måndag 5 december 2016

Hur svårt ska det vara?!

Visste ni att jag nästan är helt oförmögen att göra tråkiga saker? Har ca inte betalat en räkning i mitt liv, tog 8 år på mig att hämta ut mitt nya körkort (inget skämt) och KAN inte hämta ut paket om jag inte är under knivhot typ.

Idag var jag på HM i ett ärende och tänkte att just ja, jag måste ju köpa nya tights. Denna tanke har jag tänkt i flera veckor nu, men inte gjort något åt. För normala människor hade det varit enkelt att bara köpa de där tightsen, men jag ägnade säkert fem hela minuter åt att fundera på om jag verkligen orkade göra det, eller om jag skulle ta mig tillbaka en annan gång. Den här gången vann logiken, men i 90% av fallen så lämnar jag affären jag är på för att jag inte orkar köpa en grej till. Typ som att jag gick in på Hemköp och köpte en cola förut, men inte iddes hämta ut de två paket som väntar på mig där. Nu måste jag ju ta mig dit bara för detta ju? Jag förstår inte hur jag kan funka såhär, det är som någon spärr som ba "NEJ DETTA ÄR JOBBIGT DU FÅR INTE GÖRA DET HÄR GÅ GENAST HÄRIFRÅN OCH KRÅNGLA TILL DITT LIV!"

Eller som nu. Jag sitter med datorn framme (duh, bloggar ju), och skriver. Jag har inget att göra förutom att slötitta på serier. Jag har haft dåligt samvete för att jag inte uppdaterar mitt lilla "minnesdokument" om barnen i flera månader nu - men kommer jag göra det? Med största sannolikhet inte. Det handlar inte om att jag inte minns, utan att jag inte kan komma mig för. Det är så stört. Och irriterande. Som att jag tittar på soppåsen och sen kliver över den när jag går ut, trots att soprummet ligger jättenära. Är det jobbigt? Nej, det är inte jobbigt. Är det för att jag är lat? Nej, det är inte det heller. Det är något annat. Nåt hinder.

Jahapp. Kul att vara jag ändå.

fredag 2 december 2016

Bring it on, andra advent!

Nu jävlar! Jag är frisk(are), vi har julpyntat och det ligger till och med ett flortunt lager snö på marken. Det är ju som gjort för lussebullsbak nummer ett. Ja, vi bakar lussebullar kanske 3 ggr i december, alltid dubbel sats, eftersom lussebullar är som knark för mig. Det är seriöst bland det godaste jag vet i hela världen. Mmm... lussebullar.

Och så finns det julmarknad och julkonsert och handla en miljon vinterkläder till stora ungen som fortfarande går i gympaskor och tjocktröja (alltså!!), men vi fokuserar nu på det roliga.

Som att vi ska äta pizza snart, att det är På spåret ikväll och att vi har ostbricka. Det blir fint.

Hoppas att ni får en trevlig helg!

onsdag 30 november 2016

Naomi Abramowicz ska inte säga åt andra hur de ska känna.

Igår läste jag en ledare hos Expressen (vill ej länka pga klick, leta reda på den själva vid behov) av ovan nämnda skribent, där hon ondgjorde sig över UR-programmet Melanin. Nota bene att jag inte har sett programmet hon talar om, jag kommenterar här enbart hennes ledare. I den skriver hon saker som:

"Utgångspunkten i Melanin tycks vara att det finns en naturlig motsättning mellan vita och svarta. Hela samhället genomsyras av hat och vita kan aldrig förstå hur det är att vara svart. Vita är generellt sett fördomsfulla, okunniga och i värsta fall – illvilliga."

"Om jag velat hade jag själv kunnat känna mig kränkt och hatad på heltid. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan "var kommer du ifrån – egentligen?". Med ett konstigt namn, kritvit hy, mörkt hår och mörka ögon blir det lätt så. Visst, frågan kan bli tröttsam efter ett tag. Men den är sällan ett uttryck för hat eller rasism. Tvärtom, den är ett tecken på nyfikenhet."

"Lyckligtvis fanns inte begreppet "rasifierad" när jag växte upp. Jag var helt omedveten om begrepp som "mikroaggressioner". Tur var väl det. Mina föräldrar lärde mig i stället att vara stolt, inte snarstucken. Att tillhöra en minoritet innebär att man får vara pedagogisk; förklara och bokstavera – prata långsamt och undervisa.

