torsdag 25 augusti 2016

Nu till något gulligt

I morse vaknade Noa och var sjuk. Sådär hostig, krasslig och skrovlig som man blir när man är riktigt förkyld. Majken vaknade före oss andra, och såg det tydligen som sin uppgift att ta hand om sjuklingen. 

När vi kom ner så hade hon:

- hämtat kuddar till Noa så han skulle slippa hosta så mycket. 
- hämtat ett glas vatten till honom
- frågat om hon skulle sätta på fläkten han har i sitt rum
- blåst upp en ballong som han kubde ha och leka med. 

När jag gjorde henne redo för förskolan undrade hon bekymrat om inte hon skulle stanna hemma och ta hand om honom, hon gör nog det bättre än jag. 

Detta gjorde min dag. Att vara fem år och ta hand om sin 11-årige storebror ändå. Det var så fint. 

Vid middagsbordet sen pratade vi om händelsen i Frankrike, när polisen tvingade en muslimsk kvinna att klä av sig. Barnen bestämde raskt att så länge Frankrike är såna rasister ska vi inte åka dit. 

Jag gör säkert mycket fel med mina ungar, men de är åtminstone väldigt omtänksamma och kärleksfulla. Och det är värt allt. 

onsdag 24 augusti 2016

Jag var Sweden för en vecka och det här var min upplevelse.


@sweden är ett twitterkonto som ges till en random svensk varje vecka. Från måndag morgon till söndag kväll får man twittra om vad man vill på detta konto, för att ge en bild av vilka det är som bor i Sverige och deras liv. Många twittrar om saker som fika och ordet lagom, andra twittrar om sitt specialintresse eller sitt jobb eller sin hemort. Jag tänkte att jag skulle ägna veckan åt mina åsikter, att säga vad jag tyckte om mina hjärtefrågor. Och så lite dåliga skämt såklart.

Det första jag skrev var i princip detta: jag är tjock, så om ni vill hata på mig får ni hitta på nåt annat, för jag vet redan om att jag är tjock. Detta retade vissa, så fick lite syrliga kommentarer, men inte så mycket. Sen skrev jag om att prata med sina barn om sexism, vilket började veckans hatstorm. 

Jag fick några direktmeddelanden om att jag var hemsk och en idiot, jag blev subtweetad av några som hade svarat syrligt (varpå jag kollat upp vad de skrev om i övrigt och därför såg subtweetsen) och jag fick några mentions om hur dum i huvudet jag var. Så jag skrev nåt om att jag blivit kallad hora, idiot, och ful och att det säger en hel del om sexismen jag nyss pratat om. Någon tog en screenshot av mina mentions och sa "du ljuger, det står inte här" och lade till att feminister ljuger, det finns inget näthat, kvinnor är inte mer utsatta än män. Här tror jag att hatstormen fick lite mer fart. 

Jag valde att ignorera dem och inte svara var jag hade sett det jag exemplifierat med. I instruktionerna man får innan man tar över kontot står det att inte mata trollen, och att bara blocka användare som man är säker på är troll. Jag försökte hålla mig till det och började blocka de som gapade högst och mest. Det skulle jag inte ha gjort, tyckte trollen, eftersom de blev ännu mer provocerade och började sprida information i sina nätverk om att nån feministjävel på @sweden blockade folk. Herregud så dåligt. 

Jag fortsatte att twittra om mina ämnen (hint: feminism och barnuppfostran) och försökte ignorera trollen. Till sist tyckte jag att det var märkligt att nästan alla som skrev hemska saker i mina mentions hade manga/animé-avatarer, och skrev ett tweet om det. Avslutade med att det inte är konstigt eftersom de hatar riktiga kvinnor. Är det något jag ångrar under min vecka så är det detta. Inte för att jag hade fel, utan för att jag helt enkelt inte kände till fenomenet med att troll har denna sorts avatarer. Efter att ha skrivit detta blev det en veritabel shitstorm i mina mentions. Animéavatar efter animéavatar dök upp och jag försökte blocka friskt, men tappade helt kontrollen. Det var omöjligt att försöka göra något alls åt alla som skrev till mig vilken vidrig människa jag är, hur dum i huvudet jag är, vilken äcklig kvinna jag är. Det här var på tisdagen, det hade gått två dagar av min vecka och jag var seriöst nära att gå under. Här nedanför kommer lite skärmdumpar på saker folk skrev till mig. Under hela veckan skulle jag nog säga att jag fick många många hundratals liknande saker skrivna till mig. Kanske till och med tusentals. Jag skärmdumpade bara någon ynka procent för att exemplifiera med. Det allra mesta ignorerade jag. 















