tisdag 2 september 2014

Bästa nya hobbyn.

Alltså det är så mycket nu att jag konstant vet att jag har glömt något, men inte vad. Den där naggande känslan av att alltid ligga bakom, efter, inte i fas. Vi borde storhandla, stortvätta, fixa, ordna - men har knappt tid att lägga in allt som ska in i kalendrarna ens. Det är sjukhusbesök, tandläkarbesök, you name it-besök och jag orkar inte.

Så i ett anfall av "när allt ändå går för fort, varför inte lägga på ett kol till" anmälde jag mig till ännu en aktivitet. Poledancing. Eller, pole fitness som det egentligen heter. Jag tänker att ångesten jag får av ännu en schemalagd aktivitet kanske vägs upp av det roliga i att gå på fucking POLEDANCING?!

Ni får ursäkta mig, men jag känner att jag peakat lite i coola hobbies här. Roller derby och poledancing. Jag kan skriva autografer på begäran, det är ok.

Om jag kommer ihåg det mitt i allt annat jag måste hålla i huvudet, det vill säga.

söndag 31 augusti 2014

Drömmen om att plugga. Igen.

Förut idag satt jag med en kompis och pratade framtid. Jag vet inte om jag har något jobb kvar efter nyår. Min anställning går ut vid årsskiftet och jag vet inte alls hur det kommer se ut efter det.

Så nämnde jag att jag har funderat på att skola om mig. Inte bara läsa strökurser inom mitt ämnesområde utan verkligen satsa på något helt nytt. Bli systemutvecklare t.ex. (Jag har nämnt detta förut, visst har jag?)

Och då, när jag berättade det och hon lät intresserad hon också, då slog det mig hur vansinnigt sugen jag är på att plugga. Särskilt ihop med en kompis. Sitta flera timmar på universitetet med en kopp kaffe (eller cola för min del), och plugga ihop. Varva jobb med skitsnack. Gå promenader till och från skolan. Träffa nya människor. Lära sig nya saker. Se fram emot nya kurser och lättnaden när en särskilt tråkig delkurs tagit slut.

Jag blev så pepp att jag gick hem och kollade upp antagningsstatistik för det program jag vill gå (asalågt, typ 16-17), hur mycket csn jag har kvar (tillräckligt) och hur mycket pengar man nu får om man har tre barn och tar tilläggslån (en dryg tusenlapp mer än jag får nu när jag jobbar).

PEPPEN!

Nu kanske det inte alls blir av det här. Men det var kul att dagdrömma lite såhär på kvällen.

Vådan med väggord

Redan innan hon slog upp ögonen såg hon det framför sig. "Carpe diem", i snirklig vit text av någon slags plywood. Väggordet satt mitt emot hennes säng, för att hon varje morgon skulle påminnas om att fånga dagen. När hon först hade fått uppmaningen som inflyttningspresent (fint inslagen om än lite onödigt hårt ihoptejpad), hade hon kanske visserligen anat vad som menades, men inte riktigt förstått. Först efter idoget, och hemligt - hon ville inte verka obildad, googlande hade hon med hjälp av en gammal film med Robin Williams, och vackra bilder med texten "alla dagarna som kom och gick, inte visste jag att de var livet" förstått att "Carpe diem" var som en slogan för det levnadstänk som gick ut på att förutsätta att varje dag var ens sista och därefter leva efter den devisen.

Ibland när hon vaknade och såg väggorden kunde hon rysa av obehag över alla de dagar som förut hade gått ofångade förbi. Bara runnit henne ur händerna. Dagar då hon inte insåg att om hon underlät att fånga dagen skulle den rymma iväg. Passera utan att bli upplevd. På den tiden kunde hon fortfarande vakna utan en intensiv känsla av att det var viktigt att leva. Hon mådde nästan illa vid tanken på all tid som hade kommit och gått utan att hon insåg att det var livet. Nu visste hon dock bättre.

