tisdag 12 mars 2019

Gnäll och ömk.

Jag tycker synd om mig själv, jag vet det. Men det har varit lite väl mycket på sistone och det är svårt att orka när man har så ont som jag har haft (har). Och så blir jag självömkande och gnällig, men samtidigt: varför ska det ALLTID vara så jävla svårt för mig i vården? Jag förstår inte?

Som när jag fick min adhd-diagnos och fick valsa runt i ett år i försök att få medicin. Och när jag väl fick den så drogs den in och så var det femhundra turer och nu när jag vill diskutera biverkningar eller dos så får jag inte träffa nån.

Eller som när jag förra året slog upp det där jävla såret på benet? Och gick till vårdcentralen och distriktssköterskan slängde ett getöga på benet och sa "ja, det är ju ett litet sår" och slängde på ett stort plåster typ. Och sen fick jag elaka stafylokocker i såret och fick gå flera gånger i veckan för att lägga om det och nu är det ett enormt ärr.

Eller nu då. När jag fått ett diskbråck (det är vad jag slutit mig till och sjukgymnast motvilligt bekräftat) men ABSOLUT inte fått träffa läkare? "Nä, jag har väldigt svårt att tro att du kommer skickas på nån röntgen ändå, men du kan väl försöka gå till vår sjukgymnast på drop in" sa sjuksköterskan när jag ringde första gången. Då för... massa veckor sen.

Och sjukgymnasten som ba "testa den här övningen, nähä det funkade inte, testa den här då, nähä, den här då, nähä då kan jag inte hjälpa dig, det går över till slut ändå, lycka till!" och sade upp mig som patient?

JAG FÖRSTÅR INTE! Står det fucking "hej, var vänlig och trampa på mig och förvägra mig gärna exakt ALL vård" i min panna eller? Jag är så trött på att "alla andra" (jag vet att vården är usel för många) får hjälp men jag blir bara avfärdad och bortviftad som en irriterande fluga? Varför?

Herregud, jag sökte hjälp för mina adhd-besvär flera flera gånger under många år, men fick höra "det är nog bara stress" eller "det är ju jobbigt att ha barn" eller "träna på mindfulness" osv varje gång.

Det gör mig såklart irriterad att viftas bort, men mest gör det mig ledsen. Det spelar så väl ihop med min känsla av att aldrig tas på allvar. Jag är aldrig nåns bästa vän, jag är aldrig den man först vill träffa, jag är aldrig den nån först vill bjuda på fest, jag är aldrig den som folk hör av sig till och frågar hur det är när jag har det tufft, jag är aldrig den som folk ändrar sina planer för, jag är aldrig den som tas hänsyn till. Och jag är tydligen den som aldrig får rätt vård utan en jävla kamp heller.

Jag är bara oviktig. Och har ont i ryggen.

(Jag SA ju att jag tycker synd om mig själv.)

söndag 3 mars 2019

The masked singer - den svenska versionen

OBS! Det här inlägget kommer vara FULLSMOCKAT med spoilers, så om du har tänkt se serien The masked singer (jag såg den på Hulu) så bör du sluta läsa.

Vad är då The masked singer? Tja, ungefär som det låter: olika personer sjunger inför en jury och varje vecka blir en utröstad av publiken. Grejen är bara att de:
1) sjunger i dräkter som gör dem fullkomligt oidentifierbara
2) är olika kändisar

Juryns uppdrag är bara att bidra med sina åsikter om de tävlande, samt gissa på vilka de kan vara. Inför varje framträdande får man ett litet paket med ledtrådar, när personerna berättar om sitt liv. Rösten är såklart förvrängd, vilket gör att alla låter som Aziz Ansari... och ja. Det är förvirrande.

Varje vecka åker minst en deltagare ut, och måste då ta av sig sin kostym och avslöja vem hen egentligen är. Yours truly lyckades gissa rätt på Tori Spelling (tog det på "My family is Hollywood royalty"), La Toya Jackson samt Ricki Lake. Min man gissade rätt på nån amerikansk fotbollsspelare som åkte ut i första avsnittet.

Juryn bestod av Jenny McCarthy (autismförnekare samt vaccinmotståndare), Robin Thicke (icky snubbe med våldtäktslåt), Nicole Scherzinger (från Pussycat Dolls) samt Ken Jeong (asstörig "komiker). Så ja, ni förstår nivån på programmet. Det är liksom inte gräddan av eliten som är med i juryn... men alltså Gladys Fucking Knight var med (utklädd till ett bi) så det är inte bara b-kändisar.

I alla fall: som svensk blir det ju lite tråkigt när många kändisar faktiskt är såna vi aldrig hört talas om. Den som vann (helt sjukt att han slog Gladys Knight, det var aslöjligt och en usel seger) var nån som hette... (googlar) ... T-Pain. Okej.

Men om Sverige skulle köpa in formatet, hur skulle det se ut då? Jo, det kan jag tala om för er. Jag vet nämligen PRECIS hur en svensk kopia skulle se ut.

Vi börjar med juryn. 

