På onsdag åker vi ju. Två timmars bil till Skavsta, fyra timmars flyg till Cypern (förlåt förlåt förlåt!!), och sen hämta hyrbil och så till hotellet. Räknar med att i bästa fall komma fram till hotellet vid 20 på kvällen.
Och jag ser ju oerhört mycket fram emot en veckas utlandssemester med god mat och bad och spännande historia och vackra stränder, men vet ni vad jag inte ser fram emot? Tja, jag skrev det ju ovan: resan dit. Och resan hem.
De två timmarna vi tillbringade i bilen från Arlanda hem till oss efter vi kom hem från Mallis för två år sen var fan vidriga. Jag var nära att göra en sån där "hjälp jag blir kidnappad"-utrullning från framsätet mitt på motorvägen för att slippa ungar som slåss och bråkar och skriker. Såhär två år senare har det blivit VÄRRE! Så ja, själva resandet i resan känner jag bara fasa inför. Eller okej, de kommer sköta sig fint på flyget. Det gör de alltid. Jag tar åksjuketabletter och försöker sova med hörlurar eftersom jag både blir åksjuk och är flygrädd. Maken tar hand om tre barn och efter flyget brukar vi få beröm av andra resenärer om hur bra föräldrar vi är. "Tack tack", säger jag som har lyssnat på min spellista "flygplansmusik" de senaste timmarna.
Jag hoppas åtminstone att det är så det kommer bli även på onsdag. Det KAN ju vara så att Majkens sinnessjuka trots- och vildhetsperiod kommer märkas av även på flyget. Låt oss hoppas för allas skull att det inte blir så, jag tror nämligen inte att någon kommer uppskatta att hon helt plötsligt har tagit över cockpit och kräver ett kilo glass för att släppa piloterna som hon tagit gisslan.
"Men det är ju bara att ha koll på barnet?"
Tack för tipset. Håll nu käften.
Idag kollade jag på badkläder och hade Majken med mig i affärerna jag stressade runt i.
- Kan du stanna här med mig nu, väste jag svettigt efter att ha tappat bort henne i varenda butik vi varit inne i.
- Nej! svarade mitt lilla monster.
- Men...vafan?
- Ja, du frågade. Och jag sa nej. Hejdå!
Sen sprang hon iväg och gömde sig nånstans bland Cubus tusentals olika spetstrosor för tonåringar.
Så det var kul. Tyckte i alla fall den kvinna i övre medelåldern som fnissade åt Majkens och min konversation.
Jag kanske inte tyckte det var lika kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar