tisdag 22 augusti 2017

Veckans mat

Se på fan! Jag lyckas två veckor i rad. Den här veckan blir det en kort matlista eftersom vi igår åkte räkbåt (de 3 av oss som gillar räkor dvs.) och vi på söndag åker till Stockholm och Gröna Lund som 10-årsfirande för Emmy.

I alla fall, det här ska vi äta den här veckan:

Tisdag: Mac & cheese*
Onsdag: Helstekt kyckling med potatisgratäng och sås
Torsdag: Laxpasta
Fredag: Friterade räkor med sötsur sås och ris
Lördag: Chèvre- och tomatpaj med rosmarin (länk till recept)

Av detta äter faktiskt barnen allt, förutom en som inte kommer äta pastasåsen med lax och en annan som inte kommer äta de friterade räkorna. Ingen kommer vilja ha tomatpajen, därför gör vi en skinkpaj till dem.

Nu till något viktigare: mitt ultimata recept på Mac & cheese. Alla har väl sin egen variant på denna gudabenådade rätt, men om er version involverar keldas ostsås och snabbmakaroner så... sluta med det. Okej?

Jag tycker om att använda snäckpasta eftersom de suger upp mycket sås. Mmm... sås.
Så jag kokar dem. Nu är pastan klar. Vidare till det viktiga: såsen!

Smält smör i kastrull och rör ner lite mjöl innan ni slår på grädde. Detta gör att såsen blir härligt tjock och krämig. Häll sen på valfri mängd grädde/mjölk/matlagningsgrädde. Pressa i massor av vitlök och lite citron (eller mycket citron). Häll i en skvätt vitt vin om ni har hemma. Riv en god ost (jag brukar ta parmesan eftersom vi typ alltid har det hemma) och släng i och rör om tills den smält. Smaka av med salt, peppar, kanske lite paprikapulver, lite mer vitlök vid behov och lite chili kanske om ni gillar sånt. (Såhär lagar jag alltid mat, klarar ej av recept som kräver exakta mått.)

Häll upp snäckorna i en ugnsfast form. Häll över såsen. Rör om. Riv valfri ost (*host* GRUYÈRE *host*) och - detta är viktigt! - blanda i hälften med pastan och strö sen hälften över som täcke. Gratinera!

För extra lyxig variant: köp ett gott bröd, gör tärningar av det, stek tärningarna i smör tills de är knapriga, lägg på brödtärningarna ovanpå pastan innan sista lagret ost.

Tja, det var det. Nu är jag hungrig.

måndag 21 augusti 2017

Adhd och föräldraskap

Ett av era swish-önskeinlägg var att jag skulle skriva om att vara förälder med adhd och/eller ha barn med adhd. Om jag förstod det rätt dvs, det kan mycket väl vara så att jag missuppfattat. It has been known to happen.

I alla fall, nu tänkte jag skriva om hur det är att vara förälder och ha adhd och samtidigt ha ett barn med npf-problematik.

Jag är ju nydiagnostiserad. Hade inte ens tänkt på adhd förrän en psykolog på bup pekade ut det för mig och en utredning senare sitter jag med jävligt mycket mer svar än tidigare på varför jag inte lyckas med "enkla" saker, varför jag inte bara kan skärpa mig och mycket annat. Det är skönt.

Det är också skönt att jag kan relatera till mitt barn som har liknande problematik. När han exploderar i ilskeutbrott kan jag förstå. När han gråter över att hans systrar har det så lätt socialt och trivs med livet, så kan jag förstå precis hur det är att växa upp med svårigheter och ha syskon som har ett mycket lättare liv. När han är elak, retlig, taskig, grälsjuk, så vet jag precis hur det känns inuti honom och jag vet att det inte är illvilja. Att det är osäkerhet, dålig självkänsla, avundsjuka, ledsenhet, svartsjuka - som manifesterar sig via bråk och ret.

Visst låter det bra? Well... Jag förstår precis som sagt. Men jag har som sagt adhd och har usel impulskontroll gällande mitt humör och saker jag säger. Jag har också hetsigt temperament och är ytterst lättprovocerad. Så när han innerst inne är ledsen och visar det genom bråk, så förstår jag det innerst inne, men bemöter det med bråk. Fantastiskt va? Jag kan alltså säga till mig själv att han inte rår för det, men lik förbannat står jag där och skriker fem minuter senare - för jag rår heller inte för det.

Nu är detta en lite grov bild. Det är såklart ofta jag lyckas hålla mig lugn och prata igenom saker. Det är också ofta jag når fram och vi kan komma förbi den där annalkande konflikten. Men ibland exploderar vi båda och står och skriker barnsligheter och då får vi dela på oss för att lugna ner oss. (Nu vill jag också tillägga att pga hans specifika svårigheter så skulle även en ängel explodera av ilska ibland, men vi har strategier och system för att försöka undvika det så ofta som möjligt.)

Men vet ni vad? På Bup säger de att det inte spelar nån roll hur ofta eller mycket man bråkar, det är att man blir sams och hur man blir sams som räknas. De var jättetydliga med det. Och när vi blir sams, det är då den här förståelsen jag pratade om tidigare kommer till användning som bäst. När vi kan prata om varför det blev som det blev. Vad det är som skaver egentligen. Hur ångesten känns i kroppen, hur man kan andas för att det ska bli lättare, varför det gör ont i hjärtat när andra har det lätt, hur man kan tänka när hela kroppen gör ont för att man känner sig så värdelös. Då.