Som "jobbig komiker som verkligen inte är så jätterolig men TROR att han är askul", dvs Sveriges Ken Jeong? Hasse Brontén!

Svenska Jenny McCarthy, dvs vit halvkänd kvinna som är bat shit crazy? Anna Book såklart.

Snygg, avdankad tjejgruppsmedlem? Magdalena Graaf. Enkel.

Och så Robin Thicke då. Icky Thicke, vem kan vi byta ut honom mot? Nån som sjungit sunkiga låtar, ser ut som en Bmw-försäljare och lever på sin enda hit? Hm... Idol-Danny (Saucedo, men han hatar att bli kallad Idol-Danny såatteh...). Nej, han har ingen Blurred lines-låt under bältet men han är så jävla TÖNTIG att han passar bra ändå.

Men vilka skulle vara med? Vilka artister, skådisar, influencers och idrottare kan tänka sig att ställa upp på sånt här? Tja...

Första veckan åkte Antonio Brown ut, en NFL-spelare. I Sverige hade det väl varit Andreas Granqvist. Populär idrottare som börjar bli lite för gammal för sporten, men varit framgångsrik på sistone.

Andra veckan avslöjades en för mig helt okänd komiker, Tommy Chong. Han var äldre och kunde inte sjunga, så... Peter Dalle?

Sen följde Terry Bradshaw som är en superkänd NFL-spelare och som sen jobbat som sportkommentator nu. Dvs Glenn Hysén! Så självklart att det nästan är löjlig.

Veckan efter det åkte en tjej i en pudelkostym ut. Hon hette Margaret Cho och är tydligen komiker som även spelar i en sitcom. Hon jobbar mkt med HBTQ-frågor och är lite äldre. Annika Lantz, sing your heart out!

Ooh, veckan efter visade det sig att jag hade gissat rätt på Tori Spelling. Hon blir svår att ersätta med en svensk motsvarighet, vi har ju ingen sån där superkänd manusförfattare som skrev en roll till sin fullkomligt obegåvade dotter på samma sätt. Men om man ändå ska ta nån som fått en karriär pga en känd förälder så tar vi Bianca Ingrosso.

Ja, jag vet. Hon är ju inte AVDANKAD direkt utan istället otroligt (och helt oförståeligt) populär nu, men hear me out gällande deras likheter: 1) Enbart och endast känd pga sin förälder. 2) Ingen som helst egen talang. 3) Ser ut som random hårfrisörska men får ändå reklamkontrakt pga rik och känd.

I nästa avsnitt fick Ricki Lake ta av sig sin korpkostym och jag fick ännu ett poäng i vår allvarliga tävling om vem som gissat rätt. Ricki Lake är också en svår person. Vi har ju inte talkshows på samma sätt som i USA, och att jämföra gulliga Ricki med typ Malou von Sivers känns inte rätt. Inte heller helt rätt blir det med Gry Forssell, men det är åtminstone närmre. Ni vet, b-kändis som jobbat med "fulmedia", dvs talkshows i olika sammanhang.

Sen kom turen till La Toya Jackson. Superstar från en av de mest kända familjerna nånsin. Hur... vem... vad...? Vi har liksom ingen familj som blivit så superkända som Jackson 5 och där en av syskonen gick vidare till att bli supermegakändis som Michael Jackson. Visst var Ace of Base stora ett tag, och visst var de syskon, men ingen har ju haft en solokarriär. Så istället tycker jag att det får bli Marie Fredriksson. Hon var en del av Roxette men har sen fått en haltande solokarriär medan Per Gessle gjort åtminstone svensk succé. Dessutom kan hon sjunga, vilket jag faktiskt är osäker på om samma gäller för Ace of Base-systrarna.

Jaha, vilka har vi kvar? Jo, Rumer Willis åkte ut trots fantastiska framträdanden. Vem? Ja, det undrade vi också men tydligen är hon en skådis som är dotter till Bruce Willis och Demi More. Konstigt att hon inte är mer känd när hon verkar i samma bransch som sina superstars till föräldrar, kanske ni tänker? Ja, jag också. Här var det också svårt, men jag landade ändå i Malin Berghagen. Dotter till superstjärnorna Lasse Berghagen och Lill-Babs, och har ändå en så lättsammanfattad karriär? Funkar!

I en fantastisk kanindräkt fanns en av våra favoriter, Joey Fatone. Ni kanske inte känner till honom till namnet - det gjorde inte vi - men han är en av originalmedlemmarna i 'NSYNC och har lite misslyckad skådiskarriär efteråt. Han sjöng sjukt bra och hade världens charm, men nån Justin Timberlake är han ju inte. Så vem kan vi ersätta honom med i vår svenska version? Jag tänker... Henrik Berggren! Visst, han var mer framträdande i Broder Daniel än vad Joey var i 'NSYNC, men ändå. De var med i ett band som var populärt och sen så går en f.d. medlem och blir supermegakänd och kvar står Joey och Henrik i Håkans och Justins skuggor. 

