måndag 27 juni 2016

Instagram, v 2.0

Jag har ju länge brottats lite med hur jag ska hantera mitt instakonto. Jag har haft det låst, och ett tag godkände jag alla som ville följa, sedan så rensade jag bort ett gäng "anonyma" och nu på sistone har jag bara godkänt de som har öppen profil. Men det har ändå känts lite... vanskligt. Jag är ju väldigt öppen på sociala medier, både här och på twitter och på instagram. Men där är det också väldigt många barnbilder, ren dokumentation av mitt vardagsliv och sånt som jag gärna vill dela med mig av men kanske inte till ALLA?

Dessutom har jag länge tyckt att hela den kroppspositiva rörelsen på instagram är värd att vara en del av. Att problematisera fatshameandet, att visa att man är precis som alla andra - bara lite större. Men kunde jag kombinera det med bilder på sovande barn och mina "gud jag ligger i sängen med migrän"-bilder? Alltså ja, klart jag kan. Men jag vill inte.

Så från och med nu kommer jag hålla mitt vanliga konto (@enligtellen) lite mer privat (de jag känner igen får stanna, andra tyvärr inte) och så har jag öppnat ett helt nytt, fräscht, skinande rent konto som kommer fokusera på selfies och kroppsaktivism och vara offentligt. Det hittar ni under det eminenta namnet @chipsqueen

Nu hör ju jag själv att detta låter som att jag tror att jag är en kändis som alla vill ha tillgång till, det är inte så jag menar. Men jag vill gärna ha ett tryggt rum där jag kan vara öppen med både uppgångar och nedgångar, och så ett selfiekonto. För jag menar, selfiekonto? What's not to like!


tisdag 21 juni 2016

Ny stil? Nja...

Okej så med tanke på att jag faktiskt ska bli student igen (i vår, inte i höst) fick jag någon slags känsla av nystart i livet och tänkte att jag skulle byta stil? Bli en sån som är elegant, välklädd, snygg och välvårdad. Inga smutsiga trasiga jackor, inga slitna skor. Utan.. välvårdad.

Så satt jag och surfade på kläder och jackor och väskor. Sen köpte jag två peruker. En rosa och en mörkbrun.

Jag kommer aldrig bli en elegant välvårdad person. Vad jag än gör i livet. Fan då.

Misslyckad deluxe

Jag har alltid varit rädd för att misslyckas. Därför har jag försökt göra saker fort och mycket och bra, typ som att klämma in en utbildning och två barn på några år. Ju mer jag närmade mig 30, desto mer tyckte jag att det var jobbigt att inte ha LYCKATS. Ni vet, inte ha blivit något speciellt, inte vara särskilt framgångsrik, inte vara unik... bara helt okej.

Men nu, nu har jag fyllt 32 och nu handlar det inte om att inte ha lyckats längre. Nu handlar det om att faktiskt vara rätt ordentligt misslyckad.

Det är inte meningen att be om sympati eller uppmuntrande tillrop, det är bara ett konstaterande. Jag är ett stort misslyckande, och det känns inte ens särskilt superjobbigt. Jag menar, jag blir ju inte glad när jag tänker på det, men det är inte en ångestklump heller? Det är mest ett konstaterande.

Jag lyckades inte försörja mig som frilansande skribent. Jag lyckades inte ens göra karriär i det mediokra yrke jag valt. Jag har inte blivit en framgångsrik politiker, en hyllad författare eller ens en sketen tidningskrönikör. Jag. Har. Ingenting.

Men barnen då? Tja, att skaffa barn är ju liksom ingen prestation i sig. Och med tanke på hur dåligt ett av barnen har mått senaste halvåret, året är jag knappast ett perfekt exempel på lyckat föräldraskap heller. Jag är rätt tjock, jag har rätt mycket rynkor, jag har inte fina kläder, jag är inte rik (tvärtom!), jag har verkligen ingenting att skryta med. Bara misslyckanden.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle befinna mig tillbaka på 0 vid 32. Jag trodde att jag skulle ha nått någonstans, om så bara inre frid (ha!). Istället är jag mer osäker, mer hjälplös, mer förvirrad än jag någonsin varit förut. Men med längre hår och fler tv-serier sedda.

