lördag 19 januari 2019

Det där med att våga

Jag har två grejer jag verkligen vill göra i mitt liv. Eller ja, det kanske finns fler än två - men det är två saker som är rätt stora och inte bara "åka till Aruba nån gång" eller fantasifoster som "ge ut en bok". Jaha, och vilka är då dessa saker?

Well.

1) Bo i Kanada, absolut helst i Québec. Jag vet inte varför Kanada är en sån dröm för mig, men jag vill verkligen verkligen VERKLIGEN bo där ett år. Har jag VARIT i Kanada? Nej. Borde det kanske vara prio ett? Absolut. Men bara det: att åka till Kanada känns nästan ouppnåeligt. Flyga fem personer över atlanten? Jo tjena, det lär dröja tills vi tar oss råd med det.

Jag ser framför mig ett utbytesår liksom. Ungarna i skola där, vi jobbar på distans eller löser det på annat sätt. Flyttar dit i augusti, åker hem i juni eller nåt sånt. Det är min dröm.

(Det är dock inte min mans dröm, och detta gör ju denna punkt lite svårare såklart.)

2) Skaffa häst. Denna punkt är såklart mycket enklare än att dra iväg hela familjen till en annan världsdel, men det är ändå så mycket som ligger i vägen. Rent teoretiskt. Rent praktiskt är det klart att vi skulle ha råd och en stallplats går alltid att hitta, men ni vet? Jag är rädd för att jag skulle ångra mig efter en månad. Att jag skulle behöva lämna tillbaka fodervärdshästen eller sälja hästen om vi köpt en. Eller att hästen bara skulle vara skadad konstant. Eller alla andra hundra grejer som skulle kunna gå fel.

Är det rimligt att ha farhågor och viss oro inför grejer som är rätt livsomvälvande? Ja, absolut. Är det rimligt att faktiskt begränsa sitt liv och låta bli att göra saker som man vill, bara för att man är rädd att det kanske skulle bli dåligt? Jag vet inte.

Vi har gjort många saker spontant. Herregud, Majken var ju inte direkt planerad och det är fan den bästa överraskningen i världen. Bibi köptes inte spontant, men jag hade varit tveksam till hund så länge och kan nu inte FÖRSTÅ varför jag trodde att det skulle vara så himla jobbigt.

Hur gör man för att våga? Just med Kanada är det ju lite svårt med tanke på att vi inte är överens om det (eller well, det är inte som att min man skulle vilja skaffa häst så värst heller), men generellt? Tänk om jag blir sjuk och dör och så hann jag aldrig det där jag så gärna ville? Tänk om livet ändras drastiskt och förutsättningarna för allt jag vill göra försvinner innan jag hann göra dem? Men också: tänk om jag bestämmer mig för att "äh, vafan - jag kör!" och sen blir allt mycket sämre och jag ångrar mig?

Hur ska man veta vad som gör livet sämre? Att inte våga, eller att kanske ta sig vatten över huvudet?

Jag vet uppenbarligen inte.

tisdag 1 januari 2019

Gott nytt år!

Årssummering av 2018: trots att mormor dog var det bästa året på länge. Det säger iofs mer om hur genuint genomvidriga år vi har haft den senaste tiden. 2018 var inget speciellt, men det var inte kaos och misär och det är jag oerhört tacksam för. Det känns som att vi fått näsan över vattenytan och kan andas lite och jag hoppas VERKLIGEN att jag inte förstör nåt nu genom att skriva detta. Min jävla olycka i Budapest var ju en redig skitmacka, men på det stora hela så är det ju en piss i mälaren liksom.

Genomgång av mina nyårslöften för 2018: Jag läste över 50 böcker, så det var bra. Däremot lyckades jag inte lära mig crawla, men till mitt försvar beror det mest på att jag blev åksjuk av att vrida huvudet. Det är inte mitt fel att jag är en mes. Och jag spelade badminton nästan varje månad, umgicks med kompisar varje månad och gick på bio oftare än förut. Men inte en gång i månaden, som tanken var. Vad jag däremot lyckades (typ) med var att sluta bita på naglarna. Det är ju helt sjukt? Jag har aldrig lyckats tidigare och nu har jag inte långa naglar, men inte nedbitna heller? Halleluja!

Nyårslöften för 2019: 

1) Jag ska ha gjort 100 träningspass. Det är lite knappt två i veckan, så det låter ju hanterbart kan man tycka? Well... vi får se hur det går. Att åka till stallet och rida kommer inte räknas, men simning eller badminton eller gym osv räknas såklart. Det handlar såklart inte om nån "nytt år, ny kropp"-grej, utan mer om att skrivbordsjobb tar på kroppen. Jag blir stel och får ont och det är ju rätt trist. Lite mer rörelse känns för första gången som nåt jag gör för min egen skull och inte för att man "måste" eller "borde".

