torsdag 30 juni 2011

Så mycket att läsa, så lite tid.

Häromdagen var jag i affären och tänkte "unna mig" (detta vidriga uttryck) en tidning av något slag. Jag tittade på inredningstidningar, trädgårdstidningar, smink/hårtidningar, föräldratidningar - men vad jag än tittade på hörde jag en liten röst i huvudet som sa "men varför ska du lägga pengar på sånt där, allt sånt finns ju på bloggar ändå!".

Och så är det ju. Allt finns i bloggvärlden. Skarpa analyser, roliga krönikor, trädgårdsfix, sminktips - ja, allt! Och om det inte finns där så finns det på youtube. Eller på twitter. Eller på facebook.

Jag blir varje dag imponerad av hur mycket kunskap och vetande folk sitter på. Jag hade aldrig fått reda på det om inte de nya och sociala medierna hade funnits.

Å andra sidan hade jag haft mer tid till annat då. För nu vet jag inte riktigt hur jag ska hinna med allt jag vill göra: smarta tweets blandas med snygga sminkinstruktionsvideos; en oändlig mängd bloggar och annat pockar på min uppmärksamhet. Nåja, det är bara att börja. För det blir ju inte mindre med tiden om man säger så.

Vårt stora faux pas.

Tänk er följande scenario: din kompis fyller 30 (eller 40 eller 50, välj det som känns mest troligt) och ska ha en rätt stor fest med catering och fina kläder. Du blir så klart jätteglad när inbjudan dimper ner i brevlådan, men sedan ser du att inbjudan enbart är ställd till dig, inte din partner. Du ringer upp din kompis och frågar varför, och hen förklarar att hen antingen fick välja bort respektive, eller bjuda färre av sina vänner. Hen hoppas att du förstår och att din partner inte tar illa upp.

Du väljer då att tacka nej till festen eftersom "om inte min partner är välkommen tänker jag inte heller komma". Du får totalt stöd från de i din omgivning och folk i gemen tycker att du gör helt rätt. Din vän får inte ta illa upp eller bli ledsen över att du inte kommer, det var ju hens fel eftersom hen inte bjöd in din partner.

Tycker ni att det här låter vettigt? Det tycker inte jag. Men byt ut "födelsedagsfest" mot "bröllop" och plötsligt håller alla med. Självklart måste man bjuda båda två i ett par, allt annat är oförskämt och förtjänar piskstraff, allra minst.

Jag fattar verkligen inte. Jag fattar VERKLIGEN inte. Jag förstår inte varför någon regel om att "man bjuder båda två" ska göra så att brudpar världen över får slita sitt hår över vilka man ska eller inte ska bjuda. Jag fattar inte varför par helt plötsligt sitter ihop bara för att en av dem fått en bröllopsinbjudan. Och jag förstår framför allt inte hur man som "vän" tackar nej till en kompis bröllop bara för att ens partner inte fått en inbjudan?

Som tur var hade vi inte såna vänner. Vi hade ett ganska litet bröllop: 32 personer inklusive oss två. Bland våra trettio gäster fanns våra familjer, våra vänner och några ynka få släktingar. Eller rättare sagt: min morbror, mormor och morfar samt mina två kusiner. Visserligen hade vi även bjudit makens mormor och farmor samt min farmor och farfar, men de orkade inte komma. Dock hade vi inte bjudit mina fastrar (dvs kusinernas föräldrar) eller makens fastrar/mostrar/kusiner. Med andra ord: vi skar rätt friskt i gästlistan.

Vi hade en budget och på den budgeten skulle vi klämma in precis allt: mat, gäster, klänning, lokal, ringar, dryck osv osv. Varje extra person skulle innebära en stor kostnad för oss och det blir ju aldrig "en extra person" heller, för bjuder man en respektive måste man bjuda alla och vips är det 6 personer till som ska bjudas. 6 personer låter inte så mycket i det stora hela, men med tanke på att det totala gästantalet var 30 personer blir det ju en hel del räknat i procent.

Så vi bjöd inte respektive om vi inte umgicks med dem. I de fall vi umgicks med vännerna i par bjöd vi så klart båda, men inte i övrigt. Och vad blev reaktionerna? Ingenting. Jag har frågat, både då och i efterhand, och ingen tog illa upp. Ingen tyckte det var märkligt. Alla förstod.

Jag vet inte ifall det beror på att vi var så pass unga så att vårt bröllop var det första folk gick på i vuxen ålder och därmed kanske inte hade fastnat i "hur det ska vara"? Eller kanske beror det på vår umgängeskrets? I alla fall så var det inga problem och jag ångrar mig inte en sekund. Alternativet hade varit att välja bort vänner och det hade känts mysko och då hade jag verkligen förstått ifall någon tagit illa upp. Men det här "Jag kommer inte om min partner inte är bjuden" är så absurt att jag är på vippen att kalla det sinnessjukt.

Kan någon förklara? För jag fattar inte. De förklaringar jag har läst är typ "det bara är så" (vilket är ju, som alltid, ett ytterst vettigt svar) eller någon idé om att man då visar att man inte är intresserad av att lära känna vännernas respektive. Men alltså, har ni varit på bröllop? Det är inte precis så att brudparet hinner umgås och "lära känna" nya människor. I såna fall är väl en enkel middag hemmavid ett bättre tillfälle. Och jag lär gärna känna mina vänners respektive, men inte om det innebär att deras närvaro kräver frånvaro från andra vänner. Faktiskt inte.

Så finns det några etikettivrare här som bara darrar just nu av ilska och bara "men så GÖR MAN JU BARA INTE"? Förklara!

För jag fattar verkligen verkligen inte.

onsdag 29 juni 2011

Ja, hur går det egentligen?

Karolina undrade hur det går med mitt hår, och det undrar faktiskt jag också. Eller alltså, jag vet inte riktigt. Det är väl kanske inte den bästa tiden att prova nya håridéer kan jag känna. På dagarna badar jag i sunkiga sjöar och på nätterna sover jag med håret i en knut uppe på hjässan för att inte svettas så mycket. Utsläppt är håret bara i ca fem minuter om dagen, resterande tid är det ihoptrasslat i snodd.

Så jag vet inte riktigt hur det går. Jag tog dock ett kort häromdagen efter att det hade torkat, innan borstning. Vill ni se? Klart ni vill!

Bilden högst upp är från förra gången jag tvättade håret (den har ni redan sett, men jag låtsas att ni är superintresserade och vill se den igen) och bilden nedanför är från igår. Över borstat, under oborstat.






Eftersom den ena bilden är på borstat hår och i ett annat ljus än den andra bilden tror jag inte att jämförelsen säger oss någonting för tillfället. Eller jo, det är ju lätt att konstatera att hollywoodsvallet är långt borta än så länge. Men snart är det säkert här, för det sa de i reklamen!

Vad gör ni idag då?

Själv ligger jag och tittar på den här himlen. Majken sover i vagnen bredvid och Emmy visar maken att hon kan simma nere i vattnet. Helt okej eftermiddag med andra ord.








tisdag 28 juni 2011

Saker som är underskattade.

Ni vet väl om att det pågår ett fotbolls-vm just nu? I skrivande stund har Sverige precis gjort 1-0 mot Colombia, heja heja!

