onsdag 27 maj 2020

Jaha, och själva då?

Man kan inte säga att jag inte försöker hålla mig sysselsatt. Eller okej, det kan man. Jag är fortfarande rätt lat. MEN! Vi skall ICKE vara syssloslösa i sommar, det kan jag lova. Till vår sommarstuga har vi nu nämligen köpt:

1) En retrohusvagn full med fukt och mögel som vi ska renovera till en liten gäststuga. Vet vi hur man gör? Gud nej. Men google finns ju.

2) En kanot (kajak?) i vackert trä som en äldre kvinna tävlat med nån gång på 70-talet. Min man tävlade också i kanot som yngre och han ville börja paddla igen. Jag har också testat och JÄVLAR vad svårt det är. Men samtidigt: vad kul det är?!

3) En optimistjolle till ungarna så de kan lära sig segla lite. Vet vi hur man gör? Nej. Men det finns ju google, samt en svåger som seglar.

4) En elmotor till roddbåten så vi enklare kan hämta in alla som seglat vilse eller vält med kanoten för långt ut.

Förutom det så planterar jag om/tar sticklingar på mina palettblad med stor iver, jag har läst 34 böcker so far i år och jag har spelat enorma mängder tv-spel. Fick ett "fejk"-super nintendo i födelsedagspresent vilket innebär att jag har spelat tetris och mario i timmar.Jag har helt tappat ron till att titta på tv-serier, men eftersom jag är en periodare lär jag inte kunna göra nåt annat om ett tag.

Jaha, det var jag det. Ni då? Kan inte alla börja blogga igen? Jag saknar det så mycket. Alltså jag är ju knappast en förebild på denna front, men om jag försöker så kan ni försöka? Tack på förhand!


lördag 14 mars 2020

Och nu: nåt helt orelaterat!

Det finns så mycket att säga. Om hur nån med ständig ångest hanterar coronaviruset, om majkens födelsedagsfirande som innebar ett pyjamasparty för alla tjejer i klassen vilket innebar att det sov sex nioåringar i vårt vardagsrum inatt. Eller om nu när våren är på väg så vågar jag inte glädjas, eftersom det var vår hela vintern och det bara påminner mig om att klimatet är kört och allt är för sent.

MEN! Nu orkar jag fan inte med mer ångest. Det snurrar ju konstant i huvudet, så nu tänker jag fokusera på nåt som OCKSÅ ger mig ångest, men på en mer löjlig och onödig nivå.

Såhär: vi har ställt upp pingisbordet på jobbet igen. Vilket innebär att vi spelar pingis. Sjukt att det blev resultatet av ett pingisbord i kontorslandskapet?

I alla fall så är ju såklart alla unga killar svinbra på pingis. Alltså verkligen svinbra. Sjuk grej detta, men ALLA killar har spelat massa pingis? Jag kan liksom inte komma ihåg när jag spelat pingis öht? Nån gång på gympan kanske. Några gånger utomlands, på nån camping eller liknande kanske. Men killar? De levde tydligen genom pingis hela skoltiden? Kanske är det därför så många tjejer aldrig spelat pingis, för att de pingisbord som fanns i närheten var paxade av bröliga tonårskillar?

I don't know. Jag vet bara att jag är väldigt dålig på pingis och det är så jävla pinsamt. Det är klart att det är löjligt att tro att jag som är en (snart) 36-årig trebarnsmorsa ska vara nåt pingis-ess? Men det är också en grej med att vara tjock: så fort jag är dålig på något fysiskt så är jag rädd att folk ska tänka "såklart, hon rör ju aldrig på sig den tjockisen". Men så är andra tjejen på kontoret också lika dålig som jag, men då blir det jobbigt för att "tjejer kan ju inget". NI FATTAR!

Så två helger har jag tagit med Noa och tränat på pingis. Alltså inte bara för att bli bättre, jag tycker ju att det är genuint jättekul att spela såklart. Men det är så fruktansvärt jobbigt för mig att vara usel att jag inte kan hantera det. Jag behöver inte bli bäst (hahaha, som att det ens vore en möjlighet), men jag vill inte vara så usel att de andra ska behöva spela sitt sämsta för att anpassa sig. Jag vill att de ska kunna spela som vanligt (nästan iaf) och inte känna att det är jobbigt när jag närmar mig pingisbordet.

Absolut, jag fattar att mycket av det sitter i mitt huvud. Men jag tänker på den omvända situationen: att ett gäng yngre tjejer älskar att spela pingis ihop och så kommer den medelålders mannen lunkandes typ varje gång och frågar "får jag vara med", och de kan inte säga nej.

Gud, det har fuckat SÅ mycket med min självkänsla att jobba med massa unga killar. Jag går omkring och känner mig som en fet pensionär konstant. Det är själadödande. Alltså no shade on them, de är alla jättefina och inbjudande och snälla.

Men det är ändå pinsamt att vara så kass som jag är. Så. Jäkla. Pinsamt.


tisdag 28 januari 2020

Till sist så händer det!

Emmy har ju varit en cheerleader i... 4 år nu tror jag? Kan det stämma? Nåja, ett par år i alla fall. Och under alla tävlingar har de kommit sist. Eller näst sist.

Men laget hon har nu är så sjukt ihoptränade och vältajmade och har ett bra program, så den här säsongen känns helt annorlunda. Och igår var det dags för den första tävlingen för deras lag (de bildade nya lag i höstas).

