onsdagen den 16:e april 2014

Fegbloggande

Jag har så mycket jag skulle vilja blogga om: foliehattevänner på facebook, "riktiga" vänner som inte finns där när de borde, osäkerheten hos mig nu när vi har fått in massor av nya tjejer i laget vilket i sig är jättekul men skickar mig nedåt i en osäkerhetsspiral på många nivåer och en hel drös andra saker, men jag vågar inte. Jag är rädd att nån ska läsa, misstolka eller ta illa upp och bli sur.

Och det är väl nån slags mognadsgrej också antar jag. På nåt sätt.

Istället kan jag ju säga att jag längtar efter en sommarstuga. Missförstå mig rätt: jag ÄLSKAR att bo i stan. Än så länge levererar den här flytten idel nöjdhet. Men en sommarstuga vill jag ändå ha. Vid vatten. Där man kan bada. Mm... bada. Här är nåt jag inte förstår mig på: vuxna som inte badar. Som på sin höjd står till knäna i vatten och kanske kanske simmar en två-tre simtag men aldrig blöter håret. Hur kul är det? Bada (ej badkar alltså) är ju ändå på topp tio över livets nöjen.

Därför är det viktigt att skaffa en sommarstuga i närheten av bra bad. Alltså EJ hjälmaren eftersom det är en vidrig sjö. Bra bad är: östersjön (eftersom det inte finns massa äckliga krabbor där), små insjöar med klart vatten, havet utomlands - helst i Kroatien. Helst ska det också finnas en brygga så att man kan dyka och hoppa och så ska det vara ormfritt. Och inte så jäkla långgrunt att man hinner få kramp i benen innan vattnet når en till låren.

Om man bara bor nära bad på sommaren, vad kan man då mer önska? Eh ja, fint väder så att man kan bada och så också, men ändå. Bad. Bland det bästa som finns.

tisdagen den 15:e april 2014

Om att skrika på sina barn

Läser bästa Marias inlägg om hur hon undrar ifall det faktiskt finns föräldrar som tappar det på riktigt och inte bara med vän stämma förmanar sina barn eller möjligtvis "höjer rösten" lite sådär (obs att jag är säker på att 95% av alla som aaaaaldrig skulle göra si eller så mot sina barn har max ett barn, helst under skolålder) och relaterar.

Alltså, jag är inte nöjd med mängden skrik det är hemma just nu. Viss del av skriket beror i och för sig på att jag är för lat för att gå uppför trappan, men ändå. Jag tycker inte om att jag skriker men jag gör det ändå. För att jag är en skrikmänniska, för att ett av barnen faktiskt inte lyssnar om jag inte skriker, för att alla barn är olika och inget funkar för alla och yada yada klyscha klyscha.

Men jag tycker inte att skrik och att föräldrar säger dumma saker är the end of the world heller. Jag tycker att det är ett ytterst snävt sätt att se på världen och dessutom helt orimligt. Såhär: det finns sjukt mycket saker man kan göra för att fucka upp sina barn. Verkligen, de barn som inte växer upp och känner att de kan skylla en stor del av sina psykiska problem på sina föräldrar är rätt få. Det ingår liksom lite i dealen: få ett (eller fler) barn, ge dem ett (eller fler) psykiska men. Ja, jag raljerar och överdriver, men ni förstår vad jag menar. Man kan göra många fel.

Men jag tror helt enkelt inte att vi kan bryta ner det till enskilda händelser. Varesig när det gäller gott eller dåligt föräldraskap. Jag tror på fullaste allvar att en kärleksfull förälder som är närvarande och engagerad men som tappar det och ger en örfil en gång är en mycket bättre förälder än en som använt sig av skamvrå, aldrig har fått höra vem barnet är kär i, som inte vet vad barnets närmsta kompisar heter eller vilken som är favoritläraren. Jag tror att det är mycket bättre med en förälder som gormar och skriker och ibland går över gränsen för vad man får säga men som bedyrar sin kärlek både med ord och med handlingar ideligen, än en förälder som alltid säger rätt saker och aldrig tappar det där sista tålamodet som får det att svälla över men som alltid håller en känslomässig distans.

