måndag 31 oktober 2016

Vinterjacka köpt!

MOkej så jag antar att ni känner till mitt ständiga problem med att hitta en bra vinterjacka? Alla jackor är: antingen fula, går inte att knäppa över brösten, svindyra eller för kalla? För nån vecka sen gick jag på stan och letade jacka i flera timmar och ba... nä. Nä? Nej.

Men sen var jag på Bra & Begagnat här i stan och köpte en fin liten fuskpäls för 300 pix. Klart och betart! Den är varm och stor och bekväm. Den har fickor och man ser ut som en rysk lyxprostituerad i den. Plus att man kan gömma sig under den och ändå se "ordentlig" ut. Den går ända ner till vaderna så ingen ser om man har en urtvättad noppig t-shirt under, ändå.

Är mycket nöjd med detta köp. Yay!







tisdag 25 oktober 2016

Lyft blicken och titta på verkligheten, Per.

Here we go AGAIN! (Klicka HÄR för länk)

Jag börjar bli så trött på detta enkla egorunkande som är "debattartikel i valfri tidning om att andra föräldrar ägnar sig för mycket åt sin mobil/platta". Finns det verkligen inget annat sätt ni kan få utlopp för dessa känslor på? Jag och min man brukar stå på skoluppvisningar och sinsemellan viska om hur dåliga föräldrar andra är, hur konstiga namn de har gett sina ungar och försöka lista ut vem som är pappa och vem som är morfar. Prova det istället? Visst, det låter ju sjukt osympatiskt såhär i skrift, men det blir inte lika pinsamt som att på tidningsplats försöka hävda sig som En Bättre Förälder. När vi viskar så är det i alla fall bara vi som vet om vad vi tänker och ingen blir bortgjord?

Så varför gör du bort dig då Per? Tja, vi börjar väl med att citera vad jag vill kritisera så att de som inte vill göda ditt klickberoende (mer om detta senare) slipper läsa hela dravlet du skrev.

"Häromdagen var jag och spelade badminton. Där jag spelar finns ca 20 banor där vi kan se över samtliga, en stor hall med andra ord. Vid sidan om vår bana var det uppvärmning för barn. Ungefär 15-20 stycken, i en åldern mellan 8-12 år. Det var tjo och stim och de hade verkligen kul. Uppvärmningen bestod av fotboll med mjukisboll.

Under tiden jag knöt skorna och värmde upp såg jag verkligen hur kul de hade, det var som jag drömde mig tillbaka när jag själv var i den åldern. Det var både tjejer och killar. Det är enkelt att glädjas när man ser barn ha kul. Nu till den tragiska saken.

På bänkarna satt barnens föräldrar, så klart med bockad nacke och stirrade i sina telefoner/surfplattor! För mig är detta helt absurt beteende. Har tanken aldrig slagit er vad era barn tänker när de tittar på er? Är ert liv verkligen så här tragiskt att även här när ni har alla möjligheter att se era barn ha kul, så slänger ni bort det på internet?"

Okej, först och främst: föräldrar engagerar sig MER idag än när du var liten eftersom när du var liten (och jag, för den delen) så var föräldrar upptagna med sina egna liv. De satt för fan inte på läktarna och tittade på vad vi gjorde? De skjutsade oss inte ens. Vi cyklade/åkte buss själva och så var det bra med det. Den här tiden i historien där föräldrar med tindrande ögon och vakande blick följer sina avkommors alla förehavanden, den finns inte. Eller så är det möjligen så det ser ut i överklassen där föräldrarna inte har nåt bättre för sig, och det vet vi ju alla hur de barnen blir som vuxna. Just det. 

Sen: barnen har kul. Jättebra! Tjejer och killar leker ihop, värmer upp, och har kul. Menar du att de har mindre kul om föräldrarna inte tittar på? De har inte kul för sin egen skull, utan för att... vad? Bekräftas av sin mamma och pappa? Glädja sin mamma och pappa? Oavsett vilket så är det rätt stört eftersom barn MÅSTE lära sig att existera och leva sitt EGET liv, inte i relation till sina föräldrar. Har du kul på badmintonträningen så har du det för att DU hade kul, inte för att du efteråt fick massor med bekräftelse av dina föräldrar. Detta är en jättedålig sak att lobba för Per, hur tänkte du här? Vill du att barn ska bli bekräftelsesökande freaks? Varför inte lära dem att vara trygga i sig själva? Så konstigt. 

