måndag 24 april 2017

Trött, tröttare, trebarnsförälder.

Jag har ett tag varit lite piggare, men såklart så tog det slut. I lördags så började Den Stora Tröttman. Antagligen som ett svar på den extrema stressen/oron på sistone, eller så har jag inte ätit tillräckligt mycket kosttillskott från Hanna & Amanda, men trött är jag. Och ni vet när man är sådär trött att armarna känns tunga och benen trötta, ögonlocken grusade, öronen susar, hjärtat orkar knappt dunka och hjärnan går på lågfart? Då?

Well, då måste man ändå göra allt som hör föräldralivet till. Som att ta bilen för att hämta barnet på förskolan eftersom det regnar isbitar och man inte orkar bli förkyld igen men så är det vägarbete så det tar ungefär tredubbel tid att komma fram till förskolan och sen så hämtar man och möts av ett enormt NEEEJ eftersom barnet inte vill gå hem och sen så ska man krångla på henne kläderna fast hon är ju sex så man säger mest åt henne att klara det själv och så går man ut och det första hon gör är att med flit gå ner i en vattenpöl i sina gympaskor och sen så åker man till sist hemåt då men väl hemma upptäcker man att man glömt sina nycklar hemma så man får ta hissen upp och hämta nycklarna och sen åka ner igen och ta cykeln till barndansen i regnet och så kommer man fram och ser till att barnet går till dansen och sen går man till affären och köper ägg till kvällsmaten och så väntar man på att barnet ska bli färdig med dansen och när hon väl blir det så är det tydligen bajspaus på ungefär 400 minuter och efter det måste man få på tights och skor och fleecetröja och regnjacka och regnjackan trasslar till ärmen och man orkar bara inte fixa det för det är för mycket men så gör man det ändå för det finns inget alternativ och så ropar man på barnet att vi ska gå nu nej vi ska gå nu men kom då jag orkar inte snälla kom och lyssna på mig nån gång nu går vi ja bra kom nu då och sen så regnar det ute och man måste bli blöt i rumpan och i ögonen och i håret och man måste lyssna på barnet som också blivit blöt och därför sur och sen är man hemma igen och hittar inte nycklarna till cykelrummet men till sist så gör man det och då kan man äntligen åka upp och lämna äggen till pajen och sen dyka in i en varm dusch och sen sätta sig vid middagsbordet och äta en broccolipaj som alla barnen hatar.

All day, every day. Nej, det är ingen som har tvingat mig att skaffa barn men det var inte så att jag bestämde mig för att skaffa barn med diagnoser och själv bli typ utbränd av odiagnostiserad adhd så jag tycker ändå att jag får vara lite trött.

Det enda knark jag har är socker. När jag tänker på folk som säger typ att de äter dadelbollar för att de mår så bra av det istället för raffinerat socker känner jag bara att ja men det är väl jättekul för dig men nu HAR INTE ALLA SÅNA LIV JÄVLA MUPP.

Nä men jag är inte bitter.

tisdag 18 april 2017

Hur gick det med den där boken då?

Jo men såhär: jag ägnade massa tid åt att skriva den. Pratade om den massor. Skrev klart den.


Läste igenom den sen och DOG AV SKAM PGA DEN ÄR SÅ JÄVLA DÅLIG, JAG MENAR SÄMRE ÄN EN JÄVLA FÖLJETONG I ALLERS!

Så.

Det om det.

fredag 14 april 2017

"Glad påsk"

Så det är långfredag och vi har inget inplanerat. Det är väl i sig inte så konstigt eftersom vår familj är liten och min syrra inte firar påsk med oss i år. Så vi tänkte väl att tja, långfredagen ägnar vi åt mys och film och lite spel?

Så vaknar jag sådär småfebrig. Jag har inte feber, men jag blir lätt svettig, mår illa, huttrar... ja men ni vet. Sådär så att man är SÄKER på att tempen kommer visa minst 38, och så visar den typ 35. Så mår jag. Och så var det snöstorm. Alltså en decimeter snö på marken, blåst och snö överallt. Eller var och var. Det ÄR snöstorm fortfarande, men nu berättar jag om i morse då dagen tog sin hemska vändning.

