måndag 30 mars 2015

Sjuk och krypet i kroppen.

Så jag var sjuk onsdag, torsdag och fredag. Ordentligt sjuk. Och sedan hade jag sen länge en resa till Göteborg inplanerad så jag tvingade mig själv att bli frisk och åkte dit. Och var så klart egentligen sjuk fortfarande, men det gick. Tills det inte gick längre och här är jag nu. Sjuk igen.

Och helgen var helt underbar. Sådär härlig att jag redan på lördag förmiddag var ledsen över att behöva åka hem igen. Jag träffade människor jag älskar och jag dansade och sjöng mig hes till en spellista som heter "Alla män ska dö!" och jag gick ut och svettades på dansgolvet på ett ställe med bara 18-åringar och allt var så bra.

Och nu är jag sjuk och hemma med ett barn som är så jävla arg på mig att han har rymt två gånger och kallat mig en massa elaka saker däremellan. Det behöver städas och handlas mat och följas till träningar och jag får panik på att vara fast hemma när det regnar och jag mår dåligt och blir utskälld för att jag säger nej till att spela hela dagen. Vill bara bort.

Det har varit alldeles för mycket sjukdomar på sistone. Det tär så jäkla mycket. Nu vill jag bli frisk och ha vår. Tur att det är påsk snart i alla fall.




torsdag 26 mars 2015

F u Prins Onsdag

Ibland bloggar jag om barnprogram. Idag är en sån dag.

Daniel Tiger är ett av oräkneliga barnprogram som ska lära barn viktiga livsläxor. Med sång. För det är enda sättet att lära barn viktiga saker som empati och andra goda egenskaper. Det är därför det finns en klar korrelation mellan att barn växer upp och blir moderater och att det inte sjungits tillräckligt i deras hem. True story.

I alla fall så handlade dagens Daniel Tiger om att låta alla vara med och leka tillsammans. Och det är ju jättefint. Till exempel är det ju jättehemskt om två barn säger "du får inte vara med" till ett tredje barn. Det håller väl alla med om. Kanske inte MUF, men vi andra.

Men så var det inte i Daniel Tigers värld. Istället lekte Daniel Tiger och hans kompis mamma pappa barn, och så kommer ett svinjobbigt barn som heter Prins Onsdag och vill vara dinosaurie. Och förstör de andras lek varpå de blir ledsna. Då kommer deras fröken och här tänker väl jag att hon ska säga typ "du kan nog leka dinosaurie här borta istället, för de leker nåt annat här" eller "kom kan du och jag titta på det här" eller "vill inte du också leka med dem, de leker det här - kul va?". Nej. Istället säger hon till de andra att se till att anpassa sin lek så att det svinjobbiga barnet ska få sin vilja igenom. Så det gör de. Allt gott kan man tycka. Inte jag då, men MUF antagligen.

Men sen får Prins Onsdag för sig att han vill leka med bollar och eftersom han skiter fullständigt i vad de andra vill så börjar han göra just det och har sönder det fina hus de andra byggt. Varpå de blir ledsna. Varpå de återigen får anpassa sig efter honom.

Hand upp den som inte upplevt detta genom hela barndomen. Hand upp den som upplevt detta och det inte alltid var killar som kom och förstörde och ba "bröööl, jag vill leka SUPERMAN" *river hela stället*

Ska fan också bli foliehatt och börja tro att media ljuger för oss och att vi indoktrineras till att släppa fram svinjobbiga snubbar hela tiden. Kan man ha som livsprojekt att avslöja Sanningen Om Kanel (den kanel vi köper i affären är tydligen rent gift) så kan man väl ha att avslöja Konspirationen Inom Barnprogram som hobby.

Typ.



tisdag 24 mars 2015

Sol ute, sol inne, sol i sinne.

Gud, i söndags var det ångestgnäll och idag är det Pollyanna. Stört. Kan ha att göra med att solen skiner och att jag ska luncha med en kompis och att jag blivit påmind om hur roligt mitt jobb är. Kan även ha att göra med att jag tränade för första gången på veckor igår. Jag glömmer hur livsgivande rollerderby är när jag av olika anledningar har paus. Sitter nu här med öm kropp och känner mig nöjd.

