söndag 17 september 2017

When you're part of the problem.

Ett av era önskeinlägg var att jag skulle skriva om den starka normen att man ska/måste skaffa barn. Och jag har dragit mig rätt länge för att skriva det inlägget eftersom jag inte vet vad jag ska säga. Eftersom jag är en del av den själv.

Alltså såhär: jag fattar att inte alla vill ha barn. Det gör jag. Jag säger inte saker som att livet kommer bli tomt utan barn, eller att barn är meningen med livet. Jag förstår absolut tjusningen med ett barnfritt liv och tycker att alla får välja själva.

Men. Jag har varit säker på att jag ville ha barn sen... alltid. Det finns inte en sekund i mitt liv då jag inte sett mig som förälder någon dag. Det har inte varit ett val för mig, bara en självklarhet. Jag började känna fysisk längtan i kroppen efter ett barn när jag gick i gymnasiet. Jag blev gravid när jag var 20. Det fanns ingen problematisering, inget stort beslut, inget tvivel.

Så det är svårt för mig att relatera till hur det är att stå utanför det här självklara. Hur det är att inte vilja ha barn, och behöva stå till svars för det beslutet. För det får man göra, det har till och med jag insett. Är du runt 30 och kvinna så förväntas du vilja ha barn. Antagligen även tidigare än så. Det ingår i "så levde de lyckliga i alla sina dagar", det har vi bestämt sen länge. Två barn och en villa - detta är idyllen vi ska förhålla oss till.

Jag fattar att jag bidrar till det här jag också, fastän jag försöker vara öppensinnad. För jag frågar mina barn hur många barn de tror att de kommer vilja ha - inte OM de öht vill ha barn. Jag pratar om att jag längtar efter barnbarn, som att det är självklart att det kommer bli barnbarn. För att jag vill ha det.

Jag undviker att förutsätta att de är hetero, men jag förutsätter att de vill ha barn. Det ena påverkar nämligen inte mig medan det andra gör det. Och det är kanske därför så många håller så hårt i "alla ska vilja ha barn"-normen: vi älskar ju barn. Vi vill ha flera barn i vårt liv. Vi vill att andra ska få uppleva den lycka som vi upplever (och tar inte hänsyn till att det antagligen skulle bli långt ifrån en lyckosam situation). Men det är såklart lika mycket bullshit som alla andra påtvingade levnadsregler.

Jag ska iaf försöka skärpa mig och tänka att det är att skaffa barn som är ett aktivt val - inte att avstå från att skaffa barn. Vi föds ju inte till blivande föräldrar allihop, bara för att jag gjorde det.




tisdag 12 september 2017

Kalenderjakt

Nu har vi tre barn på tre olika skolor med tre olika uppsättningar föräldramöten, studiedagar, friluftsdagar, utvecklingssamtal... you name it. Och ofta funkar det så att vi får tre olika veckobrev på fredagar, läser det i farten och tänker "det måste vi skriva in i kalendern" och så händer det inte. Vi kör bara digital kalender vilket är bra eftersom: påminnelser + har alltid med sig, men är dålig eftersom: sitter inte synlig där man påminns flera ggr.

Så jag tänkte att vi borde skaffa en familjekalender. Jag vill att den ska ha breda kolumner för varje person i familjen + mycket utrymme varje dag. Om Emmy både har gympa, cheerleading och läxa så ska allt få plats. Jag vill också att den ska vara magnetisk så att den kan sitta på kylskåpet. Den ska ha uppslag för en vecka i taget eftersom vi aldrig skulle komma oss för att fylla i för en hel månad. Och så vill jag gärna att den ska ta mig i örat och säga "tänk nu på att du måste handla matsäck idag till utflykten imorgon, eftersom vi inte har något hemma". Helst ska den handla själv.

När jag tänker på det så vill jag främst ha någon som sköter det där åt mig? Vad kostar det att ha au-pair tror ni?

onsdag 6 september 2017

Nästa resa.

Okej, nästa resa är för mig och maken till NY i november, men efter det så kommer inget resande ske förrän Den Stora Europaresan.

Eller okej, chill med dramatiken nu, jag pratar alltså om att bila ner till Italien. Men för oss, familjen Bråksson, är det ett stort projekt. Planen är lite löst såhär:

1. Jag, min man, hunden och de två yngsta barnen bilar ner till Paris.
2. Äldsta barnet + ev mormor (om hon vill följa med) flyger ner och möter oss i Paris.

Detta är Majkens etapp, eftersom hon drömmer om en resa till Paris något så kopiöst. Alla vackra alléer är "som gatorna i Paris", och hon ser fram emot att äta gott bröd och bakelser, säga Bonjour! och åka upp i Eiffeltornet. Så ett dygn i Paris är tanken.

