tisdag 17 oktober 2017

Testar, testar

Jag har absolut ingenting att skriva om idag, så jag tänkte låta tankarna springa fritt samtidigt som jag skriver ner vad som är i mitt huvud. O så intressant, tänkte ingen. Men nu ska jag blogga varje jäkla dag så här är vi nu. Jag tänker att jag kanske kan formulera ett inlägg om att jag var på mentorsmingel idag, för tjejer inom IT. Men jag orkar bara inte. Det var jobbigt nog att gå dit, även om alla såklart var supertrevliga och snälla - jag är bara inte gjord för mingel. Jag är trevlig och glad och skämtar men det tär så mycket på mig. Samtidigt vill jag ju framstå som anställningsbar så det var kanske dumt att jag öht skrev att jag inte är mycket för mingel? Å andra sidan är det bara psykopater som på allvar GILLAR att mingla, så lite safe är jag nog ändå. Anställningsbar är fan värre än liggbar. För att vara liggbar måste man bara se kåt ut och slänga lite med håret och ha urringning men för att vara anställningsbar så måste man vara en bra och samlad och duktig jäkla person som ääälskar teambuilding och att utmana sig själv. Jag vet inte, jag har tre barn. Jag utmanar mig själv hela jävla tiden. Att få iväg barnen till skolan på morgonen är en utmaning. Räknas det här som tillräckligt mycket blogg för ett inlägg? Ska jag ljuga och säga att Emmy kom ner och behövde astmamedicin för att ha rätt att avsluta bloggen? Eller alltså, hon kom ju ner men jag har redan gett henne medicinen så det är inte därför jag behöver sluta. Men nu är klockan över 22 och jag ska se Paradise Hotel och DET är fan en rimlig anledning.

Nä, inte ett jättelyckat experiment kanske.

måndag 16 oktober 2017

Me too

Senaste dagarna har två frågor lyfts: hur många kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp, samt vilka männen är som gör dessa.

Jag tycker att det är jättebra att visa att alla kvinnor har blivit utsatta. Med några få undantag har ALLA kvinnor blivit utsatta. Om inte männen kan öppna ögonen och se att de är problemet nu så kommer det aldrig ske.(Spoiler: det kommer aldrig ske.)

Men jag tycker också det är viktigt att få outa förövarna. Som nu i dagarna då Lulu Carter och Cissi Wallin på instagram berättat om de kända mediemän de/andra utsatts för.

Jag tycker outningar är viktiga. Men genast kommer då anklagelser om "häxjakter" eller "mobbmentalitet" eller "medborgargarde". Well, jag tycker inte det är relevanta jämförelser. Utsatta kvinnor har inte alltid möjlighet att få upprättelse. Vi vet allihop att rättsväsendet inte fungerar när det gäller sexualbrott. Och vi vet också att det är otroligt svårt för en kvinna att bli trodd eftersom skulden hamnar hos henne. Det hon har kvar är sin upplevelse. Sin smärta. Och sin röst. När hon väl vågar använda den, när hon väl vågar säga namnet, då tycker jag att vi har en skyldighet att upprepa det. Say his name.

Och ja. Om nån har begått ett brott och blivit dömd för det och sonat sitt straff så kan man anse att denne ska få en ny chans.

Problemet är väl att det alldeles för ofta bara händer i teorin. Att han blir dömd, alltså.

Säg "jag också". Säg hans namn. Upprepa det.

Det som har sagts kan inte göras osagt. Utnyttja det.

söndag 15 oktober 2017

Det börjar närma sig.

Vad? Min tenta? (Ja, tyvärr). Vår resa till NY? (Ja, hurra!). Men det var inte det jag tänkte på, utan nämligen detta:

JUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUULLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLLEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEENNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNN!!

Igår köpte jag den första jultidningen. Emmy blev oerhört upprörd, för tydligen är det dåligt att längta efter julen i oktober? Well, det finns ju inte så mycket annat att se fram emot direkt?

I år har jag tre planer gällande julgranen (julgranen är det viktigaste med julen):

1) En rejäl jävla julgransfot. Varje år tar vi fram vår rangliga, skrangliga lilla ursäkt till fot och så tittar vi skeptiskt på den och så säger nån "ja just ja... vi skulle ju köpa en ny". I år SKA det bli av.

2) Gammeldags glitter. Sånt där "änglahår" typ eller vad det heter. Långa strängar som man lägger på grenarna, inte snurrar runt granen.

3) En stjärna eller en spira. Varje år letar vi fram nån ranglig, skranglig, maläten glitterstjärna och så tittar vi skeptiskt på den och så äger nån "ja just ja... vi skulle ju köpa en ny". I år SKA det bli av.

Dessutom! I år ska jag köpa mitt första hus till den julby jag suktat efter i flera år. Tänk, TÄNK, om jag köpt ett sånt hus första gången jag började längta? Då hade jag ju haft en jävla by nu. Men nej, sent ska syndaren vakna. I år ska det bli av dock.

Vad är en julby, undrar ni? Ja men herregud, bara det vackraste ett människoöga kan skåda, näst efter Sverrir Gudnason i Björn Borg-filmen. Det här är en julby:



















Så oerhört vackert. Så kitschigt. Så juligt. Men varje hus kostar flera hundra så jag får spara och gneta. Det är ändå tur att vi bor i en sexrumslägenhet, för lagom till att Noa flyttar hemifrån lär jag behöva ett helt rum till mina julpynt. Ah... jul.

I år firar min syster och sambo med oss vilket gör det till en extra härlig jul. Längtar så väldigt mycket. Två månader kvar!

lördag 14 oktober 2017

Nu ska vi prata tatueringar.

Jag vill tatuera mig. Min ängsliga medelklassångest säger "men tääänk om du ååångrar dig" till mig, men samtidigt säger min tramp stamp att "vafan, mig har hon ju lyckas förtränga". Skillnaden är väl att denna tatuering jag vill göra nu ska sitta på handleden. Där den syns. Jämt.

Jag har pratat om detta i flera år och inte kommit närmre ett svar. Ska jag? Vågar jag? VARFÖR ÄR JAG EN TÖNT? (Obs, denna fråga är egentligen evig och inte relaterad direkt till tatueringar.)

Just nu har jag två huvudspår:

1) Nåt med feminism, kvinnokamp etc. Kanske bara kvinnokampssymbolen, kanske den ihop med lite dekorationer.

2) Vintageblommor. För att jag älskar blommor. För att jag vill ha något vackert att titta på. För att de kan representera mina barn. Ja, jag är basic och cheesy och ids inte ens hitta svenska synonymer. Hantera det! (Ja ni fattar ju varför engelska är bättre. Hantera det? Löjl. Deal with it, ska det ju vara.)

I alla fall, typ nåt sånt här fast mycket mindre:




















Jag har ältat den här tatueringen i år nu. ÅR! Jag menar, det är inte som att jag funderar på att tatuera hela låren (eller jo, det skulle jag gärna göra men det känner jag mig själv tillräckligt för att inte våga mig på) utan vi pratar en liten tatuering? Och ändå denna vånda.

Jag tror att det har lite att göra med att jag är för spontan och tar dumma beslut ibland. Att jag ofta ångrar mig efteråt när jag gjort något som jag i stunden känt varit jättebra och sen efteråt, bara några timmar senare, känner "eh vad i helvete??" inför. Och det här är ju permanent.

Säg åt mig att sluta larva mig. Tack.

fredag 13 oktober 2017

Det var då själva fan

...vad svårt det ska vara att komma ihåg att blogga? Ännu en mobilblogg med andra ord.

Här kommer ett random ämne, men: stolar. 

Varför, VARFÖR, är stolar så sinnessjukt dyra? På Ikea får du typ en hel lägenhet möblerad till samma pris som du får fyra köksstolar för. De vi har är äckliga och slitna och jag vill ha nya men det går ju inte? Det är helt omöjligt att hitta billiga stolar. På auktion går alla snygga (dvs pinnstolar) för 300 kr styck. Detsamma på loppisar. Jag vill inte ha matsalsstolar i mörk ek i köket. Inte eller formpressad plast. Och då är det DYRT!

Finns det ett fackförbund för stoltillverkare som kör med maffiametoder, eller vad är grejen? Varför skulle jag vilja betala 400 kronor för en pall med rygg? 

Plus att ca alla stolar är fula, men det är väl bara att vänja sig vid. Så länge jar slipper betala en förmögenhet för dem. 

Nån som har stolar till salu?

torsdag 12 oktober 2017

Kämpar på

Jättebra idé av mig att börja hetsblogga (dvs blogga öht) när jag inte direkt är på topp. Idag har min dag bestått av att gråta hos kurator på bup, åka till föreläsning och inte förstå något alls, åka hem och försöka plugga och inte förstå nåt alls, höra att specialpedagogen på bup ringt maken, prata med läkare på bup, ha sinnessjuk huvudvärk, glömma mitt bankkort i parkeringsautomaten och maila lärare. The fun never ends!

Meeen! Jag har också hunnit med att kolla på Halloweenkostymer till Emmy och hennes skoldisco. Såklart kommer de ha discot flera dagar innan riktiga halloween och såklart tror alla i Sverige att halloweenkostymer måste vara läskiga. Men vi valde mellan följande till sist:

Velma från Scooby Doo (Föll på att vi skulle behöva köpa massa nya kläder)
Wednesday Addams (Föll på att Emmy inte visste vem hon var, bara att hon såg cool ut)
Vemod från insidan ut (Lite för barnsligt tydligen)
En streckgubbe (Kul, men också lite barnsligt tror jag hon tyckte.)
Rosie the Riveter (En finalkandidat men lite "för enkelt")

Nu blev det till sist en uppdragbar (ej uppblåsbar!!) docka. Det blir både kostym och roligt smink och ja, det blir såklart jag som ska fixa det. Dvs resultatet blir därefter. (Uselt).

Vad händer annars i oktober då? Tja, tenta OCH projektarbete ska inlämnas samma vecka som höstlovet. Ha. HA ha aha ha ha ha... <= (hysteriskt skratt av trötthet). KUL det kommer bli att tentaplugga med barnen hemma hela dagarna? Supermysigt! Även om jag lämnar hemmet lär det komma en miljon sms av typen "får jag baka"/"vad ska vi fixa till lunch"/"emmy går inte ut med bibi fast jag var ute sist" osv osv. Jaja, this too shall pass. Imorgon är det fredag och det ska bli sol och jag tänker inte gå på föreläsningen. Jag kan ju ändå inte betala parkeringen.

(Fast jag köpte faktiskt en jättesöt dunväst till Bibi på wish så helt bortkastad var den här dagen inte ändå.)

onsdag 11 oktober 2017

Så vad har hänt sen sist?

Jag insåg när jag läste tillbaka att jag... eh... inte riktigt uppdaterat särskilt mycket? Nämnde min syrras bröllop i en bisats? Skrev typ ingenting om vår vecka i Grekland? Okej att sommarbloggar brukar vara lite tunna, men detta är ju pinsamt.

(Gulligt hur jag INBILLAR mig att ni verkligen sitter som på nålar för att veta vad som händer i mitt liv?)

Okej, snabb uppdatering vad som hände i augusti:

1) Vi åkte en vecka till Grekland. Karpathos, närmre bestämt. Bara jag och min man och det var oerhört lugnt. Seriöst, en dag lade vi säkert en dryg halvtimme på att titta på ett gäng myror som försökte bärga några chipssmulor. Jag återlärde mig hur man dyker baklänges. Jag läste sju böcker. Vi åt stekt ost varje kväll. Vissa dagar iddes vi inte ens gå ner till havet, utan stannade hela dagen i en solstol vid poolen. En dag åkte vi på båtutflykt och det var nog den bästa och mest avslappnade dagen på många år. Herregud vad vackert det var. Kristallklara vikar, dyk från båten, hopp från klippor... jag tror att vi var i vattnet halva dagen. Det var så turkost och klart, hela dagen. Vackert.

Sen började vi tröttna såklart. Man gör ju det när allt man gör är läser, äter och sover. Efter fem dagar var det lite "jaha, och nu då?" så det var skönt att åka hem till barnen igen. Ja för ha ha, ni fattar väl att barnen inte var med? Annars hade det ju inte varit sådär lugnt. Mmm... ensamsemester. Galet skönt.