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Kanske att jag mår bättre än vad jag trodde att jag skulle göra med tanke på hur dåligt allt har gått? Eller så är det bara mina nya antidepp.

Och innan ni säger att "ja men herregud, vid 30 så var jag singel och osäker och nu vid 40 så har jag allt på plats" så vill jag bara påpeka att skillnaden är att jag ju faktiskt försökt. Jag har gjort allt rätt: pluggat, jobbat, ansträngt mig - och ÄNDÅ misslyckats. Det handlar inte om att ha rest runt och hittat sig själv, eller att ha gjort fel val och sen försökt rätta till det. Det handlar om att jag har försökt men misslyckats där ca alla andra lyckats. Och att jag, på nåt sätt ändå, faktiskt inte lider så mycket av det.

Det är ju alltid nåt!

söndag 19 juni 2016

Jobbenkäten alla gör - och så även jag.

Vad ville du bli när du var liten?
Skådespelare. Var helt säker på att jag skulle bli det. Och så författare då. Men främst skådespelare, alltid skådespelare. 

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?
Tja, skådespelare. 

Gick du någon nishad gymnasielinje?
Näpp, Samhäll - språk som det hette efter att humanist slutat att existera. 

Vad hade du för betyg?
Bra. Ännu bättre sedan det där med "meritpoäng" infördes och man helt plötsligt fick extra poäng för språk, som jag av förklarliga skäl läst mycket av. G i matte (vidriga ämne), tre vg, resten mvg - även trean i gymnasiet som jag skolkade hela vårterminen pga vad jag nu insett måste varit en av mina första depressioner typ. Det var lätt för mig att plugga. Jag trivs med att plugga. Att hantera vuxenlivet däremot, tror jag skulle få underkänt där. 

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?
Bästa måste ha varit spanska efter att jag knäckte att spanska är EXAKT som franska, men med andra ord? Tentade av 7 års spanska på tre år, det var så himla lätt efter att ha läst franska sen sexan. Typ som att lära sig 1+1 = 2 igen, men med andra siffror. Om ni förstår? Och tja, som jag skrev ovan: matte är min nemesis. Höll på att få underkänt i Matte B, vidrigt. 

Utbildade du dig efter gymnasiet?
Ja alltså nu kommer ju min medelklassbakgrund in, men det har aldrig någonsin varit ett alternativ för mig och min syster att inte läsa vidare. Det var lika självklart som gymnasiet. 

Vilket var ditt allra första jobb?
Tja, alltså skådespelare? Fick betalt några hundra för att vara statist när jag var kanske... 8? 9? 10? En Molièrepjäs på Nyköpings teater som jag var med i under några kvällar. Men om vi pratar "riktigt" jobb så var det värdinna på McDonalds: städade, tömde sopor och höll i barnkalas. Jag älskade barn på den tiden. Det känns främmande nu. 

Vad har du mer haft för yrken?
Yrken och yrken, det är väl kanske inte samma sak som att ha jobbat som något? Jag har jobbat på bank i 1.5 år, då stod jag i kassan och gjorde såna ärenden. Var rätt slarvig men charmig, vilket även hjälpte till när jag var servitris några somrar. Glömde beställningar, tappade tallrikar, men log vänt och fick dricks ändå. Sen har jag jobbat som olika varianter av kommunikatör/informatör ihop med andra tjänster samtidigt som nämndsekreterare och utbildningsadministratör. 

När hamnade du i den banan du är i idag?
Jag pluggade till den. Men jag håller ju på att lämna den banan förvisso. 

Vilken är stunden då du liksom visste att du är på rätt väg?
Den kom aldrig. Hela jag är ett stort misslyckande. 

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?
Att skriva. 

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?
Jag är slarvig, som sagt. Har dåligt minne, vilket ju inte hjälper till. 

