tisdag 31 maj 2011

Bye bye blogg, well hello Ipad!

Eh alltså. Vi har ju blivit med ipad. Jag, som var den stora skeptikern, är fullständigt förälskad. Apparna, goddammit! Apparna!

Nu har jag tillbringat en stund med att se hur vår trädgård skulle se ut ifall vi lekte mindre med nya teknikleksaker och istället lade pengar och tid på trädgårdsarbete. Himla skillnad, måste jag erkänna. Eller vad sägs om detta:

"Före" (Dvs nu. Och varför fönsterluckorna inte är bortplockade vet jag inte. De är de enda som sitter kvar på hela huset och ska självklart ner de också. Och så ska vi typ måla om utbyggnaden också, har jag minsann för mig.)




















"Efter"
(Och ja, det är lite fel med färgskalor och lutningar och sånt, men ni fattar ju. Ser inte ut som sibiriskt fångläger utan som en pensioträdgård av mormorstyp, inte farmorstyp. Så fint. Jag vill ha mängder av rosa blommor, typ nu!)






































I alla fall kommer jag i fortsättningen inte ha så mycket tid. Ni fattar ju varför.

Trädgårdsarbete? Nej nej. Leka med paddan, så klart!

Den blomstertid nu kommer

























Eftersom Majken har gjort det igen (dvs somna i egen säng, ensam) fick jag lite tid över.








































Tid som jag inte behövde lägga på de större barnen eftersom en hade sin speldag och en försvann ut till sandlådan när vi kom hem.

Så jag bestämde mig för att panikstäda. Ni vet, när man får en kvart eller så över och bestämmer sig för att få det någorlunda okej. Här är mina panikstädningstips:

- Fixa det du stör dig på mest. Är det smutsigt köksbord, överbelamrat hallbord eller smulor på vardagsrumsgolvet - åtgärda det! Ta allt i den ordning du stör dig på det. För mig är det smutsiga handfat, fläckiga vardagsrumsbord och skräp på golven, så jag tar det först.

- Stäng dörren till det/de rum du inte vistas i så ofta. Sover du bara i sovrummet? Stäng dörren och glöm röran där inne ett tag. Syns inte = finns inte = sant i städsammanhang!

Och det bästa tipset av alla:



























Blommor! Allt ser finare och renare ut med blommor. De här köpte jag på rea för att de är på väg att bli "fula", perfekt! 







































Vi har lite dåligt med vaser eftersom vi städat undan rätt mycket under tiden vi renoverat i köket. Eftersom vi inte är färdiga än har vi ingen riktig koll på vart allt finns. Men det fungerar ändå.




























Ett gäng rosa rosor i badrummet och ingen tänker längre på att badkaret behöver skuras.





























Som sagt, vaser är det lite sisådär med. Rosorna verkar trivas bra ändå.



























Och det gör dikesblommorna också.

måndag 30 maj 2011

Jag ser domen i dina ögon.

Att dansa en hel natt i högklackade skor efter att ha gått i plattskor i över ett år ger en hemsk träningsvärk.

Men jag var väldigt snygg under tiden. För att vara jag. Om jag får säga det själv.


(Så jävla smart av mig att ta en skitsuddig bild som bevis. Ni bara: "Vill invända men kan inte, för bilden är så suddig att vi inte kan se ett skit". Å andra sidan var väl alkoholnivån så pass hög vid tidpunkten för den här bilden att jag faktiskt såg ut såhär för de som var närvarande.)

Att gå på fest i Uppsala är förresten väldigt annorlunda mot att göra det i Örebro. Förutom alla studentikosa sånger så var det ju unga, snygga människor överallt. En lördagskväll i Örebro ser man främst medelålders män/ way to lättklädda fjortisar som raglar fram på gatorna. I Uppsala är det uppklädda unga och snygga människor. Och jag.

Dessutom: jag gick och lade mig klockan halv fem. Halv fem! I vanliga fall brukar jag ligga och be Majken somna om vid den tiden. I lördags bara: knallade hem i regnet i den ljusa sommarmorgonen. Det var typ som en Håkan Hellström-sång.

/Väldigt nöjd med första utekvällen på mycket länge

Små framsteg

Sedan jag skrev förra inlägget har vi/jag veckohandlat med barnen, städat vardagsrum och badrum, haft ut försäljare av garageportar och beställt en sådan, samt klippt gräset.

Och! This just in! Majken somnade av sig själv i sin egen vagga. Med bara nappen till hjälp. Ingen bärsele, inget buffande, inget bärande. Bara: zzz...

Jag känner mig lite gladare nu med andra ord. Lite.

Men allvarligt, det här "livspusslet", hur hinner folk med allt de gör? Framför allt de med småbarn och hus och som ändå har det som en inredningstidning hemma: vad går de på för knark? Jag fattar verkligen inte.

Vardagspussel my ass.

Vårt liv just nu är inget pussel; ett pussel går att lösa. Det är gjort för att alla bitar ska bilda en helhet. Vårt liv just nu är snarare som de svårare (som att det finns lätta) av millennieproblemen, det går inte att få till en lösning helt enkelt.

Så. Kan vi prata lite om hur tre barn (varav en bebis) och hus är en olösbar ekvation? Jag fattar inte hur folk som har renoveringsobjekt på riktigt får ihop det, vi har på allvar inte ens tid att klippa gräsmattan. Vi hade en grusgång någonstans i början av våren, nu är det maskrosfält där. Och jag var borta ETT DYGN och kom hem till fem centimeter längre gräs. Hur är det ens fysiskt möjligt? Jag förstår inte!

Jag förstår inte heller hur vi ska hinna tvätta all tvätt som bara hopar sig. Någon här som har ett kräkbarn? Vi har! Vi har ett kräkbarn som kräks ner våra lakan och sina kläder och våra kläder och alla handdukar. Vår säng är en sanitär olägenhet (vilket ju är passande eftersom vi bor i villa, hö hö), men vi måste liksom prioritera att barnen har kläder på sig. Hela och rena ungar är prio ett och till och med det misslyckas vi grovt med. Noa har bara byxor som har hål på knäna, men ingen av oss hinner handla nya kläder, så han får väl gå omkring i trasiga byxor tills sommarlovet kommer och de nästan är nakna hela tiden ändå.

Disken hopar sig och flugorna jublar, de får ju mat! Flugorna som vi inte kan smälla för att vi inte hittar flugsmällaren och ingen har tid att leta under sängar och i garderober eller var nu en nästan-fyraåring kan ha gömt den. Det är ju tur att flugorna får mat, för ungarna har ätit skräpmat i nästan en vecka nu eftersom vi helt enkelt inte har haft tid att handla eller laga maten. Äta den har vi knappt tid med heller; igår var första gången på nästan en vecka som jag och maken satt ner tillsammans och åt mat. I övrigt har det varit övertid på jobbet, styrelsemöten, akuthandlingar etc etc som har ställt till det.

Det mest frustrerande är att jag ju egentligen har tid. Men Majken håller inte riktigt med. För hon vill vara nära och på och sitta klistrad vid och det är jättemysigt. Men det är lagom trevligt att känna sig så låst när jag bokstavligen ser gräset växa sig högre medan jag sitter fast med en bebis på magen. Och bärsele i all ära, men även den har sina begränsningar.

Och mitt i allt det här löpande vardagsjobbet ska vi klämma in utflykter, födelsedagar, kalas, semesterplanering och så renovering. Orkar inte. Men kan heller inte låta bli, eftersom den franska familj vi ska byta bostad med i sommar kanske inte skulle uppskatta att komma till en byggarbetsplats med en halvfärdig altan och ett halvmålat hus?

Just nu är det jävligt frestande att ta pengarna som ska gå till garageport och virke och sånt och lägga på en tvåveckors all inclusive med strandutsikt. Jävligt frestande, I tell you.

söndag 29 maj 2011

På väg hem


På två nätter har jag lyckats skrapa ihop kanske åtta timmars sömn, nu är jag illamående av trötthet. Illamåendet kan förvisso också bero på att jag åker en skakig buss. Vinet jag drack igår har självklart inget med saken att göra.



lördag 28 maj 2011

Skål då?

Tydligen hamnade jag i supkupen på tåget. Först delade leif och samrit på två starköl. Att de hette så vet jag för att Samrit bara pratade engelska och det innebar att hans nya vän Leif också var tvungen att prata engelska. Och det vet ju alla, att om en man som heter Leif och som dricker öl pratar engelska så gör han det mycket högt. För att liksom kompensera med ljudnivån det han saknar i språkkunskap.

I alla fall, lagom till att Leif gick av steg en möhippa på. Det var dock tur att de hade ballonger som det stod just möhippa på, annars lunde man ju lätt ha misstagit dem för ett gäng fulla kvinnor och hur irriterande hade inte det varit då? Jag listade dock aldrig ut vem som var brud, för de var lika fult klädda och lika anskrämligt sminkade allihop.

