onsdag 22 april 2015

Föräldrar ändå. Stupid as fuck.

(Först då: TACK för alla tips om Barcelona, sa hon bittert. Nä men jag klarade mig ju ändå. *jobbar yelp* Det var fint, vi åt och drack massor och somnade på stranden. Fint så. Nu vidare till dagens ämne.)

Var i lekparken idag pga sån där eftermiddag då alla bara ler och träden blommar och fåglar kvittrar och Håkan sjunger och nån grillar och nån annan spelar kubb och barnen blir sandiga och dammiga och sen får de glass. Ja men ni vet, vår.

Men inget lekparkshäng utan att störa sig på korkade föräldrar och let's face it, jag skriver om detta VARJE år och VARJE år blir jag lika irriterad när jag ser att inget ändrats.

Vad? Undrar ni. Vad pratar hon om? Jo, detta: hur lyckas man förstå hur man skaffar barn om man sen inte lyckas förstå hur kläder fungerar? Vad årstider är? Det var kanske 18-20 grader i solen idag i parken. Stekhett. Vi satt där och svettades i t-shirtar. Och så tittar man sig omkring och så är det så jävla många föräldrar som ba "Varmt i solen? I do not compute. Kom nu lilla barn så ska jag stänga till din overall lite ytterligare, eftersom jag gillar mitt barn som jag gillar min pulled pork: söndersvettad."

Overall vid 18 grader plus? Come fucking on. Gå om grundskolan där man lärde sig månadsvisan och började greppa på något sätt att april inte är samma som januari. Eller om du är så ängslig över att ditt barn ska frysa: skaffa en bärbar termometer så att du alltid kan kontrollera så att temperaturen mystiskt nog inte gått från 18 plus till nollgradigt på den sekund du tittade bort från din telning.

TA AV DITT BARN HENS TRUCKERKEPS jag menar OVERALL OCH TJOCKA TÄCKJACKA FÖR FAN!

Darth Vader har en mer avslappnad relation till sin mask än vad vissa föräldrar har till sina barns vinterkläder. Tycker ni det är kul att krångla med overaller i onödan eller? Är extremsporten "ta på ditt barn termobyxor" nåt ni får en kick av? Har ni fötts med en ovanlig sjukdom som gör er helt obenägna att känna av hur varmt det är ute? Vad beror detta på, tell me för jag orkar inte se ett barn till som håller på att friteras av sin egen svett.

För det är liksom grejen: det är tamefan farligt för barn att bli för varma. Jag upprepar detta år efter år men eftersom alla inte läser min blogg (stört ändå?) så får jag upprepa mig: det är farligt för dem att bli för varma. Sluta koka era barn. Visst, de blir lugnare när de är slöa av värmeslag, men till och med jag har nån gräns för hur lat som förälder jag blir. Klä av barnen. Klä av barnen. KLÄ AV BARNEN!

Snart kommer jag bilda en föräldragerilla som går och drar av kläderna på barn i lekparker. Vänta, det lät fel. Ni fattar hur jag menar. Eller så är ni såna föräldrar som ba "overall när det är sommarvärme, why not?" och då fattar ni ju ingenting.


fredag 17 april 2015

Just jävlar

Imorgon åker jag till Barcelona. Det ska bli väldigt väldigt väldigt väldigt skönt att få shoppa, sitta på uteserveringar och dricka vin och äta tapas. Ser fram emot det massor.

Ibland undrar jag vad det är för fel på ens liv om man känner att man måste bort från det. Sen kommer jag på att det inte är livet det är fel på, utan stället man bor på. Sverige. Förbannade jävla mörkerhål som suger musten ur mig halva tiden av året.

Och nu börjar det grönska överallt. Jag älskar det så att det gör ont. Jag vill komma tillbaka från Barcelona med ork nog att se det vackra, inte bara notera det.

(Tar gärna emot tips om Barcelona förresten om ni har det. Andra gången där, så tänk bort alla stora turistgrejer.)

tisdag 14 april 2015

Inget är som det ser ut att vara.

