torsdag 24 juli 2014

Efter regn följer solsken

För herregud vilka idylliska dagar vi har haft. Vi har badat, grillat, spelat kubb och badminton, vi har legat i vattnet mer än vi varit på land nästan vilket ju behövs eftersom shit i helvete vad varmt det är.

Sen gick toaletten i stugan sönder och sent igår kväll fick vi stuva in sovande barn i bilen och åka hem. Nu sitter vi här i en stekhet lägenhet och jag avlider på allvar. DÖR. Efter lunch ska vi åka och bada, men under hela förmiddagen har barnen suttit framför teven, för jag vet inte hur man aktiverar barn när man drunknar i sin egen svett bara genom att gå från vardagsrum till kök.

Stör mig som fan på när folk säger att man inte får klaga på värmen. ÄNTLIGEN VÄRME HÅLL KÄFTEN OCH KLAGA EJ! Alltså ursäkta jag gillar också när man kan bada och det är varmt och soligt men det här med illamående, huvudvärk och panik så fort jag rör mig kunde jag vara utan. Ursäkta att jag inte mår toppen när det är 30 grader i skuggan? Sen tycker jag förvisso att det är jättekonstigt när värmekänsliga människor inte badar? Lallar omkring och GÖR saker istället för att ligga i vattnet ca hela dagen? Är ju enda sättet att stå ut.

Alltså: Ja, man får klaga på värmen. Men det är märkligt att klaga på värmen samtidigt som man hänger i en park utan vatten eller går på stan eller typ turistar på nåt slott. Uppsök vatten, klaga sedan.

Så.

söndag 20 juli 2014

Vissa dagar.

Det är så mycket som jag inte skriver om här, som jag inte bloggar eller twittrar eller instagrammar om men som sliter och är enormt vidrigt jävla jobbigt. Idag var en sån dag som var misär från början till slut och ibland vill jag bara lägga mig ner och ge upp. Bara ligga där och inte ens försöka längre. 

Men det går ju inte. Tyvärr, som sagt.

Äh, vetefan vad jag vill. Tala gåtfullt om att ibland är saker och ting jävligt jobbiga bara. 

lördag 19 juli 2014

Ålder är relativt.

Det är märkligt det här med åldrandet. Tycker jag att det är jobbigt att vara över 30-strecket? Ja. Tänker jag på det så ofta som jag kanske gjorde i förväg? Nej. Har jag redan nu lite ont i magen över att jag fyller fucking 31 going on 40 nästa år? Ja. Det är inte logiskt, jag vet, men det är jobbigt för det.

Och så ikväll så ska jag iväg på en fest och min man kommer hem sent och min mamma är upptagen så vi ska prova det här med Betald Tonårstjej Som Barnvakt och av någon anledning får det mig att närapå hyperventilera av ångest? Kanske för att jag tycker att jag nyss var där själv? Kanske för att jag inser att jag är nästan dubbelt så gammal som hon? Kanske för att jag nu känner mig som en trist hemmafru som ska iväg och sippa på några drinkar medan hennes barn blir omhändertagna av någon ung och fräsch och cool tjej?

JAG VET INTE. Jag vet bara att jag helt plötsligt fick en ordentlig släng med åldersnoja igen och det var inte välkommet. Tur att jag ska sminka upp mig och dricka vin ikväll. Som alla andra medelålders tråkiga mammor som vill roa sig ibland. (Nej, jag kan inte sluta.)

tisdag 15 juli 2014

"Barn som växer upp på landet får sån frihet!"

Eh va ursäkta va men näe eller vaddå?

Jo, klart att vissa upplever att barnen kan fjällvandra i tre timmar och bygga kojor intill porlande bäckar och verkligen vara Huckleberry Finn to the max, men själv upplever jag att våra barn har fått en enorm frihet av att vi flyttade in till stan.

Vi bodde längst in på en grusväg (kanske 300 meter från den asfalterade vägen), vi hade inga barn i den direkta närheten och skulle barnen göra minsta lilla behövde de skjutsas. Alltid.

