lördag 28 juni 2014

Olika sorters mammor.

Det finns mammor som pysslar och fixar och donar under regniga dagar. Som bygger sagokojor under vardagsrumsbordet, tar fram gamla toapappersrullar och skapar små gubbar med sina barn. Som kan receptet till trolldeg utantill och som tycker att det är riktigt mysigt att leka med Barbie med sina barn.

Såna mammor finns det.

Själv ska jag ut ikväll och eftersom jag är inne i en extrem fulperiod har jag planerat in nån slags första hjälpen-plan som kommer ta hela eftermiddagen med ansiktsmasker, pormasksplåster och papiljotter och jag vet helt enkelt inte hur jag ska hinna klämma in att laga middag till de två barn som är hemma med mig ikväll. Så det får bli hämtmat.

Såna mammor finns det också. Och det finns inget som säger att det ena är bättre än det andra eller vänta jo, det finns det. De andra mammorna är bättre. Är ju inte ens nåt att hymla om.

Men jag slipper laga middag ikväll så jag vinner ändå.

fredag 27 juni 2014

Jag. Är. Kass.

What a difference a, okej några, day makes. Häromdagen ba: I'm on top of the world. Idag känner jag mer att världen rätt tydligt bestämt sig att pissa på mig.

Nej, det är inga stora grejer. Det är småsaker som envis huvudvärk och förlamande mensvärk som vägrar gå över. Barn som vägrar lyssna. En jätteliten goseunge (alltså Majken) som på länsmuseet råkade välta en 2.5 meter hög träpanel över sig själv med en hel del blåmärken och mycket skrik till följd. Fy katten vad rädd jag blev, och arg över att den var så dåligt fastsatt, och skämdes för att jag inte hade hunnit stoppa henne innan hon råkade välta den. (Alltså jag fattar inte HUR de tänkt med dessa, det var alltså en stor träskiva som var limmad i en annan träskiva i botten och fäst med lite tråd i en krok i taket? Galet ostabilt.)

Fast hon fick ett pussel som plåster på såren och ett äkta plåster på sitt värsta blåmärke och sen kämpade vi oss igenom besöket ändå trots mina bultande äggstockar och post-trauma-svettningar och sen skulle vi handla och då ville Majken ha en glass vilket hon inte fick vilket ledde till ett illvrål vilket ledde till att en tant i kön höll för öronen och blängde på Majken vilket ledde till att jag rätt halvhögt sa typ "ja, kärringjävel, barn skriker ibland" för ungefär SÅ trött var jag vid det laget. Tror inte hon hörde ändå. Trist.

Och nu kan jag inte boka min och Emmys Greklandsresa heller. Det går inte för jag är inkompetent. Och jag mår illa och det enda jag kan komma på till middag är "eh... nåt med pommes" (nu blir det fetaostfylld kycklingfilé) och jag hittade inte de strumpbyxor jag ville köpa.

Imorgon ska jag bli full. Tack och lov, sommarlov.


måndag 23 juni 2014

Jag. Är. Awesome.

Jag har klarat mina minimum skills. Jag trodde att det var långt bort. Jag trodde att jag aldrig skulle klara att åka 27 varv på fem minuter. 

Men nu. Nu är det klart! Jag gjorde det! Jag gjorde det tamefan!

Inte nog med att jag är en av de fyra första spelarna i Nerike Knockouts som klarat minimum skills och därmed är redo att börja bouta, jag är även den första mamman. 

Och visst, andra tycker att det kanske inte spelar någon roll, men för mig är det stort. Jag har fött tre barn, alla runt 5 kg. Jag har fortfarande fysiska men efter min första förlossning. Jag har söndertrasade fogar, jag har en del extrakilon och jag har sönderslitna magmuskler. Jag tog den här otränade mammakroppen, köpte ett par rullskridskor och gav allt. Herregud vad jag har kämpat för det här. Jag kunde inte rulla från början. Inget har kommit gratis för mig. Jag har haft ont i ryggen, jag har haft träningsvärk så att jag inte kunnat gå, jag har gråtit efter träningar eftersom jag inte lyckats med det jag velat. Jag har förbannat min kropp som visserligen är stark på sitt sätt, men som inte gjort det jag bett den om. 