(En gång, vid ett ytterst förvirrat tillfälle då hon hade druckit alldeles för många tequilashots dagen före, hade hon med kisande blodsprängda ögon läst "Carpe diadem". Omtöcknad hade hon funderat över det orättvisa i att behöva fånga en massa diadem på 2010-talet och inte på 90-talet då det var högsta mode med diadem av skiftande kvalitet. Sedan hade hon insett att på 90-talet hade man inte livsavgörande uppmaningar uppspikade framför sängen. Man famlade i mörkret då. Hence diademen. Sedan hade hon gnuggat sig i ögonen, sett att det som vanligt var de närmsta timmarna som skulle utgöra "dagen" som skulle fångas och sedan hade hon somnat om. I en halvtimme. Att vara bakis är ingen ursäkt för att låta dagen förspillas.)

"Carpe diem", tänkte hon när hon gick på bussen utan att betala. Hon hade glömt fylla på sitt månadskort och livet var alldeles för kort för att hon skulle vilja ta sig den extra tid som det tog att gå till Pressbyrån för att köpa en ny månads reskvot. Dessutom, konstaterade hon samtidigt som hon tittade ut genom fönstret på en ledsen fontän som såg ut att önska att kommunen skulle ha den goda smaken att stänga av vattnet istället för att låta den stå och spruta vatten såhär en bra bit in i oktober, dessutom var det ju lite adrenalinhöjande att tjuvåka såhär. Adrenalin var en viktig del av ett liv som levdes till fullo, det hade hon förstått på de bilder som dök upp när hon bildgooglade "carpe diem". Idel fallskärmshoppare, hajbadare och klippdykare. Ja, efter att man scrollat förbi ca 12000 bilder på väggord och tatueringar, så klart.

"Carpe diem", tänkte hon när hon kom en timme för sent till sitt jobb. Egentligen hade hon inte för vana att komma sent, även om hennes liv blev bortslösat på ett mördande tråkigt jobb som administratör på ett kuvertföretag, men hon hade gjort en överslagsberäkning, diskuterat lite med sig själv och kommit fram till att man inte kan carpa många diar om man är arbetslös och bostadslös. Alltså befann hon sig på jobbet (om än försenad) och ägnade sedan dagen åt att halvhjärtat utföra sina sysslor samtidigt som hennes främsta hjärnaktivitet gick till att fundera ut hur hon på bästa sätt kunde leva sin dag som om den vore hennes sista utan att missköta sitt jobb så att hon fick sparken eller för delen missa tvättiden hon hade samma kväll.

"Carpe diem", tänkte hon inte vid lunchen. Även om hon gärna hade gjort det eftersom hon gillade att äta fettdrypande, sockerfylld och friterad mat. Istället tänkte hon "aj som fan" eftersom hon hade bitit av en tand på en särdeles hård klubba som hon hade köpt i en godisautomat tidigare på dagen då hon de facto hade tänkt "carpe diem".

"Carpe jävla fucking diem", mässade hon när hon låg i tandläkarstolen med saliv som trots den makalöst obekväma salivsugen under tungan rann i en envis liten rännil ner från mungipan och med en otäck pricksäkerhet närmade sig hennes öra. CarpefuckingdiemcarpefuckingdiemcarpefuckingDIEM vad ont det gör, konstaterade hon tårögd. Hon hade lite svårt att lista ut vilket som var mest enligt Robin Williams karaktärs livsdevis: att laga en tand för att må bra och kunna leva livet till fullo med friska tänder men slösa tid hos tandläkaren, eller att leva med en konstant smärta för att bli påmind om att livet främst är smärta men med några ljusglimtar av lycka.

Det var inte klokt vad djup hon var idag, noterade hon belåtet. Sen rann det mer saliv in i örat och tanken försvann lika fort som den hade kommit.

"Carpe diem", suckade hon när hon på eftermiddagen kom innanför dörren till sin tvåa i förorten med en bot på 600 kronor för olovligt åkande utan giltigt månadskort. Snabbnudlar med räksmak fick duga till middag. Det kanske förvisso inte handlade om att leva varje dag som om den vore den sista så mycket som ovilja och trötthet att laga mat. Samtidigt tänkte hon att hon ju inte skulle vilja ha ödslat sin sista tid på att svänga ihop någon trist wok med grönsaker heller om hon nu ändå skulle dö imorgon.

