måndag 17 juni 2019

And all that stress!

Jodå, det är ju inte direkt lugna veckor som har varit. Eller kommer vara. Först har det såklart varit skolavslutning och allt sånt som hör till: dagen före Majkens skolavslutning insåg jag att eh... det har inte ordnats nån insamling till hennes lärare? Inte till de stora barnens heller, men i Noas fall så köpte vi en egen present till hans huvudmentor och i Emmys fall så litade jag på att klassföräldrarna skulle fixa. Men i Majkens? Dödstystnad. Inga klassföräldrar fanns. Jag insåg att vafan... det här kommer hamna på mig.

Och visst, man måste inte köpa present till lärarna. Men jag tänker att om jag hade varit lärare och varit typ den enda av mina kollegor som inte fått nån present av klassen, då hade jag sett det som att folk är missnöjda med mig. Och jag vet att inte alla lider av samma patologiska "herregud alla hatar mig"-osäkerhet, men ändå. Sånt kan man ju inte riskera.

Så jag köpte två presenter: en till Majkens huvudlärare och en till hjälpläraren som var lärare när de gick i förskoleklass. Och sen så vräkte regnet ner hela skolavslutningen och alla blev dyngsura och jätteblöta och istället för att samlas i parken där skolavslutningen hölls så skulle vi plötsligt samlas i klassrummet? Jag frös och var genomblöt och ville bara hem, så efter att ha stökat in oss i klassrummet fick Majken snabbt lämna över presenterna och så smet vi iväg. Orkade inte göra nån "och så vill vi i klassen visa vår uppskattning"-grej ens, så hälften av föräldrarna märkte nog knappt att presenterna delades ut. Hade jag ångest över detta? Gud ja. Kände mig så dum. MEN JAG FIXADE ÅTMINSTONE PRESENTER JU! (Detta skrik är till för mig själv, för började få ångest igen över att jag är så klantig och pinsam och osmidig...)


Ja och så hade ju Emmy och Noa skolavslutning dagen efter Majken och dagen efter det fyllde Noa år och så hade vi egentligen astmamottagning för Emmy (som ställdes in pga förkylning) och så har vi en tandläkartid nån gång nästa vecka, Emmy har optikertid denna vecka och jag har tid för EKG och uppföljning av medicin. Midsommar på fredag också ja. Sen blinkar vi och så ska vi strax åka till Frankrike?!

Jag. Hinner. Inte. Med.

Absolut, Frankrikeresan är ju ren lyx och jag har inget klagomål på den i sig (även om vädret känns som att det kommer vara SÅDÄR), men det har varit liiite mycket nu. Jag har haft hjärtklappning varje dag i en vecka nu. Det kan vara stressen, men det kan också vara att jag ätit primolut nor för att skjuta upp min mens. Skulle annars fått den första dagen i Frankrike och känner att den timingen hade varit rätt... usel. PMS när vi ska köra från Örebro till Bayeux på två dygn? Haha I think not. Så nu försökte jag skjuta upp den här månadens mens för att då nästa månads ska komma lite lägligare. Håll tummarna för att det funkar?

Så ja. Mitt EKG kommer visa världens sämsta hjärta och sen kommer min medicin dras in (jag menar, allmänpsyk här är ju så dumma i huvudet att hälften vore överdrivet) och sen kan jag lika gärna ta livet av mig. Men innan dess har jag en månads medicin kvar, tusen grejer att göra, köpa, fixa och packa.

Ja just ja! Mitt i allt detta har vi ju byggt en friggebod ute i sommarstugan också. Det får dock bli ett eget inlägg. Nån gång. Om jag hinner.

söndag 9 juni 2019

Om smala beskrevs som tjocka i böcker

Vet ni en sak som är tråkig? Det är ju det här med att man liksom måste vara så medveten jämt nuförtiden. Ja men ni vet, man får inte beskriva bögar nedsättande eller fylla sidor upp och sidor ner med sexistiska beskrivningar av kvinnokroppar, och man ska inte vara rasistisk när man beskriver svarta och gud förbjude om man använder fel ord för någon med handikapp, nej jag menar, funktionsnedsättnings...variation.

Eller okej, det finns ju fortfarande författare som gör sånt, men då brukar liksom folk REAGERA. Och det är ju så himla tråkigt, eller hur? När folk liksom påpekar skit som skrivs, när kvinnor driver med manliga författare eller när nån får kritik för sin rasism. Så jävla trist, man får ju inte skriva vad man vill längre liksom.

Men det finns ju ett kryphål, bra va? Tjocka! Tjocka kan man skriva vad som helst om. Om du som författare känner att det liksom KLIAR i fingrarna för att du vill uttrycka dig nedsättande, hatiskt och hånfullt om en grupp människor, look no further: tjocka is here to save the day!

Det fina med att skriva vidriga saker om tjocka är att Det Är Accepterat. Det är så skönt, INGEN reagerar! Eller jo, kanske några tjockisar. Men vem bryr sig om dem? Ingen, det är poängen! Så även författare som i övrigt hyllas för att vara medvetna, som i efterhand ber om ursäkt för lite sämre delar i sina böcker och som försöker vara woke (J.K Rowling, here's to you) kan komma undan med galet fetthatande beskrivningar.

Lugn, detta gäller självklart även svenska författare. Samma personer som aldrig skulle komma på tanken att beskriva rullstolsbundna personer som "handikappade fula mongon som inte ens kan gå själva" drar utan tvekan till med de värsta saker de kan tänka sig när det kommer till tjocka.

Ja men ni vet, "fettet dallrade när han böjde sig framåt och Kriminaldetektiv Deckarson tvingade ner en kväljning när hon såg på det späckade istret som belägrade hans kropp". Typ. Ja, det är ju inget riktigt citat men det hade kunnat vara det. Grejen är ju, tack och lov, att man kan skriva vad som helst om tjockisar utan att bli called out. Vet ni varför? För att alla håller med! Alla vet ju att tjocka människor är fula, äckliga och har noll självkontroll och bara vill vräka i sig jämt. Det är inte bara chickflic-författare som får ägna sig åt öppet tjockisförakt heller, halleluja, utan alla får slå med släggan. I ca var och varannan bok har författare tagit chansen att Åtminstone Få Skriva Nedsättande Beskrivningar Om EN Grupp, och det är ju ändå fint på nåt sätt. Eller hur? Att det finns nåt folk kan enas ni, nåt som är konsensus: att tjocka är äckliga och fula!