Låter jag elak? Tja jag blir sån av att vara den enda som är nykter.
Jag funderade ett tag på att försöka få lite champagne från möhippan, men det verkade som att orange ögonskugga var ett krav och där går gränsen till och med för mig. Dessutom har jag bytt till buss nu och här är alla nyktra.

Jag har egentligen ingenting att säga, men om jag slutar blogga har jag inget annat att göra än att titta ut på landsbygden mellan Enköping och uppsala. Och ville jag se tråkiga mexitegelhus med ovårdade trädgårdar kunde jag ju ha stannat hemma.

fredag 27 maj 2011

Testing

Jag har fått låna makens iphone över helgen. Jag ska ju iväg på min systers examensfest och tänkte liva upp tågresan med lite angry birds.

I alla fall så har jag på den här i telefonen twitter, facebook och så bloggen. Det i kombo med att vara onykter för första gången på ett år känns lite... läskigt. Men jag är inte så orolig, folk är för upptagna med att ha ett liv på helgerna för att hänga på internet. Så alla eventuella vininlägg hinner jag radera innan måndag.

Dessutom finns det ingen normal knappsats på den här telefonen, så eventuella vinpåverkade inlägg kommer ändå vara oläsbara. Det har tagit mig en kvart att skriva det här inlägget och då är jag ändå spiknykter.

Så ha inte för höga förhoppningar på fyllebloggande helt enkelt.

Guilty pleasure

Har ni någon skiva som ni verkligen tycker är bra fast ni inte borde tycka det? Och då menar jag inte att alltid spela carola på alla fester, eller att kunna texten till the ketchup song utantill. Inte såna fyllefestnostalgigrejer (!) från ens uppväxt, utan skivor som ni faktiskt tycker är bra. På riktigt. I nyktert tillstånd.


Jag har en. Dessutom tyckte jag att Glenmark var snygg. När jag var 10 år och han var 41. Rätt weird såhär i efterhand kan jag känna.

Roligaste kommentaren ever.

Jag fick en kommentar på inlägget om Eric Amarillo. Eller, jag fick fler kommentarer, men den här var lite extra rolig:


Anonym sa...
hahahahaha... jag är STEENAAD och gick in på google och skrev feminism blogg bara för att ha ngt att störa mig på (ja, jag e störd jag vet. Men d e jag inte ensam om här :)) Aanyway,det här var riktigt jävla roligt. Jag vet inte vem killen du dissar är men du gör d bra, jag kan typ höra dig tala med min syrras röst (min syrra ÄR världens coolaste person och hon vet om det, men hon låtsas inte om det). Så jävla köttigt. Du skulle rappa detta. Jag gör hiphop (och är läkare). För den korta tiden jag försökt göra detta är jag fan riktigt bra. Om du skulle villa göra denna dissen eller ngn annan diss eller whatever så hör av dig till sidevagina@gmail.com ps. med göra så menar jag, rappa detta i en låt på en beat jag gjort, eller bara köra en vers på en låt me mitt gäng. Du hade ägt ho!



Jag vet inte vad som är roligast? Försöket att dissa mig/mina läsare genom att "erkänna" att han (?) inte är ensam om att vara störd "här"? Eller behovet att tala om att hans syrra är världens coolaste person men inte låtsas om det? Användandet av ordet köttigt? Förslaget att jag skulle rappa? Att han är bra på att göra rapplåtar? Att han känner sig nödgad att tala om att han är läkare, dvs inte bara en pundare som läser feministbloggar på nätterna? Att han har ett gäng? Eller, att han kallar mig för ho?

Gud, det är så mycket roligt. Det är nästan så att jag är frestad att maila till den (antagligen helt påhittade alternativt inte den egna) mailadressen och luska mer i ärendet. Tydligen är det ju inte särskilt svårt att göra hitlåtar, så jag kanske skulle bli världskändis över en natt. Man vet ju aldrig. Skönt att jag har mitt artistnamn klart i alla fall.

Mvh,

The Ho

torsdag 26 maj 2011

Roses are red and violets are blue

... men lupiner är finast av dem alla. På riktigt alltså, jag älskar lupiner. Har försökt få det i min trädgård länge nu, men det har inte gått att fröså. Så nu har jag köpt dem som plantor och hoppas att det ska växa lika många lupiner i min rabatt som i diket vid valfri motorväg. Kan ni tänka er att vissa tycker att lupiner är ogräs? Det måste vara samma sorts människor som vägrar ha maskrosor i trädgården. De bara "Åh! Något gult och soligt och somrigt och vackert. Det tar vi bort! Här ska bara finnas gräsmatta, lite dekorativa betongkrukor och så lite asiatiskt gräs på något hörn." Weird.

Förutom lupiner har jag slängt ner lite andra perenner. Bland annat sibirisk vallmo, den har jag höga förväntningar på. Dessutom slog jag till på ett paket "blandade perenner, rosa". Jag har alltså ingen aning om vilka blommor det är, bara att de kommer vara rosa. Spänningen! Förväntan! Det är lite som rysk roulette, fast istället för en pistol är det blommor och istället för att riskera livet riskerar jag en ful rabatt. Men det känns ungefär likvärdigt faktiskt.






















Nu väntar jag bara på att mina pioner ska slå ut, så att det blir lite fägring här i trädgården. Just nu är det mest grått och trist. Men sen, när lupinerna och sömntutorna och riddarsporrarna blommar, då! Vad fint det kommer vara då!*

*(Sannolikheten för att något jag planterar faktiskt överlever till blomning är väl sisådär. Men vi lever på hoppet känner jag.)

Fulast blomman förresten: tagetes. Fattar inte alls grejen med den men alla tycker att den är så fin. Pensionärsblomma, säger jag. Och inte på det gulliga mormorsviset, utan på det gnälliga farmorsviset. Ni håller med, no?

1 + 2 = ?

Jag fikade med en vän idag och vi kom in på åkomman dyskalkyli som vi båda lider av. Som dyslexi, fast med siffror istället för bokstäver. En mycket irriterande åkomma, särskilt eftersom jag idag fick lära mig att den inte bara gör att jag fick två fula G i mitt slutbetyg från gymnasiet (ja men vafan, jag klankar ju ner på mig själv hela tiden i den här bloggen, lite får jag väl skryta också?) utan också gör att jag har kasst lokalsinne samt dålig tidsuppfattning. Alltså, att jag har det visste jag redan. Att det beror på dyskalkylin fick jag lära mig idag. Så sweet, nu har jag också en diagnos att skylla mina svårigheter på!

I alla fall så började vi prata om sånt som andra tycker är förståeligt och som vi bara gapar åt. Som till exempel när maken förklarade för Noa hur gångertabellen fungerar. Han sa att 7 x 4 är 7 + 7 + 7 + 7. Noa nickade och jag gapade. Aldrig att jag har tänkt på det så. Jag har alltid sett på det som att siffran 7 multipliceras med siffran 4. Inte att siffran 7 läggs ihop med sig själv fyra gånger. Slutresultatet blir ju detsamma, men det är hur man ser på det som gör en rätt stor skillnad.

Vidare då. Minus. Finns det någon som tycker att det är lätt? Visst, 7-5 = 2, men sen då? När siffran som står först är mindre än siffran efter? Typ 67 - 49? Sju är ju mindre än nio, det GÅR ju inte! För att inte tala om alla dessa bråktal och decimaler och allt sånt.

Till sist kom vi i alla fall fram till att matte är ett rätt onödigt skolämne på "högre nivåer". Sure, lär barnen det grundläggande och vikt- och mängdskattning och procent och sånt. För ska man på rea eller baka eller jämföra blöjpriser så kan ju sånt vara viktigt, det går jag med på. Men sen? Grafer och tabeller och diagram och bråk, bråk, bråk? Vad är poängen med det? Har någon av er någon gång känt att ni bara MÅSTE räkna ut avancerade tal NU, utan att vara i närheten av en miniräknare? Inte så ofta va? Till och med i Amazing Race, när de ska räkna ut kilopriset på guld, har de ju miniräknare.

Jag ser helt enkelt inte poängen med att jag som gick Samhäll/Språk var tvungen att läsa Matte B? "Det behövs för högskolan sen", ja men varför då? Varför ska jag som läste medie- och kommunikationsvetenskap behöva Matte B? Det behövdes ju inte. Är det inte bättre att skippa matte i gymnasiet så får de som är intresserade (dvs vanartiga) välja till det?