När jag gick till sängs på tisdag kväll var jag illamående, hade en hemsk huvudvärk och var väldigt ledsen. Inte så jättemycket för min egen del, men för att jag hade varit helt oförberedd på allt hat och alla troll som finns därute. Det hade seriöst inte slagit mig en sekund att jag skulle utsättas för sån enorm mängd skit bara för att jag pratade om feministiska frågor. Det borde det såklart ha gjort, jag vet ju hur kvinnor trakasseras på nätet, men jag var ändå oförberedd. Jag kände mig överkörd, mosad, uppgiven, missförstådd och hånad. Ett tag funderade jag på om jag skulle våga, eller orka, fortsätta veckan i samma stuk. Skulle jag ge upp och istället twittra om allemansrätten? Sen skärpte jag mig och insåg att de ju inte kan vinna. Men, det måste sägas, jag visste att jag hade det här kontot i en vecka, sen skulle jag slippa det. Det är en ENORM skillnad mot att ständigt utsättas för samma sak på sitt privata konto. 

Så jag fortsatte. Och de fortsatte. Det blev liksom bara värre och värre, men efter den där första initiala chocken och ledsenheten så kunde jag distansiera mig. Skratta åt det. Tänka att de har problem, inte jag. Det funkade helt okej, jag kunde till och med driva med dem i slutet av veckan. Lyckades behålla humorn. Jag klarade mig fint, till slut. 

Men det jag bär med mig (förutom stresspåslag när jag ens ser @sweden i flödet) är uppgivenheten över hur det ser ut för kvinnor online, särskilt för de som stör trollens världsbild. För dem är det ett kul nöje, ett fritidsintresse, att hata och håna såna som jag. För den som sitter i mottagaränden blir det till slut knäckande. Och sen har ännu en röst tystnat. Deras försvar är "såhär är det på internet, vänj dig", och tja, vem kan säga emot? Polisen gör i princip ingenting åt nättrakasserier eller hot. Kvinnor som är aktiva online har fått vänja sig vid en konstant hätsk stämning, sexuella trakasserier och hot. Det ÄR ju okej om man är online, är enda slutsatsen som trollen har insett långt före oss andra. För fortfarande så skiljer man på vad folk gör "i verkliga livet" och på "det där internet" som det ju bara är att "logga ut från". Det här är en livsfarlig inställning, som bidrar till det absurda klimat som många kvinnor blir offer för.

Och så detta som gör mig så väldigt ledsen: den vansinniga rasismen. För dessa rasistiska vidriga människor så är Sverige en krigszon där muslimer som invandrat hit drar runt och eldar upp bilar, våldtar alla de ser och inför sharialagar till höger och vänster. Dessa människor har såklart aldrig varit i Sverige, men eftersom jag inte håller med om deras bild så ljuger jag, hatar mitt land och förtjänar att bli våldtagen. Deras logik är som alltid kristallklar. Jag orkade inte ens beröra detta ämne och kanske var det fegt av mig, men jag hade inte i mig att ta itu med den galna rasism som vällde in dag efter dag. Om jag skrev att jag avskyr våldtäkt så fick jag till svar att jag borde hata invandring för det är bara muslimer som våldtar. Om jag skrev att jag var glad att min dotter hade varit ute i parken och haft kul så fick jag till svar att muslimerna snart skulle ta den friheten ifrån alla barn i Sverige. Det var absurt, och väldigt väldigt otäckt. Och, såklart, så var det främst användare med animéavatarer som hade denna världsbild. Dessutom fick de mig att googla alla nya tillmälen jag fick, som cuck och thot osv. Alltid lär man sig nåt nytt, även om jag önskar att jag inte hade behövt göra det. 