Översta bilden: Ninni Schulman låter en polis - senare flera - förfasas över en äcklig och ful kvinna som växer ÖVER HUNDRA KILO!! och som man inte kan TITTA på för att hon är så tjock och hemsk fast hon hade kunnat vara söt, om hon inte hade gjort såhär (blivit tjock) mot sig själv.

Understa bilden: Maria Adolfsson har ägnat många meningar åt att beskriva den feta och otrevliga Brodal som knappt kan spänna fast sig i en bil pga sin tjocka mage, som huvudpersonen därför refererar till som "jättebebis", som tar nävar av småkakor när det bjuds, och som i brist på annat sött ÄTER EN SOCKERBIT. För alla vet ju att tjocka bara frossar i sött konstant, hur kan de annars bli så osympatiskt TJOCKA?!

Well. Nu känns det lite som att jag har tappat fokus på hur himla befriande det är att man åtminstone kan få hata på tjocka i fred, men misströsta ej. Jag har nämligen ett förslag på hur vi kan vidga detta smala (pun intended) kryphål lite: man kan ju beskriva smala på samma sätt! Varför inte? Går det med tjocka borde det ju gå med smala. Jag tänker här nu ge lite förslag på hur man kan beskriva en person i en bok som dessutom råkar vara smal. Varsågoda:


"Kvinnan steg in på cafét och Valfrid behövde dölja en flämtning. Hon var tunn som ett vasstrå och var ungefär lika attraktiv. Hennes beniga höfter stirrade ilsket ut från de jeans som hängde slappt över hennes obefintliga bakdel och Valfrid kunde inte låta bli att tycka synd om den person som eventuellt behövde dela säng med henne. Hur närmade man sig en person om man var rädd att sticka sig på hennes vassa kroppsdelar? Gick det ens att älska en kvinna som inte såg ut som en kvinna? Han försökte skaka av sig sin avsmak under den tid det tog för henne att närma sig hans bord med den flaska mineralvatten, självklart naturell - detta var inte en kvinna som ägnade sig åt någon slags av njutning, hon köpt av den unge man bakom cafédisken som nu också verkade kämpa för att dölja sin aversion för hennes okvinnliga streck till kropp."

"Skynda dig nu då, ropade Josefin till Martha medan hon hastade vidare över torget. Inte utan ett visst mått av irritation slängde hon en blick bakåt mot sin tunna barndomskompis som tappert kämpade mot blåsten och regnet för att inte hamna alltför långt efter. Det var inte Marthas fel, det visste Josefin. Hon var född liten och tunn och hade aldrig blivit större än en storlek 32, men det var ändå frustrerande ibland att behöva anpassa sig efter vännens bristande fysik. Som nu, när hon inte hade tillräckligt med styrka i sina små smala lemmar för att ta sig framåt i tillräcklig hastighet och som gjorde att de var tvungna att bli kallare och blötare än om Josefin hade hamnat i samma plötsliga oväder med en mer robust vän. Martha stretade envist på, men det var inte lätt med hennes löjligt svaga fysik att stå emot de vindbyar som då och då slog emot hennes otillräckliga kropp med en kraft som såg ut att göra henne helt utmattad. Josefin suckade och skyndade tillbaka till Martha och tog henne under armen. När de väl kommit tillbaka till hotellet skulle hon tipsa om lite övningar på gymmet och några bra proteinpulver. Det fanns ju faktiskt ingen anledning för Martha att fortsätta vara så här patetisk om hon inte ville. Hon kunde ju gå upp i vikt om hon bara ansträngde sig lite. Men det låg väl inte för smala människor att utmana sin medfödda svaghet kanske. Och det var nog det som provocerade Josefin mest egentligen, inte att hon vid det här laget hade blivit genomblöt ända in till sina underkläder."

"Niklas Almqvist såg inte ut som Trine hade väntat sig. Skulle den här mannen ha satt skräck i hela församlingen? Han hade inte ett gram fett på kroppen, det var som att han hade späkt sig för att frammana den här löjeväckande personen. Hon sköt fram en kopp kaffe mot honom, men han skakade bara på huvudet åt den. 'Det är varken mjölk eller socker i', försökte hon med när hon insåg att den misstänkte som satt framför henne antagligen var sjuk i någon ätstörning. Varför skulle någon annars vilja se ut sådär? Hans skinkor verkade nästan inte erbjuda något som helst skydd mot den hårda stolsitsen och trots att han hade muskler av den seniga sorten var det som att hans smalhet gjorde att han upplevdes som svag, nästan bräcklig. Vad kunde han väga, 75 kilo? Att han inte förstod att sjukdomen gjorde honom fulare, inte tvärtom?"

"Anna skrattade mot sin mamma och svarade att jodå, hon hade minsann gått upp till en storlek medium istället för small. Trots att mamman såg skeptisk ut var Anna stolt över detta. Hennes fula, nästan konkava kropp hade plågat henne sedan tonåren. Trots att alla i hennes familj var korta och smala verkade hon ha fått det värsta ödet: hon var inte bara kort och smal, hon gick inte ens upp i vikt när hon blev gravid. När hennes mamma och systrar äntligen hade fått lite hull och former när de fått sina barn, hade hennes Albin mest verkat suga ur all näring från hennes kropp. Efter att han hade slutat amma hade hon mått så dåligt över sin brist på former att hon hade kämpat med feta såser, mängder av kolhydrater och söta efterrätter tills hon hade kunnat spy. Men nu såg hon resultat, till sist. Hon hoppades att hennes nya, mer tilltalande kropp, skulle göra sitt för att tina upp den äktenskapliga sängen som tyvärr verkade ha fastnat i ett stadium av permafrost sen Albin föddes."

"Han skyndade sig förbi de utspridda tiggarna som satt längs med nedgångarna till tunnelbanan. En kvinna som såg tunn ut sträckte ut sin hand mot honom men han låtsades inte se. Såklart hade han dock inte undgått att notera henne: hur hon var smal och lång, nästan utdragen. Herregud, tänkte han samtidigt som han kryssade mellan glada julklappsshoppare och stressade butiksanställda, insåg hon inte att man knappast ville ge sina pengar till nån som såg så avskräckande ut?"