2) Jag ska inte flyga. Alltså, jag vet inte ens om jag kan hålla det här... så illa är mitt reseberoende. Men vi ska bila till Frankrike i sommar och jag ska inte med på jobbets årliga resa och jag har inget annat inplanerat så nog BORDE det gå att stanna på marken i ett helt år?

3) Jag ska läsa 70 böcker. För 50 böcker var knappt en utmaning. Jag läste 54 böcker i år och har inte behövt anstränga mig nåt speciellt. Så 70 böcker borde bli en utmaning. Jag har sett att det finns massa olika slags temautmaningar. Typ "läs 10 böcker skrivna av nån som är född samma år som du" osv, men då blir läsandet en bökig grej och det har jag varken tid eller ork med. Det får bli samma blandning av usla böcker som är lättillgängliga, och böcker jag faktiskt vill läsa.

4) Jag ska renovera mera. Är det nåt jag önskar så är det att jag ska orka hitta tillbaka till att ha små projekt. Sånt som jag alltid höll på med förut, innan allt gick åt helvete och vi blev utmattade hela högen. Jag ska börja med att måla om en vägg på övervåningen, sen tänker jag tapetsera om köket och äntligen göra iordning ungarnas rum i sommarstugan. Vi ska bygga en friggebod på tomten, så att min syster med familj får plats när de hälsar på. När de inte är där (dvs typ 95% av tiden) så finns det utrymme för Noa att flytta ut ur ungarnas rum i stugan, och det vore kul att ta tag i det sunkiga rummet till sist. Nu när resten av stugan är så fin. Jag ska också "unna mig" riktiga möbler. Det vore ju kul att ha hela stolar i matsalen om inte annat.

Jag vet inte, jag tänker att nyårslöften är mer som en målsättning för året. Jag vill fortsätta må bättre och vill hitta tillbaka till mer ork som sagt. Och så hoppas jag nåt enormt på att alla får vara friska och må bra. Den här familjen förtjänar det.

söndag 30 december 2018

Vintersport? Bah, humbug!

Julen tog slut och mellandagarna kom. Alla vet att mellandagarna är de bästa dagarna på året. Rättelse: alla utan barn vet att mellandagarna är de bästa dagarna på året. Inför varje julledighet drömmer jag om de där slappa dagarna då jag ska strosa runt i pyjamas (jag äger ingen pyjamas), läsa en hög med böcker (tv-serier stör aldrig i min fantasi) och bara ta det lugnt. Man kan tycka att det är lite naivt av mig, med tanke på att jag har varit förälder ca halva mitt liv (nej inte på RIKTIGT), men så inbillar jag mig i alla fall att mellandagarna ska tillbringas.

Sen så kommer verkligheten: barn är USLA på att göra ingenting. Eller okej, om de får fri tillgång till skärmar så är de rätt bra på det. Men om de får fri tillgång till skärmar så blir de också små gremlins framåt läggdags, så alla föräldrar som vill ha alla fingrar kvar efter jullovet behöver ägna sig åt aktiviteten Rasta Barnen.

Och när alla andra Rastar Barnen verkar det vara en mysig och trevlig dag? Folk åker skidor och skridskor och verkar ha det idylliskt - så jag tänkte att vafan... vi ska också vintersporta!

(Kort varning här: det här inlägget kommer bli långt. Men TL;DR: vi åkte slalom, det gick dåligt.)

Här i stan så finns det massor med gratis lovaktiviteter. Detta innebär bland annat att den lilla skidbacken mitt i stan lånade ut slalomutrustning samt gav gratis liftkort till alla barn under 15 år. Perfekt, tänkte vi. Emmy har nämligen åkt skidor med skolan förra vintern, och jag kan ju åka... så det här skulle liksom bli övriga barns chans att "komma ikapp" oss.

Dagen började med att vi fick inse att när vi är ute i god tid (ca 5 minuter före att de skulle öppna) så är andra ute i GODARE tid. Det var med andra ord rätt lång kö när vi kom. Vi fick köplats 64 till skidutlåningen. Nåja, barnen lekte 20 frågor och vi mutade dem med fika så det gick rätt okej och ca en och en halv timme senare (japp, på riktigt) var alla kittade med skidor och hjälmar och skulle börja åka.

Eller jag hade inte hyrt, för inga pjäxor fanns i min storlek. Men det var lugnt, för jag hade mina gamla skidor och gamla pjäxor. Med betoning på gamla - de köptes rätt ordentligt begagnade redan på 90-talet - men funktionsdugliga. Trodde jag.

Barnen tog på sig sina grejer och började stappelglida mot skidbacken, medan jag skulle ta på mig mina skidor. Det var bara det att ena pjäxan sprack. Som i "helt och hållet". Äh, det löser sig, tänkte jag och fäste skidorna och lyfte sen blicken och såg att alla tre barnen stod i liftkön till "stora" backen. Emmy hade redan fått en lift och börjat åka uppåt.

