onsdag 19 november 2014

Shake it off

Ok, så Emmys (7 år) största intresse just nu är att kolla musikvideos på youtube. Och jag som trodde att min Stora Feministiska Gärning som förälder skulle vara att hålla henne borta från sånt. Well, jag uppmuntrar henne. Nu tittar hon ju inte på vilken skit som helst men ändå. Stora favoriten är Katy Perry, sen gillar hon även Beyoncé, Nicki Minaj och Taylor Swift. Ifall mamma haft ett finger med i spelet? Eh... okej då.

Men såhär: jag trodde att det jag skulle skydda mina döttrar från skulle vara halvnakna tjejer som skakar rumpa. Och nu känner jag mer att vafan, älskade unge, kolla på en halvnaken Beyoncé som sjunger att tjejer rular världen, gör det hundra gånger om. Tjejer äger.

Fast mest tittar hon på små tjejer som gör coola grejer. Typ sjuåringar som äger ut alla dessa talangjaktstävlingar. Småtjejer som rappar. Coola tjejer som gör gymnastikgrejer. Sophia Grace. Ni vet, alla dessa klipp där småtjejer äger. Och jag älskar det. Älskar att hon letar reda på tjej på tjej på tjej som gör sin grej och skiter i andra och bara kör. Tycker det är tusen ggr bättre än många av de unkna barnprogram som går på "fina" Barnkanalen.

Dessutom lär hon sig ju hur hon ska hantera män på köpet.


tisdag 18 november 2014

Ellen 2.0

Jag har blivit så himla vuxen? Nu med nya jobbet så löneförhandlade jag like a boss. Seriöst, det gick asbra? I vanliga fall brukar jag säga "åh ja tack" till precis vilken skitlön som helst. Nu hade jag gjort typ Donald Trump (kom ej på nån annan affärssnubbe) stolt med mina förhandlarskills)

PLUS att när jag gick till affären häromdagen vågade jag fråga om att få provsmaka osten i delikatessdisken. Tycker jämt att det är så läskigt, för jag tänker att de tycker att jag bara tjuväter. Som att jag inte ser ut som nån som köper ost, ha! Hela jag är byggd av ost.

Och idag då? Idag åt jag lunch i lunchrummet med andra än mina närmsta kollegor och så småpratade jag. Kallpratade. Visserligen främst om att jag vill ligga med Erik Haag, att jag använder alkohol och socker för att ta mig igenom november och att jag önskar att Frodo ska dö i ringentrilogin. Men annars så.

Vuxenpoängen bara rasar in med andra ord.

måndag 17 november 2014

Nytt år, nytt jobb

Men jag tjuvstartar lite och börjar jobba redan nu. Smidigt med halvtid på det viset. 

Voilá min nya arbetsplats. 



Åh, jag har också börjat skriva ledare för ETC Örebro. Finns att läsa här

söndag 16 november 2014

Tacksamheten.

Igår kväll var jag ute med några derbytjejer och idag känner jag verkligen hur jävla lyckligt lottad jag är. Jag har fått så himla många riktigt riktigt bra vänner genom derbyn. Såna som man älskar evinnerligt och kan hänga med hur mycket som helst utan att tröttna. Såna som man kan göra allt och inget med.

Helt sjukt att ingen av de människor (well, familj exkluderad) jag tycker mest om och umgås mest med ens fanns i mitt liv för bara 1.5 år sedan. 

Tänk vad lite roller derby kan göra för livskvaliteten ändå. 

fredag 14 november 2014

Det stora grå

Jag klarar inte av det här vädret längre. Jag är inte gjort för november. Eller februari och mars.

Kan vi inte bara stryka dessa vidriga helvetesmånader och lägga lite mer tid där runt maj?
Bra, okej tack!

Hälsning till novembervädret, bilar som kraschar, dålig ekonomi och allmänt depp:




tisdag 11 november 2014

Gilmore Girls, how I love thee

Jodå, amerikanska Netflix erbjuder ju alla säsonger av Gilmore Girls vilket är helt underbart för mig som älskade serien när den gick men aldrig har sett om den ordentligt. Detta är min chans! Så tja, det är väl ungefär det som min helg har ägnats åt. Är nu framme vid när Jess, aka DAMN YOU FINE-Jess, kommit till stan.