Nu så kommer vi till det tragiska enligt Per. De vuxna som satt där satt och tittade på sina skärmar. De satt inte och insöp sina barns lycka konstant. Så fruktansvärt sorgligt! Här har vi föräldrar som tar tid från fritid/jobb och skjutsar sina barn, sitter och väntar under tiden barnen ägnar sig åt SIN fritidsaktivitet, bara för att skjutsa dem hem igen sen. Och så är de så fräcka att de... har ett eget liv under tiden? De sitter inte och tittar konstant på sina barn? Dessa barn som de lever med, som de träffar hela tiden, som de ser glada ca en miljon gånger om dagen och arga ungefär lika ofta. Hur kan de göra så? Varför skaffar man barn om man inte vill stirra på dem oavbrutet i en timme i en badmintonhall? Så himla knäppt!
Antagligen har dessa föräldrar svarat på gissningsvis 100 frågor under tiden de hämtat från förskola/skola, fixat med gympakläderna, skjutsat/åkt tunnelbana/cyklat till träningen. De har antagligen fått höra om dagen i skolan, fått svara på exakt hur tunnelbanesystemet styrs, hur funkar en cykelväxel, tjata om läxan, svara på vilken kvällsmat det blir, få ta emot klagomål om den sjukt äckliga kvällsmaten och varför kan vi inte äta pizza för... och sen har de mage att inte vilja sitta och studera sitt barn i motljus en oktoberkväll i badmintonhallen? Det är så sorgligt!

Per tycker att barnen inte kommer klara sig i samhället om de inte får konstant bekräftelse av sina föräldrar. Nu tror ni att jag raljerar och med tanke på hur jag hittills har låtit förstår jag er, men det är helt sant. Jag citerar igen:
"Alla barn vill visa sina föräldrar att de kan, när de tittar bort på bänken är ni inte närvarande. Det finns inga ursäkter att inte se sina barn. Jag förstår verkligen att våra unga har problem att anpassa sig till dagens samhälle."

Det finns inga ursäkter för att inte se sitt barn säger Per. Nej, jag håller med. Total ignorering av barns behov kan leda till tragiska konsekvenser. Men Per, detta gäller liksom liite mer typ barnhemsbarn som lämnas ensamma i spjälsängar utan mänsklig interaktion, och lite mindre medelklassföräldrar som skjutsar sina barn till en aktivitet, n'est ce pas? 

Per säger vidare:
"Era försök till bortförklaring finns inte. Försök i alla fall engagera er lite i era barn, jag ber er snällt. Koppla ned, investera er vakna tid med era barn. Lär dem allt ni kan. Utmana dem på olika saker. Gör något, bara gör något."

Okej först är jag förvirrad. Finns inte försöken till bortförklaringar? Betyder detta att han inte hört någon bortförklara, eller att de försökt men Per gått all inception on their asses? Mycket oklart här.

Sen: "försök i alla fall engagera er lite"? Förlåt men DE SITTER I EN JÄVLA BADMINTONHALL för sina barns skull? Vi pratar inte om barn som får klara sig själva när mamma ligger full på soffan. Inte om barn som inte får kärlek och mat. Vi pratar om FÖRÄLDRAR SOM SKJUTSAR OCH FIXAR FÖR BARNEN SKA HA EN ROLIG AKTIVITET. Förlåt för skriket, men det är så fruktansvärt absurt att skrik behövs.

"Investera er vakna tid mer era barn"? Alltså barnen är på träning? Vill Per att vi allihop ska bli såna där som står på sidlinjen och skriker uppmuntrande/coachande till just vårt barn? "Bra där Marius, smasha hårdare! Akta nu kommer Rebecka, se upp för henne! Du måste VILJA VINNA Marius, hör du mamma?". Förlåt men dessa föräldrar är inte ett ideal att vilja leva upp till Per, bara ett tips. 

Nästa stycke är fantastiskt:

"Jag är säker att de vill att ni berättar storys från när ni var unga. Mina egna barn älskar detta. Avståndet mellan er och dem blir inte så stort om de hör att ni är ganska lika. En del lämnas osagt så klart – men det riktigt lyser i deras ögon av spänning."

Ni som känner er träffade av Pers beskrivning av föräldrarna på läktaren, nästa vecka tycker jag att ni ska avbryta träningen och gå ner på planen och berätta om hur det var när DU var liten och när DU sportade, DÅ gjorde ni ju såhär...! Det blir säkert uppskattat.