2) Min syster gifte sig. Det var jättefint. Hon var så vacker och hennes man var så vacker och vi hade pyntat festsalen fint och så hade jag ordnat en liten "flashmob" när det var dags för mitt tal. Först höll jag mitt tal, och sen sjöng jag en liten text jag skrivit till "När vi gräver guld i USA". Och sen reste sig andra tärnan. Och sen några till. Och så några till. Precis innan sista refrängen reste sig Emmy och sjöng några rader helt ensam innan vi alla sjöng det sista. Jag var oerhört imponerad av henne. Att hon vågade sjunga ensam, utan komp eller något, inför 70+ gäster? Sen kände jag mig som en stor blob bredvid min fenomenalt vackra syrra och gick hem tidigt (halv två) på natten med huvudvärk och fotblåsor men med avklarat tärnuppdrag och en nygift lillasyster. Det var fint som sagt. I ordets rätta bemärkelse.

3) Min pappa bestämde sig för att han inte ville vara förälder längre. Och så var det med det. Så himla märkligt detta med män och deras föräldraskap. Hur många av dem kan ta så lätt på det. Hur de kan kasta bort det. Jag är ju övertygad om att föräldraskapet inte sitter i kvinnors gener, men hur är vissa män funtade som inte älskar sina barn? Knäppt.

4) En nära vän till familjen dog. Det var plötsligt och oväntat och det är fortfarande rått och svårt och öppet. Döden är för jävlig. Så hemsk för alla som är kvar. Det är så många tårar som kommer fällas i ensamhet framöver, och så många minnen som aldrig får bli till. Jag kommer aldrig vara okej med döden.

Nej. Det var inte en bra augusti. Och sen började skolan och september och då kom löss och klasskompisar som slåss och tar stryptag och skolleda och mörker och väntan på adhd-medicin som aldrig kommer och och och...

Nu ska jag sluta klaga. Ibland är det bra också. Som idag när vi var på Emmys första konsert med sin musikklass. Jag blev så oerhört impad. Fyrorna och femmorna på skolan levererade en konsert med mängder av fint arrangerade låtar och dikter och dans och solosång. Jag förstår inte hur de lyckats få ihop detta på mindre än två månader. Såna proffs ändå.

Ja som ni ser drillar vi henne tidigt till att bli ett a-barn. Cheerleading, dans och musikskola. All in!


tisdag 10 oktober 2017

Bara en vanlig tisdag

Så först sov jag ingenting inatt. Vaknade med huvudvärk och extrem trötthet, sådär som man gör efter en sömnlös natt. Sen bråkade Majken hela morgonen om att hon ABSOLUT INTE skulle gå till skolan. Efter mycket lirkande, tjafs och ordentliga mutor var vi ÄNTLIGEN på väg ut genom dörren när... tada! Jag hittade en lusjävel. Detta är andra gången sen skolan började och jag orkar fan inte med om jag också har drabbats av pesten.

Så jag ringde skolan och "sjukanmälde" henne, luskammade ut de små asen och hällde i medel. Funderade på hur jag skulle lägga upp dagen eftersom jag har så sinnessjukt mycket skolarbete att göra och inte direkt hade planerat att ha barn hemma.

Då.

Då upptäckte jag en sån där liten påse som ska hålla fukten borta i förpackningar. "Oxygen absorber" heter de. Den låg på golvet. Uppsliten. Tom. Där Bibi brukar ligga med sina ben och sitt godis. Fort fort fram med telefonen och googla vad fan det är i såna påsar. Det visade sig finnas tre alternativ: silica, kol och järn. De två första är inte farliga, den tredje är farlig. Man kan testa om det är järn genom en magnet, så jag tog upp lite rester jag hittat på mattan och höll mot magneten. Nog fan var det järn.

Så.

Majken fick klä på sig, jag klädde på mig och under tiden fick maken ringa djursjukhuset från jobbet. Körde fort fort dit och fick komma direkt. Sen röntgade de hennes mage (men såg inget) och gav henne kräkmedel och kollade igenom spyorna (stackars veterinärassistent) men hittade inget heller. Så antagligen har hon 1) inte fått i sig något 2) fått i sig det så att det redan är upptaget av kroppen. Jag hoppas som fan på alternativ ett.

Och sen då? Ja, sen åkte vi hem, 1700 kronor fattigare och ännu tröttare. Jag då, Majken var ju pigg som vanligt.

Allt detta innan lunch. Vilken otroligt härlig dag vi har haft. Det var precis detta som jag saknade i livet just nu. Bitter? Som fan.


måndag 9 oktober 2017

Om att ha en hund

(Nej, det blev inget blogginlägg igår. Igår var misär. Igår var så illa att jag inte ens orkar skämta om det. Igår tog jävligt hårt på mig. Vi glömmer igår.)

Nu till dagens inlägg, som jag tänkte skulle handla om det här att Ha En Hund. Nu kan ni ju invända att vafan, det har du ju skrivit om tidigare. Och det har jag. Men senaste gången jag verkligen gjorde en utvärdering av detta för mig stora steg var i februari. Då hade vi haft Bibi i tre månader. Nu har vi snart haft henne ett år.

Då tyckte jag att pälsskötseln och andra hundägare var värst. Nu? Alltså ja, pälsskötseln är lite jobbig. Vi badar och klipper och borstar - men eftersom vi börjat ha pälsen kortare så är det inte lika mycket jobb. Och andra hundägare har jag vant mig vid. Detta har dock seglat upp på första plats:

Oron.

Okej, detta gäller kanske inte alla hundägare. Alla är ju inte Oroare deluxe (eller har general anxiety disorder) men jag tycker det är jobbigt. I somras fick Bibi åka till veterinären över natten efter en cykelolycka med Majken involverad, och jag lovar att jag grät mer och var oroligare än för någon av mina barn när de skadat sig. Förlåt barnen. Den direkta oron blev så stark eftersom hon lämnades ensam. Hon kan ju inte prata. Förstod inte vad som hände. Jävlar vad jobbigt det var.

Men förutom den akuta oron finns även den som är ständigt närvarande även gällande barnen: är vi dåliga föräldrar? (Nu får ni hata mig hur mkt ni vill, men jag säger "mamma" om mig själv till hunden. Jag blev den personen.)

Får hon tillräckligt mycket stimulans? Mår hon bra hos oss eller skulle hon haft det bättre hos en mer aktiv familj? Jag tror, obs TROR, att hon har det helt okej - men det dyker ändå upp såna tankar efter dagar då jag pluggat hela tiden och hon bara fått kortare promenader, lite lek och lite matsök. Nu är hon ju ingen hund som älskar långa promenader och vi är fem personer som ger henne uppmärksamhet - men ändå. Jag kan inte skaka av mig den känslan av att vi borde göra mer. Men återigen, är man inte lagd åt "varför är jag inte bra nog"-hållet så slipper man nog den delen.

Och ja, vi skulle behöva "uppfostra" henne mer - men samtidigt så är det liksom inga DUMMA saker hon gör som kan påverka andra. Att hon skäller på katterna är jobbigt, för oss, men det drabbar ingen annan. Hon hoppar inte upp på främlingar, attackerar inte andra hundar, hon biter inte sönder gästers skor eller snor julsteken från bordet direkt. Jag försöker intala mig att det är okej ändå, att vi inte haft förmåga/ork/tid att träna in total lydnad.

Jag menar, hon förstår ju vad "puss" betyder. Det får väl ändå räcka?

lördag 7 oktober 2017

Med en kvart tillgodo.

Ja det blev ännu ett "sista minuten"-inlägg från sängen. Men idag känner jag lite att jag har en ursäkt. Vi har nämligen rensat ur Emmys smockfulla skåp som bestod till hälften av skräp. Vi har hämtat vår nyinköpta säng och slängt den gamla förutom en av de två 80-sängarna som fick bli Majkens nya. Vi har städat och vi har kört till tippen och sen fick vi besök av makens föräldrar på eftermiddagen. Så det har varit en produktiv lördag, minst sagt. 

Jag hatar att man har två dagar i veckan på sig att: 
1) göra allt man måste göra i form av städning/renovering/fix/klädinköp/umgänge 

SAMT

2) vila allt man måste vila innan det är måndag igen. Det går inte ihop. 

Nu ska jag sova i vår nya säng som min man spontanköpte igår och som jag inte provlegat i. Alltså som i ligga för att sova, inte... ni fattar. 

Håll tummarna för att den är bra, för vi kommer inte ha råd med en ny på 15 år till. 

fredag 6 oktober 2017

Gråtklipp efterfrågas.

Ibland när jag har haft en dålig dag (vilket tyvärr är oftare än de gånger jag har bra dagar) så gillar jag att gråta loss till diverse youtubeklipp. Mina favoritsorter är:

- Par berättar för blivande mor/farföräldrar att de ska få barnbarn.
- Barn får hund i julklapp.
- Alla sorters svulstiga flash mobs, gärna med Les misérables-tema.
- Äldre män som visar känslor, vilka som helst typ.
- Nån kommer hem från krig och överraskar sitt barn.

Kan ni tipsa mig om era favoriter? Det behöver inte vara gråtigt, men helst. Gåshud går också bra.


torsdag 5 oktober 2017

Detta med pengar.

Vad jag gärna lägger pengar på: resor, upplevelser, mat.
Vad jag ogärna lägger pengar på: allt annat.
(obs detta gäller när vi kan välja - vilket vi inte alltid kan)

Detta leder ofta till situationer där jag har hål i mitt enda par skor men har varit utomlands tre gånger på ett år*. Eller att vi sover i samma säng som min man köpte på Jysk för 15 år sedan, och jag verkligen drar ut på att köpa en ny oavsett hur ont i ryggen jag har. Vår bil kommer gå sönder när som helst, drivknuten låter oroväckande och den läcker nog olja. Jag borde verkligen köpa mig lite propra kläder inför jobbsökandet nästa år. Vi behöver ett nytt vardagsrumsbord och min cykel är usel. Men men men... nej. Jag kan inte förmå mig. Ge mig ett par tusenlappar över och jag sitter redo med "boka"-fingret på weekends, hotellvistelser, sommarresor. Det gör seriöst ont i denna snål-verner så fort jag måste köpa En Grej Som Är Dyr. (Allt över 500 kronor är dyrt, it is known.)

För mig är verkligen resor det enda rimliga att lägga pengar på. (Och mat då. Och såklart får ungarna det de behöver och såna grejer, men ni fattar.) Vi har rest fastän vi kommit hem till minus på kontot. Är det smart? Nej. Har det ändå funkat till sist? Ja, jo, oftast.

Alltså jag vet att det inte är ekonomiskt smart. Jag fattar själv att det rimliga är att se till att ha en buffert så att det inte blir sån ekonomisk panik som i våras, och jag fattar att resor är lååångt bort på skalan över nödvändiga saker. Men det spelar ingen roll. Jag kommer dö fattig men (någorlunda) berest och så får det vara helt enkelt.

Fast en säng är nog faktiskt nödvändigt trots allt, med tanke på hur sinnessjukt jävla ont i ryggen jag har varje morgon när jag vaknar/kväll när jag ska somna. Tror ni... tror ni de har billiga sängar på auktioner? (Skoja, jag vet ju att det finns ibland. Men inte direkt dubbelsängar anpassade för just min rygg såatteh. Bita i det sura äpplet it is.)









*(Förlåt klimatet, jag vet att jag är usel och jag SKA skärpa mig. Efter novemberresan till NY...)

onsdag 4 oktober 2017

I sista minuten

Gaaah! Höll på att missa dagens blogg. Tur att jag har blogger-appen och kan skriva nåt från sängen. Mindre tur att jag har exakt noll att faktiskt skriva om. 

Men eftersom jag är smart (eller åtminstone låtsas det) så vänder jag det till en fördel och säger att ni får ställa frågor. Om ni har några. Hur går det egentligen för mig att få adhd-medicin? Vem är min favorit i Paradise Hotel? Ja, detta är frågor jag ställer mig själv och som jag inte har svar på. Ställ hellre några andra. 

Om ni inte har några frågor så är det också ok. Jag fick iaf nåt att skriva i det här inlägget. Win! 

Nu: sova. 

tisdag 3 oktober 2017

Saker jag ser på TV

Jag, den forna seriedrottningen. har fallit från min tron. De flesta serier som jag följde nitiskt har slutat sändas och jag har inte fyllt på med nya. Jag är för kritisk, för trött för att fastna för många "omg den här är så bra"-serier jag testar på. Det är liksom inte rätt för mig just nu. Så jag har stiltje. Ser om Parenthood för ren avslappning. Ser på Rick & Morty med barnen (otippat bra). Maken och jag upptäckte the good fight häromdagen, dvs spinoff på the good wife, och älskade det såklart. Men det är EN serie. Och en spinoff, till och med. Vad hände med att ha mängder med avsnitt att plöja igenom? Va? Va? VA?

Kan man hävda att jag borde se mindre på TV ändå, och därför inte aktivt borde leta efter nya serier att se? Ja. Ja, det kan man verkligen. Men nu är det här mitt intresse och då kan jag väl åtminstone vara bra på det?