Så min fest var jätterolig. Det var ju inte otippat eftersom mina vänner är världens bästa som styrde upp spontanquiz och kom med fina presenter och drack bubbel på dansgolvet. Om man vill se bilder från det bästiga temat "internetz" så finns det på min instagram (@enligtellen).

Nån gång under festen pratade jag med några om det här med bloggare/instagrammare och hur alla antar en persona. Och hur frustrerande det är oavsett om det är "perfekta lantlivsbloggaren" eller "skönt avslappnade morsan med stora tvätthögarna". För ingen är ju bara det där, och att iträda en roll av den som bjuder på sig själv är liksom inte bättre än att vara den som låtsas vara perfekt. För ingen är ärlig om allt. Ingen visar upp precis allting. Vi väljer vad vi visar upp och det kan vara lika tillfredsställande att instagramma en bild på en tvätthög som att visa en bild av ett skinande rent hem - bara av olika anledningar.

Alla som delar med sig av sina liv på nätet kliver in i nån slags roll. Sen kan den vara mer eller mindre ärlig, mer eller mindre rolig, mer eller mindre befriande avslappnat. Men det är lik förbannat en roll. Det gäller mig också. Det gäller alla. Oavsett om man postar diskberg på instagram eller twittrar om ångest över föräldraskap. Ingen är helt ärlig och delar med sig av allt - både positivt och negativt. Det är väldigt dumt att inbilla sig det.


fredag 10 april 2015

Annars då?

Jag har ju fyllt år också i veckan. Trettioett jäkla år. Har googlat på fillers för dekolletaget och syrabehandlingar för ansiktet. Jag vet inte vad jag pratar om. Fattar väl jag också att jag inte kan hejda tidens framfart bara för att jag lägger dyra pengar på skönhetsbehandlingar. I fantasin då, för i verkligheten har jag ju inte råd.

Vid 31 år har mitt manshat äntligen blommat ut till fullo. Jag älskar det. Jag har ju hatat män ca hela mitt liv, men liksom aldrig såhär öppet, ärligt och härligt. Ska starta podd med en kompis och den ska heta "Saker män inte kan" och i varje avsnitt går vi igenom vad män inte kan. Ett outtömligt ämne eftersom de små liven inte kan nånting. Ta selfies? Agera rimligt på nätet? Dejta på Tinder? Gilla sport? Vara föräldrar? DE KAN INGENTING. You know nothing, Jon Snow. Jon Snow being alla jäkla män.

Jag ser fram emot den här podden. Jag tycker det är skönt att vara så öppen med att jag har gett upp på män helt. Man ska inte låtsas och ljuga, det mår man bara dåligt av. Och jag är ju jättegammal och mogen nu. Det är då man ska börja ta hand om sig själv har jag hört.



torsdag 9 april 2015

Den stora tröttman

Det är inte vårtrötthet. Det vet jag. Det har hållit på alldeles för länge.

Men jag är så trött. Allt känns som en enorm påfrestning. Allt! Inte ens på nivån att jobbiga grejer känns jobbiga, utan roliga. Jag säger ja till att göra saker men orkar inte genomföra dem. Att laga mat och fixa med barnen går på autopilot men allting annat känns oöverkomligt jobbigt.

Som att fira påsk. Som jag älskar. Jag älskar verkligen påsken, men bara att plocka undan det värsta kaoset inför att familjen skulle komma hit var supertufft. Eller att blogga. Eller att twittra. Alltså jag lever för sånt ju, men det känns som att det krävs en kraftansträngning att göra allra minsta lilla grej.

Jag brukar vara en sån som får ett ryck och målar om en vägg för att jag får lust. Jag brukar vara en sån som går och köper blommor första vårdagen och pyntar på balkongen. Nu känns det övermäktigt att ens slänga de vissna blommorna från innan påsk.

