jag vill ha en bra handling. Jag läser inte prosa. Jag har svårt för "vackert" språk som inte för handlingen framåt. Därför, om ni är sådana som uppskattar mer stilen än innehållet, ta inte mina tips på allvar. I'm all about that handling. Nu vet ni det.

söndag 24 april 2016

Boktips hitåt!

Jag har gjort följande vuxna grej: skaffat ett nytt lånekort! Kommer nu börja med följande ÄNNU mer vuxna grej: reservera böcker jag vill läsa på biblioteket.

Eller okej, det kanske inte är så vuxet det senare med tanke på att min tioåring fixar det själv. ANYHOW.

Jag tar gärna emot boktips. Ni brukar leverera på den fronten. Vill inte ha: deckare, rysare, sci-fi eller fantasy. Helst inte böcker skrivna av män. Och ja, jag vet redan om böckerna om Maj som alla tipsar om. Men annars, kör på!


onsdag 20 april 2016

Ellen testar x 2

Ellen testar yoga:

Året är 2016, jag är 32 år och möjligtvis den enda 80-talisttjejen som aldrig har testat yoga. Men igår var det dags. Jag gick dit osäker (twittrade i panik hela vägen in i yogasalen, bland annat om jag skulle få vara barfota eftersom alla andra hade strumpor på sig) och kom därifrån mindre osäker. Dock mer svettig, illamående och avslappnad.

Det här var bra med yogan:
- Bra nivå (jag är dock naturligt vig)
- Lugn och skönt och gav ordentlig avslappning
- Det kändes verkligen som att kroppen sträcktes ut och blev mjukare.

Det här var dåligt med yogan:
- Jag kvävdes av mina tuttar varje gång jag skulle luta mig framåt från sittande. Inte yogans fel, men ändå.
- Jag blev illamående due to lågt blodtryck i kombination med mycket nedböjt huvud.
- Alla andra var mycket smidigare än mig (pga inte deras första gång, HOPPAS jag) och det var lite jobbigt.
- Herregud flummet? "Dina öppna handflator signalerar till kroppen att du är redo att ta in omgivningen" och så vidare. Jaja, man får träna bort det.

På det stora hela gillade jag yoga och kommer gå igen!

Ellen testar "the swedish number":

Ni har väl hört talas om turistkampanjen där man kan ringa en random svensk? Jag har anmält mig dit, så jag är just nu en sådan "random" svensk. Jag har svarat på två samtal (och haft flera missade under natten, så tidsskillnaden gör väl sitt till). Den första var en kille från Schweiz och den andra var två engelska killar som för tillfället bodde i Spanien. Den första killen sa "ok, cool" efter allt jag sa och var lite svårpratad, men de engelska killarna var roliga och frågade om tips på ställen att besöka i Sverige förutom Malmö och Öland som de redan hade besökt. Sedan sa jag att jag ska till Madrid i höst och de skulle maila tips och nu har den ena killen mailat mig och vi har börjat ha en mailkonversation på spanska för att vi båda behöver träna vår spanska.

Nu lämnade jag ju frivilligt ut min mail, det är absolut inget krav. Man är så väldigt anonym och om någon är obehaglig eller jobbig kan man ju enkelt lägga på luren. Jag tycker i alla fall att det är ett roligt sätt att få prata engelska och komma i kontakt med människor man aldrig skulle hört av annars.



tisdag 19 april 2016

Ångest var min arvedel

Ni är ju vana vid excessivt navelskådande här, så det är väl ingen nyhet med det. Men igår när jag inte kunde somna tänkte jag på mig själv som liten och insåg hur väldigt jobbigt det var att vara jag rätt ofta. Allt var otäckt, jag var så himla rädd för så mycket. Jag kommer ihåg hur jag under en period var så rädd för mördare att jag låg skräckslagen varje kväll för att någon skulle komma och mörda hela familjen. Jag hade tvångstankar som tvingade mig att gå upp flera gånger per kväll för att känna så att dörren var låst. Det värsta jag visste var att råka vara vaken så länge att mina föräldrar gick till sängs, vilket i sin tur gjorde att jag låg vaken och lyssnade efter tecken på att de skulle gå och lägga sig ända tills de faktiskt gjorde det. En så ond cirkel.