Vänta nu här, kanske ALLA NORMALA MÄNNISKOR tänker? Åkte inte Emmy EN GÅNG FÖRRA VINTERN? Jo. Är det rimligt att tro att man kan åka då? Nej. Det var ju lite dumt? O ja.

Vi lyckades alltså ropa tillbaka Noa och Majken från stora liftkön lagom tills att Emmy började åka nerför backen. Högst uppifrån. Störtlopp-style. Hon kunde såklart inte svänga, ploga ELLER stanna och hade därför jättetur och landade på ett brunnslock när hon till sist ramlade nån gång efter att backen tagit slut och liftkön passerats. Jag säger att hon hade tur, och är inte ironisk det minsta, eftersom alternativet var den stora pistmaskinen som stod ca 1 meter till höger om brunnslocket.

Lägesrapport nu är alltså: Emmy gråter hysteriskt pga har jätteont i rumpan. Jag tar loss skidorna och försöker gå till henne, medan min man redan har hunnit fram. Varför han var snabbare än mig? Dels för att han inte har pjäxor på sig, och dels för att mina pjäxor nu har spruckit helt. Var de inte redan spruckna helt? Jo, det hade jag ju trott... men nej. Det gick att spricka mer. Som i att delar av hårdplast ramlade av. Jag var som Hans i Hans och Greta, men istället för brödsmulor spred jag smulor av trasiga pjäxor vart jag än gick. Så jag haltade till bilen och tog på mig mina skor igen och höll ca 10 bitar av sönderfallna pjäxor i händerna och suckade bittert över att min man hunnit köpa liftkort åt mig.

Nåväl, det hade jag inte behövt oroa mig för. När jag kom tillbaka till min familj hade nämligen Noa bestämt sig för att han ALDRIG NÅNSIN tänker åka slalom. Dels för att det gör ont i benen av pjäxorna, och dels för att han sett Emmy ramla och inte ville göra samma grej. Nånstans här tappade jag det och väste "jag är så trött på den här jävla äckel-familjen" sådär lagom högt så att bara hälften av alla som stod i liftkön hörde mig och kunde döma mig och sedan känna sig som magnifika föräldrar eftersom de minsann aldrig skulle häva ur sig nåt så hemskt.

Ja, men då kunde jag ju ta Noas utrustning i alla fall. Vi har ju trots allt samma skostorlek, så helt bortkastat var mitt liftkort inte. Halleluja, nu skulle väl allt bli bra? Emmy och Majken åkte i lilla barnbacken och verkade göra framsteg. Noa var visserligen sur och arg, men jag hade skidor och som jag redan hade visat för hela skidbacken är jag ju en usel mamma - så saker och ting började se bättre ut.

Well.

Såhär: jag hade en idé om att jag kan åka skidor? Jag har också ett minne av att jag har åkt massa slalom utan att mina ben känns som brinnande eldar av smärta? Detta är vad vi skulle kalla "fake news", eller åtminstone "tiderna förändras tydligen"? Det gick med andra ord inte bra.

(Nu skulle jag, i en evighetslång parentes, vilja påpeka att det är rätt viktigt för mig att min familj ska kunna åka skidor. Med tanke på det politiska läget i Sverige känns det som att Sverigedemokraterna snart inte bara kommer släppa fram systerpartierna Moderaterna och Kristdemokraterna, utan vara ledarna för den oheliga alliansen. Och då behöver vi lite... ursvenskt kapital, om man ska rasistförvanska Bourdieu? Visst, våra barn är rätt blonda och ljushyllta, men hittas min internetnärvaro så kommer vi som familj ligga illa till när Det Svenska Folket ska inventeras. Då tänker jag att vi kommer behöva väga upp för allt jag skrivit på nätet (vid det här laget vet vi alla att det är jävligt mycket) genom att bevisa vår svenskhet. Och hur gör man det bättre i SD-ögon än att spänna på sig ett par skidor, blondera håret, åka till Thailand för att gå till prostituerade, jag menar spela bingolotto, och allt sånt? Skidor är lika svenskt som "höhö en sån färg skulle man ha" under Kalle Anka på julafton. Skidor är vår landsfaders val av transportmedel liksom (nån dag måste vi prata om Gustav Vasas påverkan på vår pisstråkiga kultur) - ja ni fattar. Det kan bli viktigt att kunna åka skidor i framtiden.)

I alla fall så åkte jag två rundor i skidbacken.

Rättelse: jag åkte två halva rundor i skidbacken.
Jag gick nämligen av liften halvvägs båda gångerna.

Rättelse: jag gick av liften halvvägs ena gången.
Andra gången ramlade jag av liften.

Det finns en särskilt sorts förnedring i att ligga och sprattla på rygg med skidor överallt och få höra "är du okej, gick det bra, behöver du hjälp?" från 10-åringar som vill att man ska flytta på sig för att de ska kunna köra förbi till tricksbacken. Efter en stunds kravlande kom jag dock upp på fötter och kunde ge mig på mitt andra åk för dagen. Ah, vintersport. Så friskt och härligt och inte alls slitigt.