Men nu. Nu. Jag klarade det. Jag gjorde det. Jag är så jävla bäst. Och mina lagkamrater är också bäst. Vi är bäst. 

Så jävla lipfärdig nu. 


(Om nån undrar vad fan jag babblar om: minimum skills är något man måste klara för att få börja tävla, "bouta", i roller derby. Kraven som ställs kan man läsa här: http://wftda.com/resources/wftda-minimum-skill-requirements.pdf ) 

söndag 22 juni 2014

Bröstbonanza

Karin på superkända och skitbraiga Karins Konstgrepp bloggade om bröst. Om hur hon, som har stora bröst, har valt att dölja dem och inte känt att de tillhör henne.

Well.

Privat döljer jag inte mina bröst. Det gör jag inte på jobbet heller eftersom de är ENORMA och liksom inte går att bortse ifrån, men jag väljer ett linne under vissa klänningar, jag går och drar upp urringningen och försöker tänka på hur jag sitter. Det hjälper föga, och många tycker säkert att jag är oanständigt klädd men jag har tamefan inte valt att få gigantiska bröst och tänker inte börja klä mig i kläder jag får klaustrofobi av för att anpassa mig till andra.

Privat då, jag gillar trikålinnen och fina klänningar och oftare än inte inser jag att ca en halvmeter bröst är framme för allmän beskådan och så rättar jag till lite men sen rör jag mig och då jäklar hoppar tuttarna fram igen och jag känner bara att vafan, stör du dig så gör du. Jag måste kunna få klä mig som jag vill även om jag sportar en 80 H. Jag tycker inte det är snyggt med minimizer-behåar, jag gillar inte hög halslinning och jag får strypkänslor av sjalar. Jag kräver ju inte att någon med fula vårtor täcker dem, jag kräver inte att folk med kraftig svettutveckling klär sig i sju lager så att jag slipper se deras kroppsvätska och jag även om jag skulle tycka att en flint är det sexigaste som finns skulle jag inte tycka att det vore rimligt att människor med lite hårväxt ska ha mössa på sig året runt för att jag ska slippa bli upphetsad. Det är ju orimligt.

Ändå lägger folk precis det ansvaret på oss med stora bröst. Om vi inte döljer våra kroppsdelar så är vi pinsamma, vulgära, provocerande, utmanande, oproffsiga, you name it. Så klart gäller det omvända dock inte när män visar upp sina tuttar för allmän beskådan. De är ju inte sexobjekt. De har frihet. Grattis alla män, nu öppnar Dressman i ni får klä er hur ni vill.

Nu skulle det ju passa bra att avsluta det här inlägget med en baddräktsbild jag tog på en brygga häromdagen, men jag vill faktiskt inte. Man vill ju verka seriös osv...

onsdag 18 juni 2014

Störbonanza

Topp tre saker jag irriterar mig på just nu fast jag vet att jag inte borde:

- Folk som klär sig för varmt. Det är 20 grader varmt, jag svettas i min tunna klänning och så går nån förbi i jacka och långbyxor? SLUTA! Jag överhettas by proxy!


- Att den "goda" tjejen, hon man ska heja på, "underdogen" i tv-serier alltid är ofixad, har en ful klippt frisyr och klär sig i jeans och så är de "onda" skitsnygga med hårförlängningar osv. Tänk om man typ EN gång kunde få se en underdog som var uppenbart skitsnygg och visste om det men, flämt, hade dålig självkänsla ändå? Tänka sig? Nej, istället dras vi med dessa supertöntar som inte ens vet hur man använder ögonskugga och detta ska vara något slags bevis på att de är godhjärtade? För slampor som sminkar sig är ju alltid onda, det är ju sen gammalt. Så. Jävla. Gjort. Och sen ibland drar de på sig en ful och osmickrande klänning och så går de på fest och så får killen upp ögonen för att hon är Tjej med stort T och inte bara en sån där skön avslappnad tjej som man kan skämta med utan VACKER också (eh nej, de är aldrig snygga) och blä, det är så klyschigt och orimligt och kvinnohatande á la "en bra tjej är en sån som inte är en typisk tjej utan vacker utan att veta om det, men bara när hon väl klär upp sig vilket hon gör ca en gång per år för att inte verka ytlig".


