söndag 18 augusti 2019

Den stora Frankrikeresan

Äntligen, som ni har väntat, osv. Ja men jag tänkte väl berätta om Den Bästa Semestern Ever då. Ja, förutom ett par missöden. Var ska vi börja? I Sverige?

Örebro till Trelleborg körde vi på natten. "Vi". Min man körde, vi andra sov. Klockan 06.15 så gick färjan från Trelleborg till Travemunde och vi hade en hytt som vi kunde sova i vid behov.

Färjan blev såklart försenad, men nån gång på eftermiddagen rullade vi väg för att ta oss igenom Tyskland så fort som möjligt. Detta gick såklart inte eftersom detta vidriga land hade byggt på sin inneboende vidrighet med... vägarbeten. Såklart! Det får man ju räkna med mitt i semestertider i Tyskland. Vad man kanske däremot inte behöver räkna med är att ens bil ska gå sönder och börja koka så fort man står i bilkö. Men det tyckte vår bil var en kul idé. Superhärligt, bilkrångel redan första dagen.

Nåja, efter mycket om och men och en tråkig middag på McDonalds så kom vi till den Holländska camping vi skulle sova på. Den var... udda. För att det här inlägget inte ska bli toklångt orkar jag inte skriva detaljer om alla boenden, men ni som följer mig på instagram har ju sett bilder från den trailern vi bodde i.

Dag två på resan tog vi oss till Frankrike. Vi hade tänkt pausa för lunch i Antwerpen men fick inse att vår bil var persona (nja) non grata pga miljözoner. Så vi åkte till en närliggande liten stad (vars namn jag glömt och inte orkar leta reda på) som var oerhört mysig och fin men hade svindyra restauranger. Vid det här laget var det också sjukt varmt, så vi försökte ta oss vidare efter maten. Bad och musslor var det som lockade. Vid femtiden kom vi fram till Dunkerque och hittade den del av strandremsan där hundar var välkomna. Gud vad härligt det var att slänga sig i vattnet. Och så varmt det var. Och vågigt! Tidvatten är ju väldigt tacksamt på så sätt, det blir liksom vågor både på väg ut och in.

Dunkerque var jättemysigt. Enormt strand, mysig strandpromenad med många restauranger och så färgglada små badhytter. Visst, industriområdet längre bort kanske inte var det finaste, men man behövde ju inte titta ditåt? Vi vuxna åt musslor, ungarna åt crepes, allt var fantastiskt.




Sen åkte vi vidare en stund till och bodde på nåt enkelt budgethotell som var... "sådär" fräscht, men vad gjorde det? Vi var ju äntligen i Frankrike!

Dag tre tog vi oss via Dieppe till Étretat till Bayeux, där vi skulle bo en vecka. Dieppe var jättefint men fyllt med mängder av turister. Alla jävla turister (VI är ju inte turister, vi är resenärer!) hade såklart lagt beslag på alla parkeringsplatser, och när vi körde runt i små gränder och letade efter nånstans att ställa bilen så gav den upp och började koka. Superkul. Not. Nåja, vi lyckades ta oss en bit utanför centrum och fick sen vandra ner till hamnen. I stekande hetta. (Sidenote: vi hade JÄTTEFINT väder hela resan. Pilutta er.)

Efter att ha tittat på marknad och ätit crepes till lunch och åkt gammal fin karusell och köpt resans första macarons, så åkte vi vidare till Étretat som var fantastiskt. Okej, också smockfullt med turister, men herregud. Så vackert?! Stranden bestod av fantastiska stenar (skyltar fanns överallt om förbud mot att ta med sig dem från stranden) och iskallt vatten. Det gjorde svinont att gå på stenarna och kroppen domnade bort i vattnet, men omgivningen var så makalöst vacker att det inte gjorde nåt.




Framåt midnatt kom vi så äntligen fram till vår camping utanför Bayeux. Det var kolsvart och vi skulle hitta till vårt tält vilket tog... några försök. Men till sist lyckades vi och somnade och vaknade till att upptäcka slottet som campingen tillhörde. Och det var fucking MAKALÖST FINT! 

(Spoiler alert: allt på den här resan var så vackert, gulligt, fint och sött att vi till sist blev arga. Det kommer så att säga strösslas med superlativ i det här inlägget.)

Tält? Ja, tält. Vi bodde ju i ett lite lyxigare tält som hade två små sovrum, ett allrum med köksdel och ett litet trädäck utanför. 




Det var verkligen över förväntan bra. Visst var det lite läbbigt när några rävar skällde och hade sig precis vid huvudänden av vår säng, och jag sen kände en duns mot tältduken direkt efter. Men i övrigt? Amazing. Vi är ju campingnybörjare och hade varken salt eller diskmedel osv, men på slottet fanns det såklart en liten butik som sålde allt nödvändigt. Ja men ni vet, salt, glass, vin och färska croissanter och baguetter varje morgon.