Trea kom Gladys Knight som sagt (skandal, hon skulle ha vunnit!!) och efter lite tankeverksamhet så blev det rätt självklart att det är Sveriges stolthet Lill Lindfors som skulle ha försökt nå ut till en ny generation genom att klä ut sig i en bi-dräkt och gäckat domarna.

På silverplats kom The peacock, aka Donny Osmond. Han var fantastisk i alla sina framträdanden och jag blev sjukt imponerad även om jag ärligt talat har dålig koll på vem Donny Osmond är. Men, google är min vän, och jag vet nu att han är en av syskonen i The Osmonds, ett mormonskt popband från 70-talet. Han har även varit programledare och generell underhållare. Och: han är SVÅR att hitta en svensk motsvarighet till. Peter Jöback? Dan Ekborg? Nä, de är inte tillräckligt breda underhållare eller tillräckligt folkkära. Så, jag valde Björn Skifs. Han har haft en lång karriär, många hits och figurerat i musikaler, filmer och underhållningsprogram.

Vem vann då? Ja, det sa jag ju långt där uppe, innan det här långrandiga svamlandet tog fart. T-pain. Jag har verkligen INGEN aning om vem det är. Han pratade mycket om att han ville få en till chans och visa vem han egentligen är. Han fick det att låta som att han var en värsting som suttit i fängelse, blivit mobbad inom sin bransch och ville visa människor vem han EGENTLIGEN är. Sen visade det sig att han refererade till typ kritik om att ha använt autotune för mycket. Okej, tönt.

Jaha, en halvt okänd artist som har haft nån hit och jobbat med många mer kända artister, och som verkar ha en lite skev självbild och fick en oförtjänt vinst? Hm... Thomas Rusiak! Tänker ni nu "eh, vem?", så visar det ju att det var precis rätt val.

Så! Detta var min genomgång av hur The masked singer skulle se ut i Sverige. Helt onödigt, kanske två personer kommer läsa detta och mina ungar har med rätta frågat ca 3 ggr om varför jag lägger tid på detta. Well. Jag har inget annat för mig, uppenbarligen.









torsdag 28 februari 2019

Long time, no see

Nä men vi har varit i Norrköping på mini-weekendsemester (rekommenderas, särskilt om man som vi varken har råd eller lust att åka skidor på sportlovet... se inlägg nedan för referens) och jag har kört standup och jobbat jävligt mkt och vi har varit i Uppsala och hälsat på systerdotter och sett Emmy tävla i cheerleading-DM. Saker händer, livet pågår, jag är bara usel på att blogga om det. Jag har fått diskbråck också och mår SKIT. Har haft ont i snart en månad och det är så jävla mentalt krävande. Orkar inte ens skriva om det.

Men nu ska vi prata om något VIKTIGT! Nämligen att jag fyller år om några veckor och eftersom det är nästan lite halvjämnt - 35 år - så ska jag unna mig en födelsedagsfest. Det blir kul. Om nån kommer, dvs. Det har ju varit lite sisådär med den delen när jag bjudit in till fest tidigare. MEN DET ÄR KUL ATT KÄNNA SIG ÄLSKAD! Jaja.

Eftersom jag fyller halvjämnt (JO DET ÄR EN GREJ!) så får jag önska mig lite finare grejer. Har vem bestämt? Har jag bestämt.

Så vad önskar jag mig då:

1. En tatuering.

Jag har länge tänkt att jag ska tatuera in tre blommor på handleden. En för varje barn. Tidigare tänkte jag mig lite vintage, i färg, men nu har jag nog landat i stiliserad variant istället. Typ sån här:






















2. Detta vitrinskåp från Ikea som jag har spanat på i ÅR.






















3. En häst. 

För att hästen jag är medryttare på ska säljas och jag har då ingen häst att rida och jag mår så jävla bra av att vara i stallet igen. Men det är också svårt att vara medryttare, för man måste anpassa sig så mycket efter ägarens nycker och idéer - och jag vet inte om jag orkar med det. Nu när jag var medryttare så slapp jag allt sånt och kunde ha Delle (hästen alltså) som min egen i princip, men det är rätt unikt. Jag har såklart inte tid att skaffa häst (och nu med diskbråck inte ens möjlighet), men jag VILL RIDA.

4. Fillers eller trådlyft eller botox.

Jag SKITER i om jag är en dålig feminist då. Jag fyller 35, låt mig vara.

5. Terapitimmar hos jävligt bra terapeut

Behöver inte ens motiveras.

Så ja, 8 april blir jag 35. Det är bara att börja planera vem som vill ge mig vad. Tack på förhand!

tisdag 12 februari 2019

12 anledningar till varför Majken fortfarande är skönaste ungen i stan.