Jag ska ha fest på lördag och jag förstår inte hur jag ska få hemmet ens besökbart? Vi ska åka till Barcelona om en dryg vecka, jag min syster och min mamma, och jag skulle ha kollat hotell. Jag orkade inte, fast jag sa att jag skulle. Jag orkar inte ens tänka på att behöva packa. Eller ens på att åka. Jag vill så klart åka och jag vet att jag kommer få kul, men bara att leta reda på passet känns som att bestiga ett berg.

Det är inte det att jag inte gör något. Jag gör ju det. Jag tar mig ur sängen, jobbar, går och shoppar ibland, tränar när jag är frisk. Det är mest det där när jag måste göra något som jag helt tappar all luft. När det finns minsta lilla krav. Jag hoppade av en instagramfotogrej idag, en sån då man ska lägga upp en bild på ett visst tema varje dag. Att ladda upp en bild om dagen kändes som ett alldeles för stort krav just nu.

Det hjälper ju inte heller att det är vansinnigt mycket att göra på mitt jobb. Där jag är ny. Eller att man aldrig får vila i en familj med tre barn. Och då borde det ju vara perfekt att åka iväg några dagar till varma soliga Barcelona. Jag vet det. Jag tänker bara att det känns lite som en droppe i havet. Några dagar som ska väga upp för snart ett år av trötthet.

Gud vad jag gnäller när jag har så många bra grejer framför mig. Det är ju sjukt. Förlåt.

måndag 6 april 2015

Glad påsk då.

Har inte bloggat på snart en vecka.
Vet inte om nån har märkt det

Har däremot firat påsk. Så jäkla mycket godis. Jag är så vanvettigt illamående just nu.

En av mina vidrighetsgrejer är när nån tuggar nära mig. Särskilt om det låter som att det är mycket i munnen, eller segt godis, eller liksom ansträngt tuggande. Jag får såna panikkänslor i hela kroppen och vill bara slita av mig öronen eller slå till den som tuggar nära mitt öra.

Detta är inte en bra kombo ihop med barn och enorma mängder godis. Antalet tillfällen då jag i panik vrålat "GÅ HÄRIFRÅN, TUGGA INTE NÄRA MIG"? under helgen? Sjukt många. Har skrämt barnen, fått andra sura och gett mig själv stressutslag. Men det är ju så vansinnigt vidrigt. Sluta smaska och tugga så att det låter!

Det är väl kontentan av den här påsken antar jag.

tisdag 31 mars 2015

Lekparker är inte till för föräldrar för fan!

Okej så jag har inte orkat sätta mig in i det mer än att det tydligen ÅTERIGEN pågår nån jäkla debatt om hur illa skärmar är för barn och hur illa skärmar är för föräldrar för det stör symbiooosen som föräldrar och barn ska ha. En skärm sabbar allt det umgänge som barnen skulle ha fått.

(Liten reminder här bara: vi har världens mest generösa föräldraförsäkring, småbarnsföräldrar bränner ut sig för att hämta tidigt från förskolan och man förväntas hålla barnen hemma 10 veckor varje sommar + 2 varje jul + 1 veckas höstlov, 1 veckas sportlov och 1 veckas påsklov. Vi har aldrig tidigare varit så sinnessjukt involverade i våra barns liv med gps-sändare på mobilen och full koll på deras förehavanden varje liten sekund.)

I alla fall så låter argumenten typ "det är mycket ROLIGARE för barnen om föräldrarna är med i leken istället! Om föräldrarna LEKER i lekparken, inte sitter med en skärm och är upptagna!".

Detta är så knäppt av många anledningar. Här kommer några av dem:

1) Det vore roligare för barnen om varje dag var ett oändligt flöde av badhusbesök, lekparkshäng, nöjesfält och enhörningar, men tro mig - de hade lik förbannat varit missnöjda till sist eftersom det ligger i barns natur att hela tiden vilja ha mer än de får. Har du lekt tre timmar i lekparken med dina barn kan du ändå bli beskylld för att vara världens sämsta förälder för att du glömde köpa sylt till pannkakorna. Om man baserar sitt föräldraskap på att barnen ska vara nöjda är man så himla körd.