Och då tänker jag att vi kanske skriker på varandra, och det kanske blir bråkigt och stökigt ibland - men han är förstådd. Det är så väldigt många barn som inte är förstådda. Det väger upp för så mycket. Intalar jag mig, när jag har ångest över hur usel förälder jag är...

De andra barnen då? De (ev) normala ungarna? (Ifall någon ryggar tillbaka för ordet normal i motsats till npf-problematik så vill jag bara påpeka att det inte är normalt med npf-problematik. Normalt är det vanliga. Hade det varit normalt så hade inte diagnos, medicin, hjälpmedel, anpassningar osv behövs. Precis som att min adhd är ett funktionshinder, en funktionsnedsättning, inte en funktionsvariant. Det måste påverka ditt liv negativt för att du ska få en diagnos, så självklart är det en nedsättning eller ett hinder. Ingen jävla variation som olika glassorter i en kiosk. Slut på världslång parentes.)

Well, de säger ibland "mamma sluta med din adhd" när jag trummar för mycket på bordet när vi spelar kort. Eller "slutar du skrika när du får medicin?"/ "jag vill inte att du ska förändras när du får medicin, du ska ju vara dig själv". Vi pratar öppet om det och de vet ju att jag inte är mer annorlunda nu än innan jag hade ett ord på varför jag är sån här. De "drabbas" ju främst också av hetsigt temperament och dåligt tålamod, av min glömska och slarvighet med skollappar och skolmatsäck och tider och... allt sånt. Och det är klart jag tycker det är jobbigt.

Min psykolog som gjorde min utredning sa att det ofta inte är så stora problem när det är pappan i en familj som har adhd, för då täcker mamman upp. Men om det är mamman som har adhd så får hela familjen problem med rutiner, att minnas viktiga saker, städning, tider osv. - för pappor är inte tränade i att ta ansvar för sånt. De täcker inte upp. De har inte den sociala pressen på sig att se till att allt flyter smidigt. De har inte fostrats till familjens projektledare från barnsben.

Så vi kvinnor med adhd vi försöker göra det där ändå. Ofta utan en diagnos, eftersom våra symptom inte togs på allvar/inte uppmärksammades/inte var så tydliga tidigare. Och sen kraschar vi, blir utbrända och deprimerade och felmedicineras med anti-depp när det är helt annan problematik i grunden. Been there, done that, nej tack.

Nu säger jag såklart inte att alla som glömmer matsäckar och utflykter har adhd. Det krävs som sagt lite mer än så för att det ska klassas som ett funktionshinder. Men jag är fortfarande väldigt ledsen över att jag hann bli 33 år innan jag fick rätt förklaring på varför jag är som jag är. Och jag tror att det är väldigt många därute som liksom jag klandrar sig själva för att inte orka med, klara av, det alla andra klarar. Jobba heltid, till exempel. Vara vaken en hel dag utan att behöva en tupplur för att man är så utmattad av kaoset i hjärnan. Hantera vänskaps-/kärleksrelationer på ett sunt sätt utan att vara för intensiv. Ha en bra relation med chefer eftersom man inte har problem med auktoriteter. Ja, men ni förstår.

Okej, nu tappade jag kanske lite tråden. Detta blev ett oerhört icke-stringent inlägg, men ni får stå ut.

"Men medicin då?" undrar någon kanske nu. Vill jag inte ha det? Eh jo. Ge mig! Men det är seegt inom vården. Om en vecka har jag tid hos läkare för att förhoppningsvis få börja medicinera. Jag återkommer om det.

Så. Jag hoppas att du som önskade detta inlägg tycker att det, sin rörighet till trots, var ungefär vad du efterfrågade.


torsdag 17 augusti 2017

Arga listan

Det cirkulerar en blogglista som passar mig perfekt idag eftersom jag är pmsig och ledsen och arg på att min adhd återigen fått mig att glömma en skitviktig grej och nu måste jag fixa massor i efterhand och mina ungar är bortskämda små as som bara gnäller jämt och... ja, jag är på dåligt humör. Here we go!

Obehagligaste jag vet:
Torr bomull. Det är så oerhört vidrigt. Eller riktigt torr knarrande snö. Eller torkad sand på fötterna som liksom knarrar mot sandalerna. Ja, "torra saker" generellt kanske.

Absolut inte min killtyp:
Raggare. Får fan panik på dessa skinnvästsklädda snusdreglande sexister med halva håriga rumpan synlig och som pruttar runt i nån sunkig bil och ropar efter tjejer på stan. Jag menar, överklassbrats är ju svin men de kan i alla fall klä sig så att man inte blir äcklad?

Äckligaste mat jag vet:
Kött med senor och brosk och sånt. Typ dillkött. Eller råbiff - RÅTT KÖTT SERIOUSLY? Eller bacon. Mamma scans köttbullar med broskbitar i, jag får fan kväljningar vid tanken trots att jag aldrig ätit en hel sån.

Blir arg på:
Ointelligenta människor. Inskränkta människor. Dålig argumentationsförmåga. "Ja men det bara ÄR SÅ"-människor. Folk som tror att psykofarmaka är bullshit och att deprimerade behöver en promenad. MÄNNISKOR kanske jag ska svara bara?