Det innebär inte att jag har sluppit rasism. Den som tvivlar på att det finns antisemitism i Sverige kan gärna få kika i min mejlkorg.


Hat är något som de flesta minoriteter utsätts för, i någon utsträckning. Alldeles säkert mer så för svarta. Men det är inte sunt att lära ungdomar att tolka in rasism i varenda fråga, i varje kommentar. Och tyvärr är det precis vad Melanin och utbildningsradion gör."

Istället för att direkt bemöta det här märkliga utbrottet tänkte jag börja med en parallell. Nämligen denna: de allra flesta kvinnor jag känner är helt eniga om att män omöjligt kan förstå hur det är att vara kvinna. Om man till exempel pratar om att bli utsatt för tafsande på krogen kan man vara säker på att det dyker upp en man som säger "ja men vaddå, tjejer slår mig på rumpan hela tiden och jag blir inte kränkt". Eller "men ta det som en komplimang vettja!".

Detta kan de säga eftersom de inte har växt upp med att vara utsatta för sånt här sedan lågstadiet. De har inte en historia av att inte äga sina kroppar. De förstår inte hur det är att alltid behöva värja sig. De kan inte relatera till rädslan som kan uppstå när man inte vet vad som händer om man säger ifrån på skarpen till någon som tafsar - eller vad som händer om man inte gör det. De har inte bakgrunden och kan därför avfärda det som "kul grej" eller "inte så farligt". Men de flesta kvinnor håller med mig om att det är mer än så. Och att männen inte förstår det.

Men så kommer frågan om "ras" eller härkomst, och helt plötsligt har den här förståelsen försvunnit helt och hållet? När vi nyss var ense om att "de" kan inte förstå eftersom de inte är utsatta, är det tydligen nu helt omöjligt för oss att förstå att vi nu är de andra. Det är vi som inte förstår, det är vi som inte är utsatta och har en historia bakom.

Så visst, för mig är frågan "var kommer du ifrån" dels något som sällan ställs, dels så vet jag att det handlar om "är du från Örebro från början" och inget annat. Det finns ingen historia av att få höra "åk hem dit du kommer ifrån", det är inte en fråga som ytterligare bidrar till att tydliggöra skillnaden mellan "mig" och de som "på riktigt" hör hemma här.

Och om någon vill känna på mitt hår för att de tycker att det är "såå häftigt", så är det inte sammankopplat med en syn på min sorts hår som djuriskt, vilt, farligt, fult. Jag kommer inte från en lång rad av kvinnor som har behövt platta, rakpermanenta, fläta håret eller ha peruk för att det ska se tillräckligt "vitt" ut. Jag har inte några negativa konnotationer kopplat till mitt hår. Det är bara hår för mig, så nej - klart jag inte skulle reagera om någon frågade om de fick känna på mitt hennafärgade fjös.

Men så är inte heller jag, eller Naomi Abramowicz, målgruppen för detta program heller? Det må vara en oskyldig och välmenad fråga för den som ställer den, men det betyder inte att att den inte kan vara opassande ändå. Vari ligger problemet att uppmärksamma det? Tja, tydligen lär man sig att bli kränkt enligt Abramowicz. Och att alla vita är dumma, vilket jag starkt misstänker är hennes ytterst subjektiva tolkning av programmet.

Men ändå, vita är nog faktiskt generellt fördomsfulla och okunniga och i värsta fall illvilliga? Det är väl ingen nyhet att samhället genomsyras av rasism? Vad ska bli bättre av att vi ignorerar det? Ingen blir sårad, kränkt eller utsatt för rasism om vi inte påpekar det? Tillåt mig tvivla.

Abramowicz föräldrar lärde henne att vara stolt över den hon är. Gott så. Men vad är det som säger att oviljan att fortsätta att acceptera andras okunnighet, fördomsfullhet och dumma frågor är något annat än stolthet? Jag, som vit och därför en utomstående betraktare, uppfattar det tvärtom som stolthet? Att inte kompromissa med sin hudfärg, inte acceptera att ens plats i samhället kommer på bekostnad av att man anpassar sig, förklarar och utbildar. Att kräva att få vara en del av vårt samhälle utan att vara en vandrande encyklopedi för de som vill "lära sig mer", oavsett hur gott deras syfte är.

