måndag 2 mars 2015

Varför förälskelser är livsfarliga och varför män suger.

Jag tror inte att det finns så kallade "jämställda" förhållanden, i alla fall inte heterosexuella såna. Jag tror att det finns familjer där man upplever sig vara jämställda för att man har det bättre än många andra. Skulle man skrapa lite på ytan skulle det ändå visa sig vara snedfördelat. För det är så det är.

Ja, det finns självklart vissa exempel där mannen gör mer än kvinnan, men i de allra flesta fall vet ju både vi och statistiken att det inte är så. Kvinnor är fucked for life och det finns faktiskt ingenjävlating vi kan göra åt det.

Först är man förälskad och kär och står ut med att han kanske är lite slarvigare, för herregud - finns det någon som gör slut med en vettig och trevlig man som man vill tillbringa sitt liv med bara för att han kanske inte riktigt når upp till ens städnivå? Nej. Det gör man inte. Man ba "aja, men städning är ju inte allt i livet, yolo!" och så planerar man sin framtid ihop.

Sen får man barn. Och lämnar man pappan till ens barn när man precis blivit en familj för att det kanske är stökigare än man vill ha det? Njae, det gör man helst inte. Man suckar lite och blir trött och kanske surar lite mer än annars nu när första förälskelsefasen är över, men man stannar ju ändå. Man städar lite mer och tänker att jaja det får vara såhär nu.

Sen kanske det kommer ett barn till. Eller två. Eller så gör det inte det. Men helt plötsligt så står man där några år senare och har barn som sprider ut kläder och skit överallt, som ska ha matsäck och aktiviteter som ska hållas koll på, som har läxor och kalaspresenter att fixa, som har lekdejter och klassföräldraskap och ALL den där jättetråkiga skiten som kommer med att skaffa barn och bilda familj. Och då är det ju för sent för länge länge sen. Och som kvinna är det ju så himla lätt att skuldbelägga sig själv, så när kvinnor sitter där i familjelivet och upptäcker att de ju inte ALLS lever så jämställt som de trott och tänkt sig, då kommer följande tankar:

- Jag skulle ha sagt ifrån från början, om vi hade ansträngt oss mer då så hade det varit bättre nu.

Detta är fel för att: Tja, först och främst är det väl för fan inte kvinnans jobb att uppfostra sin partner? Det är lite som att säga att man borde varit striktare med att inte låta barnen spela på ipaden från början, för nu har man tappat kontrollen. Varför ville inte mannen anstränga sig mer från början? Plus: även OM hon hade sagt ifrån mer hade det kunnat bli ett problem i sig. Man förväntas vara tjatig och bitter efter några år, inte efter några månader. Prova att vara svinarg från början och se hur det går.

- Jag borde sänka mina krav, vem säger att jag har rimligast krav?

Detta är fel för att: i de allra flesta fall handlar det inte om orimliga krav. Födelsedagspresenter MÅSTE bli inköpta. Man MÅSTE städa badrummet ibland. Läxor SKA göras, släktingar BEHÖVER firas, mat måste planeras, köpas, lagas, ätas. Sängkläder tvättas. Hår klippas. Det är liksom inte så att kravet ligger på nivån "färska snittblommor varje dag" för de flesta utan det handlar om någon slags miniminivå för att få vardagen att gå runt. Ska då kvinnor sänka sin insats för att matcha mannens så är det ju inte snittblommorna som drabbas om man säger så. Det är andra i familjen och omgivningen. Nån måste liksom plocka upp det som faller mellan stolarna om kvinnan slutar göra det.

- Om jag slutar göra allt så MÅSTE ju han steppa upp.

Detta är fel för att: män är dumma i huvudet och gör inte det förrän det är för sent. Och som i punkten ovan: vem är det som ska få ta smällen för att kvinnan bara slutar? Om hon slutar planera, fixa och dona så är det ju barn som står där utan matsäck sen och det är ju inte jättelätt som förälder att rycka på axlarna och ba "jag försöker visa på en poäng här, så du får stå ut".