Tre saker du är extra stolt över att du gjort i ditt jobb?
Eh... pass? Alltså jag jobbar med kommunikation, det finns ingen sån där "wow vad coolt"-grej att skryta om ifall man inte är så insnöad att man vill typ skryta om sitt intranät och så jävla nördig är jag inte. 

Vad går ditt jobb ut på mest?
Tja, det jobb jag hade, har, lämnar, går ut på att göra affischer, trycksaker, annonser, hemsideuppdateringar, intern kommunikation och sånt. 

Vad skulle du vilja jobba med om du inte gjorde det du gör nu?
Debattör. Fatta kul det skulle vara att vara nån slags proffstyckare. Eller så skulle jag vilja arbeta på bokförlag. Förutom att vara utgiven författare själv då. 

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?
Lärare. Alltså jag blir SÅ JÄVLA IRRITERAD när mina barn inte förstår vad jag försöker förklara. Fatta att behöva göra det för ANDRAS jobbiga ungar? Gud, får panik bara av att vara i skolan med mina egna ungar. Eller förskollärare förresten. Det vore ännu värre. Eller att jobba i äldreomsorgen. Jag är en hemsk människa, men jag kan inte jobba med människor tydligen. 

Vad gör du om fem år?
Jag har pluggat klart och arbetar som systemutvecklare. Och så har jag gett ut min jäkla bok, förhoppningsvis. 

Vad gör du när du är 60 år?
Förhoppningsvis något jag inte alls kan förutse nu. Något bra. Något som jag inte har en aning om nu, för livet går inte att planera. 

Vad skulle det stå på ditt visitkort om du fick drömma?
Författare. 

torsdag 16 juni 2016

Jag hjärtar Mallorca

Ja okej, det har varit tyst här, men jag har för bövelen varit på Mallorca ju? Vem har tid att blogga då? Inte jag i alla fall, även om jag instagrammade upp den lilla data jag köpt till resan. Nåväl: såhär tyckte jag om Mallorca. Det. Var. Fantastiskt. 

Jag har simmat i kristallklart turkost vatten, slappat vid poolen, åkt på slingriga vägar upp till vackra byar, badat naken i havet (på nudiststrand, nån måtta), druckit så mycket sangria att jag blivit illamående vid tanken på det och ätit tapas, glass och nutellasmörgåsar. Det har varit en väldigt fin vecka. Vi hyrde bil och bilade runt lite, men främst stannade vi i Cala d'or där vi tillbringade dagarna på strand/vid pool, tog siesta och sen gick ut och åt på kvällen. 

Det enda negativa var väl att vår lägenhet låg mot vägen, så att vi vaknade av sopbilar, bussar osv hela tiden. Och tja, Cala d'or var helt okej och stränderna var fantastiska - men jag kommer inte åka tillbaka dit. Däremot tänker jag åka tillbaka till Mallorca någon gång, så himla vackert där. 

Nu är jag dock väldigt nöjd med att vara hemma igen. Hemresan igår var horribel, flyget gick väl okej men landningen var avskyvärd. Planet skakade och hoppade och jag mådde illa och var rädd så Emmy fick trösta mig. Sen två timmars bilresa hem med övertrötta barn och stekhet sol. Jättemysigt... not. Men just nu måste jag inte lämna hemmet förrän på måndag morgon om jag inte vill, och det känns helt galet skönt. Så trött är jag.

Förkylningen då? Blev den bättre? Ha! Jag har plågats av galna smärtor i halsen hela veckan, men enligt läkaren jag besökte idag på vc är det trots allt bara ett vanligt virus som ska väntas ut. Gah. Det vore ju skönt att kunna svälja utan att rycka till av smärtan. Jaja, this too shall pass osv. Nu tänker jag tillbringa resten av dagen med att slösurfa, se på fotboll (yay Frankrike vann igår) och äta glass. För det har jag ju inte ätit så mycket senaste tiden... (jo.)























måndag 6 juni 2016

Håkan ändå.