Det går framåt, det gör det. Både DN och Aftonbladet rapporterar från VM (nästan) högst upp på förstasidorna. Matcherna sänds på tv4, med bra kommentatorer. Och de allra flesta (förutom Marcus Birro så klart, den jävla muppen) har skippat det smått nedlåtande prefixet framför. "Dam-vm". Inte det riktiga, utan tjejernas. Ni vet, det där som kanske duger om det inte finns något annat.

Men som sagt, det går framåt. Och själva kan vi bidra genom att titta. Tja, inte om ni inte gillar fotboll kanske (även om det vore en bra grej för era barn), men vi som sitter med chips och öl och hejar oss hesa på herrarna ska självklart göra precis detsamma nu. För vad visar vi annars våra barn? Jo, just att när tjejer spelar så är det inte så viktigt. Men när killar spelar, DÅ. Då är det blågult och firande och hej och hå. Och så undrar vi varför så många killar vill spela fotboll som barn, medan det inte är lika stort bland tjejer. Ja, undra varför?

Så bänka er framför matcherna nu. Ta med en radio till stranden. Visa era barn att det här är ett fotbolls-vm värt att följa, precis som när männen spelar. Och så hejar vi lite på Sverige, eller?

Saker som är överskattade

Att titta på soluppgången.





måndag 27 juni 2011

Vad hände här?

Jag, totalt oförstående i matte, har fått ett mattegeni till son. Förut idag räknade han 31 x 3 på typ fem sekunder, häromdagen var det 19 + 9 och 85 + 15. Huvudräkning, så klart. Eller, så klart och så klart, jag hade nästan inte klarat av det, men han som inte ens börjat förskoleklass klarar det lätt som en plätt.

Hade det här handlat om läsning hade jag varit jättestolt, för jag värderar läsförmåga högre än  mattekunskaper. Jag vet inte varför, men så är det. Jag tycker att barn som läser tidigt är jättebegåvade, medan jag tycker att det främst är småkul att Noa är en levande liten miniräknare.

Hur har det blivit så? Rimligtvis borde det ju vara tvärtom: just eftersom jag har så svårt för matte borde jag imponeras över min sons huvudräkning. Och just för att svenska barn generellt är dåliga på matte men bra på att läsa borde ju tidigt matematikavancemang ses som något positivt.

Jag vet inte, jag antar att min aversion mot matte har fått ta över. Missförstå mig rätt, jag ÄR stolt. Men samtidigt lite störd; jag har ju redan konstaterat att matte är värdelöst.

Noas nya fritidsintresse är förresten schack. "Kan vi snälla spela schack mamma? Snälla? Om jag masserar dig?"

En nybliven sexåring som är en hejare på matte och älskar schack och datorer. Jag lär ju inte behöva oroa mig för honom i tonåren i alla fall. Förutom för blek hy, acne och glasbottnar till glasögon. Ja men ni vet, sånt som töntnördar generellt drabbas av...

söndag 26 juni 2011

Vägen till ett friskare hår, del I

När jag skrev om mitt hårdilemma här fick jag tips från "Jag" om balsammetoden. Eftersom jag är den lättpåverkade person jag är så bestämde jag mig genast för att prova. Jag menar, mitt hår kan ju faktiskt inte bli värre.

Idag var andra gången som jag tvättade håret med bara balsam, förra gången var i torsdags. Hittills har håret varit ungefär som vanligt, men jag förväntar mig omedelbar förbättring och snart kommer jag ha ett hårsvall som vilken Hollywoodstjärna som helst. Eller inte.

Det är en sjukt lång väg att gå innan mitt hår kan anses må bra. Och eftersom ni självklart är otroligt intresserade av hår, och då särskilt mitt, tänkte jag rapportera här hur det går. Jag hör ju jublet av intresse redan nu; fler inlägg om hur jag tvättar mitt hår. Tänka sig så vanvettigt spännande!

Men misströsta ej, det kommer bilder också. Nu blev det genast gastkramande intressant, eller hur?

Åh well, såhär ser mitt hår ut just nu:

























Frissigt, torrt, sönderblekt, slitet. En frisörs värsta mardröm med andra ord. Och låt er inte luras av att det ser lockigt ut på bilden, det hade självtorkat och jag hade inte borstat det än. Men borsta det måste jag och efter ett tag med borsten är håret längst bak rakt igen och resterande hår är fisvågigt.

Denna småljumma lockighet ihop med det faktum att jag till slut bestämt mig för att låta min riktiga hårfärg växa fram, ger mig lite ångest. Smålockigt, musbrunt hår är i princip det tråkigaste och präktigaste som finns. Det är ordentligt, duktigt, lärarfavoritigt. Allt jag inte vill vara, allt jag inte är.

Så jag vet inte. Jag får köpa ett gäng knallröda läppstift och korta kjolar och strunta i att jag ser ut som en trans-clown. För det är ju bättre än att se präktig ut i alla fall.

Men åter till håret då, jag ser fram emot mitt hårsvall som snart dyker upp. Lovar bildbevis på det!

Aj som fan.

Dagens tips:

Om du river parmesan, akta fingrarna så att du inte river dem också. Det kanske ger en pikant smak på maten, men gör förbannat ont.

Så undvik helst.

/Mvh, mästerkocken

lördag 25 juni 2011

Nytt projekt

Eftersom mitt nyårslöfte "våga ha rött läppstift" blev nedskjutet redan på nyårsaftonen ("mamma, du ser ut som en clown") har jag skaffat ett nytt. Nämligen att lära mig twitter.

Jag fattar dock ingenting än så länge. Jag följer kanske 12 personer, jag har 22 följare (vilket är sjukt konstigt eftersom jag som sagt inte fattar någonting) och sen då? Hur hittar jag personer att följa? Hur ser jag vad folk som jag inte följer skriver? Varför ser inte min startsida ut såhär?

HJÄLP!

Värdo

Gud vad det suger att blogga på storhelger/sommarlov. Inte för att jag är så jäkla aktiv just nu, men det är ju inte ni heller, n'est ce pas? Jag menar, jag fattar ärligt talat inte hur jag orkade blogga så mycket under den tid då jag fick typ en kommentar i veckan, om ens det. Hade 30 läsare om dagen och orkade ändå hålla på. Fast då hävdade jag ju fortfarande att jag "bloggade för mig själv bara". Eller hur.

De som hävdar att de bloggar för sig själva kan ju precis lika gära skriva i ett worddokument som de har på sitt skrivbord. Eller en gammal hederlig dagbok. Anledningen till att man bloggar är ju för att man vill att andra ska läsa. Företrädesvis bokförläggare eller chefredaktörer som sedan ringer upp mig och säger att deras förlag/tidning inte kan klara sig utan mina allmängiltiga och småtråkiga vardagsbetraktelser skrivna på halvtaskig svenska.

Men som sagt, det lär ju inte hända just nu. Just nu är alla ute och är idylliska med sina familjer på lantställen, alternativt bakis som fan.

Jag är varken eller. Jag är bara tråkig och åldersnojar lite eftersom jag nu har ett barn som inte bara gått ur förskolan, han har dessutom tappat en tand! Jag däremot står och stampar på ungefär samma ställe som är han föddes. That's karriär for ya!

Och dags för lite kommentarsfiske (för det är ju som sagt så sjukt tråkigt att blogga annars): om ni skulle trycka text/bild på enfärgade bebiskläder, vad skulle det då vara? Än så länge har jag "What would Veronica do?" och "There's nothing we can't face... except for bunnies". (Google if you must.)

fredag 24 juni 2011

Glad midsommar!