Har någon dött undrar ni kanske? Well jag hoppas det. Jag hoppas att de vidriga lössen vi upptäckte i ungarnas hår har dött. Jag hoppas verkligen verkligen det. Hela jävla dagen har gått åt till att lustvätta, luskamma, nagelfara varenda jävla hårstrå. Jag får panik på det här. Vi har aldrig haft löss förut och jag vill INTE få tillbaka det. Så vansinnigt äckligt.

Så istället för lite lugnt skrotande med böcker och film och att svänga ihop en paj till imorgon blev det kaos. Alla lakan och filtar i tvätten i omgångar. Alla ungar ska bråkas med och duschas och borstas och bråkas med och och och... det blev inte en så mysig dag det här helt enkelt.

Nu har väl något relativt lugn lagt sig igen. Ett barn står och rullar köttbullar, ett gör påskkort inför imorgon och ett är med ner i tvättstugan. Jag sitter mest i soffan och tycker synd om mig själv och tittar på instagram på alla som firar påsk med sina stora släkter i snöfria landskap.

Och godiset håller på att ta slut.

onsdag 12 april 2017

Och så var det mitten av april!

Jag har fyllt år. 33 år till och med. Jag hade en liten fest som var jätterolig och trevlig med fina vänner, men som orsakade mig mängder av ångest före eftersom ingen ville/kunde komma. Jag vet att jag har varit dålig på att höra av mig, men mitt liv har varit fucking kaos och skit? Tycker kanske att ansvaret för vänskapen då kan ligga på de som har ett lättare liv? Men så funkar det ju inte och jag har bra vänner och och och. Jag var bara lite ledsen inför festen som sagt. Sen var jag bakis efter den, men det är en helt annan historia.

Något mycket viktigare än den lilla oviktiga berättelsen om min födelsedag. det är att det ser ut som att vi äntligen kommer få hjälp från Bup. Vi ringde dit för hjälp första gången för 5 år sedan. Sen dess har vi gått igenom två utredningar. Den första var katastrofal och skickade ner hela familjen i nåt svart hål. Den andra hade vi större förhoppningar på, men verkade även där få kalla handen. Tills vi fick prata med läkaren istället för psykologen och hey presto - vi kan få hjälp! Den lättnaden är lite svår att förklara. Vi har varit inställda på kampläge i flera år. Vi har pendlat mellan uppgivenhet och sorg och ilska och vanmakt. Kvällen innan det senaste mötet låg jag i sängen och kunde inte sova. Jag tänkte på om vi skulle behöva göra någon slags insamling för att ha råd att söka vård privat. Men sen behövs inte det visar det sig? Vi har två diagnoser, vi har behandlingsförslag, vi har löfte om ev medicinering, vi har en bra kontaktperson. Gud, jag vill inte jinxa det här nu men jag hoppas verkligen att vi inte längre står HELT ensamma i att försöka hjälpa ett barn som mår dåligt.

Nu är nästa steg återföring till skolan, att ligga på dem om att göra relevanta anpassningar. Och så ansökan om vårdbidrag till försäkringskassan såklart.

Allt detta pågår liksom bredvid det vanliga livet. Ni vet det där livet där jag har en enorm tenta nästa fredag som jag MÅSTE klara för att få plugga vidare i höst. Det där livet där vi har tre barn och en hund och allt som hör dit. Läxor, prov, studiedagar, lov, sjukdomar, bekymmer, bråk - sånt som även alldeles vanliga barn kräver av sina föräldrar.

Och man får inte ge upp. Det är inte ett alternativ. Så man, eller vi då, planerar påsk och skriver ner barnets svårigheter till försäkringskassan. Jag pluggar till tenta och kollar upp om vi kan få ersättning från försäkringsbolaget. Vi planerar för semester i sommarstugan och försöker föra en dialog med skolan. Det är så väldigt väldigt mycket och jag är så trött.

Men snart är tentan över och jag kan åtminstone andas lite. Hoppas jag.

torsdag 6 april 2017

Det finns i alla fall lite dis i tunneln.

Så de senaste veckorna har jag haft redig panik över framtid och ekonomi. Idag lugnade det sig lite, tack och lov.

Bakgrund: jag ska plugga med csn i sommar. Jag har inget jobb att återgå till, kan inget som är användbart gällande sommarjobb och har dessutom tre barn som gärna vill träffa sin mamma i sommar. Så att plugga kändes som den bästa lösningen.