"Carpe diem", googlade hon precis innan klockan var 22 och hon skulle lägga sig. Efter sållandet av snirkliga texter likt den hon själv hade uppspikad i sitt sju kvadratmeter stora sovrum hittade hon äntligen det hon letade efter. Berättelser om hur människor hade insett att det liv vi lever är det enda vi har och sedan sagt upp sig från jobb, fru och familj och gett sig ut för att leva Det Riktiga Livet bland brunbjörnar, djupa havsrev och ökenråttor. Eller ökenrävar, kanske det var. Män (märkligt nog kom inga av berättelserna från kvinnor som gett sig iväg) som hade insett att ekorrhjulet enbart var en distraktion från det liv de kunde leva. Män som berättade om hur de hade brutit sig fria från konventionens bojor och nu levde i enlighet med två små sanna ord.

"Carpe diem", sa hon till sig själv när hon släckte sin läslampa och vände sig mot väggen för att sova, förvissad om att vara i gott sällskap av andra livsbejakare som också hade insett vikten av att fånga varje dag som om den vore ens sista.


fredag 29 augusti 2014

Just det ja.

Det blev en liten sådan här igår också. Till hela familjen dock. Bloggen, I present to you: Albus!




Och så lite bildbevis











































Rummet blev en succé. Jag tackar Pinterest och min egen episka inredningsförmåga. Plus tja, klättergreppen som väl i all ärlighets namn var det mest uppskattade med fixandet.

Men ändå!


onsdag 27 augusti 2014

Sorry, not sorry.

Ni vet hur man dömer föräldrar hej vilt och hur nästan de sämsta av alla är de som inte ens låter sina barn inreda sina rum själva? Well... *vinkar*

Alltså det är faktiskt en erkänd sanning att barn har JÄTTEDÅLIG smak. Det vet vi alla. Och då är frågan om man vill låta dem leva ut denna jättedåliga smak på väggar och golv i sitt rum, eller om man vill lämna det åt när de klistrar makaroner på papper och kallar det för konst? Jag väljer att makaroniteckningarna får vara deras konstnärliga outlet och håller hårt på hur de får ha det i sina rum.

Hej vänta, innan ni kölhalar mig: de får välja rätt så mycket själva. Alltså anledningen till att ämnet ens kom upp ( i mitt huvud då) är att Emmy fyller år imorgon och kommer få såna där grepp till en klättervägg. Hon har redan romerska ringar och en sån där sittande hängmattegunga. Jag gillar att de kan leka och uttrycka sig i sitt rum. Att de kan låta rummet spegla vilka de är. Det är bara det att, ja men ni fattar, jag har sista ordet.

Detta kommer ju inte hålla i sig i all evighet, det förstår jag ju. Jag kommer inte kunna gå in på deras rum och ba "nu ska jag göra en spegelvägg som jag sett på instagram" när de är 15 år. ELLER så kanske jag kan det?! Kanske har indoktrinerat dem till att tro att jag är den allsmäktige härskaren över inredning? Låt oss hoppas.

Nu kan man fråga sig vad allt detta spelar för roll när 1) de aldrig är på sina rum annat än när de sover och 2) deras rum är så fulla med stök att man aldrig ser nåt annat än stöket?

Ja, det kan man fråga sig. Jag har inget svar i alla fall.

tisdag 26 augusti 2014

Vardagsmorgon med tre barn - en studie i misär.

Alternativ titel: Norén got nothing on us.

07.00 - alla barn har ätit frukost. Dags för påklädning.

Stora barnet: ÅÅÅÅH!! Jag hittar inga kläder!!
Mamma: Det hänger byxor ovanför badkaret och tröjor finns i tvättmaskinen. Glöm inte att packa gympakläder.
Mellanbarnet: JAG VILL INTE GÅ TILL SKOLAN!
Stora barnet: DU TRAMPADE PÅ MIG!
Mellanbarnet: AAAJ! HAN SLOG MIG!
Stora barnet: VARFÖR SKYLLER ALLA PÅ MIG HELA TIDEN??
(Båda barnen springer storgråtande till sina rum)

Minsta barnet: Tralalaa...