Jag vet inte, jag kanske ägnar mig åt whitesplaining nu. Men bara för att några kvinnor de facto tar tafsande på krogen som en komplimang betyder det inte att det inte är ett stort problem för de flesta andra. Och bara för att Abramowicz inte tycker att ett program som heter Melanin är bra betyder det inte att det inte kan vara till hjälp för andra. Som, ni vet, faktiskt tillhör programmets målgrupp.


Hundblogg!

Alltså denna lilla hund! Jag tror ju inte på ödet sådär, men visst har jag sagt mer än en gång att det kändes som att hon var menad för oss. Förlåt cheesy, men jag är så förälskad. 

Denna lilla tjej är den perfekta hunden för oss. Ovillig att gå långa promenader när det är ruskigt väder, gosig, lekfull, lättlärd, snäll, fin. Hon är rolig och klok. Och söt! Herregud så söt! Vi klippte henne för nån vecka sen och oh my god vilken förbättring. Vi har haft henne i snart tre veckor och allt blir bara bättre och bättre. Jag var beredd på mycket mer krångel, mer "hundighet", bökighet, jobbighet osv. Men nej, än så länge är allt så mysigt. Och även om det lär komma tuffare perioder är jag beredd att gå igenom det mesta med den här lilla pärlan. 










måndag 28 november 2016

Snyft snyft

Jag förstår att alla väntar på uppdatering. BLEV det något adventsmys? Blev det städat? Tja, blev och blev - jag städade. Sen pyntade vi. Sen hade vi en mysig advent med pepparkaksbak, hundsovande och en bok (för min del).

Även för min del: fortsatt sjukdom. Trodde att det var en långdragen förkylning, sen så insåg jag att jag är nog liite för sjuk för att det inte ska vara influensa. Började storgråta förut när jag insåg att jag hade 39 graders feber. Här har jag gått omkring och känt mig mesig för att jag mår så dåligt. Vaknat i genomblöta lakan pga svett varje natt, dunderont i halsen, hosta som nästan får mig att kräkas och leder som känns som att de ska explodera av smärta - men ni vet ju? Har man barn så biter man ihop och hämtar och lämnar och fixar och donar ändå.Och så i morse så klarade jag bara inte av det, lämnandet. Har släpat mig ut med hunden två gånger (och nästan svettats ihjäl på kuppen). Fryser och är för varm om vartannat. Är en storkonsument av ipren.

Ja ni vet. Det är JÄVLIGT synd om mig om man säger så.

Nu ska jag försöka få min man att köpa pommes till mig eftersom jag behöver salt. Han är så jävla knäpp ändå, tror att man inte kan beställa en pommestallrik på en pizzeria? Ba "det måste ju vara nåt till!!!". Eh nej? Ge mig fucking pommes bara.

Mitt humör är kanske inte på topp nej.


fredag 25 november 2016

Adventstid kom i mitt krassliga hus.

Ingen kan ju ha missat att jag älskar julen? Alltså är besatt? Och nu på söndag börjar ÄNTLIGEN den ljuvaste av alla tider, som jag har sett fram emot detta!

Men så blev jag sjuk. Ligger här i soffan och hostar lungorna ur mig. Ögonen rinner, huvudet dunkar och jag har tappat rösten. Det är så frustrerande, för vi behöver göra så mycket innan advent. Eller ja, med "så mycket" menar jag främst "storstäda". Det är inte samma sak att tända adventsbelysning och ställa fram hyacinter när det ligger en miljon teckningar på golvet och smulor i soffan och gamla pantflaskor under trappen och ja ni vet, ett stökigt hem. Jag vill ha det gnistrande rent. Jag vill ha skinande golv som adventsstjärnorna kan spegla sig i. Eller jag vill åtminstone ha det fint så att jag kan njuta av advent, som är det bästa jag vet näst jul.

Men nä. Istället ligger jag här i soffan och kan inget annat än att titta på stöket. Men imorgon ska vi förhoppningsvis byta ut vår hemska soffa mot mammas gamla (hon har köpt ny) så jag antar att det får vara en bra sak.

