fredag 16 november 2018

November took my life

Jag brukar ju stöddigt hävda att nädå, november är inte så illa. Det är ju snart jul? Well, jag har fått äta upp det nu. Den här november är... olidlig. Och det beror säkert till stor del på att jag jobbar heltid i november för första gången på länge (fin meningsbyggnad där), men jobbigt är det ju i alla fall. Det värsta är att jag inte vet vad jag ska göra åt det.

Jag försöker sova, men samtidigt vill jag ju ha nån egentid också?
Jag försöker vara utomhus när det går - tar promenader på lunchen osv. Och jag rider ju! Men ingen skillnad.
Jag försöker träna, fast vågar inte gymma pga min trasiga rygg och simning är så omständigt.

Så mest klagar jag. Och sitter i soffan och stirrar apatiskt rakt fram/på en skärm. Eller tar den sjunde huvudvärkstabletten på två dagar eftersom jag har konstant ont i huvudet.

Jodå, det är piggt och glatt hela tiden.

Värst är att jag är rädd för att missa december. Man blinkar så är det måndag och sen är det fredag och sen kommer det vara julafton och jag kommer inte ha hunnit njuta eller känna julens magi (för mig är den på riktigt, okej?) eller något. Det kommer bli stressbakade pepparkakshus och framskyndad knäck och jag VILL inte ha det så - men helgerna räcker ju inte till.

Och så det ständigt närvarande dåliga samvetet gällande barnen. Gällande det stökiga hemmet. Gällande Bibi som får för lite stimulans. Gällande allt jag borde, men inte orkar eller ens vill.

Jag är bara deppig och gnällig, jag vet det. Men det har varit ett par riktigt tunga veckor och även om solen skiner och det är fredag och jag ska sluta tidigt för att ta med Emmy till stallet så känns väldigt mycket mest "suck". Det kan ju vara huvudvärken som bidrar, det kan det.

Eller så är allt novembers fel.

onsdag 7 november 2018

Sagan om den gröna soffan.

Såhär: vi köpte en soffa år 2004 när vi flyttade till Örebro. Det var en Ektorp från Ikea. Sen dess har vi ärvt två andra Ektorp av mamma när hon har köpt nya soffor (the Ektorp-tradition is strong in this family). Vi har alltså bytt upp oss, men mot bara en fräschare version av den soffa vi redan hade. Den här senaste var en bäddsoffa vilket innebär mindre stoppning i sitsen vilket innebar att soffan - efter ett knappt år i vårt hem - var ca oanvändbar. Utsliten. Uttjänt. Trött. Ful... okej nu börjar jag beskriva mig själv här istället.

Men ni fattar. Vi skulle köpa ny soffa. Så jag har kollat på nätet och ägnat många sena timmar åt att slösurfa sammetssoffor. För sammet ska det vara, det bestämde jag för länge sen.

Så för två veckor sedan så hittade vi helt rätt soffa. På Mio av alla ställen. (Flitiga läsare vet hur mycket jag avskyr Mio)

En grön sammetssoffa. För 6000 kronor. Och så har vi en rabattcheck på 1000 kr vilket innebär att vi kunde få två soffor för 11000. Två? Jo, för den andra soffan vi har är en begagnad soffa som i sig är fin men inte skulle passa med den nya. Bestämde vi.

Fast sen ändrade vi oss. 11000? Nä, knappast va. Det fick bli bara en. En Miosoffa för 6000 kronor. Ändå okej, när vi inte köpt en soffa på 14 år?

Fast... sen ändrade vi oss igen. För i lördags skulle jag leta jacka att ha i stallet så jag åkte till en second hand-affär. Den var tyvärr stängd (alla helgona, what's up?), men i skyltfönstret såg jag en grön sammetssoffa. Och där. Där slog min snålhet till.

