torsdag 10 december 2020

Storföretagen spelade på hennes känslor. Klicka här för att se varför hon älskade det!

 Nä men alltså julreklam? Redan i november började jag leta upp denna min quickfix till att få tårarna att rinna. Jag ÄLSKAR julreklam, den har allt jag vill ha! Sentimentalitet, budskap om julens kärlek och glädje, fin musik, julpyntade hem. Släng in ett barn eller en gammal gubbe/tant och jag gråter ungefär lika mycket som när Rose släppte Jacks hand och lät sitt livs kärlek försvinna ner i ishavet.

Vilka är bäst i år, förstår jag att ni undrar. Ja men ni kanske inte är bevandrade i julreklamens tårfyllda värld? Låt mig därför presentera mina favoriter. Ja, det är stora onda företag som Amazon och McDonalds jag nu gör reklam för. Jag ber om ursäkt, men min blödiga "älskar julen"-gen trumfar min kommunist-gen, så nu blir det så här. Håll käften och gråt!
















Ja alltså det finns ju såklart mängder fler än dessa, och dessutom från tidigare år. Så har ni missat detta nöje (om man nu anser det vara ett nöje att fulgråta) så är det bara att bänka er framför youtube i några timmar.

Själv är jag tacksam över att jobba hemifrån efter att ha upptäckt några nya favoriter. Också en fördel med julreklam: jag är till och med tacksam över att jobba hemifrån efter en höst där det varit enda alternativet. 

söndag 29 november 2020

tisdag 17 november 2020

Nä men nu ger vi väl ändå upp?

 Alltså jag tycker ändå att jag har härdat ut rätt länge. Tröstat mig med att andra har det värre, att vi i alla fall har varandra och bor bra. Det var pissigt att inte kunna åka till Frankrike i somras, men jämfört med vårdpersonalen som måste jobba konstant och knappt kan ta nån semester var det ju ingenting. Så klart. Men nu är jag så jävla trött på skiten. Jag är trött på att jobba hemifrån, på att inte kunna träffa kompisar, på att inte få dansa, inte kunna göra vad jag vill utan att behöva isolera mig och hela tiden påminnas om att allt är grått och ensligt och deppigt. Jag frossar såklart i julpepp och längtar tills december och advent, men inser ju att efter nyår kommer det bli ÄNNU gråare. Nu har jag liksom ändå min favorithögtid att se fram emot och planera inför och glädja mig med. MEN SEN DÅ? Alltså januari-februari-mars kommer ju bli det fucking tråkigaste i världshistorien. Seriöst. Jag ORKAR inte med tanken på det. Vanligtvis håller man ju på att gå under då varje år, men denna gång? Ännu ett varv med coronaskiten? Nej, det går inte. Samtidigt finns det ju inget alternativ. Det är ju bara att ta sig igenom. Det trista, gråa, pissiga. Köpte en flaska gin på väg hem från kiropraktorn idag. Ska dränka min tristess i varma gindrinkar hela december igenom.  http://dlvr.it/Rlq9WP http://dlvr.it/RlqZNg
http://dlvr.it/Rlqx0k

söndag 18 oktober 2020

Sånt här lyckas bara - BARA - jag med!

 Igår var det lördag och jag hade lite feeling. Solen sken och jag och Emmy hade handlat blommor på torget och jag tänkte städa lite medan Majken lekte med en kompis. Dessutom tänkte jag vara extra duktig och putsa fönstret i badrummet. Well, var aldrig extra duktiga för ödet gillar inte en jävla pretto-tönt, det fick jag erfara igår. Vän av ordning (sanning) kan ju hävda att det var min klumpighet som var den skyldiga, inte ödet, men då kan vän av ordning vara tyst för man ska inte sparka på en som redan ligger

VAD FAN PRATAR JAG OM? Herregud, sluta jiddra och börja berätta. Jo: jag skulle putsa fönstret i badrummet men lyckades peta ner det doftljus i glasform som stod i fönstret. Det gick sönder sådär mycket som glas kan gå sönder mot klinkers, dvs rätt jävla mycket. Nåja, jag sopade upp och ställde bort det trasiga ljuset-i-glas och fortsatte putsa fönstret. Tills jag lyckades välta ner ljuset igen. 