Vad fanns mer? Tja. Tennisbana, pool, sjö att fiska i, lekplats för barn, fotobollsplan, badmintonplan, restaurang och bar, pingisbord, biljardbord... det var fantastiskt. Ja ja, det låter som att jag överdriver, men KOLLA DÅ:






Ja, och sen stannade vi på campingen i en vecka. Not. Herregud vad vi flängde runt. Vi krigsturistade till museum, d-day beaches, krigsmonument. Vi åkte och badade på fantastiska stränder som jag längtar tillbaka till varje dag. Vi besökte mysiga små städer och byar och åt fruktansvärt mycket musslor och crepes och glass och jag älskade varje sekund. Och Giverny! Monets Giverny!! Jag var där som litet barn och har drömt om att komma tillbaka igen. Mina ungar förstod inte alls storheten, men det spelade ingen roll för det var Giverny!


















Sen så... (ok vi har bråkat färdigt om detta, så jag ska beskriva det utan bitterhet över hur resten av resan blev) råkade min man skada sitt redan dåliga knä nåt så djävulskt. Slet av korsbandet (fick vi inte veta då, men i efterhand) och fick åka till franskt sjukhus och röntga och få skena, kryckor, sprutor och morfin utskrivet. Och då blev ju liksom resan efter det... annorlunda. Vi kunde inte åka till Paris, till exempel. Vi har fått ställa in massa saker och jag har fått göra saker ensam med barnen och det blev inte alls som vi hade planerat. Men olyckor händer ju tyvärr, och det är som det är.

Vad som också är som det är att vi till sist behövde lämna Normandie. Det var jag inte okej med. Inte alls. Sista kvällen, när massa nya hade kommit till campingen, så var jag så arg och bitter. Varför ska NI få vara här när vi måste åka härifrån, tänkte jag surt och kastade arga blickar efter alla. Så oerhört orättvist. Nu var det ju jag själv som hade gjort vår reseplanering, men eftersom den inte hade med punkten "flytta till Normandie" så fanns det ju inget jag kunde göra.

Vi lämnade vårt lilla tält på den mysiga campingen på det fantastiska slottet, och åkte vidare mot Alsace. På vägen dit pausade vi i Amiens och Nancy och let me tell you this: det finns INGEN hejd på hur fina städer som finns i Frankrike? Vi var provocerade som sagt. Torget i Nancy?! Katedralen i Amiens?! LOOK AT THIS:







Nu hade vi varit borta i drygt en och en halv (eller nästan två) veckor och hade kört från Frankrikes västra gräns vid engelska kanalen till landets östra gräns vid Tyskland. Här, i en liten by som hette Beblenheim, bodde vi i fem nätter. Jag måste säga att jag är en mästare på att boka boenden. Vi hade en vindslägenhet med loft och själva boendet hade pool, petanquebana (boulebana), pingisbord, grill, lekplats, lekrum med fotbollsspel och pilspel (superkul, jag vann jämt) och tja.. det var helt perfekt. Förutom det där med att det var en vindslägenhet och att min mans knä inte riktigt höll för trappor så att han fick stanna i lägenheten rätt ofta och jag fick springa upp och ner och fixa och dona och nej nu ska jag inte vara bitter sa jag ju.



Och vad gör man i Alsace då? Tja, vi fick ju som sagt göra om en hel del men jag och barnen var och hälsade på apor i ett djurreservat, vi såg LÖJLIGT många ONÖDIGT gulliga byar, vi slappade vid poolen och lagade mat (inga musslor dock) och köpte viner från vingårdar (trots att jag åkt på en förkylning som fick mig att tappa smaken) och så ooh:ade och aah:ade vi över alla kullar med dignande vinklasar och alla storkar överallt. Det var fint och härligt. Men det var inte Normandie.












Och sen då? Sen åkte vi hem! Har jag några bilder från det? Nope. Varför inte? För att förutom en halv dag i Strasbourg (oerhört mysig stad även den, lite onödigt mysig faktiskt) så körde vi raka vägen hem. Jodå. Lämnade Strasbourg vid 20-tiden på kvällen och kom hem till Örebro vid 16 dagen efter. BRA JOBBAT ELLER? Detta möjliggjordes av att ungarna hade sina ipads och ljudböcker och vi pausade såklart för frukost och lunch, men ändå. Strongt av oss. Bra kört!

Så det var det hele. Helt fantastiskt, underbart och... ja, även ledset att över halva resan blev något helt annat än planerat på grund av ett trasigt knä.

Men nu får vi åka till Paris i vår istället och det är ju också nåt. 