I alla fall, finns det då ingen lösning? Nej. Det finns det inte. Alla jag känner som har längre förhållanden med barn inblandade säger samma sak: vi har provat allt. ALLT! Man har provat städschema och poängsystem och ansvarsområden och bråk och skrik, mutor, sexvägran - you name it. Allt är provat.

Och så slutar det ändå med att det absolut enklaste är att göra en övervägande majoritet av hushållsarbetet och familjeprojektledandet själv. För man kan inte tvinga nån annan att ändra på sig och män kommer inte ändra på sig.

Eller förlåt, det finns en lösning. Det är som vaccin, det bygger på att alla måste göra det för att det ska funka: höj kraven från början. Tillåt dig inte att bli kär i nån som inte gör MER i förhållandet än du. Det ska vara ojämställt till din fördel när ni börjar leva ihop, på så sätt finns det en chans att det blir någorlunda jämställt efter att barnen kommit. Ingen tjej ska nånsin bli ihop med en kille som inte levererar på toppnivå gällande ansvar för hem och projektledning och familj. Aldrig. Och jag pratar inte enbart om delad föräldraledighet eller att dammsuga lika ofta utan ALLT. Hela paketet. Från början. Om enbart de som tar fullständigt ansvar har en chans att få ett (heterosexuellt) förhållande kan det finnas en chans. Men tja, det kommer ju inte hända pga förälskelser. Detta skit.

I övrigt har jag gett upp. Det här är absolut inte riktat mot min man specifikt. Eller din. Eller min kompis man. Det är liksom bara såhär det är. Och jag kunde inte bry mig mindre om ifall just DIN man faktiskt gör exakt hälften. För 1) du inbillar dig bara och 2) inga regler utan undantag.

Bittra kvinnor makes this world go around.

söndag 1 mars 2015

Mello!

Ungarna har varit överlyckliga hela dagen. Jag också. Samt bakis, men mest väldigt pepp. Så himla mycket mello idag ändå. 


torsdag 26 februari 2015

Skärp er SVT

Väldigt länge lät vi våra barn enbart titta på Barnkanalen, eftersom vi var pretto och duktiga och inte ville att de skulle se sån Nickelodeonskit. Nu har vi ett tredje barn som vid tre år ääälskade Powerpuffpinglorna, men ni vet - man tappar liksom prettot nånstans samtidigt som orken och förnuftet som flerbarnsförälder.

I alla fall så har principen varit liksom lite att Barnkanalen borgar för kvalitet. Kanske inte så man hoppar av glädje (kan nån örfila Zoe Kezako) eller varit några mästerverk (ungarna som dubbar Martin Morning har ju inte gått på teaterskola direkt), men ändå. Med några få undantag har det varit rätt okej.

Och nu vet jag inte riktigt vad som hänt? För nu har Barnkanalen köpt in mängder av program från utlandet och de är Så Jävla Kassa. Främst ur jämställdhets- och genussynpunkt. I flera av dem framställs män och killar som inkompetenta idioter som inte klarar någonting och visst - män ÄR ju värdelösa - men det är märkligt att det ska vara humor? I skitprogrammet "Farfar i fickan" måste en faster PASSA farfar och hans typ åttaåriga barnbarn så fort föräldrarna inte är hemma? Alltså en åttaåring ska inte behöva barnvakt i några få timmar, och då verkligen inte en 70-åring? Och så är både barnbarn och farfar dumma i huvudet och hamnar i "knipor" hela tiden och det enda man känner är typ "trampa på gubbjäveln så han dör nån gång". Ja, farfarn krymper alltså. Det ska tydligen vara kul. Hihi.

