Serve, smash, set eller nåt sånt.

Idag spelade jag och Maria (som har den utdöda men fantastiskt roliga bloggen vuxna människor har inte hamstrar) badminton. Jag tog en paus från mitt frenetiska, maniska och någorlunda destruktiva tentapluggande för att slå en boll med ett racket. Och jävlar vad kul det var. Alltså jag har ju spelat badminton tidigare, i sommarstugan nu senast, men det här var första gången inomhus och liksom "ordentligt".

Men ja, oerhört kul som sagt. Älskar motion där man liksom har roligt och sen efter en timme är trött och svettig, men inte längtat efter att tiden ska gå. Däremot sträckte jag min arm lite och kan nu knappt lyfta mitt colaglas för att det gör så ont. Feel the pain!!

Mindre kul var väl att spela i baddräkt. Ja alltså inte ENBART baddräkt. Riktigt så galen är jag inte. Men när jag rotade efter nån gammal trasig bh att spela i så fick jag snabbt inse att jag hade slängt alla. Någon sportbh äger jag inte, och spela i min vardagsbh med byglar ville jag inte. Så det blev baddräkt. Det kändes "lite" sunkigt att brösten hoppade hej vilt och jag fick tuttsvett och hörde hur brösten slog emot varandra när jag slängde mig efter en riktigt svår boll. Bakom oss spelade ett ungt par. Tjejen hade snygga träningstights och en snygg top. Alltså sån där sportbh typ. That was it. Jag hade baddräkt, söndertvättat linne och enhörningstights från ebay.

Men vi hade roligare. Faktiskt.

"När får du din medicin?"

Det här är historien om hur jag försöker få medicin för min adhd.

1) Jag skickar egenremiss till allmänpsyk. De svarar med "du måste skicka in hela din journal, dessutom är det viktigt att du vet att medicin knappast är den behandlingsmetod vi först rekommenderar!". Detta är i slutet av mars.

2) Jag skickar in hela min journal. Får svar "vi ska ta upp dig på vår behandlingskonferens". Detta är i april.

3) Jag får träffa sjuksköterska för att prata om hur jag ska hantera min adhd utan medicin. Jag säger att jag vill ha medicin. Ok, jag ska ta upp det på behandlingskonferensen (igen!) säger han. Detta är i maj.

4) Hurra! Jag får ta prover och EKG och grejer för att få insättning av medicin. Detta är i juni.

5) Jag får träffa läkare som säger "du har lite förhöjt alkoholvärde. Det är jättevanligt att dessa test visar fel, men för att bevisa att du inte är alkoholist så måste du ta fler blodprov. Ta nytt prov idag och sen är du välkommen tillbaka om en månad. Först när du visat att du inte dricker alkohol kan vi skriva ut medicin". Detta är i augusti.

6) Jag tar min andra omgång blodprov. Sjuksköterskan säger att om dessa prov är bra ska han ligga på min läkare om att skriva ut medicin till mig. Detta är i slutet av september.

7) Jag får veta att blodproven var bra. Inget händer. Jag ringer allmänpsyk. De upplyser mig om att "min" läkare inte är färdig specialist och därför ligger ansvaret för att sätta in mig på medicin på en överläkare. Kruxet? Denne överläkare jobbar 50% och de har stor brist på överläkare, så jag kan inte få en annan. "Jag förstår att det är jobbigt för dig, men det är bara att vänta" säger ssk i luren när jag gråter över beskedet. Detta var i fredags.

Så nu... väntar jag. Igen. Och oroar mig för hur det blir när jag väl fått medicinen utskriven. OM det sker då. Men om jag behöver byta dos? Eller ändra medicin? Hur länge får jag vänta då? Det är inte optimalt, hur psykvården fungerar. Det är det verkligen inte.

I sista sekunden

Är det november snart? Detta med att blogga varje dag i oktober var kanske inte en jättebra idé, känner jag spontant. Vad är det för fel på instagram egentligen? Nej just det. Inget! 

Jag hoppas verkligen att ni uppskattar denna ansträngning jag gör. På onsdag är det november och då lär det dröja ett tag tills jag bloggar igen. Tydligen har jag inga åsikter längre. Inga tankar. Förutom detta: tror ni polisen tar en anmälan om vållande till kroppsskada på allvar om man anmäler nån som varit slarvig med 48-timmarsregeln vid magsjuka? Jag är villig att testa nämligen. Må sjuttiotusen hungriga björnar jaga de as som sprider magsjuka kring sig som jag sprider dålig stämning i familjen när jag har PMS. 