Jaja. Tänkte först be er tipsa om OMG-serier, men jag har ju testkollat ca alla. Får ge upp.

måndag 2 oktober 2017

Just jävlar, jag har ju en blogg!

Jag... har glömt det. Men jag saknar att blogga. Jag saknar även att läsa bloggar, men efter att bloglovin slutade funka för mig så har jag tappat det också.

Men nu är det andra oktober och jag har bestämt mig för att blogga varje dag under oktober. Det ni! Jag vet inte om nån fortfarande läser här (tbh är det inte alls märkligt om ni slutat), men då får det bli för tom publik då.

Idag börjar ny delkurs. Nytt språk. Samma lärare och klasskamrater och samma urtrötta hjärna som desperat försöker nå upp till tidigare nivåer. Tänk vad lätt det här hade varit för mig om jag börjat plugga innan jag kraschade för två år sedan? Jag försöker trösta mig med det när jag känner mig oändligt korkad: hjärnan är inte tillbaka än. Oftare än sällan glömmer jag vad enkla saker heter och kan inte förstå hur jag någonsin ska komma på vad den där grejen heter, med tyg som man tar i varma saker från ugnen. Det är inte konstigt att det är svårare att plugga nu än tidigare, men det tär på självkänslan. Studier har alltid varit mitt forte. Okej att jag inte är särskilt socialt smidig eller populär eller har en häftig karriär. Men jag kan plugga. Och nu... alltså jag klarar mig ju, men det är inte den easy breazy cover girl-upplevelse jag haft tidigare.

Igår hade Emmy matteläxa som var såhär: Niklas och Damir är tillsammans 52 år gamla. Niklas är tre gånger äldre än Damir. Hur gamla är de? Vi löste det rätt snabbt genom att jag bad henne tänka på vad som är en rimlig ålder för en lärare och en elev som tillsammans är 52. Hon började på 10 år för barnet, testade sedan 15 år för barnet och så kom hon fram till rätt svar: Damir är 13, Niklas är 39 och tillsammans är de 52. All was well och jag var nöjd med att ha hjälpt till med mitt hatämne matte.

Sen berättade vi läxan för min man som ba... "det är ju inte så man räknar ut det" och förklarade att vi bara kunde ta 52/4 eftersom vi vet att Damir är x och Niklas är 3x vilket blir totalt 4 x. Jaha.

Min bild av mig själv som intelligent har fått stryka på foten på sistone, det måste jag erkänna. Och eftersom det var den enda grej I had going for me (förutom illusionen om att jag kan skriva, vilken jag tog död på genom mitt bokprojekt) är det inte direkt pepp galore här hemma.

Jaja.


söndag 17 september 2017

When you're part of the problem.

Ett av era önskeinlägg var att jag skulle skriva om den starka normen att man ska/måste skaffa barn. Och jag har dragit mig rätt länge för att skriva det inlägget eftersom jag inte vet vad jag ska säga. Eftersom jag är en del av den själv.

Alltså såhär: jag fattar att inte alla vill ha barn. Det gör jag. Jag säger inte saker som att livet kommer bli tomt utan barn, eller att barn är meningen med livet. Jag förstår absolut tjusningen med ett barnfritt liv och tycker att alla får välja själva.

Men. Jag har varit säker på att jag ville ha barn sen... alltid. Det finns inte en sekund i mitt liv då jag inte sett mig som förälder någon dag. Det har inte varit ett val för mig, bara en självklarhet. Jag började känna fysisk längtan i kroppen efter ett barn när jag gick i gymnasiet. Jag blev gravid när jag var 20. Det fanns ingen problematisering, inget stort beslut, inget tvivel.

Så det är svårt för mig att relatera till hur det är att stå utanför det här självklara. Hur det är att inte vilja ha barn, och behöva stå till svars för det beslutet. För det får man göra, det har till och med jag insett. Är du runt 30 och kvinna så förväntas du vilja ha barn. Antagligen även tidigare än så. Det ingår i "så levde de lyckliga i alla sina dagar", det har vi bestämt sen länge. Två barn och en villa - detta är idyllen vi ska förhålla oss till.

Jag fattar att jag bidrar till det här jag också, fastän jag försöker vara öppensinnad. För jag frågar mina barn hur många barn de tror att de kommer vilja ha - inte OM de öht vill ha barn. Jag pratar om att jag längtar efter barnbarn, som att det är självklart att det kommer bli barnbarn. För att jag vill ha det.

Jag undviker att förutsätta att de är hetero, men jag förutsätter att de vill ha barn. Det ena påverkar nämligen inte mig medan det andra gör det. Och det är kanske därför så många håller så hårt i "alla ska vilja ha barn"-normen: vi älskar ju barn. Vi vill ha flera barn i vårt liv. Vi vill att andra ska få uppleva den lycka som vi upplever (och tar inte hänsyn till att det antagligen skulle bli långt ifrån en lyckosam situation). Men det är såklart lika mycket bullshit som alla andra påtvingade levnadsregler.

Jag ska iaf försöka skärpa mig och tänka att det är att skaffa barn som är ett aktivt val - inte att avstå från att skaffa barn. Vi föds ju inte till blivande föräldrar allihop, bara för att jag gjorde det.




tisdag 12 september 2017

Kalenderjakt

Nu har vi tre barn på tre olika skolor med tre olika uppsättningar föräldramöten, studiedagar, friluftsdagar, utvecklingssamtal... you name it. Och ofta funkar det så att vi får tre olika veckobrev på fredagar, läser det i farten och tänker "det måste vi skriva in i kalendern" och så händer det inte. Vi kör bara digital kalender vilket är bra eftersom: påminnelser + har alltid med sig, men är dålig eftersom: sitter inte synlig där man påminns flera ggr.

Så jag tänkte att vi borde skaffa en familjekalender. Jag vill att den ska ha breda kolumner för varje person i familjen + mycket utrymme varje dag. Om Emmy både har gympa, cheerleading och läxa så ska allt få plats. Jag vill också att den ska vara magnetisk så att den kan sitta på kylskåpet. Den ska ha uppslag för en vecka i taget eftersom vi aldrig skulle komma oss för att fylla i för en hel månad. Och så vill jag gärna att den ska ta mig i örat och säga "tänk nu på att du måste handla matsäck idag till utflykten imorgon, eftersom vi inte har något hemma". Helst ska den handla själv.

När jag tänker på det så vill jag främst ha någon som sköter det där åt mig? Vad kostar det att ha au-pair tror ni?

onsdag 6 september 2017

Nästa resa.

Okej, nästa resa är för mig och maken till NY i november, men efter det så kommer inget resande ske förrän Den Stora Europaresan.

Eller okej, chill med dramatiken nu, jag pratar alltså om att bila ner till Italien. Men för oss, familjen Bråksson, är det ett stort projekt. Planen är lite löst såhär:

1. Jag, min man, hunden och de två yngsta barnen bilar ner till Paris.
2. Äldsta barnet + ev mormor (om hon vill följa med) flyger ner och möter oss i Paris.

Detta är Majkens etapp, eftersom hon drömmer om en resa till Paris något så kopiöst. Alla vackra alléer är "som gatorna i Paris", och hon ser fram emot att äta gott bröd och bakelser, säga Bonjour! och åka upp i Eiffeltornet. Så ett dygn i Paris är tanken.

3. Vi bilar ner mot Italien. Självklart stannar vi till vid Monets hem i Giverny eftersom... Monet? Min stora kärlek i livet. Jag var där som barn en gång och det var en av mina bästa upplevelser någonsin. Okej, sen vidare.

Planen är att låta resan ta sin tid. Stanna ofta, ha många utflyktsmål längs med vägen och att sova på mysiga hotell. Det låter dyrt? Japp, och därför lär den här resan inte bli av förrän tidigast 2019. Men drömma kan man ju.

4. Sen är tanken att vi ska byta bostad med några i Italien. Detta är väl den osäkraste delen i planen (å andra sidan har vi två år på oss) eftersom husbytesmarknaden inte är lika stark i Italien som i Frankrike. Men annars får vi väl tänka om och hyra hus eller något. Då blir resan av 2022 eller nåt sånt.

Italien är Emmys val. Hon hörde "pizza, pasta och glass" och tyckte att vi skulle åka nu nu NU. Jag har inte varit i Italien på många år och resten av familjen har aldrig varit där så det blir kul. Under många år ville jag seriöst inte åka till Italien pga blond, ung och rätt snygg. Nu är jag har förfallit till att vara en gammal tjock trebarnsmor känns risken för italienska sextrakasserier inte lika överhängande. Obs, jag baserar alltså denna uppfattning på de dagar jag var i Italien som 19-åring på tågluff. Det var... extremt jobbigt. Som barn var Italienresorna förknippade med nunnor som ooh:ade och aaah:ade i grupp över mitt blonda hår, men det är ju ca en miljon gånger bättre än män i kostym med portfölj som cirklar runt en med öppen mun på en tågstation. True story!

ANYHOW!

5. Efter att vi ätit oss mätta på italienska kolhydrater så tänkte jag att vi ska bila hem genom Österrike, Tjeckien och Polen. Jag älskar Tjeckien och Polen så mycket. Vi var där rätt ofta när jag var liten (säkert två gånger, men ni vet hur barns uppfattningar om tid och mängd fungerar) och jag gillar maten, naturen och tja - prisnivån. Stanna vid fina sjöar, äta forell, sova på hotell, utforska slott. Lite sånt.

Och sen när vi är hemma i Sverige igen följer etappen som jag vill kalla "helvetesresan". Den då alla är trötta, alla pengar är slut och man är i skitsverige igen och måste stå ut med att åka igenom orter som Jönköping. Fy fan.

Å andra sidan kanske jag inte ska fasa inför den delen än eftersom hela resan är 1) på planeringsstadiet 2) flera år bort och 3) enbart i mitt huvud än så länge.

Men ni ser ju. Det är nåt att se fram emot.

tisdag 5 september 2017

Mitt misslyckande som förälder.

Jag skäms över massa saker i mitt föräldraskap. Några är rimliga, några helt orimliga. En av de mer rimligare sakerna att skämmas för är att mina barn läser så himla lite. När de var små läste vi oerhört mycket, fler böcker varje dag. Sen lärde de sig läsa själva (inte Majken än) och någonstans där tappade vi det. Mycket eftersom livet är tufft och krävande och man har inte alltid ork eller tid att sätta sig ner och läsa en kapitelbok för sin tioåring. Jag tänker så ofta att jag borde, men samtidigt så går precis all energi åt till att inte somna i soffan/börja gråta av trötthet och då är det lätt att prioritera bort. Vilket är dumt. Så JÄVLA dumt.

Och vi köper böcker, det gör vi. Vi lånar böcker också. Men vi ser inte till att nån läser dem. Vi föreslår det ibland och vi uppmuntrar det ibland, men rutinen försvann nånstans. Mina barn är inte läsande barn. De läser ett fåtal böcker per år och det är oftare tidningar än böcker. Jag skäms över att ha misslyckats med att ge dem tillgång till böckernas värld. (Å andra sidan kan man tänka att jag läste 20 böcker i månaden eftersom jag inte hade några vänner, men nån slags balans tänker jag mig kanske?).

Nu kanske nån tänker "men ändra på det nu då" och då är svaret tyvärr att jag fan inte orkar. Jag kan se problemet, jag vet att jag kan vara en del i lösningen men jag orkar inte. Jag är gråtfärdig av trötthet nästan hela tiden. Det är en kamp för att hålla ihop så pass att barnen får en mamma som är vaken, kan laga mat, kan prata i sammanhängande meningar. Då stryker läsandet på foten - mitt eget också - och jag kan just nu bara vara ledsen över det.

Men jag köpte nyss lite böcker från adlibris, det gjorde jag faktiskt.

onsdag 30 augusti 2017

Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Den här terminen skulle jag vara ordningssam. Eller okej, ordningssam för att vara jag. Till exempel så kollade jag upp i förväg vilken kurslitteratur vi ska ha (förra terminen köpte jag EN bok på hela terminen) och jag har hämtat min mammas gamla skrivbord från min morbrors förråd och gjort en arbetsplats åt mig själv i sovrummet. No more sitta ihopkrupen i ett soffhörn och försöka jobba. Nej! Denna termin skulle jag vara duktig.