Vad var bäst?
Normandie. Stränderna, tidvattnet, skaldjuren, byarna, Carrefour (i mitt hjärta, alltid), allt. Älskar Normandie. 

Vad var konstigast? 
Eh. Bibi var välkommen på alla restauranger (utom en), även inomhus, nära köket, finare restauranger. Men hon var inte välkommen på nån strand (förutom en). Vi smugglade med henne ändå, i en liten ryggsäck för hundar som vi hade köpt för Paris. Det gick jättebra och hon gillar ju ändå inte att bada, men lite förvånade blev vi allt.

Vad var svårast?
Att hantera besvikelsen över att allt inte blev som planerat. Samt bilkrånglet.

Vad var sämst?
Tyskland. Bilköer, fult, hemsk mat. Hur kan två länder skilja sig så fundamentalt när de ligger bredvid varandra?
Bästa planeringen?
Alla lekar jag hade gjort. De var jätteroliga och uppskattade. Bestämmer jag... nä men på riktigt. 

Sämsta planeringen?
Såhär är det alltid: man är på ett ställe och det finns en bra strand/ställe att äta/ställe att sova på, men man har tänkt att det ska ske i en annan ordning. Så man åker vidare och när man sen ska äta/bada/sova så finns det inte längre några bra alternativ. Hur många gånger har vi gjort så? Alldeles för många.

Det var även lite väl ofta som vi åt så sent att barnen hann bli hungriga och gnälliga innan vi hittade nåt ställe som kändes kul att äta på. Ett bra tips är att låta barnen, åtminstone om de är hungerkänsliga, kräsna eller yngre, att få äta först. Då kan de få sina hamburgare eller crepes eller nuggets, och sen kan de istället få en läsk eller efterrätt på vuxenrestaurangen. Detta eminenta tips använde vi oss själva av EN GÅNG under hela resan, så jag lever ju inte som jag lär om man säger så. 

Hur gick det att bila med barnen?
Jag var lite orolig före resan, jag menar... våra barn är inte direkt jättelugna och tysta. Men med hjälp av ipads (skärmar, skärmar, skärmar!!) och ljudböcker och lekar och godis och pauser och ännu mer lekar och bra musik och pennor att rita på fönster med och pennor att rita på papper med och bingo och tävlingar och lekar... så gick det oerhört bra. Över förväntan. Lite åksjuka och lite tjafs, men på det stora hela gick det bättre än random resa till sommarstugan. Den tar 30 minuter.

Hur gick det att resa med hund?
Också det MYCKET över förväntan. Bibi är ju ingen hund som kräver massa motion eller så (snarare tvärtom), det jag var orolig över var snarare att hon är så rädd och försiktig på nya platser. Men jag tror att hon var så glad över att få komma ur bilen att hon liksom sket i att hon var i en främmande stad i ett främmande land. Hon var helt chill större delen av tiden. Låg och sov i vårt knä när vi åt, sov på en filt när vi badade, traskade runt i gränder och på torg och liksom bara följde med. Sjukt smidigt! Nu kunde vi ju smuggla med henne där hundar egentligen inte fick vara (bara utomhus alltså), så det är klart att det är lättare med en gosedjursvovve än typ en schäfer, men ändå. Över förväntan, som sagt.

Hölls budgeten?
Vi hade ingen! Tji fick ni. Att bilen gick sönder helt och hållet med hål i avgasrör och trasig fläkt och trasig ac osv, det grävde dock ett rätt stort hål i sparkonton. Skoja bara, det tömde sparkontot helt.

Med andra ord är vi panka som kyrkråttor men det var sååå värt det, för den här resan var så fantastisk. Ja, minus trasiga kroppsdelar och inställda planer men ni fattar. Frankrike ändå. Bäst, alltid.




fredag 9 augusti 2019

Ny årstid, who dis?

Okej, nej. Det är INTE höst än. Jag vet det, ni vet det, töntarna som börjar ha höstjacka på sig trots att det fortfarande är badväder vet det också - innerst inne.

Men det närmar sig ju. Och eftersom alla vet att hösten är det riktiga nya året så drar det liksom i "förändra mig"-tarmen rätt rejält. Som alltid.

Förutom.

Well, förutom jag vill helst inte att nåt ska förändras. Jag är nämligen livrädd för att nåt ska förändras till det värre. Long story short: jag har drabbats av trigeminusneuralgi (google it) som är extrem nervsmärta i ansiktet. Ska få göra en hjärnröntgen för att utesluta att det beror på hjärntumör eller MS, men den är tydligen några månader bort. Såatteh...

Jag hoppas som sagt att jag är samma vanliga gamla jag även framöver.

Trots detta så vill jag såklart ändå slå in mina icke-existerande skolböcker i icke-existerande omslagspapper, jag vill köpa skotskrutig kjol och ha tjocka strumpbyxor. Ja men ni vet, your classic fetishisering av att plugga på brittisk skola.