1. För att hon är ett språkmässigt geni.











2. För att hon aldrig är rädd för att testa nåt nytt!




 3. För att hon redan vet vad hon ska göra med sitt liv som framtida diktator.



5. För att hon har en helt rimlig inställning till vårt grannland.



6. För att hon är en mästerlig retoriker som vinner varje diskussion.





7. För att hon har ohyggligt rolig humor.


8. För att hon skulle klara sig själv om apokalypsen kom.



9. För att hon är woke af.






10. För att hon alltid erbjuder sin kunskap för att göra saker bättre.




 11. För att hon ser till att vi aldrig nånsin får vila, inte ens på semestern.



12. Och såklart för att hon, ovanpå allt det andra, är oerhört kärleksfull och omtänksam.





























måndag 28 januari 2019

Det där med tid

Vi har bott i vår lägenhet i ganska exakt fem år nu. För mig känns det som att varje flytt avslutar en del av mitt liv, och efter flytten blir det gamla livet rätt suddigt. (Ja, vi har flyttat mycket...)

Till exempel så bodde vi i huset i ca 4.5 år. Det är alltså kortare än vi bott där vi bor nu, men det kändes som en så oerhört mycket längre tid. Visserligen hade vi småbarn då, vilket ju gör att en dag kan kännas lång som en vecka, men det är inte bara det. Jag kan liksom se på åren i huset som ungarnas "barndom", men Majken fyllde ju tre i lägenheten. Det är som att tiden i huset präglade oss så mycket tydligare? Samtidigt så har vi nästan glömt allt.

Till exempel skulle vi häromdagen försöka minnas vilka som gick i Emmys klass. Det var ca omöjligt. Vi kom ihåg typ 2-3 barn, och även om de var totalt kanske 9-10 ungar så känns det ändå stört att ha glömt så många? Först efter idogt facebookstalkande kunde vi dra oss till minne några fler barn och föräldrar. Det känns som att denna tid hände i ett annat liv nästan? Barnen var små, vi jobbade i trädgården, jag pendlade och sen pluggade och sen var gravid och fick Majken och morfar dog och det var så oerhört intensivt men på ett positivt sätt mycket av det. Och tänker jag tillbaka på det så känns det som evigheter sen, nästan längre bort än tiden då Noa var liten och Emmy var nyfödd och vi bodde i radhus. Jag vet inte varför, om det är för att husägarlivet var så fundamentalt annorlunda än livet vi har nu? Eller att vi har gått igenom så oerhört mycket skit de senaste åren att det känns som att tiden före 2014 (när allt ballade ur helt totalt) är tjugo år bort?

Jag vet inte, men det gör mig lite ledsen att vi har flyttat så ofta att ungarnas barndom blivit så upphackad i "perioder". Vi har inga sammanhängande minnen av hur de växt upp på ett och samma ställe. Vi kan inte relatera till att gud, minns ni när ni var små och lekte där ute... för vi har bytt miljö så ofta. Och jag saknar absolut huset ibland (inte ofta, men ibland), men mest saknar jag nog tiden vi hade där. När barnen var små.

Jag är nog en av få som tycker att barn är härligast när de är typ... upp till sex, sju år? Alltså missförstå mig rätt: det är fantastiskt att ha äldre barn och det ger en djupare relation på så många sätt. Men jag är väl för krävande som förälder, för den där intensiva fysiska kärleken man får från mindre barn... jag behöver den. Och gud ja, det är oerhört egoistiskt. Dessutom lite ironiskt, med tanke på hur många gånger jag har vrålat på min man att han kan väl för fan ha barnen nån gång, de KVÄVER ju mig. Så visst, det handlar säkert mycket om en romantiserad bild för mig.

Men när jag tänker på tiden när vi bodde i huset så ser jag för mig försommaren, när kalvarna betar i hagen utanför köksfönstret, Majken är runt året och svinrolig och de stora barnen leker ute på studsmattan. Jag saknar den delen, och den är så knuten till huset.

Jag saknar såklart inte overallbråken eller all panik vi hade innan Noa fick hjälp, eller helvetestimmarna mellan förskolehämtning och middag eller alla jävla sjukdomar som avlöste varandra. Jag saknar inte att vara nästan paralyserad av trötthet vissa dagar. Men jag har nu så stora barn och fyller snart 35 och jag vet inte. Det är mycket nostalgi för tillfället helt enkelt.

(Saknar VERKLIGEN inte brännässlorna heller!!)


lördag 19 januari 2019

Det där med att våga

Jag har två grejer jag verkligen vill göra i mitt liv. Eller ja, det kanske finns fler än två - men det är två saker som är rätt stora och inte bara "åka till Aruba nån gång" eller fantasifoster som "ge ut en bok". Jaha, och vilka är då dessa saker?

Well.

1) Bo i Kanada, absolut helst i Québec. Jag vet inte varför Kanada är en sån dröm för mig, men jag vill verkligen verkligen VERKLIGEN bo där ett år. Har jag VARIT i Kanada? Nej. Borde det kanske vara prio ett? Absolut. Men bara det: att åka till Kanada känns nästan ouppnåeligt. Flyga fem personer över atlanten? Jo tjena, det lär dröja tills vi tar oss råd med det.

Jag ser framför mig ett utbytesår liksom. Ungarna i skola där, vi jobbar på distans eller löser det på annat sätt. Flyttar dit i augusti, åker hem i juni eller nåt sånt. Det är min dröm.

(Det är dock inte min mans dröm, och detta gör ju denna punkt lite svårare såklart.)