Och denna gång ramlade det rakt på min tå.

Med en vass glasskärva nedåt.

Aj.

Alltså först fattade jag inte att det var så illa som det var. Jag skrek väl "aj som fan" eftersom det gjorde ont, men det gjorde inte SÅ ont. Alltså blev jag lite förvirrad när jag lyfte bort doftljuset och hela fingret blev fullt av blod. Varifrån kom blodet? Well, antagligen från den reva i strumpan som det verkligen bubblade blod upp ifrån. Varje gång jag lyfte på foten droppade det stora mängder blod ner på golvet. Härligt!

Så där stod jag, på ett ben, med en växande pöl blod under min upplyfta fot, glasskärvor och glassplitter på hela golvet, makaroner som kokade på spisen eftersom jag höll på att fixa lunch till barnen.

Var jag ensam hemma med barnen? Självklart!
Hade Majken en kompis över? Jo men visst!

Tack och lov hade jag en rådig femtonåring hemma, så när jag väl vrålat tillräckligt högt för att det skulle tränga igenom min 90-talsmusik jag spelade i högtalarna, och hans gaminghörlurar, kom han och hjälpte mig. Fixade lunchen, torkade upp blodet och hittade efter lite om och men en kompress.

Borde jag kanske ha sytt såret? Mycket möjligt. Gör det ont när jag går? Bara om jag har skor. Kan jag böja tån? Nope.

Händer såna här grejer nånsin någon annan än mig? Nej. Nej, de gör ju inte de. För de flesta hade gått och slängt den trasiga glasbehållaren direkt, men är huvudet dumt får kroppen lida. Eller ja, tån då. I mitt fall.


tisdag 6 oktober 2020

Som om jag vore gravid (det är jag INTE!)

Kände att jag behövde förtydliga att det alltså absolut inte finns några tankar på barn här. Eller ja.. jo.. det gör det ju alltid. Skulle lätt kunna skaffa minst två till om det bara fanns oändliga resurser i form av tid, ork och tja.. jordens resurser. Så nope, inget sånt.

Vad som däremot finns är tankar på inredning. Jag bygger bo som att jag vore höggravid och snart skulle föda. Självklart finns det en direkt koppling mellan "vilja göra fint hemma" och "tvingas vara hemma hela tiden pga corona". Faktorn "inte ha nåt annat kul att lägga pengar på" spelar ju också in såklart. 

Så vad gör jag då? Tja. I våras (vintras?) gick jag till sist med på att byta ut vår lilla gamla tv mot en större. Jag är ju team "tv-apparater är svinfula" sen alltid, men när jag faktiskt satt och kisade mot skärmen ibland fick till och med jag inse mig besegrad. Det gjorde enorm skillnad när det gäller tv-tittandet. Inte en förbättring inredningsmässigt dock. 


Det som... omg! Alltså exakt när jag skrev detta insåg jag att jag inte bloggat om den största förändringen av alla när det gäller vår lägenhet. Nämligen: vattenskadorna. I vintras upptäckte jag en vattenskada i Majkens rum. Nån från hyresvärden var här, kollade och sa att de skulle fixa läckan. Sagt och gjort, vi tänkte höra av oss längre fram för att få rummet omtapetserat så vi avvaktade med det till sommaren. Smart av oss! Eftersom i början av juni ropade Majken på mig. Då regnade det in i hennes rum. Droppade från taket. Vilket mys! Fram med hink och ringa hyresvärden igen. Denna gång konstaterade de att nähä, det var visst inte alls lagat ordentligt förra gången. Vilken chock (inte). Så de sågade upp halva Majkens tak och satte in en stor fläkt och så var det hela jävla sommaren.

Sen då, i augusti, när jag börjat jobba igen - paus här för att berätta att en av inredningsgrejerna vi gjort är att vi slängt ut en ful soffa på övervåningen och inrett ett fint litet kontorshörn åt mig - så upptäckte jag att tapeten bakom mitt skrivbord såg bucklig ut. Jag petade på den och jahapp, mjuk vägg. Ännu en vattenskada. 