I måndags var jag på första föreläsningen. Där upptäckte jag att ojdå, jag hade visst inte lyckats registrera mig på kursen. Ridå. Efter att ha ringt runt under tisdagen till studentcentrum och institutionssekreterare så visade det sig i datorloggarna att jag hade loggat in, klickat i för att registrera - men inte fullföljt. Varför inte? Jag har ingen aning. Eftersom de ändå kunde se att jag hade försökt, och eftersom jag har platsgaranti då jag läser ett program, registrerade de mig i efterhand. Nu kan jag få mitt csn också, vilket kan vara bra eftersom räkningar måste betalas och mat måste inhandlas osv.

Efter den där missen så sjönk jag ner i ett hål. Jag är så oerhört trött på att vara jag. Och jag vet att det är min adhd som ställer till det, men jag har i 33 år vant mig vid att vara dålig, klantig, slarvig, glömsk, lat, virrig, för högljudd, prata för snabbt, socialt klantig, dum i huvudet. Det är svårt att ställa om och tänka "detta beror på mitt funktionshinder" när jag så länge tänkt "jag är alltid så jävla sämst på allt". Det är så knäckande att gång på gång misslyckas med sånt som andra lyckas med. Men tja, nån gång i tiden ska jag också få medicin och då kanske jag kan slippa åtminstone några såna här bekymmer.

Det roligaste i historien? Den här terminen läser jag fyra fristående delkurser, vilket innebär att jag har ca fyra dagar på mig varje månad att registrera mig på nästa delkurs, och nästa, och nästa. Så jag måste göra om den här skiten tre gånger till den här terminen. Ni hör ju vilka förutsättningar för totalt failure det är.

Nåja. Nu är jag registrerad och jag har ett skrivbord och en ny anteckningsbok och appen med schemat på min telefon. Sen att jag inte kollar på schemat vilken sal vi ska vara i och därför parkerar på fel parkering och sen får sätta mig i bilen och köra till nästa parkering och sen rusa till rätt sal och komma in sist av alla, det är en annan sak. Jag tog iaf inte fel på dag!

Just ja, eftersom en sak som jag är bra på är att skriva veckomenyer får ni här veckans mat:

Onsdag: Pasta arrabiata/Pasta carbonara
Torsdag: Veggie white chili (länk till recept)
Fredag: Parmesanfylld kycklingfilé med pommes och rosépepparsås
Lördag: Hemgjord pizza (kalas för Emmy = tjejkväll med hennes närmsta vänner)
Söndag: Lax med risotto
Måndag: Wraps med ugnsstekta kikärtor, halloumi och tzatziki

Ungarna äter inte tomatsås så de får äcklig carbonara från typ kelda istället för svingod pastasås som jag svänger ihop av cocktailtomater och chili och en jävla massa olivolja. De kommer inte äta en enda tugga av den vegetariska chilin. De kanske till och med kommer vägra att sätta sig vid bordet eftersom jag SKYMFAR DEM med att servera en vegetarisk gryta. Vi får se. Kyckling med pommes älskar alla, pizza likaså. Lax och risotto kommer vara spridda skurar av klagomål: nån gillar inte lax, nån gillar inte risotto och nån kommer bli jävligt trött på sina barn och skrika "men laga er egen jävla mat då". Wrapsen kommer bestå av tortillas och åtminstone ett barn kommer bara äta tortilla. Minst ett barn kommer bara äta halloumi och när vi säger "alla ska få av halloumin, du kan inte äta upp allt" kommer hen få ett utbrott och skrika "men jag är ju huuuuungriiiiiig" och då kommer minst en förälder skrika tillbaka "men ät av resten av maten då???".

Men det är kul att ni uppskattar maten jag väljer.

tisdag 29 augusti 2017

Vad är väl en bal på slottet?


Jo, fucking amazing så klart. (Citat från Askungen)
Jag och min kompis Elin (som driver Teknifik som ni bör kolla in) var på Jane Austen-bal på Skokloster slott förra lördagen. Och ja, vi var utklädda. I klänningar som vi sytt själva (eller i mitt fall så sydde min man). Vill ni ha bildbevis? Såklart ni får:




I balkonceptet ingick middag, dessertbuffé och olika danspass med danser av varierad svårighet. Vi hade tränat in tre stycken danser, och den första dansen var en sån vi hade övat på. Jävlar vad nervösa vi var, men. MEN! Vi var typ proffs? Seriöst, det gick så himla bra. Sen dansade vi massor av danser som vi aldrig hade testat förut och det gick också bra. Det var även så himla himla roligt. Så oändligt mycket roligare än jag hade förväntat mig. Plus att alla andra också var klädda i empirdräkt och vackra hårplymer och soldatkostymer vilket ju bidrog till äkthetskänslan. 

Förutom dansen och maten fick vi besöka utställningen om Jane Austen där kläder från filmatiseringarna av hennes böcker fanns med. Jag förstår att ni undrar om skjortan, THE SKJORTA, fanns med? Det gjorde den. Och, skvallra inte för någon men jag petade på den. Jag har rört något som har suttit på Colin Firths kropp? Det kan vara det sexigaste som någonsin kommer hända mig. 

Bildbevis på skjortan också? Jamenvisst:






















(Titta vad fina alla var!)

Nu är jag löjligt pepp på att gå på bal igen. Jag menar helt seriöst, det var fantastiskt. Jag är också sugen på att gå på riktigt lajv, men jag har ju både tidsbrist och pengabrist och NÅT slags rykte att tänka på. Eller okej, men tids- och pengabrist iaf.

I am very nöjd. Det måste jag erkänna. Ge mig ett år så lär jag anordna bal på min födelsedag eller nåt. Undrar om det är dyrt att hyra Örebro slott?







tisdag 22 augusti 2017

Veckans mat

Se på fan! Jag lyckas två veckor i rad. Den här veckan blir det en kort matlista eftersom vi igår åkte räkbåt (de 3 av oss som gillar räkor dvs.) och vi på söndag åker till Stockholm och Gröna Lund som 10-årsfirande för Emmy.

I alla fall, det här ska vi äta den här veckan:

Tisdag: Mac & cheese*
Onsdag: Helstekt kyckling med potatisgratäng och sås
Torsdag: Laxpasta
Fredag: Friterade räkor med sötsur sås och ris
Lördag: Chèvre- och tomatpaj med rosmarin (länk till recept)

Av detta äter faktiskt barnen allt, förutom en som inte kommer äta pastasåsen med lax och en annan som inte kommer äta de friterade räkorna. Ingen kommer vilja ha tomatpajen, därför gör vi en skinkpaj till dem.

Nu till något viktigare: mitt ultimata recept på Mac & cheese. Alla har väl sin egen variant på denna gudabenådade rätt, men om er version involverar keldas ostsås och snabbmakaroner så... sluta med det. Okej?

Jag tycker om att använda snäckpasta eftersom de suger upp mycket sås. Mmm... sås.
Så jag kokar dem. Nu är pastan klar. Vidare till det viktiga: såsen!

Smält smör i kastrull och rör ner lite mjöl innan ni slår på grädde. Detta gör att såsen blir härligt tjock och krämig. Häll sen på valfri mängd grädde/mjölk/matlagningsgrädde. Pressa i massor av vitlök och lite citron (eller mycket citron). Häll i en skvätt vitt vin om ni har hemma. Riv en god ost (jag brukar ta parmesan eftersom vi typ alltid har det hemma) och släng i och rör om tills den smält. Smaka av med salt, peppar, kanske lite paprikapulver, lite mer vitlök vid behov och lite chili kanske om ni gillar sånt. (Såhär lagar jag alltid mat, klarar ej av recept som kräver exakta mått.)

Häll upp snäckorna i en ugnsfast form. Häll över såsen. Rör om. Riv valfri ost (*host* GRUYÈRE *host*) och - detta är viktigt! - blanda i hälften med pastan och strö sen hälften över som täcke. Gratinera!

För extra lyxig variant: köp ett gott bröd, gör tärningar av det, stek tärningarna i smör tills de är knapriga, lägg på brödtärningarna ovanpå pastan innan sista lagret ost.

Tja, det var det. Nu är jag hungrig.

måndag 21 augusti 2017

Adhd och föräldraskap

Ett av era swish-önskeinlägg var att jag skulle skriva om att vara förälder med adhd och/eller ha barn med adhd. Om jag förstod det rätt dvs, det kan mycket väl vara så att jag missuppfattat. It has been known to happen.

I alla fall, nu tänkte jag skriva om hur det är att vara förälder och ha adhd och samtidigt ha ett barn med npf-problematik.

Jag är ju nydiagnostiserad. Hade inte ens tänkt på adhd förrän en psykolog på bup pekade ut det för mig och en utredning senare sitter jag med jävligt mycket mer svar än tidigare på varför jag inte lyckas med "enkla" saker, varför jag inte bara kan skärpa mig och mycket annat. Det är skönt.

Det är också skönt att jag kan relatera till mitt barn som har liknande problematik. När han exploderar i ilskeutbrott kan jag förstå. När han gråter över att hans systrar har det så lätt socialt och trivs med livet, så kan jag förstå precis hur det är att växa upp med svårigheter och ha syskon som har ett mycket lättare liv. När han är elak, retlig, taskig, grälsjuk, så vet jag precis hur det känns inuti honom och jag vet att det inte är illvilja. Att det är osäkerhet, dålig självkänsla, avundsjuka, ledsenhet, svartsjuka - som manifesterar sig via bråk och ret.

Visst låter det bra? Well... Jag förstår precis som sagt. Men jag har som sagt adhd och har usel impulskontroll gällande mitt humör och saker jag säger. Jag har också hetsigt temperament och är ytterst lättprovocerad. Så när han innerst inne är ledsen och visar det genom bråk, så förstår jag det innerst inne, men bemöter det med bråk. Fantastiskt va? Jag kan alltså säga till mig själv att han inte rår för det, men lik förbannat står jag där och skriker fem minuter senare - för jag rår heller inte för det.

Nu är detta en lite grov bild. Det är såklart ofta jag lyckas hålla mig lugn och prata igenom saker. Det är också ofta jag når fram och vi kan komma förbi den där annalkande konflikten. Men ibland exploderar vi båda och står och skriker barnsligheter och då får vi dela på oss för att lugna ner oss. (Nu vill jag också tillägga att pga hans specifika svårigheter så skulle även en ängel explodera av ilska ibland, men vi har strategier och system för att försöka undvika det så ofta som möjligt.)

Men vet ni vad? På Bup säger de att det inte spelar nån roll hur ofta eller mycket man bråkar, det är att man blir sams och hur man blir sams som räknas. De var jättetydliga med det. Och när vi blir sams, det är då den här förståelsen jag pratade om tidigare kommer till användning som bäst. När vi kan prata om varför det blev som det blev. Vad det är som skaver egentligen. Hur ångesten känns i kroppen, hur man kan andas för att det ska bli lättare, varför det gör ont i hjärtat när andra har det lätt, hur man kan tänka när hela kroppen gör ont för att man känner sig så värdelös. Då.

Och då tänker jag att vi kanske skriker på varandra, och det kanske blir bråkigt och stökigt ibland - men han är förstådd. Det är så väldigt många barn som inte är förstådda. Det väger upp för så mycket. Intalar jag mig, när jag har ångest över hur usel förälder jag är...

De andra barnen då? De (ev) normala ungarna? (Ifall någon ryggar tillbaka för ordet normal i motsats till npf-problematik så vill jag bara påpeka att det inte är normalt med npf-problematik. Normalt är det vanliga. Hade det varit normalt så hade inte diagnos, medicin, hjälpmedel, anpassningar osv behövs. Precis som att min adhd är ett funktionshinder, en funktionsnedsättning, inte en funktionsvariant. Det måste påverka ditt liv negativt för att du ska få en diagnos, så självklart är det en nedsättning eller ett hinder. Ingen jävla variation som olika glassorter i en kiosk. Slut på världslång parentes.)

Well, de säger ibland "mamma sluta med din adhd" när jag trummar för mycket på bordet när vi spelar kort. Eller "slutar du skrika när du får medicin?"/ "jag vill inte att du ska förändras när du får medicin, du ska ju vara dig själv". Vi pratar öppet om det och de vet ju att jag inte är mer annorlunda nu än innan jag hade ett ord på varför jag är sån här. De "drabbas" ju främst också av hetsigt temperament och dåligt tålamod, av min glömska och slarvighet med skollappar och skolmatsäck och tider och... allt sånt. Och det är klart jag tycker det är jobbigt.

Min psykolog som gjorde min utredning sa att det ofta inte är så stora problem när det är pappan i en familj som har adhd, för då täcker mamman upp. Men om det är mamman som har adhd så får hela familjen problem med rutiner, att minnas viktiga saker, städning, tider osv. - för pappor är inte tränade i att ta ansvar för sånt. De täcker inte upp. De har inte den sociala pressen på sig att se till att allt flyter smidigt. De har inte fostrats till familjens projektledare från barnsben.