2) Skaffa häst. Denna punkt är såklart mycket enklare än att dra iväg hela familjen till en annan världsdel, men det är ändå så mycket som ligger i vägen. Rent teoretiskt. Rent praktiskt är det klart att vi skulle ha råd och en stallplats går alltid att hitta, men ni vet? Jag är rädd för att jag skulle ångra mig efter en månad. Att jag skulle behöva lämna tillbaka fodervärdshästen eller sälja hästen om vi köpt en. Eller att hästen bara skulle vara skadad konstant. Eller alla andra hundra grejer som skulle kunna gå fel.

Är det rimligt att ha farhågor och viss oro inför grejer som är rätt livsomvälvande? Ja, absolut. Är det rimligt att faktiskt begränsa sitt liv och låta bli att göra saker som man vill, bara för att man är rädd att det kanske skulle bli dåligt? Jag vet inte.

Vi har gjort många saker spontant. Herregud, Majken var ju inte direkt planerad och det är fan den bästa överraskningen i världen. Bibi köptes inte spontant, men jag hade varit tveksam till hund så länge och kan nu inte FÖRSTÅ varför jag trodde att det skulle vara så himla jobbigt.

Hur gör man för att våga? Just med Kanada är det ju lite svårt med tanke på att vi inte är överens om det (eller well, det är inte som att min man skulle vilja skaffa häst så värst heller), men generellt? Tänk om jag blir sjuk och dör och så hann jag aldrig det där jag så gärna ville? Tänk om livet ändras drastiskt och förutsättningarna för allt jag vill göra försvinner innan jag hann göra dem? Men också: tänk om jag bestämmer mig för att "äh, vafan - jag kör!" och sen blir allt mycket sämre och jag ångrar mig?

Hur ska man veta vad som gör livet sämre? Att inte våga, eller att kanske ta sig vatten över huvudet?

Jag vet uppenbarligen inte.

tisdag 1 januari 2019

Gott nytt år!

Årssummering av 2018: trots att mormor dog var det bästa året på länge. Det säger iofs mer om hur genuint genomvidriga år vi har haft den senaste tiden. 2018 var inget speciellt, men det var inte kaos och misär och det är jag oerhört tacksam för. Det känns som att vi fått näsan över vattenytan och kan andas lite och jag hoppas VERKLIGEN att jag inte förstör nåt nu genom att skriva detta. Min jävla olycka i Budapest var ju en redig skitmacka, men på det stora hela så är det ju en piss i mälaren liksom.

Genomgång av mina nyårslöften för 2018: Jag läste över 50 böcker, så det var bra. Däremot lyckades jag inte lära mig crawla, men till mitt försvar beror det mest på att jag blev åksjuk av att vrida huvudet. Det är inte mitt fel att jag är en mes. Och jag spelade badminton nästan varje månad, umgicks med kompisar varje månad och gick på bio oftare än förut. Men inte en gång i månaden, som tanken var. Vad jag däremot lyckades (typ) med var att sluta bita på naglarna. Det är ju helt sjukt? Jag har aldrig lyckats tidigare och nu har jag inte långa naglar, men inte nedbitna heller? Halleluja!

Nyårslöften för 2019: 

1) Jag ska ha gjort 100 träningspass. Det är lite knappt två i veckan, så det låter ju hanterbart kan man tycka? Well... vi får se hur det går. Att åka till stallet och rida kommer inte räknas, men simning eller badminton eller gym osv räknas såklart. Det handlar såklart inte om nån "nytt år, ny kropp"-grej, utan mer om att skrivbordsjobb tar på kroppen. Jag blir stel och får ont och det är ju rätt trist. Lite mer rörelse känns för första gången som nåt jag gör för min egen skull och inte för att man "måste" eller "borde".

2) Jag ska inte flyga. Alltså, jag vet inte ens om jag kan hålla det här... så illa är mitt reseberoende. Men vi ska bila till Frankrike i sommar och jag ska inte med på jobbets årliga resa och jag har inget annat inplanerat så nog BORDE det gå att stanna på marken i ett helt år?

3) Jag ska läsa 70 böcker. För 50 böcker var knappt en utmaning. Jag läste 54 böcker i år och har inte behövt anstränga mig nåt speciellt. Så 70 böcker borde bli en utmaning. Jag har sett att det finns massa olika slags temautmaningar. Typ "läs 10 böcker skrivna av nån som är född samma år som du" osv, men då blir läsandet en bökig grej och det har jag varken tid eller ork med. Det får bli samma blandning av usla böcker som är lättillgängliga, och böcker jag faktiskt vill läsa.

4) Jag ska renovera mera. Är det nåt jag önskar så är det att jag ska orka hitta tillbaka till att ha små projekt. Sånt som jag alltid höll på med förut, innan allt gick åt helvete och vi blev utmattade hela högen. Jag ska börja med att måla om en vägg på övervåningen, sen tänker jag tapetsera om köket och äntligen göra iordning ungarnas rum i sommarstugan. Vi ska bygga en friggebod på tomten, så att min syster med familj får plats när de hälsar på. När de inte är där (dvs typ 95% av tiden) så finns det utrymme för Noa att flytta ut ur ungarnas rum i stugan, och det vore kul att ta tag i det sunkiga rummet till sist. Nu när resten av stugan är så fin. Jag ska också "unna mig" riktiga möbler. Det vore ju kul att ha hela stolar i matsalen om inte annat.

