Jodå, det är ju inte direkt lugna veckor som har varit. Eller kommer vara. Först har det såklart varit skolavslutning och allt sånt som hör till: dagen före Majkens skolavslutning insåg jag att eh... det har inte ordnats nån insamling till hennes lärare? Inte till de stora barnens heller, men i Noas fall så köpte vi en egen present till hans huvudmentor och i Emmys fall så litade jag på att klassföräldrarna skulle fixa. Men i Majkens? Dödstystnad. Inga klassföräldrar fanns. Jag insåg att vafan... det här kommer hamna på mig.
Och visst, man måste inte köpa present till lärarna. Men jag tänker att om jag hade varit lärare och varit typ den enda av mina kollegor som inte fått nån present av klassen, då hade jag sett det som att folk är missnöjda med mig. Och jag vet att inte alla lider av samma patologiska "herregud alla hatar mig"-osäkerhet, men ändå. Sånt kan man ju inte riskera.
Så jag köpte två presenter: en till Majkens huvudlärare och en till hjälpläraren som var lärare när de gick i förskoleklass. Och sen så vräkte regnet ner hela skolavslutningen och alla blev dyngsura och jätteblöta och istället för att samlas i parken där skolavslutningen hölls så skulle vi plötsligt samlas i klassrummet? Jag frös och var genomblöt och ville bara hem, så efter att ha stökat in oss i klassrummet fick Majken snabbt lämna över presenterna och så smet vi iväg. Orkade inte göra nån "och så vill vi i klassen visa vår uppskattning"-grej ens, så hälften av föräldrarna märkte nog knappt att presenterna delades ut. Hade jag ångest över detta? Gud ja. Kände mig så dum. MEN JAG FIXADE ÅTMINSTONE PRESENTER JU! (Detta skrik är till för mig själv, för började få ångest igen över att jag är så klantig och pinsam och osmidig...)
Ja och så hade ju Emmy och Noa skolavslutning dagen efter Majken och dagen efter det fyllde Noa år och så hade vi egentligen astmamottagning för Emmy (som ställdes in pga förkylning) och så har vi en tandläkartid nån gång nästa vecka, Emmy har optikertid denna vecka och jag har tid för EKG och uppföljning av medicin. Midsommar på fredag också ja. Sen blinkar vi och så ska vi strax åka till Frankrike?!
Jag. Hinner. Inte. Med.
Absolut, Frankrikeresan är ju ren lyx och jag har inget klagomål på den i sig (även om vädret känns som att det kommer vara SÅDÄR), men det har varit liiite mycket nu. Jag har haft hjärtklappning varje dag i en vecka nu. Det kan vara stressen, men det kan också vara att jag ätit primolut nor för att skjuta upp min mens. Skulle annars fått den första dagen i Frankrike och känner att den timingen hade varit rätt... usel. PMS när vi ska köra från Örebro till Bayeux på två dygn? Haha I think not. Så nu försökte jag skjuta upp den här månadens mens för att då nästa månads ska komma lite lägligare. Håll tummarna för att det funkar?
Så ja. Mitt EKG kommer visa världens sämsta hjärta och sen kommer min medicin dras in (jag menar, allmänpsyk här är ju så dumma i huvudet att hälften vore överdrivet) och sen kan jag lika gärna ta livet av mig. Men innan dess har jag en månads medicin kvar, tusen grejer att göra, köpa, fixa och packa.
Ja just ja! Mitt i allt detta har vi ju byggt en friggebod ute i sommarstugan också. Det får dock bli ett eget inlägg. Nån gång. Om jag hinner.
måndag 17 juni 2019
söndag 9 juni 2019
Om smala beskrevs som tjocka i böcker
Vet ni en sak som är tråkig? Det är ju det här med att man liksom måste vara så medveten jämt nuförtiden. Ja men ni vet, man får inte beskriva bögar nedsättande eller fylla sidor upp och sidor ner med sexistiska beskrivningar av kvinnokroppar, och man ska inte vara rasistisk när man beskriver svarta och gud förbjude om man använder fel ord för någon med handikapp, nej jag menar, funktionsnedsättnings...variation.
Eller okej, det finns ju fortfarande författare som gör sånt, men då brukar liksom folk REAGERA. Och det är ju så himla tråkigt, eller hur? När folk liksom påpekar skit som skrivs, när kvinnor driver med manliga författare eller när nån får kritik för sin rasism. Så jävla trist, man får ju inte skriva vad man vill längre liksom.