Självklart finns det föräldrar som klarar av allt av det. Som både kan vara äkta och nära i sina känslor och förhålla sig bra till barnens dumheter. Som aldrig skulle vråla "nu håller du klaffen och går härifrån för jag vill inte höra dig" och som alltid har en mjuk ton. De finns, självklart. De kanske till och med är i majoritet, jag vet inte. Jag vet inte ens om jag alls lyckats få fram vad jag vill säga?

Vi kan väl bara konstatera att när jag igår för säkert tjugonde gången hittade Majken med en tuschpenna och en stor grön teckning på vår vita vardagsrumsvägg, då satte jag mig inte pedagogiskt med henne och förklarade varför det var fel (been there, done that) för att sen låta henne tvätta bort det själv som en pedagogisk poäng. Istället skrek jag DU FÅÅÅR INTE MÅLA PÅ VÄGGEN DU VET JU DEEEET FAAN!!, gick med en ilsket gråtande (dumma mamma!!) unge raka vägen till sängen (det var ändå läggdags snart) och gnuggade sen väggen med klorin tills mina fingrar skrumpnade. Sen fick jag ett psykbryt på att de stora barnen åt äpple med öppen mun, för finns det något jag avskyr är det smaskande och ljud när man äter.

Och även om jag är säker på att det hade varit bättre att hantera situationen på ett annat, lugnare, sätt är jag även säker på att hon inte kommer traumatiseras av detta. Trots att det var en svordom med i skriket (oh my gooood!).

Sen är vi i och för sig rätt bra på att ha en tuff men kärleksfull jargong här hemma, där snygga comebacks uppmuntras och småretandet aldrig tar slut. Dessutom svär vi som borstbindare. Jag tror att de har det rätt bra ändå, trots att vissa kanske ser vårt hem som en psykanstalt utan dess like. Jag förstår ju å min sida inte hur man kan leva i ett hem där det finns en regel som går ut på att man enbart får äta om man sitter vid köksbordet, så det är väl lite olika det där.




lördagen den 12:e april 2014

Och självklart.

SJÄLVKLART blev min hårfärgning HELT uppfuckad. Halva håret är vinrött, halva håret har all utväxt kvar och jag åker till New York om en vecka och vill helst inte se ut som en jävla idiot i håret då.

Det kommer bli många och långa hårfärgningsstunder framöver. Kul!

Hej internet, välkommen tillbaka!

Min man skulle "fixa så det blev bättre" med vårt internet för nån vecka sen. Och visst, det blev ju bättre på så sätt att sladdarna inte syntes längre. Det blev å andra sidan sämre på så sätt att det inte funkade längre. Jag får verkligen panik när jag inte har tillgång till internet - särskilt såhär veckan innan vi åker till NY och behöver boka bord på restauranger och så vidare. (Fortsätt gärna lämna New York-tips, man kan inte få för många!)

I alla fall är internet tillbaka nu och jag kan blogga, läsa bloggar, surfa på hemnet efter sommarstugor och what not. Egentligen skulle jag ju ha varit på bootcamp den här helgen, men jag stannade hemma och är sjukt nöjd med det beslutet. Det har varit en intensiv vår, vi har knappt haft en dag ledig sen vi flyttade. Nästa helg är det påsk och sen åker vi, och jag behövde ha en helg där vi inte gör någonting.

Såna här helger trodde jag att jag skulle sakna trädgården och huset, men det är tvärtom. Det är så sinnessjukt smidigt att bo centralt. Vi har varit uppe på stan en sväng och köpt presenter till två kalas Noa ska på, sen svängde jag och de mindre barnen förbi museet där vi pysslade och fiskade fiskdamm medan Noa gick på sitt kalas och nu är Emmy över hos en kompis och jag och Majken ska äta lite nyinköpt lördagsgodis och slappa. När vi bodde på landet var varje sån här liten grej ett stort bök och krångel. Ett kalas? Jaha, hur långt är det, vem ska skjutsa, när ska vi hämta, är det värt att åka hem emellan, men om vi ska hitta på något vem ska ha bilen då och så vidare i all evinnerlighet.