Somliga är mer pepp än andra!





torsdag 23 juni 2011

En fundering

Det här med att man inte kan förstå hur lätt det var inna när man har fått ännu ett barn, när upphör det egentligen? Jag menar, jag kan ju inte fatta hur jag någonsin tyckte att det kunde vara jobbigt med bara två barn, nu när jag vet hur det är att ha tre. Och hur kan någon tycka att ett barn innebär jobb, det är ju som rena rama semestern?

Men tänker man så även när man får sitt åttonde barn? "HUR kunde jag tycka att det var jobbigt med sju barn, med åtta är det ju mycket mer jobb"? Eller går gränsen någonstans när varje barn inte innebär lika stor procentandel av barnaskaran? Typ som att 33% rabatt ju märks mer än 12% rabatt, då borde ju det tredje barnet märkas mer än det... öh... 8,3 barnet. Okej, dåligt exempel - men ni kanske hänger med ändå?

Tilläggas kan väl att det självklart är olika från familj till familj, från barn till barn. Jag känner folk som tycker att de har det skitjobbigt med ett barn, medan jag tycker att det rullar på rätt bra med tre barn.

Men ändå. När slutar man tycka att det är skillnad mot "hur det var förr"? Vid 22 barn?
Och apropå det, hur många barn kan en kvinna föda egentligen innan hon dör av uttänjning eller vad diagnosen nu blir? Någon som vet?

tisdag 21 juni 2011

Bloggtorka

Det är svårt att blogga just nu. Det händer saker som tar massor av energi och kraft men som jag inte riktigt kan blogga om. Än.

Så då orkar jag knappt blogga alls. För det känns så meningslöst att skriva om triviala saker när annat tar upp det mesta av tankekraften.

Typ så.

Hit och dit och hit igen.

Det här med sommarlov alltså, sjukt stressigt. Barnen har lekt med kompisar varje dag i en vecka, och eftersom vi bor med bara kalvar som närmsta ungar, så innebär det att vi måste skjutsa dem vart de nu ska. Så vi skjutsar och hämtar och bokar upp och ringer hit och ringer dit och hjälp!

Idag lekte Noa med sin kompis hemma hos oss, samtidigt som Emmy lekte med kompisens lillasyster hemma hos dem. Efter ett tag blev de små barnen osams och Emmy kom tillbaka hem till oss. När jag åkte för att vaccinera Majken ville Noa och hans kompis åka hem till kompisen och då blev Emmy ledsen för att hon inte fick vara där också, för att hon och hennes kompis blivit osams tidigare, det hade hon glömt bort.

Hänger ni med? Nej, knappt jag heller. Det är som värsta kolloverksamheten här ute, barn flyger och flänger och leker och har sig. Det är jättemysigt, kul och roligt - visst! Men jag börjar bli lite stressad över att alltid ha "besöksdugligt" som nivå på städningen i huset.

Vad hände med att lugnt och stilla sitta i ett hörn och leka med kottar, det undrar jag.

måndag 20 juni 2011

Desperate Housewife

Jag har en ljusblå knytblus på mig idag, och just den här nyansen får mig att känna mig som en femtiotalsfru.



Inte en av den sorten som bakar pajer, har piffiga klänningar och lyder sin make. Nej, jag känner mig som den där lite bedagade grannfrun som röker non stop, dricker drinkar lite för tidigt på dagen och som låter barnen springa hej vilt. Som aldrig har en paj bakad, men som gärna diskuterar politik med grannmännen och därför drar på sig onda ögat från de andra fruarna. En sån som inte bryr sig om att hålla hemmet sådär vidare rent, för det är viktigare att lyssna på radio och läsa böcker.

Så känner jag mig idag. Och gillar det!

Ett år av sorg

Det är jobbigt just nu, för varje dag är någon slags påminnelse om morfar, om cancer och om död.

I onsdags var det exakt ett år sedan vi fick veta att han hade cancer.
I torsdags var det ett år sedan vi fick veta att han bara hade sommaren kvar.
På fredag är det midsommarafton och det enda jag kommer kunna tänka på är midsommar förra året, då vi alla samlades för att en sista gång fira midsommar med morfar. På hur han med ett litet tal lämnade över en klocka som han ärvt av sin far, till sin enda son. På hur han sjöng den lilla sången "Jag har en getabock" för Emmy, precis som han gjorde för mig som liten. På hur allt detta finns på film, en film som jag inte klarat av att se än.








Så här kommer sommaren fortsätta. Vackra, klara och varma sommardagar är förknippade med tumörer, sorg och död för mig, och jag vet inte när det kommer gå över.

Under hösten och vintern har det gått bra att låtsas. Det är klart att morfar inte är död, han är bara så upptagen med att vara ute och dansa att han inte kommer och hälsar på. Och så spelar jag upp små telefonsamtal i huvudet, där vi pratar om att ses snart och så låtsas jag att det kommer att ske.

Men nu på sommaren går det inte längre. Nu är allt bara minnen av hur vi åkte till en lekpark och barnen spelade fotboll med honom, trots att han mådde så dåligt. Nu är allt bara minnen av hur vi lyckades få till den där fisketuren som han hade lovat Noa innan han visste att han var sjuk, att han skulle dö. Nu är allt bara minnen av en älskad man som tynade bort framför ögonen på oss, utan att vi kunde göra något åt det.

Noa fyller år i början av sommaren, Emmy i slutet. Två dagar efter Noas födelsedag kom chockbeskedet, dagen efter Emmys födelsedag dog han. En sommar, så otroligt mycket sorg.

Det är nästan så att jag längtar efter hösten.

söndag 19 juni 2011

Och priset för obehagligaste låttext går till...

...Milow för låten You and Me (In my pocket). Grattis, verkligen!

Jag hoppas att det känns bra? Jag undrar om du funderade på låttexten länge? Eller du kanske inte har skrivit den själv, utan bara fått den av någon producent och så reflekterade du aldrig över att texten får dig att framstå som en galen hustrumisshandlare?



"I wish you smelled a little funny
Not just funny really bad
We could roam the streets forever
Just like cats but we'd never stray
I sometimes wish you were a mermaid
I could raise you in the tub at home
We could take a swim together
On weekly day trips to the bay

Oh you and me
It would be only you and me
Oh you and me
It would be only you and me

I wish you were a little bigger
Not just big but really fat
Doors you would no longer fit through
In my bed you would have to stay
I often wish that you had feathers
I'd keep you in a giant cage
All day long I'd sit and watch you
I'd sing for you and that would be okay

People say there are plenty of fish
In the sea, baby, all I do is wish

I wish you were a little slower
Not just slow but paralyzed
Then I could plug you into a socket
So you could never run away
I really wish that you were smaller
Not just small but really really short
So I could put you in my pocket
And carry you around all day"


Jag menar, Per Gessle må har fått slut på nödrim och fyller sina låtar med "la la la di di di", men inte ens han får till så här obehagliga låtar. Så tja, grattis igen Milow. Bra jobbat?

lördag 18 juni 2011

Skämmes, tamefan!

Vad jag sa alldeles nyss: 
"Gud vad jag är peppad inför att City Gross ska öppna här i stan!"

Vad jag borde göra nu för att inte helt förvandlas till en patetisk hemmafru: 
Gå över till motorcykelklubben som har fest här i närheten och hångla upp någon knutte, Gemma-style!