Jag var Sweden för en vecka och blev golvad av det hat, kvinnoförakt och rasism som så fruktansvärt många bär på. Det var fint med den uppmuntran jag fick från följare som höll med mig, lärde sig mycket eller gillade det jag hade att säga, men tyvärr så drunknade de i mängden troll och hat. Till slut handlade det bara om att stå ut tiden ut, det hade jag inte väntat mig när jag började veckan. 

Det är svenska institutet som ligger bakom sweden-kontot och jag tycker att de kunde göra mer för att bistå sina twittrare med råd och stöd. Jag hade en kontaktperson som jag kunde ringa eller kontakta, men jag kände att det var svårt att ringa. Vad skulle jag säga? "Folk är dumma på internet"? Hon skrev också i ett mail (ang att hon skulle på semester, vilket jag verkligen unnar henne, det här är inte kritik mot just min kontaktperson) att hon hoppades att jag orkade med trollen. Men jag hade velat ha mer än så. Jag tycker att de som ansvarar för kontot bör ha sån koll på vad som händer att om det verkar gå överstyr ska de kontakta den som twittrar och fråga om hen vill ha hjälp med något. Orkar du? Hur känns det? Något mer än att ge riktlinjerna "mata inte trollen" och "blocka bara riktiga troll". 

Mest av allt önskar jag att det hade gått att vara kvinna och yttra "provocerande" åsikter utan att bli utsatt för så många våldtäktshot att man blir blasé, så mycket hat att det blir skrattretande och så mycket hån att man till sist får tjock elefanthud. Den tiden är tydligen inte här än. 

måndag 22 augusti 2016

Och det bara rullar på.

Vardagen är igång. Jag lika delar hatar och älskar det. Älskar att barnen försvinner hemifrån, avskyr allt krångel som hör till. Med tre barn är det så VÄLDIGT mycket! Det är fyra dagar gympa i veckan att hålla koll på. Det är flera dagar läxor. Det är utflykter, regnkläder, det är fruktstunder. Och så aktiviteterna som börjar nästa vecka igen. Och nämnde jag läxor? Jag är så jävla mycket för en läxfri skola. Har alltid varit, kommer alltid vara. Mini-protesterar genom att inte tvinga skoltrötta barnet göra läxorna när han inte tyar. Det är inte det viktiga.

Idag har jag storstädat och storhandlat och det höll på att knäcka mig. Jag är inte på topp, jag är lite skör, och sen jag nästan gick in i väggen förra året så är storhandling just en sån sak som jag inte hanterar bra. Det är för mycket av allting. För mycket ljus och ljud och färger och saker att leta efter. Tröstade mig med en enorm mjukglass på hemvägen och blev illamående. Jaja.

Förlåt att jag bara rabblar upp saker som är av kanske noll intresse, men jag försöker mjukstarta det här med att blogga igen. Förra veckan var jag Sweden på twitter och det kommer ett inlägg om den upplevelsen, jag lovar. Just nu är jag mest... urlakad. Trött på internet (!!!) och tv. Vill helst bara läsa och sova men har ingen bra bok och har seriösa böter på biblioteket som jag inte kan pynta upp bara sådär.

Jaja. Hej hej igen.

lördag 13 augusti 2016

Saknar ni mig?

Alltså jag är ju aktiv typ överallt förutom här, men lyckas liksom inte orka formulera längre texter. Är inte på topp direkt just nu om man säger så, får skylla på det.

Har iaf intervjuats av Expressen och radio angående ett instagraminlägg jag skrev för några veckor sedan. Ni kan läsa (klicka här) och lyssna (klicka här) om ni känner en akut Ellen-abstinens.

Nästa vecka börjar barnen på fritids och förskola och skola igen. HALLELUJA! Jag ska blogga mer då. Lovar!


lördag 6 augusti 2016

Jag har skrivit klart min bok!