Pappan går upp och tröstar: Kom ner nu och klä på er.
Minsta barnet: Titta vad jag kan! (Snurrar runt i romerska ringar och välter ner en glasskål som går sönder)
Pappan: MEN AKTA!
Minsta barnet: Ojdå!
Stora barnet: Vad hände?!
Mellanbarnet: Vad hände?!
Mamman: Vad hände?!

Minsta barnet: Tralalaa...

(Pappan har sopat och kommit ner igen)
Mamman: Var finns kläder till barnen?
Pappan: Du VET ju att det finns i tvättmaskinen?
Mamman: Fast de är ju jättefuktiga.
Pappan: De går att ha på sig!
Mamman: Nej!
Mellanbarnet: PAPPA KOM OCH BÄR NER MIG!
Pappan: Nej du får gå själv!
(Mellanbarnet bryter ihop.)
(Pappan bär ner mellanbarnet)
Pappan: Jaha, nämen hejdå nu åker jag till jobbet!
(Dörren stängs efter honom)

Mamman: Kan ni KLÄ PÅ ER nån gång?!
Stora barnet: Jag hittar inga byxor!
Mamman: De hänger ju DÄÄÄÄR!
Stora barnet: MEN DE ÄR FÖR SMÅ!!
Mamman: Nej de passar men ta några andra då?!
Stora barnet: Jag hittar ju inga!!!
Mamman: Men var lade du dem igår kväll då?
(Stora barnet går upp på övervåningen och letar bland alla kläder utspridda över golvet.)
Minsta barnet: Jag har gömt mig, hihihi!!
Mamman: Snälla kom hit nu jag orkar inte mer.
Mellanbarnet: Mamma, du får hämta kläder!
(Mamman går upp på övervåningen och hämtar kläder)

(Stora barnet och minsta barnet låtsasbrottas i soffan)
(Minsta barnet börjar gråta)
(Mamman kämpar med tårarna själv)

Mamman: Nu vill jag ÅKA! Kom nu!
Mellanbarnet: Just ja, vi ska ju fotas idag!
Mamman: Skolfoto?
Mellanbarnet: Ja! Jag måste ha finare kläder på mig!
(Mellanbarnet klär av sig allt)
Mamman: Har du packat gympakläder?
Stora barnet: Ja.
Mamman: Kalsonger? Handduk?
Stora barnet: Oj, jag glömde!
Minsta barnet: Ha ha, jag ska bita dig i rumpan!!

(Alla är påklädda och ska ta på sig ytterkläderna)

Minsta barnet: Jag vill inte HA JACKA!!
Mamman: Nej men skit i det då!
Stora barnet: Kan vi gååå nån gång då?!
Mamman: Har du borstat håret och tänderna?
Stora barnet: ...
Mamman: ...
Mellanbarnet: Jag vill inte HA LUGGEN UPPSATT!
Mamman: Nej men då får du väl KLIPPA DEN DÅ SOM JAG HAR VELAT I EVIGHETER NU!
Mellanbarnet: DU FÅR INTE BESTÄMMA ÖVER MITT HÅR!
Minsta barnet: Ha ha! Jag har gömt mina skor!
Mamman: Seriöst, jag bryter ihop. Jag orkar inte.
Stora barnet: Kan ni SKÄRPA ER ELLER?
Mellanbarnet: Du får inte säga till mig!!
Minsta barnet: Hi hi, jag ska kittla dig!

(Ute på gården)
Mamman: FAN! Jag glömde en jacka!

(Mamman kommer tillbaka)
Mellanbarnet: Oj! Min cykelhjälm ligger kvar däruppe!

(Mellanbarnet kommer tillbaka)
Stora barnet: Helvete! Mina gympakläder, jag glömde dem.

(Stora barnet kommer tillbaka)

Stora barnet: Varför kan vi aldrig cykla nån gång?
Mamman: Varför kan ni aldrig lyssna på mig?
Mellanbarnet: Jag är trött i benen!
Mamman: Vi har inte ens börjat cykla?!
Minsta barnet: Pruttunge!

07.50 - tjugo minuter för sent, går karavanen mot förskola och skola.

Ridå.

