Först och främst: Edinburgh var fantastiskt och min son är amazing och vi hade det helt underbart. Men nu är ju detta tyvärr inte en reseblogg (tyvärr eftersom då kunde jag fått spons på några roliga resor. Å andra sidan tveksamt om man får spons när man bloggar en gång var trettiofjärde fullmåne typ.)
Anyhow! Det här med krav. Jag har ju hela livet fått höra att jag har för höga krav på mig själv (och även omgivningen, om än kanske inte lika mycket). Och jag har tänkt att okej, men SÅ höga krav har jag väl ändå inte. Men så har jag ju också insett att jag liksom aldrig är nöjd med det jag faktiskt gör, utan bara tycker att jag är dålig som inte gör mer.
Som med gymmandet till exempel. Om någon hade sagt till mig för 5 år sedan att jag skulle gymma två gånger i veckan - och en av dem före jobbet på morgonen - hade jag känt mig sjukt impad av mig själv. Men nu när det är min vardag? Well, jag känner mest att jag borde ju klämma in en tredje gång för att det öht ska vara godkänt.
Eller mitt hår! Under så många år var min största önskan (nåja) att lyckas få mitt hår att växa förbi axlarna. Nu har jag långt hår (en bra bit ner på ryggen) och det är friskt och mår bra. Är jag nöjd? Nä, såklart inte. Nu vill jag ju att det ska vara superglansigt och tjockt också.
Eller läsandet. Mitt minne vill lura mig till att jag började med min läsutmaning 2015, men det KAN inte stämma att jag redan hållit på i 10 år. Oavsett så började utmaningen med 50 böcker på ett år, och nu är jag uppe i 10 böcker per månad - alltså 120 böcker på ett år. Kommer jag fira om jag klarar det? Självklart inte. Eller ja, jag har ju redan misslyckats i och med att jag två gånger inte nått upp till 10 böcker. Så det tycker jag är riktigt dåligt.
Jag såg en tiktok för ett tag sen som sa något om att vara en person som "aldrig firar när man klarar något, men tycker att inte nå upp till sitt mål ses som ett misslyckande". Eh, ja? Självklart? Förlåt, men jag förstår verkligen inte ens vad alternativet skulle vara? Om jag sätter upp ett mål (typ läsa 10 böcker i månaden) så tror jag ju att jag ska klara det. Om jag klarar det så är det ju inget att fira - jag bara gjorde det jag skulle? Om jag däremot inte klarar målet, ja då ÄR det ju ett misslyckande? Inte så att jag sliter mitt hår eller gråter på mina bara knän, men det är väl klart att jag blir lite sur på mig själv.
Efter att jag insåg det här med att "i snitt gymma två dagar i veckan" nu blivit mitt nya minimum utan att jag ens tycker att jag uppnått något, så började jag fundera på vilka saker som faktiskt skulle göra att jag känner att det är En Prestation. Dvs något jag skulle fira ordentligt, skryta med, känna mig riktigt jävla stolt över. Jag kom fram till två saker:
1) Skriva en bok. Obs! Skönlitterär! Ja men ni vet, livslång dröm osv osv
2) Springa ett maraton. För det känns så jävla långt utanför min comfort zone eller ens min fysiska förmåga. Så om jag tränade mig till att klara ett helt maraton - ja, då skulle jag känna mig stolt.
Slut på listan!
Jag vet inte om det här beror på att jag är så fruktansvärt egenkär och tror mig om att klara precis allting? Liksom, jag förstår att jag låter elitistisk och eventuellt även funkofobisk nu men... det är ju bara att göra grejer? Anledningen till att jag inte kan måla vackra tavlor eller prata flytande franska eller spela avancerade stycken på piano är liksom att jag inte prioriterar att lägga tid på det. Jag tror att det gäller för de allra flesta? Och om något är rimligt möjligt att uppnå, varför skulle man då känna sig stolt när man faktiskt uppnår det?
Det är inte meningen att låta självförhärligande (typ "kolla vad duktig jag är på x och y, men för mig är det ingen big deal tihi") eller som den största linkedin-snubben nånsin ("varför gör alla inte bara som jag och blir miljonärer på köpet?"), men jag tror att jag misslyckats där. Om jag mot förmodan lyckats undvika den fällan tycker jag dock inte att det är värt att fira. Bare minimum osv.
Jag vet inte ens hur jag ska avsluta det här inlägget. Har tydligen inga krav på mig när det gäller att knyta ihop säcken. Skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar