Världen brinner. Jag undviker att läsa tidningar och se på nyheterna och jag är jävligt medveten om att det är en sjuk grej att göra, men jag klarar inte av att ta in mer. Jag är så nära ett sammanbrott redan att det känns som att isolering från världens galenskap är det enda sättet jag har för att hindra allt från att välla över. Det går ju självklart inte att ignorera saker som händer (och jag försöker inte låtsas som ingenting), men jag kan inte börja tänka på det för då kan jag inte sluta och då kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.
Så jag tänker inte (försöker att inte tänka) på världsläget. Vad tänker jag då på? Att min äldsta unge tog studenten för ett år sen och borde flytta hemifrån men vill jag det egentligen (Å ena sidan: pysselrum!! Å andra sidan: min lilla bebis!)? Nej. Skolproblemen som alltid följer på att ha ett barn med npf? Nej. Sommarsemesterplanerna? Tyvärr, nej (allt kommer vara bokat snart men jag orkar inte ta beslut och planera, det går bara inte). Trädgårdsplanerna för sommarstugan? Nej (pga har gett upp). Min vattenkefir som inte vill ta sig? Ja, faktiskt. Mer om det i ett annat inlägg dock.
Så vad tänker jag på då?
Det är framför allt två saker som tar upp väldigt mycket av min tankeförmåga för tillfället:
1. Min jävla menlösa fula lugg som varit kass i över ett halvår.
2. Mina bleka jävla ben som får mjölken i kornas juver att surna när jag går förbi hagen, som får insekter och bin att välkomna den stora insektsdöden, som får invånare på andra planeter som inte tror på att deras version av NASA faktiskt landat på jorden att sluta vara konspirationsteoretiker eftersom de kan se skenet från mina blåvita vader speglas genom rymden.
Om vi börjar med luggen så finns det ju faktiskt någon att skylla på här. Eller flera till och med. Först gick jag till en frisör i höstas och hon klippte luggen så himla konstigt. Tog liksom jättemycket hår (well, så mycket man nu kan ta bland mina tjugo hårstrån) från hjässan och kammade fram till någon lugg. Superkonstigt. Dagen efter jag hade klippt mig sa jag till en kompis "jag bara kan inte få det att ligga snyggt" och så har det varit sen september. Jag har haft en bad hair day i över ett halvår. Inte konstigt att jag är akut deprimerad. Anyhow, jag gick till en annan frisör för någon månad sen och bad henne att försöka åtgärda det första fuckupet. Hold my beer, sa frisör nummer 2 och klippte en alldeles för kort lugg. Så nu är det väl ett halvår till av att se ut som att jag inte förstår vad en hårfön är. "Jag har faktiskt en dyson airwrap" vill jag skrika till folk som dömande stirrar på min enorma panna där det som ska föreställa min gardinlugg både ligger platt och stripigt, samtidigt som håret lyfter sig i någon virvel. Leave it up to mitt hår att bryta mot fysikens lagar för att kunna göra mig så ful som möjligt. Hårspray? Ha! Sprayar för glatta livet, vilket bara resulterar i att håret ligger platt, men liksom ihopklistrat istället. Fint.
Samtidigt så är det ju ändå så att hår växer ut igen. Sitter jag bara still i båten och använder en jävla massa diadem så kommer till slut den här perioden vara över och jag kanske kan visa mig utanför dörren utan att skämmas igen.
Men punkt nummer två. Benen. Där finns det liksom ingen räddning. Ingen att skylla på heller. I was born this way, som lady Gaga säger (även om hon inte hade varit så stolt över det om hennes hår och ben sett ut som mina). Mina föräldrar blir liksom jättebruna. Min syrra blir brun. 2 av 3 av mina barn blir bruna. WHY ME?!
Obs! Jag vill egentligen inte bli brun. Det skär sig liksom mot mitt röda hår. Men det skulle vara trevligt om jag inte var så blek och vit att varenda hårsäck skriker ut sin närvaro i form av en svart prick. Jag hade uppskattat om det bara var mina (fula hemska) åderbråck som lyste blått, inte varenda liten blodådra. Det känns taskigt att ge folk synskador för att de råkar titta på mina ben utan solglasögon.
Så vad är då lösningen? Ni kanske har anat det: brun utan sol. Men, eftersom jag är den jag är så är det ju knappast så lätt att bara smörja in mig och så är det klart. Emmy kan inte förstå vad jag gör för fel. Varför det blir så flammigt och ojämnt. Jag förklarar att jag exfolierar, jag smörjer, jag följer exakt varje råd och ser till att varenda liten millimeter är insmord jämnt och bra. Spelar ingen roll! Det blir flammigt och ojämnt ändå. Och sen tar man ett bad och då åker en del av, men inte allt och så måste man skrubba och exfoliera mer och smörja om igen och det är fan ett heltidsjobb?
Men ändå. Även när det är flammigt och orange och ojämnt och fläckigt så är det bättre än mina ben i sitt naturliga tillstånd. För en dålig brun utan sol-bränna döljer ju alla skavanker. Nu tänker folk "fy fan vad fult, hon kan inte använda BUS" istället för "fy fan vad fult med det här och det här och det här och det här". Ja, i mitt huvud då. I verkligheten är jag mycket väl medveten om att det inte finns en enda person i universum som kollar på ett par ben tillhörandes en tjock medelålders trebarnsmorsa. Så varför bryr jag mig?
Jag vet inte. För att jag verkligen inte kan identifiera mig med att vara just medelålders och ointressant? Jag kanske vill låtsas att alla tips som "the girlies" har på tiktok faktiskt också gäller mig. Eller så är det bara tryggare att lägga energi och möda på en ful lugg och fula ben, så att hjärnan håller sig sysselsatt och inte åker iväg till alla de hundratals mörka ångesthål som lurar bakom varenda litet hörn. Man kan inte slappna av en sekund, då slår ångesten till nåt så fruktansvärt. Bättre att konstant hålla sig sysselsatt med riktigt dumma problem.
Man gör så gott man kan va, hörrni.
