fredag 21 oktober 2022

Tråk och stön

 Nej men det är inte mycket som är bra just nu, det är det inte. Och då menar jag på en riktigt pissig nivå. Sån där "magsår och gråta på nätterna"-skit, inte typ "mitt ansikte är gammalt och mina kinder hänger"-trams. Eller alltså, det OCKSÅ, men inte bara. Ni fattar.

Jag hanterar det som vanligt med att tröstshoppa och dricka alkohol, så det är ju tur att två nya pryl- och pysselbutiker öppnat, och att jag har kollegor som vill göra grejer. 

Och så läser jag. Har precis avslutat bok 80, så målet på 100 böcker låter väl ändå rimligt att nå i år. Jag tänkte skriva att det vore väl min största prestation i år, men faktiskt går det riktigt bra på jobbet. Avancerar, är omtyckt (tror jag), tar plats osv. Det var pissjobbigt att byta jobb, men nu känns det riktigt bra till sist.

Förutom det så fantiserar jag om att flytta till Irland ett läsår. Ska bara få med familjen på planerna. Och kanske min arbetsgivare också, för att underlätta saken. Planering pågår, helt enkelt!

torsdag 1 september 2022

Seriously

 Jag glömde bort att jag har en blogg? Det har aldrig hänt förut. Absolut att jag inte uppdaterat på typ... år? Månader? Men jag har liksom hela tiden ändå varit medveten om att jag har en blogg, jag borde skriva nåt, det var längesen nu osv. Men denna gång glömde jag helt och hållet bort det och fick liksom en sån "Just jävlar!"-upplevelse när jag kom ihåg det häromdagen.

Inte för att jag vet om det gör så stor skillnad att jag kom ihåg det eller inte, det är inte som att jag uppdaterar här särskilt ofta ändå. Men i teorin är det ju i alla fall lättare när jag åtminstone är medveten om att den finns.

Så what's new sen sist då? Tja, sommaren kom och gick. Det var varmt ibland, regnade ibland, vi var i Kroatien och det var fint... men det räckte liksom inte för att hjälpa det här skitåret. Det är så mycket jobbigt som jag inte orkar/kan/vill skriva om, men 2022 har bara varit en svinjobbig grej efter en annan. Just nu är det mest så här att jag går och väntar på nästa käftsmäll, för det kommer liksom grej på grej på grej som golvar mig helt. Myspys!

Så vad gör jag då? Jobbar, läser, ser på tv-serier, badar badkar, går ut och dricker alkohol och försöker att inte vara ensam med mina tankar en enda sekund för då bryter jag ihop. Tack och lov för gin rummy-appen på telefonen. Den och tiktok har räddat mig från sysslolösheten många gånger.

Vad glatt och uppåt detta blev då. Jaja, it is what it is osv. 

tisdag 14 juni 2022

Lystring alla streamingtjänster! Här får ni en gratis idé.

Okej så jag kom på den här idén för nån vecka sen och kan inte släppa tanken på hur mycket jag vill ha den här funktionen. Jag introducerar: skippa personer/segment i tv-serier. Jag ska förklara närmre.

Ni vet hur det på i princip alla streamingtjänster finns en "skippa intro"-knapp? Det jag föreslår är en likadan knapp, fast istället för introt ska man kunna skippa vissa storylines. Om vi tar "This is us" som exempel, så vill jag i inställningarna på streamingtjänsten kunna klicka i att för denna serie vill jag få alternativet att hoppa över alla Randalls storylines, eftersom jag avskyr honom. Scener där de allihop är med ska inte påverkas, men de scener som bara handlar om honom och hans familj? Ja, då vill jag få upp en liten knapp längst ner i bilden som säger typ "skippa denna storyline". 

Eller ta "Grey's anatomy" (jag kämpar mig igenom senaste säsongen och det är en jävla kamp, fy fan vad dåligt det har blivit) istället. Förstår ni vilken ljuvlig serie det skulle bli om man kunde skippa alla berättelser där Hunt är huvudpersonen? Drömmen! 

"Men om det är en stor operationsscen där flera är med i salen men Hunt är huvudkirurgen"? (Eller liknande scenario i valfri annan tv-serie, ni får ha lite fantasi själva). 