Nåja. Jag klamrade mig ner (jodå, man kan klamra sig nedåt - jag har filmbevis på det) för backen och ramlade inte igen. Dags för att åka med Emmy då, vilket hade varit planen hela tiden.

Lol, trodde du det eller? frågade mina ben mig och demonstrerade sen kraftigt genom att börja krampa. Så det var bara för mig att ta av mig pjäxorna igen. Och skidorna. Och sen gå tillbaka till backen för att från botten av den skicka mitt stöd till Emmy som skulle ta sig ner igen. Obs! Halva backen den här gången. Min man gick upp till halva backen (där jag ramlade, om ni minns) för att möta Emmy när hon kom med liften. Allt gick bra. Hon kom upp och hon kom ner.

HÄR KUNDE VI HA AVRUNDAT DAGEN!

Men det gjorde vi inte. Fattar ni väl. För nu ville Majken OCKSÅ åka i stora backen, och eftersom hon faktiskt lärt sig åka jäkligt bra i lilla pyttebarnkullen (dvs, hon stod upp och svängde typ lite), så tänkte vi att vafan... okej då. Min man står där uppe i halva backen och jag står där nere och fångar henne. Hur svårt kan det vara?

Nå. Eftersom Majken inte kunde åka lift så frågade jag en liten kille om han kunde hjälpa henne. Visst, sa han. Toppen - allt var fixat! Förutom att då kom en av makens gamla kollegor och frågade Majken om hon inte ville åka med henne istället i liften? Jag tänkte ju "yay, en vuxen" och tyckte att det var en bra idé. Det var det inte. För denna kvinna tyckte i sin tur att en bra idé var att åka till toppen av backen med Majken. Varför? Vet ej. Jag tror att det fanns nåt resonemang om att det är lättare att svänga om man har mer backe kvar, eller nåt. (Detta är alltså nåt jag hittat på för att förklara det märkliga i att ta med en sjuåring högst upp när hennes pappa står i mitten av backen och väntar.)

Och så gick det såklart som det gick: Majken VÄGRADE åka ner när hon var så högt uppe. Och det var ju rimligt, såklart. Men det innebar att min man fick lämna sin postering vid "avstigningsplatsen vid hälften av backen" och istället möta Majken som GICK ner för backen. Såklart passade då Emmy på att komma i liften och självklart lyckades hon den här gången INTE att gå av liften själv, så hon ramlade. Och fastnade.

Läget var nu:
Majken - traskade/gled på pjäxorna ner för backen.
Min man - hjälpte Majken ner, med hennes skidor i handen.
Emmy - fast precis utanför liftspåret, halvvägs upp i backen.
Jag - längst ner vid liftkön, redo att hjälpa de av mina barn som kanske inte kunde stanna.
Noa - svinsur borta vid raststugan

Så jag försökte medelst diskreta rop och pekningar uppmärksamma min man på att Emmy satt fast, samtidigt som jag på snorhala skor halkade uppför backen för att avlösa honom och ta Majken. Jag vill verkligen säga "grattis" till alla andra i backen den här dagen - vi måste VERKLIGEN stått för både underhållning och en försäkran om att ni åtminstone har er shit more put together än vad vi har.

Jaja. Till sist så kom Emmy upp från marken och ner igen. Majken tog en sista runda i pyttebarnkullen och den gick jättebra. Vi samlade ihop oss (och jag plockade upp de sista bitarna av mina pjäxor), lämnade tillbaka utrustningen och så stuvade vi in oss i bilen och bråkade högljutt hela vägen hem.

Som sagt: det verkar så fint och idylliskt när andra vintersportar. Tills nästa lov hoppas jag att jag kan komma ihåg att nyckelordet i förra meningen var ordet "andra". ANDRA kan vintersporta. Vi jobbar nog bättre med andra aktiviteter. Som skapande på konsthallen och bio, till exempel. Det gjorde Majken och jag en annan mellandag nämligen, och det säger jag: INGEN grät och INGEN fick jättejobbig träningsvärk. Så det så!

Vintersport? Bah, humbug!

(Fast idag tog min mamma med de stora barnen och åkte långfärdsskridskor och det hade gått bra så det känns lite som att det inte är hos barnen bristerna i vintersportsförmåga ligger...)



onsdag 19 december 2018

Jaha.

Vi begravde mormor. Jag har fortfarande inte greppat det här, alls.
Istället stressar jag med julklappsinköp och kolakokande och hetstittande på serier och alldeles för få julfilmer och nästan inga böcker och det har inte ens blivit stallet på sistone?

Jag vill så mycket och skulle väl kunna skylla på att tiden inte räcker till, men egentligen handlar det om orken. Den som inte alls finns.

Det är så många områden jag brister inom just nu. Jag är en dålig mamma och en dålig medryttare och en dålig programmerare och dessutom ful och tråkig och orkar inte ens instagramma och skäms över att jag ens tycker att det är en viktig grej?