Så i fredags åkte jag till Göteborg för en helg helt vikt åt Håkan Hellström. Eller, det var i alla fall planen. Fredagen fick istället tillbringas i sängen med godis och bok, förutom för ett kort stopp på stan med en hipster-pizza med en kompis. Varför? För att jag såklart blev jätteförkyld i torsdags. Och eftersom Håkankonserten var själva höjdpunkten med helgen så ville jag inte riskera att bli ännu sjukare. Alltså vilade jag större delen av fredagen. 

Lördagen däremot. Då sjöng, hoppade, skrek och dansade jag. För då var det Håkan på Ullevi, och vi hade så fruktansvärt bra platser. 



Hur kunde vi vara så nära? Tja, vi började köa strax före fyra, och sen i slutet av konserten stod vi bredvid de som var bland de första 200 i kön. Vi hade tur, jag är bra på att hitta luckor och vi var bestämda. Då kan man få uppleva Håkan på första parkett. 

Hur var konserten? Jag minns inte mycket mer än att det var magiskt. Fantastiskt. Detaljerna är svåra att minnas, vilket är lite konstigt. Jag var kanske för närvarande? Take that, mindfulness! 

Herregud ändå. Det blev bättre än jaf nånsin trott. Och så måste jag flytta till Göteborg nån gång. Älskar den staden. 




torsdag 2 juni 2016

Hejdå jobbet! Hello hey osäkerheten och friheten.

Idag sa jag upp mig. Bara sådär! (Nejdå, har förhandlat lite med min arbetsgivare ett tag så det var inte oväntat för dem.)

Nu jobbar jag min sista dag den 7 juli, sen går jag på semester och sen så slutar jag. Herregud vad skönt det ska bli att inte behöva ha jobbångest över stress och chefer och sånt. Så vad ska jag göra då? Tja, i höst ska jag skriva klart och redigera klart min bok, läsa in lite restpoäng och kanske lyckas storstäda hela lägenheten i alla fall EN gång. Sen i vår ska jag plugga. Till systemutvecklare.

Jag VET! Knäppt va? Men jag har varit inne på det här spåret förut och nu så kände jag att det var dags att prova. Jag tänker mig att jag framöver vill jobba som webbutvecklare och då ha dubbel kompetens: dels som kommunikatör (beställare) och dels som utvecklare (utförare). Vi får se, men det känns spännande.

Man lever ju bara en gång och jag är fortfarande relativt ung, så det är bara att chansa och hoppas på det bästa.

Det kommer bli mycket bättre än hur jag haft det på senare tid i alla fall. Jag är glad! Hurra för mig!

tisdag 31 maj 2016

Säg nåt kul!

Detta är jag: full av ångest så fort jag ska göra minsta lilla utanför min comfort zone.
Detta är också jag: "Köra lite stand up imorgon? Fast jag inte har något material. Fast jag har asmycket i övrigt? Okej då!"

Kan någon skjuta mig? Å ena sidan är jag väl glad över att jag inte låtit min benägenhet att få ångest begränsa mitt liv, å andra sidan vore det ju kul om jag inte tog beslut som innebär att jag gör bort mig på scen.

Jaja. Det är ju bara att köra på. Jag ska skaffa Anna Books självdistans och bara go for it. Det är min plan i livet.

(Nä, jag har en annan plan, men den kan jag inte berätta om riktigt än. Men snart!)

onsdag 25 maj 2016

Det här är det viktigaste inlägget du kan läsa inför sommaren.

Ett viktigt meddelande till allmänheten: det är, rent objektivt sett, jobbigare att vara för varm än för kall. Det är farligare till och med. Om man är för varm kan man få värmeslag, vätskebrist, man kan få migrän och svimma. Om man är för kall, och nu menar jag inte "fast i en snöstorm"-kall utan mer "sitta i skuggan på uteservering"-kall, så kan man... få gåshud? Huttra?

Så varför, VARFÖR, är det alltid de som fryser som det ska tas hänsyn till? Ni vet ju att det är så. Man ska träffas några stycken och kanske dricka vin. Säg på en uteservering eller i en park. Det är strålande sol och jättevarmt. "Kan vi sitta i skuggan", säger du som är varm eftersom du redan nu börjat få ont i huvudet och blivit illamående. "Nej, men då fryser jag", säger någon av dina vänner som inte förstår konceptet "tröja" och vips, så sitter ni i solen? Varför? Jag vet inte.