Ja, då ska det ju såklart visas. Det jag pratar om är de där små sidohistorierna i serier som följer de olika karaktärerna i deras "fördjupningar". 

"Men tänk om du inte fattar nånting av vad som händer sen då, för att något viktigt har hänt i en storyline du valt bort?" 

Tråkigt för mig, men det är ju mitt problem. Då får jag väl kolla om med dessa scener med om det är viktigt för mig. 

Förutom att kunna välja bort baserat på person, borde man kunna välja bort baserat på segment. Detta är ju mer relevant för reality-tv av olika slag. Säg att du älskar Bäst i test men tycker att den där intervjun och tävlingen i mitten är jättetråkiga. Fram med knappen och välj "skippa segment". Eller du kanske tokälskar Paradise Hotel (r.i.p.) men tycker att deltagarnas intervjuer är pisstråkiga av nån absurd anledning? Skippa segment!

FÖRSTÅR NI HUR NICE DETTA VORE? 

Är det svårt att införa? När det kommer till tekniken: nej, det finns ju redan teknik för att skippa intro. Det mesta som krävs är arbete att metatagga upp allt innehåll. (Killgissar jag lite på.) 
Rättighetsmässigt då? Vill serieproducenter och manusförfattare och skådisar (inte för att de har nåt att säga till om) att streamingtjänsterna ska låta tittarna välja bort delar av innehållet? Antagligen inte. Men det blir väl en rättighetsfråga, och man kan ju börja med att införa detta på egenproducerat innehåll.

Ni ser, jag har tänkt ut exakt allting. Snälla någon, inför detta så att jag kan se klart serier som jag gett upp på eftersom jag inte stått ut med en (eller fler) huvudkaraktärer. Looking at you, "This is us".



söndag 12 juni 2022

En helt händelselös helg. typ.

Det blir inte så jäkla mycket bloggande trots goda föresatser, jag har inte längre någon dator (förutom jobbdator) och att blogga från telefonen (som jag gör nu) är verkligen inte optimalt. Nåja. Man kämpar på, det gör man. 

Jag började fundera förut på vad som avgör ifall jag tycker att jag har GJORT något på helgen eller inte. Denna helg tycker jag tex har varit väldigt oproduktiv och händelselös. Så här har den sett ut:

Fredag
Efter jobbet tog jag några vinflaskor och åkte hem till två kompisar och drack lite vin och så kom en gemensam fd kollega också förbi och vi munhöggs lite och såg skräckslagna på Naked attraction och sen gick jag hemåt vid 21.30, kom hem och såg på lite serier. 

Lördag
Först färgade jag ögonbrynen och passade på att städa ur och sortera hela badrumsskåpet och sen skurade jag badrummet. Efter lunchen tog jag med Emmy på stan för att köpa skolavslutningskläder, och efter ett par timmar joinade Majken som också behövde leta efter nåt att ha på sig då. Efter att vi kommit hem och ätit middag så hade vi spelkväll. När vi spelat klart några spel gick jag och Majken på en kvällspromenad och köpte glass. 

Söndag
Idag på förmiddagen var vi på gymmet, sen efter det har jag städat och lagat lunch och duschat krukväxter och tvättat och spelat schack och läst och nu sitter jag här och skriver detta. 

Det är ju inte så att det varit en rafflande händelserik helg, men jag har ju fått lite gjort ändå. Men det är som att om jag inte gör någon aktivitet eller typ åker iväg nånstans så har jag inte gjort ”nåt”. Hade vi varit i sommarstugan så hade jag absolut inte känt så. Där kan jag läsa hela helgen och ändå inte känna att jag slösat bort min lediga tid. 

Apropå att slösa bort tid: dessa ljusa fantastiska sommarkvällar gör mig alltid lite deppig när jag är i stan. Det går liksom inte att ta vara på dem då, om man inte går ut och roar sig. Och det ska sägas, att jag försöker ändå gå ut och roa mig så mycket jag kan, men man måste ju vara hemma ibland också. Igår kväll fick jag i alla fall somna till ljudet av fulla ungdomar som sjöng allsång till diverse bangers på nån av uteställena i närheten. Det var fint. 

onsdag 16 februari 2022

And just like that. Om jag hade skrivit manus.