Jag menar, varför ska man köpa en NY grön sammetssoffa om man kan köpa en begagnad grön sammetssoffa? Det kan vara så att det faktum att vi har Majken i familjen kanske bidrog till den här snålheten. Det kan nämligen också vara så att jag i förra veckan hittade en kladdig smörkniv i soffan och en bit brie (!) under en kudde i soffan. Bara tanken på att lägga flera tusen kronor på en ny soffa och så får hon för sig att äta kräftor direkt ur burken med spad de ligger i till frukost? I soffan! (Varför skulle hon göra det, undrar ni? INTE VET JAG, men min man hittade henne med en kräfta i handen och burken i soffan bredvid sig för några veckor sen...)

Okej, så jag kollade upp när affären skulle ha öppet nästa gång. Det var idag. Klockan tolv. (Herreguuud hur länge ska jag dra ut på detta? Aslänge. Deal.)

Så fem i tolv var vi där. Ute i god tid tyckte vi. Hahahha. Vi hade glömt att det är ju alla pensionärers favoritställe och att folk KÖAR för att komma in. Inte bara köar, de TRÄNGER sig. Alltså en gubbjävel trängde sig så galet mycket att jag seriöst fräste "men äckliga gubbas" åt hans rygg. Det var vansinnigt.

Men, jag hann först till soffan. Okej, för att vara ärlig så får jag väl erkänna att jag tror att de flesta var där för typ... porslin? Tyg? Nåja, vi var där för soffan. Och vi köpte den. 450 kronor, what's uuuuup? Sen så lyfte vi in den i bilen (japp) och baxade upp den till lägenheten (japp) och sen var min lunch slut och jag tog med Bibi till jobbet och hade jätteont i ryggen pga burit soffa och jätteont i magen pga stressat. Men det är en värdslig sak eftersom jag nu har sparat 5500 kronor som istället kan läggas på sommarens Frankrikeresa.

Det är nämligen devisen vi lever efter. Det enda som är värt att lägga pengar på är resor. Eller ja, om min man får vara med och bestämma så är det även teknik som ska prioriteras. Och okej, om jag är ärlig så vill jag inte ens tänka på hur mycket pengar vi lägger på hämtmat osv.

MEN NI FATTAR POÄNGEN! Jag sparade in nästan lika mycket som jag kvällen innan lagt på att boka hotell i Alsace för fem nätter för hela familjen. Och när man ser på det så, vad man får för pengarna, då känns det oerhört bra prioriterat. Det gör det såklart ändå eftersom soffan ju är fin.

Bildbevis:


























Nu till frågan: skrev jag precis ett såhär långt inlägg om en jäkla soffa? Japp. Japp, det gjorde jag.

måndag 5 november 2018

Hur gick det i oktober då?

Ingen bio. Den är svårast att få till, märkligt nog. Badminton blev det dock, plus att träffa kompisar. Träffade säkert TVÅ kompisar under oktober? Helt galet!

November kommer verkligen som en käftsmäll, eller hur? Alltså jag är ju team "nej, ni har fel - mars är värre än november", men det gör inte att jag går helt obemärkt genom den surblöta lovikavante som är årets näst sista månad.

Vi har firat Halloween ordentligt. Ungarna har klätt ut sig i omgångar och gått på disco eller gått bus eller godis osv. Det var fint, men lite bökigt och stressigt. Annars tuffar veckorna bara på. Vi flyttar mormor var tredje vecka (herregud, jag hoppas att i lördags var sista gången och att hon kommer trivas i den lägenheten) och jag rider varje söndag.

Gud, ridningen. Som jag har saknat den? Trots att det är uselt väder och tar mig 40 min med bil till stallet och jag inte ens har en ridjacka som jag kan knäppa så är det verkligen något jag älskar. Det är så fint att få hitta tillbaka till den enda passion jag egentligen haft i mitt liv. Eller okej, teatern också - men det kommer jag nog aldrig kunna komma tillbaka till med tanke på skicket amatörteatern verkar befinna sig i här i Örebro.