Jag vet inte, jag tänker att nyårslöften är mer som en målsättning för året. Jag vill fortsätta må bättre och vill hitta tillbaka till mer ork som sagt. Och så hoppas jag nåt enormt på att alla får vara friska och må bra. Den här familjen förtjänar det.

söndag 30 december 2018

Vintersport? Bah, humbug!

Julen tog slut och mellandagarna kom. Alla vet att mellandagarna är de bästa dagarna på året. Rättelse: alla utan barn vet att mellandagarna är de bästa dagarna på året. Inför varje julledighet drömmer jag om de där slappa dagarna då jag ska strosa runt i pyjamas (jag äger ingen pyjamas), läsa en hög med böcker (tv-serier stör aldrig i min fantasi) och bara ta det lugnt. Man kan tycka att det är lite naivt av mig, med tanke på att jag har varit förälder ca halva mitt liv (nej inte på RIKTIGT), men så inbillar jag mig i alla fall att mellandagarna ska tillbringas.

Sen så kommer verkligheten: barn är USLA på att göra ingenting. Eller okej, om de får fri tillgång till skärmar så är de rätt bra på det. Men om de får fri tillgång till skärmar så blir de också små gremlins framåt läggdags, så alla föräldrar som vill ha alla fingrar kvar efter jullovet behöver ägna sig åt aktiviteten Rasta Barnen.

Och när alla andra Rastar Barnen verkar det vara en mysig och trevlig dag? Folk åker skidor och skridskor och verkar ha det idylliskt - så jag tänkte att vafan... vi ska också vintersporta!

(Kort varning här: det här inlägget kommer bli långt. Men TL;DR: vi åkte slalom, det gick dåligt.)

Här i stan så finns det massor med gratis lovaktiviteter. Detta innebär bland annat att den lilla skidbacken mitt i stan lånade ut slalomutrustning samt gav gratis liftkort till alla barn under 15 år. Perfekt, tänkte vi. Emmy har nämligen åkt skidor med skolan förra vintern, och jag kan ju åka... så det här skulle liksom bli övriga barns chans att "komma ikapp" oss.

Dagen började med att vi fick inse att när vi är ute i god tid (ca 5 minuter före att de skulle öppna) så är andra ute i GODARE tid. Det var med andra ord rätt lång kö när vi kom. Vi fick köplats 64 till skidutlåningen. Nåja, barnen lekte 20 frågor och vi mutade dem med fika så det gick rätt okej och ca en och en halv timme senare (japp, på riktigt) var alla kittade med skidor och hjälmar och skulle börja åka.

Eller jag hade inte hyrt, för inga pjäxor fanns i min storlek. Men det var lugnt, för jag hade mina gamla skidor och gamla pjäxor. Med betoning på gamla - de köptes rätt ordentligt begagnade redan på 90-talet - men funktionsdugliga. Trodde jag.

Barnen tog på sig sina grejer och började stappelglida mot skidbacken, medan jag skulle ta på mig mina skidor. Det var bara det att ena pjäxan sprack. Som i "helt och hållet". Äh, det löser sig, tänkte jag och fäste skidorna och lyfte sen blicken och såg att alla tre barnen stod i liftkön till "stora" backen. Emmy hade redan fått en lift och börjat åka uppåt.

Vänta nu här, kanske ALLA NORMALA MÄNNISKOR tänker? Åkte inte Emmy EN GÅNG FÖRRA VINTERN? Jo. Är det rimligt att tro att man kan åka då? Nej. Det var ju lite dumt? O ja.

Vi lyckades alltså ropa tillbaka Noa och Majken från stora liftkön lagom tills att Emmy började åka nerför backen. Högst uppifrån. Störtlopp-style. Hon kunde såklart inte svänga, ploga ELLER stanna och hade därför jättetur och landade på ett brunnslock när hon till sist ramlade nån gång efter att backen tagit slut och liftkön passerats. Jag säger att hon hade tur, och är inte ironisk det minsta, eftersom alternativet var den stora pistmaskinen som stod ca 1 meter till höger om brunnslocket.

Lägesrapport nu är alltså: Emmy gråter hysteriskt pga har jätteont i rumpan. Jag tar loss skidorna och försöker gå till henne, medan min man redan har hunnit fram. Varför han var snabbare än mig? Dels för att han inte har pjäxor på sig, och dels för att mina pjäxor nu har spruckit helt. Var de inte redan spruckna helt? Jo, det hade jag ju trott... men nej. Det gick att spricka mer. Som i att delar av hårdplast ramlade av. Jag var som Hans i Hans och Greta, men istället för brödsmulor spred jag smulor av trasiga pjäxor vart jag än gick. Så jag haltade till bilen och tog på mig mina skor igen och höll ca 10 bitar av sönderfallna pjäxor i händerna och suckade bittert över att min man hunnit köpa liftkort åt mig.