Men häromdagen så insåg jag att delkursen jag läser nu, den jättesvåra delkursen vars tenta jag nog inte kommer klara, den är på 9 poäng. Om jag inte klarar den så innebär det att jag inte får CSN i sommar, eftersom man måste ha klarat 75% av föregående termin. Ja, ni fattar paniken jag levt med? För visst, omtenta osv, men den är inte förrän i juni. Och sen har de tre veckor på sig att rätta den och sen har CSN sin handläggningstid. Vi är i slutet av sommaren innan jag hinner se några pengar.

Men idag fick jag reda på att jag redan har kammat hem 2 poäng denna delkurs genom lite andra examinerande moment. Och helt plötsligt hänger då inte hela sommarens ekonomi på en tenta. Jag måste klara nästa delkurs, visst, men det känns rimligare.

Andas ut lite här då. PUST! Dessutom visar det sig att vi får ha med ett appendix till kurslitteraturen på tentan, vilket såklart kommer underlätta.

(Är såklart fortfarande livrädd för att jag tänkt fel och att jag lik förbannat får prostituera mig i sommar, men nu lever vi på hoppet.)

Nu ska jag släppa tankarna på det här i helgen. Jag fyller år på lördag och ska ha en fest. Eller rättare sagt, jag hade tänkt ha fest. Jag bjöd in till fest. Men ingen vill/kan komma så nu blir det mer... jag vet inte. Lite häng i slutet sällskap? Jaja, jag får vin iaf!


måndag 3 april 2017

Varför är det så otäckt med tjocka människor?

(Okej, fair warning, jag har oerhört mycket tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu kring ämnet fett och kroppen, och sen jag blev nån slags kroppsaktivist på instagram hamnar det mesta där. Men orka skriva allt på telefonen och i ett format gjort för bilder istället för text? Nej. Så här kommer de i någon längre form, icke-stringent och svengelskt som vanligt när det gäller mig. Here we go!)

Jag har kommit på mig själv att skämmas när jag upptäcker hur stor jag har blivit*, typ om en stolskarm trycker mot höfterna eller ett säkerhetsbälte i en karusell är svårt att knäppa. Jag skäms och får genast reaktionen "gud, hur kunde jag inte veta hur tjock jag är? Så pinsamt!". Och det är ju ganska stört, n'est ce pas? Men det blir såklart en naturlig följd på alla normsmala som känner ett behov av att Upplysa Tjocka Om Att De Är Tjocka. Det är samma mekanism. Jag skäms för att jag BORDE ju veta hur äckligt tjock jag är, och de upplyser andra i rädsla av att de där andra inte FÖRSTÅR hur äckligt tjocka de är. Det är liksom en allmänt förankrad uppfattning att feta människor hela tiden måste tänka på hur feta de är. Först då så kan de kanske göra något åt det. Och om de inte ids (såklart handlar det om lathet) göra något åt sin kroppshydda, så ska de åtminstone SKÄMMAS.

Och det gör vi ju, såklart. De allra flesta av oss skäms någon gång. Vissa går omkring och bär på en ständig skam över att ha svikit samhället så grovt genom att låta sin kropp bli en xxl eller större. Andra lyckas hålla skammen stången större delen av tiden, men kanske trillar ner i ett ännu djupare hål när det väl slår till. Oavsett vilket så finns det inte en enda tjock eller fet människa som inte vet om att hen är tjock. Det vet vi. Allihopa vet vi det. Det enda vi begär är att ibland kanske få, jag vet inte, existera utanför detta? Eller trots detta? Att vi kan få ta del av livet på samma villkor som alla andra, utan att hela tiden behöva tryckas ner av "välmenande" (mer om det sen) människor som tycker att vi nog verkar liiite för nöjda med livet och därför påminner oss. "Ursäkta, men du vet väl om att du är fet?". Nej, inte i de ordalagen - det vore ju ohyfsat - men ni förstår poängen.

Så därför skäms jag ibland när jag inte förstått att min rumpa är större än alla andras. Det känns lite som att jag ger de andra rätt. De borde kanske påminna mig? Uppenbarligen har jag gått omkring och trott att jag... duger? Så kan vi ju inte ha det. Och det här, kära vänner, är jag varken först eller sist om att påpeka, men det tål att upprepas: tjocka människor får inte tro att de duger. Särskilt inte tjocka kvinnor.

