måndag 28 januari 2019

Det där med tid

Vi har bott i vår lägenhet i ganska exakt fem år nu. För mig känns det som att varje flytt avslutar en del av mitt liv, och efter flytten blir det gamla livet rätt suddigt. (Ja, vi har flyttat mycket...)

Till exempel så bodde vi i huset i ca 4.5 år. Det är alltså kortare än vi bott där vi bor nu, men det kändes som en så oerhört mycket längre tid. Visserligen hade vi småbarn då, vilket ju gör att en dag kan kännas lång som en vecka, men det är inte bara det. Jag kan liksom se på åren i huset som ungarnas "barndom", men Majken fyllde ju tre i lägenheten. Det är som att tiden i huset präglade oss så mycket tydligare? Samtidigt så har vi nästan glömt allt.

Till exempel skulle vi häromdagen försöka minnas vilka som gick i Emmys klass. Det var ca omöjligt. Vi kom ihåg typ 2-3 barn, och även om de var totalt kanske 9-10 ungar så känns det ändå stört att ha glömt så många? Först efter idogt facebookstalkande kunde vi dra oss till minne några fler barn och föräldrar. Det känns som att denna tid hände i ett annat liv nästan? Barnen var små, vi jobbade i trädgården, jag pendlade och sen pluggade och sen var gravid och fick Majken och morfar dog och det var så oerhört intensivt men på ett positivt sätt mycket av det. Och tänker jag tillbaka på det så känns det som evigheter sen, nästan längre bort än tiden då Noa var liten och Emmy var nyfödd och vi bodde i radhus. Jag vet inte varför, om det är för att husägarlivet var så fundamentalt annorlunda än livet vi har nu? Eller att vi har gått igenom så oerhört mycket skit de senaste åren att det känns som att tiden före 2014 (när allt ballade ur helt totalt) är tjugo år bort?

Jag vet inte, men det gör mig lite ledsen att vi har flyttat så ofta att ungarnas barndom blivit så upphackad i "perioder". Vi har inga sammanhängande minnen av hur de växt upp på ett och samma ställe. Vi kan inte relatera till att gud, minns ni när ni var små och lekte där ute... för vi har bytt miljö så ofta. Och jag saknar absolut huset ibland (inte ofta, men ibland), men mest saknar jag nog tiden vi hade där. När barnen var små.

Jag är nog en av få som tycker att barn är härligast när de är typ... upp till sex, sju år? Alltså missförstå mig rätt: det är fantastiskt att ha äldre barn och det ger en djupare relation på så många sätt. Men jag är väl för krävande som förälder, för den där intensiva fysiska kärleken man får från mindre barn... jag behöver den. Och gud ja, det är oerhört egoistiskt. Dessutom lite ironiskt, med tanke på hur många gånger jag har vrålat på min man att han kan väl för fan ha barnen nån gång, de KVÄVER ju mig. Så visst, det handlar säkert mycket om en romantiserad bild för mig.

Men när jag tänker på tiden när vi bodde i huset så ser jag för mig försommaren, när kalvarna betar i hagen utanför köksfönstret, Majken är runt året och svinrolig och de stora barnen leker ute på studsmattan. Jag saknar den delen, och den är så knuten till huset.

Jag saknar såklart inte overallbråken eller all panik vi hade innan Noa fick hjälp, eller helvetestimmarna mellan förskolehämtning och middag eller alla jävla sjukdomar som avlöste varandra. Jag saknar inte att vara nästan paralyserad av trötthet vissa dagar. Men jag har nu så stora barn och fyller snart 35 och jag vet inte. Det är mycket nostalgi för tillfället helt enkelt.

(Saknar VERKLIGEN inte brännässlorna heller!!)


lördag 19 januari 2019

Det där med att våga

Jag har två grejer jag verkligen vill göra i mitt liv. Eller ja, det kanske finns fler än två - men det är två saker som är rätt stora och inte bara "åka till Aruba nån gång" eller fantasifoster som "ge ut en bok". Jaha, och vilka är då dessa saker?

Well.

1) Bo i Kanada, absolut helst i Québec. Jag vet inte varför Kanada är en sån dröm för mig, men jag vill verkligen verkligen VERKLIGEN bo där ett år. Har jag VARIT i Kanada? Nej. Borde det kanske vara prio ett? Absolut. Men bara det: att åka till Kanada känns nästan ouppnåeligt. Flyga fem personer över atlanten? Jo tjena, det lär dröja tills vi tar oss råd med det.

Jag ser framför mig ett utbytesår liksom. Ungarna i skola där, vi jobbar på distans eller löser det på annat sätt. Flyttar dit i augusti, åker hem i juni eller nåt sånt. Det är min dröm.

(Det är dock inte min mans dröm, och detta gör ju denna punkt lite svårare såklart.)

2) Skaffa häst. Denna punkt är såklart mycket enklare än att dra iväg hela familjen till en annan världsdel, men det är ändå så mycket som ligger i vägen. Rent teoretiskt. Rent praktiskt är det klart att vi skulle ha råd och en stallplats går alltid att hitta, men ni vet? Jag är rädd för att jag skulle ångra mig efter en månad. Att jag skulle behöva lämna tillbaka fodervärdshästen eller sälja hästen om vi köpt en. Eller att hästen bara skulle vara skadad konstant. Eller alla andra hundra grejer som skulle kunna gå fel.