(Det här är Daphne i Switched at birth. Hon är min absoluta hatkaraktär just nu. Hon ska föreställa vacker, populär, duktig, intelligent och underbar men det enda hon är är JÄTTETRÅKIG!!) 

- När någon säger att saker är "vanligt folkvett" eftersom det de säger alltid utan undantag är rakt emot vanligt folkvett. Det kan nästan vara samma slags omvända kvalitetsstämpel som när någon skrivit att de gått i "livets hårda skola" på facebook. 

söndag 15 juni 2014

Ifall jag har vinnarskalle? Eh näe....?

Det är inte riktigt accepterat det här att vilja vinna till varje pris. Det är ju inte det. Man ska tycka att det är kul att bara vara med, att alla resultat är lika bra och att så länge man gör sitt bästa ska man vara nöjd.

Well.

Vi var ju på Boda Borg igår och det är lite som fångarna på fortet med olika rum med olika svårighetsgrader som man ska klara sig igenom. Och. Jag. Får. Psykbryt. Min jäkla familj provade en gång i ett rum, det gick inte bra så nähe, då skulle vi gå VIDARE helt plötsligt? Ge upp? Gå till ett nytt rum. Alltså vad fan? Man ger inte upp. Man försöker tills man gjort allt och då gör man lite till och då får man kanske till sist inse sig besegrad. Men nej, de lallade runt och tänkte inte efter och sabbade flera rum bara för att de inte ville vinna tillräckligt. Och okej, det var Noas födelsedag och vi skulle mest ha kul. Och okej, de är bara sex och nio år men ÄNDÅ! Är det så hemskt att vilja lyckas och vinna lite ibland?

Hade jag nöjt mig med att "så länge man försöker är det bra" hade jag fortfarande kunnat åka ungefär fem varv på rullskridskor. Inte hade jag lärt mig ett skit om jag inte hade gett mig fan på att bli bra. Nu har jag lång väg kvar innan jag blir BRA på roller derby, men jag är jävligt mycket bättre än vad jag hade varit om jag inte hade pushat mig själv något enormt.

Men sån får man ju inte vara. Det ska vara lite gullegull bara. Blä.


lördag 14 juni 2014

Nio år.

Jag har varit förälder i nio år idag. DET ÄR JU HELT SJUKT! Ursäkta versalerna, men jag har en nioåring? Som har börjat skämmas för mig? Som har värsta livet utan mig? Som kan cykla till skolan själv? Som snart är i gränslandet för när han är stor på riktigt? Som har jättestora skor? Som är lång och gänglig? Nu är det dags för versaler igen: HUR HÄNDE DETTA??

Idag var vi på Boda Borg och misslyckades med precis alla rum och jag blev arg för att ingen tänkte till ett varv till och Noa blev arg för att Emmy inte lyssnade och så var alla lite småsura på varandra men vi hade kul ändå. Ihop. Sen gick vi och såg amerikansk fotboll och om detta ska jag blogga en annan dag, men jag satt där och kände mig utanför eftersom min man och min son har världens relation till detta och ska flyga till London för att se Noas favoritlag spela i höst. Det var hans födelsedagspresent och det var värt allt att få se hans reaktion när han insåg att han ska få se Dallas Cowboys spela en match live.

Jag skulle ge mina barn månen om jag kunde. Det kan jag inte, men jag kan skrubba mina knän i konstiga labyrinter på ett förvuxet lekland och jag kan sitta på en läktare och titta på en tråkig sport och jag kan ge honom en upplevelse för livet och jag tror att hans födelsedag blev underbar. Jag hoppas det. Han sa det. Men jag vill ge honom så mycket mer varje dag bara för att han är min.

Nio år herregud. Jag är jättegammal nu.


torsdag 12 juni 2014






Vi har två balkonger. Ja det anses vara en lyx för alla tittar alltid på oss och säger TVÅ??? och sen skakar de lite på huvudet och suckar över vår himla tur när vi fick den här lägenheten. I alla fall så har vi två balkonger och ingen av dem tar vi hand om som jag trodde. Jag tänkte att de skulle vara blomstrande vackra oaser, fyllda med kryddor och dofter. Istället: eh. Meh. Bläh.

Alltså det är inte det att jag inte gillar vår stora balkong, jag älskar den. Men först var det kallt och sen blev det varmare och sen målade Majken med sina gatukritor över väggar, golv och möbler och sen hällde Majken ut tandkräm över hela golvet och någonstans där tappade jag orken. Och så hände inget mer.