"Ayla såg på flickorna som skulle vara hennes privatelever. De såg ungefär likadana ut allihop, som tonårstjejer gjorde nuförtiden. Den enda som stack ut var den ena blondinen. Hon såg mycket yngre ut än de andra, och Ayla började fundera på om hon kanske hade hamnat i fel grupp. Sen insåg hon att det var den smala kroppen som lurade henne: flickan hade med sig rätt böcker och verkade känna de övriga tjejerna som väntade. Stackare, tänkte Ayla samtidigt som hon harklade sig för att börja dagens undervisning. Stackars tjej att ha ett så ofördelaktigt utseende på en sån här skola, där status var allt och utseende var status. Den andra blondinen, vackert kurvig med en rumpa som säkert hade modellerats efter Kim Kardashians och en matchande, väl tilltagen byst,, mötte Aylas blick och hon kom av sig. Det kunde väl ändå inte vara...?"

Sådär! Lite förslag bara på hur man kan göra om man nu tycker att det är lite tråkigt att tjocka är de enda som går att förlöjliga utan att få minsta lilla kritik. Bra va?

SKOJA BARA! Man kan såklart inte beskriva smala sådär, herregud hur skulle det se ut. Det skulle ju bli ramaskri. Vi pratar ju ändå om en grupp människor som jämför att få höra "du borde äta en hamburgare" med systematisk diskriminering, våld och mobbning. My bad!

Lika bra att vi håller oss till att håna tjockisarna. Med tanke på att det görs i var och varannan bok är man som författare kanske inte precis UNIK då, men man sticker ju å andra sidan inte ut åt andra hållet. Tänk om man skulle beskriva en tjock person utan att göra en (äcklad och hånfull) stor grej av att hen är tjock. Hur skulle det se ut?




lördag 8 juni 2019

Lo and behold: min tatuering!

Till sist blev den då ÄNTLIGEN klar, denna tatuering som jag tänkt på så länge. Den är så mycket finare än jag nånsin hade kunnat föreställa mig och jag är så nöjd.

En liten liten bukett bestående av en lupin för mitt första barn, två vallmor för mitt andra barn och tre blåsippor för mitt tredje barn. 

Lupin för Noa, för att det var min första favoritblomma och han är min förstfödde, och för att de är så vackra och han likaså. 

Vallmo för Emmy, för att hon är färgglad, bildskön, tunn men stark och trivs i flock. 

Blåsippa för Majken för att hon är lysande, gör människor glada och är så unik att hon borde fridlysas. 





Jag var så osäker på om jag ville ha svart eller i färg, men eftersom min tatuerare var så himla bra så låter hon mig komma tillbaka om jag, efter att ha känt efter nu när den är på plats, bestämmer mig för att jag vill ha färg trots allt. Men det tror jag inte. Jag är så himla himla himla nöjd!




tisdag 21 maj 2019

Hur läser du?

Jag är ju en snabbläsare av rang. Att vara snabbläsare innebär (enligt vad jag har läst mig till, höhö pun intended) att man liksom "scannar" sidorna snarare än läser varje ord eller ens varje mening för sig. Detta gör att man kan tillgodose sig informationen snabbare än vanliga läsare, men kanske inte tar till sig språket på den nivå som en vanlig läsare gör.

Det blir alltid extra tydligt att jag i vanliga fall scannar sidorna, när jag läser böcker som antingen har ett avancerat språk eller som är på ett annat språk än svenska*. Helt plötsligt stannas liksom flödet av och jag måste läsa varje ord, eller varje mening. Det brukar sällan hålla i sig hela boken, men det tar liksom längre tid för mig att komma in i det trancetillstånd som annars kännetecknar mitt läsande. Vissa böcker får jag läsa vanligt helt och hållet (Lincoln in the bardo, till exempel) och det känns så jävla rumphugget? Var är mitt flyt, min totala immersion, min film som spelas upp i huvudet utan att jag ens noterar att jag faktiskt läser? Är det såhär de flesta läser så förstår jag att man inte läser så mycket, det är ju så lätt att bli störd?

I alla fall: det här inlägget var inte till för att jag ska skryta om min läshastighet (men kom igen, jag har inte så många färdigheter så nåt måste jag få skryta om), utan om hur jag läser i övrigt. Inte vad, utan hur.

Det finns nämligen några saker jag alltid hakar upp mig på när jag läser böcker. Oavsett genre eller författare eller handling kan jag inte bortse från dessa grejer:

1) Felaktigheter i detaljer.

Alltså inte typ "han gick de 187 trappstegen upp för spanska trappan" när det egentligen är *googlar* 136 steg. Nej, jag menar när författaren säger emot sig själv. Ja men ni vet, ena sekunden så är någon nygravid och de ska fira jul, och i nästa stund så är det påsk och huvudpersonen stönar och stånkar eftersom hon är höggravid helt plötsligt. Eller när någon sägs vara x antal år gammal år... säg 1995, och sen så nämns en annan ålder senare och om man räknar på det så STÄMMER det inte!!
Alltså jag skojar inte, sånt kan förstöra en hel bok för mig. Eller, när en person beskrivs som att vara på ett visst sätt, bara för att på nästa sida tydligen helt ha bytt personlighet för att det passar historien bättre. Alltså jag kan gå tillbaka i böcker flera ggr bara för att bevisa för mig själv att jag har rätt och författaren har fel.

(JAG HAR INTE AUTISTISKA DRAG, DU KAN HA DET!)

Jaja, det är jobbigt i alla fall.

2) Osympatiska personer

Såhär: jag läser på samma sätt som jag ser på tv eller film. Det handlar om berättelserna för mig, det är historien jag vill bli uppslukad av. Ett bra språk är ett plus, men det är inte lyrik jag eftersöker. Och när nu handlingen är så viktig, så gör det mig galen om det inte finns någon person som går att tycka om? Okej, i vissa böcker är det ju ett medvetet val, men i många böcker så skildras huvudpersonen som ATT man ska gilla den, men det är stört omöjligt.

Ta boken "Stoner" som jag läste för några veckor sen. Det är en bra bok. Det säger jag inte bara för att jag har googlat recensioner för att hålla mig på rätt sida om "god smak", utan också för att jag tyckte det. Men huvudpersonen var ju förskräcklig. Jag tycker det är jättejobbigt att traggla mig igenom en bok, även om den är BRA, när det inte går att sympatisera med den man ska gilla. Och gud, don't get me started när det gäller SKITBOKEN "Ett litet liv", jag orkar inte meed hypen av den.

3) Dåliga slut.