Men stallet. Det är fint. Jag har lite planer på att dra med en unge i taget en gång i veckan. Alltså ena veckan ett barn, nästa vecka ett annat barn. Inte tre dagar i veckan, herregud. Det här är nåt jag på ett sätt vill dela med dem, men som på ett sätt ger MIG så mycket. Alltså: en dag med barnen, en dag ensam. Det blir nog bra.

Annars är allt grått och trist. Jag är ful och trött och har haft massa finnar och har utväxt i håret och så fort jag inte är upptagen med något så känner jag mig så tom och ledsen. Inte för att jag har någon anledning, tvärtom. Den här hösten är på många sätt den lugnaste och bästa på många år. Det är mer en allmänt vemodighet, nedstämdhet. Inte depression, mest trött. Och ledsen.

Nåja. Snart kan jag börja blicka framåt jul. Om jag orkar.

söndag 28 oktober 2018

Ska vi behöva ta det här varje år?

Vad? Vit jul? Nä, men på jultemat. Nämligen:

ATT BÖRJA FIRA JUL I OKTOBER ÄR INTE ATT ÄLSKA JULEN, DET ÄR ATT VANHEDRA DEN!


Gud, jag bär på så mycket förakt för människor som firar jul fel. Jag förstår själv att en hel del av det är rent klassförakt (working on it), men vissa saker är bara... dumt och dåligt. Att älska julen är att hedra den. Att helga den. Att vänta tills december/advent med adventspynt. Att vänta tills julen närmar sig på riktigt med julpynt och julgran. Spara pepparkakor och julmust och julmusik till december, inte göra pepparkakshus eller koka knäck första veckan i oktober? Det finns något så vulgärt och smaklöst i julgranar som åker upp vid första advent, eller folk som ser på julfilmer i oktober eller lyssnar på julmusik så fort det blivit november.

Det blir ju mindre jul om man smetar ut den för tunt. Det tar bort den magiska känslan av att NU är det äntligen äntligen jul. Att tjuvstarta är att ta bort det fina, det är att vattna ur allt som är julen.

Och det får man väl göra om man vill. Eller nej, jag tycker inte att man får göra det - men jag är inte diktator och kan hindra folk. Men det är ju lite väl magstarkt när folk hävdar att de gör det för att de älskar julen så mycket? LÄGG AV JÄKLA POSÖRER!

Ja, jag har en fullkomligt osund inställning till julen. Jag är medveten om det. Men jag är i alla fall inte lika dum som folk som kokar julskinka i slutet av oktober.


måndag 22 oktober 2018

Omg the tröttma

Med medicin och ett jobb jag faktiskt gillar har tortyrmomentet "gå upp på morgonen" faktiskt blivit hanterbart. Jag är fortfarande trött så klart, men det går över tills jag kommit till jobbet.

Förutom vissa dagar.

Som idag.

Dels så sov jag uselt i natt och dels så har jag sjukt ont i ryggen och dels tror jag att jag har någon infektion i kroppen. Det går helt enkelt inte att vakna? Jag tog mig knappt upp för trappen till kontoret ens, så matt är jag i kroppen. Det känns som att all min styrka går åt till att hålla mig upprätt och vaken, så inget blir över till nåt annat.

Härliga såna dagar är. Jag får se till att käka en riktigt god lunch och knapra smärtstillande för ryggen och hinka läsk eller nåt, för denna måndag ska ju också överlevas.

Antar jag.

onsdag 17 oktober 2018

Parenting level: 1000000000

I morse så bestämde sig Majken för att hon hade ont i magen. Nej, inte bara ont i magen - JÄTTEONT i magen! Sådär så att hon var tvungen att gömma sig på sitt rum och gråtskrika under tiden jag var ute med Bibi, eftersom Emmy inte trodde på den vidriga magsmärtan. Möjligen var Emmy skeptisk eftersom Den Enorma Smärtan verkade uppstå pang bom, och var väldigt ihopkopplad med trötthet och lust att gå och lägga sig igen...