Men kanske ligger snön kvar över jul. Och kanske hinner jag vila upp mig i mellandagarna. Och kanske känns allt bättre snart.

söndag 2 december 2018

Hejdå mormor

Så i måndags, bara dagen efter jag skrev det förra inlägget, så gick mormor bort. Jag har jobbat enormt hårt med förträngning, alltså EXTREMT mycket, så just nu så gråter jag nästan inte alls. Vilket såklart är skönt eftersom jag då kan fungera som vanligt, men det kommer ju komma en enorm smocka av sorg nästa fredag då vi ska ha en begravningsstund.

Jag säger begravningsstund, inte begravning, eftersom vi ska göra allt själva. Ingen kyrka, ingen begravningsbyrå, ingen förrättare, inga utomstående. Bara vi i närmsta familjen, ett rum på krematoriet och mormors kista, blommor och musik och sånt. Det blir säkert bra, det känns bara så jobbigt att vi ens behöver tänka på det. Hon som har funnits jämt.

Och så känner jag mig såklart usel för att jag blir ledsen över att sorgen lägger sordi på julen. Men så är det ju - det blir en speciell jul i år när mormors frånvaro kommer vara så tydlig. Det kommer kännas sorgligt och tomt även om hon kanske ändå hade varit för skör och gammal för att orka komma.

Fan ändå. Den här hösten har varit så sjukt jävla jobbig och slitig och tung. Jag är så trött. Så trött och ledsen och jag vill inte vara trött och ledsen när det är jul. Jag vill vara glad och tindrande.

Skit.

söndag 25 november 2018

Helvetesveckan

Måndag
Okej, inte en särskilt jobbig dag om jag ska vara ärlig. Förutom att min förkylning började då.

Tisdag
Är dunderförkyld. Mamma ringer och frågar om jag kan gå och hälsa på mormor eftersom hon är sjuk och mamma är bortrest. Jag cyklar till mormor runt 16-tiden, och tänker att jag ska stanna nån timme innan det är dags att åka hem och laga mat mm. Så blir det inte. För mormor orkar inte ens prata och rosslar så mycket att sjuksköterskan på ålderdomshemmet ringer efter läkare. Läkaren kommer och gör en undersökning och misstänker lunginflammation och eftersom mormor är tydlig (så tydlig man nu kan vara när man inte orkar prata och det tar fem minuter att få fram ett ord) med att hon vill åka till sjukhuset så rings en ambulans. Jag tänker att jag ska cykla hem med elcykeln (min mans nya fina leksak som han är oerhört sjåpig med) och sen komma till akuten, men mormor lyckas få fram att hon vill att jag ska följa med i ambulansen. Så jag packar med ett ombyte till mormor, tar min stora kappa och så elcykelns tunga och stora batteri och följer med i ambulansen.

Väl på akuten så får mormor hjälp ganska fort. Eftersom hon fortfarande inte orkar prata så får jag tolka åt henne så mycket det går. Många ja- och nej-frågor blir det. Efter ett par timmar med dropp och ekg och mätning av syresättning och hjärtmedicin och lungröntgen så får hon till sist komma till akutvårdsavdelningen. Klockan är nu nästan 23, och jag kan till sist gå hem och få något i mig. Lämnar sjukhuset med dåligt samvete eftersom sjuksköterskorna var tydlig med att mormor kunde gå bort under natten, och att hon kanske skulle dö utan nån vid sin sida. Jag lämnade mitt nummer och sa att de skulle ringa om hon försämrades.

Onsdag
Jag lyckades såklart inte sova något och är som en sömngångare på jobbet. Så fort telefonen piper till hoppar jag högt av rädsla inför att mamma ska ringa och säga att mormor har dött. Jag tar en tupplur i ett mötesrum för att ens kunna hålla ögonen öppna. Går hem så fort jag kan. Oroar mig för mormor varje sekund. Hälsar på henne på kvällen och hon orkar fortfarande prata med mig lite, men antibiotikan hjälper inte alls.

Torsdag
Klockan 07.05 går tåget till Eskilstuna där jag har börjat ett nytt projekt. Att åka till ett annat kontor och jobba där hela dagen är jobbigt för mig vanligtvis. Att åka tåg redan 07 på morgonen är jobbigt för mig vanligtvis. Att sitta i möten halva dagen med människor jag inte känner ca alls är jobbigt för mig vanligtvis. Att jobba i ett helt nytt projekt med helt nya språk och tekniker är jobbigt för mig vanligtvis. Att göra detta samtidigt som jag är oerhört ledsen och oroad och rädd gällande mormor - det är mardömslikt. Får rapporter om att de tar bort droppet och flyttar mormor till palliativa avdelningen. Klarar på något sätt av dagen utan att bryta ihop och åker hem igen vid 17, vilket innebär en 11 timmars lång arbetsdag.