Jag jobbar på att sänka kraven. Försöker tänka att huvudsaken är att vi kan baka pepparkakor och spela julmusik och mysa, oavsett hur städat det är. För två år sedan hade jag trotsat mitt dåliga mående och gått omkring och städat och sen mått ännu sämre och knappt orkat njuta av första advent alls. Så jag har väl kommit en bit på vägen ändå antar jag? Nu har jag bara ångest över saken, gör inget åt det. Nästa steg är att inte ens få ångest över det men tja... det är nog långt borta.


torsdag 24 november 2016

Nej du gör INTE det bästa för ditt barn.

Näpp. Inte du, inte jag, inte hen där borta och inte våra föräldrar och ingen. För det går inte. Det är omöjligt eftersom det inte finns något som är "det bästa". Det har jag sagt förut och det tåls att upprepas igen: det går inte att göra det bästa för ditt barn.

Jaha, så du långtidsammar och bor på landet och bakar ditt eget bröd och giftminimerar och är föräldraledig länge och menar att detta är för att du vill det bästa för ditt barn? Även om vi bortser från att detta "bästa" är subjektivt så finns det alltid en annan sida av myntet. Bo på landet kan innebära mindre mångfald och färre kulturupplevelser. Kanske mindre resurser i skolan? Ni föräldrar kanske måste pendla? Färre vänner? Fritidsintresset som barnet vill ägna sig åt finns inte där ni bor? Tiden du lägger på att baka bröd kanske du kunde ha lagt på att läsa för barnet istället? Vem har bestämt att ett hembakt bröd är mer värt än en bok som kanske vidgar barnets vyer?

Så du prioriterar att bo nära släkt för att barnen ska få nära relation till mor- och farföräldrar och kusiner? Men då kanske du väljer bort dina egna vänner och lär inte barnet att kärlek inte är knutet till blodsband? Bor du i stan så att ni slipper ha miljöfarlig bil så utsätter du ditt barn för avgaser. Om du ser till att plastsanera ditt hem och hålla det helt kemikaliefritt (haha, helt) så kanske du är en dålig kvinnlig förebild (för kom igen, it ain't the dads som gör detta) för ditt barn som ser sin mamma vara neurotisk över hemmets skick.

Jobbar du för mycket ser du inte dina barn tillräckligt. Jobbar du för lite så ger du inte ditt barn ambitioner. Förskola är bättre än dagmamma är bättre än förskola, och så vidare in i oändligheten. För varje "jag gör detta pga är bäst för mitt barn" kan jag ge dig tre exempel på varför det inte är det. För. Att. Det. Går. Inte. Att. Säga. Så.

Men! Nu kanske vän av ordning säger att "men du Ellen, det måste ju gå att göra en avvägning utefter forskning som visar att med att alla faktorer inräknade så finns det ett sätt att leva som faktiskt är bättre för barnet än de andra?". Visst, vi säger att det är så. Att någon kan göra den uträkningen och komma fram till att exakt det här sättet att leva är det, utifrån omständigheterna, bästa för barn. 2 barn med 3 års mellanrum i en kärnfamilj i en mellanstor ort med föräldrar inom 10 mils radie, inkomst runt 30 000 och i genomsnitt 3 års högre utbildning per vuxen. Låt oss låtsas att det skulle gå att komma fram till att nåt sånt är "bäst".

Kruxet är ju dock att om man skulle välja denna livsstil pga är "fastställt bäst för barnet" så skulle föräldrarna inte vara lyckliga. Jaha, de får bosätta sig i Linköping istället för i Malmö där de är uppväxta. Ville bara ha ett barn men får skaffa syskon. Ville bli skådespelare, fick bli revisor. Ja, ni ser ju. Det går inte.

Har jag ägnat ett helt blogginlägg åt att sparka in den öppnaste dörren i världshistorien? All denna text bara för att säga att det inte finns något objektivt "bäst för barnen"? Well lite. Men också för att jag faktiskt har en poäng. Något som alla föräldrar BORDE lägga tid och energi och oro på. Nämligen klimatförändringarna. Jag menar, det är fucking absurt att sitta och prata om vilket solskydd som är minst giftigt för en ettåring, när anledningen till att man behöver solskyddet är för att man ska flyga till Thailand. Seriöst? Vad håller vi PÅ med? Hur kan man sitta och ha ångest över att barnet sitter framför ipaden för mycket samtidigt som man googlar på billiga flygresor till Spanien? Ja, jag tittar på dig, Ellen från igår kväll. Dumjävel.