Så vi ringde vår hyresvärd igen och de kom och sågade upp ännu en vägg. Denna gick dock lite snabbare att åtgärda, så Majkens rum blev klart ungefär samtidigt som de fixade väggen i mitt "kontor". 

Alltså, senaste månaderna har vi:
- bytt tv, vardagsrumsbord och vardagsrumslampa
- slängt ut tv och soffa från övervåningen och istället gjort arbetsplats till mig
- fått Majkens rum helrenoverat due to vattenläcka

Och så har vi valt nya köksluckor och bänkskiva till köket eftersom det var förjävla fult och slitet också. Plus... sa jag att vi renoverar köket i sommarstugan?

Det är ju inte så att vi badar i pengar, men de stora kostnaderna har ju hyresvärden stått för (inte i sommarstugan dock, det hade ju varit smidigt) och vissa saker har stört mig länge och nu när jag ändå är hemma så sjuuuukt mycket så blev det dags att åtgärda dem. 




 

Ja men ni ser ju. Blandad kompott vad gäller mitt hem. Nu när vi alltså precis blivit av med hantverkare i Majkens rum så ska vi snart byta luckor osv i köket. Det är som att jag inte kan tillbringa en enda minut till i ett fult hem, så allt måste fixas nu nu nuu!

Sen kan det kanske spela in att både min syrra och en kompis precis köpt hus som är jättefina och jag är "kvar" med en hyresrätt från 90-talet (alltså vår lgh är jättehärlig, men det är ju trots allt en nittiotalslägenhet). Klart jag vill åtgärda det jag kan!

Önskar mig dock väldigt mycket färre vattenläckor framöver. 

torsdag 1 oktober 2020

Watch out, CC!

 Jag och Emmy har börjat kolla på The Nanny. För alla oss som var unga på den tid då tv var eftermiddagssysselsättningen nr 1, före internet och smartphones men efter pinnar och kottar-eran, är ju The Nanny själva förkroppsligandet av eftermiddagstv. Det och "Alla älskar Raymond", detta vidriga avskrap till program.

The Nanny gick liksom varje dag, flera gånger om dagen, året runt. Typ. Det var lite godtyckligt vilka säsonger Tv3 valde att visa, ibland började de om från början mitt i säsong 3, ibland kändes det som att säsong 6 hade pågått för alltid. Alla jag känner har sett varje avsnitt i snitt kanske 5 gånger. Minst!

Det jag försöker säga är att jag har fan sett denna serie en miljard gånger, jag kan introsången utantill och jag har älskat Fran Fine sen jag var liten. Och ändå hade jag glömt hur BRA serien är?

Först en disclaimer: det är ooooerhöööört mycket fatshaming och tjockisskämt och fokus på att tjejer ska vara smala smala smala och snygga. Nu är ju tjockisar den sista gruppen som det än idag är helt okej att skämta med, så vad kan man förvänta sig av en serie som spelades in under tidigt 90-tal? Inte mycket, i alla fall inte gällande detta.

Men annars? Det är så jävla ROLIGT? Jag kom inte ihåg att det verkligen var kul på riktigt. Och mycket annat är verkligen i framkant, som när Fran skäller ut Mr Sheffield för att han har dubbelmoral gällande när Maggie vs. Brighton kysser någon. 

Dessutom är det fint ibland, sorgligt ibland (grät ögonen ur mig igår) och det är alltid fantastiska outfits. Eller ja, ibland är de fantastiskt fula och ibland fantastiskt konstiga, men hon klär sig inte tråkigt Fran Fine. Det gör hon inte!

Det är i alla fall en rolig upptäckt att en 30 år gammal serie (jag vill dö, huuur kan 1990 var 30 år sen???) fortfarande håller och är bra tv. 