Jag brukar skriva små minirecensioner på instagram av böckerna jag precis läst, under #70böcker2019. Eller ja, jag skriver vad jag tycker och ibland pyttelite om handlingen, det varierar lite. Det som väldigt sällan varierar dock är att jag är missnöjd med slutet. Det är en fin konst att avsluta en bok, och tyvärr tycker jag att alldeles för få lyckas med det. Antingen så ska allt knytas ihop på några sidor vilket gör att det ofta blir finesslöst eller klumpigt, eller så drar författaren ut på avslutet ca fem kapitel för länge (*host* folk med ångest *host*)

Jag VET att det är en smaksak och att jag knappast sitter på facit angående vad som är ett bra slut. Däremot sitter jag på facit gällande vad som är ett dåligt slut, och det är alla jävla töntiga twistar som folk försöker klämma in efter gone girl-hysterin. SLUTA! De är 1) aldrig svåra att lista ut, samt 2) alldeles för långsökta. Så jävla trött.

Ett bra slut då, hur är det? Tja... det ger läsaren en känsla av avslut, utan att för den delen falla i "så levde de lyckliga i alla sina dar"-fällan. Det avslutar också boken som sådan, inte bara historien. Alltså att man känner att det är ett skrivet, väl genomtänkt, avslut. Inte "jaha men nu var ju allt löst så då klämmer jag väl ur mig nåt mer då". Och gud, viktigast av allt: även om det är en kärleksroman behöver det inte, jag upprepar: INTE, finnas med några taffliga sexscener. Dör av pinsamhet varje gång.

Jaha. Såhär läser jag. I rubriken skrev jag "hur läser du?", men eftersom bloggläsare övergett oss för instagram vetefan om nån kommer svara? Men please do, det ser så sorgligt ut annars!



*(Här SKULLE jag ju kunna skriva "engelska" bara, eftersom jag inte läser på nåt annat icke-svenskt språk sen jag tragglade igenom böcker på franska för typ 12 år sen, men tydligen inte!)

fredag 17 maj 2019

Stressen

Jag köpte en rulle tapeter för ett par månader sen och var jättepepp över det. Har jag satt upp dem? Gud nej.

Jag har stört mig på vårt stökiga och smutsiga sovrum i evigheter nu. Har jag städat det?
Oh nej.

Jag har tänkt måla om vårt matsalsbord i ÅR nu, det är såklart inte gjort. Köpa stolar till samma rum har också stått på listan länge... men blir det av? Nej.

Och så allt det andra då. Vanlig städning, fönster som borde tvättas, vinterkläder som ska stuvas undan. Inget blir gjort. Jag är så jäkla TRÖTT och när jag kommer hem och tänker på allt som behöver göras så får jag ont. Alltså fysiskt ont på riktigt, halsbränna och huvudvärk slår till så fort jag kommer hem.

Men helgerna är ju så korta. Jag vill hinna göra saker nu när det är maj och fint och vackert och ljuvligt. Förra helgen var fantastisk: jag och Majken åkte till Nyköping och hälsade på min högstadiekompis Sofie med familj. Emmy tävlade i cheer också, så jag passade på att heja på hennes lag dessutom.

Vi grillade, drack vin, ungarna lekte och allt var supermysigt. Och sen på söndagen så svängde jag förbi min barndomsgranne Sara och vi fikade, ungarna lekte och allt var supermysigt och på vägen hem stannade jag och Majken på en loppis och köpte två gedigna pinnstolar till köket. Det var alltså en mycket lyckad helg, utan tvekan. Så himla nostalgitripp, på det bra sättet - inte det deppiga över all tid som gått.

(Eller jo, när jag och Sofie satt i soffan och var jättetrötta redan vid halv tolv och konstaterade att ja, vi är ju snart medelålders... då var det fan jobbigt. Vi lärde känna varandra i sjuan, och nu har jag en unge som går i sjuan. Jävlar vad fort det går!)

Men i alla fall: eftersom jag var borta hela förra helgen så blev det ju saker som inte blev gjorda som kanske borde ha gjorts. Okej, tapetseringen kan absolut vänta tills maj inte lockar utanför dörren, men vi borde verkligen verkligen städa. Och tvätta. Och rensa. MEN JAG VILL INTE!

Jag vill åka ut till stugan och lösa korsord och dricka gin. Nu kommer vi inte göra det eftersom vi bygger en friggebod på tomten och allt är kaos och en byggarbetsplats för tillfället, men ändå. Det är vad jag vill. Eller så vill jag gå på auktion och äta glass i solen. Eller så vill jag sova hela dagen och läsa böcker och se på serier.

Jag vill inte göra allt det tråkiga som måste klämmas in på helgen. På vardagarna är jag för trött för att orka nåt alls, och på helgen vill jag göra nåt kul. Varför ska man annars vara ledig, om det bara är för att städa och röja?

Äh jag vet inte. Jag är rätt deppig för tillfället. Vet inte varför, det har väl bara varit ett väldigt dåligt halvår på sistone.

fredag 3 maj 2019

Den stora guiden till att hjälpa barnen att plugga inför prov

Jag är ju en pluggis, always have been (förutom i trean i gymnasiet då jag skolade jämt) and always will be. Detta gjorde mig ju inte sådär SUPERPOPULÄR under skoltiden, men det comes in handy nu när jag har barn som behöver plugga till prov. Ha! In your face skitsnygga coola fotbollstjejer som fick vespor när ni fyllde femton trots att ni bodde 100 meter från skolan (och jag hade några km till stallet men fick inte ens en moppe wtf?). This is my time to shine!


Var var vi? Jo just ja: hur man hjälper sina barn att plugga inför prov. Förutom att jag själv var en pluggis har jag ju haft en hemmasittare i familjen under ca hela mellanstadiet och TROTS DETTA gick han ut sexan med jättefina betyg. Är det enbart min förtjänst? Självklart inte. Borde jag ändå få lite credd för att jag utöver heltidsjobb har varit lärare på halvtid och lagt oändliga timmar på att plugga med barnen? Ja, det tycker jag tamefan.

Jaja, mindre skryt och mer konkreta råd. Jag hör er. Here we go!
(TLDR: Flashcards och godis!)

1) Plugg-godis

Absolut, ni får kalla det mutor om ni vill, men faktum är att det är o-er-hört mycket enklare att få en trulig tonåring att plugga om man kan slänga till hen en polly efter varje rätt svar. Ett ultimat godis för pluggande är rätt litet (dvs polly är egentligen för stort) och lätt att strössla med vid rätta svar. Typ smarties eller bilar eller liknande. Det är också bra att bryta av med lite större godisar, som kan delas ut vid svårare frågor/frågor som kräver lite resonemang.