Kanske är det "finare" att frysa? Man är liksom lite skör, lite vän, lite i behov av skydd? Det är något ynkligt över en, något som väcker de andras sympati? Medan vi som är varma, vi är rödmosiga och blanka i ansiktet, vi börjar prata osammanhängande pga nedsatt hjärnfunktion när yrseln slår till. Vi har svettfläckar och flåsar så smått. Oss kanske man inte vill skydda? Uppenbarligen inte.

Alltså om någon fryser kan de klä på sig? Det är inte svårare än så. Man kan ha med sig en tröja, låna en filt, ha lager på lager. Vad ska jag göra när jag blir för varm? Ska jag bära med mig en enorm fläkt vart jag än går? Ska jag gå omkring spritt språngande naken? Anställa en nyanländ invandrarkvinna för att fläkta mig?  ("Hur svårt kan det vara?", som Carola Lemne skulle ha sagt.)

Varför förväntar ni er att jag ska stå ut med att må väldigt dåligt, för att någon annan ska slippa lite gåshud? Det är så jävla orättvist? Nu kanske jag är extra känslig eftersom min familj i ca 30 år tagit hänsyn till min stackars lillasyster som fryser så fort det är under 20 grader varmt, men aldrig brytt sig om att ta hänsyn till min värmekänslighet (JA JAG ÄR BITTER), men det här gäller ju även andra. Jag vet, för jag skrev nyss om det på twitter och folk ba "jaaa". Vi är många som förtrycks av de som är frusna av sig. .

Varför tror ni att det är så himla farligt att frysa när det bara är lite obehagligt? Varför ska man ta hänsyn till människor som inte klarar av att klä sig efter väder?

Sluta med denna frusenhetsmaktordning tack.

fredag 20 maj 2016

Vaffö gö ja på detta viset?

Ni vet när man ser ett klipp i affären av typen "tre paket blöjor för enbart 100 kr" och så ska man betala och det blir sviiindyrt och man inser att rabatten inte slås in och inser i samma sekund att det bara var ett erbjudande för medlemmar i nån jävla kundklubb som man såklart inte är medlem i, men man skäms för mycket för att säga till så man betalar det svindyra priset ändå och sen får man skippa frukost en vecka? Så gör jag jämt. Inte handlar blöjor, utan lider ekonomiska och/eller andra konsekvenser för min egen dumhet i kombination med feghet.

Som idag på lunchen. Jag tänkte kolla in ett ställe med italiensk buffé, så jag gick in där. Frågade om det fanns vegetariskt alternativ och kvinnan i kassan svarade på bruten italiensk-svenska att jodå. Så jag satte mig, hämtade vatten osv och skulle hämta buffé. Det fanns ETT vegetariskt alternativ och det var det spenat i. Jag avskyr spenat. Men nu hade jag ju redan satt mig och visat att jag skulle äta där, så jag kunde ju inte gå. Istället beställde jag en pizza, något jag absolut inte var sugen på men som var det enda jag hittade att äta.

Och pizzan kom in. Den var  helt okej god, men jag var ju för fan inte sugen på pizza. Nåja, den var ju mycket billigare än buffén tänkte jag för mig själv, när jag smått illamående gick för att betala. Men nähä, då fick jag betala för buffén ändå, för de hade tydligen nåt koncept där man valde pizza eller varmrätt så även om jag inte hade ätit av alla charkuterier fick jag betala fullpris.

Och jag säger aldrig ifrån. Aldrig nånsin.

Om man lägger ihop alla pengar jag betalat för att slippa känna mig dum, eller för att slippa ERKÄNNA mig dum, då skulle jag ha kunnat köpa mycket mer smink.

Men nä. Istället betalade jag en hundring för en lunch jag inte ville ha. Ibland är jag jävligt dum i huvudet.