3. Vi bilar ner mot Italien. Självklart stannar vi till vid Monets hem i Giverny eftersom... Monet? Min stora kärlek i livet. Jag var där som barn en gång och det var en av mina bästa upplevelser någonsin. Okej, sen vidare.

Planen är att låta resan ta sin tid. Stanna ofta, ha många utflyktsmål längs med vägen och att sova på mysiga hotell. Det låter dyrt? Japp, och därför lär den här resan inte bli av förrän tidigast 2019. Men drömma kan man ju.

4. Sen är tanken att vi ska byta bostad med några i Italien. Detta är väl den osäkraste delen i planen (å andra sidan har vi två år på oss) eftersom husbytesmarknaden inte är lika stark i Italien som i Frankrike. Men annars får vi väl tänka om och hyra hus eller något. Då blir resan av 2022 eller nåt sånt.

Italien är Emmys val. Hon hörde "pizza, pasta och glass" och tyckte att vi skulle åka nu nu NU. Jag har inte varit i Italien på många år och resten av familjen har aldrig varit där så det blir kul. Under många år ville jag seriöst inte åka till Italien pga blond, ung och rätt snygg. Nu är jag har förfallit till att vara en gammal tjock trebarnsmor känns risken för italienska sextrakasserier inte lika överhängande. Obs, jag baserar alltså denna uppfattning på de dagar jag var i Italien som 19-åring på tågluff. Det var... extremt jobbigt. Som barn var Italienresorna förknippade med nunnor som ooh:ade och aaah:ade i grupp över mitt blonda hår, men det är ju ca en miljon gånger bättre än män i kostym med portfölj som cirklar runt en med öppen mun på en tågstation. True story!

ANYHOW!

5. Efter att vi ätit oss mätta på italienska kolhydrater så tänkte jag att vi ska bila hem genom Österrike, Tjeckien och Polen. Jag älskar Tjeckien och Polen så mycket. Vi var där rätt ofta när jag var liten (säkert två gånger, men ni vet hur barns uppfattningar om tid och mängd fungerar) och jag gillar maten, naturen och tja - prisnivån. Stanna vid fina sjöar, äta forell, sova på hotell, utforska slott. Lite sånt.

Och sen när vi är hemma i Sverige igen följer etappen som jag vill kalla "helvetesresan". Den då alla är trötta, alla pengar är slut och man är i skitsverige igen och måste stå ut med att åka igenom orter som Jönköping. Fy fan.

Å andra sidan kanske jag inte ska fasa inför den delen än eftersom hela resan är 1) på planeringsstadiet 2) flera år bort och 3) enbart i mitt huvud än så länge.

Men ni ser ju. Det är nåt att se fram emot.

tisdag 5 september 2017

Mitt misslyckande som förälder.

Jag skäms över massa saker i mitt föräldraskap. Några är rimliga, några helt orimliga. En av de mer rimligare sakerna att skämmas för är att mina barn läser så himla lite. När de var små läste vi oerhört mycket, fler böcker varje dag. Sen lärde de sig läsa själva (inte Majken än) och någonstans där tappade vi det. Mycket eftersom livet är tufft och krävande och man har inte alltid ork eller tid att sätta sig ner och läsa en kapitelbok för sin tioåring. Jag tänker så ofta att jag borde, men samtidigt så går precis all energi åt till att inte somna i soffan/börja gråta av trötthet och då är det lätt att prioritera bort. Vilket är dumt. Så JÄVLA dumt.

Och vi köper böcker, det gör vi. Vi lånar böcker också. Men vi ser inte till att nån läser dem. Vi föreslår det ibland och vi uppmuntrar det ibland, men rutinen försvann nånstans. Mina barn är inte läsande barn. De läser ett fåtal böcker per år och det är oftare tidningar än böcker. Jag skäms över att ha misslyckats med att ge dem tillgång till böckernas värld. (Å andra sidan kan man tänka att jag läste 20 böcker i månaden eftersom jag inte hade några vänner, men nån slags balans tänker jag mig kanske?).

Nu kanske nån tänker "men ändra på det nu då" och då är svaret tyvärr att jag fan inte orkar. Jag kan se problemet, jag vet att jag kan vara en del i lösningen men jag orkar inte. Jag är gråtfärdig av trötthet nästan hela tiden. Det är en kamp för att hålla ihop så pass att barnen får en mamma som är vaken, kan laga mat, kan prata i sammanhängande meningar. Då stryker läsandet på foten - mitt eget också - och jag kan just nu bara vara ledsen över det.

Men jag köpte nyss lite böcker från adlibris, det gjorde jag faktiskt.