2) Flashcards

Underskatta INTE dessa små korts effektivitet när det gäller att plugga in allt möjligt! Om nån nu inte känner till vad flashcards är, eller hur man gör dem, så kommer här en idiotsäker förklaring:
Ta papper -> klipp till små kort som är typ 2-3cm breda och höga -> skriv ett begrepp på ena sidan och förklaringen på andra sidan -> gör detta för ALLT som går. Viktigt!

Många slarvar med flashcards och tror att det enbart funkar för glosor eller begrepp, men det går att använda till ungefär vad som helst. "Tre orsaker till oroligheterna före första världskriget" till exempel. Eller "varför är orientering fortfarande ett ämne i skolan när alla har gps och alla barn hatar det eftersom det är en töntsport"? Nej okej, det kanske inte var lika bra... men något inspirerat av att ena barnet har prov i just orientering imorgon.

Vem ska göra korten? Helst barnet som ska göra provet. Man lär sig såklart massor bara av att skriva ner förklaringarna och frågorna/begreppen - och just därför ska inte datorutskrift användas heller - men om du har ett barn som verkligen hatar att plugga/har svårt för att skriva/är oerhört svårmotiverad eller så, då får man som förälder sätta sig och plita ner dessa små kort. Men då lär ju DU dig massa nya saker också (för vi kan ju sluta låtsas att vi allihop kommer ihåg allt om syror och baser liksom). Win!

Sen då? Ja, sen sätter man sig ner och kör igenom dessa kort. Kör igenom alla en gång (med godis för varje rätt svar/var tredje rätt svar/whatever) och ta sen en längre paus på minst en halvtimme. Alla kort som de svarar rätt på hamnar i en hög och alla kort som de svarar fel på hamnar i en hög. Låt barnet pausa från studierna med nåt de gillar innan ni börjar igen.  Den här gången tar ni bara "fel"-högen och matar igenom. Godis och pauser utdelas enligt nån rimlighetsprincip.

Till sist kommer alla kort vara i "rätt"-högen och då börjar man om igen, fast tvärtom. Dvs om ni första gången körde glosor och frågade "vad heter x på engelska" så kör ni tvärtom nu, och säger det engelska ordet. Detta är för att det verkligen ska sitta. Det kräver lite av den som förhör, i alla fall när det gäller mer resonerande frågor, men det underlättar ändå att ha allt tydligt nerskrivet och inte behöva leta i en lärobok efter vad det var som EGENTLIGEN orsakade skotten i Sarajevo.

3) Material

Lärobok ja. Har era barn det? För det har inte mina. Man får hem nåt papper ibland, det finns lite stenciler på nån läroplattform, ibland kommer de hem med egna anteckningar, ibland mailas ett word-dokument ut, och ibland finns det en länk till nåt quiz med fördjupningsfrågor på en sajt.

Det här är åt helvete för barn som inte är strukturerade, som inte har enagagerade föräldrar eller som mår dåligt av ovisshet. Det är också ett helt annat blogginlägg, men ärligt talat. Fy fan vad dåligt det är att de knappt har böcker längre. Vi hade en jävla LYX ska jag säga, med att veta att vi hade prov på kap 2-4 i boken, ungar nuförtiden måste liksom först rota igenom tjugosju anteckningar och anslag och allt möjligt innan de ens lyckas hitta ungefär vad de ska kunna.

Så vad kan man göra? Googla! Nej, det hjälper inte att googla "syror och baser" enbart om ungarna har kemiprov, men man kan komplettera den info som finns. Ofta är stencilerna liksom bara nån slags sammanfattning av vad som sagts på lektioner osv, och har man då barn som kanske inte Är Bra På Att Skriva Anteckningar eller Inte Har Fokus, så blir det svårt. Därför brukar jag komplettera så mycket jag kan online. Jag säger bara "SO-rummet", fy fan vad jag älskar dig!

Är det rimligt att vi föräldrar ska behöva lägga ner såhär mycket energi och krångel bara på att förstå exakt vad barnen ska behöva kunna? Nej. Men jag vet ju att det är ungefär likadant för väldigt många. "Jättekul" med digitaliseringen i skolan, verkligen. Vad bra det blev!

4) Höj kraven

Den här delen kan man hoppa över om man har barn som är nöjda med E, eller där ett D är en enorm prestation som firas med tårta (mer om det nedan). Alla barn vill inte ha högre betyg, alla KAN inte få högre betyg och godkänt är JÄTTEBRA!

Men ni föräldrar som likt mig är välsignade med barn som inte riktigt klarar av skolan som den är, men ändå vill ha bra betyg i sina favoritämnen? Fortsätt läs.

Såhär: jag upplever som sagt att det material som delas ut ofta är basic, liksom grundnivån, det som krävs för E och eventuellt D (kanske C ibland). I alla fall när det gäller resonerande ämnen, där eleven själv ska dra slutsatser och se sammanhang och paralleller osv. Och det är säkert som det ska, för mycket av det viktiga sägs ju på lektionerna ändå. Om man har barn som går på lektionerna...

Det här tipset är alltså inte bara till för barn som knappt lyssnar när läraren pratar, men kanske speciellt bra för dem: kräv svar utöver det som står i materialet.

Mina ungar blir GALNA på mig när jag inte godtar ett svar som nästan ordagrant stämmer överens med det som står i deras material. "Det är ju bara det SOM STÅR DÄR!" skriker de när jag ställer följdfrågor eller vill att de ska utveckla svaret. Och ja, "det som står där" räcker oftast om man bara ska svara rätt - men idag krävs det att man ska utveckla sitt resonemang om man så ska svara på vad 1+1 är för nåt, och detta står INTE i materialet. Alltså får man ta den puckeln när man pluggar.

"Förklara flod" bad jag Emmy igår och när hon svarade "det blir mer vatten vid stranden" så var det ju tekniskt sett rätt - men det går att säga så mycket mer. Och nej, det kanske inte krävs mer på just det här provet, och det kanske inte kommer vara just det begreppet som ska utvecklas, men det går ju aldrig att veta i förväg. Så vi resonerar om det, utvecklar svaret ihop, jag googlar som FAN ska ni veta, och så kräver jag mycket mycket mer än det som de säger att de ska kunna. Varje gång.

För ja, de blir trötta och irriterade och många många gånger har våra pluggsessioner slutat med bråk - men när nån av dem kommer hem och har fått A på ett prov som de trodde att de knappt skulle klara när de började plugga, då är de glada. Noa har till och med sagt det flertalet gånger att "du kräver alltid mer än lärarna, så jag brukar skriva allt jag kan på alla frågor för då får jag bra poäng".