Herregud alltså. "... peppad inför att City Gross ska öppna...". Skjut mig nu, okej?

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Den här helgen hade jag velat dricka mig full, göra mig snygg, gå ut och dansa.

Istället har jag gnällt, klämt finnar, haft mensvärk, fräst på barn, skrikit på make och varit en jäkla bitch, för att använda Ricki Lake-uttryck.

Så kan det också gå.

fredag 17 juni 2011

Somliga dar

Det är såna här dagar som jag inser riskerna med att ha en bag-in-box med vin i kylskåpet.

torsdag 16 juni 2011

Litteraturfråga

Jag älskar att läsa uppväxtromaner. Böcker där man får följa huvudpersonen från tidig skolgång till gymnasiet, man får följa förälskelser, kroppslig utveckling, vänskap, familjesituation och så vidare och så vidare. Sådana böcker som blir till generationsromaner för de som växte upp under samma tid. Böcker som inte bara blir en skildring av huvudpersonens uppväxt, utan också den tid den skedde i.

Men. Alla är ju skrivna av män. Eller är det jag som har missat något? Finns det böcker där kvinnor beskriver sin längtan efter killar, sin kroppsliga utveckling, sin första onani, hur de cyklat omkring med sina vänner på kvällarna - ja men ni vet, allt sånt som männen skriver om?

De jag har läst har mest behandlat sånt i relation till något annat. Som till exempel "Mig äger ingen" eller "Svinalängorna". Jo visst, vi får följa huvudpersonernas uppväxt, men det är främst i förhållande till alkoholiserade föräldrar typ.

Men det måste väl finnas? Tipsa mig nu!

Hitta feltänket

Det är lite kul ibland när man läser saker och så undrar man lite "hur tänkte de där?". Så jag har två citat åt er, som två tankenötter i princip. Så kan vi se ifall ni kan hitta den logiska vurpan, feltänket, det knasiga. Okej?

1:

"Lösningen på barnfattigdomen är inte fler bidrag. Istället måste det löna sig att jobba!"
(Ledare i svd)

2:

"Jag har valt bort d-droppar till mina barn, eftersom de innehåller ett ämne som vissa tror kanske är cancerframkallande. Istället får de äta fet fisk och vara ute mycket i solen på sommaren."
(Människa på Familjeliv)

Så, shoot! Hitta det konstiga!

onsdag 15 juni 2011

Problematiken i praktiken.

När jag hämtade Emmy idag hade hon fått jättesöta små inbakada flätor i sitt korta hår. Mycket imponerande gjort av hennes dagisfröken, jag har inte ens lyckats få till en tofs i princip. När vi gick hem längs med vägen så såg jag de små flätorna guppa i takt med att hon travade på, och jag tänkte för mig själv: varför är det egentligen så viktigt för mig att låta bli sånt här? Titta vad sööt hon är! Gud vad fint det är, varför ska jag egentligen vara så tråkig och tänka genusmedvetet och sådär?  

Varför?

Sedan kom vi in på vår grusväg och barnen började springtävla om vem som skulle komma först hem. Emmy sprang ca tio meter, sedan saktade hon in och kom tillbaka till mig och tog mig stilla i handen och började gå prydligt vid min sida.

"Jag vill inte att de fina flätorna ska ramla ut. Så jag går här med dig istället."

Därför!

Dagens nyheter

Niklas Eliasson döms till tolv års fängelse.
Vilken "tur" att det var lite rån, misshandel och vapenbrott med i åtalet, och inte bara våldtäkt. För "bara våldtäkt" ger ju sällan särskilt långa fängelsestraff. Å andra sidan lär de väl överklaga det här och kanske få straffet sänkt. Det brukar ju bli så.

Turist var för sexig för att få cykla.
Jag bara hoppas att det faktiskt inte var en riktig NY-polis, utan bara någon utklädd snubbe som fick för sig att driva med den kortkjolade turisten. Men samtidigt vet man ju aldrig, det vore ju inte första gången som en kvinna får ta ansvar för mäns sexualitet. "Du är för sexig, du stör trafiken". Tänk vad skönt det vore att leva i en tid där ett sånt uttalande vore helt absurt, inte representativt för hur en stor del människor ser på mäns vs. kvinnors ansvar.

Det adopterade barnet fick lämnas tillbaka till den som födde honom.
Strunt samma i att Viktor, som han kallas i artikeln, hade bott med sina föräldrar från att han var fyra timmar gammal. Strunt samma i att den som födde honom (Vad blir rätt ord? Mamma är hon ju inte. Biologisk mor känns också fel?) inte hade träffat honom. Strunt samma i att Viktor redan hade en familj och en mamma och pappa. För har adoptionen inte gått igenom så har den som föder barnet rätt att ångra sig. Jag menar, bäst för barnet? Vem bryr sig om det? Huvudsaken är ju att någon får ändra sig lite som hon vill.

Uppenbarligen måste det gå snabbare från att barnet får en familj tills att adoptionen går igenom. Det här ska inte få ske. Dessutom behöver det svenska rättssystemet göra upp med sin märkliga förkärlek för gener; låt fosterfamiljer få adoptera barn tidigare, ge inte olämpliga föräldrar hur många chanser som helst och öppna upp för fler inhemska adoptioner!

tisdag 14 juni 2011

Vad är det för dag idag? Är det en vanlig dag?

Nej det är ingen vanlig dag, för idag fyller världens vackraste och bästa och snällaste och underbaraste lilla pojke sex år och jag kan inte fatta att tiden har gått så fort, snart börjar han skolan och det var ju nyss han var en liten bebis, hurra hurra hurra!

måndag 13 juni 2011

Jag och Titanic

Jag är ett sånt vrak just nu. Minsta lilla sömnbrist och hela mitt system stänger ner. Jag fick bilen att koka idag bara för att jag inte kunde komma ihåg hur man kör bil. Jag fick motorstopp, gasade för mycket, svävade mellan två filer. Jag ska absolut inte köra bil när jag har en förkyld bebis som håller mig vaken hela natten, men eftersom vi inte hade köpt en enda födelsedagspresent till Noa som fyller imorgon så var jag rätt så tvungen. Hetskörning till det stora köpcentret och dess enorma Toys'r'us blev det alltså. Som tur var hade jag i alla fall sett ut vad han skulle få, någon måtta får det vara på hur dåliga föräldrar vi är.

Eller jo visst, jag hade faktiskt köpt lite innan dess: två böcker från Adlibris. På väg till den Ica-affär som jag brukar hämta ut paketen på, tittar jag på avin och ser att paketet finns på ett helt annat Ica, på andra sidan stan. Bara att vända om och misshandla bilen hela vägen dit. Väl där så kunde de inte hitta paketet, och efter en halvtimmes telefonkö kunde postens kundservice tala om för mig att de hade skrivit fel på min avi. Paketet fanns på den vanliga ica-affären, den jag körde ifrån.

Jag var så sjukt nära att börja gråta precis där och då, men bet ihop och körde bilhelvetet tillbaka till rätt Ica, och sedan hem igen.

Väl hemma hämtade jag posten och insåg att maken - trots mina påminnelser - glömt att deklarera. Men äsch, vem behöver pengar till semesterresan? Frankrike är väl känt för att vara gratis?

Men det är bara att torka tårarna och trycka undan tröttheten och så på't igen! För imorgon fyller världens vackraste, snällaste och underbaraste lilla barn sex år och han ska få precis en så bra födelsedag som han förtjänar!

