onsdag 11 juli 2018

Om varför jag älskar fransk fotboll.

Få som följer mig på sociala medier kan ha undgått att jag hejar intensivt på det franska (herr-)landslaget i fotbolls-VM. I år som alla år, tänkte jag skriva. Men det vore ju inte helt sant, och eftersom jag har fått flera frågor på sistone om varför mitt hjärta klappar så starkt för fransk fotboll så tar vi det från början. (Sätt er bekvämt, detta blir långt.)

Året var 1998 och jag var 14 år. Jag hade läst franska i två år och kunde föra en enklare konversation i affärer eller på en restaurang om den jag pratade med saktade ner sin talhastighet och lyssnade noga på mig. Att välja franska hade varit självklart för mig, jag hade varit i Frankrike och älskade allt med landet. (Dessutom var det andra språket tyska, så jag menar... det fanns ju inget val i praktiken.) Jag menar: naturen, språket, kulturen, nationalsången, maten, konsten, stränderna, fälten... Frankrike är mitt favoritland utan konkurrens, stjärnstopp!

Sommaren 1998, i alla fall, reste vi fyra veckor i Europa. Vi hade börjat i Italien med Gardasjön, och sen hade vi anslutit till våra kusiner i Toscana. Fotbolls-VM var i full gång, och det här var alltså fyra år sedan den heta fotbollssommaren 1994, då jag var 10 år och stannade uppe på nätterna för att få se Sverige mot alla odds spela sig till ett VM-brons. Jag var med andra ord redan fast i fotbollstittandet, och vi försökte se åtminstone de matcher som Italien spelade så länge vi var i Italien.

(Kul anekdot: min kusin Anders, då 10 år, hade en Juventuströja med Zidanes nummer och namn. När vi gick in på en bar i Italien för att se på en fotbollsmatch så jublade hela stället när en blond svensk liten lintott kom in med en italiensk fotbollströja. När han vände på sig för att titta mot oss andra som kom efter honom in på baren, så såg ju italienarna Zidanes namn och började bua kraftigt istället. Anders blev livrädd och sprang ut ur baren, tills han blev övertygad om att de bara skämtat och vågade sig in igen.)

När vi fortsatte resan till Frankrike och Nice gick vi över till att heja på Frankrike, eftersom mamma och pappa såklart tyckte att det var roligast att heja på det land som alla runt omkring en hejar på. Och det gick ju väldigt bra för Frankrike det året. Vi stannade i Nice en vecka och hann tyvärr inte se finalen där, men fick uppleva när de vann semifinalen. Staden exploderade. Bilar fylldes med ungefär dubbelt så många människor som fick plats, människor hängde ut genom takfönster och sidofönster och viftade med flaggor och sjöng och tutade. Alla var lyriska. Vi också. Och vi åkte därifrån med en självklar önskan om att Frankrike skulle vinna även finalen, eftersom vi nu hunnit bli förälskade i det franska laget. Och de vann. Zinedine Zidane, det tunnhårige fotbollsgeniet med hetsigt temperament, levererade och Frankrike tog VM-guld för första gången någonsin. Lyckan var total.

Jaha, så vi var i Frankrike och sen vann de. Räcker det för en livslång kärlek till ett lag som för länge sen bytt ut alla spelare från det fantastiska laget som fångade oss 1998?

Nej.

Eller jo, kanske. Men det får vi aldrig veta, eftersom följande sen hände:

År 2000 var det fotbolls-EM (jag SA FAKTISKT att det här skulle bli långt, okej?) och vi var återigen på resa genom Europa. Den här gången var vi dock i Spanien, L'Estartit, ihop med vår granne och bra kompis Sara och hennes föräldrar. Jag var 16, Sara var 15 och min lillasyster Siri var 14. L'Estartit var en klassisk badort och jag minns inte mycket av själva orten eftersom det viktigaste under den veckan var den info Sara mötte oss med när vi kom till vårt hotell nån dag efter henne: det bor ett gäng jättesnygga franska killar på samma hotell, och två av dem är singlar.