Detta, att förhindra tjockisar från att vara nöjda med sig själva, är den enda anledningen till att man kommenterar andras vikt och storlek. Det handlar inte om oro för deras hälsa. Nej, det gör det inte. Nej. Seriöst igen? Nej. Det. Gör. Det. Inte.

Hade det handlat om hälsa hade man kommenterat upprört på varje vin-/rök-/sol-/skid-/bil-/tv-bild som postas på sociala medier.

"Du vet väl att alkohol kan skada din lever? Jag bryr mig bara om hälsan!"
"Solsemester, visst det är härligt. Men jag oroar mig för att du sprider en livsstils som bidrar till ökad hudcancer! Bara hälsan jag tänker på, that's all!!"
"Skidor? Inte för att vara taskig eller nåt, men vet du hur lätt man bryter benet i backen? Jag tänker bara på din hälsa!"

Ja, ni vet ju redan detta. Det är bull to the shit att det handlar om hälsa. Det handlar enbart om att vilja trycka ner och förhindra det otänkbara: en tjock människa som inte hatar sin kropp.

Varför är det då såhär? Jag vet inte riktigt. Jag har ju skrivit om det här tidigare och andra har skrivit om det tidigare och jag tror inte på något sätt att jag kommer med nåt unikt här. Inte heller har jag något svar.

Kanske blir man provocerad av att andra, som inte äter nyttigt och aktar kalorier och bantar, mår bra i sig själva? Är snygga? Trivs med livet? För varför ska jag tvinga i mig den här råkosttallriken om hon kan äta pommes och älska sig själv? Kan det vara skrämmande?

Eller handlar det om att vi kopplar samman tjockhet med svaghet (man kan inte hindra sina impulser, man kontrollerar sig inte, man är för lössläppt) och det bara är ett utökat svaghetsförakt? Rent krasst kan man ju lätt konstatera att de som hatar svaga mest inte direkt är de första som hoppar på den kroppspositiva rörelsen. (Dock liten kort passus, svag? Oh honey jag kan sitta ihjäl dig.)

Eller så kanske det handlar om det här att vi ser oss själva (och våra barn och medmänniskor) som projekt som ständigt ska förbättras till perfektion. Det räcker inte med att ha ett hem, det ska se ut som i en inredningstidning. Det räcker inte att ha en kropp, den ska se ut som i en modetidning. Det räcker inte att ha ett barn, hen ska prestera så att vi har något att skryta om. Eller?

Det kanske är lite av varje. Det kanske är olika från person till person. Men ATT det är så att folk provoceras av oss tjocka, det är ju tydligt. Även intelligenta människor, folk jag ser upp till och följer på sociala medier, kan utan filter slänga ur sig tjockhetsföraktande kommentarer. Man förutsätter att konsensus är att tjock = dåligt. Det finns inget ifrågasättande kring det, inget problematiserande. Och detta från människor som säkert kan hitta sjuttiofyra intersektionella problem i den här texten. Men att ifrågasätta sin uppfattning om att viktuppgång till trivseltjock eller tjock eller herregudihimlen FET = katastrof? Nä, det lyckas man inte med.

Så jag föreslår ett litet experiment. Varje gång du bidrar till uppfattningen att tjock = dåligt, hejda dig själv och fundera på varför du känner så. Varför stör du dig på att en fet kvinna har magtröja? Varför provocerar det dig när en tjockis äter pizza? Varför är det värsta som kan hända dig några kilo plus? Varför kliar det i fingrarna på dig just nu för att du så gärna vill kommentera "men det ÄR JU INTE hälsosamt att vara fet" på den här texten?

Fundera på det du! Nu ska jag äta potatisgratäng och sås.