Fredag
Ungefär som tidigare. Jobbar, oroar mig för mormor och hälsar sen på den palliativa avdelningen dit hon flyttat under torsdagen. Hon är inte längre kontaktbar och jag är så rädd att hon ska dra sina sista andetag under tiden jag är där. Jag tror inte att jag skulle klara av det. Går hem, äter middag med barnen och sen ser vi Mamma Mia - here we go again och jag gråter floder till Meryl Streep.

Lördag
(Varning, nu blir det långt...)

Jag tänker att jag vill åka ut till stallet, men orkar/vågar inte köra själv eftersom jag är så ledsen och skör. Så hela familjen (förutom Emmy som är på cheer) åker ut till stallet. Det blir en fin promenad med Noa och Majken på varsin häst och Bibi som studsade på glatt och busigt i vägrenen. Sen så vill Noa att jag ska släppa tyglarna en liten stund när vi bara är kanske 100 meter från stallet. Jag släpper och direkt börjar Delle (hästen) takta och öka tempot. Jag försöker hinna i fatt honom för att stoppa honom, men då börjar han trava. "Noa, stanna!" skriker jag till stackars Noa som inte har suttit på en häst på många år. I nästa sekund ökar Delle traven och börjar försvinna längs med vägen. Det går fort - väldigt fort. Han är en pensionerad travare som var pigg och ville springa, så han sprang. Jag satte iväg efter dem, men de försvann snart ur sikte. Hästen som travade raskt framåt, mot den trafikerade vägen ett par hundra meter längre fram. Och så Noa, helt hjälplös, på ryggen.

Det går inte att förklara rädslan. Det är omöjligt. Jag sprang och förbannade mina korta ben och min usla kondis och min totala oförmåga att springa fort. Jag skrek "dra i tyglarna" rakt ut i luften i förhoppning om att Noa skulle höra. Sen övergick jag till att skrika "NOOOAA NOOOAAA!" i hopp om att få ett livstecken. Jag kunde inte andas och fortsatte springa. Jag kunde inte se Noa någonstans i nåt dike eller på vägen. Jag fortsatte springa. Så närmade jag mig till sist den trafikerade vägen. Såg hästen springa på den. Såg att sadeln var tom. Såg fortfarande inte Noa. Jag fortsatte springa.

Sen stannade ett par bilar längre fram. När jag närmade mig såg jag att en kvinna pratade med Noa, som kom upp ur ett dike. När jag kunde konstatera att han var vid liv, han var relativt oskadd, jag behövde inte ringa efter ambulans, började jag direkt spana efter hästen. Var han påkörd? Skulle han rymma ut över fälten, bort i skogen, hur skulle jag få tag på honom?

Så såg jag att han tog in på en grusväg mot stallets håll. Jag hörde honom gnägga högt och oroligt och såg honom springa fort med tyglarna slängande och stigbyglarna dinglandes. Noa kunde gå, så jag ropade över axeln att jag skulle hjälpa honom snart - och så försökte jag springa tillbaka till stallet. När jag till sist kom dit hade jag fått tag på maken i telefon, och han hade kommit tillbaka till stallet med den andra hästen, Majken och Bibi just när Delle kom travandes och hade slängt in hästarna i varsin hage.

Därifrån var det rätt lugnt. Jag hade blodsmak i munnen av ansträngning, mådde illa av chock och rädsla och kunde knappt andas pga... allt. Men alla var okej. Hästen verkade oskadd och Noa hade visserligen blivit rejält blåslagen men ingen hjärnskakning och inget brutet ben och ingen bruten nacke eller allt annat jag hade föreställt mig när jag sprang där med hjärtat i halsgropen.

BRA DÄR LIVET! TACK SÅ MYCKET!

Visserligen så fungerade det ju. Jag tänkte absolut mindre på mormors förestående död när jag oroade mig för att min förstfödde skulle vara död. Men jag hade ändå hellre sluppit denna fullkomliga mardömsupplevelse.

Söndag
Vi var på bio och såg Grinchen. Det var fint. Sen har jag hälsat på mormor och jobbat lite och städat Majkens rum. Jag är så urlakad efter den här veckan att jag inte förstår hur jag ska kunna börja en ny vecka med oro för mormor och ledsenhet och sorg och arbetsdag i Eskilstuna och allt sånt. Jag vill bara krama min blåslagna unge och koka knäck och kola och blunda ett tag.

Nej, november har inte varit bra i år.

fredag 16 november 2018

November took my life

Jag brukar ju stöddigt hävda att nädå, november är inte så illa. Det är ju snart jul? Well, jag har fått äta upp det nu. Den här november är... olidlig. Och det beror säkert till stor del på att jag jobbar heltid i november för första gången på länge (fin meningsbyggnad där), men jobbigt är det ju i alla fall. Det värsta är att jag inte vet vad jag ska göra åt det.

