New York, New York. Hit me med era bästa tips!

Såhär: vi tänkte skippa typ frihetsgudinnan och sånt. Jag har läst ca en miljard reseguider och vet mycket väl om att det bästa tipset är typ att skippa magnolia bakery och ta ett annat som inte är lika känt men har bättre bakverk, att det finns jätteroliga små vintageaffärer med barer ovanpå i soho eller vad det nu står i alla dessa vintagebloggares reseguider.

Det jag skulle vilja ha är tips från vanliga dödliga. Och då inte att man får rabatt på Macy's med turistkort, utan typ när nån ramlat in på ett diskotek nånstans och så var det världens bästa drinkar där eller så. Såna tips.

Ifall någon har det? Vi ska bo i Lower east manhattan, ifall det spelar någon roll. Tips away tack!

Gråt och skratt

Jag grät, ute i huset igår. Grät över att det inte längre är där vi ska bo, över allt vi haft och aldrig kan få igen och över fina minnen. Sen såg jag mig omkring på allt som behöver göras och kände en enorm lättnad över att inte behöva rensa ogräs, måla fönster eller gräva rabatter. Bitterljuvt, vemodigt och rätt skönt.

Sen tillbringade vi eftermiddagen i parken i stekande sol med cyklar och glass och solglasögon och det var utomlandskänsla och jag var så genuint lycklig. Så summa summarum är det sorgligt att säga hejdå men vi tvivlar inte på att vi tagit rätt beslut.

Men oj vad jag kommer sakna när mina äppel-, plommon och körsbärsträd blommar.

Sista sista sista

Imorgon ska vi ut till huset och röja ur det sista innan vi lämnar över nycklar på torsdag. Jag är nervös. Tänk om jag plötsligt står där i trädgården i den strålande solen och ÅNGRAR mig?

Alltså jag tror ju inte att det är en jättestor risk, egentligen, särskilt inte med tanke på hur jag förut idag köpte penséer och tulpaner på torget, tog ett glas vin i typ 20 graders värme på vår balkong och sen avslutade med god middag i vår matsal (!). Jag älskar ju att bo här, men ändå. Rädslan för att ha gjort fel val jagar mig alltid, oavsett vad det är. Jag önskar att jag vore en sån som gjorde ett val och sen bara bestämde mig för att aldrig se bakåt igen. Jag ältar ju allt. ALLT!

Jag har läst någonstans (säkert i någon kvasipsykologitidning) att man aldrig ska ångra sina val eftersom man inte kunde ha gjort något annat val. Eftersom man gjorde det val man gjorde var det rätt val utifrån den kunskap man hade då. Man kan inte ångra sig, för hade man fått göra om det så hade man ju gjort samma val igen eftersom man hade haft samma förkunskaper. Det här låter ju väldigt mumbojumbo tycker jag eftersom ifall man bestämde sig för att lägga hela sin förmögenhet på teliaaktier så var ju det ett dumt beslut som man ångrar ÄVEN om man inte hade kunnat göra annorlunda.

Och med den logiken borde jag ju inte kunna välja att sluta älta eftersom jag gör de val jag gör utifrån de möjligheter jag har osv osv och nej, det här med filosofi är inte riktigt min grej. Vet inte ens om det här räknas som filosofi? Saker som är filosofiska och saker om typ att rymden är oändlig förstår jag mig inte på. Ej heller praktiska saker. Vad som då kvarstår? Tja, ostbågar. Ostbågar förstår jag mig på.

Mitt nya beroende

Eftersom vi har flyttat in till stan (Nähe? Wow? Vilka nyheter, do tell more!) har jag börjat gå ungefär överallt. När jag förut åkte bil till skola och jobb går jag nu istället. Hit och dit och kors och tvärs. Jag gillar ju att gå. Jag gillar det inte så jättemycket när det är snöstorm och jag har trasiga vårskor på mig och således får in ungefär tre liter snöglopp i skorna, men annars gillar jag det.

Främst gillar jag att lyssna på musik när jag går. Eller, jag menar snarare: jag försmäktar utan musik i öronen. Om jag måste lyssna på trafikljudet eller andra oväsen ens en sekund känns det som att hela min kropp förtvinar. Mina ben är tunga, mitt sinne dystert och det är faktiskt skittråkigt. Så jag har musik på hög volym (så att jag inte hör något annat alls) och allt är bra.

Problemet är när barnen är med för då kan jag ju inte lyssna på musik. Och visst, hade jag fått gå och prata med dem så hade ju det varit trevligt, men de har såna där sparkcyklar och är alltid ca 20 meter framför. Men med jämna mellanrum ser de till att komma och säga något till mig, just sådär lagom ofta så att musiklyssnande blir omöjligt på grund av alla avbrott.

Enda lösningen blir ju att barnen får börja gå hem själva inom en snar framtid. Eller att de vänjer sig av med det jobbiga behovet att behöva prata med mig. Nån måtta får det ju ändå vara. Jag vill ju lyssna på jättehög musik i mina lurar!

Önskelista

Jag fyller alltså 30 om två veckor och en dag. Det är inte så jättesvårt att lista ut min adress, så fans och fd älskare och haters gone fans är ju MER än välkomna att skicka över presenter till den stora dagen, om man säger så.

Problemet är ju att jag redan vet att jag får en resa till New York i present av min familj. "Problem" är ett gravt överdrivet uttryck i detta fall då det är ASLYXIGT, men ändå. Andra saker jag önskar mig är:

- fame and fortune

Det är väl ändå inte för mycket begärt? Visst, jag kan tänka mig nån ny matta till vardagsrummet eller snygga tallrikar till min tallriksvägg i matsalen, men helst vill jag bara bli rik och berömd. Det, samt en bukplastik, är ju ändå rimliga presenter när nån fyller 30.