*(Här ville jag såklart lista anledningarna till att jag gått upp i vikt, så att ni kan godkänna dem och FÖRSTÅ mina orsaker till att vara fet. För det är tydligt viktigt för mig. Vi är alla produkter av samhället vi lever i osv.)


torsdag 23 mars 2017

Man kan inte skylla allt på pms

Det är inte mycket som är jättekul just nu. Jo, det är vår och det är fantastiskt, men i mitt liv i det lilla. Jag läser en kurs som jag inte klarar av. Vi har inga pengar och har absolut noll inplanerat på hela året. Inga resor, inget. Jag har bjudit in till födelsedagsfest som nästan ingen kommer komma på. Det enda vi har inplanerat på hela sommaren är min systers bröllop som såklart kommer bli fantastiskt fint, men också påminna om att hennes liv innehåller så mycket kvar att uppleva, medan mitt känns över. Jag vet inte ens hur jag ska försörja mig i höst om jag inte klarar kommande tenta. 

Så det är kul. Allt är kul. 

söndag 19 mars 2017

Vart tar tiden vägen, osv osv

Så Majken fyllde sex år igår. Sex!? Hon är ju min minsta, vår lilla "sladdis", vår bebis... och nu är hon inget småbarn längre? Ytterst tur för oss att hon både är oerhört busig och liten, vilket gör att vi kan låtsas att hon är fyra år ett tag till. Tja, sen börjar ju skolan och då har jag BARA SKOLBARN? Herregud, det är helt orimligt. Jag hänger inte med och alla såna klyschor som är jävligt sanna.

Ibland känner jag att jag tappar bort mig. Det är så mycket med barnen att jag, Ellen, liksom drunknar? Ibland när jag har tjatat mycket, eller skrikit, eller varit extra sur eller trött, så kollar jag mig i spegeln och försöker se vad mina barn ser. Särskilt om jag är osminkad blir det en främmande upplevelse. Är det här verkligen jag? Alla rynkor och trötta mungipor och trött kropp och tråkig frisyr? Varför syns inte mitt innersta jag bättre? Eller har det här blivit mitt innersta jag? Kommer mina barn minnas mig som trött i mjukisbyxor eller glad i klänning? Ser de ens mitt ansikte eller ser de en bild av sin mamma, som de uppfattar mig? Jag vet inte men det skrämmer mig ibland att föräldraskapet är så omfattande och uppätande. Inte på det sättet att man trasslar in sig i krångliga rutiner när barnen är små, då får man fan skylla sig själv. Utan mer att ju äldre de blir, desto mer tar det över ens identitet på nåt sätt. Det finns inte utrymme att utveckla sig själv, eller att hitta sig själv för den delen. För det mesta blir borttappat mellan matlagning och tjat och har man som jag även barn med speciella behov så tar det upp ÄNNU mer. Och även om jag känner att jag vill mer och borde mer och kan mer så finns liksom inte orken att plocka fram det.

Jaja. Jag sa till min man förut idag att "bara så att du vet så är det PMS-vecka nu" och det verkar som den redan börjat va? Avskyr detta tunga moln av "jag lyckas inte med nåt, jag uppnår inte nåt, jag är bara trött och dålig" som belägrar mig.

Jag gav i alla fall min sexåring en fin födelsedagshelg med badhusbesök, släktkalas och barnkalas. Det var bra.

torsdag 16 mars 2017

Hej Adhd!

I måndags fick jag svaret på min utredning jag gjort senaste månaden. Jag har adhd. Det var ett inte-så-oväntat men bra-att-få-bekräftat besked som gjorde mig glad. Nu kan jag få medicin. Hjälp. Nåt som förklarar!

Jag har aldrig trott att jag har adhd. Jag har snarare varit inne på mycket annat för att förklara varför jag upplever att jag är annorlunda än andra och varför så mycket är så svårt för mig. Borderline, aspergers, bipolär... ja men ni vet ju hur man googlar och har sig.

Sedan, i samband med ett läkarbesök för ett av barnen, ställde en läkare några frågor till mig och det var så himla spot on att jag baxnade.

"Hur bra är du på att göra tråkiga, monotona arbeten?"
(Kan inte alls, har inte betalt en räkning i mitt liv.)

"Hur fungerar du med människor som är långsamma?"
(Jag vill slå ihjäl dem)

"Hoppar din hjärna ofta från ämne till ämne?"
(Här frustade min man rakt ut av skratt pga så rätt.)

I alla fall så sa läkaren efter dessa frågor (och några fler) att han tyckte att det lät som att jag har adhd/add men har klarat mig bra genom skolgången på grund av hög begåvning.