Ja om man med "klart" menar första utkastet som ska redigeras och skrivas om massor. 

Ja om man med "bok" menar "usel text som är sämre än your random Allersföljetong". 

Ja om man med "skrivit" menar "satt ihop meningar som både är krystade, banala och klyschiga på en och samma gång".

Men! Bortsett från det så har jag gjort det? Skrivit färdigt? Jag trodde inte att jag skulle klara det. Jag trodde att jag skulle komma 5-10 kapitel och sen ge upp som vanligt. Men nej, jag gjorde det. 

Jodå. Ska börja säga att jag är färdig med min romaaaan. Heja mig! 

tisdag 2 augusti 2016

Jaha, då är vi där igen.

Vi är inne på femte veckan av sommarlovet för ungarna (typ... åttonde för stora barnet?) och det börjar märkas om man säger så. Jag är uttråkad. De är gnälliga. Tack och lov för sommarstugan så att vi kan ha dagar där blåbärsplockning är den stora händelsen. Alltså nu ljög jag, vi har inte plockat några blåbär och det finns fucking miljoner bär i skogen så nån dag måste vi ta och göra det.

Idag har vi: varit på stan en dryg timme och fångat Pokémons. Fikat. Hängt en halvtimme på gården. I övrigt suttit framför olika skärmar. Vi har ju ingen bil heller, för den gick sönder utanför Mariefred eller Mariestad eller nåt, när killarna i familjen var på väg hem. Så det är kul. Allt är kul.

Jag behöver åka ut till sommarstugan och jag behöver verkligen verkligen verkligen bli full och dansa. Plus nya kläder. Eller en ny kropp. Eller ett nytt liv. Tror jag ska nöja mig med nya kläder. Nej just ja, jag kan ju inte köpa nya kläder för VÅR JÄVLA BIL HAR GÅTT SÖNDER OCH MÅSTE REPARERAS. Ska seriöst starta en crowdfundingkampanj för nya klänningar till mig.

Snart är det höst. Som vanligt den här tiden på året drabbas jag av nån organiseringssjuka och ba "i höst ska vi fixa system och lösningar som gör att vi inte glömmer EN LÄXA NÅNSIN!". Ha ha ha. Gud vad jag är bra på att lura mig själv.

tisdag 26 juli 2016

Och det är så jag säger det.

Folk som inte gillar att bada? Förlåt, men det ÄR NÅGOT FEL PÅ ER!? Det är så konstigt att doppa sig lite fort och sen gå upp och liksom huttra och tycka att man har gjort något jobbigt?

Såhär är det: det bästa som finns är att bada. Jag kan förstå att alla inte rankar det lika högt som jag, men att inte gilla det alls? Det saknas en skruv någonstans. Nåt är inte riktigt rätt. Det har blivit fel nån gång i livmodern.

När jag säger "bada" så menar jag självklart inte att ligga och svettas i ett badkar, även om det kan ha sin charm. Jag pratar om att bada i sjöar och hav. Om att klyva den sammetslena vattenytan med sina händer och känna hur kroppen rör sig framåt som av sig själv. Jag pratar om att dyka ner i svalkande vatten efter att ha svettats i värme, och i samma sekund som huvudet kommer under vatten känna hur man kan tänka igen. Jag pratar om att kliva ner i vatten som är mjukare än något annat, varmare än luften, och där du kan flyta ensam med dina tankar och dina andetag. Jag pratar om att simma i klarturkost vatten där du ser varenda litet sandkorn under dig, och horisonten breder ut sig framför dig och himlen över dig är blå och det finns ingenstans du hellre är. Jag pratar om att bada i ett regnväder, när det är vatten överallt och du är genomblöt och älskar det. Jag pratar om den isande känslan när du först slänger dig i från bryggan innan sommaren riktigt börjat, och den speciella värmen efteråt när du torkat igen. Jag pratar om att vada långsamt ut i vattenbrynet och till sist kasta dig fram för att låta hela kroppen omslutas av vattnet.

