söndag 25 mars 2018

Let's cheer!

Igår följde jag med Emmys cheerleadinglag till DM i Nyköping. Jag är ju tränare (mest hjälptränare alltså) för hennes lag och därför befann jag mig på en buss kl 06.10 på väg mot en heldag av tävling med glittriga rosetter och stissiga tweens. Herregud vilken utmaning det var. Ljudnivån var vansinnig, vissa andra föreningar var helt jävla galna i hur allvarligt det tog på allt, och vi kom hem först 22. Såatteh... idag är jag trött.'

Men det var såklart fint också. Att sminka tjejerna i blått och silver och hjälpa till med hår och rosetter och peppa dem inför att gå ut på tävlingsgolvet. Att få hjälpa dem med deras nerver inför tävlingen och deras besvikelse efter att de glömt mycket och gjort halvmånga småmissar. Den delen var kul. Den långa väntan på att resten av lagen inom föreningen skulle tävla klart, prisutdelningen med galna falsettskrik från hysteriska tjejer när de "vann" en klass bara deras lag tävlat i, eller det rätt kassa arrangemanget? Inte lika kul. Men jag gjorde det!

Komisk grej dock: när vi var på väg till våra omklädningsrum så gick vi flera vuxna ihop med tjejerna som skulle tävla. Vem var den enda som blev stoppad av funktionärerna för att bli upplyst om att området bara var för aktiva och tränare? Jag. Varför? Jag vet inte. Antagligen för att ca alla andra var blonda? Eller såg mer "cheer" ut på andra sätt? Vet ej.

Jaja. Det var en upplevelse, helt klart. Fy vad illamående jag var efteråt dock, av ren och skär trötthet. 12 maj är det dags igen verkar det som. Spännande/skitjobbigt!

måndag 19 mars 2018

Det brutala åldrandet.

Majken fyllde sju igår. Vi firade i dagarna tre, som det sig bör när ett riktigt underverk fyller år. Sen var helgen slut, och jag likaså. Och jag vet att jag tjatar om tidens gång och jag vet att man inte kan tvinga barnen att vara små livet ut, men det är så brutalt att allt bara händer och vi bara måste följa med utan att kunna påverka det.

Nyss var hon liten, nu är hon på väg att bli stor. Nyss var jag 27 och nybliven trebarnsmamma, nu är jag snart 34 och har snart en tonårsson. Det är så jobbigt att inse att 40 närmar sig med stormsteg och att jag för varje dag bara blir äldre och mer passé och sliten.

(Va, handlade inte det här inlägget om Majken? Eh nej, om mig. Häng med!)

Jag förstår att man är "relativt" ung vid 34, men grejen är att man inte är ung. Och jag kommer aldrig bli det igen. Jag är så dålig på att bli äldre. Jag fattar att 40 nu inte är vad 40 var för 10 år sedan, och absolut inte samma som det var för 20-30 år sedan. Det spelar ingen roll. Jag är så rädd för att jag kommer passera gränsen för när andra tycker att mitt långa röda hår är löjligt, eller att min urringning är för rynkig, eller att mitt sätt att dansa är patetiskt. Och ni kan säga "men vem bryr sig om vad andra tycker?" hur mycket ni vill, för jag gör det. Jag bryr mig oerhört mycket om vad andra tycker. Jag har hela mitt liv fått höra vad andra tycker om mig och det är jävligt sällan positivt och det är så oerhört jobbigt att bära, så jo, jag bryr mig.

Och jag förväntar mig mer av er än ett småsurt "men oj, vad tycker du om mig då som gör x och y fast jag är z gammal?". Herregud, jag är för upptagen för att döma mig själv för att döma nån annan. Eller okej, jag dömer jävligt många väldigt ofta, men inte i detta fall. Jag tycker det verkar superhärligt att bara köra på med sin grej helt oavsett ålder, men JAG kommer inte klara av det.

Så är det även det där "förbjudna"; rädslan för att inte längre vara attraktiv. Inte för att folk vänder sig på gatan efter mig idag, men jag är inte osynlig. Jag behöver (mäns) uppskattning såsom planeten behöver att vi slutar flyga och överkonsumera. Kan man inte vara snygg när man är 40+? 50+? Jo, det kan man. Men vi vet alla att för kvinnor är spannet kortare, och vi går tidigare över till att vara "snygg för sin ålder". Och jag tror inte att jag kommer vara "snygg för min ålder".

Är det så viktigt att vara snygg då? Eh ja, jag skrev ju det i stycket ovanför? Herregud, läs lite mer noggrant?

Men det är såklart inte bara det. Det är ju allt som hör till åldrandet, till att närma sig medelålders när man fortfarande tror sig vara ung. Jag kan till exempel inte ens bugga eller dansa pardans. Ska jag stå där när jag är 67 och dansa som Shakira, eftersom det var så jag dansade under en stor del av tiden då mitt rörelsemönster till musik fastställdes? (Obs, med "dansa som Shakira" menar jag "ifall Baloo var Shakira". Så att ingen får för sig nåt.)