Nu kan man ju hävda att det går lite emot min linje som jag brukar hålla i skolfrågor, dvs att all kunskap är bra kunskap och att man inte ska nischa elever för tidigt. Man kan också hävda att jag kanske inte har haft sådär jättestor användning för grekiskan jag läste på gymnasiet. Särskilt inte eftersom det inte var nygrekiska, utan den döda versionen. Det kan man ju hävda.

Men alltså, kom igen. Matte? På riktigt? Vad ska det vara bra för?

Livet är en fest.

På lördag ska jag på min systers examensfest i Uppsala. Eftersom jag inte ammar (fortfarande väldigt mycket yay på det!) får la bébé stanna hemma och jag drar iväg ensam. Jag ska alltså vara ifrån henne i ett dygn. Lite ångest på det.

Lite mer ångest på att alla andra på festen är ca 25 (ja, två år är jättestor skillnad. 27 är man nästan 30. 25 är man nästan 20) och smala, snygga och fria. Vet inte hur friheten stör, men snyggheten och smalheten stör. Det är nästan så att jag vill ta med Majken ändå. Som en liten förklaring till varför jag ser ut som jag gör. Kanske kan trycka upp en t-shirt där det står "jag födde barn för bara några veckor sedan"? Lite väl desperat säger ni? Kanske det kanske.

Igår försökte jag därför hitta en klänning till festen. Problemet var bara att jag hade tre barn med mig. För jag menar, att stå i provhytter med för små kläder är ju inte jobbigt nog. Låt oss slänga in en bebis i vagn, två busiga barn och lite allmänt gnäll också. Att ingen kom fram till mig och gav mig en tapperhetsmedalj på fläcken är faktiskt rätt märkligt. De kanske var lite upptagna med att desperat hålla koll på klädställningarna som mina barn lekte kurragömma i?

Nytt försök ikväll. Och kan någon svara på det här: varför är det modernt med sjukt korta klänningar?

/trädstammar till ben

onsdag 25 maj 2011

Det gör ju inte saken bättre om man säger så.

Jag försöker designa om min blogg. Försöker, being the operative word. I alla fall så blir det rätt svårt att se hur designen blir när en bild på Stefan och Krister ligger under headern. Jag menar, inte för att jag är särskilt snygg på bilden jag lagt upp nu (Jag tycker förvisso inte att jag ser ut som ett träsktroll heller, då hade jag ju inte valt den bilden. Man får inte vara dum.), men Stefan och Krister är liksom snäppet värre ändå.

Så nu har jag skrivit det här inlägget och hoppas därför på att kunna få en lite bättre bild av hur det ser ut. Just nu vill jag påstå att det är rätt... tomt? Tråkigt? Vitt? Men alternativen är så jäkla begränsade om man nu inte kan designa. Vet ni att man kan välja att ha en stor, fet hamburgare som bakgrundsbild? VEM väljer det undrar jag lite försynt. Man kan också ha tecknade flugor, men det känner jag att jag har nog av här hemma. Fast riktiga då.

Dåligt val.



Jag kan riktigt se någon behandlingsassistent framför mig som bara "Men du. Sluta knarka nu och gör något med ditt liv" och Stefan eller Krister (eller någon statist i bakgrunden enligt Aftonbladet-logik) bara "Ja! Jag ska sluta knarka och göra buskis istället!"

Himla dåligt val kan jag känna. Det tror jag att behandlingsassistenten i fråga också tyckte. Hen dök säkert upp på Stefans/Kristers/Statistens trappa något år senare och bara "Här! Jag tog med lite vallmofrön till dig. Ifall du vill odla dem eller något annat. Ditt val. Jag lägger några kilon här bara."

tisdag 24 maj 2011

Denna dagen, ett liv.

Jag ser på Saltkråkan med barnen, det avsnittet som handlar om när de lyckas rädda Snickargården från att bli en bungalow. Det är så fint när Melker i slutet av avsnittet sammanfattar allt vad ett risigt hus står för. Det är hans chans att ge barnen allt han vill. Det är hans sätt att visa dem att han älskar dem så att det gör ont i hjärtat. Han vill ge dem allt i världen och lite till, han vill kompensera för att han är ensam med dem och de inte har någon mamma. Han vill att de ska vara lyckliga, att de ska få allt de drömmer om, att de inte ska bli besvikna, ledsna eller sårade.

Allt detta vill han. Och allt det manifesteras i ett hus som det regnar in i.
Fina Melker.



























Alla har vi såna saker. Det är därför det är så viktigt att jobba deltid eller att resa utomlands eller att ordna de bästa barnkalasen för våra barn. För vi vet att vi inte kan skydda dem hela livet. Vi vet att vi inte kan göra deras liv lyckliga och underbara. Men vi kan försöka ge dem lugna eftermiddagar eller semesterminnen eller mängder av kort på fantasirika tårtor och spännande kalas. För om vi gör det, om vi lyckas där, då kanske det väger upp lite att deras liv kommer innehålla oro, olycka och otur, sorg och bedrövelser. Det kan vi inte förhindra, men vi kan dekorera muffins på vägen dit och hoppas att det hjälper lite.


Precis som Melker som med snickargården försöker väga upp för barnens döda mamma.

Apropå lösgodis.

Det måste ju vara det nya "skämtet" alla kör med. Ni vet, när man ska vara lite sådär smårolig. Leka stand up på sin fritid. Förr skämtade alla om hur strumporna alltid försvann och aldrig återfanns, nu skämtar folk om hur märkligt det är att det alltid finns äckligt lösgodis kvar i påsen när man ätit upp allt det goda. Det är ju jättekul att skämta om, eftersom det är man själv som köpt och valt allt godis - hur kan det då finnas äckligt kvar?

Men det känns ju också lite gammalt ärligt talat. Dessutom är det ju rätt larvigt, alla vet ju att det inte finns något godis kvar i påsen. I såna fall har man köpt för mycket godis, och för mycket godis kan man inte köpa, således är det en modern myt att det finns äckligt godis kvar.

Däremot vill jag gärna veta varför det alltid finns fina kläder i affärerna när man inte har pengar, men när man har pengar, då finns det helt plötsligt bara skinnshorts överallt. Eller vad sägs om det här mysteriet som slår både strumpbekymret och det fiktiva lösgodismysteriet: Varför har man aldrig choklad hemma när man är sugen på det?

För att man har ätit upp det, säger ni? Tja, låter ju troligt. Troligare än att det finn lösgodis kvar i påsen i alla fall.

Jodå, så är det.

En regnig tisdag är också en dag som ska upplevas.
En skrikig och gnällig bebis är också en bebis som måste bäras, det korta avståndet från skrik till mammaöra till trots.
En bråkig son är också en son som ska hämtas från förskolan.
En ond rygg är också en rygg som måste användas.
En påse lösgodis är också en påse medicin.

Eller?

måndag 23 maj 2011

Spännande.

En hantverkare ska komma och titta på vår baksida (obs husets! Inte min ända!) för att lämna en offert på att bygga altan. Han bara "jag kommer mellan klockan två och tre". Vilket ju är perfekt eftersom jag ska hämta barnen exakt klockan tre. Nu är det 12 minuter tills jag ska vara där och jag sitter liksom på helspänn och lyssnar efter snickarjäveln. Han kommer säkert komma klockan kvart över och snart måste jag faktiskt åka till förskolan för annars får jag onda ögat. Näe, skämta bara. De är jättesnälla även om man kommer sent, men det är ju ändå sjukt pinsamt. Särskilt om man gör det för att hantverkaren inte dyker upp.

I alla fall så sitter jag som sagt och väntar på helspänn och sprutar ur mig blogginlägg, ty det är det enda jag har tålamod till. Nu låter det som att en bildörr slogs igen. Hoppas det är han.

Rapport senare. Jag vet, ni dör av spänning.

**Uppdatering**

De (två stycken) kom samma minut jag satte mig i bilen för att åka och hämta barnen. Så jag fick hoppa ur igen, skicka dem till baksidan av huset och sedan stressa iväg för att hämta barnen. I slutet av NÄSTA vecka får vi en offert på vad det skulle kosta att använda dessa snubbar.

Hantverkare är inte det snabbaste släktet i världen kan man tycka.

En medelmåtta beställd tack!

Först hade vi ett barn som låg en bra bit efter sina jämnåriga, och då oroade vi oss. Oj, vad vi oroade oss. Hur ska det gå sen, i skolan? Ska talet aldrig rätta till sig? Ska han någonsin komma ur bubblan och leva i verkligheten med oss?

Allt ordnade sig självklart med tiden och vi har nästan slutat oroa oss. Förutom när han säger att han inte får vara med, eller att någon har varit dum, eller att det är tråkigt på förskolan eller eller eller...

Sedan fick vi ett barn som ligger en bra bit före sina jämnåriga, och då oroar vi oss för det. Hur ska hon kunna stimuleras? Tänk om hon får lika tråkig skolgång som jag? Vad händer när alla hennes äldre vänner försvinner uppåt i skolgången och lämnar henne med de mindre, om än fysiskt jämnåriga?