Vi vet att jorden håller på att dö. Vi vet att det är en verklighet att klimatkatastroferna blir fler och fler. Vi vet att under vår, och framför allt under våra barns, livstid kommer vi att se stora förändringar i levnadsstandard. Vi vet inte exakt hur, men vi vet ATT det kommer orsaka problem som vi inte ens kan ana idag. Fler flyktingar, mer svält, mindre plats att bo på, sinande resurser... jag orkar verkligen inte ens skriva om det pga får sån lamslående ångest.

Men inte tillräckligt med ångest för att sluta flyga. Detta jävla flyg, jag vet inte vad jag ska ta mig till med det. Vi äter väldigt sällan kött, vi köper oerhört mycket begagnat, vi kör väldigt lite bil, vi försöker. Men det är inte tillräckligt när vi flyger som vi gör. Nu pratar jag om "vi" som i min familj, men detta gäller ju de flesta. Är det NÅGOT vi ska ha ångest och oroa oss för gällande våra barns framtid så är det jorden de ska bo på. Men nej, istället terroriserar vi förskolor som har juice till frukost, och bokar sen en resa till Mallis utan att blinka. Snacka om att vi har blivit blinda.

Så nej, du gör inte det bästa för ditt barn. Och absolut inte jag heller. Men vi borde tamefan försöka. Lägga mindre fokus på oviktiga detaljer och mer på den stora annalkande katastrofen vi har precis framför ögonen.

Fast jag tror att det är för jobbigt för att hantera. Så istället googlar vi recept på socker- laktos- och glutenfria lussebullar och tror att vi gör det för att vi "tänker på våra barns bästa". Sån bullshit.

onsdag 23 november 2016

Ensamma dagar

Min man har varit i Sthlm på kurs sen i måndags och kommer hem ikväll. Den här familjen fortsatte sin vana med att nån blir sjuk när det bara är en vuxen hemma, den här gången blev det jag. Eller sjuk och sjuk, krasslig. Ont i halsen, hosta, raspig röst. Frusen och svettig på samma gång. Trött.

Och eftersom vi vänjer Bibi vid nya hemmet så har jag sovit med henne i Noas säng två nätter nu. Katterna ba "nä men vafan, VI ska ju sova med dig?" och har jamat och krafsat på den stängda dörren natten igenom. Rummet var såklart jättevarmt också och så försökte jag öppna fönstret men då hördes ljud från gården så Bibi måste skälla och varna mig och tja, jag låg där i sängen med ont i halsen och hosta och jamande katter och svettades. Och i måndags var det kaos med barnen och katterna välte ner en vas som gick sönder. Igår hann jag pga bråk med barnen inte ut med Bibi som kissade inne. Sen somnade jag på soffan och orkade inte lämna Majken så hon fick vara hemma.

Alltså jag vet att folk har det såhär jämt och att jag inte borde klaga? Men jag är trött och krasslig och det har varit rätt slitigt senaste dagarna. Men ikväll kommer han hem igen och jag ska sänka min arma lekamen i ett varmt bad eftersom jag inte ska ta sista promenaden med hunden.

Igår förresten så dök en Snorlax upp på "nearby" i Pokemon men vågade inte leta reda på den eftersom barnen låg ensamma och sov och jag ville hem så fort som möjligt. Fick världens läskigaste bild  framför mig när jag stod nere vid övergångsställen och tittade upp mot lägenheten. "Tänk om jag såg en främmande man med kniv i köksfönstret nu?". Blev så äckligt rädd och skyndade mig hem igen.

Herregud vilket meningslöst blogginlägg. Jaja.

tisdag 22 november 2016

Mitt nyårslöfte inför 2017

2016 var världens sämsta år. För mig personligen och för världen i stort, känns det som. Det är inte ens slut än, och jag jinxar väl hela skiten genom att skriva om mitt nyårslöfte redan nu, men å andra sidan går ju allt ändå åt helvete.

