Lite lunch.

Jag bestämde mig för att fixa det sista jag behöver uppe på stan idag. Big mistake. Huge. Efter två affärer ville jag lägga mig ner och dö, men det var lite för kallt på marken för det. Så jag släpade mig iväg till frisören för att få vila och få kortare hår. Hade de tid med mig? Nej. Så nu sitter jag på pizzastället och ska äta buffe med fem andra höggravida. Jag vet inte vem det är mest synd om? Mig, den oklippta människospillran, eller pizzastället som kommer gå i konkurs efter en flodhästattack?

Fake it 'til you make it.

Idag tog jag på mig vårjackan och köpte glass och åt den i solen. Jag funderade på att ta mina vårskor också, men jag kände att de decimeter snö som fortfarande ligger kvar skulle ställa till det lite då. Men i övrigt låtsades jag att det var vår, allt enligt devisen "låtsas att det är på riktigt så är det på riktigt". När jag blundade gjorde solskenet och fågelkvittret så att jag nästan trodde på det själv.

Så snart tänker jag ta på mig mjukiskläder, greppa lustgasen i högsta hugg och vråla att jag har ont. Allt enligt devisen "låtsas att det är på riktigt så är det på riktigt".

Om det går att fejka fram våren så går det väl att fejka fram en förlossning också?

Små problem och stora.

Inatt drömde jag att jag hämtade barnen på förskolan. Sen lämnade jag dem på parkeringen i några minuter medan jag sprang in för att hämta mössor och vantar som hade glömts. Väl därinne kom jag på att det vore ju kul om ungarna fick med sig någon kompis hem, så jag frågade en tjej som gärna ville följa med oss hem och leka.

Så skulle jag då ringa hennes mamma eller pappa, men fick inte tag på någon av dem. Och det var inte så konstigt, för de var tydligen i jordanien för att avliva sin hund! I alla fall så hade den här tjejen någon moster som bodde en bit bort, och jag bestämde mig för att åka dit och fråga om lekdejten.

Någonstans på vägen bland kossor och hästar ( i drömmen var det härlig sommar helt plötsligt) kom jag på att mina stackars barn fortfarande stod på parkeringen och väntade på mig. Enligt dem hade jag ju bara sprungit in för att hämta mössa och vantar (trots sommaren?) och jag fick panik när jag insåg att de kanske var oroliga eller hade gett sig iväg ut på vägen. Men så viktigt var det tydligen för mig att försöka fixa en lekdejt till mina barn, att jag hellre lämnade dem ensamma på en parkering än lät dem åka hem utan en kompis.

Man behöver inte vara en hjärnskrynklare för att inse att jag har stora komplex över min sociala inkompetens och att jag är rädd för att föra över mina problem som barn på mina egna ungar. Och det där de säger med "små barn, små problem - stora barn, stora problem" verkar stämma. Mina ungar är fortfarande små, men rädslan för att de inte ska ha vänner eller för att de inte ska klara av skolan eller för att det är något fel blir mycket större när det inte längre bara handlar om att barnet är sent med att sitta eller är lite dålig på att prova nya smakportioner.

Men idag är det Internationella kvinnodagen och jag skäms lite över mina problem. För i de stora hela är de ju små. Jag tror att alla de kvinnor som dör i barnafödsel gärna hade fått chansen att oroa sig över sina barns framtid. Jag tror att alla de kvinnor som har döttrar som inte får gå i skolan skulle ge blanka fan i ifall det blev en lekdejt på eftermiddagen eller inte. Jag tror att de tjejer som fortfarande könsstympas och våldtas och säljs som varor skulle ge vad som helst för att få vara barn, inte köttstycken.

Så idag tänker jag inte bry mig om mina små problem. Jag tänker större. Och det finns säkert någon manifestation eller demonstration eller firande där ni bor. Gå på det! Själv kommer jag inte iväg på något, men jag tänker åtminstone ha vett nog att vara tacksam över det faktum att jag trots allt har det jäkligt bra.

Socialt inkompetent eller ej.

Som en tickande bomb, eller vilken valfri metafor ni nu vill.

Jag har beräknad födsel på söndag, 13:e mars. Vilket i teorin betyder att barnet kan komma nu. Precis nu. Precis när jag sitter och skriver det här kan vattnet gå och så sätter allt igång. Eller så börjar det med värkar. Eller så händer något annat, men ni fattar principen?

I praktiken så kommer jag ju säkert gå över tiden, men det förändrar inte känslan av att vara en krutdurk av något slag. Eller en tickande bomb eller en till bristningsgränsen fylld ballong. Det är så påtagligt att barnet ska ju faktiskt ut nu inom kort. Inom några veckor, inom de närmsta dagarna. Så varje steg jag tar, varje andetag jag tar, är det någon som håller koll på mig. Alltså jag själv.