Jag sa ungefär "Men jag är ju lat, jag kan inte ha adhd" eftersom jag, well, är lat.
(Eller inte, mer om det sen)

MEN - och det här tror jag är jätteviktigt att många förstår - han påpekade att HJÄRNAN kan fortfarande rusa runt även om KROPPEN är stilla. Och så är det ju för mig. Det måste alltid hända flera saker i min hjärna, mina tankar rusar omkring och jag behöver ofta fokusera på 2-3 saker samtidigt för att orka med.

Sen sa jag ungefär "men jag har ju klarat mig jättebra i skolan, jag kan ju inte ha adhd?". Och här kommer nummer två av aha-moment, när han påpekade att din koncentrationsnivå ska matcha din begåvningsnivå. Har du hög intelligens ska du också ha hög koncentrationsnivå. Matchar det inte det så kan det orsaka ett funktionshinder eftersom du inte klarar av att leverera på den nivå du borde och förväntas.

Jaja, efter detta läkarmöte gick jag hem och googlade add/adhd och kände bara att ja, det här är ju jag? Hur kunde jag ha missat det förut? Det är ju PRECIS såhär jag fungerar? Ibland började jag gråta eftersom det var såna saker som jag fått så liten förståelse för tidigare. Till exempel hur jag älskar att vara full eftersom allting i hjärnan saktar ner då och jag kan vara mer närvarande.

Så, redan lång story lite kortare: jag skickade remiss för utredning, fick vänta i två månader (hata privatisering av vård men förlåt, jag orkade inte stå i kö), gjorde utredning som var asjobbig men bra, och fick min diagnos. Och det var adhd, inte add. Där ser man.

Nu ska jag lista ut vart i Örebro jag ska vända mig för att få medicin och sen ska vi se om jag kanske kan klara av sånt som tidigare varit mig övermäktigt. Göra saker utan motivation. Organisera mitt arbete. Stå ut med korkade människor. Hantera mitt humör. Inte ta beslut baserade på rastlöshet. Osv osv. Tänk om jag kan, jag vet inte, jobba som normala människor? Inte bränna ut mig? Alla dessa möjligheter!

Kvinnor med adhd är underdiagnostiserade och det är inte konstigt när vi ser en sjövild liten unge eller en stökig ung kille framför oss när vi hör "adhd". För mig var det ögonöppnande att inse att jag inte är lat, jag är bara oerhört motivationsstyrd pga ett psykiskt funktionshinder. Jag är inte slarvig och klantig, jag har sämre förutsättningar att hålla ordning på saker. Jag är inte otacksam och gnällig, jag bär på en kronisk rastlöshet. Det är fel på mig, o ja, men det finns en ANLEDNING. Det spelar ingen roll att jag sagt åt mig själv att skärpa mig en miljon gånger, jag har ju inte förutsättningarna att göra det. Det som jag tycker är så svårt, att jag tycker det är så kämpigt att vara vuxen, att jag inte fattar varför jag inte gör MER av mina förutsättningar - det grundar sig i något.

Detta något är adhd.

(Ps jag vill även påpeka att jag är smartare än 90-95% av befolkningen vilket stödjer min tes om att alla är idioter. Det är för sorgligt med världen om jag tillhör de smartaste, särskilt eftersom jag först härom året insåg att USA är granne med Ryssland om man tittar på en jordglob.)


onsdag 8 mars 2017

Apropå att vara trött.

Så den här veckan är... jobbig. Något av det jobbigaste jag vet när jag är såhär slut är att ha saker inbokade. Och tja, det är rätt mkt sånt just nu.

Idag: Studiedag för de stora barnen + tentaplugg en masse för mig.
Torsdag: Till sthlm för läkarbesök. Plugga all ledig tid jag får.
Fredag: Tenta. Efter tentan, om jag hinner till min tid, ska jag operera bort tre födelsemärken.
Lör - Sön: Ensam med tre barn.
Måndag: Stockholm igen pga läkarbesök. Tar hela dagen.
Tisdag: Bup + föreläsning. Inte så mycket i sig, men mentalt krävande.

SEN blir det lite lugnare. Om man med lite lugnare menar att Fredag - söndag så kommer vi ha släktkalas och barnkalas och fira att Majken fyller 6.

Men nästnästa vecka DÅ... ja, ni fattar. Det är lite mycket nu.