I helgen ska jag åka till Göteborg. Roa mig. Har hela tiden tänkt ha min magiska gröna klänning men har nu fått nån galen idé på outfit som jag måste prova i affär för att få den ur huvudet. Jag vet ju att det inte kommer bli snyggt men om jag inte får det svart på vitt (eller i ångestframkallande provrumsspegel) kommer jag inte kunna släppa det.

Så... det blir en kul upplevelse.

söndag 22 mars 2015

Söndagsångest

Så jäkla onödigt. Men ändå där.

Fönstershoppar för att lindra ångesten. Letar tallrikar till min tallriksvägg. Hotell i Barcelona. Klänningar. Jag fyller ju år snart, så jag borde väl önska mig något, vad vet jag inte. Tallrikar. Hur gammal är man egentligen om man önskar sig tallrikar?

Hur många gånger kan man skriva tallrikar i ett blogginlägg?

Funderar på vilken färg vi ska ha i köket för att matcha den färgglada bråkigtapeten. Har tänkt vitt förut men funderar nu på mörkgrått. Nån gång ska man ju våga mörkare också. Vårt kök är så icke-ombonat att det kan behövas.

Jag saknar att orka med såna saker. Inredning. Jag saknar att ha energi till något utöver att med nöd och näppe klara av vardagliga saker. Jag saknar att ha det fint hemma.

Nu ska jag se de sista avsnitten av Parenthood och gråta.


fredag 20 mars 2015

Värdelösa helvetesdag - nu med tips!

Vissa dagar är sämre än andra. Idag är en sån dag. En uppmärksam läsare av den här bloggen skulle kunna påpeka att jag haft många dåliga dagar på sistone. Ja, det har jag. Ett ganska dåligt år till och med.

MEN nu var det inte depp vi skulle fastna i utan mina bästa föräldratips när jag behöver bli lite omhändertagen men är ensam med barn och de jävlarna vet att jag inte har några kontanter eller godis att muta dem med för att de ska massera mig.

- Lek "spa". Allt som är en lek är mer attraktivt för barn, särskilt typ fyraåringar. Ge dem några gurkskivor och sätt er i ett badkar med skum och ge barnet en tvättlapp.

- Lek frisör. En hårborste, några hårspännen och kanske lite glitterspray. Obs! Akta saxen. Att få sitt hår borstat är skönare än man kan tro. Att få sitt hår intrasslat i hårsnoddar är inte alls skönt, men ibland får man ta det onda med det goda.

- Låt barnet sminka dig. Obs! Gör inte detta när du ska lämna hemmet eftersom ungar gillar 1) Mycket rouge och 2) Mycket ögonskugga. Men ta fram lite billigt smink och några borstar, luta dig tillbaka och låt ungen leka på. Mycket skönt, och man får sig ett gott skratt sen.

- Ta fram en penna och var pappret. Lägg dig i sängen, ge din unge en penna (kanske inte svart märkpenna) och låt hen go crazy. Det syns inte nämnvärt, det är skönt och ritar barnet något fint kan du göra en tatuering av det.

- "Vad ritar du för nåt?" Låt barnet rita med fingrarna och du ska gissa vad det är hen ritar. Här är knepet att komma med så tokroliga gissningar att barnet vill fortsätta rita och du ska gissa. OBS! Akta så att det inte blir omvända roller så att du måste ligga och rita solar och hjärtan på en unge som gissar på "en flygplats för delfiner" typ.

Ja, det var väl det. Fler tips?

onsdag 18 mars 2015

4 år med 3

Fatta detta: för fyra år sedan födde jag mitt tredje barn (var inne på förlossningen just vid den här tidpunkten faktiskt). Till oss kom den roligaste, charmigaste och bästa lilla geniungen i världen. Hon som sprutar ur sig oneliners och är allas gullegris. Hon som sjunger opera på förskolan och säger "oh maj gaaaadd" och gör en facepalm när man gör nåt korkat i hennes ögon. Hon som svarar "för att jag ville" på alla frågor om "men VARFÖR gjorde du så?". Hon som lärde sig simma som tvååring för att hon ville. Hon som är känd i hela sommarstugeområdet för att hon är så rolig, charmig och cool. Hon som bara dominerar alla sammanhang eftersom hon är så fullkomligt övertygad om att hon är bäst.