Nu? Alltså Emmy är ute och leker, hon försvann någonstans efter jul och jag har ingen aning om var hon är. Jag kan skicka barnen till affären själva, de kan gå till skolan själva eller gå till "stora holmen" (lekpark, smådjur att klappa, karusell, café, minigolf) med nån tjuga var och komma tillbaka några timmar senare. I höst när de ska börja med aktiviteter kan de gå dit själva direkt från skolan i vissa fall och de kan ringa en kompis och sen sticka dit utan vår inblandning.

För oss har skillnaden varit enorm. I det vardagliga livet har de fått otroligt mycket mer frihet än vad de hade när vi bodde på bilavstånd från allting. Här i stan kan de gå på bio själva, på landet var höjden av utflykt att gå och hämta posten.

Det här är så klart inte jämförbart om man bor i en supertrafikerad innerstad med pedofiler i varje hörn (seriöst, ibland framställer landetboende människor livet i stan så), och för vissa är det supernära till kompisar på landet och de kan försvinna iväg i timmar. Jag hade det rätt mycket så när jag växte upp. Jag älskade det.

Men det här att "på landet kan barn få frihet", det är ingen allmän regel. Absolut inte.

Logistik, det värsta jag vet.

Ja, jag vet - jag har berättat om det förut. Om hur hela mitt huvud bara stänger av när det gäller praktiska saker som "vilken bil ska vi ha om x behöver y bil och vi behöver vara på z klockan a". Sånt tjafs.

Och nu så vill jag köpa ett par plåtskåp och så ringde säljaren upp (efter att jag hade smsat, vad fan team sms här ju!) och sa att han kunde köra in dem till Örebro imorgon men jag kommer vara ute i stugan då och istället för att försöka styra upp så att det passar bättre sa jag bara ja, det funkar bra, och så sa vi hejdå. VARFÖR GÖR JAG SÅ? Det funkar ju inte alls bra imorgon förmiddag, varför sa jag det då? För att det blir ju inte enklare att lösa logistiken när jag först sagt att något fungerar, när det sen inte gör det?

Jag blir galen på sånt här. Det funkar inte att bara stänga av, ändå gör jag det gång på gång på gång. Det blir alltid stress och kaos i slutet bara för att jag inte kan ta tag i det från början.

Idiot.

måndag 14 juli 2014

Men vad fan.

Ämnen jag påbörjat inlägg om ikväll:

- manliga sångares usla låtar om kärlek och kvinnor
- hur jobbigt det är att uppfostra pojkar till vettiga män
- hur sinnessjukt men vansinnigt kul det är när folk ser upp till mig/beundrar mig när jag är en liten töntig fjärt
- korsetter

Inget går att formulera. Inget. Jag som brukar kunna skriva inlägg som ett rinnande vatten lyckas nu inte få ihop en mening ens.

Men jag har varit hos en kompis ikväll. Paniksmsade runt sextiden och bad om att få komma över för att jag kvävs av ensamsemester med barnen i dåligt väder. Sen kom en till kompis över och så satt vi och pratade om allt och inget och bildgooglade gamla ex och sen åkte jag hem och tänkte på hur mycket jag vansinnesälskar att bo i stan där jag kan vara spontan och social. Älskar till döds.

Det får räcka för ikväll.

söndag 13 juli 2014

En snubbe sommarpratar

När vi åkte hem i hyrbilen var det en repris av Sommar i P1, och han som sommarpratade var Fredrik Rydman, en av grundarna till dansgruppen Bounce. Jag slumrade lite i bilen och vaknade till nånstans mitt i programmet och kände direkt att eh, vad är det för skit vi lyssnar på?

Visst, sommar i p1 är bästa chansen för någon att få berätta hela sin livshistoria utan att någon uttråkad börjar se sig om efter en annan konversationspartner, men någon måtta får det väl ändå vara? Ungefär såhär gick hela pratet: "jag var driven, jag var duktig, han såg min talang, jag insåg att, vi lyckades, jag hade lyckats, jag hade uppnått, jag hade sett till att, vi hade vunnit, vi var bäst, jag var bra" in absurdum. Och ja, är man en relativt okänd medelålders man med diskbråck kan man väl unna sig att hypa sin framgång, men sen blev det bara värre för sen började en lång litania om vilken arbetsnarkoman han var, om hur mycket han jobbade, om hur mycket tid stora projekt tar och sen - i en bisats - "nånstans i den vevan föddes mitt andra barn", sedan vidare om prestationer och engagemang och "efter premiären kunde jag återigen vara närvarande i vardagen" och sen vidare med jobb jobb jobb och den illa dolda stoltheten över vad han hade UTRÄTTAT och UPPNÅTT och det enda jag kände när jag satt där och kokade var MEN DINA UNGAR DÅ??