Sara var nämligen lika intresserad besatt av killar som jag, och franska killar? Franska, MYCKET ÄLDRE killar? Franska, mycket äldre och SNYGGA killar? Vi trodde knappt våra ögon. Tyvärr fanns det ett tjejgäng på hotellet också, som var mycket mer i fransosernas ålder. Men vi var ihärdiga, Sara och jag. Vi hade väl kanske egentligen inte så mycket mer till vår fördel än att vi var jävligt skamlösa och flirtiga, men på nåt sätt så lyckades vi utmanövrera de andra tjejerna (detta är min minnesbild, ha med er att jag var 16 och väldigt hormonstinn när ni läser min tolkning) och de två fransmännen var våra att ha en semesterflirt med. De var 22 respektive 23 och såhär som vuxen kan jag ju känna "SERIOUSLY DUDES?" men då var allt helt perfekt. Laurent ("min" fransman) och hans vänner älskade fotboll. Jag tror att jag aldrig har fejkat kunskap mer än då, när jag mjölkade min stackars hjärna på ALL info om det franska laget och VM 1998 den möjligtvis kunde besitta. Vi pratade om hur fantastisk Zidane var. Vi diskuterade vem som var snyggast i laget (jag hävdade Zidane, Laurent tyckte Lizarazu). Vi pratade om Henrys löpningar och Petits frisyr och om Barthez var en bra målvakt eller inte. Vi såg matcher ihop och hejade ihop och önskade och hoppades att Frankrike skulle gå hela vägen den här gången också.

En vecka av flirt, förälskelse och Frankrike. I Spanien. Sen packade vi ihop, bytte adresser, jag grät en smula och så åkte min familj vidare till Barcelona. När EM-finalen kom så satt jag och min syster på vårt hotell och väntade på mamma och pappa som var försenade från tjurfäktning (vi hade vägrat följa med pga... har samveten) och var jättenervösa över att MISSA Frankrikes chans till ännu ett guld.

När mamma och pappa väl kom så rusade vi ut på Barcelonas gator och in på första bästa bar som visade matchen mellan Frankrike och Italien. Baren hette Milano. Det var inte optimalt. Förutom en äldre man var det bara vi som hejade på Frankrike, och det såg ut som att vi dessutom skulle bli väldigt besvikna.

För er som inte är besatta av fransk fotboll och kanske inte ens ser på mästerskapen, så kan jag berätta att EM-finalen 2000 var en nagelbitare av rang. Italien ledde med 1-0 under en stor del av matchen, och de italienska fansen hade redan börjat fira på läktarna när Wiltord gör 1-1 med 90 sekunder (!!) kvar av matchen. Vi skrek rakt ut av glädje på den italienska baren där i Barcelona. De skrek av ilska. Bra stämning!

I förlängningskvarten fortsätter det stå 1-1, tills Trézéguet skjuter in ett avgörande, sista, mål - med 2 minuter till godo. Vi jublade av ren och skär lycka: Frankrike hade gjort det igen! Jag hann tänka på hur lycklig Laurent måste vara innan mamma och pappa snabbt forslade ut oss ifrån den italienska baren innan vår glädje blev för provocerande för de besvikna och ledsna italienarna.

Sen dess, sen 1998 och 2000, har det varit jag och Frankrike. Jag var frustrerad och irriterad över skadorna och det halvdåliga spelet 2002 och 2004. 2006 satt jag med en ettårig Noa i famnen och grät när Zidane fick rött kort och Frankrike till sist förlorade sitt VM-guld till Italien. Sen följde ett par dystra år då de åkte ut i kvartsfinal eller kom sist i gruppen, men så förra EM - 2016 - verkade de vara tillbaka igen. Inte samma lag som 1998 såklart, men med nya spelare och gamla favoriter som jag lärt känna genom åren. De spelade final mot Portugal och det blev förlängning och jag och mitt sällskap trodde att vi skulle hinna köra tillbaka till sommarstugan från puben (pga barn som behövde läggas), men fick till sist höra via bilradion hur Frankrike, värdnationen, förlorade.