En viktig fråga.

Det här "stranger things" som alla älskar, exakt hur läskigt är det? Betänk att jag inte kan se något läskigare än Buffy och svara sen. För jag vill ju också HÄNGA MED i en hype, men vill gärna inte få mardrömmar. 

Inte för att jag kan titta på tv före tentan på torsdag. Jag är så oerhört stressad. Är nära gråten exakt hela tiden. Men kul att plugga! 

I present: en hobby!

Eller okej, det kanske inte kvalificerar sig som hobby direkt. Men jag tänkte lära mig crawla. Älskar att bada, älskar att simma, men kan inte crawla? Så kan vi ju inte ha det. Nu jävlar ska jag lära mig! 

Har även satt ett mål att jag ska kunna simma 25 meter utan att behöva andas. Kan jag nå det? Ingen jäkla aning. Men jag kan ju alltid försöka. 

Bassängen, here I come. 

Missad deadline

Men idag har varit så sjukt stressigt. Trots det fixade jag ändå helt godkänd halloweenkostym till Emmys skoldisco. En sån supermamma jag är ändå! 

Jahaaaaaa

Okej, så jag tjatar om min adhd och jag fattar att jag är nyfrälst och yada yada yada, men det är saker hela tiden som jag inser beror på ett funktionshinder. Att det varit så hela livet.

Som nu senast idag, när jag stötte på den här texten:

Man vet att det hos vuxna personer med adhd/add, finns en ökad risk att utveckla missbruk. Förutom alkohol- och/eller drogmissbruk, kan man se andra slags missbruk, såsom shopping- spel- eller sexmissbruk. Det är inte ovanligt att man blir storrökare eller storkonsument av kaffe eller Coca Cola. 

Coca-cola! Jag har ju en extrem beroendepersonlighet och har alltid skämts för mitt coladrickande. Och ja, det kan säkert vara så att jag hade varit beroende av cola även om jag inte haft adhd... men det är väldigt befriande att känna att kanske har jag inte bara dålig viljestyrka? Kanske ligger det i nåt annat? Varje gång jag stöter på såna här små saker som ger ännu en pusselbit till vem jag är/hur jag fungerar så blir jag lika delar ledsen som glad. Glad för att jag får mer förståelse. För att jag kan tänka att det beror på mitt funktionshinder, inte att jag är usel. Och ledsen för att jag så länge bara har trott att jag ska kunna skärpa mig och så blir det bättre.

Nu säger jag inte att jag kan rycka på axlarna åt alla mina svårigheter, aldrig försöka kämpa nåt mer och bara skylla på min adhd. Eller att jag inte skulle kunna sluta dricka coca-cola. Det kan jag säkert, om det är värt tillräckligt mycket för mig. Men det är det inte. För jag menar, ska min beroendepersonlighet få sitt utlopp på något sätt föredrar jag ju cola framför ca allt annat. Jag tar hellre eventuella hål i tänderna än hål i plånboken/näsväggarna/barnens sparkonto.

Dessutom dricker jag ju inte kaffe. Nån drog måste man ju få ha?

Hycklare är vi allihopa

Nu ska jag inte bara klaga på hur trött jag är förstår ni. Nej nu ska jag göra något som jag ofta gjorde innan livet slog ner mig i skorna (haha, jag lyckades klaga ändå!), nämligen: säga nåt provocerande.

Okej, det är fan inte provocerande om man först gör en grej av att det kommer vara så oerhört provokativt. Dessutom har jag bloggat om detta ca sju gånger tidigare. Men här kommer saken jag stör mig på ändå:

Att ge julklappar som är "etiska/moraliska/för välgörenhet" bara för att få känna sig själv bättre. Alla som ger "en get till en fattig familj" eller "bindor till en hel bys tjejer" eller liknande presenter, snälla sluta tro att ni är fina människor. Det är så provocerande. Om ni tycker att det är för mycket köphets vid jul, SÄG DET DÅ? Säg att ni inte vill ge julklappar i år. Säg att ni inte kommer köpa julklappar men att ni kommer ge summan ni skulle köpt för till välgörenhet. Det är helt okej. Det är moraliskt försvarbart och ger massor av pluspoäng. Men det här "nu skänker jag till välgörenhet så att jag får känna mig duktig, och det du får är ett bevis på att JAG känner mig duktig, och nu ska du vara tacksam för det"? Eh nej.