Men det finns ju ett kryphål, bra va? Tjocka! Tjocka kan man skriva vad som helst om. Om du som författare känner att det liksom KLIAR i fingrarna för att du vill uttrycka dig nedsättande, hatiskt och hånfullt om en grupp människor, look no further: tjocka is here to save the day!
Det fina med att skriva vidriga saker om tjocka är att Det Är Accepterat. Det är så skönt, INGEN reagerar! Eller jo, kanske några tjockisar. Men vem bryr sig om dem? Ingen, det är poängen! Så även författare som i övrigt hyllas för att vara medvetna, som i efterhand ber om ursäkt för lite sämre delar i sina böcker och som försöker vara woke (J.K Rowling, here's to you) kan komma undan med galet fetthatande beskrivningar.
Lugn, detta gäller självklart även svenska författare. Samma personer som aldrig skulle komma på tanken att beskriva rullstolsbundna personer som "handikappade fula mongon som inte ens kan gå själva" drar utan tvekan till med de värsta saker de kan tänka sig när det kommer till tjocka.
Ja men ni vet, "fettet dallrade när han böjde sig framåt och Kriminaldetektiv Deckarson tvingade ner en kväljning när hon såg på det späckade istret som belägrade hans kropp". Typ. Ja, det är ju inget riktigt citat men det hade kunnat vara det. Grejen är ju, tack och lov, att man kan skriva vad som helst om tjockisar utan att bli called out. Vet ni varför? För att alla håller med! Alla vet ju att tjocka människor är fula, äckliga och har noll självkontroll och bara vill vräka i sig jämt. Det är inte bara chickflic-författare som får ägna sig åt öppet tjockisförakt heller, halleluja, utan alla får slå med släggan. I ca var och varannan bok har författare tagit chansen att Åtminstone Få Skriva Nedsättande Beskrivningar Om EN Grupp, och det är ju ändå fint på nåt sätt. Eller hur? Att det finns nåt folk kan enas ni, nåt som är konsensus: att tjocka är äckliga och fula!
Översta bilden: Ninni Schulman låter en polis - senare flera - förfasas över en äcklig och ful kvinna som växer ÖVER HUNDRA KILO!! och som man inte kan TITTA på för att hon är så tjock och hemsk fast hon hade kunnat vara söt, om hon inte hade gjort såhär (blivit tjock) mot sig själv.
Understa bilden: Maria Adolfsson har ägnat många meningar åt att beskriva den feta och otrevliga Brodal som knappt kan spänna fast sig i en bil pga sin tjocka mage, som huvudpersonen därför refererar till som "jättebebis", som tar nävar av småkakor när det bjuds, och som i brist på annat sött ÄTER EN SOCKERBIT. För alla vet ju att tjocka bara frossar i sött konstant, hur kan de annars bli så osympatiskt TJOCKA?!
Well. Nu känns det lite som att jag har tappat fokus på hur himla befriande det är att man åtminstone kan få hata på tjocka i fred, men misströsta ej. Jag har nämligen ett förslag på hur vi kan vidga detta smala (pun intended) kryphål lite: man kan ju beskriva smala på samma sätt! Varför inte? Går det med tjocka borde det ju gå med smala. Jag tänker här nu ge lite förslag på hur man kan beskriva en person i en bok som dessutom råkar vara smal. Varsågoda:
"Kvinnan steg in på cafét och Valfrid behövde dölja en flämtning. Hon var tunn som ett vasstrå och var ungefär lika attraktiv. Hennes beniga höfter stirrade ilsket ut från de jeans som hängde slappt över hennes obefintliga bakdel och Valfrid kunde inte låta bli att tycka synd om den person som eventuellt behövde dela säng med henne. Hur närmade man sig en person om man var rädd att sticka sig på hennes vassa kroppsdelar? Gick det ens att älska en kvinna som inte såg ut som en kvinna? Han försökte skaka av sig sin avsmak under den tid det tog för henne att närma sig hans bord med den flaska mineralvatten, självklart naturell - detta var inte en kvinna som ägnade sig åt någon slags av njutning, hon köpt av den unge man bakom cafédisken som nu också verkade kämpa för att dölja sin aversion för hennes okvinnliga streck till kropp."