Ofta en kvinna hade kunnat sitta och ogenerat bre på om hur frånvarande hon varit eftersom hon brunnit för sin passion och åsidosatt allt annat? Nämna födseln av sitt andra barn i en bisats?

Ja, sen slutade programmet med att Fredrik är skadad, inte kan dansa mer och som i ett trollslag kommit till insikt och ber sin familj om ursäkt för att han försummat dem. Som att han inte hade fortsatt göra exakt samma prioriteringar om han inte blivit skadad. Lätt att välja familjen när man inte längre har samma val att förlora sig i sin passion.

Ibland är det trots allt på plats med ett "varför skaffar du barn om du inte vill vara med dem"?

lördag 12 juli 2014

Skitdag på skitdag på skitdag.

Onsdag kväll: vår bil går sönder. Får bogseras hem. Vet ej felet.

Torsdag: vi är på Skara sommarland. Själva dagen är jättetrevlig, kul och lagom otäck med alla attraktioner, men sen ska vi åka hem. Vi hinner en kilometer ut på motorvägen mot Skara, sedan stannar bilen. Och går inte att starta. Så vi ringer försäkringsbolaget som säger att de ska ordna en bärgningsbil och sen ska de ordna "billigaste resesättet hem", vilket måste bli hyrbil. Min man frågar om de kan boka en taxi till oss eftersom vi sitter med två jättehungriga och törstiga barn i vägrenen till en vältrafikerad motorväg mitt i den gassande solen. Det är ca 28 grader varmt. Länsförsäkringar föreslår först att vi ska GÅ längs med motorvägen in till Skara men går till sist med på att boka taxi. Min man lägger på luren. Vi väntar.

Och väntar.

Och väntar.

Emmy och Noa som redan från början var trötta och hungriga är nu hysteriska. Vi ringer Länsförsäkringar igen, de jobbar på att få fram en hyrbil. Vi väntar. Vi ringer igen. De ska ha bokat en bärgningsbil och den ska komma om en kvart. Vi väntar. Bärningsbilen kommer och vi ringer Länsförsäkringar och frågar var taxin har tagit vägen. Vi har suttit i ett dammigt dike med två barn i snart två timmar nu. DÅ, först DÅ, säger de att de inte lyckas boka en taxi i sitt system då vi inte befinner oss på en befintlig adress. Först DÅ säger de att vi ska ringa en taxi själva, något som vi kunde ha gjort för evigheter sen hade vi bara vetat om att de inte skulle fixa en taxi till oss. Så vi ringer och beställer en taxi till Lidköping, där vår hyrbil tydligen väntar. Efter två timmar i diket kommer taxin äntligen och vi åker och hämtar upp en hyrbil som blivit felbeställd, men till sist löser det sig. Klockan är över nio, barnen får äntligen sin kvällsmat och däckar rätt snabbt av trötthet i baksätet.

Fredag: Vi får veta att mammas bil är helt körd och skrotfärdig. Hela dagen går åt till att ordna logistik kring bilarna; bogsera vår till verkstaden, låna en bil till mamma, köra till Katrineholm för att hämta en lånebil till oss.

Lördag: Jag mår skit. Barnen är trötta. Jag åker in till stan med barnen på kvällen, väl inne inser jag att mina hemnycklar är kvar i stugan. Jag får vända och köra bil en timme extra. Hurra.

Jag är kanske inte jätepigg och glad efter de senaste dagarnas turer. Främst är jag väldigt trött på bilar och oerhört besviken på Länsförsäkringar som lämnade en familj med två trötta och hungriga barn i motorvägsdiket i två timmar utan att bry sig om att säga att vi kunde ringa en taxi själva. Och dessutom hade mage att föreslå att vi skulle GÅ längs med motorvägen in till stan, något som både är livsfarligt och olagligt.