Vi ser den på Prime video.

onsdag 30 september 2020

Till försvar för mig själv

 Jag VILL blogga! Jag tänker på det jätteofta: att jag saknar det, att jag vill skriva ner mina tankar och vad som händer precis som för några år sen. Men sen kommer adhd in i bilden och slår totalt bakut eftersom jag samtidigt känner att jag BORDE blogga. Så funkar ju nämligen adhd: om något upplevs som ett måste så blir det tvärstopp.

Jag skojar inte med hur löjlig nivå det kan vara på grejerna som blir oöverstigligt svåra att göra. Jag har till exempel en helt ny säsong av Shameless att se. Det är en av mina favoritserier, men eftersom jag nån gång tänkte "jag borde verkligen se den istället för ännu en gammal säsong av The Amazing race" så kan jag nu inte förmå mig att sätta på den när jag väljer serier. 

Avslutande boken i en trilogi borde man ju läsa, eller hur? I alla fall om man läst de två första delarna då. Så just därför kan jag inte börja läsa "Sen for jag hem igen" - just eftersom jag "borde". Sen tyckte jag också att bok nr 2 var mycket mycket sämre än den första, men ändå! Jag vill ju läsa den, jag bara orkar inte, KAN inte, eftersom det känns som ett måste.

Det är löjligt, absolut. Men inget jag kan göra åt. Alltså jag kan såklart tvinga mig att göra astrista grejer på jobbet och när det är riktiga måsten - men när jag bara upplever det som ett borde, nåt som inte är helt frivilligt, och det dessutom är helt oviktiga grejer? Då blir tröskeln högre.

Som att blogga, fastän jag vill. Alltså det är såklart inte bara adhd. Det är ju också bloggdöden, andra sociala medier, att man inte får nåt gensvar längre (eftersom man slutat blogga, hallå), allmän tröttma på mig själv osv. Men det är ju ändå bekvämt att skylla på. Är det inte så de säger, alla (självutnämnda) experter? Att folk skyller på sitt funktionshinder när de egentligen bara är lata? Well, trist om de skulle ha fel. Jag får uppoffra mig för deras skull!

onsdag 2 september 2020

Till försvar för Tiktok

 Ok, jag tänker inte ge mig in på saker som att de samlar data och att det är kinesiska staten som styr allt osv osv. Varför inte? För att jag inte orkar bry mig och inte förstår mig på hälften av såna grejer

Men! Det jag däremot tänkte göra är att skriva ett litet försvarstal för denna lilla app. 

Såhär började det hos oss: Emmy hade musical.ly som sen blev till tiktok. En efter en skaffade vi andra också appen. Noa var sist att falla dit, men är nu lika beroende som oss andra. Varför? För att det är kul.

Kritiken mot Tiktok från vuxet håll brukar antingen låta såhär: "Jag fattar inte vad som är så kul, jag förstår mig inte på det" eller såhär: "Det är ju bara för barn, dessutom blir de beroende!" eller såhär: "Suck vad trist att kolla på massa tonårstjejer som dansar."

Självklart får man tycka både det ena och det andra, men det är ju som vanligt rimligare om man baserar sin kritik på hur nåt faktiskt funkar. Inte hur man inbillar sig att det funkar.

Tiktoks algoritmer styr varje användares "For you"-sida stenhårt. Detta är startsidan där olika videos visas utan att du behöver göra något åt det. De du följer visas under en annan "flik" och klickar man på ett ljud eller en användare ser man alla tiktoks som använder det specifika ljudet, eller alla tiktoks som den användaren har gjort. Man kan också söka på # eller vanligt sök såklart. 

For you-page är där alla vill hamna. Det är så man blir viral. Och det är ju oerhört mycket enklare på Tiktok än på andra ställen. Yours truly har haft 5-6 tiktoks som kommit upp i tiotusentals visningar. (till Emmys stora förtret...)

Hur styr algoritmerna då? Alltså jag tänker inte gå in på det tekniska, men det som är kul med tiktok är att man får ett så extremt skräddarsytt flöde. Jag får nästan bara roliga sketcher, internskämt som driver med trender (mer om det sen), politiska grejer och jävligt mkt feminism och girl power. Min man får typ hundar och medelålders roliga vita amerikanska pappor med pappaskämt. Majken får pysseltiktoks och harry potter-tiktoks, osv osv. Detta är ju såklart både positivt och negativt (har man hamnat på straight tiktok är det svårt att ta sig därifrån), men det innebär att man hittar roliga grejer lättare. De riktigt virala sakerna hamnar dock oftast på allas for you-page till sist.