Jag gillar att se om serier för man upptäcker saker man inte uppfattade första gången, man har fått en annan syn på världen och kanske gillar olika saker än förra gången och man kanske till och med börjar ogilla saker. Här är några reflektioner jag har sen jag började omtitten:

1) Lorelai är 32 när serien börjar? TRETTIOTVÅ! Två år äldre än mig? Får panik på detta. Hon är ju så supervuxen liksom. Okej, väldigt flamsig, men vuxen. 32. Herregud.

2) Ofta kanelkofta de kan äta sådär mycket och samtidigt vara skinny as a twig. Det är ju lite av en grej i serien att Gilmoretjejerna gillar mat - onyttig mat - i stora mängder. Jag gillar det eftersom det är uppfriskande. Det är bara lite frustrerande att samtidigt som man själv skulle ha rullat fram som fem miss Patsys vid det laget har de både perfekt hy och inte ett gram för mycket. Ja ja, bitterheten slutar här.

3) Wow, det är många snygga killar att titta på. Ja, även om jag (såklart) inte är team Dean så är han ju snygg killen. Och Jess, slurp. Luke? Don't mind if I do. Christopher, well hello! Sen längre fram kommer Logan som ju inte är helt oäven han heller. Tristan är trevlig också. Ni ser. Ögongodis lite överallt. Max! Jag glömde Max! Skulle ej tacka nej till Max.

4) Rory är så satans präktig. Alltså på nivån att det börjar bli otroligt. Man kan älska böcker, satsa på Harvard OCH ha en libido, faktiskt. Det finns liksom ingen motsättning mellan att vilja hångla upp sin kille ordentligt och på att satsa på skolan. Dessutom verkar hon ha noll koll på sånt rent generellt? Hennes mamma och pappa försvinner iväg jättelänge, dyker upp och är generade och säger inte var de har varit och Lorelai har löv i håret? Rory ba... oh well. *kopplar ej* Rimligt om man är 6, ej om man är 16.

5) LUKE JAG ÄLSKAR DIG. Vet att det är klyschigt att falla för hela den där surmulne karlakarlen som inte kan visa känslor och yada yada, men herregud vad jag är kär i Luke. Och Jess. Som nämndes förut.

6) Det är befriande med folk som äntligen pratar i rimlig takt. Alla ba "orimligt hur fort Rory och Lorelai pratar", jag ba "äntligen någon som pratar så fort som jag och min mamma och syrra". Jag är helt med på tåget. Man ska prata fort om det ska vara nån mening med det.

7) Emily Gilmore, skärp dig. Har sån hatkärlek till denna kvinna. Tycker några av de finaste scenerna är när hennes rädsla för att förlora sin dotter och barnbarn lyser igenom. Men samtidigt vill jag slå ihjäl henne för hennes jävla kritik och elakheter. Också, kommer på mig själv att tänka "vet inte varför Emily är så kritisk mot Lorelai, hon är ju smal?". Säger väl mer om mig än Emily dock.

Tja, det var väl (nästan) allt. Finns ju tusen saker att säga om denna serie. Förutom att man älskar den då, så klart.

söndag 9 november 2014

Förfallet av egots strukturer*

*twitterskämt, sorry.

Ensamveckan slutar sent måndag kväll. Idag började jag dagen med att ge barnen gårdagens hemkörda pizza till frukost. Sen fick de micropannkakor. Nu är klockan halv fyra och jag har skickat Emmy till affären för att köpa ostbågar. Snart blir det film.

Gör mig inte jättebra som ensamstående förälder. Note to self: börja raka benen även om du inte ska gå ut och roa dig.

Tillvaron försvåras ju lite av att Majkens treårstrots är i sån blom att det borde utfärdas nån slags pollenvarning. Treårstrots är illa. Treårstrots hos en synnerligen intelligent unge är värre. Är liksom en sak om ungen ligger på golvet och är lite arg, en helt annan om man ideligen finner att man tamefan blivit överlistad IGEN av en som är född 11 år efter att Markoolio peppade inför årtusende nr 2.

Idag hade vi två stora bråk innan vi kom ut. Ett om hur olämpligt det är att ha sandaler när det är november, och ett om hur rimligt det är att ta på sig jacka när det är november. Tack och lov för att jag även har stora barn så att hotet "annars får du stanna hemma" faktiskt går att infria. Eller hot och hot, konsekvens hade jag kallat det på den tiden jag fortfarande vinnlade mig om att vara Pedagogisk och En Bra Uppfostrare.

Nu är jag på nivån att jag häller upp mjölk i shotsglas gång på gång för att jag inte orkar bråka om att hon ska ta ett fullstort glas. Och jag spänner fast henne i vagnen och klär på henne under högljudda skrik i trapphuset för att jag inte orkar vänta in hennes utbrott. På kvällen sitter jag bredvid sängen och surfar på mobilen när hon skriker hysteriskt att hon hatar sin säng, hon hatar att sova, hon vill bara vara vaken som alla vuxna är. Sen säger jag "säg till när du har skrikit färdigt" och efter fem minuter av hysterisk ilska vänder hon på sig och säger "jag är färdig nu, klia mig på ryggen och sjung tack".

Det är lättare att hantera trots när man har en smartphone. Därmed inte sagt att jag är jävligt trött efter denna ensamvecka. Hence ostbågar klockan fyra.

fredag 7 november 2014

Great parenting. Verkligen.

Sååå... igår kom jag äntligen tillbaka till jobbet efter att ha varit instängd i vabträsket några dagar. Jobbade på, fixade och donade. As one do osv. Och sen cyklade jag till skolan och möttes av en arg nioåring som upplyste mig om att det var minsann dropin på fritids. Han skulle ju sjunga snart. Så jag kollade mailen och se på fan, visst fanns det flera infomail om denna eftermiddag. Komplett med schema och allt. På schemat stod det även att jag precis missat sjuåringens sång. Yay me!

Så in i skolan och mötas av en sjuåring som har "väntat och väntat hela eftermiddagen på dig" och som bröt ihop när jag sa att vi faktiskt inte hinner stanna och fika och titta eftersom vi hade en dansskola att ta oss till.

Två jätteledsna barn. En mamma med så jävla dåligt samvete att hon nästan höll på att gråta själv. Sånt är kul.

Andra tillfällen av Episkt Föräldraskap vi minns:

- När jag, dödstrött av amning och sömnbrist, skulle ta in min bärbara dator in i sovrummet för att slösurfa lite. På väg in snubblar jag på tröskeln och tappar datorn i vaggan bredvid sängen. Där Noa låg och sov. Han vaknade inte ens, så han blev ju inte skadad, men ett märke från ett laptophörn prydde hans panna i nån dag sen.

- När Noa var ca 3 år och jag gungade honom. Han ville gå av och jag citerade skämtsamt Kråkan i Mamma mu: "Kan man inte stoppa får man hoppa!". Varpå Noa tror att jag menar allvar och hoppar av i farten. Och ramlar. Och får gungan i huvudet. Det var kul!

- När Emmy var runt tre och jag gungade henne (skojar ej, jag lär mig aldrig av mina misstag) och skrek "mer fart, mer fart, mer fart" så att det ekade över hela stadsparken. Så jag tog i utav bara fan och puttade på den där gungan så att ungen for åt helskotta iväg i en båge och sen duns ner i sanden. Hade jag publik? Jag hade publik.

Såatteh. Ifall nån annan vill dela med sig av såna här roliga och kul tillfällen, be my guest!

Eller så är det bara jag som skadar mina barn hela tiden. Så kan det vara. Ring helst ej soc tack.

onsdag 5 november 2014

Det här var ju lite pinsamt, Fredrik Hillerborg

Hej och kul att så många har hittat hit. Jag är inte alltid så rolig och elak som i förra inlägget. Oftast är jag mest gnällig och ytlig, men även en blind höna och så vidare.

I alla fall. Det verkar som att en viss Kille Med Åsikt på Resumé har läst min obetydliga lilla kritik och tagit åt sig den. Eller i alla fall insett att wow, jag uttryckte mig som en äkta douche, det här var ju pinsamt. Och sen ändrat sin text.

Jaha, kanske nån tänker nu. Varför är det pinsamt? Det är väl BRA om man tar åt sig kritik och ändrar sig. Jodå, det är det. Ännu bättre är det ju om man, well, erkänner att man uttryckte sig fel från början? Nu misstänker ju jag att den omskrivna texten främst skrevs om på grund av att den inte skulle sticka ut som fullt lika mansgrisig, inte för att textförfattaren faktiskt ändrat åsikt, men eftersom det inte finns någon förklaring så vet jag inte. Inte ett ord har sagts om att "hey, jag hade fel". Istället har texten redigerats om så pass att nästan allt jag citerade är borta. Här är några nya citat:

"Dessa kommentarer kan också betraktas som objektifierande. Men det här inlägget går inte ut på att granska och värdera varje kommentar, jag är intresserad av hur paketering/klippning fått viral spridning" 

"Min poäng med det här inlägget är inte att förminska sexistiska kommentarer. Poängen är att medvetandegöra hur klippning och inramning kan spetsa sanningen och få miljontals människor att reagera."

Ja, jag vet. Han har ju bättrat sig. Eller alltså, det är ju fortfarande lite tokigt att han säger att kommentarerna "kan betraktas som" objektifierande, men nu ska vi ge Fredrik A for effort ändå. Jag är inte knusslig. Jag tycker att det rimliga när man får skarp kritik är att visa att man faktiskt tar till sig den och inte bara formulera om sin jättedåliga text, men jag är inte knusslig.

Jag är däremot fundersam. För om man tar bort allt (nåja, nästan allt) misstänkliggörande av utsatta kvinnor så har man bara kvar det kära gamla matteexemplet som visar att videon är ihopklippt och redigerad. Och jag vet inte, men hur värt är det att publicera en hel text om det?

Nu är ju mediebranschen tuff och hård och svår att få genomslag i, så jag förstår att man ändå griper efter halmstrån i sin strävan efter att få sin röst hörd. För att avsluta det här lite bitska inlägget lite snällare så tänkte jag därför ge gratis karriärsråd.

Fredrik, ge dig in i filmbranschen. Jag lovar att det finns metervis av krönikor att skriva om hur vissa filmer blir populära på grund av smart klippning. Harry Potter till exempel, de har klippt ner ett helt skolår till ett par timmar?! Och, om man räknar på det, så är det EGENTLIGEN bara 0.32 trollformler per dag trots att de får det att se ut som att de trollar hela tiden. Där har du något att bita i.

Lycka till!


tisdag 4 november 2014

Fredrik Hillerborg, du har fel och jag är arg.

De flesta har väl sett den där virala videon om hur en kvinna går på stan och får saker ropade efter sig. Många kanske också har hängt med i efterföljande diskussion där män säger:
1) asså det är ju bara komplimanger ju, jag skulle ÄLSKA att få komplimanger.
2) jorå men hon går ju typ i dååliga områden. Inga vita vettiga män gör sådär.
3) kvinnor är fan aldrig nöjda, vi ska döda er allihop jävla slampor.

Typ.

I alla fall, nu har det kommit en intressant text ur ett helt annat perspektiv, nämligen "varför blev den här videon viral och varför är den vilseledande?"-perspektivet, presenterat av Fredrik Hillerborg på Resumé.  Förlåt förresten. Sa jag "intressant"? Det var ju tokigt. Jag menade "jättedålig och skrattretande". Nu ska man inte slänga ur sig sånt utan väl underbyggda fakta, så klart. Fredrik, till exempel, han exemplifierar med matte! Som alla män vet är ju matte högst logiskt och kan därför inte överbevisas. Eftersom han har gjort matte vinner han. Jag tänkte också bemöta med lite matte, för jag vill ju också kunna bevisa att jag har rätt. Och matte trumfar ju filmat bevis, så here we go.

Fredrik säger:

"Det framgår i videon att det handlar om 100+ kommentarer. Om vi utgår ifrån att hon går runt i hela 10 timmar. Och hon under den 1,30 min långa sekvensen som visas passerar c:a 100 personer. Ponera då att hon passerar 2500 personer i timmen (kanske fler). På 10 timmar skulle det bli 25,000 personer, vilket skulle betyda att 1 person på 250 ger en komplimang. Det ger en annan bild av situationen."

Åh, matte! The joy! Utan den här uträkningen hade vi aldrig någonsin kunnat räkna ut att de har klippt ihop tio timmar till en video på en dryg minut. Vi trodde att det vi såg var tio timmar. Vi förstod inte. Det är tur att Fredrik är så himla pedagogisk i sin text. För det är han, titta här på några citat som verkligen visar att han anstränger sig för att lägga sig på en nivå alla förstår:

"Jag ska berätta varför." 
"Jag vill först klargöra att..."
"Min poäng med det här inlägget är främst att medvetandegöra..."

Vi tackar dig Fredrik, du är ju ändå "Master in Strategic Communication" enligt din (överbelastade) hemsida. Tack för den pedagogiska nivån.