Nu kanske någon tycker att jag är larvig. Det är väl klart jag förstår att han inte menar precis under tiden de tränar badminton, utan kanske senare. I bilen? I taxin, i hissen, i trappen? Det är ju DÅ Per menar att de ska bonda över djupa insikter om hur vi alla är lika innerst inne. Well kära läsare, poängen är ju att Per inte har minsta lilla aning om hur dessa föräldrar är med sina barn annars. Han gör en billig poäng på en begränsad observation. Alltså gör jag det också. See how this works?

Sen kommer slutklämmen.

"Min tanke är så här: ert ego styr er helt i vår digitala värld. Ni ska synas och höras överallt. Ingen bryr sig egentligen om ert liv, vad ni gör på er fritid behöver inte delas med andra på Internet. De som bryr sig om dig finns oftast i ditt umgänge, de du har daglig kontakt med.

Så, koppla ned, lyft blicken från plattan, se era barn. Beröm dem, säg till dem att det finns inga gränser vad de kan uppnå. De ska följa sina drömmar. Jag hoppas även ni följer er dröm, uppkopplade eller inte."

Vårt ego Per? Vårt ego, really? Är det vi som har skrivit en debattartikel på DN om hur vi är bättre än andra föräldrar? Klickoptimerat och allt? Är det vi som i presentationen av oss själva har skrivit: 

"Ser inga hinder , saknar egentligen begränsningar. Jag har höga förväntningar på mig själv . Två "vuxna" barn (tjejer) som får sin dagliga dos av motivering och engagemang. Sveriges egen Dr Phil !"?

Jag tror nog att du har lite mer koll på det här med att göda sitt ego än de föräldrar som på en badmintonträning kanske jobbar undan det de inte hann med när de åkte från jobbet för att skjutsa sitt barn, eftersom det är så dagens föräldrar gör. Vi är nämligen mycket mer engagerade i våra barn än föräldrar någonsin varit. Eller så kanske föräldrarna pratar med vänner. Storhandlar för att slippa göra det med barnen. Mailar en lärare för att de är engagerade i skolgången. Jagar pokemons på barnens mobil för att de vill hjälpa hen att nå nästa level. Eller så spelar de spel, instagrammar, twittrar eller facebookar. Oavsett vilket är det faktiskt 1) inte din sak och 2) inte på något sätt ett bevis för hurdana föräldrar de är. 

Plus: att berömma barnen, säga att det inte finns några gränser för vad de kan uppnå, att de ska följa sin dröm? Visst, det låter jättefint, men vi har redan idag en ung generation som fått höra att de kan bli vad de vill bara de anstränger sig, och som sedan möter verkligheten i form av en extremt osäker arbetsmarknad, en obefintlig möjlighet att få en rimlig bostad och ett socialt skyddsnät som urholkas mer och mer för varje dag. Det hade jag oroat mig mer för angående mina barns framtid och uppväxt än ifall de kommer känna sig alienerade från samhället för att deras föräldrar inte nickade bekräftande åt varje liten sak de gjorde på sin badmintonträning. 


(Ps. Dr Phil är en episk douche som hatar kvinnor och beter sig allmänt svinigt. Vill du jämföra dig med honom så varsågod. Bara ett tips i all välmening att göra lite mer research nästa gång. Du kan säkert göra det på din smartphone!)


söndag 23 oktober 2016

Jag älskar att bo i stan.

Såhär i oktoberrusket är det verkligen så att jag typ dagligen tackar min lyckliga stjärna för att vi flyttade in till stan. Det finns så mycket att göra här. Man är inte isolerad, vi blir inte ensamma, allt är så enkelt.

Som igår när det vräkte ner, jag var ensam med de två yngsta och var utan bil. Helt plötsligt kommer Emmy på att just ja, hon ska ju på kalas. Istället för att stressa iväg med bil in till stan för att köpa present, så går hon och hennes kompis upp* på stan och handlar en present. Sen går Emmy direkt till kalaset och jag och Majken går ca 200 meter till museet där det är pysselverkstad. Pyssla, gå förbi affär och handla lite och sen hemåt igen. Inget leta parkering. Inget krångel. Bara på med kläderna och ut och så finns allt utbud precis där.

Sen hade vi missat en ingrediens till middagen och samma sak då. På med skorna och runt hörnet till pizzerian. Idag cyklade jag till affären medan ungarna satt i soffan och såg på tv. Hade vi bott kvar på landet hade jag behövt ta med Majken.