Sämsta bok jag läst:
Så. Himla. Många.
Men en av de allra värsta var nog nån av Kajsa Ingmarsson, inte den där om citroner utan nån annan. Nåt med en tjej som hade en häst - äh, jag minns inte. All sån här "detta gick jag igenom i barndomen och det var så hemskt, tyck synd om mig"-litteratur utan någon som helst litterär kvalitet är också pinsamt jobbig.

Något som får mig att byta radiokanal:
Ed fucking Sheeran. Särskilt "The shape of you". Förlåt ytlighet nu men han är för ful för att sjunga en så sexistisk låt? Du kan ju inte vara ett utseendefixerat as om du ser ut som kärleksbarnet mellan Frodo och Pippi Långstrump? Skärp dig din tönt.

Sist jag ville ta till knytnävarna:
Varje gång jag är på dansgolvet och snubbar dansar in i mig eftersom de har noll respekt för andras utrymme. Jag tacklar dem stenhårt. De flyttar på sig. Nån gång kommer jag få stryk men tills dess fortsätter jag bodyslamma dem.

Sämsta serien jag nyligen sett:
Jag är ju extremt kräsen och slutar se serier om jag inte älskar dem (eller åtminstone gillar dem) efter ett avsnitt. Men jag har börjat på oändligt många standup-specialer på Netflix och slutat titta efter 10 minuter. Inga är roliga? Jag skrattar inte åt nån förutom Aziz Ansari och Jimmy Carr.
UPDATE: loggade in på Netflix och såg "13 reasons why" flimra förbi och kom på att DEN är ju den sämsta jag tvingat mig igenom. Självmordsförhärligande, skuldbeläggande, triggande SKIT. Se ej.

Fulaste plagg jag vet:
Assymetriska plagg i beige som bärs av 90-talisternas kulturelit parat med nån absurd hockeyfrilla. Ja är för gammal för såna trender tror jag.

Äckligaste drycken:
Kaffe. Eller Campari. Eller kaffe. Eller allt som är bittert, ty bittert är den värsta smaken någonsin.

Sämsta karaktär i film/serie:
Kelly Taylor since alltid. Denna subba.

Det skriker jag när jag blir arg:
Jävla fitthorkukjävlakukfan. Eller nån liknande variant.


måndag 14 augusti 2017

Veckans meny

Idag lämnade jag Majken på fritids. FRITIDS! Tydligen har jag inga förskolebarn längre. Tydligen är den tiden förbi. Tydligen är jag hundra år gammal, mina barn flyttar snart hemifrån och mina katter kommer äta upp mitt lik. Nåt sånt.

I alla fall så känns det lite lite som att vardagen är här. Visserligen börjar inte de stora barnen skolan förrän om en vecka, och till min terminsstart är det två veckor - men den kommer smygande, vardagen. Som alltid är det med blandade känslor jag tar emot hösten. Jag vill ju fortsätta bada, grilla, sova i sommarstugan, dricka vin på trädäcket i solnedgången och njuta av den lilla sommar jag har. Men det går inte att förneka att det samtidigt blir oerhört skönt att inte ha barnen runt mig hela tiden. Inte behöva hitta på lunch varje jävla dag. Inte behöva roa, underhålla, fixa, lösa bråk... ja men ni vet. Jag vill ha mer sommar men mindre sommarlov, helt enkelt.

I alla fall så ska jag nu storhandla efter att ha varit på min enda systers bröllop i helgen. HUR är det relaterat till varandra, undrar ni med rätta? Det är det inte, förutom att 1) jag måste ju nämna att min lillasyster har gift sig? Hur knäppt vore det inte annars? 2) Eftersom vi var bortresta hela helgen storhandlade vi inte ordentligt förra veckan = precis allt är slut här hemma = det kommer bli en sviiindyr veckohandling såhär veckan före barnbidrag. Kul kul.

Jaja. Det här är vad vi ska äta, den här veckan av "nästan vardag, men inte riktigt, men lite mer vardag än förra veckan i alla fall".

Halloumistroganoff med ris (från tuvessonskan.se)
Pasta med ostsås och hackade nötter
Cashewbollar, klyftpotatis och pepparsås (också tuvessonskan)
Panerad rödspätta, pommes och aioli
Kycklingenchiladas
Hamburgare (Kött, pga jag är på baaaaaal då, mer om det i ett kommande inlägg)
Pizza blanco med chèvre och karamelliserad rödlök

Visst ser det gott ut? Eller så kanske jag bara inbillar mig det eftersom jag inte ätit nån frukost, eftersom vi som sagt knappt har nåt hemma. Obs, barnen har ätit frukost! Jag lovar att en av mina stora skräcker i livet är att folk inte ska se skillnad på skämt och allvar i den här bloggen och därför socanmäla mig. Och eftersom ca alla andra som lämnade sina barn på fritids idag hade tänkt till och tagit med saker som stövlar och regnkläder medan jag... inte hade det? Well, vi börjar bra helt enkelt.

Nu: möte med rektor, specialpedagoger och mentorer på en annan skola. Kul hela tiden, detta att behöva kämpa för sitt barns rättigheter.



tisdag 8 augusti 2017

This is where you'll find me.

My milkshake brings all the broflakes to the yard, and they're like "I'm more kränkt than you" and I can teach you, but I'd have to charge.