Jaja, i alla fall så fortsätter Fredrik med lite annat än matte. Han har gått över till de inom argumentationen så vanliga "liknelserna". Eller bara exempel. Som detta:

"På en 10 timmar lång promenad i Stockholm skulle jag exempelvis kunna passera flertalet höga ljud, ledsna barn, illaluktande dofter eller varför inte folk som går in i en. Det skulle kunna se väldigt påfrestande ut om man klipper ihop dem efter varandra. Tänk er sedan rubriken på Nyheter24: ”Ljuden man utsätts för på en promenad i Stockholm” eller ”Man blir konstant tacklad på promenader i Stockholm”"

Ja precis. Här faller ju hela den virala videon eftersom det går ju att klippa ihop Vad Som Helst så att det ser jobbigt ut. Och eftersom gråtande barn och illaluktande dofter är ett samhällsproblem att jämföra med kvinnors utsatthet i samhället, mäns åsikter om att de har rätt till kvinnors kroppar och kvinnors svårighet att bli sedda som subjekt istället för objekt är det en fullkomligt relevant jämförelse. Bra jobbat Fredrik!

Här kommer det viktigaste citatet av dem alla tycker jag.

"Om vi återgår till frågan om komplimanger (från färre än 0,5% av dem du passerar på New Yorks gator), och om det är ett problem eller inte? Om målet skulle vara att ingen får ge en annan person på gatan en komplimang, då är det här garanterat ett problem. Men är det så farligt att 1 person på 250 ger en komplimang? Jag vet inte. Det är uppenbarligen ett större problem för män än för kvinnor, därför överlåter jag svaret till dem som känner sig utsatta." 

Jag har några funderingar kring detta.
1: Oj, vad tokigt. Fredrik kallar objektifierande oombedda kommentarer för komplimanger. Har han gjort det hela tiden? Ja, se på fan, det har han. Då faller ju egentligen texten på sin orimlighet redan från början eftersom han inte förstår den mest grundläggande principen: att "catcalling" inte är komplimanger utan ett sätt att objektifiera kvinnor i offentliga rum och göra dem medvetna om sitt utseende och hur de uppfattas så fort de visar sig utanför sitt hem. Hade jag noterat det från början hade jag ju struntat i att skriva den här texten som svar, men å andra sidan, hur kul hade DET varit?

Nu kanske nån menar att vissa kvinnor gillar att bli ropade efter. Japp, så kan det vara. Vissa gillar även att äta surströmming men man bjuder inte på det om man inte är säker på att den som kommer på middag gillar det. Eller för att vara lite seriös: det spelar ingen roll om individuella kvinnor gillar den uppmärksamhet som visas i videon eftersom problemet ligger i mäns uppfattning att de har en RÄTT att objektifiera kvinnor utan att ha en tanke på hur det kan uppfattas.

2: Oj vad tokigt, Fredrik låtsas om att "ingen får ge en annan person på gatan en komplimang" och lyckas radera hela kontexten. Som att det är jättevanligt att män blir trakasserade i offentliga rum enbart för att de råkar ha en kropp. Tihi, så det kan bli.

3: Oj vad tokigt, han tar sig tolkningsföreträde genom sitt sätt att formulera sig med en tydlig värdering "är det så farligt", men lämnar sen över till de utsatta. Nej vänta, till de som KÄNNER SIG utsatta. För det är subjektivt. Fredrik har ju via MATEMATIK visat att det faktiskt är jättefå som ger en komplimang, så vad är själva grejen egentligen? Ingen är ju utsatt. Allt är subjektivt.

4: Oj vad tokigt, han skriver att det är ett större problem för män än för kvinnor, men jag förutsätter att denna del bara är ett skrivfel?

Alla texter har en avslutning och Fredriks den är här:

"Min poäng med det här inlägget är främst att medvetandegöra hur klippning och inramning kan spetsa till sanningen ganska rejält och få många människor att reagera."

Man kan tro det. Men egentligen är hela poängen med inlägget att misstänkliggöra kvinnors upplevelser, att mansplaina hur det egentligen ligger till och slutligen ifrågasätta kvinnors utsatthet och egna upplevelser genom att kalla det för komplimanger. Lite som random snubbe i ett kommentarsfält - men dolt bakom fina ord som "strategisk kommunikation" och "viral succé". Det enda som ens är relevant i frågan är den genialiska matematiska uträkningen som visar att - gasp - de har klippt ihop reaktionerna under 10 timmar till nån minut. Wow. We did NOT se that coming.

Aja. Det var väl mina 5 cent i frågan. Nej vänta, jag skulle ju också bemöta med matte sa jag. Jo men så här då: med tanke på att minst tio i varje gymnasieklass under de senaste 20 åren vill "jobba med media" uppskattar jag att det finns ungefär en miljon skribenter i Sverige som vill få sina texter publicerade. Det märks på kvalitén rätt ofta. Det var allt.