(Epilog: mamman cyklar till jobbet och kokar av frustration, ilska och trötthet och cyklar lite väl vårdslöst i trafiken för blir man påkörd av en bil får man åtminstone vila och bli omhändertagen ett tag.)




söndag 24 augusti 2014

Jag tänkte bli vacker dårå.

Såhär i elfte timmen tänkte jag att jag kanske kunde börja använda lite bra produkter när jag sminkar mig/smörjer mig och så vidare. Så jag har provat lite bb- och cc-krämer, jag har gått med i facebookgrupper som pratar smink och jag har beställt någon skönhetsbox med okända produkter från Korea.

Fast mest lajvar jag ordentlig, för häromdagen läste jag lite om hur en bb-cream fungerar och så stod det typ såhär:

"Du gör din vanliga rengöringsritual (what? tvätta ansiktet på morgonen??), smörjer in med din vanliga fuktkräm (say vaddå?) och sedan en primer (som... när man målar hus?) innan du använder din bb-cream".

Och i Facebookgrupperna pratar folk om sminkborstar hit och sminkborstar dit och jag känner lite att jo... ja... men vad är det för fel på fingrarna? Jag fattar inte hur man använder en foundationborste. Jag har ingen aning om vad pigmentering innebär i en ögonskugga.

Uppenbarligen måste jag se till att ta det här på allvar nu för har jag en gång bestämt mig för att sköta om mitt lilla fejs så ska jag göra det ordentligt. Nu har jag därför beställt saker som "serum" och "fuktgivande på djupet"-krämer från Lush. I provformat, dvs ca 1 ml var. För jag tänker att de räcker ungefär lika länge som jag kommer orka vara ordentlig: i någon vecka.

Tvätta ansiktet på morgonen, hujedanmej sånt folk hittar på.

onsdag 20 augusti 2014

Ha ha ha ha ha ha. Lol osv.

Ok så dagens roligaste och märkligaste är att Ola Rapace har börjat blogga. På finest? Och skriver massa dynga?

Eftersom jag förutsätter att han är en självgooglare har jag bara en sak att säga: Tack för the lolz, men alltså ta ditt personliga haveri ur offentligheten för it ain't pretty.

Dessutom lajvar han sverigedemokrat på sin header vilket ju är märkligt bara det? Tänk att jag tyckte att han var snygg en gång i tiden.

Vädret och måendet.

Jag klarar inte av att leva/vara förälder/existera när det är sånt här väder. När det är soligt ena sekunden och åskmoln i nästa. Eller när det regnar och är grått en hel dag. Jag blir snurrig, illamående, får huvudvärk och är jättetrött.

Det är rätt slitigt att bli så påverkad av vädret. Finns det nån slags diagnos på det? Ni vet som när "alla" helt plötsligt var högkänsliga personer eftersom det var det trendigaste ever? Jag är väderkänslig. Väntar på att det ska bli trendigt nu så att jag för en gångs skull kan få vara trendig.

Eller jag har faktiskt varit trendig två gånger tidigare. En gång när jag klippte page i mellanstadiet och var först av alla med det. Sen klippte ca varje tjej i skolan page men jag var först! Alla andra var ju coolare och snyggare i sina frisyrer, men jag var åtminstone först. I högstadiet fick jag ett par röda jeans, lite bootcut, i julklapp ett år. Hade dem i skolan efter jullovet och ingen annan hade såna. Efter sportlovet fanns det minst tre par i varje klass dagligen. Var återigen först, men spelade ju ingen roll eftersom ingen lade märke till mig och kunde uppmärksamma att jag var först. Men jag är inte bitter eller så...

Måendet var det ju vi skulle prata om. För det är ju skitkul att läsa om hur andra mår, det vet jag ju med mig. Jättekul. I alla fall så har jag en skitjobbig förkylning som ligger på lur och ger mig dunderhuvudvärk varje kväll, rödkantade ögon och en smått kliande hals. Dessutom fryser jag och är jättetrött hela tiden. Men den bryter aldrig ut, vilket väl är tur eftersom jag ska till Stockholm, bli full och dansa tryckare på lördag.

Vilket väder jag önskar mig? 10 grader varmt, vindstilla, hög och klar luft och sol som inte gör mig svettig. Det blir bra, tack!