Visst, när det är sådär hjärtskärande vackert i juni och vi av nån anledning inte är i sommarstugan utan sitter inne och ser instagram fyllas av bilder på grillkvällar och altanmiddagar, då kan jag sakna vår trädgård lite. Men vi får ju allt det där i sommarstugan ändå.

Det var ett så himla bra beslut av oss att sälja huset och flytta in till stan helt enkelt. Jag är glad att vi vågade, trots att typ ALLA sa att vi var knäppa. Seriöst, det var verkligen helt galet hur negativa människor var. Som att hus alltid är the end game. Som att villa på landet är målet alla har. Vi var där, vi gillade det inte, vi hade modet att ändra oss. Det är jag glad för.

Sen kan jag sakna massor som jag hade velat ge mina barn men inte kan ge dem. Som jag saknar från min uppväxt. Till exempel att bo granne med nära vänner och kunna ge sig ut på timlånga utflykter i skog och över fält. Att ha häst. Att ingå i en bygemenskap där alla känner alla på ett positivt sätt. Men det fanns inte där vi bodde (för oss, för andra fanns exakt det men vi passade inte in) och det är ju egentligen inte själva HUSET som gav mig det som barn. Det var ju tur, slump, bra förutsättningar. Vi hade inte kunnat ha häst om vi inte lärt känna en familj där vi kunde bygga till stall i ett av deras uthus med hjälp av min morfar. Vi hade inte lekt i timmar i snön med grannkompisen om vi inte hade blivit så bra vänner. Det går aldrig att veta hur saker och ting blir, men för oss är det här med att bo i stan helt klart det bästa. I alla fall just nu.

Och om vi skaffar hund (herregud mitt hundsug just nu, det är LÖJLIGT) så visst, det går inte att släppa ut den i trädgården för kisspaus. Men man slipper också knata längs med tråkig landsväg där allt man ser är döda fält och mulen himmel såhär på vinterhalvåret. I stan finns det liksom alltid något att se. Eller pokemons att fånga.

onsdag 19 oktober 2016

Känner ni den? Julpeppen?

Jag gör det i alla fall. I år tänkte jag frångå min sedvanliga strikta tradition (inget juligt före december!!) och gå all in så fort jag vill. Vilket känns som att det blir... till helgen. Då tänker jag tända ljus, äta pepparkakor, lyssna på julmusik och läsa Amelia Jul. Det blir fint.

Idag har jag planerat julklappar. Vi har inte köpt några än, men allt är färdigt till de flesta i släkten. Genomtänkt, uppskrivet, utsett. Är så nöjd med detta.

Så vad önskar JAG mig då frågar ni? Eller okej det skiter ju ni i, men I don't give a fuck. Här kommer lite utvalda saker som jag önskar mig:

- Lite tjockare påslakansset, sådär lite lyxigare. Så att det känns lite som att man kryper ner i en hotellsäng på nätterna? (Enfärgat mamma, ifall du läser här och får nån idé.)

- Smink! Presentkort på typ Kicks så att jag för en gångs skull i mitt liv kan unna mig nån kvalitetsprodukt.

- Böcker. Pocketböcker is my life.

- Snygga kuddfodral. Tänker att vi ska börja ha typ "fint hemma" igen? I teorin så är ju Majken snart 6 år och småbarnsåren är över. I praktiken är iofs våra soffkuddar ihopklistrade av slajm så jag vetefan...

- En blå orientalisk matta. Vi har min morfars gamla nu, och den är jättefin och arvegods, men tre barn och två katter har liksom tagit ut sin rätt. Den är sliten, minst sagt. Och blått skulle vara så fint. Som sagt, "fint hemma" är nån slags plan.

- Massage. Oh how I drömmer om att gå och få massage.

- Kläder. Det är inte jättekul att pga antidepp växt ur ca alla sina kläder på bara några månader, men så är fallet. Skulle så gärna vilja uppdatera min garderob lite och känna mig iaf halvt välklädd igen.

Tja, det var väl främst det. Vi är alltså INTE team "köpa en julklapp för 50 kr och leka nån lek" när det gäller julklappar. Ge mig grejer för fan!


måndag 17 oktober 2016

Läget då?

Tja, för att citera sonen varje dag han kommer hem från skolan: det är piss!

I förra veckan klippte jag av en dm av håret i ett anfall av pms och "fan vad ful jag är". Vet inte varför det skulle bli BÄTTRE av kortare och ojämnt hår, men pms does as pms does så där stod jag med Majkens pysselsax i badrummet och klippte och hade mig.