Ungen som alltid har rätten på sin sida. "Man får inte ta grejer från barn! Man får inte skälla på barn, då blir de ledsna! Man får inte säga åt barn!". Hon som kan göra sig så söt att socker är bittert i jämförelse. Hon som klappar varje hund hon ser, men först efter att hon gått fram till ägaren och tydligt frågat "får jag klappa din hund?" (och om det är någon över 60, skriker "FÅR JAG KLAPPA DIN HUND?" för gamla har ju dålig hörsel.)

Barnet med det stora leendet och det rufsiga håret. Hon som alla barn på förskolan tydligen är bästis med enligt deras föräldrar. Hon som ibland drömmer mardrömmar om monster och kommer upp i vår säng, kryper in vid sida och borrar in sitt huvud intill min nacke. Hon som älskar allt och alla - men inte småkillar för de är jobbiga. Hon som tycker om alla djur och vill bjuda spindeln vi hittar till matbordet som vår gäst. Hon som tar hand om besökare, visar dem runt (med specialstopp där hon har ritat på väggen) och som svimmar om hon ser rosa. Hon som leker kurragömma på affären och får mitt hår att grånas. Hon som sitter med benen i kors när vi åker buss och säger "ojojoj" varje gång bussen svänger. Hon som önskar sig jordgubbar varje jul och födelsedag. Hon som säger "kom igen, det blir kul" när hon vill gå och köpa glass.

Hon vars fötter alltid lyckas bli figurer i en ny lek så fort vi åker bil. Hon som ropar "flyg mot ditt öde" till sin ballong när hon försöker knyta loss den från vagnen. Hon som leker att hon ska resa till ljusets gåva. Hon som älskar fladdershaj och appeljack och rämbodash och alla andra my little ponys. Hon som på morgonen vaknar och hämtar gårdagens kebabpizza ur kylen och sitter nöjd framför teven med sin frukost. Hon som en annan morgon tatuerar hela kroppen med låtsastatueringar medan vi sover. Hon som varje dag vill ha lila och rosa färg i håret, annars kan hon inte gå till förskolan. Hon som vägrar ha på sig strumpor och därför har gått barfota i skorna hela vintern. Hon vars fröken ibland kan bli så provocerad av henne att hon måste lämna över till nån annan i personalen.

Våra lilla stora fyraåring som räddar livet på oss varje dag. Tack för att du finns Majken!




















(Tycker vi kan ta en liten paus och beundra hur pass fräsch jag var efter att ha fött barn ändå? I och för sig svinlätt förlossning, men ändå. Imponerad själv faktiskt.)


tisdag 17 mars 2015

Antingen eller

Antingen så håller jag på att bli en enhörning, vilket vore väldigt coolt.

Eller så har jag bara fått en enorm finne i pannan. Det är både mer troligt och mindre coolt.
Jag som skulle få en superhy nu när jag köpt duschkräm. Har alltid tvättat kroppen med schampo när jag duschar och tänkt att de flesta gör så, medan de som vill göra sig till lite kör med speciell duschtvål. Nähä, tydligen är jag dum i huvudet visade en snabb gallup. Cirka alla tycker att schampo enbart hör hemma på huvudet.

Nu har jag så klart gett efter för grupptrycket och köpt en duschtvål och så händer detta. Enorm finne.

Det måste vara något slags tecken på något.

Möjligtvis att min kropp ba "WTF händer här, jag blir ren??".

Alternativt kan enhörningshornet/finnen också bero på att min kokosolja är slut och jag får sminka av mig med olivolja vilket märkligt nog inte alls funkar lika bra.

Nåt är det.

söndag 15 mars 2015

Om barn och kultur

Igår tog jag med Noa på generalrepetitionen av Drottningens juvelsmycke på Örebro länsteater. Han älskade det. Verkligen älskade det. Och det är ju en vuxenpjäs, med teman som sexualitet, kärlek, rädsla och andra allmänmänskliga drag. Och han älskade det.