Men nu skulle jag vilja ta tag i att göra dessa två balkonger till två små uterum som man så klyschigt säger, och självklart har jag nu fastnat. För vi har en sommarstuga. Och är det fint väder kommer vi vara i sommarstugan. Vad planterar man som klarar av att vara på en stekhet balkong i veckor utan att det regnar eftersom regnet inte når så långt in? Va va va va? Självvattnande lådor är ju ett måste, men sen då?

Och om jag vill satsa på lite kryddor, är det ens värt det när vi knappt kommer bo i lägenheten? JAG VET INGENTING!

Jag hade så många planer och tankar och sen skaffade vi sommarstuga och nu är balkongerna som de där styvbarnen som det alltid är så synd om i sagorna.


Stackars stackars dessa två små.



måndag 9 juni 2014

Berättelsen om stegen gjord av guld.

Det var en gång en stegpall. 



Sen var det lite sprayfärg. Och nu finns det en stegpall som ser ut att vara gjord av guld. Det är den inte dock. Sensmoral i sagan: allt är inte guld som glimmar, men det gör inget. 



söndag 8 juni 2014

Lättnaden.


Har äntligen: städat, sorterat tvätt och tvättat håret. Känner mig nästan frireligiöst lättad. Ja, typ som i Knutby när nån insåg exakt hur lyckosamt det var att neka Fossmos inviter den där kvällen med lite för mycket nattvard. Förlåt. Too soon?

Nu återstår bara att skriva matlista. Sen ska vi använda oss av nån slags hemkörningstjänst av själva matvarorna. Ryser nästan av välbehag vid tanken på att ha nystädat hem, nysorterad tvätt OCH fylld kyl. Får sen ångest när jag tänker på att det bara håller tills på onsdag eller nåt. Men nu är det bra. Nu är det rent. Nu har jag nytvättat hår. 


Kort och gott.

- Jag var inte på Håkan ikväll. Jag grämer mig, är avundsjuk och fällde någon tår förut. Fan.

- Jag har en jättelång semester framför mig och jag kan inte se fram emot den för att jag är Så Jäkla Trött på allt just nu. Jag är bortskämd och larvig och jag vet det men det spelar ingen roll för jag har INGET inplanerat och får panik av tråkigheten. Folk ba "åååh sommar i Sverige är det bästa", och ja jag älskar vår sommarstuga och kommer njuta av att vara där men seriöst SÅ jävla kul är det inte att inte resa någonstans. Och med resa menar jag såklart utanför norden, det är ju sen gammalt. Vi får väl återkomma till hur det blir med den saken förvisso.

- Orange is the new black har börjat igen. Jag är evigt tacksam. Äntligen! Dock: precis ALLA skiter i Larry, varför har de ens med honom? Ett lämpligt slut för honom vore en busskrasch. Dö Larry, dö.

- Det är bara första veckan i juni och jag har redan badat flera gånger och syrenerna är utblommade. Stop it sommaren, det går för fort. Inser att detta låter lite märkligt med tanke på att jag beklagade mig över långa ofyllda veckor men det spelar ingen roll. It's my blogg and I'm ologisk if I want to.

- I torsdags när jag var på fest sa en av tjejerna "grejen är, jag har googlat dig" och det var väl en av de mest panikartade sekunderna någonsin.

- Jag hatar Amerikansk fotboll.

- Jag behöver boktips. Hit me! (Obs: riktigt bra böcker. Så klart. Ingen jävla Mons Kallentoft eller så.)


onsdag 4 juni 2014

Please stahp it!

Nä hörrni nu vet jag ju att NI inte är såna och NI skulle ju aldrig, men nån måste ju sätta ner foten? Den här misshandeln av svenska hem som läggs ut på instagram och bloggar måste få ett slut. Jag tar bladet från munnen och säger det: är du inte konstnär hör ditt hemmagjorda pynt inte hemma på väggen!

Jag slänger 98% av alla teckningar mina barn gör. Dels för att de inte kan rita och dels för att jag inte har någonstans att göra av dem. Det är ändå mina egna barn och deras alster men jag tycker att det är rimligt. Andra tycker inte att jag är rimlig. Andra tycker att allt pyssel är bra pyssel och sen börjar de, VUXNA MÄNNISKOR, pyssla ihop sin egen konst?