Visst, om du ger till förskolepedagoger osv, men familj och vänner? Jag hade blivit skitsur.

Och apropå hycklande. Detta slår alla rekord: Underbara Claras tips i en jultidning.

"Koka en kopp kaffe och pudra över lite kardemumma. Sätt dig tillrätta med datorn i en skön fåtölj. Gör lugnt och metodiskt en lista över de julklappar du ska köpa. Stryk sedan över alla förslag och byt ut dem mot antingen bra böcker - eller gåvopaket från exempelvis Unicef. Klicka hem på nätet medan du i lugn och ro sörplar på ditt goda kaffe."

VARFÖR ska man först skriva upp uttänkta, personliga julklappar som alla skulle bli glada för, för att sedan stryka och skriva dit böcker? Jo, för att man ska kunna klappa sig själv på axeln och känna att jävlar - nu har jag varit intellektuell och klok. Titta, jag kunde ju ha köpt det där påslakanet med twilight sparkle på som ungarnas kusin Moa hade äääälskat, men nu är jag en bättre människa och faller ej för köphetsen. Titta vad den här augustprisnominerade boken kontrasterar mot det tacky disney-kramset hon önskar sig. Vilken oerhörd njutning det ger mig att sippa på mitt rättvisemärkta kaffe och verkligen gotta mig i vilken själaräddande, världsomvändande miljöhjälte jag är. Åh så fint vi har det, mitt lilla ego och jag.

Vill du ge böcker? Ge böcker! Det är en bra julklapp. Ha så kul, jag bryr mig inte. Men att först liksom lista det du skulle ge om du vore en lite sämre människa? Lägg av. Människor föds med en fri vilja. Du behöver inte vara en självförhärligande pretentiös tönt om du inte vill. Varsågod, det tipset får ni i (tidig) julklapp av mig.

På fritiden intet nytt.

Jag hade roller derby. Åh, som jag hade det. Som jag älskade det. Och sen kraschade jag och orkade inte gå på träningar och när jag försökte ta mig tillbaka hade mina benhinnor gett upp och... nej, jag ska inte tjata om det igen. Men där försvann min hobby. Det jag hade utanför familjen.

Och innan det var det ridningen. Men jag red tillsammans med en kompis och granne och är inte jättepepp på att börja rida på ridskola ensam igen. Och medryttarhäst hittar jag ingen.

Så här står jag nu helt hobbylös. Jag tänkte börja i kör, men kom mig aldrig för. (Seriöst, att ringa och fråga om det finns plats var mig tydligen övermäktigt.) Teatern jag började på förra hösten(i våras (minns ej) var ju en katastrof. En bokcirkel gick jag med i men gick aldrig på träffarna.

Jag hatar att inte ha en hobby. Absolut, jag kan gå och simma eller spela badminton ibland. Men det är ju inget jag längtar efter. Inget jag får ut något av, inget som ger energi.

Och det är klart att man kan tycka att med tre barn och hund och plugg så borde inte en hobby behövas. Men det är ju just därför jag behöver nåt. Nåt där jag får vara jag och ha kul. Inte vara mamma/matte/behövd hela jävla tiden.

Sen, om ni vill tipsa om en kul hobby: JAG BOR I ÖREBRO! Det finns inget här.

"Men det är ju en komplimang?"

Jag vet inte om jag har skrivit om den här händelsen tidigare, och jag orkar inte kolla igenom mitt arkiv, så vi kör igen.

För kanske två år sedan så hade jag skaffat tinder för skojs skull. Kolla om några kändisar dök upp de gånger jag befann mig i Stockholm eller Göteborg. Kolla utbudet i Örebro. All in good fun. (Nu är det inte relevant för historien varför jag skaffade tinder, men eftersom alla vet att jag är gift vill jag inte att ni ska haka upp er på den detaljen.)

Så en dag efter jobbet så fick jag ett meddelande från en främmande man på facebook. Han sa att han hade sett mig på tinder häromdagen, men tyvärr inte matchat vilket gjort honom ledsen. Men sen så visade det sig att målerifirman han jobbade på renoverade lite på museet där jag jobbade. Så han hade sett mig där, känt igen mig från tinder och kollat upp mitt namn på museets hemsida. Sen letat reda på mig på facebook och skickat detta meddelande. Där han då återigen ville uttrycka hur vacker han tyckte att jag var och... jag vet inte riktigt faktiskt. Försöka få en chans till att "matcha" utanför tinder?