Eftersom det bara skulle vara 3 lag i deras klass så visste vi ju att de skulle "placera sig" även om de kom sist.

Kort paus för att förklara hur man tävlar mot varandra: det går både på ålder och nivå.
Åldersmässigt finns det följande kategorier:
Mini-miniorer, miniorer, juniorer och seniorer.
Nivåerna går från 1 till 6, med strikta regler för vad som man får/ska göra för något i programmet för varje level.

Emmys lag är J2: juniorer, level 2. Det innebär att de får kasta varandra högt som fan, och de får göra flickisar (google it) men inte bakåtvolter. Osv.

I alla fall: tävlingen i helgen var en mindre, mer avslappnad tävling. Inga protokoll delades ut, bara omdömen. Ungarna var sjukt pepp, och vi föräldrar också. De var ju garanterade en tredjeplats liksom.

Well, efter att ett av lagen de tävlade mot gjorde många fel och Emmys lag satte sitt program nästan perfekt, så insåg vi att det kanske kanske kunde räcka till en förstaplats.

Vilket det gjorde! Alltså det går inte att förstå tjejernas glädje? De var så sjukt lyckliga och bara storgrät. Jag storgrät också. Herregud, jag gråter nu när jag skriver det här liksom.

Och sen så skulle tävlingens "Spirit award" delas ut. Priset som ska gå till det lag som visade mest pepp, glädje, trygghet, gemenskap osv. Och de vann det också! Jag tror att alla tjejer i laget gick från att aldrig ha fått en medalj ens, till att vinna dubbelt upp.

Visst, det var inte alls samma motstånd som de kommer möta i kommande tävlingar. På DM kanske de kommer sist igen. Men det spelar ingen roll, för den här euforin och lyckan kommer de att leva på länge. De har tränat hårt, de har så jävla kul tillsammans och de har storgråtit av lycka när det räckte till dubbelvinst.









Här ovan kan man se deras program.

Mvh, stolt cheer mom





















måndag 30 december 2019

Året som gick

Jaha, vad var 2019 för slags år då? Tja... mellanmjölk? Det var bättre än de usla åren 2014-2017, men sämre än 2018. Mycket ohälsa och tråkigheter, men också fina grejer. Ska vi köra en sammanfattning per månad? "Vi" hahaha. "Jag". Ja, det gör jag!

Januari: Eh... nackdelen med att typ ha slutat blogga är ju att man faktiskt inte kommer ihåg ett skit av vad man har gjort? Och instagram har ju inget rimligt sätt att kolla sitt flöde utan att behöva scrolla tummarna av sig. Men jag... var på fest i Stockholm. Det var kul! Och så... vet jag inget mer.

Februari: Jag körde standup igen! Detta sker alltså ca 1-2 ggr per år, med 2-3 års mellanrum. Aktiv hobby jag har? Nope. Jag åkte också till Göteborg och såg Ola Salo vilket var amazing. Mindre amazing var att min rygg gick sönder. Fy helvete vad ont jag har haft av den där jävla ryggen.

Vi var också i Uppsala för Emmys cheertävling och passade på att hälsa på min syster med familj. Och sen på sportlovet åkte vi till Norrköping för en mini-weekend. Gick på museum, bodde på hotell och hade det asmysigt faktiskt.

Mars: Inget speciellt hände, förutom att världens bästa unge fyllde 8 år och jag fick ett ryck och snodde ihop ett svinbra cirkuskalas på ett par timmar. Är fortfarande mycket stolt över den prestationen.

April: Jag fyllde 35! Hade extremt mycket ångest, men också en jätterolig födelsedagsfest. Lägenheten var full av folk och det var så fint. Majken opererade även bort polyper och "halsmandlarna", vilket var lite obehagligt för mig som medföljande förälder. Sen blev det påsk och vi firade den i Uppsala med min systers familj. Det var jättevarmt och vi var ute och njöt i solen och herreGUD vad jag längtar efter våren nu?! Jag tog även årets premiärdopp den 22 april vilket var bra jobbat av mig.

Maj: Åkte till min gamla hemstad Nyköping för Emmys cheertävling, sen stannade jag och Majken kvar hos min gamla bästis och hennes familj och hade en härlig helg med grill och vin och lek och radhusidyll. Så fint. Noa dömde sin första match i amerikansk fotboll också. Bra sommarjobb det där.

Juni: Vi byggde friggebod ute i sommarstugan. Ok, vi började i maj men den stod klar i... augusti? Nej men det var faktiskt sjukt effektivt: på två dagar fixade vi allt inklusive målning utvändigt. Kvar var sen bara lite innertak och vindskivor att måla osv. Dessutom hann vi med kusingos och sånt viktigt.

OCH JAG TATUERADE MIG! Den tatuering jag pratat om och tänkt på så länge blev äntligen av och jag kunde inte vara nöjdare!

Vi hann även med en massa bad, och så fick jag en fjortonåring till son. Dessutom var vi på galopptävlingar och gick på kvartersloppisar mm. En väldigt bra månad.


Juli: FRANKRIKE! Herregud vad härlig den resan var. Nästan tre veckor var vi borta och njöt varje sekund. Nästan. Delen där min man slet sönder sitt korsband var kanske inte toppenkul, och inte heller min megaförkylning som fick mig att tappa all smak. Och att bilen gick sönder gång på gång var väl inte toppen. Men förutom det?! Så oerhört fantastiskt. Så bra hade vi det att vi gör om nästan samma resa i sommar igen. Inte Alsace-delen, men Normandie. Vi blev inte klara, helt enkelt.