Är det rimligt att ha farhågor och viss oro inför grejer som är rätt livsomvälvande? Ja, absolut. Är det rimligt att faktiskt begränsa sitt liv och låta bli att göra saker som man vill, bara för att man är rädd att det kanske skulle bli dåligt? Jag vet inte.

Vi har gjort många saker spontant. Herregud, Majken var ju inte direkt planerad och det är fan den bästa överraskningen i världen. Bibi köptes inte spontant, men jag hade varit tveksam till hund så länge och kan nu inte FÖRSTÅ varför jag trodde att det skulle vara så himla jobbigt.

Hur gör man för att våga? Just med Kanada är det ju lite svårt med tanke på att vi inte är överens om det (eller well, det är inte som att min man skulle vilja skaffa häst så värst heller), men generellt? Tänk om jag blir sjuk och dör och så hann jag aldrig det där jag så gärna ville? Tänk om livet ändras drastiskt och förutsättningarna för allt jag vill göra försvinner innan jag hann göra dem? Men också: tänk om jag bestämmer mig för att "äh, vafan - jag kör!" och sen blir allt mycket sämre och jag ångrar mig?

Hur ska man veta vad som gör livet sämre? Att inte våga, eller att kanske ta sig vatten över huvudet?

Jag vet uppenbarligen inte.

tisdag 1 januari 2019

Gott nytt år!

Årssummering av 2018: trots att mormor dog var det bästa året på länge. Det säger iofs mer om hur genuint genomvidriga år vi har haft den senaste tiden. 2018 var inget speciellt, men det var inte kaos och misär och det är jag oerhört tacksam för. Det känns som att vi fått näsan över vattenytan och kan andas lite och jag hoppas VERKLIGEN att jag inte förstör nåt nu genom att skriva detta. Min jävla olycka i Budapest var ju en redig skitmacka, men på det stora hela så är det ju en piss i mälaren liksom.

Genomgång av mina nyårslöften för 2018: Jag läste över 50 böcker, så det var bra. Däremot lyckades jag inte lära mig crawla, men till mitt försvar beror det mest på att jag blev åksjuk av att vrida huvudet. Det är inte mitt fel att jag är en mes. Och jag spelade badminton nästan varje månad, umgicks med kompisar varje månad och gick på bio oftare än förut. Men inte en gång i månaden, som tanken var. Vad jag däremot lyckades (typ) med var att sluta bita på naglarna. Det är ju helt sjukt? Jag har aldrig lyckats tidigare och nu har jag inte långa naglar, men inte nedbitna heller? Halleluja!

Nyårslöften för 2019: 

1) Jag ska ha gjort 100 träningspass. Det är lite knappt två i veckan, så det låter ju hanterbart kan man tycka? Well... vi får se hur det går. Att åka till stallet och rida kommer inte räknas, men simning eller badminton eller gym osv räknas såklart. Det handlar såklart inte om nån "nytt år, ny kropp"-grej, utan mer om att skrivbordsjobb tar på kroppen. Jag blir stel och får ont och det är ju rätt trist. Lite mer rörelse känns för första gången som nåt jag gör för min egen skull och inte för att man "måste" eller "borde".

2) Jag ska inte flyga. Alltså, jag vet inte ens om jag kan hålla det här... så illa är mitt reseberoende. Men vi ska bila till Frankrike i sommar och jag ska inte med på jobbets årliga resa och jag har inget annat inplanerat så nog BORDE det gå att stanna på marken i ett helt år?

3) Jag ska läsa 70 böcker. För 50 böcker var knappt en utmaning. Jag läste 54 böcker i år och har inte behövt anstränga mig nåt speciellt. Så 70 böcker borde bli en utmaning. Jag har sett att det finns massa olika slags temautmaningar. Typ "läs 10 böcker skrivna av nån som är född samma år som du" osv, men då blir läsandet en bökig grej och det har jag varken tid eller ork med. Det får bli samma blandning av usla böcker som är lättillgängliga, och böcker jag faktiskt vill läsa.

4) Jag ska renovera mera. Är det nåt jag önskar så är det att jag ska orka hitta tillbaka till att ha små projekt. Sånt som jag alltid höll på med förut, innan allt gick åt helvete och vi blev utmattade hela högen. Jag ska börja med att måla om en vägg på övervåningen, sen tänker jag tapetsera om köket och äntligen göra iordning ungarnas rum i sommarstugan. Vi ska bygga en friggebod på tomten, så att min syster med familj får plats när de hälsar på. När de inte är där (dvs typ 95% av tiden) så finns det utrymme för Noa att flytta ut ur ungarnas rum i stugan, och det vore kul att ta tag i det sunkiga rummet till sist. Nu när resten av stugan är så fin. Jag ska också "unna mig" riktiga möbler. Det vore ju kul att ha hela stolar i matsalen om inte annat.

Jag vet inte, jag tänker att nyårslöften är mer som en målsättning för året. Jag vill fortsätta må bättre och vill hitta tillbaka till mer ork som sagt. Och så hoppas jag nåt enormt på att alla får vara friska och må bra. Den här familjen förtjänar det.