Herregud responsen på förra inlägget. Alla dessa kränkta män som bara "absolut, du har helt rätt i allt men eftersom du skrev alla män kommer jag nu lägga en kvart på att recensera dina åsikter och dig som person". Hur orkar de gå igenom livet alls?

Men samtidigt ska man kanske vara glad att nån läser här? För bara något år sen vet jag att jag tänkte typ "bloggdöd, gud så överdrivet". Nu har jag inte läst en blogg på... hela sommaren. Minst. Det är inte det att jag inte tycker det är intressant, det är bara att bloggläsande inte passar sig på telefonen och på datorn glömmer jag bort det jämt. Insta har tagit över vilket jag tycker är tråkigt då det ju är ett forum för bild och inte för text.

Jag ska bli bättre på att blogga och på att läsa bloggar. Fast inte nu. Den här veckan har jag nämligen ca en miljard saker att göra och jag har huvudvärk dygnet runt och sover inte alls. Kämpa augusti!


fredag 4 augusti 2017

Till Anders Borgs försvar.

Recap ifall ni (som jag tills igår) är utomlands och har noll koll på vad som händer i Sverige. Frågan är ju varför ni då skulle läsa min blogg, men men. Såhär:

Anders Borg, gick på fest, knullade en präst.
NEJ. Förlåt, jag är sommartrött i hjärnan.
Anders Borg gick på fest, blev full, betedde sig illa och visade sitt könsorgan, hotade folk, kallade kvinnor för horor och slampor och tog andra män i skrevet. Efter att detta blivit en nyhet så publicerade han en ursäkt på Facebook, den ser ut såhär:

"Jag var på fest i helgen och drabbades av en blackout. Jag dricker inte mer än de flesta men har varit under hård press de senaste månaderna och det måste ha tagit ut sin rätt.
Jag har fått höra i efterhand att jag betedde mig mycket olämpligt. Jag vill uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig. Känner stor besvikelse och ånger över mitt beteende."

Och JAG tänker ju inte försvara Borg, det hoppas jag att ni inte trodde trots rubriken? Nej, det handlar om alla som rusar till hans försvar i kommentarsfältet till den "ursäkten". Sånt händer ju alla, säger de. Ja men herregud, vem har inte klantat sig nån gång, frågar de sig. Alltså de som klagar är ju bara överdrivna, konstaterar de.

Och ja, visst. De flesta har blivit för fulla nån gång. Sånt händer, där är vi överens. Man har spytt utanför one night standets-ytterdörr (hej hej), man har ramlat och skadat sig när man dansat på ett bord (hej syrran), man har stulit en GB-gubbe (hej exet), ramlat i sjön, hånglat med fel person osv osv. Vi är många som känner igen oss i att skämmas efter en fest.

Men. Här kommer några men:

1) Orsak.
Att kalla kvinnor för hora och slampa handlar inte om att man har "varit stressad". Det är inget som orsakas av den magiska kombinationen "tre GT + två starköl + två shots jäger" (eller whatever moderater dricker). Det är en kvinnosyn som kanske TAS FRAM av alkoholen, men den ORSAKAS inte av alkoholen. Eller stress, för den delen. Jag menar, jag har varit dyngfull och jag har varit sjukskriven för akut stressreaktion, men jag vaknade inte en dag och ba "Fan, kvinnor är ju horor. Det tyckte jag inte igår. Knäppt". Det funkar inte så.

2) Formulering.
När han skriver att han "drabbades av en blackout" flyttar han skulden från sig själv. Han är också ett offer. Han har varit stressad och det tog ut sin rätt. Han drabbades av blackouten, han orsakade den inte själv. Han skriver att han ber om ursäkt till de som tog illa vid sig. Det är en enorm skillnad på att be om ursäkt för att man har uttryckt sig illa och på att be om ursäkt för att andra kan ha tagit illa upp. Antingen tycker man att det är förjävligt att säga hora eller slampa till en kvinna, eller så tycker man att det var tråkigt att nån blev ledsen. Då är det inte ordvalet, kvinnohatet, som är problemet. Då är det att nån tog illa upp.

3) Bristen på fördömande.
Anders Borg verkar inte tycka det är så farligt att kalla kvinnor för hora och slampa, men vet ni vilka som VERKLIGEN inte tycker det är farligt? De som kommenterar. Inte nog med att de skriver "sånt har hänt alla", vissa går steget längre och säger att de säkert BEHÖVDE få se hans kuk. Och de BORDE få höra såna här saker. Kvinnorna, alltså. De är säkert jättetråkiga och jobbiga. Pratar med media. Det hörs ju att de är horor liksom. Herregud.

Vita män kan bokstavligt talat visa sitt könsorgan, ta andra män på deras kön, kalla kvinnor för nedsättande begrepp som slampa och hora och LIK FÖRBANNAT försvaras av andra vita män. Det är alltid alltid någon annan som är problemet. Det är aldrig våra svenska män, och OM det är det så förtjänade de nog behandlingen de fick. Kvinnorna, alltså. De kan ju inte ta ett skämt, de borde skärpa sig, tänk på de som har det jobbigt på riktigt. Och så vidare, och så vidare.

Det går inte att göra fel som vit man. Och om du gör fel är det ändå inte ditt fel. Vi kommer aldrig någonsin komma vidare om vi inte börjar här. Det spelar ingen roll om du inte brukar behandla kvinnor så, det spelar ingen roll om du var stressad, det spelar ingen roll att du blev full - det enda som spelar roll är hur du tar ansvar för ditt agerande. Och det har inte Anders Borg gjort. Han hade en möjlighet att lyfta det riktigt problematiska i sitt beteende, han hade en möjlighet att ta det på allvar och han hade framför allt en möjlighet att poängtera att hans agerande är ett symptom på ett samhälle där män behandlar kvinnor illa. Men det gjorde han inte. Så jag tog tillfället i akt och skrev om hans ursäkt, som den borde ha sett ut:

"Jag har betett mig oerhört illa och det finns inga ursäkter för mitt beteende. Inga. Jag kommer börja gå i terapi för att få hjälp med mitt kvinnohat, och tills jag kommit tillrätta med det tänker jag inte röra en droppe alkohol. Jag är medveten om att mitt beteende inte går att ursäkta med stress, trötthet eller fylla och jag inser att mitt agerande kommer ifrån en problematisk kvinnosyn som jag delar med de flesta män, oavsett nationalitet och kultur. Till de kvinnor som jag kränkt vill jag be om ursäkt. Till de män som tycker att "sånt händer" vill jag säga att ni är en lika stor del av problemet som jag. Vi måste alla ta vårt ansvar för hur vi agerar. Jag tänker börja nu."

Ps. Glöm aldrig: alla män. Alla alla alla män.



fredag 14 juli 2017

Min guide till att överleva sommaren som förälder.


Först, lite vett och etikett: 

Barn får självklart hoppa från bryggor, plaska i vatten och leka i pooler... men inte göra det så att andra barn blir rädda/skrämda, så att vuxna människor inte ens kan gå ner i vattnet utan att bli påhoppade eller så att det finns risk att säkerheten försämras. Ha koll på ditt barn i vattnet! Seriöst, jag har nolltolerans för 10-åringar som hoppar bomben på en sexåring som precis lärt sig simma. Orkar du inte ha koll så får ni stanna hemma.

Barn ska få springa runt, leka och hojta... men inte på andras filtar/skrämma andras hundar/förstöra upplevelsen för andra som också vill ha picknick eller leka på lekplatsen. Min tumregel gällande när jag tystar mina barn är denna: är ljudet/skriken ett resultat av lek och skoj? Låt gå. Skriker de för sakens skull, bråkar, är arga, sura? Jag tar dem därifrån (om det går). Barnskratt får man tåla, ungar som illvrålar två cm från din filt är inte det roligaste. (Obs, jag har själv ett barn med viss beteendeproblematik kopplat till npf-svårigheter och vet att det absolut inte är det lättaste alltid och att de där fem minuterna som du behöver andas innan du orkar ta tag i att barnet "är bråkigt" kanske är de viktigaste minuterna den dagen. Ta den tid du behöver. Det finns inga som jobbar mer än vi med vårt föräldraskap och att "ta bort barnet" är inte alltid ett alternativ eller ens rimligt).

Barn ska få följa med på restauranger/båtfärder/tågresor/konserter... men om du kan barnpassa så gör det. Till exempel så kan det vara mycket härligare för dig att få avnjuta din middag på en uteservering på en bilfri gata där barn kan få springa av sig, än på en tyst finrestaurang. Och hela den här grejen med "mina barn har fått gå på restaurang sen de var nyfödda och visst har det varit förjävligt för oss och alla andra ibland men nu när de är i 10-årsåldern så funkar det JÄTTEBRA" alltså... det kallas att barnen mognar med åldern? Växer upp? Det händer även om ni inte utsätter omgivningen för fyraåringens ilskeutbrott varannan vecka, jag lovar. "Så man ska sitta i husarrest om man har barn?"
Nej men varför inte göra det trevligt för dig, barnen OCH övriga gäster? Det är ju inte som att barnen skriker och blir ledsna/arga för att de har det så jävla trevligt? Du lär ju knappast njuta heller? Och övriga gäster/resenärer lär verkligen inte göra det. Såklart, ska du åka tåg nånstans så ska du ju, men det här att "miljöträna" barn som inte tycker det är kul? Är det verkligen något du måste göra?

Viktig grej att tänka på: Byt. Inte. Blöjan. På. Bord. På. Restaurang. Alltså aldrig nånsin. Hur kan det inte vara självklart? Och ÄVEN om restaurangen inte har skötbord kan man hitta ett annat ställe. Byt i vagnen, på närmsta parkbänk/gräsplätt. INTE där folk äter. Inget barn har dött av att vänta 5 minuter med att byta en blöja.

Okej nu är det tråkiga över. Här kommer lite tips från en proffsförälder som överlevt 12 somrar. Jag men ni hör ju, proffs!

1) Släpp kontrollen. Man kanske inte måste ha med ett ombyte per barn, två nyttiga mellanmål, fem olika solkrämer och pedagogisk bok på VARJE utflykt? Ta på ungen lämpliga kläder, smörj med solkräm, åk iväg och kom hem till kvällen. Klart. Kläderna blir smutsiga och när man kommer hem undrar man hur fan barnet nånsin ska bli ren igen men DET ÄR INTE VIKTIGT. Alltså visst, mår du bättre av att ha full koll så kör på, men om du är trött på att vara familjens projektledare så sluta projektled. Skit i allt. Köp en pizza. Du orkar kanske en utflykt imorgon också. Eller nästa vecka, mer rimligt.

2) Bada! I den mån man kan lära barn att tycka om vatten tycker jag att man ska göra det. Att bada är utvecklande för kroppskontroll och kroppskännedom, det är rolig, det är svalkande, det är något hela familjen kan göra, det är gratis och det är fan inte ofta man kan göra det i det här landet. Se punkten ovan: tänk inte så mycket utan åk bara. En halvtimme sol är allt som behövs.

3) Maten blir som maten blir. Vissa barn är extremt känsliga för blodsocker och hunger (men inte så många som har föräldrar som inbillar sig detta och därför ursäktar sitt anala måltidsschema som bara är till för dem själva) och då får man ta hänsyn till det men annars funkar det att bara... ta det som det kommer. Ibland blir lunchen vattenmelon och kakor. Glass är ett utmärkt mellanmål och JA JAG MENAR RIKTIG JÄVLA GLASS OCH INTE FROZEN YOGHURT MED GRANOLA OCH BÄR. Middagen kanske blir två timmar sen för att man prioriterade att bada. So what? Släpp det.

4) Glöm läggdags. "Så länge ni är ute och leker och är sams får ni vara vakna" är mina ungars regel (vi brukar ändå stoppa dem i säng när klockan närmar sig 23 iofs) och den har gett oss MASSOR av kvällar på altanen i lugn och ro. Det enda mina barn avskyr mer än att vara snälla mot varandra är läggdags. Tänk på kalla, regniga novemberkvällar när ingen vill gå ut efter klockan 15, häll upp ett glas vin till och låt barnen härja.

5) Miniutflykter. Alltså bara att cykla till andra sidan stan och ta en glass på en okänd parkbänk, fånga pokémons, ta bussen/tåget till grannstaden och titta efter roliga saker, gå på museum, hälsa på vänner... såna små saker som ändå ger mycket. Grannstadsbingo är kul: googla upp lite detaljbilder på närmsta stad, ta dig dit på enklaste sätt, ge barnen bilderna och så försöker ni hitta platserna de är tagna på. Alltså jag har aldrig gjort detta för jag är en lat mamma, men någon annan som är mycket duktigare än mig kanske orkar. Ofta har kommuner lite gratisaktiviteter för barn och unga som kan vara värda att kolla upp.

6) Pinterest. Nu pysslar jag ju inte med mina barn men hade jag gjort det hade det funnits ziljoner tips på pinterest för regniga dagar. Bara femhundra tusen recept på slime liksom. Gatufärg, tvålkritor, experiment, symönster... bara att botanisera. Perfekt för regniga dagar. Har man större barn är det bara att fixa ett konto åt dem själva så kan de använda upp all din linsvätska till att göra slime (true story).

7) Utnyttja kvällarna så mycket du kan. Långpromenader med podd/ljudbok, kvällsdopp med vuxna vänner, vin på balkongen med en bok, uteserveringshäng, joggingrunda - vad du nu får energi av. Det är MYCKET enklare att orka med dagen efter om du får tanka vuxenhet under kvällstimmarna. Om du har möjlighet att komma ifrån på det sättet: ta den. (Som ensamstående kan det vara svårt men har du en partner så se till att dela lika på kvällarna. Ni har - antagligen - dagarna ihop under semestern. Reclaima kvällen till egentid. Och du, man FÅR lämna sommarstugan/semesterbyn/husvagnen för att bara hänga i ett tomt hem ett dygn. DET är lyx.)

8) Elektronik is the shit. Plattor, telefoner, tv... utnyttja vid behov.  Jaha, så solen skiner och alla andra är på stranden? Well, du är inte alla andra. Du kanske sov dåligt och brände dig igår eller är bara trött på allt. Skit i vad du "borde" göra och gör vad du behöver. Nu är det ju såhär att barn är larviga och gärna vill "gööööra något", men då lurar du dem enkelt såhär: poppa popcorn/häll upp chips/köp godis och dra ner alla persienner. Lägg alla täcken (förutom ditt) i soffan och ropa sen på barnen. "Idag ska vi ha en superdundermysdag" säger du samtidigt som du sätter på film. Allt som känns lite "speciellt" är extra bra för barn som vill bli underhållna. De kommer tro att du gjorde det för dem, samtidigt som du får tid till att bingekolla DIN serie i DIN säng. Bra va? För extra bonuspoäng, bygg en koja ihop med dem först som de kan ligga och kolla i. Barn älskar kojor. Tråkigt men sant. (Bonustips: en timme utelek = en timme skärmtid. Inte för att det är nyttigt för barnen utan för att du får TVÅ timmar lugn och ro. När de leker ute och när de har skärm. Win!)


9) Baka! Man äter mycket fikabröd på sommaren och det kan kosta en hel del i längden. Ett sätt att undkomma detta samtidigt som du hittar på en sysselsättning regniga dagar är ju såklart att baka. Hembakt är dessutom mycket godare. Baka bullar eller muffins eller kakor eller till och med matbröd är perfekt att baka med barn. Proffstips för de som har riktigt små barn: häll ihop lite "ingredienser" i en bunke som de får leka med under tiden ni bakar det riktiga med ev. större barn i familjen. Ingen vill äta bullar med plåster i.