Så vi kvinnor med adhd vi försöker göra det där ändå. Ofta utan en diagnos, eftersom våra symptom inte togs på allvar/inte uppmärksammades/inte var så tydliga tidigare. Och sen kraschar vi, blir utbrända och deprimerade och felmedicineras med anti-depp när det är helt annan problematik i grunden. Been there, done that, nej tack.

Nu säger jag såklart inte att alla som glömmer matsäckar och utflykter har adhd. Det krävs som sagt lite mer än så för att det ska klassas som ett funktionshinder. Men jag är fortfarande väldigt ledsen över att jag hann bli 33 år innan jag fick rätt förklaring på varför jag är som jag är. Och jag tror att det är väldigt många därute som liksom jag klandrar sig själva för att inte orka med, klara av, det alla andra klarar. Jobba heltid, till exempel. Vara vaken en hel dag utan att behöva en tupplur för att man är så utmattad av kaoset i hjärnan. Hantera vänskaps-/kärleksrelationer på ett sunt sätt utan att vara för intensiv. Ha en bra relation med chefer eftersom man inte har problem med auktoriteter. Ja, men ni förstår.

Okej, nu tappade jag kanske lite tråden. Detta blev ett oerhört icke-stringent inlägg, men ni får stå ut.

"Men medicin då?" undrar någon kanske nu. Vill jag inte ha det? Eh jo. Ge mig! Men det är seegt inom vården. Om en vecka har jag tid hos läkare för att förhoppningsvis få börja medicinera. Jag återkommer om det.

Så. Jag hoppas att du som önskade detta inlägg tycker att det, sin rörighet till trots, var ungefär vad du efterfrågade.


torsdag 17 augusti 2017

Arga listan

Det cirkulerar en blogglista som passar mig perfekt idag eftersom jag är pmsig och ledsen och arg på att min adhd återigen fått mig att glömma en skitviktig grej och nu måste jag fixa massor i efterhand och mina ungar är bortskämda små as som bara gnäller jämt och... ja, jag är på dåligt humör. Here we go!

Obehagligaste jag vet:
Torr bomull. Det är så oerhört vidrigt. Eller riktigt torr knarrande snö. Eller torkad sand på fötterna som liksom knarrar mot sandalerna. Ja, "torra saker" generellt kanske.

Absolut inte min killtyp:
Raggare. Får fan panik på dessa skinnvästsklädda snusdreglande sexister med halva håriga rumpan synlig och som pruttar runt i nån sunkig bil och ropar efter tjejer på stan. Jag menar, överklassbrats är ju svin men de kan i alla fall klä sig så att man inte blir äcklad?

Äckligaste mat jag vet:
Kött med senor och brosk och sånt. Typ dillkött. Eller råbiff - RÅTT KÖTT SERIOUSLY? Eller bacon. Mamma scans köttbullar med broskbitar i, jag får fan kväljningar vid tanken trots att jag aldrig ätit en hel sån.

Blir arg på:
Ointelligenta människor. Inskränkta människor. Dålig argumentationsförmåga. "Ja men det bara ÄR SÅ"-människor. Folk som tror att psykofarmaka är bullshit och att deprimerade behöver en promenad. MÄNNISKOR kanske jag ska svara bara?

Sämsta bok jag läst:
Så. Himla. Många.
Men en av de allra värsta var nog nån av Kajsa Ingmarsson, inte den där om citroner utan nån annan. Nåt med en tjej som hade en häst - äh, jag minns inte. All sån här "detta gick jag igenom i barndomen och det var så hemskt, tyck synd om mig"-litteratur utan någon som helst litterär kvalitet är också pinsamt jobbig.

Något som får mig att byta radiokanal:
Ed fucking Sheeran. Särskilt "The shape of you". Förlåt ytlighet nu men han är för ful för att sjunga en så sexistisk låt? Du kan ju inte vara ett utseendefixerat as om du ser ut som kärleksbarnet mellan Frodo och Pippi Långstrump? Skärp dig din tönt.

Sist jag ville ta till knytnävarna:
Varje gång jag är på dansgolvet och snubbar dansar in i mig eftersom de har noll respekt för andras utrymme. Jag tacklar dem stenhårt. De flyttar på sig. Nån gång kommer jag få stryk men tills dess fortsätter jag bodyslamma dem.

Sämsta serien jag nyligen sett:
Jag är ju extremt kräsen och slutar se serier om jag inte älskar dem (eller åtminstone gillar dem) efter ett avsnitt. Men jag har börjat på oändligt många standup-specialer på Netflix och slutat titta efter 10 minuter. Inga är roliga? Jag skrattar inte åt nån förutom Aziz Ansari och Jimmy Carr.
UPDATE: loggade in på Netflix och såg "13 reasons why" flimra förbi och kom på att DEN är ju den sämsta jag tvingat mig igenom. Självmordsförhärligande, skuldbeläggande, triggande SKIT. Se ej.

Fulaste plagg jag vet:
Assymetriska plagg i beige som bärs av 90-talisternas kulturelit parat med nån absurd hockeyfrilla. Ja är för gammal för såna trender tror jag.

Äckligaste drycken:
Kaffe. Eller Campari. Eller kaffe. Eller allt som är bittert, ty bittert är den värsta smaken någonsin.

Sämsta karaktär i film/serie:
Kelly Taylor since alltid. Denna subba.

Det skriker jag när jag blir arg:
Jävla fitthorkukjävlakukfan. Eller nån liknande variant.


måndag 14 augusti 2017

Veckans meny

Idag lämnade jag Majken på fritids. FRITIDS! Tydligen har jag inga förskolebarn längre. Tydligen är den tiden förbi. Tydligen är jag hundra år gammal, mina barn flyttar snart hemifrån och mina katter kommer äta upp mitt lik. Nåt sånt.

I alla fall så känns det lite lite som att vardagen är här. Visserligen börjar inte de stora barnen skolan förrän om en vecka, och till min terminsstart är det två veckor - men den kommer smygande, vardagen. Som alltid är det med blandade känslor jag tar emot hösten. Jag vill ju fortsätta bada, grilla, sova i sommarstugan, dricka vin på trädäcket i solnedgången och njuta av den lilla sommar jag har. Men det går inte att förneka att det samtidigt blir oerhört skönt att inte ha barnen runt mig hela tiden. Inte behöva hitta på lunch varje jävla dag. Inte behöva roa, underhålla, fixa, lösa bråk... ja men ni vet. Jag vill ha mer sommar men mindre sommarlov, helt enkelt.

I alla fall så ska jag nu storhandla efter att ha varit på min enda systers bröllop i helgen. HUR är det relaterat till varandra, undrar ni med rätta? Det är det inte, förutom att 1) jag måste ju nämna att min lillasyster har gift sig? Hur knäppt vore det inte annars? 2) Eftersom vi var bortresta hela helgen storhandlade vi inte ordentligt förra veckan = precis allt är slut här hemma = det kommer bli en sviiindyr veckohandling såhär veckan före barnbidrag. Kul kul.

Jaja. Det här är vad vi ska äta, den här veckan av "nästan vardag, men inte riktigt, men lite mer vardag än förra veckan i alla fall".

Halloumistroganoff med ris (från tuvessonskan.se)
Pasta med ostsås och hackade nötter
Cashewbollar, klyftpotatis och pepparsås (också tuvessonskan)
Panerad rödspätta, pommes och aioli
Kycklingenchiladas
Hamburgare (Kött, pga jag är på baaaaaal då, mer om det i ett kommande inlägg)
Pizza blanco med chèvre och karamelliserad rödlök

Visst ser det gott ut? Eller så kanske jag bara inbillar mig det eftersom jag inte ätit nån frukost, eftersom vi som sagt knappt har nåt hemma. Obs, barnen har ätit frukost! Jag lovar att en av mina stora skräcker i livet är att folk inte ska se skillnad på skämt och allvar i den här bloggen och därför socanmäla mig. Och eftersom ca alla andra som lämnade sina barn på fritids idag hade tänkt till och tagit med saker som stövlar och regnkläder medan jag... inte hade det? Well, vi börjar bra helt enkelt.

Nu: möte med rektor, specialpedagoger och mentorer på en annan skola. Kul hela tiden, detta att behöva kämpa för sitt barns rättigheter.



tisdag 8 augusti 2017

This is where you'll find me.

My milkshake brings all the broflakes to the yard, and they're like "I'm more kränkt than you" and I can teach you, but I'd have to charge.

Herregud responsen på förra inlägget. Alla dessa kränkta män som bara "absolut, du har helt rätt i allt men eftersom du skrev alla män kommer jag nu lägga en kvart på att recensera dina åsikter och dig som person". Hur orkar de gå igenom livet alls?

Men samtidigt ska man kanske vara glad att nån läser här? För bara något år sen vet jag att jag tänkte typ "bloggdöd, gud så överdrivet". Nu har jag inte läst en blogg på... hela sommaren. Minst. Det är inte det att jag inte tycker det är intressant, det är bara att bloggläsande inte passar sig på telefonen och på datorn glömmer jag bort det jämt. Insta har tagit över vilket jag tycker är tråkigt då det ju är ett forum för bild och inte för text.

Jag ska bli bättre på att blogga och på att läsa bloggar. Fast inte nu. Den här veckan har jag nämligen ca en miljard saker att göra och jag har huvudvärk dygnet runt och sover inte alls. Kämpa augusti!


fredag 4 augusti 2017

Till Anders Borgs försvar.

Recap ifall ni (som jag tills igår) är utomlands och har noll koll på vad som händer i Sverige. Frågan är ju varför ni då skulle läsa min blogg, men men. Såhär:

Anders Borg, gick på fest, knullade en präst.
NEJ. Förlåt, jag är sommartrött i hjärnan.
Anders Borg gick på fest, blev full, betedde sig illa och visade sitt könsorgan, hotade folk, kallade kvinnor för horor och slampor och tog andra män i skrevet. Efter att detta blivit en nyhet så publicerade han en ursäkt på Facebook, den ser ut såhär:

"Jag var på fest i helgen och drabbades av en blackout. Jag dricker inte mer än de flesta men har varit under hård press de senaste månaderna och det måste ha tagit ut sin rätt.
Jag har fått höra i efterhand att jag betedde mig mycket olämpligt. Jag vill uppriktigt be om ursäkt till de närvarande som tog illa vid sig. Känner stor besvikelse och ånger över mitt beteende."

Och JAG tänker ju inte försvara Borg, det hoppas jag att ni inte trodde trots rubriken? Nej, det handlar om alla som rusar till hans försvar i kommentarsfältet till den "ursäkten". Sånt händer ju alla, säger de. Ja men herregud, vem har inte klantat sig nån gång, frågar de sig. Alltså de som klagar är ju bara överdrivna, konstaterar de.

Och ja, visst. De flesta har blivit för fulla nån gång. Sånt händer, där är vi överens. Man har spytt utanför one night standets-ytterdörr (hej hej), man har ramlat och skadat sig när man dansat på ett bord (hej syrran), man har stulit en GB-gubbe (hej exet), ramlat i sjön, hånglat med fel person osv osv. Vi är många som känner igen oss i att skämmas efter en fest.

Men. Här kommer några men:

1) Orsak.
Att kalla kvinnor för hora och slampa handlar inte om att man har "varit stressad". Det är inget som orsakas av den magiska kombinationen "tre GT + två starköl + två shots jäger" (eller whatever moderater dricker). Det är en kvinnosyn som kanske TAS FRAM av alkoholen, men den ORSAKAS inte av alkoholen. Eller stress, för den delen. Jag menar, jag har varit dyngfull och jag har varit sjukskriven för akut stressreaktion, men jag vaknade inte en dag och ba "Fan, kvinnor är ju horor. Det tyckte jag inte igår. Knäppt". Det funkar inte så.

2) Formulering.
När han skriver att han "drabbades av en blackout" flyttar han skulden från sig själv. Han är också ett offer. Han har varit stressad och det tog ut sin rätt. Han drabbades av blackouten, han orsakade den inte själv. Han skriver att han ber om ursäkt till de som tog illa vid sig. Det är en enorm skillnad på att be om ursäkt för att man har uttryckt sig illa och på att be om ursäkt för att andra kan ha tagit illa upp. Antingen tycker man att det är förjävligt att säga hora eller slampa till en kvinna, eller så tycker man att det var tråkigt att nån blev ledsen. Då är det inte ordvalet, kvinnohatet, som är problemet. Då är det att nån tog illa upp.