Detta ska jag inte göra. Två saker som jag däremot SKA göra:

1) Börja köra trav! Jag har anmält mig till en nybörjarkurs till travskola, samma travskola som Majken går på sen en termin tillbaka. Det ska bli superspännande att testa på. Jag är ju oerhört sugen på att skaffa en häst, och eftersom jag blivit förtjust i kallblod och varmblod (travartypen) så känns det som att det vore smidigt att faktiskt kunna köra. Om jag nu nån gång skaffar mig en häst då.

2) Börja yoga! Igår så testade jag en yoga för mina restless legs. Funkade det? Nä. Fick ändå ta sömnmedicin för att klara av att somna (don't get me started angående mina sömnproblem på sista tiden), men när jag höll på och stretchade fram och tillbaka så kände jag två saker. Dels hur oerhört stel jag är?! Alltså jag har alltid varit en rätt smidig person, nu så knakar det - KNAKAR HÖGLJUTT - så fort jag typ lyfter armarna över huvudet? Wtf? Och så dels hur oerhört skönt och rogivande det faktiskt är att sitta där och stretcha ut lite lätt.

Jag kommer alltså inte börja med nån tantrasvettyoga, utan mer snäll och mjuk variant som syftar till att mjuka upp och stretcha försiktigt. Det tror jag blir bra. Problemet är bara att jag svettas så oerhört lätt (det gjorde jag även när jag var som mest vältränad), så det är svårt att göra lite yoga "varje kväll" eftersom jag inte har lust att tvätta håret hela tiden.

Jaja. Detta är den nya Ellen: kroniskt sjuk (för vissa växer nervsmärtorna bort, medan andra får ta till flera operationer till sist för att klara av livet), förhoppningsvis inte drabbad av tumör eller MS och förhoppningsvis er nya supermjuka och toksmidiga stjärnkusk! Eller nåt sånt.


måndag 29 juli 2019

Ellen testar: fransförlängning och nagelförlängning

Va?! Ska jag låtsas som att jag inte varit i Frankrike och haft en fantastisk semester och inte bloggat på snart en månad? Ska jag det, va va va? Eh nej. Men hallå, jag vill visa bilder och då måste jag koppla in minneskortet i datorn och... det orkar jag inte just nu.

Men! Inför resan så gjorde jag både en fransförlängning och en nagelförlängning (akryl) och det tänkte jag nu ge mina åsikter om.

Fransförlängning: Det började inte så bra. Jag fick irriterade ögon av limmet så jag kunde inte stoppa i linserna igen efter jag var klar. Det blev även nån miss i kommunikationen mellan mig och fransstylisten så jag fick fransar jag inte var så förtjust i. Nämligen alldeles för långa och samma längd på alla.

Så... jag åkte hem utan linser i ögonen (dvs såg ingenting) och grät för att det var så fult. Sen åt vi mat och jag skulle efter det försöka stoppa i ett par nya linser, men glömde att jag hade... hackat chili till maten. GENI! Det sved så mkt i ögonen att jag panikvrålade rakt ut och tårarna sprutade. När man gör en fransförlängning får fransarna inte bli blöta första dygnet. Hahahaha.

Jaja. Senare på kvällen när jag hade skrubbat händerna en miljon gånger så fick jag till sist i linserna och kunde konstatera att ögonen inte var totalsabbade men att fransarna inte direkt var som jag tänkt mig. Men. Dagarna gick och eftersom jag hade blött ner dem så mkt med mina tårar så ramlade rätt många av de första dagarna, och DÅ! Då blev det faktiskt rätt fint.

Sen har jag badat och dykt i vågor och svettats och de har suttit rätt bra. Nu är det några enstaka kvar och det ser förjävligt ut, men under resan var det sjukt skönt att känna sig någorlunda fräsch och pigg även helt osminkad.

Hade jag gjort detta på vintern? Nja. Man KAN säkert sminka sig trots fransförlängning, men jag kunde inte. Kom liksom inte in "bakom" fransarna till ögonlocket eftersom jag har s.k. "hooded eyes". Jag har alltså inte haft eyeliner eller ögonskugga på över en månad nu, och eftersom det är sånt jag gillar så känns det inte värt att göra detta inför vintern när jag ändå har tid att sminka mig och inte badar hela tiden.

Kommer jag göra det igen inför nästa sommar? O ja. Jag har ju sjukt korta och mesiga fransar så när jag är helt osminkad ser jag - särskilt ihop med mina blekblå tråkiga ögon - helt färglös ut. Det är sjukt. Så att "öppna blicken" och ändå inte behöva oroa sig över mascara när man badar osv, det var sjukt värt. Detta kommer bli min go-to-grej innan semestern börjar. Om jag har råd då.