Det pratar jag om. Om man inte älskar det? Nåt är fel, helt enkelt.


tisdag 19 juli 2016

Semestern so far.

Det har varit över all förväntan bra, än så länge. Det beror väl främst på att jag har haft semester i en dryg vecka och började semestern med besök av bästa vän + barn som sedan direkt följdes av att äldsta barnet åkte på kollo. Nu har vi bara två barn hemma så det är liksom dubbel semester.

Än så länge har jag inte gjort mycket mer än att vara i sommarstugan, läsa och lösa korsord. Jag har så svårt att förstå att korsord ska vara avslappnande? Jag sliter mitt hår i frustration och skriker "VARFÖR ÄR JAG SÅ DUM I HUVUDET FÖR?" ca var femte minut. Jag har EN korsordstidning i sommarstugan, men när sommaren är över ska jag ha löst varenda jävla korsord i den. Så det så.

Okej, jag har inte bara slappat i stugan. Igår var vi på en sån där härlig middag där barnen lekte och vi vuxna skrattade och pratade om allt möjligt och drack vin och åt god mat och liksom fick vara vuxna i fred? Fast eftersom vi var hemma hos genipersonen Maria var det kanske inte konstigt att det blev trevligt liksom. Kunde man ju ana i förhand.

Idag har vi också haft en sådär idyllisk dag då vi har letat pokémons och cyklat genom halva stan och ätit lunch på vägen och svängt förbi badhusets utebad för att svalka oss. Sån lyx att klara sig igenom dagar nästan helt utan bråk? Välbehövligt.

Mitt enda problem är väl att min mamma har ca 141941905 projekt hon vill genomföra ute i sommarstugan och det är väl bra eftersom det blir fint därute, men min energinivå efter det mardrömshalvår jag just har genomlevt är ungefär på minus en miljon. Jag blir trött av att lösa korsord. Att gå och bada är bland de största projekten jag kan tänka mig.

Jaja, tur att jag har en man att leja ut. Nåt bra ska han ju användas till.

fredag 15 juli 2016

Inte alla män, men vilka män?

Okej så jag är queen av inaktuella inlägg nu, men jag har tänkt skriva lite om det här med att ALLA MÄN är svin, ända sen Zara Larsson tappade tålamodet med killar. Vilket hon hade rätt i. Och man kan bli hur kränkt som helst av att tillhöra en grupp som utpekas som as, men buhu cry me a river och gör nåt åt det istället då? Vet ni hur det är att vara tjej? Jag skulle vilja exemplifiera med ett tillfälle från förra sommaren.

Jag och min kompis Lina sitter på pendeln ut till Farsta C där vi har lånat en lägenhet över helgen. Vi har varit inne i stan och druckit lite vin och dansat lite. Vagnen blir tommare och tommare och just där vi sitter blir det till sist rätt folktomt, så vi lägger märke till en man som stirrar på oss. Obehagligt. Ordentligt. När nån av oss säger "just ja, vi ska ju av här" och reser på oss så samlar han snabbt ihop sina saker och reser på sig också. Vi går av vagnen, tittar på varandra och säger samtidigt "han följer efter oss, vi springer" och börjar springa.

Vi springer ned för rulltrappan, vi springer igenom centrum, vi rundar ett hörn och jag tänker att fan, jag har för dålig kondis för det här. Vi springer vidare mot den lånade lägenheten och när vi börjar närma oss så ser vi ett killgäng stå och hänga vid en trappa. Och den här tanken slår mig: vi kanske kan be dem om hjälp? Och sen i nästa sekund: nej, de är ju fler. De kanske gör värre saker. Så vi springer vidare, tar oss in och hem och kvällen är över.

Det var ingen akut fara. Vi sprang, jag vet inte hur länge han följde efter oss, vi var två stycken. Men vi följdes av en man och såg fler män och visste inte om vi kunde lita på dem, för det är en sorglig realitet att vi inte kan lita på män idag. Inte någon. Och hade något hänt, så hade reaktionerna kunnat bli "men vad trodde de då, om de går fram till ett gäng unga killar i förorten mitt i natten?". Eller "vad trodde hon, som var så full?". Eller någon annan av alla de reaktioner som uppstår när kvinnor är så osmakliga och blir utsatta för sexuellt våld.