Okej, så det är uppenbarligen inte bara unga tjejer som dansar, det är inte jättesvårt att förstå sig på rent tekniskt och det är inte bara för barn. Varför hatar folk det så mycket då? Well, en anledning är såklart för att det främst är unga tjejer som hållt på med det (fram tills nyligen). Allt unga tjejer älskar ska man ju hata och håna, det är sen gammalt. 

Men sen blir det väldigt internt också. Det uppstår trender på tiktok, detta kan vara olika slags ljud som används, olika danser, olika skämtformat osv. Dessa utvecklas sen till att bli interskämt, där man gör en twist på den senaste trenden, eller mixar två trender, eller utvecklar en trend ännu ett steg. För den som är inne på tiktok blir detta helt logiskt, men kommer man utifrån och ser dessa klipp så blir det rätt oförståeligt. Man måste ha tiktok för att förstå tiktok, helt enkelt. 

Okej, nu har jag förklarat klart. Dags för försvaret: 

1) Det är kul! Alltså verkligen superkul. Jag har skrattat så jag gråtit fler gånger än jag kan räkna. 

2) Det blir ett sätt att bonda med sina barn. Man kan dela tiktoks med varandra (vilket vi gör oerhört flitigt i vår familj), och genom det barnen skickar till en får man en uppfattning om hur deras flöde ser ut och vad de uppskattar. Till mig skickar ungarna politiska videos, feministiska videos och alla vine-referenser. Till sin pappa skickar de... hundvideos. Typ. 

Nej men på allvar: ju äldre barnen blir, desto svårare är det ju att ta del av deras värld. När man inte längre styr vad de kollar på eller vad de läser eller vilka appar de använder, när man inte längre har kunskap om vad de möter dagligen, då är tiktok helt ärligt ett bra sätt att få en liten glimt av den världen igen. Inte för att spionera, såklart inte, utan för att dela en del av deras vardag. Det blir internskämt som hela familjen kan delta i... det är fint tycker jag.

3) Du kan styra lite vad ungarna ser. Dels genom att skicka tänkvärda/smarta/roliga tiktoks om viktiga ämnen - det gör ju att du kan förmedla åsikter utan att predika. Tro mig, tonåringar idag är SJUKT bra på att göra jävligt roliga/vettiga tiktoks om allt från sexuellt samtycke till diskriminering till sexuella trakasserier. Men dels styr du ju lite deras algoritmer också. Om dina barn gillar och kanske delar vidare de tiktoks du skickar så kommer algoritmen plocka upp det och skicka fler såna videos till deras for you-page. Moahahaha... ni trodde kinesiska staten kontrollerade er kids? Det är bara mamma, som vanligt.

4) Det är kreativt. Oavsett om man blir inspirerad att lägga världens sjukaste sminkning eller lära sig Wap-dansen (jag är lowkey sugen på att lära mig den, men känner att det vore patetiskt) (ni får googla) eller får en idé om hur man kan baka nåt gott... allt sånt triggar ju kreativiteten. Jag blir peppad att spela in egna roliga tiktoks, Emmy dansar konstant och Majken vill pyssla. 

5) Det är rätt positivt. Alltså såhär: det är klart att det finns hat och skit på tiktok som på precis alla sociala medier. Men jag ser också så extremt mycket fint. Där osäkra personer lägger upp nåt som ärligt talat är rätt dåligt och pinsamt, men blir peppade och får så mycket kärlek i sina kommentarer ändå. Eller en tjock tjej som gör den senaste trenddansen och får 2 miljoner likes. Det är liksom inte bara de snygga och populära som får synas, vilket jag tycker det är på instagram. Självklart är det precis som på andra sociala medier en kult kring populära konton, men har du bra innehåll så premieras det också.