Naglarna då? Hehe. Well, jag gjorde dem på en kedja här i stan och det gick rätt fort och de blev rätt så tjocka och klumpiga - men jag hade valt väldigt korta så det gjorde inget. Och nu vet jag inte hur hållbarheten hade varit om jag inte hade badat i saltvatten med massa vågor hela tiden, men jag vet hur det blev för mig: de sprack och gick sönder och klistret lossnade. 1.5 vecka efter jag gjort dem så var alla borta igen. Det var iofs rätt kul att pilla bort dem, men mina naglar under blev ju såklart rätt skadade så nu har jag superkorta fula naglar igen.

Jaha, det var det! Jag testade att vara en glamourös tjejkvinna med långa naglar och fransar, men är inte riktigt säker på att det är jag. Så kan det vara!

(Och jodå, reseberättelse kommer snart, om ni mot förmodan 1) bryr er och 2) inte redan sett allt på instagram)

måndag 1 juli 2019

Det här med packning

Kul och enkelt det är att packa för en familj på fem personer + en hund, för en bilresa som kommer vara i nästan tre veckor och där vi kommer befinna oss på helt olika ställen vädermässigt.

Jamen såhär: vi måste packa för extremhetta. Tänk om värmekaoset i Frankrike som varit nu (med 45 grader varmt!!) kommer tillbaka när vi är i Alsace, långt från kusten. Då måste vi ha packat massa svala kläder som skyddar mot sol och ökenhetta, flera omgångar badkläder, hattar, solglasögon, tunna sandaler mm.

MEN! Vi ska ju också vara en vecka vid atlantkusten. Vid engelska kanalen. Och bo i tält. Säg att det regnar och är 18 grader, då blir det inte jättevarmt i ett tält. Och så ska vi ju göra massa utflykter, så vi måste kunna vara ute i ca alla väder. Alltså måste vi ha med regnkläder och varmare kläder (åtminstone att sova i) och rejäla skor och strumpor och jackor.

Ja, och så ska vi ju vara i Paris en dag. Då vill man ju kanske klä sig dels efter väder (snälla snälla snälla låt det inte vara jättevarmt när vi ska dit) men också lite snyggt. Eller, JAG vill det i alla fall. Och alla kvällar på restauranger vill man ju också känna sig lite förberedd för. Så vi pratar också lite snyggare kvällskläder, nåt par finare skor osv.

FATTAR NI HUR MYCKET GREJER DET ÄR? Och då har jag inte ens nämnt kuddar och täcken och spel och böcker och Bibis grejer och och och...

Det är en pärs, helt enkelt. Och ja, vi kommer ta med tvättmedel och tvätta på vägen - men det räcker ju inte långt. Jag och Majken spiller ju ner oss så fort vi lämnat sängen typ. Och jag har verkligen noll lust att befinna mig i ett land där alla är eleganta och svala och små som älvor med smutsiga kläder ovanpå att vara två ggr större och fem liter svettigare än alla andra.

Så jag kämpar på med packningen. Tar bara med fyra pocketböcker och får ta resten i ipad som e-böcker. Får välja ut EN ansiktskräm. Ransonsera sminket. NI HÖR JU VILKA PROBLEM!

Nej men på allvar, det är en jäkla tur att vi har köpt en takbox. Nu får vi helt enkelt slänga ner ca allt vi äger och har. Minus min vinterpäls då. Typ så.

måndag 17 juni 2019

And all that stress!

Jodå, det är ju inte direkt lugna veckor som har varit. Eller kommer vara. Först har det såklart varit skolavslutning och allt sånt som hör till: dagen före Majkens skolavslutning insåg jag att eh... det har inte ordnats nån insamling till hennes lärare? Inte till de stora barnens heller, men i Noas fall så köpte vi en egen present till hans huvudmentor och i Emmys fall så litade jag på att klassföräldrarna skulle fixa. Men i Majkens? Dödstystnad. Inga klassföräldrar fanns. Jag insåg att vafan... det här kommer hamna på mig.

Och visst, man måste inte köpa present till lärarna. Men jag tänker att om jag hade varit lärare och varit typ den enda av mina kollegor som inte fått nån present av klassen, då hade jag sett det som att folk är missnöjda med mig. Och jag vet att inte alla lider av samma patologiska "herregud alla hatar mig"-osäkerhet, men ändå. Sånt kan man ju inte riskera.