"Skynda dig nu då, ropade Josefin till Martha medan hon hastade vidare över torget. Inte utan ett visst mått av irritation slängde hon en blick bakåt mot sin tunna barndomskompis som tappert kämpade mot blåsten och regnet för att inte hamna alltför långt efter. Det var inte Marthas fel, det visste Josefin. Hon var född liten och tunn och hade aldrig blivit större än en storlek 32, men det var ändå frustrerande ibland att behöva anpassa sig efter vännens bristande fysik. Som nu, när hon inte hade tillräckligt med styrka i sina små smala lemmar för att ta sig framåt i tillräcklig hastighet och som gjorde att de var tvungna att bli kallare och blötare än om Josefin hade hamnat i samma plötsliga oväder med en mer robust vän. Martha stretade envist på, men det var inte lätt med hennes löjligt svaga fysik att stå emot de vindbyar som då och då slog emot hennes otillräckliga kropp med en kraft som såg ut att göra henne helt utmattad. Josefin suckade och skyndade tillbaka till Martha och tog henne under armen. När de väl kommit tillbaka till hotellet skulle hon tipsa om lite övningar på gymmet och några bra proteinpulver. Det fanns ju faktiskt ingen anledning för Martha att fortsätta vara så här patetisk om hon inte ville. Hon kunde ju gå upp i vikt om hon bara ansträngde sig lite. Men det låg väl inte för smala människor att utmana sin medfödda svaghet kanske. Och det var nog det som provocerade Josefin mest egentligen, inte att hon vid det här laget hade blivit genomblöt ända in till sina underkläder."
"Niklas Almqvist såg inte ut som Trine hade väntat sig. Skulle den här mannen ha satt skräck i hela församlingen? Han hade inte ett gram fett på kroppen, det var som att han hade späkt sig för att frammana den här löjeväckande personen. Hon sköt fram en kopp kaffe mot honom, men han skakade bara på huvudet åt den. 'Det är varken mjölk eller socker i', försökte hon med när hon insåg att den misstänkte som satt framför henne antagligen var sjuk i någon ätstörning. Varför skulle någon annars vilja se ut sådär? Hans skinkor verkade nästan inte erbjuda något som helst skydd mot den hårda stolsitsen och trots att han hade muskler av den seniga sorten var det som att hans smalhet gjorde att han upplevdes som svag, nästan bräcklig. Vad kunde han väga, 75 kilo? Att han inte förstod att sjukdomen gjorde honom fulare, inte tvärtom?"
"Anna skrattade mot sin mamma och svarade att jodå, hon hade minsann gått upp till en storlek medium istället för small. Trots att mamman såg skeptisk ut var Anna stolt över detta. Hennes fula, nästan konkava kropp hade plågat henne sedan tonåren. Trots att alla i hennes familj var korta och smala verkade hon ha fått det värsta ödet: hon var inte bara kort och smal, hon gick inte ens upp i vikt när hon blev gravid. När hennes mamma och systrar äntligen hade fått lite hull och former när de fått sina barn, hade hennes Albin mest verkat suga ur all näring från hennes kropp. Efter att han hade slutat amma hade hon mått så dåligt över sin brist på former att hon hade kämpat med feta såser, mängder av kolhydrater och söta efterrätter tills hon hade kunnat spy. Men nu såg hon resultat, till sist. Hon hoppades att hennes nya, mer tilltalande kropp, skulle göra sitt för att tina upp den äktenskapliga sängen som tyvärr verkade ha fastnat i ett stadium av permafrost sen Albin föddes."
"Han skyndade sig förbi de utspridda tiggarna som satt längs med nedgångarna till tunnelbanan. En kvinna som såg tunn ut sträckte ut sin hand mot honom men han låtsades inte se. Såklart hade han dock inte undgått att notera henne: hur hon var smal och lång, nästan utdragen. Herregud, tänkte han samtidigt som han kryssade mellan glada julklappsshoppare och stressade butiksanställda, insåg hon inte att man knappast ville ge sina pengar till nån som såg så avskräckande ut?"