3) Bristen på fördömande.
Anders Borg verkar inte tycka det är så farligt att kalla kvinnor för hora och slampa, men vet ni vilka som VERKLIGEN inte tycker det är farligt? De som kommenterar. Inte nog med att de skriver "sånt har hänt alla", vissa går steget längre och säger att de säkert BEHÖVDE få se hans kuk. Och de BORDE få höra såna här saker. Kvinnorna, alltså. De är säkert jättetråkiga och jobbiga. Pratar med media. Det hörs ju att de är horor liksom. Herregud.

Vita män kan bokstavligt talat visa sitt könsorgan, ta andra män på deras kön, kalla kvinnor för nedsättande begrepp som slampa och hora och LIK FÖRBANNAT försvaras av andra vita män. Det är alltid alltid någon annan som är problemet. Det är aldrig våra svenska män, och OM det är det så förtjänade de nog behandlingen de fick. Kvinnorna, alltså. De kan ju inte ta ett skämt, de borde skärpa sig, tänk på de som har det jobbigt på riktigt. Och så vidare, och så vidare.

Det går inte att göra fel som vit man. Och om du gör fel är det ändå inte ditt fel. Vi kommer aldrig någonsin komma vidare om vi inte börjar här. Det spelar ingen roll om du inte brukar behandla kvinnor så, det spelar ingen roll om du var stressad, det spelar ingen roll att du blev full - det enda som spelar roll är hur du tar ansvar för ditt agerande. Och det har inte Anders Borg gjort. Han hade en möjlighet att lyfta det riktigt problematiska i sitt beteende, han hade en möjlighet att ta det på allvar och han hade framför allt en möjlighet att poängtera att hans agerande är ett symptom på ett samhälle där män behandlar kvinnor illa. Men det gjorde han inte. Så jag tog tillfället i akt och skrev om hans ursäkt, som den borde ha sett ut:

"Jag har betett mig oerhört illa och det finns inga ursäkter för mitt beteende. Inga. Jag kommer börja gå i terapi för att få hjälp med mitt kvinnohat, och tills jag kommit tillrätta med det tänker jag inte röra en droppe alkohol. Jag är medveten om att mitt beteende inte går att ursäkta med stress, trötthet eller fylla och jag inser att mitt agerande kommer ifrån en problematisk kvinnosyn som jag delar med de flesta män, oavsett nationalitet och kultur. Till de kvinnor som jag kränkt vill jag be om ursäkt. Till de män som tycker att "sånt händer" vill jag säga att ni är en lika stor del av problemet som jag. Vi måste alla ta vårt ansvar för hur vi agerar. Jag tänker börja nu."

Ps. Glöm aldrig: alla män. Alla alla alla män.



fredag 14 juli 2017

Min guide till att överleva sommaren som förälder.


Först, lite vett och etikett: 

Barn får självklart hoppa från bryggor, plaska i vatten och leka i pooler... men inte göra det så att andra barn blir rädda/skrämda, så att vuxna människor inte ens kan gå ner i vattnet utan att bli påhoppade eller så att det finns risk att säkerheten försämras. Ha koll på ditt barn i vattnet! Seriöst, jag har nolltolerans för 10-åringar som hoppar bomben på en sexåring som precis lärt sig simma. Orkar du inte ha koll så får ni stanna hemma.

Barn ska få springa runt, leka och hojta... men inte på andras filtar/skrämma andras hundar/förstöra upplevelsen för andra som också vill ha picknick eller leka på lekplatsen. Min tumregel gällande när jag tystar mina barn är denna: är ljudet/skriken ett resultat av lek och skoj? Låt gå. Skriker de för sakens skull, bråkar, är arga, sura? Jag tar dem därifrån (om det går). Barnskratt får man tåla, ungar som illvrålar två cm från din filt är inte det roligaste. (Obs, jag har själv ett barn med viss beteendeproblematik kopplat till npf-svårigheter och vet att det absolut inte är det lättaste alltid och att de där fem minuterna som du behöver andas innan du orkar ta tag i att barnet "är bråkigt" kanske är de viktigaste minuterna den dagen. Ta den tid du behöver. Det finns inga som jobbar mer än vi med vårt föräldraskap och att "ta bort barnet" är inte alltid ett alternativ eller ens rimligt).

Barn ska få följa med på restauranger/båtfärder/tågresor/konserter... men om du kan barnpassa så gör det. Till exempel så kan det vara mycket härligare för dig att få avnjuta din middag på en uteservering på en bilfri gata där barn kan få springa av sig, än på en tyst finrestaurang. Och hela den här grejen med "mina barn har fått gå på restaurang sen de var nyfödda och visst har det varit förjävligt för oss och alla andra ibland men nu när de är i 10-årsåldern så funkar det JÄTTEBRA" alltså... det kallas att barnen mognar med åldern? Växer upp? Det händer även om ni inte utsätter omgivningen för fyraåringens ilskeutbrott varannan vecka, jag lovar. "Så man ska sitta i husarrest om man har barn?"
Nej men varför inte göra det trevligt för dig, barnen OCH övriga gäster? Det är ju inte som att barnen skriker och blir ledsna/arga för att de har det så jävla trevligt? Du lär ju knappast njuta heller? Och övriga gäster/resenärer lär verkligen inte göra det. Såklart, ska du åka tåg nånstans så ska du ju, men det här att "miljöträna" barn som inte tycker det är kul? Är det verkligen något du måste göra?

Viktig grej att tänka på: Byt. Inte. Blöjan. På. Bord. På. Restaurang. Alltså aldrig nånsin. Hur kan det inte vara självklart? Och ÄVEN om restaurangen inte har skötbord kan man hitta ett annat ställe. Byt i vagnen, på närmsta parkbänk/gräsplätt. INTE där folk äter. Inget barn har dött av att vänta 5 minuter med att byta en blöja.

Okej nu är det tråkiga över. Här kommer lite tips från en proffsförälder som överlevt 12 somrar. Jag men ni hör ju, proffs!

1) Släpp kontrollen. Man kanske inte måste ha med ett ombyte per barn, två nyttiga mellanmål, fem olika solkrämer och pedagogisk bok på VARJE utflykt? Ta på ungen lämpliga kläder, smörj med solkräm, åk iväg och kom hem till kvällen. Klart. Kläderna blir smutsiga och när man kommer hem undrar man hur fan barnet nånsin ska bli ren igen men DET ÄR INTE VIKTIGT. Alltså visst, mår du bättre av att ha full koll så kör på, men om du är trött på att vara familjens projektledare så sluta projektled. Skit i allt. Köp en pizza. Du orkar kanske en utflykt imorgon också. Eller nästa vecka, mer rimligt.

2) Bada! I den mån man kan lära barn att tycka om vatten tycker jag att man ska göra det. Att bada är utvecklande för kroppskontroll och kroppskännedom, det är rolig, det är svalkande, det är något hela familjen kan göra, det är gratis och det är fan inte ofta man kan göra det i det här landet. Se punkten ovan: tänk inte så mycket utan åk bara. En halvtimme sol är allt som behövs.

3) Maten blir som maten blir. Vissa barn är extremt känsliga för blodsocker och hunger (men inte så många som har föräldrar som inbillar sig detta och därför ursäktar sitt anala måltidsschema som bara är till för dem själva) och då får man ta hänsyn till det men annars funkar det att bara... ta det som det kommer. Ibland blir lunchen vattenmelon och kakor. Glass är ett utmärkt mellanmål och JA JAG MENAR RIKTIG JÄVLA GLASS OCH INTE FROZEN YOGHURT MED GRANOLA OCH BÄR. Middagen kanske blir två timmar sen för att man prioriterade att bada. So what? Släpp det.

4) Glöm läggdags. "Så länge ni är ute och leker och är sams får ni vara vakna" är mina ungars regel (vi brukar ändå stoppa dem i säng när klockan närmar sig 23 iofs) och den har gett oss MASSOR av kvällar på altanen i lugn och ro. Det enda mina barn avskyr mer än att vara snälla mot varandra är läggdags. Tänk på kalla, regniga novemberkvällar när ingen vill gå ut efter klockan 15, häll upp ett glas vin till och låt barnen härja.

5) Miniutflykter. Alltså bara att cykla till andra sidan stan och ta en glass på en okänd parkbänk, fånga pokémons, ta bussen/tåget till grannstaden och titta efter roliga saker, gå på museum, hälsa på vänner... såna små saker som ändå ger mycket. Grannstadsbingo är kul: googla upp lite detaljbilder på närmsta stad, ta dig dit på enklaste sätt, ge barnen bilderna och så försöker ni hitta platserna de är tagna på. Alltså jag har aldrig gjort detta för jag är en lat mamma, men någon annan som är mycket duktigare än mig kanske orkar. Ofta har kommuner lite gratisaktiviteter för barn och unga som kan vara värda att kolla upp.

6) Pinterest. Nu pysslar jag ju inte med mina barn men hade jag gjort det hade det funnits ziljoner tips på pinterest för regniga dagar. Bara femhundra tusen recept på slime liksom. Gatufärg, tvålkritor, experiment, symönster... bara att botanisera. Perfekt för regniga dagar. Har man större barn är det bara att fixa ett konto åt dem själva så kan de använda upp all din linsvätska till att göra slime (true story).

7) Utnyttja kvällarna så mycket du kan. Långpromenader med podd/ljudbok, kvällsdopp med vuxna vänner, vin på balkongen med en bok, uteserveringshäng, joggingrunda - vad du nu får energi av. Det är MYCKET enklare att orka med dagen efter om du får tanka vuxenhet under kvällstimmarna. Om du har möjlighet att komma ifrån på det sättet: ta den. (Som ensamstående kan det vara svårt men har du en partner så se till att dela lika på kvällarna. Ni har - antagligen - dagarna ihop under semestern. Reclaima kvällen till egentid. Och du, man FÅR lämna sommarstugan/semesterbyn/husvagnen för att bara hänga i ett tomt hem ett dygn. DET är lyx.)

8) Elektronik is the shit. Plattor, telefoner, tv... utnyttja vid behov.  Jaha, så solen skiner och alla andra är på stranden? Well, du är inte alla andra. Du kanske sov dåligt och brände dig igår eller är bara trött på allt. Skit i vad du "borde" göra och gör vad du behöver. Nu är det ju såhär att barn är larviga och gärna vill "gööööra något", men då lurar du dem enkelt såhär: poppa popcorn/häll upp chips/köp godis och dra ner alla persienner. Lägg alla täcken (förutom ditt) i soffan och ropa sen på barnen. "Idag ska vi ha en superdundermysdag" säger du samtidigt som du sätter på film. Allt som känns lite "speciellt" är extra bra för barn som vill bli underhållna. De kommer tro att du gjorde det för dem, samtidigt som du får tid till att bingekolla DIN serie i DIN säng. Bra va? För extra bonuspoäng, bygg en koja ihop med dem först som de kan ligga och kolla i. Barn älskar kojor. Tråkigt men sant. (Bonustips: en timme utelek = en timme skärmtid. Inte för att det är nyttigt för barnen utan för att du får TVÅ timmar lugn och ro. När de leker ute och när de har skärm. Win!)


9) Baka! Man äter mycket fikabröd på sommaren och det kan kosta en hel del i längden. Ett sätt att undkomma detta samtidigt som du hittar på en sysselsättning regniga dagar är ju såklart att baka. Hembakt är dessutom mycket godare. Baka bullar eller muffins eller kakor eller till och med matbröd är perfekt att baka med barn. Proffstips för de som har riktigt små barn: häll ihop lite "ingredienser" i en bunke som de får leka med under tiden ni bakar det riktiga med ev. större barn i familjen. Ingen vill äta bullar med plåster i.

10) Våga fråga om sällskap! De allra bästa barnvakterna är andra barn. Detta vet de flesta föräldrar och det är därför lekdejter är så populära. Våga fråga om du får hälsa på i någons sommarstuga. Bytlåna barn: jag tar dina idag så tar du mina imorgon. Våga fråga barnkära barnlösa kompisar om de vill gå till lekparken med din unge i några timmar. Sommaren kan vara lång men det positiva är att de flesta föräldrar känner samma sak. Det finns ibland även fb-grupper med familjer som letar leksällskap, kolla om du har något sånt där du bor.

11) Barn minns ändå bara det bra. Tänk tillbaka på dina somrar som barn så kommer du minnas sol, bad, grill och brännboll typ. Vi funkar så. Det kommer dina barn också göra. Du är inte skyldig dina barn att ge dem en Astrind Lindgren-idyll. Du är inte skyldig dem fantastiska äventyr och resor varje dag. Du är inte skyldig dem ett actionspäckat sommarlov. Du är skyldig dem att ta hand om dig själv efter förmåga. Alla de dagar då du faktiskt inte orkar, se dem som vård av förälder. Och så ska barn lära sig och ha tråkigt och alla såna klyschor också.