Ska jag börja klä mig mer passande för min ålder? Jag vet inte vad passande är nu, hur ska jag veta det då? När blir knallröda läppar och stora bröst "desperat" istället för "vamp"? Har jag redan passerat den gränsen? Är shots och magtröja redan patetiskt? JAG VET INTE!!

"Men vem bryr sig?"
Jag.
Som fan.


tisdag 13 mars 2018

Den mentala tröttheten.

Jag köpte fem böcker på bokrean för typ två veckor sen. Har läst en halv av dem. Det är så svårt att göra något annat än att slösurfa efter resor* på datorn eller spela mobilspel på kvällarna. Jag badar badkar och har världens tröttaste och torraste hy, men orkar inte ens lägga ansiktsmask. Och så blev jag sjuk ovanpå den allmänna tröttheten, och så fyller Majken i helgen vilket innebär firande i dagarna tre.

MEN!

Mina naglar har blivit rätt långa. Alltså de är ju korta, men de är inte nedbitna stumpar. Har jag alltså slutat bita på naglarna? Nja. Men jag har helt klart minskat på nagelbitandet. Detta har gjort att jag har fått två insikter:

1) Jävlar vad adhd-medicinen gör skillnad även i det lilla. Det är inte en slump att jag lyckades minska bitandet just nu. Idag har jag pga sjukdom inte tagit nån medicin och jävlar vad de har blivit naggade på, de små naglarna.

2) Jag kan INTE FÖR MITT LIV måla nagellack? Alltså det är löjeväckande. Det ser ut som att jag håller på att tända av från... jag vet inte... nåt som ger en skakningar? Det är nagellack högt och lågt, men på nåt vänster ändå inte där det ska vara? Mycket märkligt.














Nu ska jag bli en sån som köper roliga nagellack och matchar med humöret. Än så länge har jag ett grönt, ett mörkgrått och ett ljuslila. Knallrosa ska bli mitt nästa, ihop med ett nytt överlack eftersom NÅGON (Majken, alltid alltid Majken) råkade spilla ut mitt svindyra överlack på vårt parkettgolv.
Jaja.

*(Vaddå semestergoogling? Ska vi inte bila? Var inte allt bestämt? Jo... det var det ju typ. Sen insåg jag/vi att det behövs väldigt mycket större energireserver för en sån resa än vad vi har för tillfället. Bila med barn är nog inte det vi behöver efter en evighetsvinter då vi för första gången har två heltidsjobb och renoverar två badrum och kämpar på med allt det vanliga med skolvägran och sjuka dagmattar och tre barn i allmänhet. Så nu kollar vi på typ charter istället, med sikte på Italien.)


söndag 11 mars 2018

Ej ett geni, om man säger så.

Jo, men jag var ju dum i huvudet nåt så jävulskt och tänkte "gud vad länge sen det var jag var sjuk, vi har verkligen varit osedvanligt friska den här vintern". Enter dunderförkylning. Den kom så pang på också, jag satt i soffan på kvällen och från ena sekunden till den andra hade jag ont i halsen? Så jävla desperat av förkylningen att liksom bara tvinga sig på sådär?

Så nu har jag tillbringat en ensamhelg med barnen samtidigt som jag varit döende. De har även haft aktiviteter osv, så det har ju varit lugnt och skönt. Inte. Ikväll när jag inte är ensam med dem längre ska jag tappa upp ett så hett bad att jag skållas och sen ska jag sjunka ner i det och bara koka mig frisk. Ja, inte Benet Med Såret då, det lägger jag ju på badkarskanten som vanligt. Är det inte läkt än? NEJ!

När jag säger att ungarna hade aktiviteter så menar jag att Emmy hade cheerleading. Både lördag och söndag den här helgen. Det närmar sig tävling så de pressar ut de mesta ur de stackars (nej, inte på riktigt) ungarna som är så jävla duktiga. Alltså på riktigt, tjejerna är mellan 10-12 år och kastar varandra i luften och tränar stenhårt och memorerar långa koreografier och gör bakåtmjukisar och framåtmjukisar och hjular och och och. Är så jävla impad av cheerleading som sport, av småtjejerna som tar i och kämpar och pushar och VÅGAR, samt av tränarna som är 15-åriga tjejer och viker sina helger åt detta. Det är fint.

Jag önskar att jag hade nåt sånt. Jag hade ju roller derbyn och jag saknar den så himla mycket. Det är sorgligt hur ofta jag drömmer om att jag rullar igen och att jag inte tappat nånting utan allt går jättebra. Så ska jag börja igen? Nej. Dels för att mina ben skulle gå sönder i ett nafs igen, och dels för att jag inte tycker om att börja om. Det skulle ändå inte vara samma och jag skulle känna mig malplacerad. Däremot har de börjat prata om ett "pensionärsteam" i cheerleading och kanske...?

Nej men seriöst, jag sökte ju en hobby och kom på att jag vill lära mig att crawla och det håller jag fast vid. Men eftersom jag inte kan bada nu så är det uppskjutet tills jag inte har ett gapande sår på benet. Men jag har ett friskvårdsbidrag som jag vill börja utnyttja, och jag vet inte vad jag ska lägga det på?