Jag sa att jag var gift och raderade meddelandet och gick till jobbet med en jävla klump i magen dagen efter. Jag berättade för min chef som sa att de skulle vara klara om någon dag, och jag höll mig på mitt kontor under tiden.

Grejen är det här: många män tycker bara att jag ska vara glad för att nån tycker att jag är vacker. Han ville ju bara ge mig en komplimang? Får man inte göra det längre eller? Hur ska män kunna närma sig kvinnor om de tar illa upp för en enkel komplimang?

Och denna inställning kan de ha för att de inte har någon som helst förståelse för kontexten. Om en kvinna kontaktar en man och säger "jag var tvungen att skriva för att du är så vacker" så hade det varit en enstaka händelse. Det hade varit något oväntat, en rolig grej kanske. Det hade inte (eller åtminstone sällan) varit en del av ett större mönster. Och då kan man inte förstå.

Jag som vit tar såklart inte illa upp om nån frågar om de får känna på mitt hår. Det händer ju liksom aldrig att nån är intresserad av mitt fjösiga fjun. Så om nån är det känner jag mest "kul, känn på!". För en svart människa, som dagligen lever med att exotifieras, är det såklart en helt annan situation. Jag tycker inte det är så svårt att sätta mig in i det. Varför är det så svårt för män?

Jag har växt upp med att alltid alltid ses som ett objekt. Det börjar så oerhört tidigt. Det började med att killarna i mellanstadiet fick tjejerna att tro att det var positivt att bli tafsad på. Att det betydde att man var snygg, populär, åtråvärd. Det har fortsatt genom tonåren med tafsningar och kommentarer och blickar och rop och händer - alla dessa händer - som rört mig när jag inte velat. Allt med ursäkten "men jag tycker ju du är snygg". Det har varit kommentarer från män i min mammas bekantskapskrets, från lärare, från chefer, från okända, från kända. Genom åren har har många av mina vänners partners tafsat på mig/sagt något "sexuellt" vid nåt tillfälle och jag har inte sagt något till nån, för jag vill inte orsaka dålig stämning. Det har funnits tillfällen då jag varit oerhört rädd, det har funnits tillfällen då jag försökt putta undan och mötts med våldsamhet, det har funnits tillfällen då någon jag trott var min vän gått över till någon som vill mer.

Och - det här är det viktigaste - jag är på inget sätt unik. Vi är så oerhört många. Jag har ändå kommit undan lindrigt jämfört med många andra. Alla av oss har såna här historier i nån mån. Från "små" saker till grova övergrepp. Från barndom till vuxen ålder. Vi lever med det på alla sätt. Inte nog med att vi upplever det själva: i all kultur möter vi samma saker. Vi ser kvinnor lemlästas och mördas, våldtas och förnedras på film och i tv. Vi ser kvinnokroppar fläkas upp på reklamtavlor som att de vore fläskkotletter som säljs för 49.90. Vi ser män som antastar gå vidare fläckfria medan deras offer bryter ihop. Allt detta lever vi med. Varje dag, hela tiden. Ofta från att vi är små barn.

Så när en man kontaktar mig efter att ha letat reda på vem jag är, för att säga att han tycker att jag är vacker - då sker det inte i ett vakuum. Då är det ännu en man som vill ha rätt till mig. Som tycker att hans uppfattning om mig ger honom någon slags rätt till samröre med mig. Och jag vet inte om han är en sån som kommer ta ett "nej" på ett bra sätt eller om han är en sån som blir upprörd för att hans "komplimang" inte togs emot som han önskade. Jag kan inte veta vem han är. Jag har inte bjudit in honom i mitt liv. Han har tvingat sig in.

Så de män* som säger "se det som en komplimang", de förstår inte. De kan omöjligen förstå. Och därför ska de bara hålla käften.


*(Ja, vissa - oftast äldre - kvinnor säger samma sak. Men de har lärt sig att kvinnors syfte främst är att attrahera män och att uppnå det "målet" är eftersträvansvärt. Det är inte så lätt att bryta sig ut från den doktrinen.)