Så jag köpte två presenter: en till Majkens huvudlärare och en till hjälpläraren som var lärare när de gick i förskoleklass. Och sen så vräkte regnet ner hela skolavslutningen och alla blev dyngsura och jätteblöta och istället för att samlas i parken där skolavslutningen hölls så skulle vi plötsligt samlas i klassrummet? Jag frös och var genomblöt och ville bara hem, så efter att ha stökat in oss i klassrummet fick Majken snabbt lämna över presenterna och så smet vi iväg. Orkade inte göra nån "och så vill vi i klassen visa vår uppskattning"-grej ens, så hälften av föräldrarna märkte nog knappt att presenterna delades ut. Hade jag ångest över detta? Gud ja. Kände mig så dum. MEN JAG FIXADE ÅTMINSTONE PRESENTER JU! (Detta skrik är till för mig själv, för började få ångest igen över att jag är så klantig och pinsam och osmidig...)


Ja och så hade ju Emmy och Noa skolavslutning dagen efter Majken och dagen efter det fyllde Noa år och så hade vi egentligen astmamottagning för Emmy (som ställdes in pga förkylning) och så har vi en tandläkartid nån gång nästa vecka, Emmy har optikertid denna vecka och jag har tid för EKG och uppföljning av medicin. Midsommar på fredag också ja. Sen blinkar vi och så ska vi strax åka till Frankrike?!

Jag. Hinner. Inte. Med.

Absolut, Frankrikeresan är ju ren lyx och jag har inget klagomål på den i sig (även om vädret känns som att det kommer vara SÅDÄR), men det har varit liiite mycket nu. Jag har haft hjärtklappning varje dag i en vecka nu. Det kan vara stressen, men det kan också vara att jag ätit primolut nor för att skjuta upp min mens. Skulle annars fått den första dagen i Frankrike och känner att den timingen hade varit rätt... usel. PMS när vi ska köra från Örebro till Bayeux på två dygn? Haha I think not. Så nu försökte jag skjuta upp den här månadens mens för att då nästa månads ska komma lite lägligare. Håll tummarna för att det funkar?

Så ja. Mitt EKG kommer visa världens sämsta hjärta och sen kommer min medicin dras in (jag menar, allmänpsyk här är ju så dumma i huvudet att hälften vore överdrivet) och sen kan jag lika gärna ta livet av mig. Men innan dess har jag en månads medicin kvar, tusen grejer att göra, köpa, fixa och packa.

Ja just ja! Mitt i allt detta har vi ju byggt en friggebod ute i sommarstugan också. Det får dock bli ett eget inlägg. Nån gång. Om jag hinner.

söndag 9 juni 2019

Om smala beskrevs som tjocka i böcker

Vet ni en sak som är tråkig? Det är ju det här med att man liksom måste vara så medveten jämt nuförtiden. Ja men ni vet, man får inte beskriva bögar nedsättande eller fylla sidor upp och sidor ner med sexistiska beskrivningar av kvinnokroppar, och man ska inte vara rasistisk när man beskriver svarta och gud förbjude om man använder fel ord för någon med handikapp, nej jag menar, funktionsnedsättnings...variation.

Eller okej, det finns ju fortfarande författare som gör sånt, men då brukar liksom folk REAGERA. Och det är ju så himla tråkigt, eller hur? När folk liksom påpekar skit som skrivs, när kvinnor driver med manliga författare eller när nån får kritik för sin rasism. Så jävla trist, man får ju inte skriva vad man vill längre liksom.

Men det finns ju ett kryphål, bra va? Tjocka! Tjocka kan man skriva vad som helst om. Om du som författare känner att det liksom KLIAR i fingrarna för att du vill uttrycka dig nedsättande, hatiskt och hånfullt om en grupp människor, look no further: tjocka is here to save the day!

Det fina med att skriva vidriga saker om tjocka är att Det Är Accepterat. Det är så skönt, INGEN reagerar! Eller jo, kanske några tjockisar. Men vem bryr sig om dem? Ingen, det är poängen! Så även författare som i övrigt hyllas för att vara medvetna, som i efterhand ber om ursäkt för lite sämre delar i sina böcker och som försöker vara woke (J.K Rowling, here's to you) kan komma undan med galet fetthatande beskrivningar.

Lugn, detta gäller självklart även svenska författare. Samma personer som aldrig skulle komma på tanken att beskriva rullstolsbundna personer som "handikappade fula mongon som inte ens kan gå själva" drar utan tvekan till med de värsta saker de kan tänka sig när det kommer till tjocka.

Ja men ni vet, "fettet dallrade när han böjde sig framåt och Kriminaldetektiv Deckarson tvingade ner en kväljning när hon såg på det späckade istret som belägrade hans kropp". Typ. Ja, det är ju inget riktigt citat men det hade kunnat vara det. Grejen är ju, tack och lov, att man kan skriva vad som helst om tjockisar utan att bli called out. Vet ni varför? För att alla håller med! Alla vet ju att tjocka människor är fula, äckliga och har noll självkontroll och bara vill vräka i sig jämt. Det är inte bara chickflic-författare som får ägna sig åt öppet tjockisförakt heller, halleluja, utan alla får slå med släggan. I ca var och varannan bok har författare tagit chansen att Åtminstone Få Skriva Nedsättande Beskrivningar Om EN Grupp, och det är ju ändå fint på nåt sätt. Eller hur? Att det finns nåt folk kan enas ni, nåt som är konsensus: att tjocka är äckliga och fula!