"Ayla såg på flickorna som skulle vara hennes privatelever. De såg ungefär likadana ut allihop, som tonårstjejer gjorde nuförtiden. Den enda som stack ut var den ena blondinen. Hon såg mycket yngre ut än de andra, och Ayla började fundera på om hon kanske hade hamnat i fel grupp. Sen insåg hon att det var den smala kroppen som lurade henne: flickan hade med sig rätt böcker och verkade känna de övriga tjejerna som väntade. Stackare, tänkte Ayla samtidigt som hon harklade sig för att börja dagens undervisning. Stackars tjej att ha ett så ofördelaktigt utseende på en sån här skola, där status var allt och utseende var status. Den andra blondinen, vackert kurvig med en rumpa som säkert hade modellerats efter Kim Kardashians och en matchande, väl tilltagen byst,, mötte Aylas blick och hon kom av sig. Det kunde väl ändå inte vara...?"
Sådär! Lite förslag bara på hur man kan göra om man nu tycker att det är lite tråkigt att tjocka är de enda som går att förlöjliga utan att få minsta lilla kritik. Bra va?
SKOJA BARA! Man kan såklart inte beskriva smala sådär, herregud hur skulle det se ut. Det skulle ju bli ramaskri. Vi pratar ju ändå om en grupp människor som jämför att få höra "du borde äta en hamburgare" med systematisk diskriminering, våld och mobbning. My bad!
Lika bra att vi håller oss till att håna tjockisarna. Med tanke på att det görs i var och varannan bok är man som författare kanske inte precis UNIK då, men man sticker ju å andra sidan inte ut åt andra hållet. Tänk om man skulle beskriva en tjock person utan att göra en (äcklad och hånfull) stor grej av att hen är tjock. Hur skulle det se ut?
Eller okej, det finns ju fortfarande författare som gör sånt, men då brukar liksom folk REAGERA. Och det är ju så himla tråkigt, eller hur? När folk liksom påpekar skit som skrivs, när kvinnor driver med manliga författare eller när nån får kritik för sin rasism. Så jävla trist, man får ju inte skriva vad man vill längre liksom.
Men det finns ju ett kryphål, bra va? Tjocka! Tjocka kan man skriva vad som helst om. Om du som författare känner att det liksom KLIAR i fingrarna för att du vill uttrycka dig nedsättande, hatiskt och hånfullt om en grupp människor, look no further: tjocka is here to save the day!
Det fina med att skriva vidriga saker om tjocka är att Det Är Accepterat. Det är så skönt, INGEN reagerar! Eller jo, kanske några tjockisar. Men vem bryr sig om dem? Ingen, det är poängen! Så även författare som i övrigt hyllas för att vara medvetna, som i efterhand ber om ursäkt för lite sämre delar i sina böcker och som försöker vara woke (J.K Rowling, here's to you) kan komma undan med galet fetthatande beskrivningar.
Lugn, detta gäller självklart även svenska författare. Samma personer som aldrig skulle komma på tanken att beskriva rullstolsbundna personer som "handikappade fula mongon som inte ens kan gå själva" drar utan tvekan till med de värsta saker de kan tänka sig när det kommer till tjocka.
Ja men ni vet, "fettet dallrade när han böjde sig framåt och Kriminaldetektiv Deckarson tvingade ner en kväljning när hon såg på det späckade istret som belägrade hans kropp". Typ. Ja, det är ju inget riktigt citat men det hade kunnat vara det. Grejen är ju, tack och lov, att man kan skriva vad som helst om tjockisar utan att bli called out. Vet ni varför? För att alla håller med! Alla vet ju att tjocka människor är fula, äckliga och har noll självkontroll och bara vill vräka i sig jämt. Det är inte bara chickflic-författare som får ägna sig åt öppet tjockisförakt heller, halleluja, utan alla får slå med släggan. I ca var och varannan bok har författare tagit chansen att Åtminstone Få Skriva Nedsättande Beskrivningar Om EN Grupp, och det är ju ändå fint på nåt sätt. Eller hur? Att det finns nåt folk kan enas ni, nåt som är konsensus: att tjocka är äckliga och fula!
Översta bilden: Ninni Schulman låter en polis - senare flera - förfasas över en äcklig och ful kvinna som växer ÖVER HUNDRA KILO!! och som man inte kan TITTA på för att hon är så tjock och hemsk fast hon hade kunnat vara söt, om hon inte hade gjort såhär (blivit tjock) mot sig själv.
Understa bilden: Maria Adolfsson har ägnat många meningar åt att beskriva den feta och otrevliga Brodal som knappt kan spänna fast sig i en bil pga sin tjocka mage, som huvudpersonen därför refererar till som "jättebebis", som tar nävar av småkakor när det bjuds, och som i brist på annat sött ÄTER EN SOCKERBIT. För alla vet ju att tjocka bara frossar i sött konstant, hur kan de annars bli så osympatiskt TJOCKA?!