Och nu är det 2018 (fortfarande, trots detta mastodontinlägg) och de spelar final igen. Och de har Griezmann som var både meste målskytt och bäste spelare i EM 2016. De har Pogba, de har Lloris, de har Kanté, de har Hernandez, de har Pavane och Varane och så har de såklart det stora stjärnskottet Mbappé. Det är ett starkt - och ungt - franskt landslag och på söndag spelar de om VM-guld. Igen.

För min skull kan ni väl hålla tummarna för att de vinner? Tack!

Allez les bleus!

(Ifall någon kanske är besviken över att min kärlek till franska landslaget delvis kommer från något så trist som "en kille": killar ogillar oftast Frankrike och fransmän. Vet ej varför, har en teori om att det handlar om förakt för "mjuka värden" som kultur och att vara "fin i kanten" eller nåt, men upplever ett starkt förakt för allt franskt från män. Så det kan ni trösta er med.)


tisdag 3 juli 2018

Den där fotbollen.

Nu pratar jag om RIKTIG fotboll, inte sån där skit som amerikansk fotboll som tar upp så mycket av vår tid och som jag hatar hett och intensivt.

Jag pratar om VM. Om att se fotbollsmatcher på TV. Och varför varför varför jag utsätter mig för det gång på gång?

Jag. Mår. Inte. Bra. Av. Fotboll.

Som nu i eftermiddag när Sverige tar sig an Schweiz och hela Sverige har inbillat sig att vi kommer vinna med en klackspark? Och visst, skulle vi vinna så är det fantastiskt och härligt och roligt... men om vi inte vinner? Jag blir så arg och ledsen och provocerad. Jag menar, jag bränner inte röksignaler och slår ner folk eller pissar utomhus, men jag är inte lugn och fin heller. Varje gång jag ska se på fotboll lider jag helvetets alla kval när mitt lag ligger under, och jag vet inte om det är värt det?

Eller uppenbarligen så tycker jag ju det, men sådär i efterhand kan jag inte förstå varför jag frivilligt utsätter mig för den ångesten?

Lösningen vore såklart att bara se på matcher som jag inte bryr mig om, men då blir det ju tråkigt. Istället sitter jag som på nålar igenom Frankrikes och Sveriges matcher och mår skit när det går dåligt och skriker mig hes när det går bra.

I Frankrikes senaste match satt jag i soffan och vrålade lyckligt med gåshud på armarna under deras sista mål. Det är inte sunt, särskilt inte när man tänker på att allt är på låtsas. Jag kan ju lika gärna ägna mig åt intensivt quidditchsupportande (ja, jag vet att det finns turneringar i det).

Det är en JÄVLA tur att jag bara är en falsk fotbollsälskare. En sån som riktiga fotbollsnördar ser ner på. En sån som bara ser på EM och VM. För om jag hade följt typ allsvenskan eller något liknande, då hade jag nog fått en hjärtattack innan 40. Eller slitit ut stämbanden. Eller blivit vräkt.

Men "kul" det ska bli i eftermiddag då! Ska sitta med min mamma + hennes vänner + Noa och liksom verkligen gotta mig i att må skit när det går dåligt för Sverige. Sunt beteende, absolut!

söndag 1 juli 2018

All them travels

Så hur var Cypern då? Jotack, väldigt fint. Har som sagt aldrig varit sådär supersugen på att resa dit, men det var en fin ö. De delar vi såg, i alla fall.

Nu är vi brunbrända (inte jag) och färdigbadade (nej) och utvilade (lol nej). Alltså såhär: det var fantastiskt och mysigt och härligt, men inga funktionshinder går upp i rök av sol och bad. Även om allt blir enklare när det är kravlöst och man befinner sig bland citronträd och kattungar.