Översta bilden: Ninni Schulman låter en polis - senare flera - förfasas över en äcklig och ful kvinna som växer ÖVER HUNDRA KILO!! och som man inte kan TITTA på för att hon är så tjock och hemsk fast hon hade kunnat vara söt, om hon inte hade gjort såhär (blivit tjock) mot sig själv.

Understa bilden: Maria Adolfsson har ägnat många meningar åt att beskriva den feta och otrevliga Brodal som knappt kan spänna fast sig i en bil pga sin tjocka mage, som huvudpersonen därför refererar till som "jättebebis", som tar nävar av småkakor när det bjuds, och som i brist på annat sött ÄTER EN SOCKERBIT. För alla vet ju att tjocka bara frossar i sött konstant, hur kan de annars bli så osympatiskt TJOCKA?!

Well. Nu känns det lite som att jag har tappat fokus på hur himla befriande det är att man åtminstone kan få hata på tjocka i fred, men misströsta ej. Jag har nämligen ett förslag på hur vi kan vidga detta smala (pun intended) kryphål lite: man kan ju beskriva smala på samma sätt! Varför inte? Går det med tjocka borde det ju gå med smala. Jag tänker här nu ge lite förslag på hur man kan beskriva en person i en bok som dessutom råkar vara smal. Varsågoda:


"Kvinnan steg in på cafét och Valfrid behövde dölja en flämtning. Hon var tunn som ett vasstrå och var ungefär lika attraktiv. Hennes beniga höfter stirrade ilsket ut från de jeans som hängde slappt över hennes obefintliga bakdel och Valfrid kunde inte låta bli att tycka synd om den person som eventuellt behövde dela säng med henne. Hur närmade man sig en person om man var rädd att sticka sig på hennes vassa kroppsdelar? Gick det ens att älska en kvinna som inte såg ut som en kvinna? Han försökte skaka av sig sin avsmak under den tid det tog för henne att närma sig hans bord med den flaska mineralvatten, självklart naturell - detta var inte en kvinna som ägnade sig åt någon slags av njutning, hon köpt av den unge man bakom cafédisken som nu också verkade kämpa för att dölja sin aversion för hennes okvinnliga streck till kropp."

"Skynda dig nu då, ropade Josefin till Martha medan hon hastade vidare över torget. Inte utan ett visst mått av irritation slängde hon en blick bakåt mot sin tunna barndomskompis som tappert kämpade mot blåsten och regnet för att inte hamna alltför långt efter. Det var inte Marthas fel, det visste Josefin. Hon var född liten och tunn och hade aldrig blivit större än en storlek 32, men det var ändå frustrerande ibland att behöva anpassa sig efter vännens bristande fysik. Som nu, när hon inte hade tillräckligt med styrka i sina små smala lemmar för att ta sig framåt i tillräcklig hastighet och som gjorde att de var tvungna att bli kallare och blötare än om Josefin hade hamnat i samma plötsliga oväder med en mer robust vän. Martha stretade envist på, men det var inte lätt med hennes löjligt svaga fysik att stå emot de vindbyar som då och då slog emot hennes otillräckliga kropp med en kraft som såg ut att göra henne helt utmattad. Josefin suckade och skyndade tillbaka till Martha och tog henne under armen. När de väl kommit tillbaka till hotellet skulle hon tipsa om lite övningar på gymmet och några bra proteinpulver. Det fanns ju faktiskt ingen anledning för Martha att fortsätta vara så här patetisk om hon inte ville. Hon kunde ju gå upp i vikt om hon bara ansträngde sig lite. Men det låg väl inte för smala människor att utmana sin medfödda svaghet kanske. Och det var nog det som provocerade Josefin mest egentligen, inte att hon vid det här laget hade blivit genomblöt ända in till sina underkläder."

"Niklas Almqvist såg inte ut som Trine hade väntat sig. Skulle den här mannen ha satt skräck i hela församlingen? Han hade inte ett gram fett på kroppen, det var som att han hade späkt sig för att frammana den här löjeväckande personen. Hon sköt fram en kopp kaffe mot honom, men han skakade bara på huvudet åt den. 'Det är varken mjölk eller socker i', försökte hon med när hon insåg att den misstänkte som satt framför henne antagligen var sjuk i någon ätstörning. Varför skulle någon annars vilja se ut sådär? Hans skinkor verkade nästan inte erbjuda något som helst skydd mot den hårda stolsitsen och trots att han hade muskler av den seniga sorten var det som att hans smalhet gjorde att han upplevdes som svag, nästan bräcklig. Vad kunde han väga, 75 kilo? Att han inte förstod att sjukdomen gjorde honom fulare, inte tvärtom?"