2) Lekparker är inte byggda för vuxna. Alla har väl sett den douchiga pappan som gör pullups i nån klätterställning, men alla har också fått skamsköljningar för hans skull eftersom vi vet att vuxna gör bäst i att stay the fuck away ifrån allt som är barnsligt. Vi är nämligen vuxna. Vi skadar oss. Förra helgen skulle jag vara "spexig och rolig" och skulle visa hur jäkla bra jag är på att göra konster i ringar. Newsflash! Romerska ringar är inte lika enkla att ta sig i och ur som vuxen. Nu har jag ett stort blåmärke som påminnelse. PLUS - vill du vara föräldern som fastnar i rutschkanans skarpaste krök och inte kommer ut? Nej, det vill du inte. Backa långsamt ifrån klätterställningen och sätt dig på en bänk med din telefon och ägna dig åt vuxna saker, som att spela spel eller så.

3) Att barnen vill ha uppmärksamhet när de leker är liksom det sämsta argumentet av alla. Visst, har du en ettåring behöver du ha koll på hen och har du ett monsterbarn som min fyraåring som rymmer så fort du blinkar bör du ha koll, men det är ju mer av rena säkerhetsskäl. Inte för att barn behöver det egentligen. Finns inget värre än barn som leker för syns skull. Hitta en kompis att springa runt att leka med istället för att tvinga din stackars förälder titta på när du går balansgång. JA, barn vill naturligt visa upp och få bekräftelse från sina föräldrar. Det hör till. Då lyfter man blicken från telefonen, säger "mmm kul" och tittar ner igen. Sen kan man hela vägen hem prata om hur det kändes i magen när de gjorde det där stora hoppet, eller alla andra fina och genomtänkta formuleringar Petra Krantz Lindgren sagt att vi ska använda. Man behöver inte uppleva deras hela lekparksvistelse med stora ögon på första parkett för det. Barn ska leka med varandra, inte tvinga sin förälder vara publik. Det är ett otyg som vi ska försöka stävja, inte uppmuntra.

4) Alla som är sådär superengagerade i sina barns lekparksstunder är samma föräldrar som är överpedagogiska med sina barn. Det slår ALDRIG fel. Ser du en mamma sitta och gräva i sanden med sin femåring kan du slå dig i backen på att hon istället för att säga "nej jag vill inte leka med dig, jag är trött" säger "Just nu orkar mamma inte leka med dig gubben. Kan du ta och gräva lite själv tror du? Ska mamma hämta din spade så kan du leka lite själv? Sen kan jag sitta här och titta på och så hittar vi på något tillsammans när du är klar? Låter det bra gubben?". Det stör mig något så infernaliskt när dessa föräldrar tror att de har någon slags moraliskt överlägsen position när det enda de gör är att fucka upp sina barn eftersom de inte ens kan prata med barnen utan att förställa sig. Förstår ni vad det gör med en unge att växa upp med föräldrar som förställer sig när de pratar med sina barn? Jag får krupp. Sluta göra så!

5) Barn ska vara med i livet, de ska inte vara livet. Det är galet. Sluta!

Tja, det finns väl ungefär en miljard grejer till att säga dessa bakåtsträvande skärmrädda forntidsvurmande ångestspridande mesar som får utlösning av att ge föräldrar ångest men jag orkar inte. Min skärmtid är slut för idag kan vi säga.


måndag 30 mars 2015

Sjuk och krypet i kroppen.

Så jag var sjuk onsdag, torsdag och fredag. Ordentligt sjuk. Och sedan hade jag sen länge en resa till Göteborg inplanerad så jag tvingade mig själv att bli frisk och åkte dit. Och var så klart egentligen sjuk fortfarande, men det gick. Tills det inte gick längre och här är jag nu. Sjuk igen.

Och helgen var helt underbar. Sådär härlig att jag redan på lördag förmiddag var ledsen över att behöva åka hem igen. Jag träffade människor jag älskar och jag dansade och sjöng mig hes till en spellista som heter "Alla män ska dö!" och jag gick ut och svettades på dansgolvet på ett ställe med bara 18-åringar och allt var så bra.