Det här är mina förslag på vad jag kan köpa för friskvårdsbidraget (3300/år). Alltså för mig själv, det är inte så att jag ska presentera dem på powerpoint för nån. Men iaf:

1) Simning. Jag menar, jag älskar ju att simma. MINUS: det dröjer länge innan jag kan göra det och då ska jag ändå lägga pengar på att lära mig att crawla vilket innebär att det blir kaka på kaka?

2) Gymkort. Inte för typ crosstrainer eller så, utan för att lyfta grejer och bli stark. MINUS: Jag har lyft vikter förut och det var rätt kul, men jag gjorde nog lite fel för jag fick ont i axeln och skuldran så om jag ska göra det igen vill jag ha hjälp (dvs typ en PT) och då blir det helt plötsligt alldeles för dyrt.

3) Yoga. Jag vill gärna bli smidigare och stärka muskler utan att kanske stressa kroppen för mycket. MINUS: Det är ofta en fast tid i veckan och jag behöver kunna vara flexibel, vill inte binda upp mig till typ "torsdagskvällar":

4) Massage. Få kroppen genomknådad och knutor upplösta osv osv. Välbehövligt som fan. MINUS: Det är så dyrt att man liksom får tre-fyra ggr och sen är alla pengar slut. Dessutom får jag massage via jobbet ibland.

5) Ridning. Jag älskar ju att rida. MINUS: helt ärligt så är det också jävligt krävande både i form av att det är en fast dag i veckan som jag får ångest av om jag missar pga svindyrt, och det sliter så på kroppen i form av skavsår och träningsvärk osv. Och nu menar jag inte bara skavsår på fingrarna om vi säger så.

6) ... ja vad? Har ni några tips? Jag kan inte göra något som innebär spring eller hopp eftersom jag fortfarande har jätteproblem med benhinnor/stressfraktur/VAD FAN DET NU ÄR. Annars hade jag lätt velat testa balett för vuxna nybörjare. Det är lite begränsande att benen inte tål några stötar alls (det är en lång historia), plus att jag som sagt inte har jättestor lust att binda upp mig en gång i veckan. Har funderat lite på linedancing pga älskar dans som sagt, men tja... är öppen för idéer!

(Badminton då? Jo men det ströspelar jag ändå och det lönar sig inte att betala terminvis, jag har kollat upp det.)


lördag 3 mars 2018

Avstämning februari

"ELLEN! INGEN VILL HÖRA OM DINA TRÅKIGA JÄVLA NYÅRSLÖFTEN!"

Nähä, men jag är för trött för att komma på nåt annat att skriva om, och för min egen sinnesros skull vill jag dokumentera. Har jag klarat alla grejer jag ska göra varje månad? Nja, inte det där med att laga ny mat. Vi stryker den, jag orkar ej hålla på att leta recept och skit när jag är tacksam om vi har mat hemma eftersom det innebär att nån av oss har orkat handla.

Men jag har varit på bio! Två gånger till och med. Såg Coco med barnen (härlig) och Phantom Thread med en kompis (usel!). Alltså filmen var usel, inte kompisen. Iofs var det hon som valde film såatteh...

Alltså jag förstår mig inte på fin film. Sån där kulturell, "djup" film som kritikerna älskar. I cannot. Kritikerna såg en helt annan film än vad jag såg, ELLER så kan det vara så att långa scener där man filmat i en artsy vinkel och ett piano klinkar i bakgrunden bara blir parodiskt för mig. Men kritikerna har tydligen inga problem med detta uttjatade grepp.

Jaja. Jag har även spelat badminton men ej simmat eftersom jag fortfarande har ett stort sår på benet. Hur går det med såret, undrar ni inte alls men får veta ändå.

Jo Birgitta frodas och mår bra. (Jag har döpt såret till Birgitta efter min gamla chef eftersom båda orsakat mig ungefär lika mycket bekymmer och smärta). Varje vecka går jag till vårdcentralen så att de får ta bort kompressen och försöka tvätta ur och oja sig över att det blivit lite sårskorpa (det ska läka underifrån, så de måste liksom ta bort allt "sårigt" hela tiden" och sen går det inte att få bort allt torkat gojs (jag vet, eeew) så då lägger de på en salva som ska "lösa upp det" och så lägger de om såret igen och sen får jag en tid till en vecka efter då exakt samma sak upprepar sig. För nån vecka sen sa sjuksköterskan ba "ÅH VAD BRA DET LÄKER! NU ÄR DET 1 MM MINDRE!".

Okej. EN millimeter på en vecka. JÄTTEBRA!!! I den här takten kommer det ha läkt lagom till min 40-årsfest. Är så jävla trött på att springa till vårdcentralen hela tiden (frikortet kom tidigt i år, och det är inte ett skämt om ev. för tidig utlösning för Sverrir Gudnason) och på att ha stödstrumpa (det ska läka bättre då) och på att inte kunna BADA eller SIMMA!!

Jaja nu är det mars. Om två månader är det vår!