Jättekul att vi har alla våra försäkringar och bankkonton hos Länsförsäkringar, samt anlitade dem för att sälja vårt hus. Vi känner oss verkligen trygga hos dem framöver. Eller inte.


onsdag 9 juli 2014

Bad. Loppis. Grill. Bad. Loppis. Grill. Repeat.

Så kom då pangsommaren och med den 23 grader i vattnet, en hetta som får mig att sätta barnen framför bolibompa på eftermiddagen för att de ska hålla sig inne en stund, och en ständig hinna av svett på min bleka lekamen.

Vi går på loppis också och jag skulle vilja säga att ju mindre och mer "ofixade" loppisar, desto bättre. Sämst av alla är de som inbillat sig att de är antikaffärer och har satt svindyra priser på allt så att det inte går att göra ett enda fynd. Bäst är det när nån bestämmer sig för att sälja av gammalt skräp, slänger upp alla grejer på ett loft och en skylt vid vägen.

Allra allra bäst är auktion. Det är något speciellt med auktioner. När man ser något man vill ha och inte har en aning om ifall det ska gå för stora summor eller småpengar. När man ger sig in i leken med ett bud. När man höjer lite till och lite till och så okej en gång till och håll andan nu och JA, jag vann! Jag är alltid smått andfådd och har lite hjärtklappning efter ett inrop. Lite fjärilar i magen innan också, för alla tittar på mig och den eller de andra som lägger bud och kanske tycker de att vi är dumma i huvudet som betalar så mycket eller så är de imponerade av våra fynd?

Gårdsauktioner är de bästa av auktioner dessutom. En hel gård som säljs av till högstbjudande. Alla stolar och tavlor och porslinskannor som stått i förråd, gömmor och skåp. Och så irritationen över antikhandlare som kan bjuda högt på de finaste sakerna för att sedan sälja vidare ännu dyrare. Jag som bara vill fynda.

Men mest badar vi som sagt. Barnen hoppar och simmar och jag tillbringar timmar i vattnet varje dag. Det är bra. Äntligen semester allihop.

torsdag 3 juli 2014

Handling hjälper mot oro

När jag gick i högstadiet och fick information om droger tänkte jag helt rationellt att "det låter ju livsfarligt, det låter jag bli!". När jag blev äldre och insåg hur många män som misshandlar sina kvinnliga partners tänkte jag "det där med kärlek är ju livsfarligt, så det låter jag bli!" och slutade prata med män för att inte riskera att bli kär. När jag gick i gymnasiet och upptäckte hur många av mina tjejkompisar som blev sexuellt trakasserade tänkte jag "det där med att ha en kropp med bröst och rumpa, det verkar ju livsfarligt, så det låter jag bli" och så skar jag av alla utstående kroppsdelar.

När jag till sist blev vuxen och insåg hur mycket oftare män är orsaken till våld och kriminalitet tänkte jag "att sätta en man till världen, det låter ju livsfarligt, det låter jag bli!" och så aborterade jag mitt pojkfoster. När jag tänker på att mina döttrar kanske blir heterosexuella och därför utsätter sig för ökade risker för att bli mördade av sina partners tänkte jag "det låter ju livsfarligt, det får de låta bli!" och så köpte jag ett kyskhetsbälte samt skickade dem på ett "bli gay"-läger för att vara på den säkra sidan.

Visst har jag varit orolig, men oron skingrades av att jag tog rationella beslut. Det finns ingen ångest i mina beslut att inte ha något som helst att göra med män eller sex eller kärlek - det är ju bara rationella beslut för att undvika sånt som gör mig orolig! Det jag inte kan påverka har jag ingen ångest för, det är ju till exempel så att jag kan bli diskriminerad på arbetsmarknaden för att jag är kvinna och mamma, men eftersom jag ändå måste jobba så struntar jag i att oroa mig över det. Jag har ju tagit rationella beslut i övrigt!

Därför tycker jag det är så märkligt när folk klagar över hur rädda de är för att bli våldtagna, eller hur arga de är över mäns våld mot kvinnor. Det är ju bara att tänka rationellt och göra individuella åtgärder så kan man sen vara lugn i att JAG har ju gjort mitt bästa så då kan jag sluta gnälla så jävla mycket. Le lite rationellt bara!

Seså, sätt igång. Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra och så vidare. GLHF!


(Psst.)