Vi väntar på att det ska ordna sig med tiden, men just nu så oroar vi oss. Eller bryr oss. Eller ältar. Ni fattar.

Så förhoppningarna är att trean ska vara precis på mitten. Börja prata vid ett år, inte vid 7-8 månader eller 2 år. Börja krypa när snittbebisen gör det, inte vid tio månader eller vid fem månader. Ha exakt rätt antal vänner, klara av skolmålen på exakt rätt tid, visa exakt rätt mängd känslor och ha lite lagom ilska sådär.

Det känns som ett mycket rimligt hopp känner jag. Mycket rimligt indeed.

Föräldraskapet kan vara det mest ångest- och oroframkallande av allt här i världen. Eller vad då kan vara. Är. Definitivt är.

När ingen tror dig.

Så frustrerande! Varje gång jag nämner något om att Majken är vårt sista barn så får jag reaktionen "det vet man aldrig" eller "det tror jag nog inte" eller "det kommer nog en fyra framöver också". Va? Varför?

Jag fattar verkligen inte, vi ska inte ha fler barn. Tre barn är tillräckligt, thank you very much. Trots det slipper vi ändå inte detta ständiga ifrågasättande. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men har några alternativ som jag listar här nedan så att ni kanske kan hjälpa mig att få klarhet i frågan?

1. Det är någon tvångstanke hos folk att ifrågasätta så fort någon säger "absolut sista" om något. Sedan kan det vara ett barn eller en EMD-konsert, men det stör ändå folk. Fast i EMD-konsertfallet får man ju hoppas att det är den sista, ärligt talat.

2. Eftersom tre är det nya två i barnsammanhang så anses tre barn inte längre vara mycket. Så därför tycker folk således att fyra är det nya tre. Och alla ska tydligen ha tre, eller jag menar, fyra barn.

3. Vi skaffade ju barn tidigt. Majken är vårt tredje barn och hon kom innan jag ens fyllt 27 år. Alltså menar folk att vi måste skaffa en sladdis, för det gör ju "alla " som fick barn tidigt. Att Majken är vår sladdis tar de inte med i beräkningarna.

4. Jag är sjukt tråkig att umgås med, så för att bryta dödläget slänger de ur sig vad som helst.

5. Vi är såna som verkar vara gjorda för att ha barn och därför borde vi skaffa ett helt fotbollslag så att våra välartade barn tar över bygden.

6. Jag vet inte. Fler alternativ?

söndag 22 maj 2011

Örebros oas

När jag var liten brukade morfar ta med oss till stadsparken här i Örebro. Han bodde bara ett stenkast bort och i parken fanns precis allt möjligt. När jag och maken var här för många år sedan och hälsade på så berättade jag för honom om parken, om omgivningarna och så bestämde vi oss för att vi skulle flytta hit. En stad med en oas så vacker som Örebros stadspark måste vara en stad värd att bo i, tänkte vi.

Jag älskar fortfarande att åka dit med barnen. Det är lite jobbigt, eftersom det är så otroligt förknippat med morfar. Men samtidigt fint. För ett stenkast bort bodde han. Ett stenkast bort bodde jag mitt första år innan vi flyttade till Gävle. Och ett stenkast bort bor nu min mamma, som förhoppningsvis kan fortsätta traditionen med att ta med barnbarnen till parken.
















I anslutning till parken ligger Wadköping. Gamla hus med vackert café och små bodar. Dockteater och pysselverkstad ibland. 


















Förutom lekpark är det blomsterprakt i mängder.





























Det är bara att strosa runt länge och upptäcka växter, små grönskande "rum" och annat som är kul för barn att upptäcka. Och för vuxna också, så klart!

Öh... nej tack?

Alltså, Eric Amarillo. Problemet med att du inte får ligga är nog inte att du pratar för mycket om ditt jobb, är för mycket macho, har haft en för lätt barndom eller inte bryr dig om när någon köpt nya skor.

Problemet är nog snarare att du ser ut som Bingo Rimér med en cancerdiagnos år 2047 och ungefär har lika bra omdöme som kungen när det gäller vilken ålder du borde ragga på. Lägg på ca 20 år så kanske du har en chans.

Såatteh. Nej. Jag tror inte att det är många som vill ligga med dig, oavsett. Men grattis, du är ju fortfarande hetare än Danny. If that counts for anything.

lördag 21 maj 2011

Snyft snyft.

En sak som jag tycker är otroligt fint:

När publiken på en konsert sjunger allsång till artistens sånger helt unisont, i samma tonart och i takt. Ni vet, inte bara skrålar med, utan faktiskt sjunger sången fint och vackert. När man hör hur hela publiken gör ett uppehåll på exakt rätt takter för att sedan ta i med nya krafter, för att unisont öka styrkan på rätt sätt. När allt stämmer överens, när publiken för fram sången som den är skriven.

Det gråter jag till varje gång. Just för tillfället till inspelningen från Håkan Hellströms fantastiska konsert på Way out West 2010.

Sådär spontant.

Det blev inte mer bloggande igår, för efter stadsparken åkte vi och handlade och sedan blev vi spontant hembjudna till en av barnens kompisars familj för pizza, vin och lite dans-wii. Sådär spontant och härligt som jag önskade att mitt liv var jämt. Sådär spontant och härligt som jag egentligen inte klarar av eftersom jag lider av någon slags social felaktighet.

Hela promenaden dit gick jag och var nojig. En facebookinbjudan av typen "kom över vetja" ger mig massor av bryderier. Är vi säkra på att de verkligen vill det? Borde vi ha tagit med oss ingredienser till pizzan själv? Kommer vi i okej tid? Hur länge ska vi stanna tycker du? Räcker det att vi tar med oss en flaska vin? Och så vidare i all evighet. Det är så otroligt viktigt för mig att allt ska bli rätt och bra och att ingen ska tycka att jag gör något fel eller konstigt eller märkligt.

Sen blir det ju alltid bra ändå till sist. Och allt löser sig och jag kan slappna av och ha en trevlig kväll. Men ändå, den där halvtimmen innan jag vet att allt är bra, gud vilken ångest jag har då.

Spontan är inte mitt mellannamn om man säger så. Eller jo, det är det. Men det kommer med en massa ältande också.

fredag 20 maj 2011

En stunds lugn

Runt lunch idag tänker jag ta med mig barnen till Örebros underbara stadspark och ha picknick. Där får de leka, springa av sig, träffa barn och ha superkul medan jag sitter på en filt och tittar på.

Eftersom jag har det i bakfickan har jag inte ett dugg dåligt samvete över att hela familjen just nu sitter framför någon dator, trots det fina vädret ute. Men herregud, man måste ju ladda lite innan man orkar njuta.

torsdag 19 maj 2011

Propaganda-Bamse

Ingen kan väl ha missat hur Egmont/Ola Andréasson har sålt ut Bamses själ till Migrationsverket? Jag tänkte blogga om det, men nu behöver jag inte eftersom ett mycket bättre inlägg än vad jag hade fått till finns att läsa här.

Läs det!

Själv ska jag ringa och säga upp vår bamseprenumeration imorgon. Förlorade inkomster är nog det enda som biter på Egmont.

The never ending story.

Lalalaa lalalaa lalalaaa... Så vad ska ni göra i helgen då? Grilla? Ha trevligt? Umgås med vänner? Åka iväg?

Vi ska, föga förvånande, måla hus. Kanske grilla lite makrill också om vi hinner. Men mest måla hus.

Don't ya wish your life was exciting like mine?

Bär ditt barn som den sista droppen vatten.

Idag fick jag hem min Manduca som jag beställde sent i förrgår kväll. Snabb service från Varanära med andra ord. I alla fall kunde varken Majken eller jag vänta med att prova den direkt!


























Den måste ställas in lite bättre, justeras lite här och var och så måste jag förstå mig på den lite bättre, men det första intrycket är bra. Jättebra faktiskt.

(Däremot är jag lite missnöjd med nappen som det sovande barnet ligger och trycker in i min bröstkorg. Så lagom snyggt att ha ett nappformat märke på tuttarna. Å andra sidan är det väl kanske priset jag får betala för att jag inte ammar, typ som ett brännmärke. Om hon inte får suga på mina bröst så ska hon åtminstone se till att vanställa dem på annat sätt. Himla slug unge det här känner jag.)

onsdag 18 maj 2011

Apropå havererade projekt

Vi hade ju tänkt att det här skulle bli sommaren då vi gjorde allt på huset. Verkligen allt. Och lite därtill. Visserligen har vi kommit en bit på väg, men när man börjar räkna helger och inser att om några få veckor drar vi iväg till Frankrike och då ska allt här vara tiptop (lagom schysst mot fransoserna som ska bo här annars). Vilket vi inte har en suck att hinna med ifall vi inte prioriterar bort.