Eller "Allihop ihop" där två familjer ska bo i samma hus. Två gånger har jag sett det ihop med barnen. Två gånger har jag tvingat dem att stänga av efter fem minuter eftersom kvinnosynen är GALEN? Första gången jag såg det rymde pappor + son ifrån städningen för det var ju så himla hemskt av ena mamman att tycka att de skulle städa. Ok, så två familjer bor i samma hus och nån lackar ur på att det är stökigt, och då ska det göra en humoristiskt poäng av att bitches be crazy typ? Please! Andra gången jag såg satt en mamma och klagade på att hennes dotter, 11 år by the way, inte ägnade sig åt utseende och skönhet utan helt struntade i hur hon ser ut. 11 år people. Kul!

Eller som "mina monster och jag" eller vad det heter där killar är roliga och knasiga och tonårstjejen är fjollig och "tjejig". Eller som i ca alla andra "roliga" program som Barnkanalen sänt på senare tid. Och jag fattar bara inte.

Det finns så många bra program som Svt själva har producerat. Mängder! Varför visar man inte dem istället? Varför repriseras inte bra program istället för att köpa in skit? Varför inte använda sig av den enorma skatt man sitter på istället för att sända sexism på bästa sändningstid?

Jag fattar inte, är det något slags försök att konkurrera med andra kanaler? Varför då? Vi har ju public service för att få SLIPPA sånt som sänds på andra kanaler. Ni behöver inte tävla om tittarsiffror med Nickelodeon, det är inte det vi föräldrar vill ha er till. Vi vill ha bra program, punkt slut.

Och ja, jag är medveten om att jag låter som idioterna som ba "HUR kan barnkanalen visa barnprogram om hur barn blir till, ska inte detta vara public service, bla bla bla?". Skillnaden är väl att både jag och SVT fattar att det är skillnad på att vara dum i huvudet och få nån slags moralpanik över en tecknad spermie, och på att inte tycka att det är bra att visa sexistiska program på bästa sändningstid. Det finns vissa värden jag antar att SVT och Barnkanalen vill bli förknippade med. Sexism och kvinnoförakt är förhoppningsvis inte dessa värden.


onsdag 25 februari 2015

Bokat!

Ok så det blev Kreta i år igen. Samma kust som jag var på med syster och Emmy i somras också. Men tja, det är dit Norwegian flyger och vi har helt enkelt inte råd med charter? Detta är så stört: charter kostar typ 10 fucking 000 mer än om man plockar ihop en resa själv och det man får är transfer och nån att ringa ifall saker krånglar? Förra året bodde vi seriöst på ett hotell med en apollopärm liggandes i receptionen. Vi behövde inte läsa i den och fick ta oss till flygplatsen själva, det var väl det som var skillnaden mot de som rest charter och vi som fixat paketresa?

Sen visst, vi bokar ju inte fyrstjärnigt hotell med barnklubb och fem pooler, det gör vi inte. Hade gärna gjort det nån gång, men pengarna. Pengarna! Nu blev det ett jättefult men supercharmigt litet lägenhetshotell 20 meter från stranden. Balkong där vi kan sitta och dricka vin när barnet somnat. Kalives heter orten vi ska till och jag förväntar mig inte mer än strand och lite restauranger och lite glass. Och sen utflykter till Chania pga sinnessjukt fin stad.

Jaha, sommaren är räddad med andra ord. Grät nästan av lättnad igår kväll. Vi berättade för barnen i morse och Emmy bestämde direkt att vi ska åka till orten vi bodde på förra året så hon kan visa de andra runt där. Det blir bra.


måndag 23 februari 2015

Resor, resor, resor.

Jag vill åka nånstans med familjen i sommar. Det skulle vara så skönt att få lite miljöombyte allihop, äta glass och sola. Ni vet, klassisk charter.

Men alltså 1) det är sviindyrt när man har tre barn och 2) jag vill typ ha en superslapparsemester. Barnklubb och massa pooler och allt det där, för annars kommer det bli jättejobbigt att hantera barnens olika behov. Och då blir det ännu dyrare. Jag skulle jättegärna åka tåg nånstans i Europa eller bila istället, men det blir ännu dyrare. Och krångligare.