6) Öppenheten hos unga tjejer. Alltså I kid you not, vi pratar tonårstjejer som osminkade lägger upp skämt om sina flytningar/mens. Det är så långt ifrån min tonårstid med smusslande kring alla våra kroppsliga funktioner. Och det kanske bara är på tiktok och inte alls manifesterar sig i verkligheten, men att det öht finns där är ju ett jävla stort steg känner jag? De pratar öppet om relationer, övergrepp, vänner, osäkerheter, skola... ja jag ska inte bli rörd och sitta här och lipa men det är TAMEFAN fint!!

Jävlar vad långt det här blev. Kanske hade ett uppdämt bloggbehov pga inte bloggat på flera månader? Kanske. Men nu tycker jag ni ska skaffa tiktok, i alla fall om ni har äldre barn som har det, och ge det en chans. Just do it! 

onsdag 27 maj 2020

Jaha, och själva då?

Man kan inte säga att jag inte försöker hålla mig sysselsatt. Eller okej, det kan man. Jag är fortfarande rätt lat. MEN! Vi skall ICKE vara syssloslösa i sommar, det kan jag lova. Till vår sommarstuga har vi nu nämligen köpt:

1) En retrohusvagn full med fukt och mögel som vi ska renovera till en liten gäststuga. Vet vi hur man gör? Gud nej. Men google finns ju.

2) En kanot (kajak?) i vackert trä som en äldre kvinna tävlat med nån gång på 70-talet. Min man tävlade också i kanot som yngre och han ville börja paddla igen. Jag har också testat och JÄVLAR vad svårt det är. Men samtidigt: vad kul det är?!

3) En optimistjolle till ungarna så de kan lära sig segla lite. Vet vi hur man gör? Nej. Men det finns ju google, samt en svåger som seglar.

4) En elmotor till roddbåten så vi enklare kan hämta in alla som seglat vilse eller vält med kanoten för långt ut.

Förutom det så planterar jag om/tar sticklingar på mina palettblad med stor iver, jag har läst 34 böcker so far i år och jag har spelat enorma mängder tv-spel. Fick ett "fejk"-super nintendo i födelsedagspresent vilket innebär att jag har spelat tetris och mario i timmar.Jag har helt tappat ron till att titta på tv-serier, men eftersom jag är en periodare lär jag inte kunna göra nåt annat om ett tag.

Jaha, det var jag det. Ni då? Kan inte alla börja blogga igen? Jag saknar det så mycket. Alltså jag är ju knappast en förebild på denna front, men om jag försöker så kan ni försöka? Tack på förhand!


lördag 14 mars 2020

Och nu: nåt helt orelaterat!

Det finns så mycket att säga. Om hur nån med ständig ångest hanterar coronaviruset, om majkens födelsedagsfirande som innebar ett pyjamasparty för alla tjejer i klassen vilket innebar att det sov sex nioåringar i vårt vardagsrum inatt. Eller om nu när våren är på väg så vågar jag inte glädjas, eftersom det var vår hela vintern och det bara påminner mig om att klimatet är kört och allt är för sent.

MEN! Nu orkar jag fan inte med mer ångest. Det snurrar ju konstant i huvudet, så nu tänker jag fokusera på nåt som OCKSÅ ger mig ångest, men på en mer löjlig och onödig nivå.

Såhär: vi har ställt upp pingisbordet på jobbet igen. Vilket innebär att vi spelar pingis. Sjukt att det blev resultatet av ett pingisbord i kontorslandskapet?

I alla fall så är ju såklart alla unga killar svinbra på pingis. Alltså verkligen svinbra. Sjuk grej detta, men ALLA killar har spelat massa pingis? Jag kan liksom inte komma ihåg när jag spelat pingis öht? Nån gång på gympan kanske. Några gånger utomlands, på nån camping eller liknande kanske. Men killar? De levde tydligen genom pingis hela skoltiden? Kanske är det därför så många tjejer aldrig spelat pingis, för att de pingisbord som fanns i närheten var paxade av bröliga tonårskillar?