Så det gör vi. Drömmen om en pool får vänta några år med att införlivas. Så kan det bli.

Nu ska jag istället leta efter hantverkare som kan göra lite av allt det vi inte prioriterar bort. Som fönstermålning, altanbygge, markgrävning, garageportsmontering, ytterdörrsbyte osv osv.

Tro det eller ej...

... men jag har äntligen börjat skriva på en bok. Och kommit längre än fyra meningar. Fatta vad stort! Nu kommer det kanske inte bli något av det hela ändå, projekt jag startar har en förmåga att självdö i (den virtuella) skrivbordslådan. Dessutom, även om det blir en hel bok av det är det ju inte säkert att den blir utgiven. Men då säljer jag den via bloggen istället, för gillar man min blogg så gillar man min bok.

Åtminstone de fem sidor jag redan har skrivit. Fem sidor. Den är ju nästan klar nu, eller hur?

/Optimist

tisdag 17 maj 2011

En tankeställare

Idag var jag på bvc och fick bland annat fylla i ett test för att se hur man mår efter förlossningen. Tanken är ju att de då ska kunna fånga upp mammor som bland annat drabbats av förlossningsdepression. Jag satt där och tittade på pappret och insåg att jag skulle kunna fylla i det "sämsta" alternativet på nästan varje fråga, men det har ingenting med Majken eller förlossningsdepression att göra. Istället beror det på det ständigt pågående projektet "Gå ner i vikt".

Eftersom mitt kassa mående nu inte beror på att jag har fått ett barn nyligen fyllde jag i formuläret på ett annat sätt och blev godkänd. Men det fick mig att fundera: ska det verkligen vara såhär? Svaret är ju rätt enkelt: nej det ska det inte. Det ska inte vara så att en dag är förstörd för att vågen visar några hekto mer än dagen innan. Det ska inte vara så att jag utöver sömnbrist, tredjebarnsomställning, husbekymmer, ryggont och allt annat som hör till föräldralivet ska lägga till ytterligare en börda. Inte nu. Inte såhär.

Jag vill inte behöva se tillbaka på Majkens första tid och minnas hur sur och grinig jag var. Jag vill inte att mina barn ska behöva ha en grinigare mamma än vad jag blir av allt det andra. För det är mycket just nu. Det är husmålning och altanbygge och en bebis som vill vakna flera gånger per natt och bli buren nästan all sin vakna tid. Det är födelsedagar att planera, barn att läsa för, näsor att torka, sommarledigheter att lösa och så vidare. Det är mycket, och varför lägga sten på börda i onödan?

Så det här projektet får pausa ett tag. Det kommer jag ångra vissa dagar på stranden (baddräkt, hu!) eller på någon fest när jag inte ser ut precis som jag vill göra. Men dessa stunder är bra mycket färre än alla de stunder i vardagen då jag låter mitt viktprojekt gå ut över mig och de i min familj.

Därmed inte sagt att jag tänker gå till skafferiet och äta upp de kakor som ligger där, bara för att. Men jag tänker inte heller låta bli att baka och äta en rabarberpaj med mina barn, eller låta bli att åka iväg en varm sommarkväll och ta en glass. Den här årstiden mår jag som bäst och det vore onödigt att förstöra det. I höst däremot, då. Då tycker jag ändå att allt är skit, så då kan jag köra på igen.

Men nu, paus som sagt. Ses på stranden! Jag badar i vassen, men skriker å andra sidan inte på barnen!

måndag 16 maj 2011

Ren ondska.

Halsont alltså. Så otroligt värdelöst. Jag tar huvudvärk, snuva, rinnande ögon anyday. Allt, förutom halsont. Jag hatar hur det liksom känns som att ontet har slemmat till hela strupen, hur varje andetag känns som att inhalera småspik.

Fy fan. Visst, magsjuka är värre. Men förutom det är halsont bland det värsta. Eller?

Dilemman

Jag har sjukt ont i halsen och tänker att en kopp hett te borde hjälpa.
Majken sover i bärselen på min mage.

Såna dilemman man ställs inför som förälder. Lindra smärtan i halsen vs. eventuellt brännskadad bebis. Decisions decisions...

söndag 15 maj 2011

Söndagsnotering

Ibland önskar jag att jag levde i en tid då det var en självklarhet att vara hatt.

Vi är alldeles för lite chica och piffiga idag. Denna "snygghet" som dominerar är så tråkig. Jag vill se lite mer flärd!

Sen att jag främst går omkring i kjolar från Ellos, det är en annan sak.

lördag 14 maj 2011

ESC

Jag twittrar inte. Enda gångerna jag twittrar är under melodifestivalen, då jag slänger ur mig otroligt vitsiga (jo!) kommentarer om de tävlande (och programledarna, kläderna, manusförfattarna). Så får jag att gäng nya följare och så... slutar jag twittra. Ända tills mars året efter, då jag börjar igen. Det känns lite som falsk marknadsföring: de kanske går omkring och förväntar sig att jag ska twittra massor och vara rolig hela tiden? (Jag har alltså noll koll på hur twitterkulturen är, ifall det inte märks.)

Å andra sidan kan man väl kalla det för någon slags regelbundenhet det också?

Idag har jag inte ens twittrat, utan suttit på facebook hela kvällen. Där kan man inte ens få followers. Sånt slöseri med vitsighet (jo, säger jag ju!).

Varning för gnäll.

Färgåterförsäljaren ba: 
En liter färg brukar man säga täcker ca 6 kvm. Så en färgburk på 10 liter räcker alltså till ca 60 kvm.

Vårt hus ba:
*suger i sig 10 liter på 10 kvadratmeter* Och jag skojar inte. Överdriver inte heller. Dagens sanning faktiskt.

Mina misstankar om att huset inte har målats sedan det byggdes år 1974 blir bara starkare och starkare.

fredag 13 maj 2011

Wtf?

Blogger har krånglat hela dagen. Inte nog med att jag inte har kunnat blogga om vilken perfekt mamma jag har varit idag*, två inlägg och ett gäng kommentarer har försvunnit. Jag antar att jag får vara glad över att det inte är värre än så, men ändå. Vad fan liksom?

*( SÅ BRA MAMMA har jag varit idag. Sjukt bra. Eller, alltså - prettomammorna på familjeliv skulle väl kalla det för "en helt vanlig förmiddag", men för mig är det typ världsrekord i präktighet. Jag har storhandlat för hela den kommande veckan. På en fredag. På Ica Maxi. Med tre barn, varav ett i bärsele. Jag har dessutom städat huset, skurat badrummet, diskat och gjort Bounty. Sedan åt vi middag och så spelade vi spel hela familjen och barnen åt glass. Sån himla idyll.)


Det lär inte bli så mycket bloggande i helgen eftersom vi ska fortsätta att måla huset. Ett tips i all välmening: om ni köper hus, köp ett helt i tegel. Eller ett nymålat. Eller ett putsat. Eller var rika så att ni kan ta in hantverkare. Det fungerar ju också när jag tänker på det.

torsdag 12 maj 2011

Texas hold 'em

Om man nu råkar ha ett barn som är svinbra på att spela kort, och som redan vid sex års ålder spöar folk i sin omgivning (även vuxna som spelat kort i många år) i femhundra, vändtia och casino - är det då oetiskt att lära honom att spela poker? För pengar?

Eller kan man bara kalla det för pensionssparande?

Alltså.

Det är inte så att vi är såna som inte avslutar projekt. Absolut inte.

Att vi har en tvättstuga med nya väggar, tapeter och golv men utan innertak, inredning och lister, ett kök med nytt kakel, nya hyllor men gamla tapeter och gamla lister, ett hus målat till 25% och brännässlor i bara halva trädgården - det är bara en slump.

En ren slump, säger jag ju!

onsdag 11 maj 2011

Björklund och de eviga dumheterna

"Skolkare blir oftare kriminella" hojtar Björklund. Därför ska frånvaron skrivas in i betyget från och med årskurs sex. Björklund tycker så klart att det här är nästan lika upphetsande som att få aga bråkiga elever med ett björkris, och säger:

"– Skolk är i högsta grad ett riskbeteende. En del av de som börjar skolka är den grupp som så småningom får andra problem. Skolkarna som grupp blir oftare kriminella och hamnar oftare i missbruk av till exempel alkohol."