Och nu är jag sjuk och hemma med ett barn som är så jävla arg på mig att han har rymt två gånger och kallat mig en massa elaka saker däremellan. Det behöver städas och handlas mat och följas till träningar och jag får panik på att vara fast hemma när det regnar och jag mår dåligt och blir utskälld för att jag säger nej till att spela hela dagen. Vill bara bort.

Det har varit alldeles för mycket sjukdomar på sistone. Det tär så jäkla mycket. Nu vill jag bli frisk och ha vår. Tur att det är påsk snart i alla fall.




torsdag 26 mars 2015

F u Prins Onsdag

Ibland bloggar jag om barnprogram. Idag är en sån dag.

Daniel Tiger är ett av oräkneliga barnprogram som ska lära barn viktiga livsläxor. Med sång. För det är enda sättet att lära barn viktiga saker som empati och andra goda egenskaper. Det är därför det finns en klar korrelation mellan att barn växer upp och blir moderater och att det inte sjungits tillräckligt i deras hem. True story.

I alla fall så handlade dagens Daniel Tiger om att låta alla vara med och leka tillsammans. Och det är ju jättefint. Till exempel är det ju jättehemskt om två barn säger "du får inte vara med" till ett tredje barn. Det håller väl alla med om. Kanske inte MUF, men vi andra.

Men så var det inte i Daniel Tigers värld. Istället lekte Daniel Tiger och hans kompis mamma pappa barn, och så kommer ett svinjobbigt barn som heter Prins Onsdag och vill vara dinosaurie. Och förstör de andras lek varpå de blir ledsna. Då kommer deras fröken och här tänker väl jag att hon ska säga typ "du kan nog leka dinosaurie här borta istället, för de leker nåt annat här" eller "kom kan du och jag titta på det här" eller "vill inte du också leka med dem, de leker det här - kul va?". Nej. Istället säger hon till de andra att se till att anpassa sin lek så att det svinjobbiga barnet ska få sin vilja igenom. Så det gör de. Allt gott kan man tycka. Inte jag då, men MUF antagligen.

Men sen får Prins Onsdag för sig att han vill leka med bollar och eftersom han skiter fullständigt i vad de andra vill så börjar han göra just det och har sönder det fina hus de andra byggt. Varpå de blir ledsna. Varpå de återigen får anpassa sig efter honom.

Hand upp den som inte upplevt detta genom hela barndomen. Hand upp den som upplevt detta och det inte alltid var killar som kom och förstörde och ba "bröööl, jag vill leka SUPERMAN" *river hela stället*

Ska fan också bli foliehatt och börja tro att media ljuger för oss och att vi indoktrineras till att släppa fram svinjobbiga snubbar hela tiden. Kan man ha som livsprojekt att avslöja Sanningen Om Kanel (den kanel vi köper i affären är tydligen rent gift) så kan man väl ha att avslöja Konspirationen Inom Barnprogram som hobby.

Typ.



tisdag 24 mars 2015

Sol ute, sol inne, sol i sinne.

Gud, i söndags var det ångestgnäll och idag är det Pollyanna. Stört. Kan ha att göra med att solen skiner och att jag ska luncha med en kompis och att jag blivit påmind om hur roligt mitt jobb är. Kan även ha att göra med att jag tränade för första gången på veckor igår. Jag glömmer hur livsgivande rollerderby är när jag av olika anledningar har paus. Sitter nu här med öm kropp och känner mig nöjd.

I helgen ska jag åka till Göteborg. Roa mig. Har hela tiden tänkt ha min magiska gröna klänning men har nu fått nån galen idé på outfit som jag måste prova i affär för att få den ur huvudet. Jag vet ju att det inte kommer bli snyggt men om jag inte får det svart på vitt (eller i ångestframkallande provrumsspegel) kommer jag inte kunna släppa det.

Så... det blir en kul upplevelse.