Det här hör inte hemma i en lokal som inte används som förskola:



Den här farsoten som uppstod någon gång när Pinterest slog igenom måste vi hitta ett vaccin mot. Barrikadera panduro. Släng era barns kritor. När pysselzombiesarna kommer går ingen säker och snart måste ni också ha en tavla där det står "Live, Love, Laugh" i cornflakes. Ta ert förnuft tillfånga innan det är för sent! Säg nej till pyssel!
Ja, jag kan ha blivit traumatiserad nån gång på dagis. Men det är ändå rimligare att nära ett intensivt pysselhat än vad det är att sätta upp nedsmälta fucking kritor på väggen.



måndag 2 juni 2014

Utbrändish.

Detta barn vi har. Detta underbara, otroligt roliga, charmiga, härliga, kärleksfulla, kramiga, gosiga, geniala, smarta, snälla, generösa och fucking MONSTRUÖSA barn vi har.

Ja, tre år är en jobbig ålder. Ja, de andra har också haft trotsperioder. Men det här är inte bara trots det är... jag vet inte? Igår hittade vi henne med snippan full med isolering. Ungen har pillat upp GLASFIBER i underlivet bara for fun liksom. Vi har bott i lägenheten några månader och det är målat på golv och väggar och möbler. Vänder man ryggen till en sekund är något trasigt, nedrivet, ihopklistrat eller gömt. Och hon är så jävla finurlig när hon gör det, det är liksom med finess och intelligens så samtidigt som jag skriker NEJ VAD GÖR DU är jag stolt över hur genial hon är? Hon får mig att skratta istället för att gråta åt eländet för det finns liksom inget annat att göra.

Kan man bli utbränd av ett helt vanligt friskt och normalt barn? Jag menar, det finns föräldrar med flera barn som har allvarliga funktionsnedsättningar eller diagnoser eller sjukdomar som orkar och här sitter jag och gråter av trötthet för att jag inte får sova. För att min treåring lallar ner för trappan var tredje minut och säger saker som "har ni chips eller?" "vad stickiga ben du har mamma" eller "jag älskar inte att sova".

Nä, jag älskar inte den här perioden. Samtidigt gör jag det. Det är kramar och kyssar och kärleksbevis och kramar och varm andedräkt i örat och jag skrattar nästan dygnet runt på grund av henne. Det kan också vara så att jag skrattar för att jag är övertrött. Tvätthögen växer sig kämpahög och det är en stor bläckmålning på parkettgolvet. 

Och jag vill bara sova. 

söndag 1 juni 2014

Internet, mitt livs stora kärlek.

När jag har varit borta ett tag och får komma hem till familjen är det ju mysigt, trevligt och härligt. När jag har varit borta ett tag och får komma hem till ostörda sittningar med min dator och internet är det ÅSM!

Nu sitter jag vaken och är jättetrött och ögonen svider eftersom jag glömde mitt linsfodral hemma och därför har sovit med linserna. Ändå: *twittrar* *facebookar* *bildgooglar en ung gerard depardieu* *surfar heminredningsinspo på pinterest* *bloggar* repeat tills ögonen blöder. Internet har gett mig så mycket, internet är min vän, jag älskar internet.

Apropå just att vara min vän vill jag slå ett slag för internetvänner. Man kan träffa folk som man vet är vettiga och inte bara ha utgångsläget att ens ungar råkat födas under samma år. Man vet var de står, man kan prata om allt och inget så när man väl träffas efter en sådär tio år är det liksom inget märkligt eller stelt utan man känner ju personen ändå. Möjligtvis att man blir lite kär och måste överväga att flytta till en ny stad för att kunna träffas oftare, men sånt är ju ändå värt risken. Plus att det blir rätt omöjligt med tanke på hur utspridda folk är som man träffar på nätet. Inte som att de är styckmördade och begravda lite här och var utan som att de bor på olika ställen. Från varandra. Mina internetkompisar. Jag har riktiga kompisar också. Jag lovar. De bara syns inte eftersom jag enbart instagrammar selfies tydligen. Nu tappade jag tråden lite känner jag.

Äh, jag får återgå till att bildgoogla en ung Gerard Depardieu.