Jag vet inte riktigt hur han tänker? Eller vilken värld han lever i? Jag har liksom svårt att se följande scenario:

Axel är 15 år och skötsam. En dag orkar han bara inte med mattelektionen, utan bestämmer sig för att gå ner på stan istället. Väl där så stöter han på en snygg, men väldigt rebellisk kille. Han är läcker i en afghanväst och har lockigt hår. Han visar Axel en helt ny värld, med såpbubbleblåsande vänner, härliga sånger om diverse stjärnfigurer och så röker de hasch. Detta leder till att Axel aldrig mer går tillbaka till skolan, utan han dras istället med på vilda upptåg med mer medryckande sånger och hasch och långt hår.

Eller näe. Så är det ju så klart inte. Troligare är det väl att de som skolkar mycket har en problematik som leder till skolkningen. Vilket gör att ja, skolkare blir kanske oftare kriminella. Men skolkningen var ju bara ett symptom på det problem som ledde till kriminaliteten. Ännu en gång har jag lite svårt att följa Björklunds tankegångar (och tack och lov för det, annars skulle jag nog bli vettskrämd). Är det särskilt troligt att de som har någon slags problematik och därför struntar helt i skolan ska ändra på sig för att deras slutbetyg annars får frånvaron noterad? Really?

För övrigt så behöver ju skolk inte betyda något negativt alls för många. Typ undertecknad som nog inte var närvarande många timmar i årskurs tre i gymnasiet. Kurserna var för lätta, jag var uttråkad, jag var nykär, jag hade viktigare saker för mig. Eftersom jag ändå fick högsta betyg i alla kurser det året känns det inte som att skolkningen var ett stort problem.

Förutom för Björklund då. Han kanske är rädd att jag ska börja dansa på bord och sjunga om min härliga kropp helt plötsligt?

Svettigt!

Vaknar och får veta av maken att bilden på mig, honom och Majken som lokaltidningen tog igår när jag var svettig och hade fett hår finns med i enorm storlek i dagens tidning. Alla andra de frågade ("är det ok att servera en ammande kvinna alkohol?") var med på små bilder, men vi? Stor. Så klart.

Får sedan ställa in promenaden med vänner jag skulle ha gått på eftersom jag dels har världens huvudvärk och dels behöver komma ikapp med allt som behöver göras här hemma. Inser runt lunchtid att vi inte har någon mat eller några blöjor hemma. Hoppar in i bilen och åker och handlar. Glömmer hälften eftersom jag glömde listan hemma på köksbordet.

På vägen hem ser jag att blomsteraffären i närheten av oss har öppet, så jag svänger in där och plockar på mig blommor och rådfrågar ägaren i säkert en halvtimme. Ska betala, har inga pengar med mig. Bara att åka tillbaka till affären och ta ut pengar, allt med en supervarm och skrikande bebis.

Anländer sedan till förskolan med nämnda skrikande och supervarma bebis. Själv är jag också supervarm och har fortfarande inte tvättat håret. Känner mig därför lagom sunkig och sedan även lagom lyckad när jag inser att barnet som jag skulle ta med hem som lekdejt till Emmy har bestämt sig för att leka med ett annat barn. Diskuterar lite med den andra mamman och bestämmer sedan att jag ju inte kan tvinga med ett barn hem till mig. Storgråt från Emmy. Mitt hjärta går i tusen bitar. Den andra mamman förbarmar sig över stackars Emmy som har en svettig, sunkig mamma med fett hår som inte ens kan fixa en usel lekdejt, och tar med även Emmy hem. Tack!

Hämtar Noa som vill ha med sig en kompis hem. Tar med mig kompisen, åker hem med skrikande bebis och två svettiga barn. Lastar ur allt från bilen. Dör en smula.

Sätter mig här vid datorn, tar en cola, försöker andras. Skriver det här. Tempusblandar och skriver ofullständiga meningar. Och snart ska jag börja med middagen.

Hur har er dag varit?

tisdag 10 maj 2011

Ja men stek barnen bara, gör det!

Shit pommes frites vad varmt det har varit idag. Jag var uppe på stan för en lunchpromenad med en kompis, samt en "jävlar, ungen har växt ur precis alla sina kläder"-akutshopping. Eftersom det var typ tropiskt väder hade jag linne och kjol. Majken hade body och tights eftersom det var det enda hon fick på sig i princip. Vi båda två svettades som grisar, jag lite mer eftersom jag gick och sköt en tung barnvagn framför mig. Majken låg ju bara och slappade i vagnen, men var tokvarm ändå.

I alla fall då, under tiden vi var på stan så mötte vi många föräldrar med barn. Och jag vet inte ifall de var från Afrika hela högen och tyckte att det var väl kyligt här i Sverige, men alla hade sjukt mycket kläder på sina barn. Och då menar jag inte att de hade heltäckande kläder för att skydda från solen, utan det var fleecetröjor (!), mössor (!!), lager på lager (!!!).

Alltså, visst. Vi bor i Sverige och det är jäkligt kallt här för det mesta. Men därför är det ju ännu viktigare att vara glad och lycklig och ha lite kläder på sig de få dagar det faktiskt är varmt. Men det ska tydligen inte barnen få, för de ska vara vinterklädda året om.

Varför gör folk på detta viset? Jag fattar inte? Hör de ofta om barn som fryser ihjäl när det är 25 grader ute, eller vad är problemet?




















En nöjd tjockis-Majken i gräset.

måndag 9 maj 2011

Om man finge önska...

Jag har ju alltid velat se ut som Scarlett Johansson. Jag menar, hur kan man inte vilja det? Hon har ju allt, kroppen, ansiktet, håret (jo, jag är hetero). Men så har jag några gånger stött på Big Love på tv och har nu bytt favvo. Så nu, om en god fé kom och sa att jag fick byta utseende med vem som helst, så är det inte längre Scarlett. Sorry. Eller snarare "Grattis Scarlett!".

Istället:

Kan man vara en knarkande förebild?

Ola Lindholm har fått sparken från svt och får pausa från sitt jobb som chefredaktör på KP för att han har åkt fast för att ha använt kokain. Om han nu har gjort det, han hävdar envist sin oskuld. Sak samma, låt oss säga att han är skyldig för diskussionens skull.

Är det rimligt att inte få arbeta kvar med det man har gjort länge för att man partyknarkar?

Hade han varit ansiktet utåt för en organisation som propagerar emot droger, då hade det varit självklart. Om han hade varit styrelseordförande i typ IOGT-NTO likaså. Men nu? Jag vet inte om det är så självklart.

Är hans program sämre för att han har använt kokain? Blir KP en sämre tidning? Tvivlar vi på hans engagemang för barns bästa på grund av det här? Jag ser inte riktigt sambandet.

"Han blir en sämre förebild". Kanske det. Men har han bett om att vara förebild då? Kanske han bara vill jobba för att roa, underhålla och utbilda barn - kan han inte göra det om han har tagit kokain?

Och är risken verkligen överhängande för att tioåringar ska börja ta en lina på klassdiscot på grund av det här? Antagligen inte, va?

söndag 8 maj 2011

Jackpot i genlotteriet.

Jag är ju ingen naturvetare eller så, men jag fattar fortfarande inte hur något sånt här till hälften kan komma från mig.


Ögon som Bambi would kill for, ögonfransar som håller allt vad mascarareklamen lovar och tjockt hår med självfall. Hade det inte varit min egen avkomma hade jag varit avundsjuk, nu kan jag nöja mig med att leva genom henne när hon blir äldre. 


Jag har liksom aldrig tidigare förstått varför föräldrar lägger sig i vad deras tonåringar gör med sitt utseende. Men nu fattar jag. Har man gett liv till något vackert så vill man ju inte att de messar med det sen. Vore ju som att rita tusch på en Monet, så gör man bara inte. Men det gör ju kidsen. De färgar och piercar och rakar och sminkar och sen är de vuxna och tråkiga igen. Eller på sin höjd platinablonda. Men då har man nog som förälder slutat bry sig för länge sen. Men då i början, när de börjar ändra på det de fått från oss - jag förstår att det svider. Jag kommer bli precis en sån förälder som jag aldrig förstod mig på; de som klagade så fort mina kompisar toppade håret i princip.

Plötsligt vet jag förresten inte om jag ska vara tacksam eller sårad över att min mamma aldrig har klagat på när jag ändrat på mitt utseende...

Gngngg...

Näe, jag är död nu. Återkommer när jag är vid liv igen. Eftersom jag inte äter choklad längre så lär det ta några dagar. Minst.

lördag 7 maj 2011

Den som sa det, hon var det!

Man kan ju tänka sig att det är lite sådär småkul att måla hus. Solen skiner, man petar lite med penseln och så blir det ett underbart resultat. Så kan man tänka sig.

Men då är man dum i huvudet på riktigt.

Det suger att måla hus. Suger!

/en som vet

När planeringen är halva nöjet.