Sämst i juli (förutom trasigt knä) var att jag drabbades av Trigeminusneuralgi som alltså är svåra nervsmärtor i ansiktet. Det har hållit sig rätt lugnt och bra rätt länge nu (alltså just nu gör det ont om jag rör vid överläppen, jag kan inte snyta mig eller äta glass osv - men jag går perioder utan att knappt tänka på det).

Augusti: Svår månad för mig. Vardag men varmt och kvavt och åska. Jag mår alltid skit ca hela augusti. Var på kurs i Sthlm, gick på kvartersloppisar, firade Emmy som fyllde år, fyndade på helt fantastisk auktion med mera. Men måste mest dåligt som sagt.

Just ja! Jag åkte ju till Riga i månadsskiftet augusti-september med min mamma och syster. Det var superfint i Riga. Alldeles för varmt dock, såklart. Vi strosade, åt gott, strosade, drack drinkar, sjöng asmkt karaoke och pratade om folk. Fin helg.

September: Vi hade arbetshelg i stugan och gjorde klart det sista med trädgårdsarbetet som behövde fixas efter byggandet. Och så körde jag mycket häst på travskolan. Annars kom väl vardagen igång på riktigt. Vi bytte rum så att Emmy tog Majkens rum och vice versa. Det var en pärs men blev riktigt bra efteråt. Och så såg jag Downton Abbey-filmen på bio, vilket känns som att det var typ två veckor sen? Hösten bara försvann!

Oktober: Majken och jag var medryttare på en ponny som vi körde i skog och mark innan Majken tröttnade och vi fick sluta. Kul så länge det varade! Sen var det Halloween och jag pyntade på jobbet och ordnade utklädnadstävling och gick på halloweenfest. Och sen åkte Majken och jag på höstlovskryssning vilket var en sån himla bra idé av mig, måste jag erkänna. Vi hade det så himla mysigt och roligt (även om hon ägnade stor del av tiden åt att umgås med en kompis hon hittade på första måltiden vi åt). Älskar att göra såna där smågrejer med ungarna. Passade även på att ta en dag i Sthlm med Emmy och shoppa lite, tidigare i Oktober.

November: Hallåja, det var ju nyss. Det regnade och var mörkt. Och regnade. Och var mörkt. Fy fan vad tröstlöst, tänkte jag och bokade en vecka på slott i Normandie som sagt. Dessutom gick jag på bal på slottet - det var jättekul och varmt och svettigt och eftersom jag hade sytt min klänning var jag fulast av alla. Men det spelade ingen roll, för som sagt: helt fantastiskt kul. (Slottet = livrustkammaren i sthlm. Historisk bal med kläder + danser från 1500-1800-talet)

December: Ja vad ska man säga. Jag har julmyst nåt enormt. Mått skit på jobbet, tyckt synd om mamma som förlorade sin bästa vän till cancer, och såklart fixat massa inför julfirandet. Men det har varit en okej månad, även om det varit massa jobbiga grejer som är lite för privata för att skriva ut här.

Året som helhet var alltså... okej. Grejen är att efter de mardrömsår vi hade så framstår nästan allt som okej. Jag vet att för många skulle det här vara ett uselt år. Barn som mått dåligt, ny skolvägran, avslitet korsband, nervsjukdom i ansiktet, diskbråck mm. Men för mig, för oss, så blir det liksom "helt okej", för det är inte nattsvart kaos och misär 100% av tiden. Och det är jag väldigt tacksam för.

Jag hoppas att 2020 blir friskare och piggare, och framför allt: att 20-talet blir oändligt mycket bättre än 10-talet, som ärligt talat höll på att ta livet av mig.

Vad peppigt det här blev då. Oops.


torsdag 7 november 2019

En sån där sammanfattning igen då

Bra det går med bloggandet. Vad kul det är att känna att jag helt tappat den här delen av mig, som ändå var en STOR del av mig? Alltså jag skriver inte alls längre. Nej, twitter räknas inte. Det är helt sjukt, i nästan hela mitt liv har jag varit en skrivande person. Drömt om att ge ut böcker, livnärt mig som skribent, skrivit av mig allt. Och nu? Noll. Det är sorgligt, men jag orkar inte tänka på precis allt som är sorgligt nu. Allt är ju sorgligt.

Så what's up med mig då? Tja, jag och Majken blev medryttare på en ponny som vi körde i skogen några gånger, sen funkade det inte längre (läs: Majken vägrade åka dit) så vi slutade.

Ni minns hur jag skröt om hur bra jag är på att köra trav? Well, det var inte helt ogrundat - för några veckor sen fick jag byta till en grupp som har kört i flera terminer redan. Nu kör jag helt ensam och vi kör "snabbjobb" på banan och det går så jävla fort och är lika delar asläskigt och jättekul.

Jobbet rullar på, det är upp och ner. Precis som mitt humör (insert skämt om att det mest är ner). Jag känner mig så jävla tråkig bara. Jag jobbar, läser, ser på tv och... that's it.