10) Våga fråga om sällskap! De allra bästa barnvakterna är andra barn. Detta vet de flesta föräldrar och det är därför lekdejter är så populära. Våga fråga om du får hälsa på i någons sommarstuga. Bytlåna barn: jag tar dina idag så tar du mina imorgon. Våga fråga barnkära barnlösa kompisar om de vill gå till lekparken med din unge i några timmar. Sommaren kan vara lång men det positiva är att de flesta föräldrar känner samma sak. Det finns ibland även fb-grupper med familjer som letar leksällskap, kolla om du har något sånt där du bor.

11) Barn minns ändå bara det bra. Tänk tillbaka på dina somrar som barn så kommer du minnas sol, bad, grill och brännboll typ. Vi funkar så. Det kommer dina barn också göra. Du är inte skyldig dina barn att ge dem en Astrind Lindgren-idyll. Du är inte skyldig dem fantastiska äventyr och resor varje dag. Du är inte skyldig dem ett actionspäckat sommarlov. Du är skyldig dem att ta hand om dig själv efter förmåga. Alla de dagar då du faktiskt inte orkar, se dem som vård av förälder. Och så ska barn lära sig och ha tråkigt och alla såna klyschor också.

Lycka till!

söndag 25 juni 2017

Sommartider, hej hej

Nu har alla barnen sommarlov. Majkens sista dag på förskolan nånsin fick mig att gråta både på vägen dit, under tiden jag skrev tack-kort till pedagogerna och när jag hämtade för sista gången. Det är något oerhört sorgligt med sista gången (gud wow, vilken extremt unik spaning, jag ska berätta det för nån countrysångare nån gång) och jag har svårt att fatta att min MINSTA nu ska börja skolan.

Det blir inte mycket bloggande, det blir det inte. Jag vet inte ens vad jag ska skriva om för jag känner mig så tråkig och meningslös nuförtiden. Sommarjobbsinläggen då? Jodå, de kommer. Men jag vill att de ska bli bra och då måste jag ha tid och energi till det. Jaja.

Juni är snart slut och jag fattar som vanligt inte hur det gick till? Vi säger fortfarande "sen, i sommar..." när vi pratar om något. Som att det inte är sommar nu? Visserligen märks det inte alltid på vädret men vi har ju badat en hel del om man säger så. Och lik förbannat tänker jag att "i sommar så ska jag.." som att jag kommer ha MASSOR av tid/ork/lust/vänner och allt det som hör till det jag tänker.

Om lite drygt en månad åker vi till Grekland, jag och maken. Utan barn. Jag kan fan knappt vänta.

torsdag 15 juni 2017

Ellen testar lösnaglar.

Häromdagen köpte jag lösnaglar på Lindex. Eller, för att ni verkligen ska förstå exakt vilken fuckup jag är så var det såhär: häromdagen var jag på Lindex för att lämna tillbaka en klänning jag köpt på rean, men eftersom jag hade slarvat bort kvittot så fick jag bara varor till samma summa, och då valde jag av någon outgrundlig anledning lösnaglar. Så. 

Well igår kväll så tänkte jag att vafan, jag provar. Så jag fixade och donade och fick på mig dem med ändå rätt okej resultat. För att vara jag. Jag har ju noll finmotorik. Kan knappt skriva för hand. Så ja, för mig var resultatet nedan godkänt:

I ungefär 2 timmar hann jag vara nöjd med att vara sådär instagramfräsch som alla andra är. Jag började drömma om att instagramma frukostar från nydukat bord i trädgården (Problem ett: vi bor i stan. Problem två: jag äter sällan frukost.) och ha brunbrända ben och kanske kanske dricka pripps blå på en brygga i skärgården. Ja men ni vet, svensk sommar i ett nötskal. Allt detta pga ett bar ljusblå naglar.

ANYHOW. Det blev läggdags. Jag skulle ta ut linserna. Det gick... inte bra. Jag har aldrig lärt mig att ta ut med bara pekfingret utan jag måste också ta tummen till hjälp. När jag försökte med detta så stack jag mig rakt i ögat med nageln. Panik uppstod. Till sist löste jag det genom att "dra loss" linsen med pekfingret och sen liksom blinka tills den ramlade ut, ner i handfatet. Årets pris för hygienisk hantering går till mig. 

Sätta in linserna var enklare. Inte enkelt, nota bene, men enklare. Vid det här laget hade jag ju såklart insett att jag måste få av naglarna så fort som möjligt, men vid försöken att bända av dem skrek jag rakt ut så det kändes inte riktigt som rätt väg att gå. Istället fick jag svänga förbi apoteket för att köpa nagellacksborttagningsmedel. (Liten notis bara: när jag var här i inlägget tokspydde min katt på golvet så jag fick ta en paus för att torka kattspya. Mitt liv ain't nothing but glamour all the time).

Okej. Utrustad med acetonstinkande medel, kniv och liten skål satte jag igång. Ner med fingrarna, vänta, bända, blöta dem igen, försöka bända bort igen, blöta mer och till sist så fick jag av naglarna. Det tog ungefär 15 minuter per hand. Precis vad jag vill göra innan frukost!






Nu så är mina naglar ömma och fulla av lim/nagelrester och nedbitna som vanligt. MEN, de går att ta ut linser med och jag slipper att smuts samlas under nagelkanterna. Seriöst, jag hade ingen aning om hur äckligt det är med långa naglar? Fick en liten chock faktiskt. Nu lever kanske inte alla med tre barn, två katter och en hund i ett hem som ger läsare av inredningstidningar skrämselhicka, men ändå. Eew. 