På schemat för resten av dagen står städning av musburen, färgning av min utväxt samt långkokt lasagne om man nu kan kalla den så. Sjukt lugn och skön lördag med andra ord. Jag gillar't!

onsdagen den 9:e april 2014

Att fega ur

Egentligen skulle jag åka på bootcamp i Borlänge i helgen. Sen kom jag på att jag fick hjärnskakning på förra bootcampet. Och så blev jag lite skrämd när en i laget skadade sig ordentligt på senaste träningen. Visst, jag vet att roller derby är en hård sport som orsakar mängder av skador, det vet jag. Och jag är okej med det för det mesta, men såhär en dryg vecka innan jag ska åka till New York? Jag tror att jag försöker minimera skaderiskerna något.

Därmed inte sagt att jag inte kommer gå på några träningar innan vi åker, så illa är det inte. Bara nästan. Inget får komma i vägen för denna resa. Längtar så SINNESSJUKT mycket.

Nu är jag gammal. Nu börjar fegandet. I morse gick jag till jobbet i gummistövlar och funktionsjacka. Är det nu jag helt ger upp alltså?

tisdagen den 8:e april 2014

Yay mina 30 år på jorden!

Dagen har varit regnig och grå och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte deppat minsta lilla alls. 

Men jag har också färgat ögonbryn och fransar på salong, gått på massage (nu luktar jag chokladolja) och klippt mig. Ni vet, en totalrenovering nu när jag är gammal. 

Nu sippar jag rosa bubbel och väntar på att barnen ska somna så att vi kan se game of thrones med ostbricka. Om ca två veckor är det dags för mina födelsedagspresenter: shopping deluxe och nöjen i New York. 

Det gick att överleva den här dagen alltså. Se på fan! 


måndagen den 7:e april 2014

Den sista timmen på rätt sida

Så pass melodramatisk nu. Någon halvtimme kvar som 29, sen är den här. 30-årsdagen. 

Jag kan inte blogga ordentligt eftersom jag bara har internet på telefonen, men jag tänker att den riktiga trettioårskrisen är lite pausad. Nu är det mest slentrian av nåt slag. Eller så är det så att jag imorgon vaknar grå, gammal och utan livslust, men det tror jag inte. Främst för att jag bokat in en svindyr massage som jag inte tänker missa. 

En av ungarnas möss lyckades rymma ikväll. Jag hörde pipande från Noas rum, gick in och hittade en mus på elementet och vår katt under. Jag måste ha kommit i precis rätt stund. Så jag tänker att visst, jag är ingen ungdom längre. Men mina livsutsikter ser ju jävligt mycket bättre ut än musens i alla fall. 

fredagen den 4:e april 2014

Viva la fredagsmys.

Har alltså jättejättesvårt att förstå mig på folk som skäms för sitt fredagsmys? Som liksom ironiskt måste urskulda sig för sina tacos och sina chips och säger att de faktiskt "bokstavligt talat kräääks på uttrycket fredagsmys och sånt hade vi AAAAALDRIG när vi växte upp, det är ju bara nåt nytt påhitt och vi delade minsann på en läsk på max en dl när vi var små och hej och hå". Hörrni hipsters, kom med nåt nytt. Ja, varvet kanske har gått runt ett varv så att det nu är inne att skryta om hur svennebanan man är, men jag fattar inte varför det ens någonsin har varit ute?

Såhär: tacos är svingott. What's not to like? Chips/godis är svingott. Tända ljus, någon rolig film/barnprogram/Let's dance om ens ungar tvingar en att se det är trevligt. Varför är detta något att vara negativ kring? Sån jävla märklig ironi? Ba åh, jag har träffat någon jag älskar och vi har det jättebra med vår lilla familj och vi äter mat som alla tycker om sen tillbringar vi tid ihop och äter nåt gott och tittar på nåt vi gillar, detta är Så Pinsamt. Va?