Det är längre på ena sidan än på andra, men jag vill inte jämna till för då kommer jag likt mina barbies sen sitta där med snagg typ. Bättre att ha ojämnt hår. Jag har det ju ändå uppsatt i nån slags städknut större delen av tiden.

Så Majken är sjuk. Scharlakansfeber. Jag trodde det var typ som röda hund och polio, dvs en sjukdom som inte finns längre. Tji fick jag. Det är tydligen streptokocker bara. Eller bara och bara, hon är ju redigt sjuk och vi slåss med penicillin osv, men det är ju inte pesten liksom.

I alla fall så funderar vi på att skaffa hund av många olika anledningar. Tror att det skulle vara bra för den här familjen av skäl som jag kanske inte vill skriva öppet om här. Men alla ba "neeej, att ha hund är det jobbigaste som finns det är vidrigt" och jag ska fan skriva ner vilka de är för att återgälda peppen när de eventuellt skaffar barn. Jag menar, jag fattar att det är skitjobbigt? Jag vill inte ha en valp just för att det är så jobbigt. Jag vill ha en vuxen, snäll och väluppfostrad hund. Som är söt. Detta är väldigt viktigt.

Läste nämligen i förbifarten om nåt som heter "estetiskt känslig" och det är EXAKT vad jag är. Alltså det finns ju ingen definition, men det var ett begrepp jag tänker använda för att beskriva varför jag mår dåligt i fula hem, i fula städer, med fula människor osv. Jag kan bli oerhört lycklig och närapå lyrisk när min omgivning är vacker och helt tvärtom när det är fult.

Så ingen ful hund. Om det nånsin blir en hund. Först ska jag överleva att ge Majken penicillin tre gånger om dagen och det kan mycket väl ta kål på mig.

torsdag 13 oktober 2016

Mina beautyfavoriter

Jag gillar ju smink, så det är lite konstigt att det tagit mig såhär lång tid att svara på Nadines utmaning att skriva om mina favoriter. Men jaja, jag är ju kroniskt lat också.

Tanken är alltså att tipsa om sina sminkfavoriter inom olika produktkategorier och vi kör väl på då? Japp, det gör vi.

Highlighter

Jag älskar ju Sleeks produkter och när de började säljas på HM köpte jag genast ett guldigt kit med fyra highlighters. Jag älskar detta kit massor. Använder det till allt möjligt, som ögonskugga och allt. Fyra fina färger även om den krämlila kanske inte används lika flitigt som de andra. I övrigt tycker jag det är svårt att hitta rätt mängd highlighter. Men som Majken ibland säger: "ditt ansikte glittrar mamma!". Det KAN ju inte vara fel!


















Titta så fin den är. Mmm... my precious!

Concealer

Just nu har jag Makeup Revolution concealer palette vilket är bra eftersom jag kan anpassa efter vad jag behöver för tillfället och även använda till contouring. De mörkare/gulare färgerna har jag dock knappt använt av förklarliga skäl. Mvh, blekast i stan.

Foundation

Jag har ingen goto-foundation. Jag provar mig fram. Just nu använder jag Lumene long wear blur i blekaste nyansen men jag är inte helt såld. Jag skulle vilja ha en mer täckande. Har provat många, både budget och nån enstaka dyrare, men ännu inte hittat helt rätt. Jag har blandhy och lite rynkor, det är inte lätt att hitta precis perfekt foundation då. Jaja, den jag har nu FUNKAR ju men det är inte WOW!

Mascara

Det som är på extrapris. Ja, ibland har jag beställt superspeciella mascaror från ebay eller liknande, men oftast är det nån som det är extrapris på när jag ändå handlar på HM. Just nu har jag Lykos egna, den funkar över förväntan! Slår ett slag för den orangerosa från Maybelline också. Billig och bra.

Läppar

Såhär jobbar jag ofta: röda läppstift. Men favoriter? Jag har svinbilliga för 10 kronor som jag köpt på Ebay som jag älskar. Jag har Ruby Woo från Mac. Jag har läpp-pennor från HM och Lindex, jag har ett ljuslila från Kiko, jag har läppstift från nån mataffär i Budapest. Det finns liksom inget THE ONE för mig helt enkelt. Jag gillar så väldigt många olika. Läppstift samt väskor är sånt jag aldrig kan få nog av.