Ja, det är ett jävla lyxproblem, jag vet det. Men nåt säger mig att kommer vi inte iväg i sommar lär vi ångra oss. Samtidigt har jag en liten röst som säger att jag ändå kommer vara trött och gnällig och ha arga barn. Men då är jag det i alla fall utomlands.

Och gud, om du känner ett behov av att säga nåt om miljöpåverkan eller hur resor inte kan göra en lyckligare, håll käften. Det är ju verkligen ALDRIG de som ba "bättre att vara lycklig hemma än att jaga lyckan utomlands" som verkar vara lyckliga? Ångestridna och deppiga pratar de sen om att "ordna vardagen så att man inte behöver fly sitt liv via resor". Gud vad jag avskyr denna inställning till resor. Tråkiga jäkla människor som tycker att en trädkram kan lösa allt. Jo tjena.

Obs! Tycker inte att det är bra att flyga. Det var inte poängen.


söndag 22 februari 2015

Denna gårdag, ett liv.






Igår var det matchdag. Och jag var så jäkla nervös innan. Dels för att jag har varit ansvarig för att arrangera, men så klart också för att jag skulle spela. Riktig match. Fullt med domare. Med människor jag aldrig träffat förut (samt så klart mina egna derby gals) i laget. Med PUBLIK för i helvete!

Men alltså det var så kul. Så himla kul. Det var svårt och det var roligt och det var en jämn match och det var så jäkla kul. Vi förlorade till sist med 40 poäng, men det var väldig tight fram till sista minuterna. Och vi var nog gladare över att komma tvåa än det andra laget var över att vinna. 

Och sen då. Sen på kvällen åt vi hamburgare och drack alkohol i olika former och det var tamefan den godaste burgare jag ätit? Okej, det kanske berodde på att jag redan hade hunnit bli onykter och inte hade ätit annat än kexchoklad på hela dagen, men ändå. Så gott. 

Derbyvärlden. Derbytjejer. Jag älskar det hela så himla mycket, ifall det inte framgått.

Och åh, Örebro! Lokalmedia var där och nära 200 personer i publiken - det var helt fullsatt! Och alla hejade fram oss och var så jävla peppiga. Så nöjd.

Och åh, på dansgolvet på kvällen då jag bad DJ:n spela vårt lags ledmotiv, dvs "Bad reputation". Så fint. Så kul. I love the rollerderby. 


torsdag 19 februari 2015

Annars då?

- Jag har börjat se Parenthood. Gillar det skarpt men blir provocerad av att alla bråkar så jävla perfekt. Till och med när de skriker på varandra är det "jag känner att du inte lyssnar på mig" istället för "håll käääääften!".

- Vi har överlevt sportlovet! Imorgon är förvisso kvar, men en dag? Herregud. Har haft barn på jobbet i olika konstellationer varje dag. Dock: så sinnessjukt skönt med stora barn ändå? Noa har hängt hemma hela lovet. I tisdags lunchade vi, i onsdags smsade han att han var på väg till bokhandeln men eftersom det var för tidigt och den inte hade öppnat än så kom han förbi mitt jobb. Sen blev han kvar. Idag har han hängt hemma och slappat. Detta? Kunna smsa med sin unge och typ... boka in en lunch? Jag blir så fascinerad över det här. Stora barn. Coolt.

- Jag är apnervös inför lördagen. Örebros första rollerderbymatch. Herregud! Jag ska spela. Jag har arrangerat. Jag är helt slut av stress och nervositet och snart är det dags. Hemmamatch. Publik. Press. Jag är rädd för att göra bort mig, för att skada mig eller skämma ut mig. Och alla andra ska spela i träningstights eller på sin höjd hotpants, men jag kan ju aldrig vara som alla andra så jag har köpt en fucking kjol? Röd kjol och vit tröja - jag ser exakt ut som en cheerleader. Varför kan inte jag vara en sån som trivs i sportkläder? Varför måste jag sticka ut jämt för? Blir så trött, men samtidigt är det ju inte mycket att göra åt saken ändå. Bara att rulla runt där som en tönt i min kjol. Plus att mina knän är paj från lördag + måndags träning så det känns ju kul. De gör ont bara jag nuddar dem. Bra förutsättningar för match.