(Var det helt rimligt att han skulle lära sig slagorden "frihet, broderskap, jämlikhet" på franska när de läste om franska revolutionen? Nä. Men det tvingade jag honom ändå.)

5) Ha gott om tid

Den här punkten borde ju kanske ligga först eftersom det är så viktigt. Men eftersom jag är usel på att planera kommer den sist, och det avslöjar väl att jag knappast följer den själv. Det blir tyvärr alldeles för ofta panikpluggande enbart kvällen innan, vilket oftast funkar - men inte direkt ger sinnesro. Det är EN FUCKING MYT att man inte kan plugga till prov kvällen innan. Jag fick höra i mellanstadiet att det skulle bli omöjligt sen i högstadiet, sen var det i gymnasiet och sen på universitetet det skulle vara omöjligt. Lyssna: det är enda sättet jag vet hur man pluggar på. Allt kvällen innan, all or nothing!

Men. Det är inte jättekul för ungar som är lättstressade. Inte heller jättekul för mammor som vill kolla på Paradise Hotel och inte traggla syror och baser i flera timmar samma kväll. Så gör som jag säger och inte som jag gör: planera pluggandet i tid och lägg det över flera dagar.

6) Fira resultaten/ansträngningen

Jag pratar inte om att enbart fira ett A på ett prov, utan om att fira när ditt barn lyckats med något som var svårt. Det kan vara att äntligen få godkänt i hatämnet, att höja sig till ett D från ett E eller att få ett C trots att man har A i alla ämnen, men var sjuk veckan före detta prov. Ja ni fattar: ni känner ju era barn bäst och vet vad som är ansträngande för dem.

Ja men VAD säger Jesper Juul om att berömma prestationer? (För er som fick barn efter 2010: Jesper Juul är alltså det tidiga 00-talets Bo Hejlskov)

Well, jag vet inte. Antagligen att det beror på tillfället? Jag tycker i alla fall att det är jätteviktigt att uppmärksamma när ens barn har lyckats med något speciellt. Inte för att man ska bygga deras självkänsla på deras prestationer, utan för att man ska uppmärksamma ansträngningen. Vi fikar med tårta när nån av ungarna får ett A på ett prov, lyckas med ett prov i ett hatämne eller liknande. Det går ju såklart att variera i all oändlighet det här. Kanske vill man inte fira resultatet, utan firar direkt provet är gjort - för att barnet gjorde sitt allra bästa? Kanske firar man ett underkänt prov för att det var två poäng närmre godkänt än förra gången? Kanske är man EN TÖNT som vill invända mot att man verkligen inte borde fira barn med socker, men då kan man ju sluta läsa och gå och baka barkbröd istället.

Det jag vill säga är bara att jag tycker att man ska notera när barnen anstränger sig, och glädjas med dem när de ser resultat - eller gör framsteg på andra sätt. Plus: om ni har gjort allt jobb som jag nyss beskrivit så förtjänar ju NI tårta. Eller hur?


Så! Detta var Ellens Oändligt Långa Guide Till Hur Man Hjälper Sina Barn Att Plugga Inför Prov.

Var så goda!

fredag 26 april 2019

Den tunna fernissan

Det är så vackert ute nu. Det blommar och doftar och allt är skirt och grönt och man vet inte riktigt vad man ska göra av alla lyckokänslor som stormar fram nu efter att ha dolts under vinterledan.

Men.

Jag förstår inte hur folk vågar njuta av saker utan att känna att det finns ett enormt hot under allting. Och nu pratar jag inte om att inte kunna njuta av sommarvärmen eftersom den leder till torka och missväxt och klimatförändringarna dödar allt. Tro mig, det tänker jag också på, samt mår dåligt över... men jag pratar om det andra. Det som alltid finns där.

Ja men ni vet: sjukdom och döden. Olyckor, smärta och sorg. Jag förstår inte hur folk klarar av att gå igenom livet utan att hela tiden vara rädda för det värsta, när det värsta är så himla nära jämt?

Jo jag vet att jag har lätt GAD (generaliserat ångestsyndrom) och därför alltid bär på mer ångest än andra. Och ja, jag vet att det faktum att min pappa på nåt sätt ALLTID skulle förstöra en bra dag, som att det var en tvångstanke för honom, säkert bidrar till den här domedagskänslan, men det spelar ingen roll. Den finns där ändå.

När jag håller på att spricka av lycka av att höra Majken leka med kompisarna ute på den grönskande gården, då kommer alltid tankarna på allt hemskt som kan hända henne. Hur vi kanske bara har våra barn till låns. Hur alla som drabbats av oförståeliga sorger, alltid säger samma sak: "det kom som en blixt från klar himmel, bara dagen före hade vi...", eller olika varianter av det. Jag förstår inte hur ni andra lyckas njuta  eller vågar vara lyckliga, när allt kan dras undan på en millisekund.

För att ni inte ska missförstå: jag har inga problem med att känna lycka. Det är inte så att jag förnekar mig själv känslan av att vara glad eller tillfreds eller lycklig, eller att jag inte kan njuta av stunden. Det gör jag. Kanske till och med mer än ångestfria personer, eftersom jag räknar med att allt ska tas ifrån mig en dag.

Jag förstår bara inte hur man kan gå omkring och inte vara... livrädd? Förstår inte folk vad klimathotet innebär? Att våra barn, helt definitivt våra barnbarn, kommer få ett helvete pga det? Vet människor inte att minst var tredje person någon gång kommer få cancer? Vi är fem personer i min familj, och jag vet att statistiken inte funkar så - men det är ju inte bara fem personer som jag älskar? Hur kan man sätta sig i en bil hela familjen och åka iväg på en roadtrip utan att ha en malande oro över att bilar är dödsfällor?

Återigen: jag fattar att det låter som att jag är en hönsmamma som begränsar mitt och mina barns liv, men så är det ju inte. Det vet alla som känner mig - jag är snarare motsatsen till en hönsmamma. Det handlar inte om rädslor för att barnen ska bli kidnappade av en pedofil, eller oro för att de ska bryta ben eller sånt - det är de andra grejerna som lurar i mitt medvetande. Cancer, bilolyckor, medfödda hjärtfel som aldrig upptäcks, ett blodkärl som brister i hjärnan osv. Det finns så oerhört mycket att förlora och när allting är som vackrast, när häggen blommar och ungarna bygger kojor i spireahäckarna och sommarlovet väntar runt hörnet... då blir det vackra en påminnelse om allt det fula.