Eller nä, inte helt. För Majken och jag var till exempel på en höstlovskryssning på... ja, alltså höstlovet. Det var kul. Mest kul för henne, som fick gratis läsk i alla barer och som hittade kompisar och hade fullspäckat schema med aktiviteter. Men också väldigt kul för mig som fick hänga med henne (när hon hade tid) och bara mysa. Vi åkte med Birka och det var ett helt okej koncept, passar nog bäst för barn som är 5-10 år tror jag. Bästa delen för mig var när en tjej som Majken blivit kompis med vid middagen och som hade en lite äldre mamma, frågade Majken var hennes mamma var. När Majken förbryllat pekade på mig som satt där och också kände mig rätt förvånad över frågan, så utbrast tjejen "Är det din MAMMA?" förvånat.

JAG TÄNKER TA DET SOM ATT HON TYCKTE ATT JAG SÅG FÖR UNG/COOL/WHATEVER UT FÖR ATT VARA EN MAMMA OCH INGEN FÅR TA DET IFRÅN MIG.

Annat proud mamma-moment var när vi igår var på Emmys skolkonsert och jag bröt ihop av fniss när en tjej uttalade "grupp 6" som "gruppsex" och när några tjejer sjöng svinfalskt och när en kille larvade sig på trummorna och... ja, jag var rätt trött. Förlåt alla.

Men ärligt, hur ska man kunna låta bli att fnissa när man inte FÅR fnissa? Det svåraste som finns ju.

Jaja. Det var väl det. Är det jul snart?!

torsdag 26 september 2019

Den rafflande uppdateringen

Jag förstår att folk sitter som på nålar nu. Hur VAR  loppisen? Och hur gick det att byta rum?!

Jodå, loppisen var precis som jag trodde. Nämligen: det såldes så jäääävla mycket skit. Sunkiga grejer, urtvättade kläder, smutsiga utekläder, skräp och fult och...överpriser. Såklart! Tror man att man bor i Örebros finaste område utan att ha den smak/klass som riktig övre medelklass har så blir det ju sådär.  Majken fick en "skinnjacka" från HM som hon älskar och sen blev det inget mer  köpt. Alltså, folk sålde gamla öppnade nagellack för 10 kr styck? Sunkiga fula utvättade  tröjor för 30 kr styck? Det var till 90% barnkläder och barngrejer som såldes. Jaja.

Sen bytte vi rum. Det var  oerhört jobbigt och jag hade jätteont i huvudet och var på dåligt humör, så alla vi tre grät vid olika tillfällen. Men sen när det var klart så var det så himla skönt. Och så mycket bättre. Nu har Majken kläder i sitt rum, istället för inne i vårt. Emmy får ett mysigt rum anpassat för hennes ålder, och Majken kan leka loss med romerska ringar och klättervägg och njuta av mer plats.

Vi behöver fortfarande köpa lite gardiner och nån sänglampa och sänggavel och lite sånt, men det stora jobbet är gjort. Så skönt!







fredag 20 september 2019

Drömhelg

Jag har såklart blivit jättetråkig och ägnar mig inte åt något som helst coolt eller kult eller så, det hoppas jag att ni förstått. Eller alltså, IBLAND gör jag ju roliga grejer. Men det är inte en sån drömhelg, som andra skulle älska.

Min drömhelg börjar med att gå på kvartersloppis imorgon förmiddag. Jag älskar kvartersloppisar eftersom de innehåller två av mina favoritaktiviteter: loppis och att kolla på fina hus i mysiga områden. Bäst är såklart loppisarna i såna där områden med gamla 20-talshus i mormorsträdgårdar med knotiga äppelträd. Både för att jag kan drömma om hur det vore att få bo så vackert, och för att människorna som bor där har så fina grejer de säljer. Ibland.

Imorgon är loppisen i stans "finaste" område: det bor alltså många rika smaklösa människor där. Det är inte det finaste området såklart, men det har rykte om sig att vara typ det dyraste och flottaste. Så vi får se vad som säljs helt enkelt. Jag ger inte mycket för många rika människors smak. Alltså nyrika människor smak. Ni fattar.

Sen då? Sen ska vi byta rum för Majken och Emmy. Emmy ska få Majkens mindre, mysigare rum med snedtak och Majken får alltså ta över Emmys rum med klättervägg och romerska ringar och discolampa i taket.

Jodå, det kommer självklart bli skitjobbigt och bökigt och stökigt att byta rum. Men ändå. Jag gillar ju sånt. Jag gillar att fixa hemma och inreda. Det blir kul!

Men visst, skulle nån vilja ta med mig ut på fest på lördag så skulle jag inte bli ledsen. Absolut inte. Jag bara säger att tydligen är att möblera om och att gå på gårdsloppis tillräckligt för att jag ska känna att min helg är härlig.

Kom aldrig och påstå att jag har höga krav på livet!*


*(det är vad ca alla som känner mig oftast säger, men de har alltså FEL)

tisdag 10 september 2019

"Jag vill inte kalla mig feminist längre"

Nej, inte jag herregud. Jag har så få identiteter utöver "snart överflödig mamma" att jag klamrar mig fast för liv och lem vid de få saker jag är säker på.

Men ni vet, man läser ju med jämna mellanrum om tongivande/kända feminister som avsäger sig titeln och nästan stolt deklarerar att feminist - inte alls javisst! Inte längre. Linda Skugge var väl bland de första, men knappast sist.