Lycka till!

söndag 25 juni 2017

Sommartider, hej hej

Nu har alla barnen sommarlov. Majkens sista dag på förskolan nånsin fick mig att gråta både på vägen dit, under tiden jag skrev tack-kort till pedagogerna och när jag hämtade för sista gången. Det är något oerhört sorgligt med sista gången (gud wow, vilken extremt unik spaning, jag ska berätta det för nån countrysångare nån gång) och jag har svårt att fatta att min MINSTA nu ska börja skolan.

Det blir inte mycket bloggande, det blir det inte. Jag vet inte ens vad jag ska skriva om för jag känner mig så tråkig och meningslös nuförtiden. Sommarjobbsinläggen då? Jodå, de kommer. Men jag vill att de ska bli bra och då måste jag ha tid och energi till det. Jaja.

Juni är snart slut och jag fattar som vanligt inte hur det gick till? Vi säger fortfarande "sen, i sommar..." när vi pratar om något. Som att det inte är sommar nu? Visserligen märks det inte alltid på vädret men vi har ju badat en hel del om man säger så. Och lik förbannat tänker jag att "i sommar så ska jag.." som att jag kommer ha MASSOR av tid/ork/lust/vänner och allt det som hör till det jag tänker.

Om lite drygt en månad åker vi till Grekland, jag och maken. Utan barn. Jag kan fan knappt vänta.

torsdag 15 juni 2017

Ellen testar lösnaglar.

Häromdagen köpte jag lösnaglar på Lindex. Eller, för att ni verkligen ska förstå exakt vilken fuckup jag är så var det såhär: häromdagen var jag på Lindex för att lämna tillbaka en klänning jag köpt på rean, men eftersom jag hade slarvat bort kvittot så fick jag bara varor till samma summa, och då valde jag av någon outgrundlig anledning lösnaglar. Så. 

Well igår kväll så tänkte jag att vafan, jag provar. Så jag fixade och donade och fick på mig dem med ändå rätt okej resultat. För att vara jag. Jag har ju noll finmotorik. Kan knappt skriva för hand. Så ja, för mig var resultatet nedan godkänt:

I ungefär 2 timmar hann jag vara nöjd med att vara sådär instagramfräsch som alla andra är. Jag började drömma om att instagramma frukostar från nydukat bord i trädgården (Problem ett: vi bor i stan. Problem två: jag äter sällan frukost.) och ha brunbrända ben och kanske kanske dricka pripps blå på en brygga i skärgården. Ja men ni vet, svensk sommar i ett nötskal. Allt detta pga ett bar ljusblå naglar.

ANYHOW. Det blev läggdags. Jag skulle ta ut linserna. Det gick... inte bra. Jag har aldrig lärt mig att ta ut med bara pekfingret utan jag måste också ta tummen till hjälp. När jag försökte med detta så stack jag mig rakt i ögat med nageln. Panik uppstod. Till sist löste jag det genom att "dra loss" linsen med pekfingret och sen liksom blinka tills den ramlade ut, ner i handfatet. Årets pris för hygienisk hantering går till mig. 

Sätta in linserna var enklare. Inte enkelt, nota bene, men enklare. Vid det här laget hade jag ju såklart insett att jag måste få av naglarna så fort som möjligt, men vid försöken att bända av dem skrek jag rakt ut så det kändes inte riktigt som rätt väg att gå. Istället fick jag svänga förbi apoteket för att köpa nagellacksborttagningsmedel. (Liten notis bara: när jag var här i inlägget tokspydde min katt på golvet så jag fick ta en paus för att torka kattspya. Mitt liv ain't nothing but glamour all the time).

Okej. Utrustad med acetonstinkande medel, kniv och liten skål satte jag igång. Ner med fingrarna, vänta, bända, blöta dem igen, försöka bända bort igen, blöta mer och till sist så fick jag av naglarna. Det tog ungefär 15 minuter per hand. Precis vad jag vill göra innan frukost!






Nu så är mina naglar ömma och fulla av lim/nagelrester och nedbitna som vanligt. MEN, de går att ta ut linser med och jag slipper att smuts samlas under nagelkanterna. Seriöst, jag hade ingen aning om hur äckligt det är med långa naglar? Fick en liten chock faktiskt. Nu lever kanske inte alla med tre barn, två katter och en hund i ett hem som ger läsare av inredningstidningar skrämselhicka, men ändå. Eew. 



Om jag skulle ge den här upplevelsen poäng på en skala mellan 0-5 så blir det en etta. Jag kände mig ändå lite instagramfräsch där ett tag vilket räddar upp betyget till en etta. Jag tror att läxan vi alla lärt oss här är: var inte en idiot. Eller nåt sånt. 


måndag 12 juni 2017

Hipp, hipp, hipp.

I lördags hade vi möhippa för min syrra och inte nog med att det är den enda möhippa jag varit på förutom min egen, det är såklart också den första jag arrangerat. Men det gick bra! Allt gick enligt planerna, och eftersom jag är SÅ NÖJD med dagen (jodå, min syrra/bruden är också väldigt nöjd som tur är) tänkte jag berätta om den lite. Sorry.

Jag och min syster har länge haft The Amazing race som favoritserie. Vi har typt lekt att vi gjort utmaningarna i den serien (ja, som vuxna), vi tänker alltid på hur vi skulle lösa problem som uppstår och vi suckar HÖGT när nån inte läser ledtrådarna ordentligt. 

Ja, såklart var hippan tvungen att ha amazing race-tema. Jag gjorde ett gäng ledtrådar, vi planerade in uppdrag och så drog hippan igång. Först körde vi paintball. Jag har aldrig gjort det förut men det var ju SJUKT kul? Och jobbigt! Och smärtsamt. Men kul! Roligast var de games då vi körde "rädda dockan" från ett fort, både att försvara fortet och att försöka rädda dockan. Tyvärr förlorade mitt lag 3 av 4 gånger, men å andra sidan så... nej jag vet inte. Vi var bara usla. 

Efter paintball körde vi brunch ihop med några små uppdrag under tiden. Brunch och mimosas medan alla satt och eftersvettades från paintballen. Det var varmt i lördags. 

I amazing race måste de ALLTID springa med packning. Typ för att komma först i mål, för att hinna med ett tåg eller liknande. Well, vi höll på att missa tåget från Uppsala till Sthlm efter brunchen. Alltså på nivån att de som kom först fick hålla tåget åt oss som kom sist. MEN i efterhand kan man ju tänka att det var... planerat? Typ autentiskt? Vi säger så. Jag var så svettig efter den språngmarschen att jag inte slutade svettas förrän igår. Helt på allvar. Jag svettades HELA lördag eftermiddag och kväll sen. Det var absurt. Men 1) har jag väl blivit överhettad så försvinner det inte på länge och 2) vi gjorde fysiska saker hela dagen och 3) det var kvavt och åska i luften.

Mer om hippan, mindre om min svett säger ni? Ok!

I Sthlm så gjorde vi stadsuppdraget i Gamla stan. Det var så himla himla roligt. Eller nej, nu går jag händelserna i förväg, först så lurade vi min syster att hon skulle få spela en låt på en gatumusikers piano. Eftersom hon dels inte ville ha några pinsamma inslag och dels inte kan spela piano var det oerhört roligt tills vi avslöjade att vi bara lurades. SEN gjorde vi stadsuppdraget, vilket gick ut på att vi delades in i tre lag som tävlade om att få ihop flest poäng enligt en lista vi fick ihop med en karta. Självklart vann mitt lag som även huvudpersonen var med i. Vi är en tävlingsinriktad familj. 

Sen smink, pizza, vin, musikquiz, mer vin, taxi, dans på Patricia och till sist hem vid fyrasnåret när det redan var ljust igen. Jag är så himla nöjd med att allt gick precis enligt plan och att vi slapp det regn som SMHI varnade för tidigare i veckan. 

Eftersom jag nu är proffs på möhippeplanering (obs! jag planerade ihop med den andra tärnan som tex fixade allt med brunchen osv, så jag har absolut inte gjort detta själv) så kommer här mina tips:
- Anpassa efter bruden. Vi visste att min syster inte gillar pinsamma saker och älskar aktiva grejer. Därför valde vi något vi trodde hon skulle gilla. Det är hennes dag.

- Chilla med alkoholen. Alltså få gillar att vara fulla lika mycket som jag, men det är inte kul för någon om bruden raglar fram vid lunchtid och somnar vid nio på kvällen. Återigen: dagen är till för henne, inte er.

- Håll nere kostnaderna. Det drar iväg så lätt så lätt så om man KAN spara in på kostnader så är det bra. Vi valde till exempel att laga brunchen själva och ha middag hemma (hämtpizza blev det) istället för dyra restaurangbesök. Nu är ju alla olika, men dessa möhippepaket man kan köpa på typ spaställen osv? Herregud så dyra. Huvudsaken är att alla ska kunna vara med, inte att det ska bli så fancy som möjligt. 

- Ingen jäkla demokrati. Alltså seriöst, om 10-15-20 personer ska enas om vad de tycker ska bli den bästa möhippan, då hinner brudparet fira guldbröllop innan alla detaljer är spikade. Vi gjorde en grovplanering med aktiviteter och föreslog tre datum som folk fick välja på. Sen fick de gärna komma med idéer på lekar osv, men på det stora hela planerade vi tärnor dagen. 

Ja ni ser ju. Proffs. 

Nu är jag väldigt, väldigt trött. Skolavslutning idag och skolavslutning imorgon, sen lugnar det ner sig lite ett tag. Tack och lov för det. Maj och juni ändå. Intensiva as fuck.




tisdag 6 juni 2017

Ni har väl hört de goda nyheterna?

Seriernas serie, nittiotalets kronjuvel, tv-programmens stjärna, JA JAG PRATAR OM ENSAMMA HEMMA/PARTY OF FIVE finns nu på Netflix!! 

Alla säsonger. Bailey är precis så snygg som du minns, Julias 90-talsmode är fantastiskt och Charlie är fortfarande ett gnälligt as. 

Du kommer LÄNGTA efter regn i sommar så att du kan stanna inne och bingetitta på bästa serien nånsin. 


onsdag 31 maj 2017

Ljuva sommarlov

Snart har barnen sommarlov. 10 veckor ska de vara lediga, tillsammans med mig. Maken har 5 veckors semester. Ska vi göra lite huvudärkning? Jajamen, 5 veckor är jag ensam med barnen! I teorin låter det ju härligt. Långa, varma dagar på bryggan utan hets och krångel. Fika i solen, lite kortspel, nån hundpromenad. Sommarstugemys vid fint väder och slappande i lägenheten när det regnar.

Visst. I teorin. Men i realiteten ser en dag ut såhär i snitt:

8.00 - jag får släpa mig upp eftersom Majken har varit vaken sen 06 och jag gärna vill att sommarstugan ska stå kvar efter sommaren.
8.20 - jag har fått i barnen frukost. De börjar tjata om att de har tråkigt. "Men hoppa studsmatta då" föreslår jag.
8.30 - de har blivit osams. De har tråkigt igen. Vi spelar kort. Majken vill bara spela finns i sjön, eftersom det är det enda hon kan. Ingen annan vill spela det. Vi går med på att spela det EN gång, sen spelar vi nåt vi vill spela. Ett barn förlorar och blir surt. Det andra barnet blir arg för att det sura barnet inte vill spela mer.

Klockan är nu 8.45

Jag funderar på hur tidigt man kan äta lunch.

Klockan 9 slåss barnen. Jag tar dagens första cola. Jag önskar det var sprit i den.
Jag föreslår att de ska tälja lite. De stora barnen blir glada och springer efter pinnar att tälja till... en vassare pinne. Majken blir sur eftersom hon inte får tälja. Jag läser en tidning för henne istället men avbryts av barnen som är osams eftersom de bara hittar en täljkniv och de inte kan lista ut hur man gör FÖR ATT DELA PÅ SAKER OCH TURAS OM!!

Klockan är nu 9.15.
Jag föreslår glass eftersom jag vet att de är tysta då. Alla är glada ett tag. Sen har de tråkigt igen.

Klockan är nu 9.20
Jag säger åt dem att läsa eller göra VAD FAN SOM HELST bara jag slipper underhålla dem. De blir sura på mig och enas i sin ilska. Alla är sams i 30 minuter medan jag försöker diska undan frukosten.

Klockan är nu 10.00
Får man äta lunch snart?

Jag kommer på att de kan väl spela kubb? Men nej, för ett barn vill hellre spela badminton och ett barn vill hellre spela kubb och ett tredje barn vill spela krocket och JAG VET INTE MEN OM MAN HAR ETT HELT SOMMARLOV ATT FYLLA KANSKE MAN KAN GÖRA ALLA TRE I TUR OCH ORDNING men så jobbar inte mina barn så istället gör de ingenting.