De är ju inte Hitler direkt.

Något jag tycker är sjukt svårt: att försöka vända klaget till något positivt när barnen klagar på någon kompis, när jag själv har oerhört svårt att se något positivt med barnet.

Jag menar, jag vet ju att inget barn är jobbigt och elakt rakt igenom. Så klart inte! De barn som vi ser som bråkstakar, elaka eller mobbare - de är säkerligen supergulliga hemma. Kanske världens mest omtänksamme storebror? Kanske det där barnbarnet som lyser upp en farmors vardag? Kanske en hejare på att hjälpa föräldrarna i hemmet?

Men det ser ju inte vi. Vi ser ju bara det våra barn ser, och ibland är det svårt att hitta det där försonliga. Ibland vill man bara klämma i med ett "Jaa, han är riktigt dum. Men låt bli att lek med honom så slipper du bli ledsen när han är dum"

Men hur bra är det då? Hur bra är det att befästa bilden av ett barn som dumt, bråkigt och elakt? Även om det kliar i en att få ur sig allt det där man själv stör sig på med barnet som är elakt mot ens lilla guldklimp så blir det ju bara kontraproduktivt. Man kan fördöma handlingen, kritisera vad barnet gör - men inte vem barnet är.

Så jag biter ihop, även om det är svårt. Jag försöker uppmuntra barnen att komma på något positivt med barnet de klagar på istället. Och det går ju, nästan alltid. Och om det inte går så är det väl så då.

Jag menar inte att man ska försvara mobbare eller att negligera barnets upplevelse av hur hen blir behandlad. Absolut inte. Men om vi som föräldrar faller in i samma jargong och fördömande och klagomål som barnet, då säger vi att "ja, det där barnet är minsann elakt och dumt och larvigt". Och så går det runt, runt och runt.

Så även om jag drar till med ett "jävla skitunge" när jag är ensam så försöker jag att uppmuntra barnen till att hitta något positivt med de barn som är dumma. Försöker, nota bene. Det är inte alltid lätt. Tyvärr. Men det - hur föräldrar låter sina (deras??) barn bete sig utan att agera - är en helt annan fråga.

söndag 12 juni 2011

Skepp ohoj!







































Såhär taggad och peppad (om än ofokuserad) var jag innan Noas sexårskalas. Sjörövarkalas med 11 kompisar.

Nu? Typ död. Väntar på salamipizzan som gräddas i ugnen. Tänker inte röra en fena mer än nödvändigt.

Godnatt!

lördag 11 juni 2011

Alltså.

(Mest överanvända rubriken ever. Min svenska är inte på topp här i bloggen känner jag, men jag måste ju få vara ungdomlig och hipp - ha ha! - någonstans)

Men i alla fall då: alltså, är det normalt att vara rynkig som ett russin vid blott 27 år? Jag menar nu inte bekymmersrynkorna i pannan, de har funnits där sedan tidiga tonåren. Men nu finns det skrattrynkor vid munnen och skrattrynkor vid ögonen och jag känner att det borde vara minst 10 år bort?

Det här med botox, är det verkligen så skadligt som folk säger? Och ifall fallet är så, måste jag alltså sluta skratta? Det blir nog svårt i såna fall, jag är ju så jävla rolig. Tycker jag själv då.

Ett annat tips kan ju vara att typ, sminka av sig? Men jag är alltid så trött när jag lägger mig att "ta av mig linserna" känns som en bedrift.

Ska vi fortsätta avliva lite klyschor då?

Om det är något jag stör mig på så är det föräldraklyschor. Som till exempel "Amning är det absolut bästa för ditt barn" eller "Man skaffar väl barn för att umgås med dem!", som jag redan har tagit upp.

Men det finns ju fler. Det finns ju sjukt många fler. Och alla liksom rapas upp av förälder till förälder, från morföräldrar till nyblivna föräldrar. Från bvc-personal till mammor, från pappor till kompisar och så vidare i all oändlighet.

Men vad är det egentligen klyschorna säger? Och varför upprepar man dem? Jag antar att det är för att lugna föräldrar och det är ju lovansvärt i sig (för herregud vad föräldrar är oroliga idag), men samtidigt kan plattityderna faktiskt uppmuntra felaktigt beteende och det är det väl ändå ingen som vill? Som följande exempel:


"Du som förälder vet alltid bäst när det gäller ditt barn"

Eh nej? Jo visst, jag fattar att man menar att föräldrar ska stå på sig när de misstänker öroninflammation trots att vårdpersonalen säger att det inte är något. Eller att man inte ska ta åt sig när mormor eller farmor tycker att barnet ska få skrika lite, det är ingen fara. Det är som sagt en fin tanke, men jag har märkt att fler och fler använder uttrycket så att det ska tolkas bokstavligen. Och då blir det skrämmande.

För nej, jag vet inte bäst när det gäller mina barn. Det är därför vi har vården, till exempel. Det är också därför vi har utbildade lärare som ska ansvara för barnets utveckling. Det är också därför som jag läser böcker av kunniga inom ämnet barn och barnuppfostran, för att lära mig mer. Jag vet till exempel inte vad som är bäst för mitt barn gällande solskydd om jag inte lyssnar på de som är experter i ämnet.

För drar man uttrycket till sin spets så betyder det ju att föräldrar inte kan göra fel. De vet ju bäst när det gäller deras barn. För det finns inget försonande i uttrycket. Det heter inte "Du som förälder vet vad som är bäst för ditt barn, så länge du håller dig inom de givna ramar och regler som vi som samhälle har satt upp". Och om man nu inte menar att föräldern alltid vet bäst så blir ju uttrycket rätt så menlöst, eller hur? "Du vet alltid bäst, fast egentligen bara när det gäller små områden som vilket pålägg ditt barn gillar mest. Och även då vet du inte bäst, för ungar ändrar sig ju från dag till dag."

Jag har höga tankar om mina läsare, jag är övertygad om att för er som läser det här så håller jag just nu på att försöka sparka in en dörr så vidöppen att en hel studentkortege kommer igenom den. Men jag är ledsen att säga det: vissa resonerar faktiskt som så att föräldrar alltid vet vad som är bäst för deras barn. Skrämmande, men sant. 

En klyscha på ungefär samma tema är "Mår mamman bra, mår barnet bra". Alltid mamman, nota bene. Och återigen, om man använder det i betydelsen "Klart du kan gå på spa trots att din ettåring är förkyld, mår du bra så mår ditt barn bra", då är det ju helt okej. Lite överflödigt dock, om man nu inte är en självuppoffrande typ som hellre skulle offra sitt lillfinger än ge barnet burkmat. Men jag fattar grejen.

Saken är ju tyvärr att det inte är så folk använder uttrycket. Istället slängs det fram när gravida kvinnor röker, när mammor uppenbart negligerar sina barns behov, när föräldrar sätter sitt eget välmående framför barnens. Återigen, en vidöppen port för er - himla svårt att förstå för många andra.

Jag kan fortsätta i evigheter.

"Ingen har på sin dödsbädd tänkt att man tillbringat för mycket tid med sina barn" 
 - Kanske inte det, men jag tror att rätt så jävla många kvinnor har ångrat att de inte haft något arbete och ingen karriär och därmed ingen inkomst och ingen pension. Kanske inte på dödsbädden, men i ca 20 år innan dess. Men det kanske inte räknas?

