torsdag 28 december 2017

Om det orättvisa i relationer.

Jag började skriva på ett långt och invecklat inlägg om vänskapsrelationer och maktbalansen i dem. Hur status påverkar vad som är okej att göra och för vem. Men det blir så långt och invecklat och komplicerat, och så är jag rädd att någon som jag tycker om ska tro att jag skriver om just dem och att de ska bli sura. (Det gör jag inte!)

Men sammanfattningsvis kan jag väl säga att som känslomänniska är det svårt att navigera i den här världen. Det känns som att folk ska få bete sig lite hur som helst, men den som blir sårad och ledsen är den jobbiga. Det är okej att subtilt frysa ut eller ignorera eller "glömma bort", men blir man sårad över det så är man den jobbiga. Den krävande. Jag känner igen det från hela min uppväxt och jag ser det gång på gång nu med barnen också. Men, poängen jag aldrig orkade göra är denna: det är okej med känslor från de som har hög status i relationen. De kan få bli sårade, eller upprörda, eller ledsna - och då är det befogat. Det är när det är den med låg status som blir känslosam som problem uppstår.

Jag tror inte det här är något som de som har hög social status reflekterar över. Jag tror absolut inte att det är medvetet uträknat på något sätt. Jag är övertygad om att de tycker att det är helt rimligt att bli ledsen över de saker de blir ledsna över, och lite orimligt när nån annan blir ledsen. Och varför skulle de inte? De har ju ofta ett gäng vänner som bekräftar denna uppfattning - eftersom det är så de också ser det. Det faller sig automatiskt tror jag. Vi är nog skapta så, att vi liksom "köper" en uppfattning eftersom den kommer ifrån någon vi respekterar. Och nu pratar jag inte om ren mobbning eller utfrysning eller utstuderade elakheter. Sånt finns också, och det är väl egentligen samma gruppdynamik som ligger bakom där. Men jag pratar inte om övertydliga exempel som: "Jaha, blev du ledsen när vi slängde dina kläder i duschen? Vad taskig du är som säger att det var mobbning, nu blir ju Josefina jätteledsen eftersom hon tyckte det var ett roligt skämt. Be om ursäkt till henne!".

Det jag pratar om är att maktbalansen i vänskapsförhållanden sätter upp spelregler. Och att det sällan är tydligt för den som faktiskt bestämmer spelreglerna. Jag menar inte på något sätt att de med mer makt i en relation är dåliga personer eller manipulativa eller ens medvetna om det. Det är inte det jag säger. Det har ingenting med dem som personer att göra, utan enbart om relationsdynamik. Jag tror inte ens att det kanske går att ändra på ens om man skulle vilja och försöka? Så om du läser det här och nånstans känner att "jag kanske är en sån som har starkt socialt kapital i förhållandet till mina vänner" - lugn. Jag menar ingenting negativt om dig som person, jag lovar.

Jag pratar om oss andra som ofta famlar oss fram och försöker förstå varför x var okej för y, men inte för mig? Och varför blev det helt plötsligt MITT fel att det blev dålig stämning, för att jag blev sårad av z? Vi som aldrig riktigt "fattat" hur man är en vän på rätt sätt. Och som heller aldrig kommer kunna fatta. För det finns inga fasta regler att förhålla sig till. Är det okej att bjuda 4 av 7 kompisar på kalas? Tja, det beror helt på vem som gör det. Fick man eller fick man inte vara vän med kompisens ex nya tjej? Återigen: det beror på vem som är det. Det finns inga fasta regler, inget tryggt att förhålla sig till om man tycker det är svårt. 

Jag tror att antingen fattar man sånt här, eller så gör man det inte. Och det beror i sin tur på att antingen är man en person med naturligt hög status i vänskapsrelationer, eller så är man det inte. Och även om detta kan fluktuera mellan grupperingar och relationer, så finns det någon slags grundplåt att bygga på. Och den, kära vänner, den tror jag att man föds med. Vi andra, som föds famlande och osäkra och förvirrade - vi får helt enkelt bara acceptera att "livet är orättvist" även, kanske i synnerhet, gäller relationer.

(Nu blev det här trots allt oerhört långt, invecklat och även möjligtvis väldigt självömkande och det var inte meningen. Det är bara tankar jag burit på sen länge, som aktualiserats på grund av att jag har barn som mer och mer måste hantera "vuxnare" relationer.)


2 kommentarer:

Anna sa...

Jamen så himla intressant!
Jag tror att jag är en sån där som oftast har hög status i vänskapsrelationer. Jag har koll på det.

Men min dotter på 8 har inte det. Det blir fel hela tiden.
-Men när hon gjorde så så skrattade alla men när jag gör samma blir alla arga.
Så himla svårt, dessa nyanser.

Anonym sa...

Jag är en sådan med hög status, fast som nog egentligen handlar om att jag inte gillar människor sådär överdrivet mycket och att folk alltid blir mer kompisar med mig än vad jag blir med dom. Fast ja, jag skulle inte heller bli sur om den jag inte bjöd på kalas inte bjöd tillbaka, eftersom jag inte var så intresserad från början. Hm.