Om min mamma var fem minuter sen hem var jag tvungen att ringa henne och se så att hon inte hade dött i en olycka. En gång så minns jag att ingen kom hem när de skulle, och ingen svarade i telefon, så jag ringde till en grannmamma som kom över för att lugna mig. Sen när familjen kom hem så hade de varit hos tandläkaren med min syster och jag hade bara glömt det. Men det spelade ingen roll, för nästa gång nån var sen hem så tänkte jag ändå direkt att de hade dött.

Det var så mycket rädsla och ångest, jag kommer ihåg det så himla väl. Hur jag inte kunde duscha nere i källaren om ingen var hemma, det var för otäckt. Hur jag knappt klarade av att gå på toaletten mitt i natten utan att få panik över att det var så läskigt och mörkt. Hur jag långt upp i vuxen ålder inte kunde sova ensam i en lägenhet utan att ha precis alla lampor tända. Jag kunde inte tvätta ansiktet utan att förvänta mig att se en mördare i spegeln när jag reste på mig. Jag vågade inte gå in i ett badrum med ett fördraget duschdraperi. Jag ville åka hem nästan varje gång jag sov borta, för jag var så rädd och orolig. Den här absurda rädslan för mördare och monster och spöken präglade hela min barndom så mycket. Jag ser ju på mina barn nu och det är klart att de kan bli mörkrädda om de har drömt en mardröm eller liknande, men det är en sån milsvid skillnad på hur jag stressade upp mig för allt. Eller ja, fortfarande gör för den delen. Jag lyckas ju ofta inbilla mig att den som är fem minuter sen hem har varit med om en hemsk olycka och ringer ofta för att dubbelkolla så att alla lever och har det bra.

Men jag klarar av att gå på toaletten mitt i natten, jag tror inte längre att mördare jagar mig, jag kan vara utomhus när det är mörkt och jag behöver inte ha alla lampor tända för att klara av att vara ensam hemma. Men jag tittar mig över axeln så fort jag är ute efter att det blivit mörkt och jag skulle aldrig få för mig att se en skräckfilm igen någonsin i mitt liv. Jag har varit rädd så att det räcker för en livstid.

söndag 17 april 2016

Oh my god

Nu tänker jag skryta som bara FAN för jag kom faktiskt iväg (med hjälp av sponsring från mamma) på min egen lilla skrivarhelg och jag var SÅ produktiv? På en liten kursgård utanför Lindesberg satt jag och skrev igår, och klämde ur mig hela 10 000 ord. Nu behöver jag bara skriva ett stort/svårt kapitel innan jag ska knyta ihop allt. Fattar ni? Jag är nästan färdig?

Obs! Jag är pretty sure att det är rätt så himla kasst allting, för det har gått fruktansvärt lätt att skriva och bra litteratur snyter man ju inte ur sig bara sådär. Men det spelar ingen roll, för jag kommer snart vara färdig? Jag kommer ha gjort det! Jag är så stolt över mig själv att det finns inte.

Och dessutom på plussidan så klarade jag av att ta de stora barnen till badhuset ensam när jag kom hem idag. Det har jag inte orkat sedan jag vet inte när. Det underlättas såklart av att de leker själva och jag bara behöver bada med dem när det är vågor, i övrigt kan jag sitta och läsa. Men ändå, jag klarade av det.

Nu tänker jag dock däcka i soffan bredvid en febrig Majken. Det finns inte ett uns energi kvar i mig just nu, men det spelar ingen roll. Jag har varit så duktig i helgen.