"Alla barn är individer, det går inte att säga något om det specifika barnet"
- Njae... är det verkligen så? Klart som fan att alla barn är individer. Till och med enäggstvillingar som har föräldrar med makabert dålig smak och blir klädda i likadana kläder under hela uppväxten är individer, även om deras föräldrar har missat det och trott att de fått TVÅ till priset av EN. Men går det inte att generalisera då? Jo men fan visst gör det det. Alla ungar behöver kärlek, värme, närhet, föräldrar, stimulans etc. Sen behöver inte alla det på samma sätt, tid eller sådär - men grundförutsättningarna finns liksom där ändå. Det här är rätt så basic, precis som allt annat, men ändå - svårt för vissa.

"För en förälder är det egna barnet alltid vackrast"
 - Say what now? Är det bara jag som inte riktigt förstår sambandet få barn - bli blind? Jag är i alla fall mycket medveten om att mina barn inte är sötast eller vackrast. Jag tycker med största sannolikhet att de är sötare än vad andra tycker, men jag har inget problem med att se andra barn som är sötare, vackrare eller finare. Jag har heller inga problem med att se att en av dem inte precis är Lika Söt som sina syskon, men hey - sen när är söthet det viktigaste här i världen?

Jag kommer inte på några fler, gör ni?

(Det här med blogg alltså, så sjukt bra. Ingen skulle någonsin orka lyssna på mig om jag hävde ur mig allt det här. Men om jag skriver ner det så läser ni, och jag tror säkert att någon av er var uttråkad nog att läsa ända hit trots att hela inlägget egentligen var rätt meningslöst. Vidöppna dörrar and all that.)

fredag 10 juni 2011

Dagens (andra) ordspråk

"Om man ändå får ont i huvudet efter bara ett glas vin, är det lika bra att dricka fem glas vin."

Jag ser en ny karriär framför mig. Jag menar, någon måste väl komma på alla de ordspråk som finns i lyckokakor?

Dagens ordspråk.

En god bok är det största hindret för ett rent hem.

Nåja, jag är åtminstone en bra förebild för mina barn. En mamma som hellre läser än städar, det är en bild jag vill att de ska växa upp med faktiskt. Jag hoppas att de blir små bokmalar som jag var som liten.

Det är ett av mina områden där jag har dåligt samvete; sedan Majken kom blir det alldeles för lite läsande för och med barnen. Jag skäms, ärligt talat. Visserligen läser maken för dem, och det är ju superviktigt främst för Noa eftersom pojkar behöver se pappor läsa, men jag skäms ändå. Vi läser för lite, vi läser för dålig litteratur (joho då, det finns visst!) och vi lägger för mycket tid på våra datorer.

Nåja. Idag har jag försummat både barn och hem för den bok jag läser. Vilken välgärning!

torsdag 9 juni 2011

Teckna en prenumeration på Tivoli!

När jag bloggade om att Bamse blivit Sverigedemokraternas våta dröm, fick jag följande tips i kommentarsfältet:


Tivoli är något så bra som en barntidning som dels inte ägs av Egmont (plus bara för det), men som dessutom är medveten, nytänkande och rolig! Men - nu läggs den ner eftersom den ska försvinna från butikerna och prenumerationsintäkterna inte räcker. Men det kan vi ju ändra på, vi konsumenter. Det är det som är så fint med att vara konsument, vi kan faktiskt förändra!

Så nu tycker jag att alla ni som har tröttnat på Egmont och deras monopol (och deras jävla idioti, för att tala klarspråk) går in och tecknar en prenumeration. Ni som har bloggar: tipsa där! Ni som inte har bloggar: tipsa på annat sätt!

Förhoppningsvis kan den komma igång igen. Om inte annat så får de som ligger bakom tidningen veta att de är uppskattade för vad de försöker göra. Tyvärr kommer den uppskattningen kanske för sent, men ändock. Allt är bättre än inget.

Osorterade tankar

1. Jag måste byta header. Jag står inte ut med att se mig själv le utvecklingsstört varje gång jag ska skriva ett nytt inlägg.

2. Hur sjukt maktkåta är inte sossarna i Örebro län? De fick inte egen majoritet, inte ens ihop med vänstern. Så vad gör de? Jo, de går ihop med centern och kd. KD! Om jag hade röstat på dem hade jag känt mig så jävla lurad. Sviken, till och med. KD liksom. Det är ju bara ett steg ifrån SD; högerkonservativt med ett pyrande hat mot alla som är annorlunda och så lite kärnfamilj på det. Kräks.

3. Jag är snart 30. Ångest på det.

4. Noa har en lös tand - sin första! - och vill att jag ska vicka på den och känna på den och jag avskyr lösa tänder så jag säger äcklat "eeew" varje gång. Rätt så taskig morsa, men det ÄR ju äckligt! Tydligen hade en av hans kompisar fått 20 kronor för sin tand, så nu är det den nya taxan för tappade tänder. 20 kronor? Vad hände med en guldpeng?

5. Jag ska ha vänner med respektive över på grillning imorgon. Eller, vi ska ha. Jag ska inte låsa in resten av familjen i källaren, främst eftersom vi inte har en källare. Båda dessa vänner är underbara personer, men dock pedanter. Jag vet inte hur man städar inför att pedanter ska komma. Jag kan tänka mig att min absolut finaste-nivå är i klass med deras "det duger i brist på bättre"-nivå.

6. Jag är sjukt tandspridd för tillfället. Och då menar jag sjukt tankspridd. Jag skrev till exempel tandspridd först, det säger väl en hel del? Igår så letade jag efter Majkens mössa i tio minuter innan jag upptäckte att jag hade den i handen. Nu hittar jag den inte igen; jag tappade bort den mellan förskolan och hemmet. Häromdagen när jag skulle göra frukost så stod jag och tittade på brödrosten jättelänge, tills jag insåg att det inte fanns något bröd i den. Jag hade inte bara glömt att stoppa i brödet, jag hade inte ens tagit fram något. Och idag så ringde det från förskolan på mobilen när jag var på apoteket och bara "du vet väl att du har ett arbetspass idag?". Vilket jag självklart inte visste.

7. Jag har just slösat bort 6 bra uppslag till blogginlägg på ett enda inlägg. Så ovärt. Nu måste ni kommentera 6 gånger så mycket, för att det ska bli värt det igen. (Med andra ord vill jag se 12-18 kommentarer på det här inlägget. Ha ha.)

8. Ja. Det var väl det. Lite choklad på det här skulle sitta fint, men sån har vi ingen. Så klart.

/självömkande_84

Fuck.

Emmy:

- Jag vill inte ha den tröjan! Jag vill bara ha klänning eller kjol! Jag vill vara en fin sommartjej! Det är jag inte i den tröjan. Man kan bara vara fin sommartjej i rosa eller klänning. Om jag inte är fin säger mina kompisar inte att jag är en fin sommartjej och det vill jag vara. De säger att jag är ful om jag inte har fina kläder på mig. Jag vill vara fin!

Nämen jag tänkte väl gå och dunka huvudet i väggen ett tag nu.

onsdag 8 juni 2011

Dagens ord.

Läste det nyss i Vi Föräldrar och älskar't! Dvs "Bomullsföräldrar", min raka motsats och något jag stör mig enormt på. I tidningen beskrivs de så här:

"Dessa föräldrar överbeskyddar med tanke på vad som kan vara farligt. Vänder sig oroligt till vårdcentralen om barnet varit förkylt i två dagar."