Jag är uppväxt på teatern. Min mamma är teaterproducent och jag har varit på fler premiärfester än jag kan räkna. Det var sånt vi gjorde när vi var små, vi tog snittar och gömde oss i garderoben efter premiären och njöt av att vara bland vuxna. En del av deras värld. Mycket av det vi såg gick över vårt huvud, men aldrig någonsin har jag suttit på en föreställning och känt att nej, det här är inte för mig. Inte på grund av min ålder. Jag har känt det på grund av att det varit en dålig pjäs, dåligt manus, dåliga skådespelarinsatser. Men inte på grund av ålder. Jag slukade allt. Om jag förstod 10% så talade de 10% till mig. Och jag tänker att det behövs inte mer än så. Om ett barn ser en pjäs som behandlar de stora frågorna och förstår en liten del, då är det tillräckligt. Man behöver inte förstå varje ord eller handling för att förstå stämningen.

Ni vet scenen i Pretty woman när Julia Roberts är på opera för första gången? De sjunger på italienska (?) och hon förstår inte ett ord. Ungefär så är det med barn och kultur också. Jag går gärna på opera även om jag inte kan språket. Jag kan förstå sammanhanget ändå. Det stora hela. Jag behöver inte varje detaljerat replikskifte för att förstå känslan som förmedlas. Varför ska vi låtsas som att våra barn inte kan hantera samma situation?

Jag läste något lösryckt på twitter om att sätta åldersgränser för litteratur och blev kall inombords. Hur kan man ens tänka en sådan sak? Det är så förtvivlat dumt att jag vill gråta. Återigen: man förstår inte allt av det man konsumerar som barn, men det man förstår är tillräckligt. Det här kan inte nog emfaseras: alla kan inte förstå allt, men man kan ta till sig de stora dragen på sin nivå. Det handlar ju inte ens om ålder för det mesta. Jag har läst Främlingen av Camus på originalspråk och förstod otroligt mycket mindre än om jag läst den i översättning, men det var inte poängen heller? När jag drar med min tioåring på vuxenteater handlar det inte om att han ska kunna relatera till alla delar av pjäsen och all dialog, utan om att han ska få uppleva teater. Uppleva känslorna som en föreställning kan ge, oavsett vilka de är.

Jag jobbar på museum. Jag kan inte mycket om konst. Ser jag en tavla kan jag inte klassificera den eller säga något om dess uppkomst, men jag kan känna något. Jag kan sitta i ett galleri med tavlor av Monet och gråta. Jag kan uppleva. Och jag kan inte svara på något gällande hans konst. (Obs, är medveten om hur banalt det är att gilla Monet, men jag är en banal tjej). Jag kan inte relatera mer än till vad hans konstverk får mig att känna.

Och det är det jag vill att barn ska få göra. Uppleva kultur (av alla sorter, nu har jag snävat in det till teater och konst, men det är självklart inte bara det jag åsyftar) för att få uppleva. Inte för att avkrävas förståelse eller kunna förklara exakt vad som hände, utan för att få svara på frågan "vad kände du?". Det är viktigt för mig när det gäller mina barn och deras kulturella upplevelser. Vad kände du? Hur tänkte du? Vad såg du för något?

Nu kan det låta motsägelsefullt eftersom jag är en stor förespråkare av åldersgränser på filmer och spel av olika slag. Men det är en annan sak. Det handlar ofta om våld och sexism. Och ja, det kan annan konst också porträttera men då ofta med tolkningsutrymme.

Äh jag vet inte, jag har druckit en flaska vin och är rätt full. Det jag ville säga var väl att jag tycker att vi borde unna våra barn mer kultur i alla dessa former utan att begränsa oss till vad som är "passande" för deras ålder. Vad gör det om de inte förstår allt? Ingenjävlating. De får en upplevelse ändå, och det är det som räknas.

lördag 14 mars 2015

Om att vara en riktigt dålig förälder.

Så min äldsta unge spydde rakt ut på bussen idag, på väg till ett kalas. Jag skrek på honom och slängde oss av bussen och hanterade sen situationen så dåligt att jag inte ens vill tänka på det.

Nu sitter jag här och funderar på NÄR jag ska öppna flaskan med vin som ligger i kylskåpet. Vill vänta med att bli onykter tills barnen somnat, men tänk om jag hinner bli magsjuk före jag hinner öppna den då?

Ja, detta är mitt föräldraskap denna helg då jag är inne på sjätte dygnet med huvudvärk, har en magsjuk unge och en katt som kissat inne nånstans så att hela lägenheten stinker och är ensam vuxen till söndag kväll.