Och så får publiken några anledningar till varför personen - kvinnan, låt oss vara ärliga - inte längre kan kalla sig F-ordet. Det har varit många anledningar genom tiderna. Några exempel:

- feminismen har blivit för hård
- feminismen har blivit för mjuk
- feminismen har blivit för hysterisk
- feminismen har blivit för menlös
- feminismen har blivit för mainstream
- feminismen har blivit för elitistisk
- instagramfeminism!!!
- det är synd om män också

Ja men ni känner igen det. Ena dagen är det omöjligt att kalla sig feminist för att några obildade småbarnsmammor på instagram har kapat hela rörelsen, nästa dag är det nån som frånsäger sig alla sina tidigare epitet inom området för att feminismen nu bara består av vita högskoleutbildade akademiska kvinnor.

Well. Allt det där är bullshit. Vill ni veta varför man slutar vara feminist? Eller varför man åtminstone slutar KALLA sig feminist?

För att det är så jävla jobbigt att vara feminist. Och ibland orkar man inte längre. Ibland orkar man inte vara obekväm, stökig, bråkig. Eller om man aldrig klarat av att vara det: man orkar inte vara arg, besviken och ledsen.

Att vara feminist är som att ha ett par glasögon på sig som visar det skeva och fula i världen. Ett par glasögon som pekar ut allt som är fel. På arbetsplatsen, i media, i skolan, i hemmet, i förhållandet. Och i början så kanske man orkar bli upprörd av allt. Man tar åtminstone majoriteten av striderna. Man kämpar på, stångar huvudet i väggen och blir blodig men fortsätter ändå. För det är viktigt. Men så sker liksom... inte särskilt mycket alls. Kämpaglöden byts mot en trött aska. Och då kan man välja tre vägar:

1) Man fortsätter. Kanske pausar lite för att plåstra om pannan, man kanske väljer sina viktigast områden och tar det lite lugnare, men man fortsätter. Detta är dock oerhört jobbigt.

2) Man blir bitter. Absolut, man tar nån fajt här och där, men mest så börjar man hata män och drömmer om ett matriarkat. Detta är inte lika jobbigt, men att bli en bitter kvinna är ju ungefär det värsta som kan hända, så detta är inte heller för alla.

3) Man ger upp. Det är för jobbigt att vara arg, ledsen och besviken. Dessutom har man blivit äldre och fått andra problem och lite krämpor och man kanske har förbättrat sin position i världen lite och blivit lite bekväm. Och man gillar att vara bekväm. Man gillar att kunna umgås med bekanta utan att behöva bita ifrån när sexismen frodar. Man gillar att kunna avancera på jobbet eftersom man inte gör sig omöjlig genom att ifrågasätta orättvisor. Det är skönt att liksom flyta med, att inte alltid vara motvalls. Dessutom har man ju redan kämpat så mycket, nu borde väl ändå nån annan ta över?

Och så kanske man inte känner igen sig helt i de frågor som verkar viktigast inom feminismen just nu. Vilket det är SUNT att inte göra. Förutom att feminismen i stort går i vågor så kommer ändå små sakfrågor variera utifrån vem/vilka det är som är tongivande för stunden. Det kommer nytt blod, nya arga unga kvinnor, nya kärnfrågor för nya generationer. Man behöver absolut inte hålla med om allt, men att "Feminismens viktigaste fråga" inte är statisk? It's a good thing.

Så om man är där? Trött, lite bekväm, på gränsen till bitter (men man vill vara kåt, glad och tacksam) och förstår inte helt varför fråga A plötsligt är mycket viktigare än fråga B? Ja, då är det rätt enkelt att ta tillfället att ge upp. Luta sig tillbaka, flyta med och kunna ta avstånd. Jag förstår lockelsen. (Men jag valde att bli bitter istället.)

Grejen är dock denna: vi människor tycker inte om att erkänna att vi ger upp. Vi vill kunna skylla på nåt. Och då skyller vi på att feminismen har blivit x, eller y, eller kidnappats av grupp å, ä eller ö. För NÅGOT måste man ju säga. Det går liksom inte att erkänna att vafan, det är lättare att vara ung och arg än medelålders och arg. Ilskerynkorna blir värre med åldern. Jag kan inte unna mig att vara socialt obekväm och åldrande kvinna, det är för mycket. På något sätt behöver jag passa in, smälta in, vara smooth. Det kräver för mycket av mig att vara feminist. It's not me, it's you ljuger man. Och blir belönad för det, för det finns INGET som folk älskar så mycket som en feminist som säger att feminismen blivit fel. Som bekräftar den bild som många redan har. Tack och bock, säger publiken och sväljer allt med hull och hår.

Okej, visst, för vissa är det större saker än att det är "slitigt" att vara feminist. Det kan vara andra saker som tippar vågskålen. Ofta att det liv man lever, de val man gör, blir inkompatibla med vad folk anser feminism är. Ens man blir anklagad för våldtäkt i media och alla som kallar sig feminister stöttar ju ett våldtäktsoffer, n'est ce pas? Ja, då är det klart att det är enklare att ta avstånd från den feminismen än att ta avstånd från sin man.

Eller så blir ens bästis anklagad för sexuella övergrepp? Ens favoritkollega kanske är ett svin men man vill verkligen försvara honom. Mannen till ens barn utmålas som sämre förälder för att han inte är föräldraledig, vabbar eller kan barnens skostorlek. Helt plötsligt är man dålig om man anlitar städerska och måste "intersektionell" användas i varannan mening?