Jag försöker sova, men samtidigt vill jag ju ha nån egentid också?
Jag försöker vara utomhus när det går - tar promenader på lunchen osv. Och jag rider ju! Men ingen skillnad.
Jag försöker träna, fast vågar inte gymma pga min trasiga rygg och simning är så omständigt.

Så mest klagar jag. Och sitter i soffan och stirrar apatiskt rakt fram/på en skärm. Eller tar den sjunde huvudvärkstabletten på två dagar eftersom jag har konstant ont i huvudet.

Jodå, det är piggt och glatt hela tiden.

Värst är att jag är rädd för att missa december. Man blinkar så är det måndag och sen är det fredag och sen kommer det vara julafton och jag kommer inte ha hunnit njuta eller känna julens magi (för mig är den på riktigt, okej?) eller något. Det kommer bli stressbakade pepparkakshus och framskyndad knäck och jag VILL inte ha det så - men helgerna räcker ju inte till.

Och så det ständigt närvarande dåliga samvetet gällande barnen. Gällande det stökiga hemmet. Gällande Bibi som får för lite stimulans. Gällande allt jag borde, men inte orkar eller ens vill.

Jag är bara deppig och gnällig, jag vet det. Men det har varit ett par riktigt tunga veckor och även om solen skiner och det är fredag och jag ska sluta tidigt för att ta med Emmy till stallet så känns väldigt mycket mest "suck". Det kan ju vara huvudvärken som bidrar, det kan det.

Eller så är allt novembers fel.

onsdag 7 november 2018

Sagan om den gröna soffan.

Såhär: vi köpte en soffa år 2004 när vi flyttade till Örebro. Det var en Ektorp från Ikea. Sen dess har vi ärvt två andra Ektorp av mamma när hon har köpt nya soffor (the Ektorp-tradition is strong in this family). Vi har alltså bytt upp oss, men mot bara en fräschare version av den soffa vi redan hade. Den här senaste var en bäddsoffa vilket innebär mindre stoppning i sitsen vilket innebar att soffan - efter ett knappt år i vårt hem - var ca oanvändbar. Utsliten. Uttjänt. Trött. Ful... okej nu börjar jag beskriva mig själv här istället.

Men ni fattar. Vi skulle köpa ny soffa. Så jag har kollat på nätet och ägnat många sena timmar åt att slösurfa sammetssoffor. För sammet ska det vara, det bestämde jag för länge sen.

Så för två veckor sedan så hittade vi helt rätt soffa. På Mio av alla ställen. (Flitiga läsare vet hur mycket jag avskyr Mio)

En grön sammetssoffa. För 6000 kronor. Och så har vi en rabattcheck på 1000 kr vilket innebär att vi kunde få två soffor för 11000. Två? Jo, för den andra soffan vi har är en begagnad soffa som i sig är fin men inte skulle passa med den nya. Bestämde vi.

Fast sen ändrade vi oss. 11000? Nä, knappast va. Det fick bli bara en. En Miosoffa för 6000 kronor. Ändå okej, när vi inte köpt en soffa på 14 år?

Fast... sen ändrade vi oss igen. För i lördags skulle jag leta jacka att ha i stallet så jag åkte till en second hand-affär. Den var tyvärr stängd (alla helgona, what's up?), men i skyltfönstret såg jag en grön sammetssoffa. Och där. Där slog min snålhet till.

Jag menar, varför ska man köpa en NY grön sammetssoffa om man kan köpa en begagnad grön sammetssoffa? Det kan vara så att det faktum att vi har Majken i familjen kanske bidrog till den här snålheten. Det kan nämligen också vara så att jag i förra veckan hittade en kladdig smörkniv i soffan och en bit brie (!) under en kudde i soffan. Bara tanken på att lägga flera tusen kronor på en ny soffa och så får hon för sig att äta kräftor direkt ur burken med spad de ligger i till frukost? I soffan! (Varför skulle hon göra det, undrar ni? INTE VET JAG, men min man hittade henne med en kräfta i handen och burken i soffan bredvid sig för några veckor sen...)

Okej, så jag kollade upp när affären skulle ha öppet nästa gång. Det var idag. Klockan tolv. (Herreguuud hur länge ska jag dra ut på detta? Aslänge. Deal.)

Så fem i tolv var vi där. Ute i god tid tyckte vi. Hahahha. Vi hade glömt att det är ju alla pensionärers favoritställe och att folk KÖAR för att komma in. Inte bara köar, de TRÄNGER sig. Alltså en gubbjävel trängde sig så galet mycket att jag seriöst fräste "men äckliga gubbas" åt hans rygg. Det var vansinnigt.

Men, jag hann först till soffan. Okej, för att vara ärlig så får jag väl erkänna att jag tror att de flesta var där för typ... porslin? Tyg? Nåja, vi var där för soffan. Och vi köpte den. 450 kronor, what's uuuuup? Sen så lyfte vi in den i bilen (japp) och baxade upp den till lägenheten (japp) och sen var min lunch slut och jag tog med Bibi till jobbet och hade jätteont i ryggen pga burit soffa och jätteont i magen pga stressat. Men det är en värdslig sak eftersom jag nu har sparat 5500 kronor som istället kan läggas på sommarens Frankrikeresa.