Majken sa häromdagen till Emmy, när Emmy frågade om flest dör av cancer eller nåt annat i världen, att "Det man dör av är livet" och jag vet att det är sant. Jag vet att premissen för att leva är att vi ska dö. Jag vet att om man älskar måste man förlora och om man ska få känna lycka måste man få känna sorg.

Det är inte det jag pratar om. Inte det vanliga förloppet, där man förlorar nära och kära när de blir äldre. Eller att man blir lämnad, förlorar jobbet, måste flytta... det är inte sånt. Det är att förlora någon i förtid. Att själv dö i förtid. Livet är så jävla skört och man kan inte skydda nån.

Det känns som att vi allihop går på en väldigt tunn lina, var och en på sin egen. Och när som helst kan man ramla av, och när som helst kan linan bara ta slut och vi har inget sätt att veta när det ska hända någon av oss. Och så känns det som att jag (och fellow ångstmänniskor) är de enda som ens reflekterar över detta, medan många andra verkar tro att vi sakta promenerar på en stadig landsväg.

Ja det här blev ju jävligt svamligt. Sorry. Men det är fint ute och jag blir så oerhört lycklig av våren. Och känner man så starkt som jag så gäller det tyvärr även de negativa känslorna som oro och rädsla. Allt förhöjs av blommande spireahäckar.


måndag 22 april 2019

Man ska ju inte klaga ändå

Det har varit ett par bra veckor. Inte med ryggen, och inte på jobbet... men det gick helt okej att fylla 35 ändå. Och sen hade jag fest och det blev vår och vi har firat påsk och idag har jag badat för första gången i år och jag vet inte, men det känns som att vi överlevde den här vintern också? Det är fortfarande mycket som är stressigt och slitigt osv, men också mycket fint. Som till exempel detta:


























Först fick jag en jättefin tavla när jag fyllde, av min mamma, morbror, syster och svåger. Den åkte upp direkt och pryder nu vårt vardagsrum. Och sen hade jag fest och folk kom (!) och vi var många (!!) och jag hann såklart absolut inte prata så mkt med alla som jag hade velat. Däremot tvingade jag alla att göra ett quiz om mig och det var kul. För mig i alla fall.

Och så har Emmy haft skolkonsert och sjungit sitt första solo. Om jag grät? Klart som fan jag grät.
"Vad duktig du var", sa vi efteråt. "Tack, jag vet" svarade hon. Älskar mina döttrars självförtroende!

























Ja och sen åkte vi till Uppsala för att fira påsk och umgås med systerdotter på 10 månader (visst, hennes föräldrar också... men de stod sig ju slätt mot en BEBIS!) och vi var ute massor för det var jättevarmt. Påsk... det är inte jul, men det är nästan precis lika bra!




























Så ja, jag har haft det jobbigt med stress och ryggont och allt sånt, men den här tuffa vintern verkar äntligen ha tagit slut och jag kanske äntligen orkar lite mer än ingenting? Låt oss hoppas!

lördag 6 april 2019

Åldersångesten den löjliga

Disclaimer: Jag vet att det är löjligt att ha åldersångest. Tro mig, ALLA påminner mig om detta. Jämt. Särskilt eftersom jag ju inte är så gammal och därför borde inse att jag är ung NU... för tänk vad jobbigt det känns sen när jag ÄR gammal annars? När jag inser att jag var ung nu när jag nojade över att vara gammal.

Well. Flygrädda slutar ju inte vara flygrädda bara för att nån säger att det är större risk att dö i en bilolycka på väg till flyget än att dö i en flygkrasch? Det enda som händer då är att man som flygrädd även oroar sig över att dö i en bilkrasch.

Med det sagt: jag fyller 35 på måndag och det är jobbigt.

Jag har psykoanalyserat mig själv till att inse att min eskalerande åldersångest baseras på två saker.

1) Jag har aldrig varit ung. Jag fick barn vid 21, var tvåbarnsmamma vid 23 och hade tre barn när jag var 27. Jag ångrar det inte på något sätt, för jag hade NOLL intresse av att resa runt festa runt ligga runt när jag var 20. Dessutom har jag älskat att ha barn hela tiden, jag känner verkligen inte att föräldraskapet på nåt sätt gett mig mindre för att jag började med det tidigt.

Men nu, när småbarnsåren är över och jag "kommit ut på andra sidan" så är jag 35 och inte 45. Jag är liksom inte medelålders, men inte heller ung. Och det där jag kanske skulle vilja göra - vad det är vet jag dock inte - det är för sent. Och ja, såklart kan man göra vad fan som helst när fan som helst... men ni FATTAR ju vad jag menar. Jag var aldrig ung när jag faktiskt var ung, och nu är det för sent. Det gör mig ledsen, men också lite rädd. Jag har bloggat om detta förut, men jag är ju väldigt rädd för att bli patetisk. Rädd för att inte förstå när jag borde ge upp vissa grejer. Först var jag i många år "för gammal" för min ålder mentalt, och nu är jag rädd att just därför vara mentalt "för ung" för min ålder.

2) Livet bara rusar på och jag hänger inte med. Jag lider ju av EXTREM nostalgi, vemod är mitt mellannamn och min fomo (fear of missing out) är på en löjlig nivå. Detta går inte jättebra ihop med att åren bara går, och livet bara pågår och jag kan inte hejda tiden för att hinna med allt jag vill.

Det är inte meningen att börja jiddra om "carpe diem" nu, för att fånga dagen är för rika människor med perfekta liv. För det är inte så att jag inte kan uppskatta de små sakerna i vardagen. Herregud, jag kan typ börja gråta av att höra Majken leka med kompisar på gården för att det får mitt hjärta att svämma över av lycka. Nej, problemet ligger i att jag inte hinner med livet. Helt plötsligt blinkar jag och är 27 och har tre barn, sen blinkar jag och har barn i mellanstadiet, sen blinkar jag och yngsta barnet börjar skolan, sen blinkar jag igen och då kommer de ha tagit studenten. Och kvar kommer jag vara med en enorm 40-årskris (jajamän, jag fyller 40 några månader innan Noa tar studenten... kul va?) och en stigande panik.