I alla fall, när jag som bäst badade i kristallturkost medelhav så tänkte jag på andra resor jag vill göra, och kom fram till denna: the great big tour of England! Tänker mig att jag och mamma och tonårsdöttrar (detta ligger lite i framtiden, om man säger så) åker runt och kollar på klippor som stupar ner i havet, besöker Jane Austens Bath och tittar in i mysiga byar och vackra rosenträdgårdar. Låter det inte helt makalöst fantastiskt? Jo.

Problemen jag har är dessa:

1) Jag vill göra den här resan nu nu NU, även om jag vet att ingen unge skulle gilla att följa med nu.
2) Emmy läser inte (jag är så jävla förbannad över detta, men tja... det är ett annat inlägg) och kommer således inte förstå STORHETEN i att besöka Jane Austen territory.
3) Åldersskillnaden mellan barnen gör att när Majken är tonåring är Noa vuxen så jag förutsätter att han inte vill med. Men Emmy kommer då vara i den slags tonår när man bara vill stanna hemma med sin crush för stunden.
4) Nej okej, det var kanske bara tre problem.

Det här är alltså inte "nästa sommarsemester" vi pratar om, då ska vi nämligen åka tåg till Europa. I teorin. I praktiken lär det väl mallis eller nåt, men låt en tjej drömma.

Resor ändå. Det allra allra bästa som finns i livet. 

onsdag 20 juni 2018

Looks like I made it!

Stressblogg från flygplatsen eftersom jag sa att jag skulle blogga fem gånger innan vi åkte. Kvalitet på dessa inlägg, helt klart. 

Förut i kön till att växla pengar stod en snubbe och tog en kvart på sig när det var hans tur. Han var en typisk övervintrad skaterhippie och som sådan självklart vidrig. Noa såg såklart preciiis hur töntig denna magra man (klädd i urringat linne som visade revbenen och tighta jeans + boots) var och så hånade vi honom ihop. 

Detta är fint med större barn. Deras ibland förvånande klarsynthet och deras humor. Håna snubbar som tror att de är coola. 

Nu ska jag ta lugnande för att stå ut med flygresan. Kämpa alla! 

tisdag 19 juni 2018

Varde mobilblogg!

Jag har länge stört mig på att min blogger-app inte funkat. Vet ni hur jobbigt det är att behöva blogga från en dator eller? Det är ju inte som att jag sitter vid en sån 10 timmar om dygnet...

Jaja, det visade sig i alla fall att jag behövde ladda ner en NY app. Vilket jag nu har gjort. 

Så nu kan jag mobilblogga igen, vilket på inget sätt garanterar ett mer frekvent bloggande, men det gjorde så att jag skrev det här inlägget från telefonen. ”Grattis” till er som får ta del av detta content. 

söndag 17 juni 2018

Resfebern

På onsdag åker vi ju. Två timmars bil till Skavsta, fyra timmars flyg till Cypern (förlåt förlåt förlåt!!), och sen hämta hyrbil och så till hotellet. Räknar med att i bästa fall komma fram till hotellet vid 20 på kvällen.

Och jag ser ju oerhört mycket fram emot en veckas utlandssemester med god mat och bad och spännande historia och vackra stränder, men vet ni vad jag inte ser fram emot? Tja, jag skrev det ju ovan: resan dit. Och resan hem.

De två timmarna vi tillbringade i bilen från Arlanda hem till oss efter vi kom hem från Mallis för två år sen var fan vidriga. Jag var nära att göra en sån där "hjälp jag blir kidnappad"-utrullning från framsätet mitt på motorvägen för att slippa ungar som slåss och bråkar och skriker. Såhär två år senare har det blivit VÄRRE! Så ja, själva resandet i resan känner jag bara fasa inför. Eller okej, de kommer sköta sig fint på flyget. Det gör de alltid. Jag tar åksjuketabletter och försöker sova med hörlurar eftersom jag både blir åksjuk och är flygrädd. Maken tar hand om tre barn och efter flyget brukar vi få beröm av andra resenärer om hur bra föräldrar vi är. "Tack tack", säger jag som har lyssnat på min spellista "flygplansmusik" de senaste timmarna.