Här är något jag skulle tycka vore jättepinsamt: ifall jag inte kunde inse att fredagsmys är något de flesta gör för att de flesta tycker om att göra det, inte för att man avskyr det men tvingas till det på grund av samhällets förväntningar. Det är ingen som tvingar nån till fredagsmys så sluta låtsas som att det är nån slags bestraffning för att ni blivit svensson.

Tycker alltså lika illa om skämmandet som ironivurmandet. Som att man är så pass cool att man insett att fredagsmys är inne och därför skryter om hur lite man skäms. Eller för att tala klarspråk: när en superängslig generation ironiker fått barn och tvingas sitta framför mello med en skål chips kan de ju inte häckla sin egen vardag. Och eftersom denna vita medelklassgrupp sätter nån slags coolhetsagenda bestämmer de att fredagsmys är inne igen. Det är som när championtröjor med vit pikétröja helt plötsligt var coolt. Det bara bestäms.

Alltså jag känner att jag tappade bort mig lite här för egentligen ville jag bara säga yay fredagsmys men sen ballade det ur. Men i alla fall så kan jag på allvar få lyckorysningar när jag tänker på att jag och min familj ska sitta ner med tända ljus, tacos och sen soffhäng senare idag. Helt oironiskt, så klart.

(obs att man absolut inte måste gilla fredagsmys. smaken är som baken. men att en trevlig stund med familjen ska vara THE VÄRSTA nånsin? Aja, tyck det då.)

Ett litet finger.

Idag tog de bort Emmys gips och hennes stift i fingret. Allt gick bra och hon var jätteduktig, men kan knappt röra sitt lillfinger. Och det värsta är att jag inte vet vad jag ska säga. "Det blir bättre"? Det blir det ju, lite, men enligt läkaren ska det till ett mirakel om hon ska ha någon större rörlighet i fingret. Om det gör ont i fingret är enda lösningen en steloperation. Det är liksom så läget är.

Vi vet ju både hon och jag att ett finger inte är allt här i världen, men det är svårt att inte kunna ge någon tröst eller hopp när barn behöver det. Jag kan inte lova att det blir bättre. Jag kan inte lova att hon kommer kunna böja fingret särskilt mycket. Vi får bara vänta och se och hoppas att det i alla fall blir så bra det kan bli.

Tack och lov att hon inte är ett pianospelande underbarn som får sin karriär som pianovirtuos förstörd. Man får se det positiva i det hela.


onsdagen den 2:e april 2014

Mina diamantskor är för trånga.

Kommer ni ihåg för nåt år sen när jag var så gnällig och sur och ba "jag har ju aaaldrig nån att gå ut och bli full och dansa med"? Hur trist jag tyckte det var? Hur tråkigt jag hade det?

Sen: enter roller derby.

Nu är jag lite oroad över skrumplever, att mina barn ska glömma vem jag är och att min man ska byta lås på dörren. Eller ok, jag överdriver kraftigt nu (nähääää?), men faktum är att mina partybilder på insta* har ökat med ca 3000% och jag får till och med TACKA NEJ till skitroliga saker. För att jag har barn och familj och eh... ska åka till NY en vecka och kanske borde vara hemma lite runt omkring den tiden.

Det underlättar ju "något" att bo i stan också. Då behöver det inte vara antingen eller, utan jag kan delta i den mån jag kan. ("Den mån jag kan" innebär i och för sig alltid att vara kvar sist på festen eftersom hey, jag har kul när jag festar, men ändå)

Jag överdriver inte ens när jag säger att jag har haft mina festklänningar så ofta att jag känner ett behov av att köpa fler, inte som förut när jag drog på mig nån minikort blåsa vid fritidshämtning bara för att få använda den nån gång. Dessa lyxproblem.

* Mina barn är JÄTTESURA och kränkta över att de inte får följa mig på insta. På allvar. Det är ett konstant klagoämne i vår familj, detta att jag inte vill att mina barn ska se mina fylleposer med stora drinkar. Inte ens min mamma får ju följa mig, hon klagar bara nästan lika mycket över det. Ungarna är dock värst. Så. Himla. Kränkta.