Well. Nu känns det lite som att jag har tappat fokus på hur himla befriande det är att man åtminstone kan få hata på tjocka i fred, men misströsta ej. Jag har nämligen ett förslag på hur vi kan vidga detta smala (pun intended) kryphål lite: man kan ju beskriva smala på samma sätt! Varför inte? Går det med tjocka borde det ju gå med smala. Jag tänker här nu ge lite förslag på hur man kan beskriva en person i en bok som dessutom råkar vara smal. Varsågoda:
"Kvinnan steg in på cafét och Valfrid behövde dölja en flämtning. Hon var tunn som ett vasstrå och var ungefär lika attraktiv. Hennes beniga höfter stirrade ilsket ut från de jeans som hängde slappt över hennes obefintliga bakdel och Valfrid kunde inte låta bli att tycka synd om den person som eventuellt behövde dela säng med henne. Hur närmade man sig en person om man var rädd att sticka sig på hennes vassa kroppsdelar? Gick det ens att älska en kvinna som inte såg ut som en kvinna? Han försökte skaka av sig sin avsmak under den tid det tog för henne att närma sig hans bord med den flaska mineralvatten, självklart naturell - detta var inte en kvinna som ägnade sig åt någon slags av njutning, hon köpt av den unge man bakom cafédisken som nu också verkade kämpa för att dölja sin aversion för hennes okvinnliga streck till kropp."
"Skynda dig nu då, ropade Josefin till Martha medan hon hastade vidare över torget. Inte utan ett visst mått av irritation slängde hon en blick bakåt mot sin tunna barndomskompis som tappert kämpade mot blåsten och regnet för att inte hamna alltför långt efter. Det var inte Marthas fel, det visste Josefin. Hon var född liten och tunn och hade aldrig blivit större än en storlek 32, men det var ändå frustrerande ibland att behöva anpassa sig efter vännens bristande fysik. Som nu, när hon inte hade tillräckligt med styrka i sina små smala lemmar för att ta sig framåt i tillräcklig hastighet och som gjorde att de var tvungna att bli kallare och blötare än om Josefin hade hamnat i samma plötsliga oväder med en mer robust vän. Martha stretade envist på, men det var inte lätt med hennes löjligt svaga fysik att stå emot de vindbyar som då och då slog emot hennes otillräckliga kropp med en kraft som såg ut att göra henne helt utmattad. Josefin suckade och skyndade tillbaka till Martha och tog henne under armen. När de väl kommit tillbaka till hotellet skulle hon tipsa om lite övningar på gymmet och några bra proteinpulver. Det fanns ju faktiskt ingen anledning för Martha att fortsätta vara så här patetisk om hon inte ville. Hon kunde ju gå upp i vikt om hon bara ansträngde sig lite. Men det låg väl inte för smala människor att utmana sin medfödda svaghet kanske. Och det var nog det som provocerade Josefin mest egentligen, inte att hon vid det här laget hade blivit genomblöt ända in till sina underkläder."
"Niklas Almqvist såg inte ut som Trine hade väntat sig. Skulle den här mannen ha satt skräck i hela församlingen? Han hade inte ett gram fett på kroppen, det var som att han hade späkt sig för att frammana den här löjeväckande personen. Hon sköt fram en kopp kaffe mot honom, men han skakade bara på huvudet åt den. 'Det är varken mjölk eller socker i', försökte hon med när hon insåg att den misstänkte som satt framför henne antagligen var sjuk i någon ätstörning. Varför skulle någon annars vilja se ut sådär? Hans skinkor verkade nästan inte erbjuda något som helst skydd mot den hårda stolsitsen och trots att han hade muskler av den seniga sorten var det som att hans smalhet gjorde att han upplevdes som svag, nästan bräcklig. Vad kunde han väga, 75 kilo? Att han inte förstod att sjukdomen gjorde honom fulare, inte tvärtom?"