Klockan är nu 10.10
Ett barn går till studsmattan för att "hoppa i fred". Då kommer "av en slump" de andra två på att de ska hoppa också. De ska faktiskt leka en lek som bara GÅR att leka på studsmattan. Alla skriker på varandra.

Klockan är nu 10.20
Jag sätter upp regler. Först får ett barn hoppa, sen de andra två. När det blir de andras tur så vill de inte längre, för de läser en tidning/ritar/har snott en kaka. Jag säger åt barn nummer ett att "du får hoppa vidare", men eftersom barn har superhörsel så har de andra såklart slutat rita/läsa tidning/sno kakor för nu kommer de och gormar om att det var DERAS TUR FAKTISKT! Jag säger att nu får alla hoppa. Ingen är nöjd.

Klockan är nu 10.30
Alla barn är jättehungriga. Varför åt ni inte frukosten då, tänker jag trött för mig själv men slutade fråga såna saker för ungefär 5 år sedan. "Ni får vänta tills det är lunch" säger jag istället och anammar samma gnälliga röst i mitt huvud som ungarna, men tänker "när är det dags för viiin" istället.

Klockan är nu 10.45
Vi går och badar. Det är ca 18 grader i luften och 17 grader i vattnet men det tar ju i alla fall bort lite tid. Ett barn vill bada jättelänge, ett barn blir kall och ett barn vill inte bada mer men inte gå hem heller för hon är trött i benen och måste bäras och jo, du får bära mig för jag KAN INTE gå hem. Jag doppar mig. Sen släpar jag med mig min blöta barnaskara förbi den harmoniska familjen som bor precis vid barnplatsen och från vars tomt det jämt hörs skratt och hojtande. Från vår tomt hörs det skrik och gråt.

Klockan är nu 11.15
Allt efter elva är lunchtid, bestämmer jag och kokar lite pasta. "Va, pasta?? Vi åt ju det typ igår!" säger åtminstone 50% av barnaskaran. "ja men ät yoghurt då om du hellre vill ha det" svarar jag och då äter ALLA TRE barnen hellre yoghurt! Fast den sommaren då vi bara erbjöd yoghurt/fil och musli till lunch? Då åt de aldrig det. Jag sätter mig med korsordsbilagans svåraste korsord eftersom det har jag i alla fall en chans att förstå mig på. Nån tog för mycket yoghurt så nån annan fick för lite. Nån tredje måste diska efter lunchen. Det blev jag.

Klockan är nu 11.45
Det är mulet. Jag vill ta en tupplur. Jag föreslår att de ska läsa men nej, de vill baka. Eller spela kubb, men bara om jag är med. Ja, men baka då, säger jag och hoppas på att få vakna upp till nybakt kladdkaka.

Klockan 12.15 inser jag att det inte går att sova till ljudet av bråket i köket och går ut för att se om de åtminstone har följt ett recept. Det har de inte. Däremot har de använt upp allt smör. Jag skriker lite, de surar, jag tänker att jag sumpade glassarna för tidigt.

Klockan är nu 12.30
Jag föreslår ett parti kortspel till. En vill spela, vi har kul tills de andra två blir osams och slåss. Jag förbannar ännu en gång vårt principbeslut gällande att inte ta med ipads till stugan. Det börjar duggregna. Jag poppar popcorn och läser för Majken. De stora läser lite i tidningar.

Klockan är nu 13.30
Jag tittar på klockan. Igen och igen. Jag skickar ett meddelande till maken: "skynda dig hem, jag är så trött". Han svarar med att han har mycket på jobbet. Förbränningstoaletten måste tömmas och hunden borde lekas med. Jag delegerar det ena och tömmer toaletten själv.

Klockan är nu 14.00 och Majken kommer in med de enda rabarberna som fanns kvar och som vi sparade på. Jag tänker att rabarberpaj är ju i alla fall gott, så vi bakar en paj. Sen inser jag att vi har varken vaniljsås eller glass. Det slutar med att jag skrapar av en päronsplit över min portion paj

Klockan är 14.30
Vi går och badar igen. Ingen vill egentligen eftersom det är lite för kallt, men jag måste få oss att göra NÅGOT i alla fall. Under tiden vi är och badar börjar det regna och vi skyndar oss hemåt. Tillbaka i stugan tänder jag en brasa och säger åt dem att rita. De börjar slåss om pennorna. Jag försöker slösurfa lite men har ingen täckning på telefonen.

Klockan är 15.15
Nu börjar väntan på en till vuxen. Vi ska grilla (såklart) så jag börjar förbereda maten lite. Det klarnar upp och alla går ut igen. Jag försöker känna om stolsdynorna blev alldeles för blöta när jag glömde dem ute under skuren. De är dyngsura. En kortlek som låg kvar på bordet får slängas.

Klockan är 15.30
Alla barnen är på studsmattan. De skriker oftare argt än glatt. Jag sitter under en filt och har tagit ett glas vin. Efter 15 är det ju typ kväll. Hunden tittar på mig varje gång nåt barn skriker extra högt, men jag klappar henne bara trött på huvudet. Från och med nu är det överlevnadsmode som gäller.

Klockan är 16.30
Jag tittar varje minut efter makens bil runt hörnet. Jag tänder grillen, eller jag försöker i alla fall tända grillen. Jag slänger in klyftpotatisen i ugnen. Jag skriker lite på barnen. Snart kommer avlösningen. Snart.

Klockan är 17.00
Min man kommer från jobbet. Vi äter. Det tar fem minuter för barnen. Nån måste diska, och jag får välja mellan att handdiska för tredje gången idag, eller ha barnjour. Jag väljer trots allt barnjouren. Sen lämnar jag över ansvaret och försöker dra mig undan.

Kvällen är sen som de flesta kvällar är, men eftersom det är sommarlov och vi är i sommarstugan lägger sig barnen först vid 22. Jag borde egentligen lägga mig ungefär samtidigt för att orka med morgondagen, men det här är enda lugna stunden på dagen. Jag läser/löser korsord till klockan ett. Sen somnar jag och tänker att det var måndagen det. Bara tis - fre kvar. I fyra veckor till.


måndag 29 maj 2017

David Eberhard, en "feministnazists" tolkning.

Ni var två stycken som önskade ett inlägg om David Eberhard, denna man bland män, denna kostymnisse bland kostymnissar, denna ollonhjässa bland ollonhjässor. Eftersom det finns tillräckligt mycket med saker i mitt liv som upprör mig har jag undvikit allt med hans namn på under de senaste åren men gjorde nu en liten googlesökning och hamnade såklart på hans hemsida.

Vi kanske ska börja där? Jag tror att Eberhard tror att han är en produkt. Som om en Audibil vore en människa. Eller en Tigerkostym. Hans hemsida börjar med en svart bakgrund och så hans efternamn som skimrar i olika nyanser av gråvitt. Det lockar lite. Här, välkommen till mitt showroom. Det har jag designat för att på smakfullast sätt sälja in mina osmakfulla åsikter. Sätt dig ner, njut av nybilsdoften, känn på kavajslaget här, välkommen till bilden av mig.

Jag klickade mig vidare till hans artikelarkiv, vilket var lite förvirrande eftersom det främst är en blogg OM artiklar han skrivit. Men visst, jag tog mig vidare. Trots att jag är den vänstervridna genushäxa jag är lyckades jag ändå navigera i det stålgråa universum som är Eberhards hemmaplan. Efter att ha skummat igenom några av hans senaste artiklar (som såklart främst är debattinlägg) så kan jag konstatera att min Eberhardfria diet de senaste åren inte har gjort någon nytta. Jag är fortfarande allergisk.

Eberhard ogillar följande:
- barn
- föräldrar
- vänstern
- kvinnor
- feminister
- genusforskning
- SVT
- SR
- ja allt som går under public service
- SCB
- allt som andas om orättvisor mellan könen eller att vi kanske har ett samhälle som gynnar män

Eberhard gillar följande:
- andra män. Främst komiker. Komiker gillar han ordentligt. Vilket väl är bra, tänker jag, om man är så skrattretande som han.

Nu tänker ni att jag "målar med lite bred pensel". Kanske drar på lite stora växlar? Då vill jag bara påpeka att detta är ett citat rakt från hans sida:

"Det spelar ingen roll att de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor inte alls är 13 % som det står i de flesta radikalfeministers inlägg (inklusive statistiska centralbyrån) utan snarare 2 %. Det senare är enkelt att belägga och för er som är intresserade av det kan ni med fördel läsa om det på olika ställen (bland annat i Pär Ströms bok “Sex feministiska myter“). Annars går det bra att lyssna på Aron Flams podcast “Dekonstruktiv kritik” för en genomgång av hur det verkligen förhåller sig i Sverige med radikalfeminismen och genuskonspirationsteorin."

Ja men ni ser ju. SCB sprider feministiska myter men hans kompisar Komikern och Debattören har koll på läget. Är det inte gulligt med manlig vänskap? Jag tycker det! Jag ser på manlig vänskap som jag ser på små barn som petar näsan i sandlådan. Gulligt på håll men ja ni vet. Man vill ju inte vara en del av det eftersom det främst består av sandslott och äckliga kroppsvätskor. Men kul att de håller på, det får man ge dem!

Var var vi? Just ja! Hans åsikter. Herregud, de är ju många. Det är roligt, för jag har ju många åsikter, men jag får inte sprida dem på så många plattformar som han får. Och ändå är det, wait for it, han som är tystad? Okej, det här var ju en orättvis jämförelse eftersom jag bara är en simpel bloggfeminist och Eberhard faktiskt är överläkare. Men jag undrar ändå om det här med att bli tystad, som han återkommer till ofta i sina texter.

Eberhard är nämligen så vänlig att lägga ut sina inplanerade föreläsningsdatum på sin sida. Sju stycken på fem månader noterar jag. Lägg sen till radioprogram, debattartiklar och böcker. Skavlan till och med. Nu ÄR ju jag bara en hjärntvättad, vänstervriden feministhagga som inte ens tycker om folkhjälten Paolo Roberto (nu tar vi en tyst minut för den tystade Paolo Roberto som bara har eget pastamärke, kokböcker, tv-tid...) men jag tycker ändå att det verkar som att, ja men lite ändå... Eberhard verkar synas och höras rätt mycket? Kan det kanske vara så att han, wait for it, INTE blir tystad? Precis som alla andra män som syns och hörs ofantligt mycket i samhället men som upplever sig tystade för att nån har sagt "men du har ju fel"?

Nä, jag vet inte som sagt. Det är ju inte upp till MIG att avgöra. Upplever Eberhard att han är tystad så är han ju det. Det är ju inte som att han är en sån som förespråkar att vi ska känna oss mindre kränkta och mindre orättvist behandlade? Eller haha förlåt, vänta. Det gör han ju. Men det gäller ju inte HONOM eller hans komiker/programledare/debattörer till vänner. Det gäller ju såna som, ja du vet, har haft tuffa liv. Kanske är sjukskrivna? Kanske blivit utsatta för något slags förtryck? Då kan man ju ärligt talat ta och rycka upp sig, så att de RIKTIGT förtryckta, de som SVT INTE VILL SLÄPPA FRAM, så att dessa män kan få harkla sig och för första gången prova om rösten håller när de försynt och diskret vill våga utmana statsreligionen feminism. "TILL OCH MED SCB FAKTISKT!" ja ni hör ju.

Men eftersom JAG är en sån där statligt godkänd feministnazist så kan ju jag här ta av mitt utrymme till att sprida Eberhards åsikter. Som en liten tjänst till en stackars medelålders vit rik man. Man ska ju dela med sig (eller nej, det tycker han att man inte ska men men):

- Sluta gå på skolavslutningar
- Sluta ordna barnkalas
- Sluta sjukskriva folk
- Sluta tyck synd om människor som har sämre förutsättningar
- Sluta ta pengar från stackars rika människor
- Sluta låt SVT propagera för feminazism i varenda sändning
- Adhd beror på att föräldrarna låter barnen bestämma
- Ät mer bacon!

Okej, som avslutning så ska jag erkänna att jag har säkert länkat till Eberhard nån gång. För jag tycker ju till exempel inte att man ska säkerhetsnoja med barnen eller ställa hysteriska sockerkrav på förskolan. Jag bara föraktar inte svaga, sjuka, oroliga, fattiga, vänster, journalister, public service-anställda, Jesper Juul, inkännande föräldrar, npf-barn eller feminister. Och det gör Eberhard. Det är lite olika det där helt enkelt.