Är det bara jag, eller svämmar inte Sverige (och andra rika, välbeställda i-länder där barn lever i extrem säkerhet) över av bomullsföräldrar? Jag vet inte hur ofta jag fått bita mig i läppen för att inte ifrågasätta när bekanta, som i vanliga fall är rationella och sakliga, åker till akuten för att barnet har 39 graders feber/ringer bvc för täppta näsor/köper hjälmar till barn som lär sig gå/förbjuder barn att klättra i träd/inte låter barn gå i låga trappor själva/inte ens låter en sjuåring vara ensam i en halvtimme och så vidare och så vidare.

Ja, det är min käpphäst. Ja, jag tycker uppenbarligen att min inställning till föräldraskapet är bättre. Ja, jag har skrivit om det här förut.

Men nu har jag ett ord för det hela: Bomullsföräldrar. Klockrent!

Dagens outfit
























Smutsigt hår. Fula shorts. Kladdigt smink.

Försöker väga upp det med djup urringning och bebis på höften. Bebisar är ju lätt bästa accessoaren. Och ja, jag vet att man ska uttala det aksesoar, men det går ju inte. Assesoar ftw!

tisdag 7 juni 2011

Helt normalt.

Emmys förskollärare ba: "Jag läser ju i din blogg att du tycker att du är socialt inkompetent, men det märks ju inte alls."

Nej, för det är ju helt normalt att hoppa runt och skrika av glädje "Jag har blivit bjuden på en fest. JAG! De har bjudit mig! Hurra! Jag får komma!" när man får en festinbjudan.

Så gör väl alla?

Flämt!

30 grader i skuggan, på norrsidan. 30 grader! Det är ju inte klokt. Majken och jag svettas som kungen inför en aftonbladetreporter, och håller oss inomhus.

Här har vi ac (eller en luftvärmepump som blåser kall luft) och Buffy s7. Det är vi mycket nöjda med.

Alltså, 30 grader. Det är väl ändå lite väl, eller vad?

måndag 6 juni 2011

I know I'm not stupid, and I know I'm not blonde...

Hörrni, det här med hårfärg alltså. Jag är så osäker på hur jag ska göra. Utväxten är på några centimeter och behöver verkligen färgas om det inte vore för att jag börjar fundera på att byta. För alltså, även om jag aldrig någonsin varit så nöjd med en hårfärg som med denna superblonda, så är det mycket jobb.

Det är blekning i omgångar, det är silverschampo, det är inpackningar för att inte håret ska gå av. Och det gör det i princip ändå. Mitt hår är så slitet efter två år av intensiva blekningar att det är svårt att borsta ut. Dessutom börjar jag känna mig lite sådär smånojig över alla kemikalier jag lär få i mig.

Men det är ju som sagt snyggt. Och vad är alternativet? Att låta håret växa ut och se vilken min egentliga hårfärg är? Den jag inte sett sen jag var 12 år? Jag gissar på en härlig musgrå mörkblond färg, det låter ju inte så jävla hett.

Jag är väldigt ambivalent som sagt. Men måste bestämma mig snart, för om jag ska gå omkring med en helvetisk utväxt så ska det i alla fall vara ett medvetet val.

Så hjälp mig, snälla ni. Vad ska jag göra?

söndag 5 juni 2011

Hej igen.

Det har varit lite tomt på blogginlägg här, men herregud, det har ju varit långhelg! Det innebär ju enorma mängder trädgårdsarbete och myyys deluxe. Detta jävla mys alltså. Igår när det var så underbart väder svämmade hela min facebook över av mina vänners uppdateringar om vilken underbar dag de hade. De åt solvarma jordgubbar, köpte skor, drack champagne, badade, solade, umgicks...

Själv var jag på avfallsverket och sorterade skräp.

På kvällen fick vi dock också till lite idyll, med grillad lax, rosévin och kubbspel i solnedgången. Så idylliskt var det att jag var "tvungen" att ta fram kameran för att föreviga det hela. När jag ändå stod där med kameran i handen så bestämde jag mig för att det vore "kul" att ta kort på de träd som blivit helt massakrerade av häggspinnmalen, våra så kallade spökträd. Eller visst, de är inte våra. Det ena står vid tomtgränsen och är kommunens, och det andra står i grannens kohagen. Men anyhow, jag tog kort på spökträden.

Det första kortet blev inte så illa, man verkligen ser hur hela trädet är täckt av väv:




























Det andra däremot. Inte för att kortet i sig är vidrigt, men det som jag tog kort på. Jävla systemkamera med zoom-möjligheter. Jag vill inte veta att det här står precis vid vår tomtgräns:





























Man bara: Åh vad trevligt! En miljard äckliga larver innanför väven på hela träden. Myyyys!

fredag 3 juni 2011

Alla har vi våra nöjen

Vi firar bröllopsdag. Vi har ätit tapas och pussats och haft barnvakt.

De senaste fyrtio minuterna har vi kört runt i fina villaområden och dreglat över hus. Nu ska vi till ett område med nybyggda hus och skratta åt att de inte har några tomter.


Alla har vi våra sätt att fira bröllopsdag på.


torsdag 2 juni 2011

Men ärligt talat, skit på er.

Herregud. Jag trodde väl ändå att de där fanatiska "supermorsorna" (enligt dem själva) bara fanns på Familjeliv. Jag var så naiv att jag inte fattade att de finns på hela Internet.

Amanda Schulman bloggade om det dåliga samvetet hon har som mamma, och föreslog att vi mammor skulle skita i att ha dåligt samvete någon dag ibland. Fine. So far so good. Men sen läste jag kommentarerna och blev så himla trött. Vad är det för FEL på folk? På riktigt? Ett axplock, gott folk:

"Jag har nästan aldrig dåligt samvete… har 2 barn som jag är hemma emd på heltid! Finns gott med tid i livet att arbeta…."

"har samhället nånsin varit uppbyggt utifrån barnets bästa vuxna är egoister hur kan man välja karriären före sitt eget barn"

"Nej, jag tycker synd om all föräldrar som vill vara hemma med sina underbara barn men inte kan eller och inte har råd. Och jag tycker synd om alla barn som har föräldrar som väljer att hellre jobba när de har råd att vara hemma med dom. Småbarns tiden är så kort och den ska man verkligen ta vara på.Vem är det du inte skulle vara en bra förebild till om du va hemma med ditt barn? Ditt barn? Fattar inte alls hur du tänker där,,,,,hmmmm. Du måste väl erkänna att Charlie skulle ha det bättre med dig, än med 15 ungar på två fröknar."

"Hejsan, Jag har inte daligt samvete sa ofta, mest bara vid PMS;) Jag har valt att vara hemma med mina tre barn de sensate 10 aren och jag vet att det har gett dem en mycket stabil uppvaxt."

" vi prioriterar att ha tid med vårt barn istället för att ha en massa pengar, det rör sig bara om några få år i våra liv. och det är det definitivt värt, jag har nästan aldrig dåligt samvete när jag roar mig. men om jag får dåligt samvete tänker jag igenom vad jag har dåligt samvete över och ibland inser jag att mitt samvete är något jag bör lyssna på för att det försöker tala om något för mig."


Och så vidare, och så vidare.