Ibland passar man faktiskt inte längre in i feminismen. Man gör val som är rätt anti-feministiska, man lever ett liv där man utnyttjar andra kvinnor, man väljer sin partner/kompis/kollega före de feministiska principer man innerst inne håller med om. Och det är såklart också oerhört jobbigt. Att man glidit ifrån sina principer och åsikter så pass mycket? Inte ett lätt piller att svälja.

Så då sväljer man det röda pillret istället, och säger att nej nej, mina principer har inte ändrats. Men förr innebar de nåt annat. Det är feminismen som har ändrats, inte jag. Jag gör slut.

Och så håvar man in applåderna.




tisdag 3 september 2019

Ni kan kalla mig Olle Goop

Eller gör inte det, jag tror inte jag skulle trivas med att heta Olle. Men det här att köra trav alltså? Vilken grej! Så himla, HIMLA, roligt!

Jag har ju som hästtjej alltid sett ner lite på travsporten. Hey, det är inte mitt fel: man får det med på köpet vid första ridlektionen ungefär. Travare har jag sett som lite korkade och spattiga hästar som inte klarar nåt, och travsport har känts väldigt avlägset.

Och sen började jag ju rida på en pensionerad travhäst.
Och sen började Majken på travskola.
Och sen testade jag att köra själv.

Och nu? Helt förälskad! Det är så vansinnigt roligt. Igår körde vi en skogsslinga och eftersom jag körde ihop med läraren (man åker två och två i vagnarna som nybörjare) så fick jag köra hela tiden (annars turas man ju om) och jag ville bara köra mer och fortare och mer och... sa jag fortare?

Jag trodde inte att jag skulle gilla det SÅ HÄR mycket? Det bådar gott inför framtiden. Jag drömmer ju om att kunna skaffa en häst framöver, och har då tänkt mig en häst som jag både kan köra och rida. Fatta drömmen att kunna sela på hästen och köra iväg på en runda längs med vägarna? Så mycket lättare att kunna ta med nån av ungarna eller min man eller mamma eller kompis osv, bara att ha en vagn för två och så är man iväg.

En annan dröm är att bli så bra på att köra trav att jag skulle kunna ta licens och tävla. Hahaha, det kommer ju aldrig hända, men det vore KUL!

Jag är också lite stöddig eftersom en av de svåraste grejerna med hela körgrejen är att lära sig hur selen ska sitta. Eller okej, jag fattar ju att det verkligen inte är det svåraste - men det är det som har hypats som JÄTTESVÅRT nu i början. Och igår fick jag ju göra i ordning den häst jag och läraren skulle köra helt ensam och behövde inte hjälp en enda gång. Var klar 10 minuter före alla andra, trots att de var två på varje häst.

Mindre kul är vissa av deltagarna på travkursen. Alltså... folk?! FOLK?! Hade jag inte varit folkilsk tidigare så hade jag blivit det nu. Å andra sidan kanske jag blir mer störd eftersom jag redan är folkilsk. Hm... hönan och ägget. Filosofiska frågor (inte alls, det finns ju ett vetenskapligt svar på den frågan).

I alla fall: att köra trav? Oerhört kul!



söndag 18 augusti 2019

Den stora Frankrikeresan

Äntligen, som ni har väntat, osv. Ja men jag tänkte väl berätta om Den Bästa Semestern Ever då. Ja, förutom ett par missöden. Var ska vi börja? I Sverige?

Örebro till Trelleborg körde vi på natten. "Vi". Min man körde, vi andra sov. Klockan 06.15 så gick färjan från Trelleborg till Travemunde och vi hade en hytt som vi kunde sova i vid behov.

Färjan blev såklart försenad, men nån gång på eftermiddagen rullade vi väg för att ta oss igenom Tyskland så fort som möjligt. Detta gick såklart inte eftersom detta vidriga land hade byggt på sin inneboende vidrighet med... vägarbeten. Såklart! Det får man ju räkna med mitt i semestertider i Tyskland. Vad man kanske däremot inte behöver räkna med är att ens bil ska gå sönder och börja koka så fort man står i bilkö. Men det tyckte vår bil var en kul idé. Superhärligt, bilkrångel redan första dagen.

Nåja, efter mycket om och men och en tråkig middag på McDonalds så kom vi till den Holländska camping vi skulle sova på. Den var... udda. För att det här inlägget inte ska bli toklångt orkar jag inte skriva detaljer om alla boenden, men ni som följer mig på instagram har ju sett bilder från den trailern vi bodde i.

Dag två på resan tog vi oss till Frankrike. Vi hade tänkt pausa för lunch i Antwerpen men fick inse att vår bil var persona (nja) non grata pga miljözoner. Så vi åkte till en närliggande liten stad (vars namn jag glömt och inte orkar leta reda på) som var oerhört mysig och fin men hade svindyra restauranger. Vid det här laget var det också sjukt varmt, så vi försökte ta oss vidare efter maten. Bad och musslor var det som lockade. Vid femtiden kom vi fram till Dunkerque och hittade den del av strandremsan där hundar var välkomna. Gud vad härligt det var att slänga sig i vattnet. Och så varmt det var. Och vågigt! Tidvatten är ju väldigt tacksamt på så sätt, det blir liksom vågor både på väg ut och in.

Dunkerque var jättemysigt. Enormt strand, mysig strandpromenad med många restauranger och så färgglada små badhytter. Visst, industriområdet längre bort kanske inte var det finaste, men man behövde ju inte titta ditåt? Vi vuxna åt musslor, ungarna åt crepes, allt var fantastiskt.