Jag kan ju inte vara ensam om att älska att planera? Min man blir galen på mig för att jag kollar upp resvägar inför sommarens frankrikesemester redan nu, men jag älskar det ju! Planeringen inför vårt bröllop var en lika stor del av det hela som själva bröllopsdagen till exempel, och på kvällarna när jag inte kan sova så ligger jag och gör listor i huvudet på saker vi ska göra på huset.

Jag har alltid älskat att planera, och ju vuxnare man blir desto mer finns det att planera. När jag var liten fick jag nöja mig med att planera eftermiddagens mellanmål liksom. Nu bara: vi ska bila ner till Frankrike, go crazy!

Just nu tänker jag bärbar dvd-spelare till barnen, färja från Trelleborg till Tyskland, chokladstopp i Belgien och så lite historiska platser i Normandie innan vi når södra Bretagne. Någon som har tips, idéer eller råd? Hit me! Jag vill planera mera!

fredag 6 maj 2011

När jag ändå är igång och klagar.

Är det inte lite (eller mycket) orättvist att så fort det är barn som tävlar i någon slags frågesport eller tävling där man kan vinna pengar, så ska vinsten gå till deras skolklass. Varför i helvete då? Som i barnjeopardy eller vi i femman - varför ska barnen behöva ge pengarna till alla andra ungar också? Ofta att vi vuxna skulle gå med på att dela med oss till vår arbetsplats? Eller inte ens ha valet, utan bara "Vinner du nu en miljon på den här sista frågan så blir väl dina kolleger glada eftersom du måste dela pengarna med dem. Det blir en kick-off att minnas, eller hur?!"

För det första så är det inte ens säkert att barnet/barnen som tävlar är kompis med de i klassen. De kanske är utanför eller rent av mobbade, men enligt vuxenvärldens syn så spelar det ingen roll. Ett barn måste lära sig att dela med sig, så det så! När jag var med i vi i femman så hade jag ingen kompis i min klass, den jag tyckte bäst om var med i laget och tävlade. De andra tyckte jag inte ens om i princip, men ändå skulle pengarna vi vann gå till dem också. (Nu vann vi inga pengar eftersom vi åkte ut efter tre deltävlingar, men de fick en resa till närmsta stora stad och ett badhusbesök och radiobesök ut av det i alla fall)

För det andra så behöver barn i den åldern sällan lära sig att dela med sig, barn är oftast redan givmilda, generösa och omtänksamma. Att tvinga dem att dela med sig av sin vinst gör varken till eller från, det bara passar de vuxnas syn på hur saker ska vara.

Om det nu mot all förmodan skulle vara ett effektivt sätt att lära folk generositet, medmänsklighet och att dela med sig så borde vi väl snarast införa samma princip för vuxna. För det senaste valresultatet visar ju med all tydlighet att det snarare är i vuxenvärlden det behövs.

"Vad jag gör ikväll? Tja, utsätter min bebis för tortyr."

Vi har ett dilemma här hemma. Majken sover bäst i vår säng. Jag sover bäst när Majken sover bra. Men jag lider av en ohälsosam fixering vid plötslig spädbarnsdöd och vill därför ha andningslarm till ungen. Och andningslarmet finns i hennes egen säng. Ni ser ju problemet; av rädsla för psd vill jag att hon sover i sin säng, men alla får sova bättre om hon får ligga och snusa på någon av oss när hon sover. När hon sover i sin egen säng så är det mer knorr, lite mer bök och hon vaknar tidigare. Men hon skriker ju inte, hade hon skrikit hade det inte varit någon diskussion, då hade hon fått sova i vår säng direkt. För ingen förälder låter ju sitt barn ligga och skrika.

Nämen vänta nu. Det finns det ju faktiskt massor av människor som gör. Föräldrar som ser på sina bebisar och tänker att "Nä du lilla barn, din sömn passar inte mig. Så nu tänker jag lägga dig här i din säng och så får du skrika bäst du vill. Jag kommer in om fem minuter. Men inte för att ta upp dig, det trodde du väl ändå inte? Nej, för att säga att jag inte har övergett dig. Sen får du skrika i fem minuter till och så upprepar vi det hela tills du ger upp eftersom du inser att dina föräldrar skiter fullständigt i att du är vanvettigt ledsen."

Eller just ja. Bebisarna är ju inte ledsna. De är ju arga. Det är det människor som använder sig av fem minuters-metoden brukar hävda, antagligen för att döva sitt samvete. Bebisarna är arga, de bara vill inte sova, det är inte ett dugg synd om dem. Inte ens om de skriker i timmar, skriker tills de kräks eller skriker tills de i princip tuppar av pga trötthet.

Jag vet inte om det är på grund av okunnighet eller ren elakhet man hävdar något sådant? Och säg att bebisen nu är arg och inte ledsen; är det bättre? Är det bättre att ignorera sitt barn som skriker för att hen är arg istället för ledsen? Vi pratar inte om en hysterisk treåring som inte får godis. Vi pratar om små bebisar som vill ha sina föräldrar. Som vill ha närhet, som vill ha sällskap, som inte vill ligga ensam i ett mörkt rum och skrika tills lungorna nästan brister.

På sistone har jag verkligen försökt att bli mer ödmjuk och tänka på att allas situationer ser olika ut, tro det eller ej. Men jag har verkligen svårt att se hur man kan utsätta sitt barn för regelrätta skrikmetoder. Visst, det finns ensamstående med barn som aldrig sover och där föräldern håller på att bli galen av sömnbrist - då förstår jag. Hellre en skrikmetod än en sönderskakad bebis.

Men ärligt talat, de flesta som kallt utsätter sina barn för den här tortyren (nej, jag skräder inte orden är det gäller sånt här) är ju inte ensamstående som har gått in i väggen. Det är vanliga föräldrar, oftast två stycken. Många med sitt första barn. Och jodå, jag vet att det är sjukt jobbigt att inte få sova, Noa sov i princip ingenting under sitt första år. Och nej, den gamla klyschan "barn tar den sömn de behöver" stämmer inte, det vet alla som har haft barn med sömnproblem.

Men är lösningen att lämna barnen ensamma, att låta dem känna sig övergivna, att strunta i att ta upp ett hysteriskt ledset barn? Självklart inte! Det finns massor med saker man kan göra istället. Ingen har provat allt, ärligt talat. Och om man har det, om man har provat allt (inklusive sömnmedel) så fine. Då har man inget val, men jag har svårt att se att dessa föräldrar är de som kallt stänger dörren och säger "hen lugnar sig när hen inser att vi inte kommer springandes direkt".

Som sagt, jag förstår verkligen inte hur man som förälder fungerar när man utsätter sin lilla bebis för något sånt här. Många använder sig av argumentet "barnet kommer inte minnas det när hen blir stor, och nu sover hen ju bra - så vad är problemet?". Tja, en bebis som får en örfil av sin förälder någon enstaka gång eller två kommer inte heller minnas det som större - så vad är problemet? Jämför jag nu verkligen skrikmetoder med att slå sina barn? Ja. Jag vill till och med påstå att det är mer skadligt för barnet att flera kvällar få skrika sig till sömns helt övergivet, än en ett enda slag. Märkligt nog så är det ena olagligt, det andra rekommenderas av personal på bvc. År 2011!

För att förtydliga så vill jag säga att jag hela tiden har talat om regelrätta skrikmetoder. Där barnet skriker och skriker och där föräldern låter bli att ta upp barnet. Barnet kan skrika i timmar i flera kvällar, föräldern avbryter inte.

Om du har lagt ditt barn för att somna själv och hen somnade efter tre minuters skrik och sedan dess alltid somnat själv så är det inte en skrikmetod du har använt.

Om du har provat allt annat och barnet ändå bara skriker, så till sist väljer du att lägga ner barnet i sängen och sitter bredvid och pratar och lugnar tills barnet har somnat så är det inte en skrikmetod du har använt.

Om du har buffat, gått in med napp och gosat, tagit upp och försökt lägga igen, suttit bredvid och sjungit, engagerat dig, försökt hjälpa - då är det inte en skrikmetod du har använt. Det finns extremt många människor som säger sig ha använt sig av skrikmetoder som det senare visar sig att det har de inte alls gjort. Det är inte er jag kritiserar.

Om du däremot har bestämt dig för att barnet ska lära sig att somna och somna om själv utan din hjälp, och bara bevärdigar din skrikande bebis med din närvaro någon gång då och då, och då bara för att säga "sov nu", ja grattis. Du har använt en skrikmetod. Jag hoppas att du är nöjd med resultatet, med tanke på vad du utsatte ditt barn för för att nå dit.

torsdag 5 maj 2011

Blä

Jag har varit vaken sedan klockan fem, och var även uppe klockan tolv och mellan klockan två och tre. Lägg sedan till en dotter som kräktes i natt (vilket gör att båda barnen måste stanna hemma), huvudvärk och det faktum att vi inte har någonting att äta hemma så får ni förutsättningarna för min dag.