Nåväl, det hade jag inte behövt oroa mig för. När jag kom tillbaka till min familj hade nämligen Noa bestämt sig för att han ALDRIG NÅNSIN tänker åka slalom. Dels för att det gör ont i benen av pjäxorna, och dels för att han sett Emmy ramla och inte ville göra samma grej. Nånstans här tappade jag det och väste "jag är så trött på den här jävla äckel-familjen" sådär lagom högt så att bara hälften av alla som stod i liftkön hörde mig och kunde döma mig och sedan känna sig som magnifika föräldrar eftersom de minsann aldrig skulle häva ur sig nåt så hemskt.

Ja, men då kunde jag ju ta Noas utrustning i alla fall. Vi har ju trots allt samma skostorlek, så helt bortkastat var mitt liftkort inte. Halleluja, nu skulle väl allt bli bra? Emmy och Majken åkte i lilla barnbacken och verkade göra framsteg. Noa var visserligen sur och arg, men jag hade skidor och som jag redan hade visat för hela skidbacken är jag ju en usel mamma - så saker och ting började se bättre ut.

Well.

Såhär: jag hade en idé om att jag kan åka skidor? Jag har också ett minne av att jag har åkt massa slalom utan att mina ben känns som brinnande eldar av smärta? Detta är vad vi skulle kalla "fake news", eller åtminstone "tiderna förändras tydligen"? Det gick med andra ord inte bra.

(Nu skulle jag, i en evighetslång parentes, vilja påpeka att det är rätt viktigt för mig att min familj ska kunna åka skidor. Med tanke på det politiska läget i Sverige känns det som att Sverigedemokraterna snart inte bara kommer släppa fram systerpartierna Moderaterna och Kristdemokraterna, utan vara ledarna för den oheliga alliansen. Och då behöver vi lite... ursvenskt kapital, om man ska rasistförvanska Bourdieu? Visst, våra barn är rätt blonda och ljushyllta, men hittas min internetnärvaro så kommer vi som familj ligga illa till när Det Svenska Folket ska inventeras. Då tänker jag att vi kommer behöva väga upp för allt jag skrivit på nätet (vid det här laget vet vi alla att det är jävligt mycket) genom att bevisa vår svenskhet. Och hur gör man det bättre i SD-ögon än att spänna på sig ett par skidor, blondera håret, åka till Thailand för att gå till prostituerade, jag menar spela bingolotto, och allt sånt? Skidor är lika svenskt som "höhö en sån färg skulle man ha" under Kalle Anka på julafton. Skidor är vår landsfaders val av transportmedel liksom (nån dag måste vi prata om Gustav Vasas påverkan på vår pisstråkiga kultur) - ja ni fattar. Det kan bli viktigt att kunna åka skidor i framtiden.)

I alla fall så åkte jag två rundor i skidbacken.

Rättelse: jag åkte två halva rundor i skidbacken.
Jag gick nämligen av liften halvvägs båda gångerna.

Rättelse: jag gick av liften halvvägs ena gången.
Andra gången ramlade jag av liften.

Det finns en särskilt sorts förnedring i att ligga och sprattla på rygg med skidor överallt och få höra "är du okej, gick det bra, behöver du hjälp?" från 10-åringar som vill att man ska flytta på sig för att de ska kunna köra förbi till tricksbacken. Efter en stunds kravlande kom jag dock upp på fötter och kunde ge mig på mitt andra åk för dagen. Ah, vintersport. Så friskt och härligt och inte alls slitigt.

Nåja. Jag klamrade mig ner (jodå, man kan klamra sig nedåt - jag har filmbevis på det) för backen och ramlade inte igen. Dags för att åka med Emmy då, vilket hade varit planen hela tiden.

Lol, trodde du det eller? frågade mina ben mig och demonstrerade sen kraftigt genom att börja krampa. Så det var bara för mig att ta av mig pjäxorna igen. Och skidorna. Och sen gå tillbaka till backen för att från botten av den skicka mitt stöd till Emmy som skulle ta sig ner igen. Obs! Halva backen den här gången. Min man gick upp till halva backen (där jag ramlade, om ni minns) för att möta Emmy när hon kom med liften. Allt gick bra. Hon kom upp och hon kom ner.

HÄR KUNDE VI HA AVRUNDAT DAGEN!

Men det gjorde vi inte. Fattar ni väl. För nu ville Majken OCKSÅ åka i stora backen, och eftersom hon faktiskt lärt sig åka jäkligt bra i lilla pyttebarnkullen (dvs, hon stod upp och svängde typ lite), så tänkte vi att vafan... okej då. Min man står där uppe i halva backen och jag står där nere och fångar henne. Hur svårt kan det vara?