I alla fall när jag gör det.

Det här med att bo i stan

Jag. Älskar. Vår. Lägenhet.

Igår hade vi inflyttningsfest och jag fick då tillfälle att visa upp mitt fina fina hem för alla som inte varit här förut. Och ursäkta för övernöjdheten men satan i gatan vad vi har det lyxigt och bra här hemma. Lyxigt som att vi bor i en etagesexa centralt i stan, inte lyxigt som att alla våra möbler är från blocket. Ni fattar. Det är så sinnessjukt härligt att bo såhär och jag är så nöjd med beslutet att flytta.

Nej, vi har ingen trädgård och vi kan inte springa ut i den och grilla korv och kratta löv en solig söndag. Vad vi istället kan göra en solig söndag är att gå på promenad längs med ån till stadsparken, där barnen kan träffa kompisar och ha ett spontant vattenkrig i flera timmar medan vi njuter av solen.

Eller så kan barnen för den delen springa över till kompisen som bor på gården de där tråkiga timmarna mellan middag och läggdags. Eller gå hem genom stan själva till klasskompisen. Eller gå på disco en fredagskväll utan att det krånglar det för oss föräldrar.

Jag vet att det finns fördelar och nackdelar med precis alla boenden, och jag vet att jag bloggade lyriskt om vårt härliga hus när vi precis hade flyttat dit. Nyförälskelse är allvarliga saker. Men jag njuter i alla fall av den här nyförälskelsefasen till fullo. Och så ska jag försöka ta lite ordentliga bilder på lägenheten så ni får se precis hur fin den är.

I min fantasi, rullar vi runt bland mjuka kuddar...

Vi ska ha inflyttningsfest på lördag. I nuläget är vi såhär mycket förberedda: ...

MEN! Jag har börjat göra en playlist nu. Ni vet, den som kommer spelas i ungefär en timme innan alla ska börja sätta på SINA favoritlåtar och byta bort min perfekta musiksmak. I alla fall är det en rätt stor mix av olika slags låtar. Musiksnobberi har aldrig varit för mig. Jag började listan med Blur, Wheezer och Nationalteatern och avslutar den med E-type och Drömhus. Såatteh... dont'ya wish your girlfriend had musiksmak like me?

Det vore ju kul att vara en sån som var Förberedd och Planerande, men nej. Så länge jag kommer ihåg att köpa alkohol och iaf bädda sängen lär det ju bli bra. Fast först ska vi ju klämma in ett födelsedagskalas också. De gästerna får dock inte njuta av min eminenta musiksmak, de får nöja sig med marängswiss.

Denna dagen, Marcus Birros liv.

Ni vet dagar som börjar bra? Där man inte har en aning om att dagen kommer bli värdelös? Visst, man försover sig kanske lite, men inget som inte är hanterbart. Barnen samarbetar, lämningen går bra, man börjar fundera på om man kanske kan börja åka rullskridskor till jobbet snart.

Inte ont anande sitter man sen på jobbet, tittar ut genom fönstret och ser att det snöar. Eller stryk det. Det vräker ner snö. Sen går allt åt helvete. Först kommer huvudvärken, sen mer snö, sen måste barn hämtas i snömodden trots att ens skor är vårskor som dessutom har hål i sig. Och sen hade man visst lovat sin sexåring att gå upp på stan och köpa tröjor, så i ungefär en timme måste man traska runt i håliga skor med en swimmingpool av snövatten i, halka på all jävla packad snö och skrika "JÄVLA FITTSNÖ" rakt ut i luften så att man blir mamman som skriker könsord när hon går på stan med sin dotter och dessutom använder kvinnans könsorgan som svärord, yay feminism. Så klart måste dagen sen fortsätta med att barnen bråkar hela kvällen, huvudvärken blir värre, träningen går skit och en olycklig omkullramling gör att man får en smäll på ischiasnerven vilket får en att gråta och sen gråter man ännu mer när man kommer hem och inte hittar några rena trosor.

Ungefär där är jag nu. "Kul", som Schyffert skulle säga.

Recap

Okej, det är lite glest mellan blogginläggen men jag har varit upptagen med att fira världens underbaraste treåring och så klart se Veronica Mars lite då och då. Samt My Mad Fat Diary, som jag upptäckte häromkvällen. Sevärd!

Igår firade vi Majken som sagt och på sedvanligt sätt tog vi båda två ledigt för att ge henne en dag hon skulle älska. Badhus, lekland, musslor, tårta, presenter... jag dog nästan i soffan igår kväll. Så. Jävla. Trött.

Och så har vi börjat träna 3ggr/vecka nu istället för en. Tre! Jag älskar roller derby och är skitglad över att träna mer, men sådär vidare mycket tid till att blogga finns det ju inte tyvärr. Dessutom måste jag erkänna att jag prioriterar andra bloggen över denna, fastän jag SA att jag inte skulle, men bekräftelseberoende som jag är känns det viktigare att lägga tid på en blogg som fler uppskattar. Det här känns mer som min offentliga dagbok. Eller så är det det instagram är, jag vet inte.

Ville jag säga något alls med det här inlägget mer än att jag är busy busy busy doing everything för tillfället? Nej.

Jobbigt läge

Det är bajsparasiter i vattnet i Örebro. Man måste koka sitt vatten jättelänge, eller köpa massa flaskvatten. Jobbigt som fan.

Eller så ser man det som ett bra tillfälle att få dricka massa cola.