Nej men jag förutsätter att ni har sett Sex and the city-rebooten "And just like that"? Om ni inte har det, men vill: sluta läsa här för det kommer spoilers. Om ni inte har det och inte vill, läs vidare eller ej - så länge jag slipper kommentarer om att SATC inte var bra från början eller att ni hatar tv-serier för kvinnor eller vad fan som helst. I detta hushåll avgudar vi SATC och det är utifrån det som jag skriver det här inlägget. 

För vad i helvete höll de på med, manusförfattarna?! Blir så provocerad. Kommer de öht ihåg vilka karaktärerna var? Hur de betedde sig? Vad de hade för personligheter? Och VARFÖR gjorde de så många pinsamma "moderna takes" som bara kändes oerhört malplacerade? Well... antagligen för att de försökte vara "woke" och "uppdaterade", men ja. Det föll ju lite platt. Obs! Jag hatälskade AJLT - älskade för att det i sina bästa stunder åtminstone var lite liknande SATC. Hatade för att... ja, allt ovan.

Nåja. Kan jag göra bättre själv eller? Eh ja. Här kommer mitt förslag på en remake av "And just like that":

Mr Big och Carrie

Carrie kommer på Big när han är otrogen med en mycket yngre kvinna. Deja vu från när hon var älskarinnan, här kan säkert nån som är duktig på tv göra snygga saker med bildspråket. I alla fall: Carrie lämnar Big och flyr tillbaka till sin gamla lägenhet. Hon försöker erövra "marknaden" igen och börjar ligga med yngre män, för om Big kan så kan väl hon. Eller? Var går gränsen mellan att vara creepy och att vara frigjord? Varför tycker Big det är "annorlunda" när Carrie ligger med en man som är i 20-årsåldern när han gjorde samma? Dessutom befinner sig Carrie återigen vid "singelbordet", men nu har bordet ändrats till "frånskilda"-bordet. Varför känns en skilsmässa som det ultimata misslyckandet, när singelskapet kändes fritt? Blir Carrie bjuden till de events hon brukade gå på, eller väljer de gemensamma vännerna Big? Det finns hur mycket intressant som helst att utforska här när det gäller frånskilda, äldre kvinnors sexuella och sociala kapital. Och ekonomiska! Hade de ett äktenskapsförord? Känner sig Carrie som en lyxprostituerad när hon får massa pengar i skilsmässan, för att hon egentligen får betalt för att ha haft sex med honom i x antal år? Men om hon tackar nej av princip, hur ska hon försörja sig? Nya karriär? Mer skrivande? Kanske en podcast - ENSAM - som i slutet av riktiga AJLT?

Efter sin höftoperation funderar hon på att köpa en ny lägenhet, på första våningsplanet, och då träffar hon Seema som hon klickar med och blir vän med och som hon presenterar för de andra för att de alla ska bli vänner. Miranda fäller en kommentar om att Seema är som Samantha fast från en annan kedja: namnet är väldigt likt och de är båda extravaganta men med olika hårfärger. Charlotte blir förfärad, och Miranda skäms när hon inser att Seema har hört det men Seema tycker att utifrån det hon hört om Samantha så är det bara en komplimang. And just like that låter man bli att pissa på Samanthas karaktär!

Självklart kommer Big sen vilja ha tillbaka henne och Carrie får väga trygghet och tvåsamhet mot sårat ego och svek. Ska man nöja sig med trygghet när man är 55, eller kan man fortfarande vilja ha passion och kärlek? 


Samantha 

Dör. Alltså 100% är hon en sån som min mamma som ba "men JAG är ju inte riskgrupp!". Nu är ju Samantha visserligen inte 70, men hon har genomgått cancerbehandling och dukar självklart under i första vågen av covid-19. Detta eftersom hon - enligt henne själv - vill kunna njuta av sin kropp innan varje nytt ligg innebär en risk för att bryta lårbenshalsen. She died doing what she loved osv. Hon testamenterar sin stora samling sexleksaker till tjejerna, som alla hanterar det på olika sätt. Carrie säger att hon ska slänga sina, Miranda invänder att egentligen är det ju samma sak som att ha sex med en man din kompis har legat med. Troligtvis tvättade Samantha sina sexleksaker mer noga än någon man någonsin tvättat sitt kön. Charlotte är självklart förfasad över att ärva använda sexleksaker, men lika förfärad över att trotsa sin döda väns sista önskan och slänga sakerna. Vad är egentligen rätt sätt att hantera detta på? Hon bestämmer sig för att fråga sin rabbi.