För om man pratar om att kvinnor löper störst risk att utsättas för våld eller sexuella övergrepp i hemmet, så heter det att det är ju inte VÅLDTÄKT om en man har sex med sin fru som säger nej lite halvdant och det är faktiskt TVÅ SOM TRÄTER om en man misshandlar sin fru och PSYKISK MISSHANDEL ÄR VÄRRE när såna här frågor kommer på tal. Det går inte att vinna i dessa frågor. Det går inte. Det är helt omöjligt, för män är komplett dumma i huvudet och kan inte förstå den terror de utsätter andra för. De blir kränkta av att kvinnor är rädda och använder sig därför av hot om våld och våldtäkt för att reagera på kvinnors rädsla. HUR kan vettiga män stötta detta beteende?

Såhär är det: vi kommer aldrig komma tillrätta med detta problem förrän vettiga män (vi gör nån slags hypotes om att de finns, upp till bevis) ser manshat som en rimlig reaktion på mäns terrorvälde och inte som en kränkning. Om en ung tjej säger "jag hatar killar" som reaktion på att män återigen våldtagit, tafsat, förstört tjejers liv, så bör svaret från de allra flesta män vara "jag förstår det, det här är för jävligt". Men det är det inte. Istället så ägnar sig dessa vuxna män åt att hata, håna och förlöjliga de som faktiskt höjer rösten och lyfter frågan om hur vidrigt män beter sig. Det är för mig helt jävla oförståeligt. HELT. Jag fattar bara inte hur man kan välja att reagera på kvinnors ilska istället för mäns handlingar.

Eller jo, det förstår jag ju. För det är ju aldrig män, det är ju ANDRA män. Det är ju inte männens vänner, brorsor, farsor. Det är ju inte grabbgänget. Det är ju de andra, de nykomna, de ouppfostrade, de okunniga, de unga, de fulla, de dumma. Det finns tusentals bortförklaringar till varför man inte ska behöva ta tag i problemet män. Och så länge dessa bortförklaringar är viktigare än problemet, så länge kommer vi behöva vara rädda för alla män. För vi kan inte veta. Och ni verkar fan inte bry er.


onsdag 6 juli 2016

Hur svårt ska det vara...?

...att lämna tillbaka biblioteksböcker? Tja, tydligen JÄTTESVÅRT för någon som mig. Jag fattar verkligen inte problemet? Det är inte att jag glömmer, det är att jag liksom inte klarar av det. Det är mig övermäktigt att samla ihop böckerna och gå till bibblan med dem. Varje gång jag tänker på det känner jag mig helt maktlös. Det är så SVÅRT? Det här måste ju vara något slags handikapp. Det är samma som att jag inte klarar av att köpa tågbiljetter, hämta ut paket/brev, skicka halvviktiga mail eller liknande. Det bara låser sig.

...att skriva klart en bok? Well, jättesvårt för i helvete? Jag har typ 3 kapitel kvar, och har nu inför semestern satt mig för att redigera lite formalia i boken (radavstånd och lite sånt, inte själva texten) och upptäcker att det finns massa kapitel som jag inte kommer ihåg att jag har skrivit? Jag läser texten och har ingen ANING om vad som kommer stå. Det är väldigt fascinerande. Var jag full när jag skrev? Var jag i trans? Who knows!

...att hitta en hårborste? Vi har ca 5-6 hårborstar i hemmet och jag har inte hittat en enda sen några dagar tillbaka. Har tvättat håret utan att kunna borsta ut det. Har skickat iväg barnen med galet rufsigt hår. Vi ser ut som hejkon bejkon i håret, men vad fan JAG HITTAR JU INTE EN BORSTE? Så himla irriterande.

...att blogga lite mer regelbundet? Uppenbarligen skitsvårt. Sorry för det!