Om jag skulle ge den här upplevelsen poäng på en skala mellan 0-5 så blir det en etta. Jag kände mig ändå lite instagramfräsch där ett tag vilket räddar upp betyget till en etta. Jag tror att läxan vi alla lärt oss här är: var inte en idiot. Eller nåt sånt. 


måndag 12 juni 2017

Hipp, hipp, hipp.

I lördags hade vi möhippa för min syrra och inte nog med att det är den enda möhippa jag varit på förutom min egen, det är såklart också den första jag arrangerat. Men det gick bra! Allt gick enligt planerna, och eftersom jag är SÅ NÖJD med dagen (jodå, min syrra/bruden är också väldigt nöjd som tur är) tänkte jag berätta om den lite. Sorry.

Jag och min syster har länge haft The Amazing race som favoritserie. Vi har typt lekt att vi gjort utmaningarna i den serien (ja, som vuxna), vi tänker alltid på hur vi skulle lösa problem som uppstår och vi suckar HÖGT när nån inte läser ledtrådarna ordentligt. 

Ja, såklart var hippan tvungen att ha amazing race-tema. Jag gjorde ett gäng ledtrådar, vi planerade in uppdrag och så drog hippan igång. Först körde vi paintball. Jag har aldrig gjort det förut men det var ju SJUKT kul? Och jobbigt! Och smärtsamt. Men kul! Roligast var de games då vi körde "rädda dockan" från ett fort, både att försvara fortet och att försöka rädda dockan. Tyvärr förlorade mitt lag 3 av 4 gånger, men å andra sidan så... nej jag vet inte. Vi var bara usla. 

Efter paintball körde vi brunch ihop med några små uppdrag under tiden. Brunch och mimosas medan alla satt och eftersvettades från paintballen. Det var varmt i lördags. 

I amazing race måste de ALLTID springa med packning. Typ för att komma först i mål, för att hinna med ett tåg eller liknande. Well, vi höll på att missa tåget från Uppsala till Sthlm efter brunchen. Alltså på nivån att de som kom först fick hålla tåget åt oss som kom sist. MEN i efterhand kan man ju tänka att det var... planerat? Typ autentiskt? Vi säger så. Jag var så svettig efter den språngmarschen att jag inte slutade svettas förrän igår. Helt på allvar. Jag svettades HELA lördag eftermiddag och kväll sen. Det var absurt. Men 1) har jag väl blivit överhettad så försvinner det inte på länge och 2) vi gjorde fysiska saker hela dagen och 3) det var kvavt och åska i luften.

Mer om hippan, mindre om min svett säger ni? Ok!

I Sthlm så gjorde vi stadsuppdraget i Gamla stan. Det var så himla himla roligt. Eller nej, nu går jag händelserna i förväg, först så lurade vi min syster att hon skulle få spela en låt på en gatumusikers piano. Eftersom hon dels inte ville ha några pinsamma inslag och dels inte kan spela piano var det oerhört roligt tills vi avslöjade att vi bara lurades. SEN gjorde vi stadsuppdraget, vilket gick ut på att vi delades in i tre lag som tävlade om att få ihop flest poäng enligt en lista vi fick ihop med en karta. Självklart vann mitt lag som även huvudpersonen var med i. Vi är en tävlingsinriktad familj. 

Sen smink, pizza, vin, musikquiz, mer vin, taxi, dans på Patricia och till sist hem vid fyrasnåret när det redan var ljust igen. Jag är så himla nöjd med att allt gick precis enligt plan och att vi slapp det regn som SMHI varnade för tidigare i veckan. 

Eftersom jag nu är proffs på möhippeplanering (obs! jag planerade ihop med den andra tärnan som tex fixade allt med brunchen osv, så jag har absolut inte gjort detta själv) så kommer här mina tips:
- Anpassa efter bruden. Vi visste att min syster inte gillar pinsamma saker och älskar aktiva grejer. Därför valde vi något vi trodde hon skulle gilla. Det är hennes dag.

- Chilla med alkoholen. Alltså få gillar att vara fulla lika mycket som jag, men det är inte kul för någon om bruden raglar fram vid lunchtid och somnar vid nio på kvällen. Återigen: dagen är till för henne, inte er.

- Håll nere kostnaderna. Det drar iväg så lätt så lätt så om man KAN spara in på kostnader så är det bra. Vi valde till exempel att laga brunchen själva och ha middag hemma (hämtpizza blev det) istället för dyra restaurangbesök. Nu är ju alla olika, men dessa möhippepaket man kan köpa på typ spaställen osv? Herregud så dyra. Huvudsaken är att alla ska kunna vara med, inte att det ska bli så fancy som möjligt. 

- Ingen jäkla demokrati. Alltså seriöst, om 10-15-20 personer ska enas om vad de tycker ska bli den bästa möhippan, då hinner brudparet fira guldbröllop innan alla detaljer är spikade. Vi gjorde en grovplanering med aktiviteter och föreslog tre datum som folk fick välja på. Sen fick de gärna komma med idéer på lekar osv, men på det stora hela planerade vi tärnor dagen. 

Ja ni ser ju. Proffs. 

Nu är jag väldigt, väldigt trött. Skolavslutning idag och skolavslutning imorgon, sen lugnar det ner sig lite ett tag. Tack och lov för det. Maj och juni ändå. Intensiva as fuck.