"Anna skrattade mot sin mamma och svarade att jodå, hon hade minsann gått upp till en storlek medium istället för small. Trots att mamman såg skeptisk ut var Anna stolt över detta. Hennes fula, nästan konkava kropp hade plågat henne sedan tonåren. Trots att alla i hennes familj var korta och smala verkade hon ha fått det värsta ödet: hon var inte bara kort och smal, hon gick inte ens upp i vikt när hon blev gravid. När hennes mamma och systrar äntligen hade fått lite hull och former när de fått sina barn, hade hennes Albin mest verkat suga ur all näring från hennes kropp. Efter att han hade slutat amma hade hon mått så dåligt över sin brist på former att hon hade kämpat med feta såser, mängder av kolhydrater och söta efterrätter tills hon hade kunnat spy. Men nu såg hon resultat, till sist. Hon hoppades att hennes nya, mer tilltalande kropp, skulle göra sitt för att tina upp den äktenskapliga sängen som tyvärr verkade ha fastnat i ett stadium av permafrost sen Albin föddes."
"Han skyndade sig förbi de utspridda tiggarna som satt längs med nedgångarna till tunnelbanan. En kvinna som såg tunn ut sträckte ut sin hand mot honom men han låtsades inte se. Såklart hade han dock inte undgått att notera henne: hur hon var smal och lång, nästan utdragen. Herregud, tänkte han samtidigt som han kryssade mellan glada julklappsshoppare och stressade butiksanställda, insåg hon inte att man knappast ville ge sina pengar till nån som såg så avskräckande ut?"
"Ayla såg på flickorna som skulle vara hennes privatelever. De såg ungefär likadana ut allihop, som tonårstjejer gjorde nuförtiden. Den enda som stack ut var den ena blondinen. Hon såg mycket yngre ut än de andra, och Ayla började fundera på om hon kanske hade hamnat i fel grupp. Sen insåg hon att det var den smala kroppen som lurade henne: flickan hade med sig rätt böcker och verkade känna de övriga tjejerna som väntade. Stackare, tänkte Ayla samtidigt som hon harklade sig för att börja dagens undervisning. Stackars tjej att ha ett så ofördelaktigt utseende på en sån här skola, där status var allt och utseende var status. Den andra blondinen, vackert kurvig med en rumpa som säkert hade modellerats efter Kim Kardashians och en matchande, väl tilltagen byst,, mötte Aylas blick och hon kom av sig. Det kunde väl ändå inte vara...?"
Sådär! Lite förslag bara på hur man kan göra om man nu tycker att det är lite tråkigt att tjocka är de enda som går att förlöjliga utan att få minsta lilla kritik. Bra va?
SKOJA BARA! Man kan såklart inte beskriva smala sådär, herregud hur skulle det se ut. Det skulle ju bli ramaskri. Vi pratar ju ändå om en grupp människor som jämför att få höra "du borde äta en hamburgare" med systematisk diskriminering, våld och mobbning. My bad!
Lika bra att vi håller oss till att håna tjockisarna. Med tanke på att det görs i var och varannan bok är man som författare kanske inte precis UNIK då, men man sticker ju å andra sidan inte ut åt andra hållet. Tänk om man skulle beskriva en tjock person utan att göra en (äcklad och hånfull) stor grej av att hen är tjock. Hur skulle det se ut?
lördag 8 juni 2019
Lo and behold: min tatuering!
Till sist blev den då ÄNTLIGEN klar, denna tatuering som jag tänkt på så länge. Den är så mycket finare än jag nånsin hade kunnat föreställa mig och jag är så nöjd.
Jag var så osäker på om jag ville ha svart eller i färg, men eftersom min tatuerare var så himla bra så låter hon mig komma tillbaka om jag, efter att ha känt efter nu när den är på plats, bestämmer mig för att jag vill ha färg trots allt. Men det tror jag inte. Jag är så himla himla himla nöjd!
En liten liten bukett bestående av en lupin för mitt första barn, två vallmor för mitt andra barn och tre blåsippor för mitt tredje barn.
Lupin för Noa, för att det var min första favoritblomma och han är min förstfödde, och för att de är så vackra och han likaså.
Vallmo för Emmy, för att hon är färgglad, bildskön, tunn men stark och trivs i flock.
Blåsippa för Majken för att hon är lysande, gör människor glada och är så unik att hon borde fridlysas.
Jag var så osäker på om jag ville ha svart eller i färg, men eftersom min tatuerare var så himla bra så låter hon mig komma tillbaka om jag, efter att ha känt efter nu när den är på plats, bestämmer mig för att jag vill ha färg trots allt. Men det tror jag inte. Jag är så himla himla himla nöjd!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)