Och om jag hade fått det här scenariot framför mig innan jag fick barn, så hade jag väl kört nåt med att man ska prata med barnet. Försöka lista ut om det var något i skolan som var felet. Men sen, om jag var säker på att det inte var riktig magsmärta, vänligt men bestämt visa att jag bestämmer och helt sonika bära ner barnet och åka till skolan.

Well...

Det finurliga med att faktiskt bli förälder är att man inser att 1) alla barn är olika 2) det går inte att tvinga barn att göra något de inte vill efter en viss ålder. Dvs åldern då man kunde bära dem vart man ville.

Så istället löste jag det på ett jävligt bra sätt enligt mig själv. Jag frågade Majken om hon trodde att magvärken kanske var för att hon var hungrig. Nej, det var det ju inte. Nä okej, men vi kanske kan testa? Med något enkelt? Till exempel den där mjukglassen vi köpte igår kväll på McDonalds när vi hämtade Emmy från cheerleadingträningen, och som nu finns kvar i frysen? Undrar om den överlevde natten i frysen? KAN man ens frysa mjukglass?

Det var nog bäst vi kollade det.

Och sen, efter att vi konstaterat att jodå, den hade överlevt, då gick det minsann att äta en hel smörgås till frukost också. Medan hon väntade på att mjukglassen skulle sluta vara hårdglass. Plötsligt var magen inte så himla dum längre. Det gick nog rätt okej ändå. Det gick nog att cykla till skolan.

Nu vill kanske vän av ordning komma här med pekpinnar och säga "eh ursäkta, men glass till frukost, hur bra lösning är det?". Tja, vill ni veta nåt värre: mackan jag var så nöjd med att få i henne? Smältostmacka på skogaholmslimpa. Den nivån hörrni!

Nä, det är klart. Jag kunde såklart ha lyft upp henne, sagt åt henne på skarpen att skärpa sig och sen burit ner henne till köksbordet. Problemet då hade bara varit att hon lik förbannat inte hade ätit nån frukost och hon hade vägrat cykla till skolan så jag hade behövt köra dit henne med bilen. Dessutom hade det varit en jäkla massa skrik och tårar från alla håll och kanter och morgonen hade varit oändligt mycket jobbigare än den faktiskt blir nu.

Men visst. Jag har också ett barn (ETT! Ett av tre!!) som liksom går att vara Bestämd och Auktoritär med. Inte för att det är min föräldrastil, men det går ju med henne. De andra två? Not so much.

Så ja. Jag är nöjd. Ellen + glassen saved the morning!

måndag 15 oktober 2018

Kampen är reell

Jag har ju börjat rida igen vilket i sig är wohoo och hurra, men jag har ingen bh jag kan rida i. Igår travade vi på en grusväg och det var nära att jag fick mina tänder utslagna av guppande bröst som Inte Hölls På Plats om man säger så.

"Köp en sport-bh då?".

Absolut. Men, som vanligt, så finns inte min storlek i vanliga affärer eller till rimliga priser. Om ni trodde att vanliga behåar var dyra för oss med stor byst så ska ni kolla in utbudet av sportbehåar. IT IS HORRIBLE.

Visst kan jag beställa tre olika från Asos (som har ett rätt bra utbud, till skillnad från svenska butiker), men det räcker liksom inte med att brösten FÅR plats - de ska ju även STANNA på plats. Och då krävs något högmekaniskt som typ en Shock Absorber eller dylikt, och de är 1) svindyra och 2) asfula. Jag hade en för många år sedan som jag red i då, och uppenbarligen slängde jag den sen. Varför? För att jag är dum i huvudet, plus att jag säkert inte ville påminnas om det tortyrredskap den var.

Så nu ska jag googla hur man kan typ... binda fast tuttarna? Jag vet inte. Jag VILL inte lägga pengar på en sån här tråkig sak.

Annan grej jag inte vill lägga pengar på: stolar. Vi har rangliga, skrangliga stolar i både matsal och kök och trots att vi har en fucking matsal så är vi inte rika. Och tydligen så måste man vara rik för att ha råd med stolar? De billigaste kostar liksom runt 200-250 kronor? Och sen behöver vi ju "ett gäng", vilket innebär att det är många tusenlappar som försvinner.