- MEN jag är jättepepp eftersom vi ska gå ut och äta och dricka och roa oss sen på kvällen. Derbytjejer från mitt lag och andra lag. Hur episkt som helst. Det blir en bra helg, det blir det. Om jag inte bryter nåt. Peppar peppar osv.

Det var väl det hela. Följ mig gärna på instagram förresten om ni inte gör det. Mer vardagliga uppdateringar där. Samt selfies. Love selfies.


måndag 16 februari 2015

När ge upp är bästa alternativet

Kass lördag.
Jättebra söndag.
Och så vaknar vi till någon slags helvetisk måndag. Jag hade tänkt att vi kunde åka skridskor, gå till bibblan eller göra något annat trevligt sportlovigt, men sen så... nej. När klockan är elva och alla barn turas om att bryta ihop, slå ihjäl varandra eller driva mig till vansinne är det inte ett alternativ att lämna hemmet. Alls.

Jag tror att det är positivt, detta att jag inser att det inte är någon idé. För hade jag dragit iväg till bibblan eller skridskoisen så hade det slutat i kaos. Jag hade skrikit, barn hade gråtit och min mentala hälsa hade naggats ännu lite i de få hörn som finns kvar. Och det är liksom inte värt en hel dag av bråk för att jag ska uppfylla nån slags fix idé om vad man SKA göra på sportlovet.

Ja, det hade varit jättekul om vi hade kunnat dra iväg till fjällen och åka skidor hela familjen. Det kan vi inte. Ja, det hade varit jättekul om vi hade tagit ledigt båda två och åkt till badhuset och roat oss. Det kan vi inte. De alternativ som finns tillgängliga är sånt jag inte orkar med ihop med tre riktigt sura barn. Så då blir det film istället. Och att baka lite cupcakes.

Jag tänker inte ljuga och säga att det är lika bra, eller att jag är lika nöjd med det. För jag hade så jävla gärna velat vara i en skidbacke med glada barn nu. Så gärna att det nästan gör ont i mig. Men när det alternativet inte finns är jag glad över att Netflix finns. Netflixlov är också ett lov.

Typ.

(Obs, barnen är bara lediga måndag + fredag. Alltid nåt.)

torsdag 12 februari 2015

Det finns inga ursäkter.

Man får inte bruka våld mot barn. Det finns inga ursäkter. Och om man känner sig nödgad att hävda att det faktiskt var inom lagens gränser, att vakten bara gjorde sitt jobb och att det är rimligt att en vuxen människa behandlar en nioåring sådär, då behöver man ta en lång jäkla stund till att tänka på var man förlagt sin medmänsklighet och exakt när man tappade precis all känsla för rätt eller fel.

Det finns inte två sidor av alla historier. Ibland finns det bara rätt och fel. Och inga ursäkter.

tisdag 10 februari 2015

Älskade storhandling.

Eftersom vi inte har någon bil för tillfället blir det inte av att vi storhandlar särskilt ofta. Och som jag saknar det. Jag hatar att handla middagsmat på lunchen/innan hämtning. Jag har noll inspiration om nån av oss ska handla fort, då blir det alltid nåt enkelt och lättlagat och tråkigt. Eller onyttigt. Det känns som att man får välja mellan dessa två när man står där vid fyratiden och ska komma på en middag. Veckohandlar vi så tar jag mig tid att tänka ut bra maträtter och faktiskt ha lite roligare mat. Nu? Blä. Trist.

Vi måste komma igång med storhandlingen igen.

Och ja, så här sexigt och roligt är mitt liv just nu. Jag saknar att storhandla. Woop woop.