Det är nämligen devisen vi lever efter. Det enda som är värt att lägga pengar på är resor. Eller ja, om min man får vara med och bestämma så är det även teknik som ska prioriteras. Och okej, om jag är ärlig så vill jag inte ens tänka på hur mycket pengar vi lägger på hämtmat osv.

MEN NI FATTAR POÄNGEN! Jag sparade in nästan lika mycket som jag kvällen innan lagt på att boka hotell i Alsace för fem nätter för hela familjen. Och när man ser på det så, vad man får för pengarna, då känns det oerhört bra prioriterat. Det gör det såklart ändå eftersom soffan ju är fin.

Bildbevis:


























Nu till frågan: skrev jag precis ett såhär långt inlägg om en jäkla soffa? Japp. Japp, det gjorde jag.

måndag 5 november 2018

Hur gick det i oktober då?

Ingen bio. Den är svårast att få till, märkligt nog. Badminton blev det dock, plus att träffa kompisar. Träffade säkert TVÅ kompisar under oktober? Helt galet!

November kommer verkligen som en käftsmäll, eller hur? Alltså jag är ju team "nej, ni har fel - mars är värre än november", men det gör inte att jag går helt obemärkt genom den surblöta lovikavante som är årets näst sista månad.

Vi har firat Halloween ordentligt. Ungarna har klätt ut sig i omgångar och gått på disco eller gått bus eller godis osv. Det var fint, men lite bökigt och stressigt. Annars tuffar veckorna bara på. Vi flyttar mormor var tredje vecka (herregud, jag hoppas att i lördags var sista gången och att hon kommer trivas i den lägenheten) och jag rider varje söndag.

Gud, ridningen. Som jag har saknat den? Trots att det är uselt väder och tar mig 40 min med bil till stallet och jag inte ens har en ridjacka som jag kan knäppa så är det verkligen något jag älskar. Det är så fint att få hitta tillbaka till den enda passion jag egentligen haft i mitt liv. Eller okej, teatern också - men det kommer jag nog aldrig kunna komma tillbaka till med tanke på skicket amatörteatern verkar befinna sig i här i Örebro.

Men stallet. Det är fint. Jag har lite planer på att dra med en unge i taget en gång i veckan. Alltså ena veckan ett barn, nästa vecka ett annat barn. Inte tre dagar i veckan, herregud. Det här är nåt jag på ett sätt vill dela med dem, men som på ett sätt ger MIG så mycket. Alltså: en dag med barnen, en dag ensam. Det blir nog bra.

Annars är allt grått och trist. Jag är ful och trött och har haft massa finnar och har utväxt i håret och så fort jag inte är upptagen med något så känner jag mig så tom och ledsen. Inte för att jag har någon anledning, tvärtom. Den här hösten är på många sätt den lugnaste och bästa på många år. Det är mer en allmänt vemodighet, nedstämdhet. Inte depression, mest trött. Och ledsen.

Nåja. Snart kan jag börja blicka framåt jul. Om jag orkar.

söndag 28 oktober 2018

Ska vi behöva ta det här varje år?

Vad? Vit jul? Nä, men på jultemat. Nämligen:

ATT BÖRJA FIRA JUL I OKTOBER ÄR INTE ATT ÄLSKA JULEN, DET ÄR ATT VANHEDRA DEN!


Gud, jag bär på så mycket förakt för människor som firar jul fel. Jag förstår själv att en hel del av det är rent klassförakt (working on it), men vissa saker är bara... dumt och dåligt. Att älska julen är att hedra den. Att helga den. Att vänta tills december/advent med adventspynt. Att vänta tills julen närmar sig på riktigt med julpynt och julgran. Spara pepparkakor och julmust och julmusik till december, inte göra pepparkakshus eller koka knäck första veckan i oktober? Det finns något så vulgärt och smaklöst i julgranar som åker upp vid första advent, eller folk som ser på julfilmer i oktober eller lyssnar på julmusik så fort det blivit november.

Det blir ju mindre jul om man smetar ut den för tunt. Det tar bort den magiska känslan av att NU är det äntligen äntligen jul. Att tjuvstarta är att ta bort det fina, det är att vattna ur allt som är julen.

Och det får man väl göra om man vill. Eller nej, jag tycker inte att man får göra det - men jag är inte diktator och kan hindra folk. Men det är ju lite väl magstarkt när folk hävdar att de gör det för att de älskar julen så mycket? LÄGG AV JÄKLA POSÖRER!

Ja, jag har en fullkomligt osund inställning till julen. Jag är medveten om det. Men jag är i alla fall inte lika dum som folk som kokar julskinka i slutet av oktober.