Nå. Eftersom Majken inte kunde åka lift så frågade jag en liten kille om han kunde hjälpa henne. Visst, sa han. Toppen - allt var fixat! Förutom att då kom en av makens gamla kollegor och frågade Majken om hon inte ville åka med henne istället i liften? Jag tänkte ju "yay, en vuxen" och tyckte att det var en bra idé. Det var det inte. För denna kvinna tyckte i sin tur att en bra idé var att åka till toppen av backen med Majken. Varför? Vet ej. Jag tror att det fanns nåt resonemang om att det är lättare att svänga om man har mer backe kvar, eller nåt. (Detta är alltså nåt jag hittat på för att förklara det märkliga i att ta med en sjuåring högst upp när hennes pappa står i mitten av backen och väntar.)

Och så gick det såklart som det gick: Majken VÄGRADE åka ner när hon var så högt uppe. Och det var ju rimligt, såklart. Men det innebar att min man fick lämna sin postering vid "avstigningsplatsen vid hälften av backen" och istället möta Majken som GICK ner för backen. Såklart passade då Emmy på att komma i liften och självklart lyckades hon den här gången INTE att gå av liften själv, så hon ramlade. Och fastnade.

Läget var nu:
Majken - traskade/gled på pjäxorna ner för backen.
Min man - hjälpte Majken ner, med hennes skidor i handen.
Emmy - fast precis utanför liftspåret, halvvägs upp i backen.
Jag - längst ner vid liftkön, redo att hjälpa de av mina barn som kanske inte kunde stanna.
Noa - svinsur borta vid raststugan

Så jag försökte medelst diskreta rop och pekningar uppmärksamma min man på att Emmy satt fast, samtidigt som jag på snorhala skor halkade uppför backen för att avlösa honom och ta Majken. Jag vill verkligen säga "grattis" till alla andra i backen den här dagen - vi måste VERKLIGEN stått för både underhållning och en försäkran om att ni åtminstone har er shit more put together än vad vi har.

Jaja. Till sist så kom Emmy upp från marken och ner igen. Majken tog en sista runda i pyttebarnkullen och den gick jättebra. Vi samlade ihop oss (och jag plockade upp de sista bitarna av mina pjäxor), lämnade tillbaka utrustningen och så stuvade vi in oss i bilen och bråkade högljutt hela vägen hem.

Som sagt: det verkar så fint och idylliskt när andra vintersportar. Tills nästa lov hoppas jag att jag kan komma ihåg att nyckelordet i förra meningen var ordet "andra". ANDRA kan vintersporta. Vi jobbar nog bättre med andra aktiviteter. Som skapande på konsthallen och bio, till exempel. Det gjorde Majken och jag en annan mellandag nämligen, och det säger jag: INGEN grät och INGEN fick jättejobbig träningsvärk. Så det så!

Vintersport? Bah, humbug!

(Fast idag tog min mamma med de stora barnen och åkte långfärdsskridskor och det hade gått bra så det känns lite som att det inte är hos barnen bristerna i vintersportsförmåga ligger...)



onsdag 19 december 2018

Jaha.

Vi begravde mormor. Jag har fortfarande inte greppat det här, alls.
Istället stressar jag med julklappsinköp och kolakokande och hetstittande på serier och alldeles för få julfilmer och nästan inga böcker och det har inte ens blivit stallet på sistone?

Jag vill så mycket och skulle väl kunna skylla på att tiden inte räcker till, men egentligen handlar det om orken. Den som inte alls finns.

Det är så många områden jag brister inom just nu. Jag är en dålig mamma och en dålig medryttare och en dålig programmerare och dessutom ful och tråkig och orkar inte ens instagramma och skäms över att jag ens tycker att det är en viktig grej?

Men kanske ligger snön kvar över jul. Och kanske hinner jag vila upp mig i mellandagarna. Och kanske känns allt bättre snart.

söndag 2 december 2018

Hejdå mormor

Så i måndags, bara dagen efter jag skrev det förra inlägget, så gick mormor bort. Jag har jobbat enormt hårt med förträngning, alltså EXTREMT mycket, så just nu så gråter jag nästan inte alls. Vilket såklart är skönt eftersom jag då kan fungera som vanligt, men det kommer ju komma en enorm smocka av sorg nästa fredag då vi ska ha en begravningsstund.

Jag säger begravningsstund, inte begravning, eftersom vi ska göra allt själva. Ingen kyrka, ingen begravningsbyrå, ingen förrättare, inga utomstående. Bara vi i närmsta familjen, ett rum på krematoriet och mormors kista, blommor och musik och sånt. Det blir säkert bra, det känns bara så jobbigt att vi ens behöver tänka på det. Hon som har funnits jämt.

Och så känner jag mig såklart usel för att jag blir ledsen över att sorgen lägger sordi på julen. Men så är det ju - det blir en speciell jul i år när mormors frånvaro kommer vara så tydlig. Det kommer kännas sorgligt och tomt även om hon kanske ändå hade varit för skör och gammal för att orka komma.

Fan ändå. Den här hösten har varit så sjukt jävla jobbig och slitig och tung. Jag är så trött. Så trött och ledsen och jag vill inte vara trött och ledsen när det är jul. Jag vill vara glad och tindrande.

Skit.