Tjipp tjipp!

(Ifall nån känner sig frestad att ringa soc nu och säga att jag smygsuper vill jag bara påpeka att jag bara ljuger. Jag super öppet.)

(Obs igen, skojade så klart)

(Obs igen, fan vad tråkigt att jag ens känner behovet att disclaima)

onsdag 11 mars 2015

Lajvade nån livsstilsbloggare

Ni vet hur det verkar så jävla härligt med hemmaspa? Folk lägger upp bilder på vackra vita badkar med ett glas rött vin, skumbad och tända ljus. En god bok och sen njuter de. Efteråt så smörjer de in sig, gör inpackningar och njuter. De är så himla lyckliga.

Nå, jag hade en dålig dag idag. Så jag tänkte att det där med spa, det låter ju bra. Lite skumbad, en bra bok, en cola (inget vin på en vardag, mvh alkoholistgener) och sådär. Jag gjorde en bodyscrub.

Jag.

Gjorde.

En.

Bodyscrub.



Okej att jag bara blandade kaffe, kokosolja och grovt salt i en skål, men ändå. I don't make shit. Nu gjorde jag det, vilket visar på min ambitionsnivå. Så sjönk jag ner i badet.

Nu ljög jag.

Först stod jag i tio minuter och laborerade med ljusen. Ska jag ha en lite mindre lampa tänd så att det blir mysbelysning som jag inte kan läsa i, eller ska jag ha stora lampan tänd så att hela badrummet syns i all sin misär med kattlåda, toapappersrullar, tvätt och utspridda leksaker? Jag valde stora lampan tänd så att jag kunde läsa (och att hela badrummet syns i all sin misär med kattlåda, toapappersrullar, tvätt och utspridda leksaker).

Sen sjönk jag ner i badet. Och så läste jag en bok. Jag ska inte ljuga - den här delen var trevlig. Det var inte så mycket spakänsla eftersom jag aldrig varit på ett spa med odören "kiss från okastrerad hankatt", men jag har å andra sidan aldrig varit på spa heller eftersom jag hellre lägger pengar på upplevelser som är roligare. Och involverar alkohol.

I alla fall så tog boken slut och jag skulle skrubba mig med min hemmagjorda scrub. Jag lajvade Underbara Clara och tänkte att jag såg ut genom fönstret på ekologiska ängar och kravmärkta höns som jag ska slakta imorgon med min treåring i sällskap för att jag är lite för down to earth för Netflix. (Egentligen såg jag ut över grannarnas fönster och det innebär att de kan se in till mig, men vi tänker inte på det nu. Eller någonsin.)

Så jag började skrubba. Efter några minuter var hela jag insmord med kaffesump och salt och olja. Jag skulle precis börja duscha när detta händer.

Son: Mamma, katten har bajs i pälsen!
Jag: Vafan, kom hit med honom då.
Son: Men han har ju bajs i pälsen!
Jag: Ja, jag får ju tvätta av honom?
Son: MEN HAN HAR BAJS I PÄLSEN?
Jag: VAD TROR DU ATT JAG SKA TVÄTTA HONOM FÖR?
Son: Men jag kan inte bära honom.
Jag: Varför inte då?
Son: HAN HAR BAJS I PÄLSEN!

Detta fortgick i ungefär tio minuter, tills jag kom på att om man ropar på katten så kommer han ju. Så det gjorde jag. Och sen stod jag där, insmord i kaffesump, salt och olja, helnaken i ett tomt badkar och tvättade min katt i rumpan. Med händerna. Nämnde jag den stora klumpen av bajs i pälsen?

Detta är vad som händer när jag försöker mig på "spa" och "mysigt" eller typ "ta hand om dig själv". Jag är inte gjord för sånt. Det finns ingen glamour i mitt liv. Här är det kattbajs och smutsigt badrum och fula våtrumstapeter.

Och nu luktar jag kaffe också. Jag som inte ens gillar kaffe. Jag ska fan starta en crowdfundingkampanj för att skicka mig på riktigt spa. Är jag värd efter detta. (Obs att jag skulle lägga pengarna på typ utekväll ändå, men det har ju ingen med att göra.)