Lokalkändis.

Eftersom ni inte alla är välsignade med att bo i hjärtat av (det befolkade) Sverige, kan ni ju få se mina 15 minutes of fame här istället.

(Och alltså, inte för att vara ytlig, men det syns väl att jag är gravid och inte bara tjock?)

Falsk marknadsföring.

Nu i höstas lät vi vår redan förfallna trädgård förfalla ännu mer. Det fanns helt enkelt inte tid till något mer än att försöka hantera graviditetsillamående, nytt heltidsjobb, sorg efter en älskad släkting och så barn ovanpå det. Men jag deppade inte ihop för det, för jag läste tips om att man inte behöver kratta upp löv från gräsmattan. De förmultnar nämligen under snön och ger näring till gräset.

Perfekt, tänkte jag! Och förutsatte att det liksom skulle gälla för ungefär allt annat som vi lät ligga.

Men nu börjar snön smälta bort och jag är mycket besviken. Det ligger ju krattor, leksaker och skräp överallt. Jag förstår inte riktigt? Skulle inte trädgården vara ren och fin och rensad och gärna fylld av uppvuxna gamla fruktträd nu?

Det känns som att det borde finnas något sedelärande ordspråk som varnar en för att man inte kan gömma saker under snö för alltid...

"Och det här är en rödhaj, det här är en tigerhaj..."

Jag tycker verkligen att det är jättekul att mina barn har egna intressen. Men jag hade tyckt att det vore ännu trevligare ifall hästintresset hade hållt i sig. Jag sitter hellre och myser framför "Ponnyakuten" än youtubar läskiga djur, om man säger så. Har man en gång sett en orm kräkas upp en mindre flodhäst (true story!) så kan man inte få det osett.

Å andra sidan är han väldigt fascinerad av Egypten också, så har jag tur så kan jag få en utlandsresa för besväret till slut.

Söndagskoma.

Mysfrukost med barnen.
Skumbad med bok.
Lekdejt för minst ett av barnen.
Betala räkningar.
Skriva matlista för veckan.
Storhandla.
Städa.
Slänga in en tvätt.
Laga mat.
Sjunka ner i soffan framför Solsidan.

Och så måndag igen.

Men alltså, såna här söndagar. De kan vara fyllda med samma saker men ändå vara så fundamentalt olika. Beroende på vilket humör barnen, man själv, maken vaknar på. Om det är "herregud, jag måste ifrån den här tristessen!" eller "så himla skönt det är att bara strosa runt lite i maklig takt" vet man inte förrän dagen har gått.

Men det lutar åt en skön söndag idag.

Samtal man minns.

Jag såg förresten en kille på leklandet förra helgen som såg precis ut som Jax. Men bara bakifrån. Sen tillbringade maken och jag en bra stund med att fundera på ifall det finns någon ställning som fungerar om man som tjej bara vill se killen bakifrån.

Det finns det inte va?

Hur man vet att man MÅSTE tänka på vad man säger...

Noa:

- Nej Emmy. Det går inte förstår du. Du kan inte spela spel på stora datorn för den är helt cp. Du får spela på en annan dator.

Om jag ändå kunde skylla på den andra föräldern.

Så jävla glamouröst.

Idag har jag varit vaken sen klockan halv åtta.
Gräddat lite våfflor. Slängt ihop en efterrätt som vi aldrig orkade äta ikväll. 
Jag har tagit med barnen till biblioteket.
Vi har storhandlat (vi = jag och magen).

Och nu ligger jag på soffan som en strandad val och mår illa och andas och försöker förstå hur magen kan vara så tung när jag ligger på rygg? Hur fungerar det?

Dessutom kan jag svära på att när jag gick förut så såg jag ut som en anka som var gravid med foglossning, hade en medicinboll mellan knäna och dessutom försökte göra knipövningar med enorma geishakulor, ankversionen. 

Så. Jävla. Glamouröst.

Drömmen om pilgrimsmusslor.

Jag älskar min man, men herregud vad trevligt det vore ifall han i sin tur älskade fisk och skaldjur. (Han å andra sidan säger precis samma sak om mig, fast med kött då.) Varje fredag går jag och sneglar på fiskdiskarna med alla roliga delikatesser, men nej. Till sist blir det ändå inte fisk. Eller skaldjur. Någonsin. *snyftar dramatiskt*

Med risk för att göra en "semesterresor går bara utomlands" i repris så tycker jag att det är så självklart att man på fredagar och lördagar (och söndagar i viss mån) äter lite roligare, godare, finare mat. Med tända ljus och vin och långa samtal. Eller så kan det vara tacos, för den delen. Men fortfarande med tända ljus och lite "mer" än det vanliga vardagstråket.

Men så är det ju inte för alla. Har jag lärt mig, se på fan. Tydligen finns det familjer som precis lika gärna kan äta falukorv och makaroner en fredagskväll.

Hur gör ni?

Oväntad kärlek.

Jag verkligen älskar vårt vardagsrum, särskilt när solen ligger på och lyser in. Det är så ljust, färgglatt och pastelligt. Så... jag.

Jag älskar hela vårt hus för den delen. För några veckor sedan drömde jag att vi skulle flytta och fick sån ångest. Flytta? Härifrån? Från kohagar och grusvägar och ostört läge och vårt lilla hus? Sen vaknade jag och blev lättad. Men det är ju sån tur att vi ens bor här. Vi som letade röda trähus, vi som letade över hela Närke, men aldrig här. Vi som trodde att nej, det där drömhuset kommer aldrig att dyka upp. Och när det gjorde det; så många faktorer som spelade in innan vi äntligen kunde flytta in.

Men nu bor vi här och jag går omkring och trivs hela tiden. Visst, ibland vaknar vi med frost på insidan av fönstren. Och ja, husets tegel har någon märklig rosatonad vit färg. Och herregud vad vi har fått slita, vad vi kommer få slita, för att få brännässleåkern att ens likna något som är en trädgård. Och ja, ibland funderar jag på att sätta skottpengar på de förra ägarna, när vi upptäcker sak på sak de har gjort. Men ändå. Det är vårt och det är så himla rätt.

Vem kunde ana att jag skulle hitta kärleken i ett mexitegelhus från 1974?

En fråga.

Uppenbarligen, ack så jävla tydligt, har jag hamnat i någon bubbla nu som gör att jag bara kan skriva om mitt tillstånd, mina barn eller det kommande barnet. Jag är jävligt ledsen, jag hade inte planerat att bli såhär stereotypt gravid, men tja... shit happens.

Frågan är ju då om jag ska blogga mindre och bara skriva när jag har något vettigt att säga. Eller om jag ska fortsätta och ni får stå ut med uppdateringar om foglossning och bebisnamn.

Jag får suga på det ett litet tag känner jag. Nu ska jag ta Ajaxflaskan i högsta hugg och städa huset. Eller rättare sagt, dammtorka alla fria ytor och sniffa rengöringssprej och bli så trött av det jobbet att jag inte ens orkar sopa upp de enorma mängder damm och smuts som hopar sig vid fötterna. Men det är ju bättre än inget, eller hur?