"Anna skrattade mot sin mamma och svarade att jodå, hon hade minsann gått upp till en storlek medium istället för small. Trots att mamman såg skeptisk ut var Anna stolt över detta. Hennes fula, nästan konkava kropp hade plågat henne sedan tonåren. Trots att alla i hennes familj var korta och smala verkade hon ha fått det värsta ödet: hon var inte bara kort och smal, hon gick inte ens upp i vikt när hon blev gravid. När hennes mamma och systrar äntligen hade fått lite hull och former när de fått sina barn, hade hennes Albin mest verkat suga ur all näring från hennes kropp. Efter att han hade slutat amma hade hon mått så dåligt över sin brist på former att hon hade kämpat med feta såser, mängder av kolhydrater och söta efterrätter tills hon hade kunnat spy. Men nu såg hon resultat, till sist. Hon hoppades att hennes nya, mer tilltalande kropp, skulle göra sitt för att tina upp den äktenskapliga sängen som tyvärr verkade ha fastnat i ett stadium av permafrost sen Albin föddes."

"Han skyndade sig förbi de utspridda tiggarna som satt längs med nedgångarna till tunnelbanan. En kvinna som såg tunn ut sträckte ut sin hand mot honom men han låtsades inte se. Såklart hade han dock inte undgått att notera henne: hur hon var smal och lång, nästan utdragen. Herregud, tänkte han samtidigt som han kryssade mellan glada julklappsshoppare och stressade butiksanställda, insåg hon inte att man knappast ville ge sina pengar till nån som såg så avskräckande ut?"

"Ayla såg på flickorna som skulle vara hennes privatelever. De såg ungefär likadana ut allihop, som tonårstjejer gjorde nuförtiden. Den enda som stack ut var den ena blondinen. Hon såg mycket yngre ut än de andra, och Ayla började fundera på om hon kanske hade hamnat i fel grupp. Sen insåg hon att det var den smala kroppen som lurade henne: flickan hade med sig rätt böcker och verkade känna de övriga tjejerna som väntade. Stackare, tänkte Ayla samtidigt som hon harklade sig för att börja dagens undervisning. Stackars tjej att ha ett så ofördelaktigt utseende på en sån här skola, där status var allt och utseende var status. Den andra blondinen, vackert kurvig med en rumpa som säkert hade modellerats efter Kim Kardashians och en matchande, väl tilltagen byst,, mötte Aylas blick och hon kom av sig. Det kunde väl ändå inte vara...?"

Sådär! Lite förslag bara på hur man kan göra om man nu tycker att det är lite tråkigt att tjocka är de enda som går att förlöjliga utan att få minsta lilla kritik. Bra va?

SKOJA BARA! Man kan såklart inte beskriva smala sådär, herregud hur skulle det se ut. Det skulle ju bli ramaskri. Vi pratar ju ändå om en grupp människor som jämför att få höra "du borde äta en hamburgare" med systematisk diskriminering, våld och mobbning. My bad!

Lika bra att vi håller oss till att håna tjockisarna. Med tanke på att det görs i var och varannan bok är man som författare kanske inte precis UNIK då, men man sticker ju å andra sidan inte ut åt andra hållet. Tänk om man skulle beskriva en tjock person utan att göra en (äcklad och hånfull) stor grej av att hen är tjock. Hur skulle det se ut?




lördag 8 juni 2019

Lo and behold: min tatuering!

Till sist blev den då ÄNTLIGEN klar, denna tatuering som jag tänkt på så länge. Den är så mycket finare än jag nånsin hade kunnat föreställa mig och jag är så nöjd.

En liten liten bukett bestående av en lupin för mitt första barn, två vallmor för mitt andra barn och tre blåsippor för mitt tredje barn. 

Lupin för Noa, för att det var min första favoritblomma och han är min förstfödde, och för att de är så vackra och han likaså. 

Vallmo för Emmy, för att hon är färgglad, bildskön, tunn men stark och trivs i flock. 

Blåsippa för Majken för att hon är lysande, gör människor glada och är så unik att hon borde fridlysas. 





Jag var så osäker på om jag ville ha svart eller i färg, men eftersom min tatuerare var så himla bra så låter hon mig komma tillbaka om jag, efter att ha känt efter nu när den är på plats, bestämmer mig för att jag vill ha färg trots allt. Men det tror jag inte. Jag är så himla himla himla nöjd!