Jo, jag förstår att det handlar till stor del om en ovilja att acceptera att barnen växer upp och att jag projicerar denna vanmakt på mina rynkor och hängande ögonlock. Absolut. Men vafan, vi har haft så många överjävligt jobbiga år nyligen att bara fortsätta dag för dag tog all energi. Det går inte att leva när man måste kämpa varje dag för att orka vidare. Då överlever man bara. Så lite känns det som att dessa år togs ifrån mig. Det känns som att jag gick in i en dimma för ca 6 år sen, och nu har det blivit bättre och jag, vi, har kommit ut ur dimman... men dessa år är ju borta. Inte för att allt var dåligt, så var det inte, men tillräckligt mkt var svinjobbigt för att jag ska känna att det togs nåt ifrån mig.

Gud vad deppigt det här blev. Det hade ju varit roligare att läsa om jag hade raljerat lite över mitt ansikte och hur jag vill göra fillers och hur smala människor tänker "men gud, vem bryr sig om lite rynkor när man är sådär tjock?" och hur jag i min tur tänker "varför bryr du dig om att vara smal när du ändå är så ful?" men nu blev det inte så.

Jag hanterar inte att fylla år särskilt bra. helt enkelt På tisdag kommer jag vara närmre 40 än 30 och det där livet som jag vill göra nåt av, det har liksom pågått en bra tid nu utan att jag lyckats hinna med. Ja, jag är töntig. Jag vet det. Men jag är lite ledsen bara. Och har hängande ögonlock.




söndag 24 mars 2019

Ibland så levererar jag

I fredags kväll  kom jag hem från en AW och började tänka på Majkens åttaårskalas som vi skulle ha på lördagen. Vi hade inget tema, inga planer på vad som skulle göras, och inget inhandlat eller förberett. (Detta också eftersom bara 4 av 9 barn hade svarat på inbjudan... what's up with att inga fattar att man ska SVARA när det står i klartext?)

I alla fall så fick jag en tanke när jag gick och la mig om att vi kanske skulle ha cirkustema, så på lördagsförmiddagen bestämde jag mig för att ja - det blir skitbra. Och sen drog jag ihop ett SJUKT jävla bra kalas på bara några timmar. Jag får skryta, för så ofta som jag berättar om mina tillkortakommanden som förälder här finns det nog lite utrymme för ett rent skrytinlägg? Ja.

I alla fall. Vi hade lånat skolans gympasal för kalaset, så vi hade rätt bra rekvisita för att leka cirkus. Jag klädde ut mig till spådam, min man fick vara mimare och Noa var cirkusdirektör.

Jag hade tänkt ut små uppdrag som barnen skulle göra, som gav dem cirkuspengar när de hade klarat det.

Uppdragen var:
1) Hoppa igenom en brinnande ring (dvs rockring) från en plint.
2) Gå på lina (dvs bom)
3) Köra radiostyrd bil genom en bana








































När alla hade fått tre pengar var så var det dags för cirkusaktiviteter som de fick betala för med sina pengar, för att få ledtrådar till var godisskatten var gömd. (Pengarna hade jag gjort genom att googla "play money template" och sen lagt in en bild på ett cirkustält. Det som är skönt med internet är att allt finns. Mvh, tips från coachen år 1994)

























Först fick de kasta boll på uppställda flaskor fyllda med sand. När de hade lyckats få ner alla flaskor fick de lista ut att en ledtråd låg gömd i en av flaskorna, och sen hitta den.

Nästa uppdrag handlade om att hitta två ledtrådar i ett rum. Jag hade lagt ut böcker, tapetrullar och ballonger i gympasalen. En ledtråd låg i en uppblåst ballong, och en ledtråd låg i en bok. Sen låg det också några falska ledtrådar gömda, för att förvirra dem. De hade tre minuter på sig, och eftersom de saknade en äkta ledtråd när tiden gick ut så fick de köpa till lite extra tid med sina cirkuspengar. Jag hade gjort de äkta ledtrådarna så att de såg ut på ett speciellt sätt, så det blev också en liten utmaning att lista ut vilka ledtrådar som var rätt och vilka som var fel.När de var klara med detta hade de alltså fyra av tre ledtrådar: "bollar", "leta" och "där". Nu var det dags för spågumman!

























De fick betala inträde till min spåkula (dvs en städskrubb) och där spådde jag dem lite snabbt och så fick de varsitt ord som de skulle komma ihåg. När de sen lade ihop alla ord så blev det "sista ledtråden finns hos cirkusdirektören" och då stod Noa beredd i hallen och skrattade elakt, samt sprang ut på gården. En intensiv jakt uppstod innan den fick tag på honom, brottade ner honom och hittade den sista ledtråden som sa "används".

Eftersom ledtrådarna sa "leta där bollar används" så sprang ungarna såklart först till fotbollsplanen, men tji fick de! Istället så fanns ÄNNU en ledtråd vid innebandyplanen, dit de sprang efter att inte ha hittat nåt vid fotbollsplanen. Denna ledtråd bestod av att Emmy med gatukritor hade ritat av några färgglada prickar som finns på asfalten på en annan del av skolgården, och sen gjort ett stort x bredvid. Först var de förvirrade och trodde att de skulle knäcka nån kod av nåt slag, men sen så fattade Majken vad som avsågs och sprang dit med resten av kompisarna och hittade skatten. Klockan var då 15.58 och kalaset slutade 16, så det var en SJUK timing faktiskt.

Är så himla nöjd med att ha roddat ihop det kalaset på bara några timmar, och Majken var SJUKT nöjd med allt. Hon tyckte det var såå kul och de verkade de andra barnen också tycka.

Men? Fick de inget fika? Jodå, efter radiostyrda bilen var det paus i uppdragen för fika med glasstårta. Mitt bästa tips för en tårta som får barnen att ropa "åååh" och en tjej att springa och hämta sin mobil (!) för att fota? Sockervadd! Den här glasstårtan består av ett bigpack som jag smetat ut i en form och hällt strössel i mitten av, sen har jag slängt på sockervadd och till sist dekorerat med glasstrutar som doppats i vit choklad och strösslats. Hade jag inte gjort strutarna hade det seriöst tagit totalt 5 minuter, så enkelt är det. Men ungarna älskar det.


























Nu är jag såklart svintrött och min rygg gick sönder helt igår, men det kändes skönt för mitt samvete att ha fixat ett ordentligt kalas för henne. Det är ju inte så många barnkalas kvar nu. När lågstadiet är över brukar kalasen bytas mot typ "pyjamasparty" eller liknande. Och eftersom jag har svår ångest över att ungarna växer upp för fort så var det bra för min sinnesro att få göra nåt bra med ett av de få kalas som jag har kvar!