Det här var året när tjejer våldtogs på festivaler och när kvinnor protesterade så dödshotades de och hånades. Det här var året när en mansplainingsakut ringdes ner av... mansplainande män. Det här var året när usla pappor satt i TV och sa att deras styrka är att de inte bryr sig om att göra rätt, mammor är liksom lite mer avslappnade. Det här var året när alldeles för många kvinnor slogs ihjäl av sina makar, pojkvänner, ex, pappor. Det här är året då vi fortfarande tvingar barn att umgås med sina pappor som misshandlat mammorna. Det här var året när en usel kvinnohatande man vann världens största presidentval över en kompetent kvinna. Det här var året då jag på nära håll fick uppleva det extrema näthat som kan välla ut över kvinnor. Det här var året då en kvinna blev avstängd från instagram för att ha skickat tillbaka dickpics till en man som skickat till henne. Det var året där världen fortsatte vara en jävligt dålig plats att leva på om man är kvinna.

Så 2017 ska bli året när jag slutar ens försöka. 2017 ska bli året då jag inte kommer vika undan en enda gång på trottoaren för män som går rakt fram. Låt det bli krockar. 2017 kommer jag ha noll tålamod med mansplaining, jag tänker sparka undan knäna på de män som försöker inkräkta på min plats på tåget, jag kommer fortsätta prata när en man försöker avbryta mig, jag kommer vara obarmhärtig emot sexister, jag kommer få tafsare utslängda från krogen, jag kommer polisanmäla dickpics, jag kommer säga åt mina döttrar att slåss så hårt de kan om de behöver freda sig från killar och jag kommer omge mig med kvinnor och tjejer och söka kraft i att vi har samma erfarenheter och att det tamefan är slut med att acceptera det nu.

Jag är så jävla trött på 2016. Vidriga år, dra åt helvete. Och ta patriarkatet med dig.

lördag 19 november 2016

Hur funkar era hjärnor?

Min hjärna gör två saker som jag tycker är fascinerande/irriterande/småkonstiga.

1) Den delar upp sig i två delar. Okej, alla kan cykla och prata samtidigt, men min hjärna (och kanske alla andras också?) gör liksom två saker som kräver hjärnkoncentration samtidigt. Som att läsa bok högt och samtidigt tänka på annat. Det är så konstigt att det går att göra så? Rimligtvis borde ju mitt medvetna fokus vara på att högt läsa en bok för mina barn, men jag kan liksom komma igenom ett helt kapitel av en bok jag aldrig läst förut, utan att alls notera vad som händer. Mina tankar kan vara på vad vi ska laga till middag istället. Hur kan man läsa, omvandla det till tal, och inte alls ta in vad man läser? Det är ju en sak om man läser för sig själv, men att faktiskt läsa högt utan att vara närvarande? Stört ju.

2) Den har skapat en parallell drömvärld. Jag har liksom en hel värld i mina drömmar som jag återkommer till gång på gång, och den existerar ju inte. Jag har två olika semestermål som vi åker till (ibland samma hotell, ibland ett annat hotell i samma ort), jag kan gå på stan i en helt fiktiv stadskärna, jag minns förra gången "jag var där" osv. Som inatt, så drömde jag att vi skulle åka hem till mormor. Jag tänkte att det var så länge sedan vi var där och att det var synd, eftersom jag alltid minns morfar så väl när vi är där. Vet ni varför jag minns morfar så väl när vi är där? Jo för att i den första drömmen jag hade om denna (återigen, helt påhittade) lägenhet så ägdes den av morfar. Sen dog han (i drömmen, alltså flera år efteråt han dött i verkligheten) och mormor tog över lägenheten, men jag känner mig alltid nära morfar där. Jag kan liksom referera till en dröm jag drömt för flera år sedan i det jag drömmer nu. Och jag minns så många drömmar, jag förstår inte varför? Vad är poängen med att minnas flera år gamla drömmar? Om jag börjar tänka på dröm x så hoppar hjärnan till dröm y, sen dröm a, b, c osv. Till slut måste jag aktivt stoppa det för att jag blir snurrig av att minnas så mycket som aldrig har hänt.

Meanwhile så skulle jag tända ljus i matsalen igår, och gick för att hämta ljus i köket. När jag kom ut i matsalen igen inser jag att jag redan gjort det. För ca två minuter sen. DET kan jag inte minnas, men en dröm jag hade för flera år sedan? Varför inte.

Hjärnan ändå. Så knäpp.