Man blir så sjukt fixerad vid sin egen kropp när man går och väntar på Tecken På Att Det Är På G. Kliar det i hårbotten så kanske det är ett tecken. Nyser man så hoppas man att vattnet ska gå. Varenda sammandragning är en potentiell förlossningsstart och det tär på psyket något enormt. Den eviga väntan, den konstanta spändheten, vetskapen om att om fem minuter så KAN DET STARTA.

Att inte fler kvinnor får lugnande piller i slutet av graviditeten är konstigt. Särskilt med tanke på alla dessa frågor man får. Är det dags snart? Ja. Nu kommer den väl snart? Förhoppningsvis. Är det något på G? Uppenbarligen inte. Har det hänt något? Ja, jag står här med tjockmage och är oberörd fastän ungen kom i helgen och nu ligger och sover hemma. Eller inte.

Och sen då, när man går över. Och när man har en mamma aka barnvakt som ska åka bort 5 dagar efter beräknad födsel, då. Jäklar vad det stressas och undras och frågas och kommer inte barnet snart?

Tro mig, hade jag haft en aning om när ungen kommer skulle jag vara glad. Men det har jag inte. Ingen alls. Så jag fortsätter analysera varenda hostning och blinkning och sammandragning och kommer hinna bli galen på kuppen.

Och de som säger "men försök att inte hänga upp dig på ett specifikt datum" har antingen aldrig varit gravida, eller så har de fått barn innan sitt utsatta datum.

Eller så har de bara glömt.

Alltså, det här med påsken.

Det är så himla godtyckligt, det här med påsken. I år är påskafton den 22 april om jag inte minns fel. Det är ju sjukt sent, bara en vecka senare är det vintern rasat ut... och så ska det vara vår.

När vi nu ändå har sagt och bestämt oss för att även påsken är en kristen högtid (de är ju ena jävlar på att sno åt sig alla högtider, de däringa jesustroende) så vore det väl lämpligt om historien ändå höll. Jag menar, det måste ha varit jättesvårt förr i tiden när långfredagen skulle vara till för att sörja Jesus, när man inte ens kan motivera varför för sina ungar.

- Men alltså mor (för så sa man förr). Varför måste vi sitta här och glo (så sa man kanske inte förr) in i väggen för?
- Jo, det är ju långfredagen, dagen då Jesus dog.
- Idag?
- Ja!
- Du svär?
- Jag svär.
- Idag, den 21 april dog Jesus?
- Ja, säger jag!
- Konstigt, för förra året dog han tydligen den 27 mars.
- Eh...

Jag vet att det har med vårdagjämningar och fullmånar att göra, men ska det hjälpa till på något sätt? Antingen dog ju Jesus och återuppstod och ärligt talat så kan det ju inte vara så svårt att hålla koll på rätt datum när någon kommer tillbaka från de döda? Eller så gjorde han det inte* (det är alltså så det är i verkligheten, men vi kan ju låtsas för att få ha kvar lite röda dagar, ok?) och då behöver man väl kanske inte heller tvinga barnen att sitta och glo på en vägg?

Fatta hur skeptiska vi skulle vara om julen helt plötsligt ett år inföll den 17 december, nästa år var det återigen dags för att "fira Jesus födelse" (men det har vi ju gått igenom så mycket nu att ingen längre väl tror är anledningen till att vi firar jul?), men då hipp som happ så hade han fötts den 2 januari istället. Nej, då är det mycket bättre att ha det som vi har det nu; han föddes på sommaren men vi firar ett halvår senare istället. Mycket mer logiskt.

Äh, jag är bara bitter för att jag inte få fylla år på påsken i år. 2009 inföll påsken precis ihop med min födelsedag och jag kunde låtsas att allt godis, allt sällskap, all god mat och hela härligheten var till för mig, amen. Dessutom var det sjukt varmt då, vi gick omkring i linnen och shorts i början av april. När jag tittar ut genom fönstret nu känns det som att det kanske är bra att påsken är sen i år. Kul att skicka ut ungarna för att gå påskkärring i den meter snö som fortfarande ligger kvar här.


*(Lite OT, men på wikipedia kan man om Jesus uppståndelse läsa: "Uppståndelsen faller alltså helt inom trons område och det följande är en kort redogörelse för Kristi uppståndelses betydelse och innebörd i den kristna tron." Man bara nähe?! Det finns alltså ingen fakta om hur en man började leva efter att ha dött? Vad himla märkligt!)

Offline

Vi hade inget internet under eftermiddagen. Precis när vi hade tänkt slappa och bara vara och slösurfa så var vi helt avskurna från das internet. Helt plötsligt blir det jättesvårt att komma på saker att göra, bara för att man inte är beredd på det. I en dragig sommarstuga har jag inga problem med att klara mig utan internet. Hemma? Krångligare.