Charlotte

Jag tycker att hon är den som fick bäst storyline i AJLT. Hon var inte personlighetsförändrad utan precis lika välmenande neurotisk som vanligt. Fint. Tyckte också att hanterandet av ett barn med könsdysfori var intressant. Däremot kanske de kunde ha låtit själva Charlotte - alltså inte i rollen som mamma - få lite mer utveckling? Som engagerad mamma tar hon på sig att anordna en konstauktion till förmån för skolan, och kommer där i kontakt med nya konstnärer som inte lyckas slå sig fram i New Yorks gallerivärld. Charlotte hjälper en av dem, sedan en till och på något sätt sprider sig ryktet och hon upptäcker att det kanske finns en karriär för henne som manager för unga lovande konstnärer? Är detta ett jobb som faktiskt kan finnas? Inte vet jag, men i min fantasi är det så. Charlotte halkar alltså in på sin nya karriär på ett bananskal men finner att det är precis vad hon saknade utan att veta om det. Hon märker även att det hjälper henne att lättare hantera Rose när hen blir Rock, och konstaterar att förut var barnen hela hennes värld och då blev varje förändring en stor jordbävning. Men nu, med mer distans, har hon lättare att hantera barnens egna viljor. Obs! Hon är fortfarande neurotisk, såklart, men samtidigt tror jag hon trivs som medelålders. Dessutom klipper hon av sig håret till en kort page, i ett fåfängt försök att passa bättre in bland gen Z. Först känner hon sig naken och okvinnlig, men efter att ha fått en komplimang för sin "vackra nacke" börjar hon vänja sig vid sin nya frisyr och till sist till och med älska den. I och med det börjar hon även uppgradera sin garderob lite. Inte mycket - fortfarande rikt och klänningar, men liksom... lite roligare. "It turns out that at a certain age dressing like Alice in wonderland becomes less cute and more cringe " säger hon vid en lunch vilket får Miranda att håna henne för att hon identifierat med en vimsig skolflicka tidigare, och Carrie att skratta åt användandet av ordet "cringe". 

Miranda

Okej, först och främst: varför i hela helvetet får Miranda så mycket skit för att hon lämnar Steve? Ja, han är gullig och Che - don't get me started - är vidrig, men alltså... vafan? Deras äktenskap är stendött, Steve pratar som en bebismuterad pensionär och har noll intresse av Miranda. Varför ska hon stanna i det bara för att folk gillar Steve? Blir galen! Med det sagt, så är det så här Mirandas story skulle ha varit istället:

Brady är en kåt tonåring och lämnar kondomer överallt och har högljutt sex med sin flickvän. Miranda, som aldrig nånsin har backat från något eller haft särskilt bra känsla för takt och ton, lackar ur och börjar försöka trumfa sin son. "It's MY house! If someone should be allowed to have sex so loud that you can hear it through the walls, it should be the one who pays for the walls. Me!". Tyvärr är Steve rätt ointresserad av sex, vilket gör Miranda frustrerad och hon försöker liva upp deras sexliv på olika sätt. De testar allt ifrån partnerbyte till bdsm till nudism, men inget känns rätt. Till sist har de det stora bråket där Steve säger att det här räcker för honom: jobba, tv, glass i soffan... det är vad han behöver. Och Miranda säger frustrerat att det inte räcker för henne. Hon vill mer. Och då frågar Steve om inte hon kan vilja ha mer utan att han måste vara involverad i det. Om de har ett öppet äktenskap, där han får behålla sin fru och deras efterättsritual, och hon får upptäcka nytt och uppleva annat - och andra - utan honom? Kan inte det vara bra för dem? Och jo, det kan det visar det sig. Miranda färgar håret rött igen och ger sig ut i dejtinglivet ännu mer nervös än efter att hon var nyförlöst. I början är det befriande och hon blir nästan manisk - alla dessa dejtingappar som inte fanns förut! Hur kunde man nånsin dejta innan Tinder? Förstår dagens ungdom hur LÄTT de  har det? Ett ligg finns ett knapptryck bort, när vi var singlar var det ju nödvändigt att dra på sig spanx och sätta på sig smink och köa till nån bar osv osv - men efter ett tag byts utekvällar mot soffkvällar med glass. Till sist landar det i några roliga äventyr då och då, men en vardag som både hon och Steve är nöjda med. Miranda inser att det inte var äktenskapet hon var missnöjd med, utan föreställningen om vad ett äktenskap nödvändigtvis ska vara.  "And just like that, it turns out that you CAN have the ice cream... and eat it too!". 

Yrkesmässigt då? Ja, hon är väl för fan FÖRELÄSAREN, inte studenten! I sin roll som juridiklärare får hon utlopp för sin sarkasm och vassa tunga när hon sätter stöddiga unga män på plats när de försöker hävda sig mot henne. Sen ligger hon med nån (eller några) av dem. "Men bara efter att de inte längre är mina elever!" säger hon, vilket får Charlotte att mumla något om "vad bra att du har så starka principer" och Carrie att fundera över varför Miranda inte har samma problem med åldersskillnader som hon har. Är Big och Miranda mer lika än Miranda och Carrie? Kanske handlar det inte om kön - iaf inte enbart - trots allt?

Stanford och Anthony

De tussades ju bara ihop pga var de enda två gaykillarna och Alla Skulle Vara Ihop i slutet av SATC, så självklart höll de inte ihop så här länge. Istället har de gift sig och skilt sig så många gånger att Elizabeth Taylor skulle vara stolt. I början av serien är vännerna på väg till deras fjärde, eller femte, bröllop och Charlotte säger något om att det är synd att Samantha missar det. Miranda svarar med att hon var ju ändå på deras fyra första bröllop och Carrie säger att de alla någon gång kommer bli så gamla att de dör och inte får vara med på Stanford och Anthonys senaste bröllop. 

Utöver detta?

Fler återbesök av andra karaktärer. Fan service för fan! Helt skära bort poddgänget, fy fan vad vidrigt det var. Gillade iofs delen med Charlottes panik över att vara "för vit" när hon har blivit vän med Lisa Wexley, men denna vänskap kan ju vara en sidohistoria och inte allt Charlotte har i livet. 


Jaha, det var väl det jag hade att säga om detta. 

måndag 7 februari 2022

Hej hej, hemskt mycket hej

 Yet again, I ask you to glömma att jag har sagt ca 500 ggr att jag ska börja blogga igen, och låtsas som att detta är den första gången jag säger det. Ja, alltså jag tänkte börja blogga igen. Inte som att jag inte har tid när jag sitter 8-9 timmar framför datorn per dag liksom.

Så, en kort recap av mitt liv senaste... halvåret?

Jag har:

1) bytt jobb. Oerhört ångestfyllt och läskigt och jag är absolut inte säker på att jag har gjort rätt. 

2) köpt en svindyr stringhylla som gör vårt vardagsrum fantastiskt snyggt och jag är 100% säker på att det var ett bra köp.

3) börjat spela bridge. Har gått en nybörjarkurs och ska gå fortsättningskursen nu i vår. Det är oerhört mycket svårare än jag förväntade mig. Alla andra är minst 60 (såklart), så jag får känna mig ung för en gångs skull.

4) ett barn som går på gymnasiet! Helt sjukt. Jag som är så ung, osv.

5) haft jävligt tråkigt och är nu så ressugen och festsugen och DET MÅSTE HÄNDA NÅGOT KUL ANNARS KREVERAR JAG-sugen. 

Det var väl det. Inte särskilt mycket kanske, även om min ångest över byte av jobb inte varit nådig. 



onsdag 30 juni 2021

I denna ljuva sommartid

 Not.

Eller jo, sommartiden är ju ljuv. Men alltså... varför tror jag jämt att sommaren ska bli en lång fantastisk period med nöjen, fester och vänner när sanningen är att 99% av tiden tillbringas i sommarstugan med sura barn som bara vill hem till sina skärmar?

Ja. Det är löjligt att klaga när vi faktiskt HAR en fantastisk sommarstuga att vara i.
Ja. Det är självklart bara vårt eget fel att ungarna är skärmberoende och hatar stugan (obs, jag är på dåligt humör idag, det är inte riktigt så illa som jag får det att låta.)
Ja. Jag tänker ändå klaga.

Nej men jag vet att folk generellt inte lever som Elsa Billgren (hennes instagram är den nya Pripps blå-reklamen när det kommer till att ge folk ångest över hur misslyckad deras sommar är i jämförelse), men ändå. Liiite av hennes liv kunde jag väl ändå få? Om inte huset på Gotland, så rika föräldrar? Om inte rika föräldrar, så vacker stadsvåning? Om inte vacker stadsvåning, så fantastiskt socialt umgängesliv med massa vackra vänner som bara längtar efter att umgås hela sommaren med mig? Om inte det så... nej jag vet inte, behåller nog helst mina egna ungar och min egen klädstil ändå.

Man ska inte tro att gräset är grönare och så vidare, och jag har en miljard bra grejer i mitt liv, jag vet. Men det är det där med att inte lyckas få till det liv jag vill ha, det skaver ibland lite extra. Jag är såklart fullkomligt unik med att vilja ha mitt liv perfekt på alla sätt, jag vet. I'm quirky osv. 

Nej men nu ska jag sluta klaga. Okej en grej till: fucking EM är förstört för att Frankrike åkt ut! Ja ja, Sverige åkte också ut, men det VISSTE man ju att vi skulle göra när som helst. Frankrike hade ju möjlighet att vinna? De är regerande världsmästare. Skyller allt på Griezmanns fula frisyr. 

(Kul grej: Noa har börjat döma fotboll - vanlig fotboll utöver amerikansk fotboll som han redan dömt ett par år - och helt plötsligt får jag inte vara förbannad på domaren längre. Eller okej, det han faktiskt blev arg över var väl att jag sa att jag skulle bombhota domaren, men petitesser. Roligt att han identifierar sig så mkt som domare nu.)

måndag 31 maj 2021

En hund hade gjort ett bättre jobb

 Alltså, det finns typ inget just nu som gör mig lika förbannad som alla restriktioner/inställda saker som drabbar barn och ungdomar på grund av pandemin. Särskilt inte när de är helt godtyckliga och har noll relevans, utan görs bara för att... man hatar barn? Man vill jävlas så mkt man kan? Man vill verkligen verkligen skicka signaler om att ALLT kul ska vara inställt?

Noa slutar ju åk 9 i år och balen är inställd. Det kan jag förstå, massor av ungdomar från olika skolor skulle ha samlats osv. Tråkigt, men rimligt. Men på skolavslutningsdagen brukar de tydligen åka båt klassvis till nån plats för avslutningslunch (jag har fått min info från en 15-årig kille, därför är den knapphändig), men det är också inställt pga corona. De får alltså inte åka båt - utomhus! - till en lunch där alla nior på skolan samlas? Jag fattar inte, det är ju helt urbota korkat. Det är liksom "nej ingenting som är festligt får hända, det skickar fel signaler". 

Eller som Majkens skolavslutning. Nu har de ju lättat på restriktionerna och man får för fanken vara hundra personer på kulturevenemang. Varför kan de inte ha skolavslutningen som vanligt, men klassvis istället för hela skolan? Samlas, sjunga och sen gå hem. Med föräldrarna i publiken. Nej, istället ska det vara helt publikfritt och ske på skolgården istället för i stadsparken som vanligt. JAG FÅR SPADER!

Emmy då. På hennes skola har de en "lattjo lajban"-dag varje år i slutet av terminen. Det innebär att alla klär ut sig (maskeradtävling) och man bakar tårtor till en tårttävling. Finns det nån anledning att det ska ställas in pga corona? Självklart inte! Är det inställt? Jomenvisst. Det är så jävla märkligt hur det är så lätt att bara ställa in precis allt som går, istället för att försöka lösa det på bästa sätt. 

Generellt har ju barn och unga fått ta den absolut största delen, jämfört med hur liten risk covid innebär för dem. Visst, äldre har fått isolera sig - vilket väldigt många av dem inte gjort - men de löper ju också störst risk att bli sjuka. Men nåt är ju jävligt skevt när studenterna inte får ha utspring, fast shoppinggalleriorna får ha öppet. Barn får inte träna sina sporter fullt ut, men vuxna får trängas i skidbacken. Unga får absolut inte fira att de tar studenten, eller slutar nian, eller tar körkort, eller fått ett jobb... men stora arbetsplatser får kräva att deras anställda kommer in och jobbar på kontoret. 

Vem som än är ansvarig för att planera skolavslutningar i Örebro kanske skulle läsa det här och tänka "jaha, men gör det bättre själv då?". Eh, ja tack? Låt mig! Lovar att jag gör ett bättre jobb. Lovar att Bibi gör ett bättre jobb till och med. Seriöst. Sån idioti.

onsdag 17 mars 2021

Blommor, lera, böcker och franska agenter

Ja, jag är ju en periodare i mina intressen. Och ibland blir det så att intensiva perioder med något sammanfaller med intensiva perioder av något annat. Som just nu. Jag gör massa smycken i lera, jag har svept tre säsonger av ”ring min agent” så fort att jag börjat tänka på (stapplig och usel) franska ibland, jag har läst typ fyra böcker på två dagar... och så har jag torkat blommor. 

Schack! Just ja! Jag tvingar både min man och Noa att spela schack med mig, men eftersom jag börjat bli bättre än dem så vill de sällan. För typ en månad sen visste jag inte mer än hur pjäserna får röra sig, och att damen är bäst. Sen fick jag för mig att lära mig att spela schack (faktiskt långt efter jag sett Queen’s gambit) och drog ner en app och blev helt hooked?! Det var jag inte beredd på. Pga min adhd-hjärna trodde jag inte att ett strategispel där man måste tänka flera steg i förväg skulle vara nåt för mig, men jag älskar det. Där ser man. 

Så ja, det är jävkigt mkt aktivitet just nu på jobbyfronten. Blir ju så, när man håller på att tråkas ihjäl. 

måndag 8 februari 2021

Been there, read that

 Förra årets lästa böcker kommer här. 

Det är viss sortering, på så sätt att den absolut sämsta läggs i slutet med en sågning, och att mina favoriter kommer först. Men sen harjag inte sorterat bättre. Jag menar... orka.

Samlade verk - Lydia Sandgren
En halv gul sol - Chimamanda Ngozi Adichie
Rotvälta - Tove Alsterdal
Ya Leila - Donia Saleh
De sju morden på Evelyn Hardcastle - Stuart Turton
Att tro på Mister Pip - Lloyd Jones
Tigrar i rött väder - Liza Klaussmann
Hundra skäl att leva - Richard Roper
Svärmodern - Moa Herngren
Queenie - Candice Carty-Williams
Själarnas Ö - Johanna Holmström
Det svarta trädet - Tana French
Den sorgsne busschauffören från Alster - Håkan Nesser
Ödesmark - Stina Jackson
En dag ska jag lämna allt det här - Katarina Bivald
Kirke - Madeline Miller
Sent på dagen - Tessa Hadley
Där kräftorna sjunger - Delia Owens
Där fåglarna slutat sjunga - Jenny Quintana
Small pleasures - Clare Chambers
Svarta näckrosor - Michel Bussi
Min mörka vanessa - Kate Elizabeth Russel
Jag ser allt du gör - Annika Norlin
Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts - Mhairi Mcfarlane
Jungfrustigen - Philip Teir
Främlingen - Elly Griffiths 
Idag ska allt bli annorlunda - Maria Semple
Silvervägen - Stina Jackson
Säg inget om Lydia - Celeste NG
Himmel över Alaska - Kristin Hannah
Ormarna - Sadie Jones
Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt - Gail Honeyman
Ränderna går aldrig ur - Agnes Hellström
Goda grannar - Mattias Edvardsson
Jonathan bortom all kontroll - Meg Rosoff
Evelyn Hugos sju äkta män - Taylor Jenkins Reed
Drömhuset - Veronica Henry
Adhd, från duktig flicka till utbränd kvinna - Lotta Borg Skoglund
Som pesten - Hanne Vibeke-Holst
Stormvakt - Kristina Ohlsson
Strandläsning - Emily Henry
Hon den roliga - Alba Mogensen
Ciderträdgården - Veronica Henry
Terapeuten - Helene Flood
Glass houses - Louise Penny
A great reckoning - Louise Penny
The nature of the beast - Louise Penny
Det är inte jag, det är du - Mhairi McFarlane
Bergens stjärnor - Jojo Moyes
Vuxna människor - Marie Aubert
Person okänd - Susie Steiner
Saknad, förmodad död - Susie Steiner
Den oändliga familjen - Cilla Naumann
Offermakaren - Viveca Sten
Floden hem - Hannah Richell
Jag borde sagt det först - Annika Wall
Överlevarna - Alex Schulman
Fjärilsvägen - Patrik Lundberg
Jul i krinolin - Amanda Hellberg
Bokcirkeln vid världens ände - Frida Skybäck
I hjärtats bibliotek - Phaedra Patrick
Ett väldigt stort hus på landet - Claire Sandy
Dockorna- Katarina Wennstam
En oönskad julklapp - Sara Molin
Det slutar med oss - Colleen Hoover
Bröllopsfesten- Lucy Foley
I sommar blir det nog bättre - Sisko Savonlahti
Männen i mitt liv - Sofia Rönnow Pessah
Fjärilsrummet - Lucinda Riley
Hem till Scupper Island - Kristan Higgins
På andra sidan Hudson River - Kristan Higgins
Jul i strandhuset - Veronica Henry
Sanningens ögonblick - Kristin Hannah
Livets aviga och räta - Kate Jacobs
Moratorium - Monca Rehn
Hjärtats bokhandel - Veronica Henry
Ett år av vila och avkopplinge - Ottessa Moshfegh
Den där kvällen - Sheila O'Flanagan
Lögnarens flickvän - Catherine Ryan Howard
Dödligt arv - Rachel Rhys


SÄMST:
Kärlek i mån av snö - (författarens lamn utelämnas av barmhärtighet)
Så här skrev jag om den:
"Det enda som fick mig att ta mig igenom den här boken var tanken på hur jag skulle kunna lustmörda den sen. Vad är så illa då? Utan inbördes ordning:
1) Ingen pratar, alla tjuter av skratt eller skriker av bestörtning eller flämtar av indignation. Främst skrattar de. Jag har aldrig läst om några som så ofta skrattar så de gråter, och INGENTING som sägs är roligt?! (första bilden här nedanför)
2) Den absurda historien om svenska akademin som är huvudpersonens arbetsplats. Det är som att författaren ville bevisa att hon också hade kunnat skriva "Klubben" (det hade hon inte), vilket resulterar i långa sidospår där folk pratar om Horace, Sara Danius, Katarina Frostensson osv. Komplett med hänvisningar till citat?!
3) Inga detaljer stämmer. Se bilderna nedan för exempel. Kom brorsan Oscar år 1991 eller 1992? Var storebrorsorna 14 eller nästan 18? Hur kan storebror Kalle bara vara 2 år äldre än lillebror oscar när de är vuxna, när han var 10-14 år äldre som barn?
4) Jag bara måste nämna de usla dialogerna igen. Vansinnigt
5) Nivån på språket och korrläsningen. Båda ligger nära noll. Vid ett tillfälle är huvudpersonen "coollugn". Inte ko-lugn, utan cool-lugn. Alltså...

Läs. Inte. Denna. Bok! Det gör mig så förbannad att sån här slapphet och nonchalans inför läsaren accepteras. Gud, höll på att glömma! Vid ett tillfälle beskriver en karaktär sin förläggare som en förläggare som en jättehärlig och bra person vid namn Louise. Boken är utgiven på Louise Bäckelins förlag... (där de uppenbarligen inte kostar på sig korrläsare)."