Jag hoppas åtminstone att det är så det kommer bli även på onsdag. Det KAN ju vara så att Majkens sinnessjuka trots- och vildhetsperiod kommer märkas av även på flyget. Låt oss hoppas för allas skull att det inte blir så, jag tror nämligen inte att någon kommer uppskatta att hon helt plötsligt har tagit över cockpit och kräver ett kilo glass för att släppa piloterna som hon tagit gisslan.

"Men det är ju bara att ha koll på barnet?"
Tack för tipset. Håll nu käften.

Idag kollade jag på badkläder och hade Majken med mig i affärerna jag stressade runt i.
- Kan du stanna här med mig nu, väste jag svettigt efter att ha tappat bort henne i varenda butik vi varit inne i.
- Nej! svarade mitt lilla monster.
- Men...vafan?
- Ja, du frågade. Och jag sa nej. Hejdå!
Sen sprang hon iväg och gömde sig nånstans bland Cubus tusentals olika spetstrosor för tonåringar.

Så det var kul. Tyckte i alla fall den kvinna i övre medelåldern som fnissade åt Majkens och min konversation.

Jag kanske inte tyckte det var lika kul.

fredag 15 juni 2018

Knegandet

Jag jobbar ju heltid nu sen i februari, och ärligt talat var jag väldigt orolig inför detta. Jobba heltid må vara standard för de flesta, men bortsett från några tillfälliga perioder á en månad styck eller liknande så har jag inte jobbat heltid sen... 2009.

Så ja. Det är jäkligt länge sen och det jag mindes från de år då jag jobbade heltid var den tilltagande paniken så fort klockan närmade sig 16. Det är svårt att förklara, men jag fick som panik i hela kroppen. Det var en fysisk längtan i kroppen som drog och slet mig hem till barnen. Den ville bara hem innan det blev för sent. JAG ville hem innan det blev för sent. Vi har ju aldrig jobbat heltid båda två förrän nu, så våra ungar har liksom alltid blivit hämtade före 16, så jag visste ju att de var hemma.

Mina barn, mina SMÅ barn var hemma utan mig och jag satt där på mitt kontor och såg mörkret falla (det är jobbigare på vintern) och visste att jag skulle bara hinna hem och krama om dem kort och äta ihop och kanske lite Bolibompa, och sen skulle de lägga sig. Det var så himla stressigt och den där känslan jagade mig konstant.

Sen hör det såklart till att jag avskydde mitt jobb under dessa heltidsår. Att min söndagsångest började redan på fredagskvällen. Det är klart att det spelar in något enormt, men det jag minns som värst var faktiskt ändå den där slitande fysiska saknaden och längtan efter min familj.

Och nu då?

Tja, de är ju stora nu? Som jag sa så fyllde Noa TONÅRING igår. Jag har barn som är 7, snart 11 och 13 år gamla? Det är liksom inte kläng och mys i mitt knä som gäller när jag kommer hem längre. Ofta när jag kommer hem är Emmy på nån träning eller hos kompis, Majken är ute och leker och Noa sitter och spelar. Eller så sitter alla vid nån skärm eller badar... ja ni fattar. Det är verkligen inte så att jag kommer hem till en välkomstkommitté längre. Och ja, jag saknar såklart detta - läs bara förra inlägget - men det jag ville säga är detta: jävlar vilken skillnad det gör?

Och ja, nu gillar jag mitt jobb och den skillnaden ska inte underskattas (Jävlar vad jag typ urskuldar mig här, vad tror jag att detta är? En opponering där ni bara väntar på att få slita sönder mina slutsatser?) men den där saknaden efter barnen, längtan i kroppen så fort klockan närmar sig 16? Näpp!

Nån enstaka gång, som igår när Noa fyllde eller när vi ska åka till sommarstugan och bada osv, då kan jag uppleva samma. Men annars är det befriande lugnt i kroppen.

Heltid kan också funka. Who knew?


tisdag 12 juni 2018

Veckans meny och dagens gråt.