Inte de bästa precis, vågar jag nog påstå.

Så... självklart?

Jag: Och sen när du blir vuxen och gifter dig med en tjej eller kille, så...
Noa: En tjej! Jag ska gifta mig med en tjej!
Jag: Jaha?
Noa: Ja, för jag vill ju ha barn. Och det är så mycket krångligare om man är två killar. Då får man ju vänta längre på sina barn.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker är finast? Att det inte är ett dugg konstigt eller fel eller ens annorlunda med två killar som är kära, eller att barn är en sån självklar del i hans framtid? (Ha, barnen så klart! Jag längtar redan efter att få barnbarn.)

onsdag 4 maj 2011

Om att låtsas tills det blir sant.

Eller fake it 'til you make it, men någon måtta på engelska uttryck får det väl vara även i den här bloggen?

I alla fall så har vi tagit ett beslut: i höst ska jag, två dagar i veckan, satsa på mitt företag som skribent/copy. Två dagar i veckan är kanske inte mycket, men det är enormt mycket mer än jag kunnat göra hittills. Dessutom har jag börjat svara "jag är egenföretagare, jag skriver" på frågan "vad jobbar du med då?". För om jag hela tiden skjuter upp det jag egentligen vill göra, då kommer det ju inte bli gjort. Om jag hela tiden väntar på att någon ska hälla uppdrag över mig, då kommer jag stå kvar här och stampa om några år också.

För det handlar inte om att jag inte kan. Jag är grym på att skriva. Riktigt grym. Jag är inte ironisk eller något sådant; är det inom något område jag inte ser ner på mig själv så är det just skrivandet. Så varför skulle jag inte kunna få igång mitt företag ordentligt? Tja, det är ju om jag aldrig vågar. Om jag inte vågar sälja mig själv, om jag inte vågar ligga på, om jag inte vågar satsa.

Så nu då; Hej! Jag heter Ellen och skriver dina texter. Både journalistiska och ren copy. Eller krönikor, gärna krönikor.  Bara att kontakta mig.

Japp, det här ska bli bra till slut.

Well, this sucks.

Vi ba: Ja! Vi målar i maj! Då är det fint väder men inte stekande sol. Det blir ju perfekt för att måla om huset.

Vädret ba: Ha ha! Kan ni ju fetglömma. Jag tänker drabba er med snö och hagel och regn konstant. In your face!

(Svenskläraren ba: Herregud! Vad är det för fel på vårt fina språk va?)

Olika perspektiv.

Min man tycker att vi är så mycket bättre föräldrar nu än när Noa var liten. Vi har det bättre ställt, vi har det mer städat, tvättar oftare, lagar mer ordentlig mat, det är mer ordning på oss helt enkelt. (Dock kan vi inte för vårt liv komma ihåg alla lappar och extrakläder som ska till förskolan hela tiden. Snart kommer de införa ett bötessystem, enkom för vår skull.)

Jag håller dock inte med. För även om vi städar oftare, lagar nyttigare mat, ordnar, fixar, donar och håller ordning - så tar ju allt sånt tid. Och energi. Inte bara när vi gör det, med högre krav så går jag hela tiden omkring och ser allt jag borde göra och blir stressad och sur över det.

Så visst. Majken föddes till ett renare, vuxnare och nyttigare hem. Men med en surare, mindre lekfull och mer stressad mamma. Varför skulle det vara bättre?

(Sen kan det ju kanske även ha något att göra med att Noa var första barnet och Majken är tredje. Barn är energislukare har jag hört.)

tisdag 3 maj 2011

Skitdag, minst sagt.

Näe, idag har det inte varit någon bra dag. Vi glömmer den, går vidare och låtsas som ingenting. Fy bövelen för vissa dagar.

Just nu känns det väldigt jobbigt att ha slutat äta socker kan jag ju säga.

måndag 2 maj 2011

Men vad faaan!

Det är alltså helt bloody omöjligt att hitta en baddräkt* som jag vill ha. Helt! Antingen är de fula, eller så finns de inte i min storlek, eller så har de inte byglar, eller så finns de inte i Sverige, eller så... ja men ni fattar ju. Jag hittar svindyra baddräkter från USA, men som alla vet måste man ju prova baddräkter och att skicka i retur till amerikatt känns jävligt krångligt.

I Sverige får man tydligen inte vilja ha byglar, snygg form eller något sånt. Nej, vill man ha baddräkt ska man vara tant. Punkt slut.

Jävla diskriminering är vad det är.

(* Ja, baddräkt. Jag har fött tre barn på några år, I aint showing this bulldeg för någon. Tankini går ju också bra, men det är samma sak där; finns inget bra!)

Sammanträffande eller konspiration?

Jag har inte ont i huvudet så ofta längre. När jag jobbade hade jag det nästan varje dag, men nu är det någon gång i månaden kanske. Det märkliga är att jag alltid får hem min "Allt i hemmet" de dagar jag råkar ha en riktigt jobbig huvudvärk. Är det inte mysko?

Idag är en sådan dag. Först blev jag glad och tänkte att det ju var lämpligt, då kan jag slappa med tidning i soffan. Men nu inser jag att det inte var så bra i alla fall. För istället för bara huvudvärk har jag nu ont i huvudet och ångest över att vi har det så fult hemma och inte har några pengar att göra det fint för.

Det är med andra ord väldigt synd om mig.

(Ja men alla vet väl redan att jag är sjukt ytlig?)

Saker att störa sig på.

- Det snöar. På riktigt alltså, det är maskrosor i gräsmattan, kor i hagen och syrenknoppar och SNÖ. Vad är det för FEL på det här jävla landet?

- Folk firar att bin Laden är död. Firar! Hey, han verkar ju inte vara världens mest sympatiska människa, men sen när är det något att fira att världens största nation går och dödar folk lite som de vill? Det är sorgligt på riktigt när människor i trygga Sverige upplever att de behöver vara mindre oroliga nu när en snubbe som gömt sig i en grotta de senaste 10 åren har blivit mördad.

- Människor som har "skojat till" sitt namn på Facebook. Åh, det kliar i mig när jag ser det. Varför vill man så jävla gärna vara lite annorlunda att man gör något av det töntigaste som finns? Typ "Fröken Sanna Karlsson" eller "Sara Lite Bättre Nilsson". Varför? Jag fattar inte! Eller de som ska vara lite "svåra" och artistiska och bara "Anna Skrämda Vildvittran Svensson". Jag dör ju pinsamhetsdöden varje gång jag ser något sånt. Kan någon förklara, please?

Lyxproblem

Majken och jag sov till klockan elva idag. Och nu sover hon igen, på mig i soffan. Vilket innebär att jag inte kommer hinna åka och handla den cola jag är så sjukt sugen på.

Livet är hårt ibland.

söndag 1 maj 2011

Lycka!

Man har inte sett riktig lycka förrän man har upplevt en sexårings upptäckt av den första lösa tanden.

"Mamma! Kom ihåg att jag måste ha mjuk frukost idag. Jag har ju faktiskt en lös tand!"

991

Alla sover förutom jag och Majken. Det är konstigt det där, att bebisar inte alls fattar att familjen varit på fest kvällen innan och därför behöver sova längre dagen efter. De andra ungarna förstår ju det och sover så sött. Det kan förvisso ha något att göra med att de inte somnade förrän klockan halv tolv igår natt, i cykelkärran på väg hem. Det kan det ju.

Jag har skrivit 990 inlägg på den här bloggen. Det innebär att nummer 1000 närmar sig med stormsteg och jag känner att jag borde göra något vettigt av det. (Alla som lägger alldeles för mycket kärlek och energi på sin blogg räcker upp en hand.) Ja men typ skriva ett inlägg som likom förmedlar någon slags röd tråd. Eller om behandlar de mest förekommande ämnena i de andra inläggen.

Men nu har jag lite svårt att få ihop det. För hur skriver man ETT inlägg som handlar om teveserier, trädgårdsarbete, feminism, mina ungar, vinterdepression, melodifestivalen, Malin Wollin och vikt? Samtidigt som det ska vara argt, småroligt, ytligt, fördömande, djupt och putslustigt.

Det är en utmaning, y'all. (Det låter så coolt att slänga sig med lite slang ibland. Någon gång i livet måste jag få chansen att säga "holla" till någon. Och det kommer inte alls vara pinsamt. Inte alls.)

Nu ska jag ta upp Majken från babygymmet. Hon får ligga nog ensam när jag försöker göra något vettigt på huset. (Lyckas aldrig dock.) Alltså, barn till folk som har köpt riktiga renoveringsobjekt, de lär ju bli som de där barnhemsbarnen som aldrig fick någon vuxenkontakt. Sad.