- Ja, men vi kan ju se på avsnittet av Downton Abbey vi missade igår.
- Hur då?
- På SVT Play... eller inte.

- Men du! Googla något recept på någon enkel sak att baka då.
- Googla?
- Äh, vafan.

I vanliga fall kan vi ju använda oss av kokböcker, läsa vanliga böcker eller bara slöglo på TV, men när man inte kan eller får använda internet är det plötsligt det enda alternativet man kommer på.

Men nu är det tillbaka, uppenbarligen. Och jag kommer helt plötsligt inte på vad jag skulle ut på nätet och göra...

Vecka flodhäst.

Ska vi ta och enas om att nu räcker det? Det här är sista bilden på mig som höggravid, imorgon vaknar jag och så kommer ungen ut och hej och hå. Ni är med på det?

Jo men visst. Jag blev frisk nog för att blondera håret isblont och slänga på mig lite smink.

Jag har en kompis som ska ha 30-årsmiddag idag och ärligt talat vet jag att jag kanske alienerar er allihop nu, men när blev jag och mina vänner så gamla? 30 är ju ingen ålder, egentligen (ijenklien), men det är ju närmre 40 än 20. Och när hände DET? Jag väntar ju fortfarande på att bli vuxen och så har jag kompisar som går och fyller 30. Tur att jag har 3 år till på mig att noja om det innan det blir min tur. För jävlar, noja, det kommer jag att göra!

Nu är hon den snyggaste 30-åringen som gått i ett par skor och jag kommer sitta i ett hörn och känna mig flodhästig hela kvällen. Men vad fan. En flodhäst utan utväxt i alla fall!

På bättringsvägen.

Jag vill inte längre dö. Jag är förvisso inte helt frisk, men det finns liksom en vilja att existera som inte fanns förut. Och så är det bara 9 dagar kvar till beräknad förlossning; det firade vi med att riva ner överskåpen i köket idag. Jag tänker liksom så att ju mer jag krånglar till, bokar upp mig och gör oss icke-redo för att barnet ska komma, desto troligare är det väl att hen kommer just mitt i allt? Så att det inte ska passa alls?

Worst case scenario är att jag ändå går över tiden ett gäng dagar. Men då kommer barnet i alla fall ut till ett snyggt kök och en (förhoppningsvis) frisk familj, så det känns lite som win-win.

Nu ska jag festa till det med en cocktail på cola, papaverin och alvedon. Är det fredag så är det, eller hur?

Bondtolvan, grus och jeansjackor.

Jag längtar efter våren; det gör vi alla. Våren är den årstid som fyller mig med mest lycka, alla kategorier. De första promenaderna på grusiga asfaltsvägar utan snö. Den första glassen i solskenet. De där första solstrålarna som man känner bränner på huden, inte bara blekt värmer.

Vår är jeansjackor för mig. Jag har inte haft en jeansjacka på många år, mina barn har inga jeansjackor men det är jeansjacka som är vår för mig på riktigt. Jeansjackor och basketskor som gör att man känner varje gruskorn. Och så att hoppa hopprep: bondtolvan och vem ska veva och vem ska hoppa och har det kommit några tussilago än och när ska den sista snön smälta egentligen och hur länge kommer det vara ljust ikväll och blir det en sån kväll som är kall men rosa och som vittnar om att våren faktiskt är här?

Men ute ligger snön fortfarande tung, blöt och ful. Det är grått och smutsigt och våren känns makalöst långt borta. Och sen kommer den, passerar och helt plötsligt är det sommar och flugor och varmt och det är ett år kvar till dessa få veckor av total skirhet och förvissning om att vi överlevde faktiskt. I år också, vi överlevde! Jag hoppas att vi snart är där, för just nu känns det rätt så hopplöst.

Ynk.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag hoppas att ungen inte vill komma ut nu. Inatt lyckades jag skrapa ihop ca en timmes sömn mellan 22-06. En timme! Däremellan hostade jag, nös, snorade, grät, snorade, svor, hallucinerade av trötthet, snorade och hostade. Och mitt i allt hanteras de sedvanliga krämporna som foglossning och ryggont och sånt.

I en och en halv vecka har jag mått så dåligt att jag nu inte orkar mer. På riktigt, jag bryter ihop av minsta lilla. Det är inte ok att ryggskott avlöses av gallkramper som avlöses av en dunderförkylning, och allt det ovanpå det underbara tillståndet som kallas "höggravid".

Just nu sitter jag upp och fryssvettas. Ni vet, en del av kroppen är så kall att man huttrar, en del av kroppen rinner det svett på. Så jävla glamouröst. I övrigt mår jag illa och kan inte riktigt vara säker på ifall det kommer från sömnbrist, dunderförkylning, graviditet eller om jag ska toppa den här helvetesperioden med en maffig magsjuka.

Det är kul nästan jämt!