Sen åkte vi vidare en stund till och bodde på nåt enkelt budgethotell som var... "sådär" fräscht, men vad gjorde det? Vi var ju äntligen i Frankrike!

Dag tre tog vi oss via Dieppe till Étretat till Bayeux, där vi skulle bo en vecka. Dieppe var jättefint men fyllt med mängder av turister. Alla jävla turister (VI är ju inte turister, vi är resenärer!) hade såklart lagt beslag på alla parkeringsplatser, och när vi körde runt i små gränder och letade efter nånstans att ställa bilen så gav den upp och började koka. Superkul. Not. Nåja, vi lyckades ta oss en bit utanför centrum och fick sen vandra ner till hamnen. I stekande hetta. (Sidenote: vi hade JÄTTEFINT väder hela resan. Pilutta er.)

Efter att ha tittat på marknad och ätit crepes till lunch och åkt gammal fin karusell och köpt resans första macarons, så åkte vi vidare till Étretat som var fantastiskt. Okej, också smockfullt med turister, men herregud. Så vackert?! Stranden bestod av fantastiska stenar (skyltar fanns överallt om förbud mot att ta med sig dem från stranden) och iskallt vatten. Det gjorde svinont att gå på stenarna och kroppen domnade bort i vattnet, men omgivningen var så makalöst vacker att det inte gjorde nåt.




Framåt midnatt kom vi så äntligen fram till vår camping utanför Bayeux. Det var kolsvart och vi skulle hitta till vårt tält vilket tog... några försök. Men till sist lyckades vi och somnade och vaknade till att upptäcka slottet som campingen tillhörde. Och det var fucking MAKALÖST FINT! 

(Spoiler alert: allt på den här resan var så vackert, gulligt, fint och sött att vi till sist blev arga. Det kommer så att säga strösslas med superlativ i det här inlägget.)

Tält? Ja, tält. Vi bodde ju i ett lite lyxigare tält som hade två små sovrum, ett allrum med köksdel och ett litet trädäck utanför. 




Det var verkligen över förväntan bra. Visst var det lite läbbigt när några rävar skällde och hade sig precis vid huvudänden av vår säng, och jag sen kände en duns mot tältduken direkt efter. Men i övrigt? Amazing. Vi är ju campingnybörjare och hade varken salt eller diskmedel osv, men på slottet fanns det såklart en liten butik som sålde allt nödvändigt. Ja men ni vet, salt, glass, vin och färska croissanter och baguetter varje morgon.

Vad fanns mer? Tja. Tennisbana, pool, sjö att fiska i, lekplats för barn, fotobollsplan, badmintonplan, restaurang och bar, pingisbord, biljardbord... det var fantastiskt. Ja ja, det låter som att jag överdriver, men KOLLA DÅ:






Ja, och sen stannade vi på campingen i en vecka. Not. Herregud vad vi flängde runt. Vi krigsturistade till museum, d-day beaches, krigsmonument. Vi åkte och badade på fantastiska stränder som jag längtar tillbaka till varje dag. Vi besökte mysiga små städer och byar och åt fruktansvärt mycket musslor och crepes och glass och jag älskade varje sekund. Och Giverny! Monets Giverny!! Jag var där som litet barn och har drömt om att komma tillbaka igen. Mina ungar förstod inte alls storheten, men det spelade ingen roll för det var Giverny!


















Sen så... (ok vi har bråkat färdigt om detta, så jag ska beskriva det utan bitterhet över hur resten av resan blev) råkade min man skada sitt redan dåliga knä nåt så djävulskt. Slet av korsbandet (fick vi inte veta då, men i efterhand) och fick åka till franskt sjukhus och röntga och få skena, kryckor, sprutor och morfin utskrivet. Och då blev ju liksom resan efter det... annorlunda. Vi kunde inte åka till Paris, till exempel. Vi har fått ställa in massa saker och jag har fått göra saker ensam med barnen och det blev inte alls som vi hade planerat. Men olyckor händer ju tyvärr, och det är som det är.

Vad som också är som det är att vi till sist behövde lämna Normandie. Det var jag inte okej med. Inte alls. Sista kvällen, när massa nya hade kommit till campingen, så var jag så arg och bitter. Varför ska NI få vara här när vi måste åka härifrån, tänkte jag surt och kastade arga blickar efter alla. Så oerhört orättvist. Nu var det ju jag själv som hade gjort vår reseplanering, men eftersom den inte hade med punkten "flytta till Normandie" så fanns det ju inget jag kunde göra.

Vi lämnade vårt lilla tält på den mysiga campingen på det fantastiska slottet, och åkte vidare mot Alsace. På vägen dit pausade vi i Amiens och Nancy och let me tell you this: det finns INGEN hejd på hur fina städer som finns i Frankrike? Vi var provocerade som sagt. Torget i Nancy?! Katedralen i Amiens?! LOOK AT THIS:







Nu hade vi varit borta i drygt en och en halv (eller nästan två) veckor och hade kört från Frankrikes västra gräns vid engelska kanalen till landets östra gräns vid Tyskland. Här, i en liten by som hette Beblenheim, bodde vi i fem nätter. Jag måste säga att jag är en mästare på att boka boenden. Vi hade en vindslägenhet med loft och själva boendet hade pool, petanquebana (boulebana), pingisbord, grill, lekplats, lekrum med fotbollsspel och pilspel (superkul, jag vann jämt) och tja.. det var helt perfekt. Förutom det där med att det var en vindslägenhet och att min mans knä inte riktigt höll för trappor så att han fick stanna i lägenheten rätt ofta och jag fick springa upp och ner och fixa och dona och nej nu ska jag inte vara bitter sa jag ju.