Måndag: Kimchi-quesadillas
Tisdag: Helstekt kyckling med klyftpotatis och sås
Onsdag: Fiskpanetter i korvbröd med tillbehör
Torsdag: Noa bestämmer pga födelsedagsbarn som blir effing TONÅRING??
Fredag: Sushi till oss vuxna, våfflor till barnen.
Lördag: Hemmagjord pizza med chèvre
Söndag: Fetaostbiffar, potatisgratäng och sås


Okej tre saker:
1) Kimchi i quesadillas? Prova det, ni kommer ej bli besvikna. Ta ur kimchin ur burken, grovhacka, stek i smör/olja och lägg sen i tortillas med massa ost och stek. Amazing!
2) Anammas formbara färs? Believe the hype! Äntligen kan vi äta saker som fetaostbiffar och cevapcici igen. Fantastisk! Se till att krydda mycket bara, men i det här hemmet är det inte direkt en risk att servera underkryddad mat.

3) HUR FAN KAN JAG VARA MAMMA TILL EN TONÅRING? DET ÄR ORIMLIGT! Och inte bara för att jag är så himla ung och fräsch, för det är ju inte sant. Men han var nyss liten och nu är han inte liten längre? Jag ser bilder på honom som ettåring, tvååring, sjuåring och vill likt Mattis gråta "han fattas mig", fastän jag ju ändå har honom kvar. Det kan vara så att jag inte alls hanterar att barnen växer ifrån mig sådär jättebra?

Jag förstår inte hur 2005 kan vara så oerhört länge sen och ändå så alldeles nyss. Det känns som att de senaste åren har varit oerhört långa och bara rusat förbi samtidigt. Vi har haft det så väldigt tufft i så många år nu att jag liksom känner att jag snuvats på så mycket tid?

Igår kittlade jag Majken tills hon skrattade så hon kiknade, och sen fick jag hejda tårarna som höll på att tränga fram för att sånt där barnskratt snart inte kommer vara en stapelvara här i hemmet längre. Jag klarar inte av att snart bara ha stora barn. Majken är PRECIS i gränslandet mellan litet och stort barn. Det är ett, två år till MAX av knubbiga barnarmar och krypa upp i mitt knä och sen har jag bara tonåringar och stora barn och jag är så jävla jävla dålig på att hantera det. Jag får andnöd och gråter. Jag VET att barn ska växa upp och att de ska frigöra sig och att de inte är vuxna för att de är 9-10 år. Men vet ni? De är inte små heller. Den där magiska småbarnstiden är för min del helt totalt slut och jag skiter faktiskt i att just DU kanske tycker att det blir härligare med tiden och att det är roligare med tonåringar än med femåringar, för JAG vill alltid ha en femåring i mitt liv.

Ja, jag har PMS men det är fan en sorg på riktigt detta.

onsdag 6 juni 2018

Så hur går det med allt?

Nej, ingen bio och ingen badminton den här månaden, men jag har försökt crawla massor av gånger i sjön i stugan.

Naglarna? Växer, går av, växer ut, filas jämna, går av ändå, repeat until forever antar jag? Och ja, jag har nagelstärkare på och nagelfil i väskan och så vidare. De går ändå av hela tiden. Men jag biter inte på dem och jag blir bättre och bättre på att måla dem så det är ju en vinst.

Dock! Det där lite hånfulla "ååh bryt inte en nagel gumman" angående att tjejer inte kan hugga i, det ligger något i det? Självklart blir man mer försiktig gällande saker som kräver mycket av händerna om ens nagel kan gå av då? Märkte det själv när jag skulle lyfta ur säckar med jord ur bilen, att jag liksom blev försiktig och försökte skydda naglarna. Det är ju hämmande på ett sätt, och då har jag ändå superkorta naglar som inte ens når utanför fingret. De som har sån där nagelkonst (sorry, men det är så vidrigt fult och jag hoppas trenden dör ut snart) med fem centimeter vassa konstfärdigt lackade naglar... de har inte trädgård va?