Om man som kvinna väljer att jobba så väljer man bort sina barn, enligt dessa människor. Förskolor (som de konsekvent kallar för dagis, och det är ju inte en slump om vi säger så) är av ondo och de människor som arbetar där är direkt skadliga för dina små guldklimpar. Mamma vet alltid bäst, mamma är alltid bäst och fy skäms på dig om ditt kall i livet inte är att stå och koka potatispuréer eller leka teparty i sandlådan. Pappan? Ja, han är en bifigur, som mest.


Det här kanske kommer som en chock, men nej - vi skaffar inte barn för att vara med dem. Jag är ledsen, men det är liksom inte så vi är byggda. Vi skaffar barn för att vår art ska överleva. Vi skaffar barn för att de flesta av oss har en inbyggd vilja att göra det. Inte för att vi vill ha någon att hänga med när vår karriär går i stöpet, eller vårt liv känns tomt. Det är inte så det fungerar. Fråga någon som har barn/ska få barn: "Varför vill du ha barn?" och jag garanterar att det är jävligt få som svarar "för att ha någon att vara med". De flesta kan inte ens svara. Vi bara vill det. Vi vill ha barn, men det finns ju inga rationella argument till varför. Vi vet ju nämligen inte innan hur härligt och underbart och kärleksfullt det är. Vi bara vill ändå.


Sedan är de himla trevliga att vara med, kidsen. De är underbara och vi älskar dem och vi tycker om att vara med dem. Vissa tycker att det är så trevligt att de inte vill göra något annat. Vissa tycker att det är trevligt, men vill också jobba. Det är lite olika det där. Men den som tror att vi skaffar barnen för att umgås med dem är ute på hal is. Eller bara jävligt okunnig.


Med det i åtanke så är det märkligt att så många har mage att sätta sig på sina höga hästar och klaga på de som väljer att inte viga sina liv åt sina barn. Personligen tror jag inte ens att det är bra eller sunt att bli Mamma På Heltid, men om andra vill göra det - fine. Jag kunde inte bry mig mindre, om det inte vore så att dessa Mammor På Heltid ofta lägger sig i andras val. Och ofta gör de det med en sån himla märkliga argument.


Enligt dessa kvinnor så är man onaturlig som jobbar. Det är inte så det "var tänkt från början". Man bara näe, det har ni ju rätt i. På grottfolkens tid (Alltid dessa grottfolk! De var ju inte precis ett under av civilisation, varför ska de få vara någon slags måttstock på hur vi ska bete oss?) satt mammorna runt lägerelden i kör och sjöng babysånger med sina bebisar. Sedan gick de och satte sig på en klippa med lite torkade bär och nötter och tittade på när männen jagade. Den tidens babybio helt enkelt. Så var det nog. Att mammor har jobbat i någon form sedan tidernas begynnelse, med ett kort avbrott för den nu idealiserade tiden på 50-talet och däromkring, det spelar mindre roll. För de här människorna är inte pålästa. De vet egentligen inte. De bara tycker. Och oj, så de tycker!


Vidare så struntar alla som inte är hemmamammor i sina barn. Särskilt om de sätter sina barn på förskola innan barnen är tre år. Det är nästan dödsstraff på det. För då skadas anknyyytningen (jag vet inget ord som missbrukas så ofta som "anknytning") och det är på grund av den tidiga dagisstarten som vi har ungdomar som skär sig idag. Det är för att barnen fick leka med andra barn och gå på utflykter till lekparker som unga människor tar livet av sig. Det är på grund av samlingarna med fruktstund som ätstörningar är så utbrett. Und so weiter.

Och till sist så saknas alla nyanser. Om barn börjar förskolan när de är 1.5 år så är det självklart till en grupp på 20 barn, 1 fröken och så går barnet så klart minst 50 timmar i veckan. Att det i själva verket är typ tre barn kvar efter klockan fyra på nästan alla förskolor jag har besökt, det räknas inte. Alla som inte väljer att vara hemma med sina barn är såna som snittar ut ungen en månad för tidigt för att inte gå upp i vikt, lämnar dem på daaagis på ettårsdagen och som sedan knappt träffar sina barn förrän ungen tar studenten.

För om man inte är villig att ge upp sitt liv för att viga det åt sina barn, då vet ju alla hurdan man är. En ofullkomlig mamma. En mamma som förtjänar sitt dåliga samvete. Hur kan man ens vilja göra något annat än gunga barn i lekparker eller sköta hushåll? Hur kan någon vilja göra något annat än Umgås Med Sina Barn? Varför skaffade man då barn?

Tjaa du. Jag skaffade mina barn för att uppfostra dem till vettiga människor som ska väga upp för alla de idioter som finns här i världen. Är det en tillräckligt bra anledning?

onsdag 1 juni 2011

Alltså.

Om man nu tänkt köpa en iPad till någon för att fira femårig bröllopsdag (yep, vi gifte oss unga) - är det inte lite taskigt om personen då själv köper en sån? Liksom, vad gör jag nu?

Jag lutar åt att det är tanken som räknas, och eftersom han fått det jag tänkt så slipper jag köpa någon present. Ja?

Hurra för Kalle!

Ni som har barn/har ett märkligt intresse för barnprogram har kanske sett barnprogrammet "Hurra för Kalle" någon gång? Det handlar om ett gäng djur som ska lösa mysterier i Sysselstad, där de bor.

Men jag fattar inte. Är de vuxna eller barn? De kör nämligen bil och moped och det talar ju för att de är vuxna. Men följande talar för att de är barn:

1) De bor hemma. Och typ bakar äppelpaj med sin mamma. Baka äppelpaj med sin mamma kan man ju göra även som vuxen, men behöva hennes hjälp med det? Nja, kanske inte va?

2) Alla deras intressen är väldigt barnsliga. Till exempel vattenlekar, snöbollskrig och barnfilmer på bio. Nu låter det förvisso som en rätt kul tillvaro, men de verkar inte särskilt intresserade av alkohol och sex. Att det är ett barnprogram har säkert inget med saken att göra.

3) De jobbar inte. Latmaskar! De går förvisso inte i skolan heller vad jag vet. De kanske går i en specialskola, för sådana som varken är vuxna eller barn? Där man bakar äppelpaj och går på bio hela dagarna?

4) De tar EVIGHETER på sig att lösa de enklaste mysterier. Mina ungar klarar det ju hur fort som helst, men Kalle och hans gäng är så tröga så tröga.

Antingen så är de barn med körkort, vilket är lite weird. Eller så är de vuxna som är gravt utvecklingsstörda. Och då blev ju genast titeln "Hurra för Kalle" lite annorlunda. Typ lite mer sarkastisk. Eller ironisk. Eller uppriktigt menad, men med väldigt låga krav. Snart kan vi se uppföljaren "Hurra för Kalle som kan borsta tänderna själv" eller "Hurra för Kalle som förstår att man sover på natten och är vaken på dagen!"

Jag vet inte. Det finns så många barnprogram som är märkliga. Don't get me started on Pifi, fipi och Rosemary eller vad fan de heter.

De ska härdas.

Bebisar alltså. Himla korkade ändå. Sätter lite saliv i halsen och bara "jag dör, jag dör, jag får ingen luft, jag dör!". Så överlever de ju varje gång ändå. Och måste leva med att ha gjort bort sig, samt vetskapen om att ifall de håller på att kvävas på riktigt någon gång så har de ropat "vargen kommer" så många gånger att mamma bara kommer titta på och skratta ändå.

Stackare.