Stolsnickrare ändå. Det kanske inte finns en obegränsad efterfrågan på stolar, men å andra sidan behöver man bara förse tre familjer med stolar så är årets inkomst avklarad. Framtidsyrke!

söndag 14 oktober 2018

Svarta madam, svarta madam, kom fram!

I fredags var det Halloweendisco för Majken, sådär två veckor för tidigt. Och ja, jag har påpekat att det var två veckor för tidigt såväl på twitter som på insta, eftersom jag seriöst mår dåligt över att nån ska tro att jag inte har koll på när Halloween är. DET ÄR ALLTID DEN 31 OKTOBER förresten.

Varför det är så viktigt för mig att ingen ska tro att jag har fel? Vet ej, men det är verkligen en av mina allra värsta grejer: när folk tror att jag inte vet/kan något som jag mycket väl vet/kan. Får typ panik av sånt. Avslappnad karaktärsdrag det där.

I ALLA FALL så ville Majken klä ut sig till Svarta madam. Så vi pysslade nån "spegel" och gjorde henne otäck och det blev faktiskt helt okej för att vara en hemmagjort utklädnad. Som Majken sa: "alla andra hade köpt sina, jag var den enda som hade gjort min".

Den blev faktiskt så bra att hon kanske vann utklädnadstävlingen. Kanske? Japp.

Jag frågade henne när hon kom hem vem som hade vunnit. Hon ba "jag!". Jag frågade kanske tio gånger om det var sant, om hon inte lurades. Nejdå, hon hade vunnit. Det var spegeln som hade gjort det, och till pris hade hon fått välja två grejer från kiosken. Så sa jag till maken, som hade hämtat henne från discot, "hörde du att hon vann?". Han ba "well..."

Så det visade sig att precis i slutet av discot så hade de ropat ut vem som vann utklädningstävlingen. Maken var där men hade inte hört namnet. Och Majken var just då på spökvandring. Varför hon trodde att hon vann? Jo, för att nån av niondeklassarna som arrangerade det hela hade kommit fram till henne när hon stod i kö till spökvandringen, och frågat om hon var tjejen med spegeln (den hade hon tagit av då), samt vad hon hette. Och som Majken påpekade så frågade de inte nån annan vad de hette, alltså betyder det att hon vann. Dessutom: eftersom de frågade om hon var tjejen med spegeln så hade hon rätt i att det var spegeln som gjorde det.

Det där med vad hon vann? Rena fantasier. Unge!

Jag tänker i alla fall köra på spåret att hon vann, eftersom idén med spegeln var min. I need this win!!



fredag 12 oktober 2018

Försöker väl då.

Tänkte försöka hitta tillbaka till det här vardagsbloggandet. För min egen skull om inte annat. Och jag vet att jag har sagt det förut, men må så vara. Jag vill ju. Inte rapportera, utan bara... blogga.

I alla fall. Häromnatten när jag skulle somna så tänkte jag på hur märkligt det är att jag börjar drömma innan jag somnar. Det borde ju rimligtvis vara så att sömnen kommer först, men för mig så vet jag att jag är nära att somna när jag inte längre kan minnas vad jag nyss tänkte på - då har drömmarna börjat. Och nej, jag har alltså inte somnat då utan kan t.ex. ligga och tänka på nåt helt märkligt (dvs drömma) för att sen känna att nä, nog måste jag vända på mig i alla fall. Och sen när jag vänt på mig så försöker jag hitta tillbaka till den där röriga tankegången jag nyss hade - men det är helt omöjligt. Så märkligt ändå. Och sen somnar jag inom några minuter från det, men det är fascinerande att kunna typ "stå utanför" sina egna tankar. Alltså att konstatera "jag vet inte längre vad jag tänker på, alltså somnar jag snart".