Annars då? Tja, såret på benet är läkt... typ. Fult ärr och världens bula på skenbenet precis intill, men det behöver ju inte plåster längre. Det gör ont ibland när jag simmar men på det stora hela är det mest bara... fult.

Å andra sidan matchar det ju resten av mig. Hö hö.

Alltså det är ju inte såhär jag vill att min blogg ska vara? Korta uppdateringar om ingenting. Och jag har absolut tankar på vad jag vill skriva om och jag har tiden. Men det blir ändå inte av. Samma spaning har jag gjort hundra gånger om och samma spaning lär jag göra hundra gånger till eftersom jag aldrig förnyar mig, men ändå. Jag saknar att blogga aktivt. Ska fan försöka skärpa mig, sa jag övermodigt precis innan sommaren då jag tillbringar massor av tid i sommarstugan utan internet.

Om två veckor åker vi till Cypern. Innan dess ska jag ha bloggat fem gånger, lovar jag mig själv nu. Kämpa Ellen!

lördag 26 maj 2018

Dödsvärmen

För en gångs skull är jag inte så förfärligt påverkad av värmen som jag brukar. Det kan ju ha nåt att göra med att jag antingen är hemma, på jobbet med ac, eller i sommarstugan och badar? Det kan också ha nåt att göra med att jag nu har gett upp exakt alla försök på att ens vara någorlunda snygg/välklädd/fräsch? Är så JÄVLA ful just nu att 2018 kommer gå till historien. Eller så är detta bara början? Oh, what a bright future.

Men alltså det här med kläder i värmen? Jag står inte ut. Jag pushar gränsen för vad som kan anses vara "okej på jobbet" VARJE dag typ. Den här veckan har jag både haft magtröja och sån där bardot-ringad klänning som visar hela bh-axelbanden. Men jag orkar inte svettas ihjäl. Jag orkar inte klä på mig en klänning i tjockare tyg som smiter åt och klibbar och ger panik.

Det finns INGA kläder som är rimliga. Det går inte att klä sig snyggt under sommarmånaderna om man är 1) jättevarm av sig och 2) tjock. Inte för att jag kanske skulle dra mig för att ta på mig vad fan som helst om det bara gjorde mig sval, men det provocerar ju ANDRA så jävla mycket.

Det är verkligen ett tecken på låg intelligens att bli så provocerad av att en tjock person klär sig på ett sätt som inte döljer tjockheten? Som kanske framhäver den? HUR kan man som människa tycka att det är en viktig Fight Att Ta? Ba okej, den där femtonåriga feta tjejen har korta hotpants och magtröja för att hon tycker det är snyggt och svalt. Varför är det så jobbigt för dig? Varför är det så provocerande att du måste titta snett, eller tänka elaka saker, eller äcklat grimasera, eller snacka skit, eller fota och håna, eller eller eller? Varför?

Jag menar, det är okej att tycka att folk inte är snygga och att vissa kroppstyper inte passar i vissa kläder osv. Det gör vi nog alla. Men jag går ju inte omkring och bli ÄCKLAD eller provocerad när nån har fuckat upp sina ögonbryn eller har kläder jag tycker är fula? Det är liksom skillnad på att ha olika smak, och på att tycka att just MIN smak är nån slags allmän sanning och att bryta mot den är olagligt?

Alla dessa "så klär du dig för din kroppstyp"-artiklar? Okej, men varför då? För att vi ska anstränga oss att vara så snygga som möjligt såklart. Som att det är vår skyldighet, den hyra vi betalar för att få existera i fred? Gud, det provocerar mig något enormt denna enfaldighet.

Obs att jag ändå såklart anpassar mig. Har inte bara armar på jobbet t.ex., eller för kort kjol eller liknande. För tänk om nån skulle må dåligt av att JAG har fett på min kropp? Det är liksom... det är så absurt att tänka på ens. Att folk har så starka åsikter om tjocka människor att vi måste vara varmare än vi vill, till exempel? Fatta hur sjukt?

Gud, nu blev jag så uppretad att jag blev ännu varmare. Tur att vi ska åka till stugan och bada nu!