I don't know. Jag vet bara att jag är väldigt dålig på pingis och det är så jävla pinsamt. Det är klart att det är löjligt att tro att jag som är en (snart) 36-årig trebarnsmorsa ska vara nåt pingis-ess? Men det är också en grej med att vara tjock: så fort jag är dålig på något fysiskt så är jag rädd att folk ska tänka "såklart, hon rör ju aldrig på sig den tjockisen". Men så är andra tjejen på kontoret också lika dålig som jag, men då blir det jobbigt för att "tjejer kan ju inget". NI FATTAR!

Så två helger har jag tagit med Noa och tränat på pingis. Alltså inte bara för att bli bättre, jag tycker ju att det är genuint jättekul att spela såklart. Men det är så fruktansvärt jobbigt för mig att vara usel att jag inte kan hantera det. Jag behöver inte bli bäst (hahaha, som att det ens vore en möjlighet), men jag vill inte vara så usel att de andra ska behöva spela sitt sämsta för att anpassa sig. Jag vill att de ska kunna spela som vanligt (nästan iaf) och inte känna att det är jobbigt när jag närmar mig pingisbordet.

Absolut, jag fattar att mycket av det sitter i mitt huvud. Men jag tänker på den omvända situationen: att ett gäng yngre tjejer älskar att spela pingis ihop och så kommer den medelålders mannen lunkandes typ varje gång och frågar "får jag vara med", och de kan inte säga nej.

Gud, det har fuckat SÅ mycket med min självkänsla att jobba med massa unga killar. Jag går omkring och känner mig som en fet pensionär konstant. Det är själadödande. Alltså no shade on them, de är alla jättefina och inbjudande och snälla.

Men det är ändå pinsamt att vara så kass som jag är. Så. Jäkla. Pinsamt.


tisdag 28 januari 2020

Till sist så händer det!

Emmy har ju varit en cheerleader i... 4 år nu tror jag? Kan det stämma? Nåja, ett par år i alla fall. Och under alla tävlingar har de kommit sist. Eller näst sist.

Men laget hon har nu är så sjukt ihoptränade och vältajmade och har ett bra program, så den här säsongen känns helt annorlunda. Och igår var det dags för den första tävlingen för deras lag (de bildade nya lag i höstas).

Eftersom det bara skulle vara 3 lag i deras klass så visste vi ju att de skulle "placera sig" även om de kom sist.

Kort paus för att förklara hur man tävlar mot varandra: det går både på ålder och nivå.
Åldersmässigt finns det följande kategorier:
Mini-miniorer, miniorer, juniorer och seniorer.
Nivåerna går från 1 till 6, med strikta regler för vad som man får/ska göra för något i programmet för varje level.

Emmys lag är J2: juniorer, level 2. Det innebär att de får kasta varandra högt som fan, och de får göra flickisar (google it) men inte bakåtvolter. Osv.

I alla fall: tävlingen i helgen var en mindre, mer avslappnad tävling. Inga protokoll delades ut, bara omdömen. Ungarna var sjukt pepp, och vi föräldrar också. De var ju garanterade en tredjeplats liksom.

Well, efter att ett av lagen de tävlade mot gjorde många fel och Emmys lag satte sitt program nästan perfekt, så insåg vi att det kanske kanske kunde räcka till en förstaplats.

Vilket det gjorde! Alltså det går inte att förstå tjejernas glädje? De var så sjukt lyckliga och bara storgrät. Jag storgrät också. Herregud, jag gråter nu när jag skriver det här liksom.

Och sen så skulle tävlingens "Spirit award" delas ut. Priset som ska gå till det lag som visade mest pepp, glädje, trygghet, gemenskap osv. Och de vann det också! Jag tror att alla tjejer i laget gick från att aldrig ha fått en medalj ens, till att vinna dubbelt upp.

Visst, det var inte alls samma motstånd som de kommer möta i kommande tävlingar. På DM kanske de kommer sist igen. Men det spelar ingen roll, för den här euforin och lyckan kommer de att leva på länge. De har tränat hårt, de har så jävla kul tillsammans och de har storgråtit av lycka när det räckte till dubbelvinst.









Här ovan kan man se deras program.

Mvh, stolt cheer mom