Det är lite som när jag ibland läser för Majken och så vandrar tankarna iväg samtidigt. Hur är det ens möjligt att ens hjärna kan göra dubbla grejer? Okej att man kan köra bil samtidigt som man tänker på annat, för det är ju så mycket ren manuellt och muskelminne. Men att läsa? Då tittar ögonen på orden och omvandlar dem till ord och meningar som munnen läser - samtidigt som hjärnan kanske tänker på något HELT annat och inte ens registrerar vad ögonen tar in och munnen säger? Hjärnan ändå, fascinerande.

Apropå Majken så är hon sååå nära att knäcka läskoden nu. Det går framåt och ibland blir jag imponerad av hur hon så lätt kan ljuda sig fram till typ "frukostbordet", men i nästa sekund läser hon "nu" som "nå". Ingen av mina barn älskar böcker lika mycket som Majken, så när hon väl kan börja läsa själv kommer en helt ny värld öppna sig för henne.

Hur går det med min läsning då? Jo, helt okej. Är uppe i 45 av de 50 böcker jag bestämt att jag skulle läsa i år. Hade jag hållt samma tempo som i somras så hade jag varit klar för länge sen, men det går i perioder det där. Och de senaste veckorna har jag haft sån jobbig huvudvärk att jag knappt orkat något mer än att se på serier.

Har dåligt samvete över att jag har en bok jag har börjat på men inte läst klart, samt över att jag inte tar mig igenom Ferrantes svit om kvinnorna i Italien. Den är SÅ TRÅKIG och alla heter likadant och jag orkar inte eftersom alla bara är sura jämt.

Jaja.

torsdag 4 oktober 2018

Nej nu får jag ta och skärpa mig.

Jag ÄLSKAR att läsa tillbaka i min blogg och se hur livet har varit. Upp och ner, vad som har hänt, vad jag har tänkt osv.

SÅ VARFÖR SKRIVER JAG INTE DÅ? För att jag är dum i huvudet såklart.

Jaja. This just in: jag har blivit medryttare på en häst. Har ridit tre gånger hittills och har inte ramlat av en enda - fast var ärligt talat nära förra veckan när han blev rädd för blåst och regn och skuttade runt på banan. Men jag höll mig kvar segt och envist och hade glömt hur mycket jag gillar att rida.

Tyvärr verkar min rygg inte hålla med alls vilket ju är jävligt jobbigt. Kul det är att bli äldre, verkligen! Folk ba "jag känner mig snyggare, starkare och tryggare ju äldre jag blir". Okej, kul för er. Själv får jag hängkinder, ryggont och rynkigt dekolletage, men det är ju lite olika det där.

Okej, jag förstår att ni (typ två läsare som finns kvar) undrar hur jag skött min utmaning? Har jag gått på bio i augusti OCH i september? Har jag träffat nån kompis och har jag spelat badminton. SE PÅ FAN - det har jag! Det där nyårslöftet med att jag skulle lära mig crawla dock... eh... vi får se hur det går med det. (Spoiler: jag kommer inte hinna lära mig det).

Också ett ålderstecken: jag tycker seriöst att tiden bara går fortare och fortare. Man blinkar så är det måndag. Sen blinkar man igen och det är torsdag. Däremellan försvinner dagarna så vansinnigt fort och jag bara står kvar och blinkar.

Förra helgen var vi till exempel och hälsade på min syster med hennes lilla familj och SJÄLVKLART är min systerdotter sötast i världen, men eftersom jag inte får visa bilder på henne (don't ask...) så får ni helt enkelt tro mig på mitt ord.

Det var väldigt fint att vara iväg bara jag och Noa sådär och vi hade det supermysigt (tremånadersbebisar ändå, min livmoder dog av längtan), men att åka bort en helg gör att allt går ÄNNU fortare och så är det måndag igen. Fast nu torsdag då.

Ja men vad fint att jag bloggar så att ni får förklarat för er hur tid fungerar. Att den rör sig framåt. Bra content, Ellen.