Och vad gör man i Alsace då? Tja, vi fick ju som sagt göra om en hel del men jag och barnen var och hälsade på apor i ett djurreservat, vi såg LÖJLIGT många ONÖDIGT gulliga byar, vi slappade vid poolen och lagade mat (inga musslor dock) och köpte viner från vingårdar (trots att jag åkt på en förkylning som fick mig att tappa smaken) och så ooh:ade och aah:ade vi över alla kullar med dignande vinklasar och alla storkar överallt. Det var fint och härligt. Men det var inte Normandie.












Och sen då? Sen åkte vi hem! Har jag några bilder från det? Nope. Varför inte? För att förutom en halv dag i Strasbourg (oerhört mysig stad även den, lite onödigt mysig faktiskt) så körde vi raka vägen hem. Jodå. Lämnade Strasbourg vid 20-tiden på kvällen och kom hem till Örebro vid 16 dagen efter. BRA JOBBAT ELLER? Detta möjliggjordes av att ungarna hade sina ipads och ljudböcker och vi pausade såklart för frukost och lunch, men ändå. Strongt av oss. Bra kört!

Så det var det hele. Helt fantastiskt, underbart och... ja, även ledset att över halva resan blev något helt annat än planerat på grund av ett trasigt knä.

Men nu får vi åka till Paris i vår istället och det är ju också nåt. 

Vad var bäst?
Normandie. Stränderna, tidvattnet, skaldjuren, byarna, Carrefour (i mitt hjärta, alltid), allt. Älskar Normandie. 

Vad var konstigast? 
Eh. Bibi var välkommen på alla restauranger (utom en), även inomhus, nära köket, finare restauranger. Men hon var inte välkommen på nån strand (förutom en). Vi smugglade med henne ändå, i en liten ryggsäck för hundar som vi hade köpt för Paris. Det gick jättebra och hon gillar ju ändå inte att bada, men lite förvånade blev vi allt.

Vad var svårast?
Att hantera besvikelsen över att allt inte blev som planerat. Samt bilkrånglet.

Vad var sämst?
Tyskland. Bilköer, fult, hemsk mat. Hur kan två länder skilja sig så fundamentalt när de ligger bredvid varandra?
Bästa planeringen?
Alla lekar jag hade gjort. De var jätteroliga och uppskattade. Bestämmer jag... nä men på riktigt. 

Sämsta planeringen?
Såhär är det alltid: man är på ett ställe och det finns en bra strand/ställe att äta/ställe att sova på, men man har tänkt att det ska ske i en annan ordning. Så man åker vidare och när man sen ska äta/bada/sova så finns det inte längre några bra alternativ. Hur många gånger har vi gjort så? Alldeles för många.

Det var även lite väl ofta som vi åt så sent att barnen hann bli hungriga och gnälliga innan vi hittade nåt ställe som kändes kul att äta på. Ett bra tips är att låta barnen, åtminstone om de är hungerkänsliga, kräsna eller yngre, att få äta först. Då kan de få sina hamburgare eller crepes eller nuggets, och sen kan de istället få en läsk eller efterrätt på vuxenrestaurangen. Detta eminenta tips använde vi oss själva av EN GÅNG under hela resan, så jag lever ju inte som jag lär om man säger så. 

Hur gick det att bila med barnen?
Jag var lite orolig före resan, jag menar... våra barn är inte direkt jättelugna och tysta. Men med hjälp av ipads (skärmar, skärmar, skärmar!!) och ljudböcker och lekar och godis och pauser och ännu mer lekar och bra musik och pennor att rita på fönster med och pennor att rita på papper med och bingo och tävlingar och lekar... så gick det oerhört bra. Över förväntan. Lite åksjuka och lite tjafs, men på det stora hela gick det bättre än random resa till sommarstugan. Den tar 30 minuter.

Hur gick det att resa med hund?
Också det MYCKET över förväntan. Bibi är ju ingen hund som kräver massa motion eller så (snarare tvärtom), det jag var orolig över var snarare att hon är så rädd och försiktig på nya platser. Men jag tror att hon var så glad över att få komma ur bilen att hon liksom sket i att hon var i en främmande stad i ett främmande land. Hon var helt chill större delen av tiden. Låg och sov i vårt knä när vi åt, sov på en filt när vi badade, traskade runt i gränder och på torg och liksom bara följde med. Sjukt smidigt! Nu kunde vi ju smuggla med henne där hundar egentligen inte fick vara (bara utomhus alltså), så det är klart att det är lättare med en gosedjursvovve än typ en schäfer, men ändå. Över förväntan, som sagt.

Hölls budgeten?
Vi hade ingen! Tji fick ni. Att bilen gick sönder helt och hållet med hål i avgasrör och trasig fläkt och trasig ac osv, det grävde dock ett rätt stort hål i sparkonton. Skoja bara, det tömde sparkontot helt.

Med andra ord är vi panka som kyrkråttor men det var sååå värt det, för den här resan var så fantastisk. Ja, minus trasiga kroppsdelar och inställda planer men ni fattar. Frankrike ändå. Bäst, alltid.