Nagellack

Nej. Biter ju på naglarna som den galning jag är så jag använder inte nagellack. Har på sistone dock upptäckt fenomenet "korta färdiglimmade lösnaglar" som jag gillar skarpt. Perfekt för en utekväll när man vill vara lite extra fancy. Det får bli mitt tips inom denna kategori.


Verktyg

Beautyblender mest för att jag VET ju att det ska vara bra. Fick aldrig nån aha-upplevelse men tror det beror på min bristande teknik snarare. En riktigt bra ögonbrynspensel är a och o men jag har tappat bort min och mina bryn ser ut därefter. Och så en perfekt pensel för den vingade eyelinern. En sån behöver jag också ny för den delen.

Ögonbryn

I många år använde jag mig av Elf eyebrowkit och låt mig säga detta: den är BRA! Sedan nåt år har jag Anastasias dip brow pomade men är inte säker på att jag ska fortsätta med denna när den tar slut. Bra? Absolut, men så bra att det motsvarar skillnaden i pris? Nja... säger nog att penseln är viktigare i såna fall.

Tja, som ni ser är jag knappast nån märkessnobb. Det är lite fascinerande för mig själv att upptäcka att jag har så väldigt lite koll inom ett område jag ändå tycker är mycket kul. Men det har väl med ekonomin att göra antar jag. Jag gillar Sleek, Elf och Makeup revolution för att det finns roliga produkter till bra priser där. Vill gärna slå ett slag för HMs egna eyeliners också, de är bra. Budget är kul!

Hade jag haft mer pengar hade jag nog ansträngt mig mer för att hitta den där perfekta foundationen som får mig att se ut som en 23-årig modell...

Istället för att skicka utmaningen vidare så får ni gärna prata smink i kommentarsfältet. Tipsa, fråga, diskutera. Jag älskar smink!

måndag 10 oktober 2016

Obehagligt deluxe

Jag drömmer ofta vardagssaker. Särskilt på morgonen så drömmer jag att jag går upp och gör de vanliga morgonbestyren, bara för att sen inse att jag fortfarande ligger kvar i sängen. Detta innebär dock att jag ofta har svårt att skilja på vad som har hänt på riktigt och i en dröm. Dessa vardagsdrömmar är så äkta att jag inte vet om de har hänt eller inte.

Som i morse. Vi hade pratat om att Noa skulle gå och köpa en ny bok, men han visste inte om han hade några pengar. Så när jag var uppe för att hjälpa till med att få iväg barnen till skolan så tittade jag i hans plånbok och hittade 220 kronor, och sen kom min man med en tjuga till och vi insåg att det kommer ju räcka. Så bra! Sen gick jag upp och somnade om ett tag, innan jag skulle ta Majken till ögonkliniken.

När jag sen gick upp igen så pratade jag med Noa om att ta sin plånbok och gå och handla den där boken. Men han hittade inte sin plånbok. Konstigt, tänkte jag. Jag tittade ju i den förut och då låg den här? Men sen fick jag inse, efter att ha pratat med maken, att det där hade ju inte alls hänt. Jag hade bara drömt det. Jag var så övertygad om att det hade hänt att jag blev helt förvirrad. Jag tycker att det är jätteläskigt med dessa drömmar, och de händer så himla ofta också. Usch.

I övrigt är den här dagen sånt episkt jävla kaos. Två barn hemma, en skolvägrare och en krasslig. Ögonklinik för Majken (inga glasögon - än! Hurra!!), sen läkartid för ett annat barn, sen utvecklingssamtal samtidigt som Majken har dans. Vi fick ringa in mormor för att ta Majken till dansen. När jag skulle åka och storhandla (mellan ögonklinik och nästa läkarbesök) hittade jag inte min bilnyckel så min man fick komma hem på lunchen med sin. Jag hann precis slänga in kyl- och frysvarorna och slänga i mig en Billyspizza innan vi fick hetscykla till nästa läkartid. Nu hemma för en macka och nån halvtimmes paus innan utvecklingssamtal. Och så är det ju teater och cheerleading för de stora barnen ikväll också. Plus pms. Sa jag det?

Jag är väldigt väldigt trött.

söndag 9 oktober 2016

Gnäll och ynk

Okej så jag är väldigt duktig på att tycka synd om mig själv, men de här senaste åren har fan varit piss och skit så jag tycker att jag har rätt att klaga?

Den här hösten skulle jag ju: vila, plugga, rida, spela teater, skriva klart boken = göra saker som jag mår bra av? Gå ut med hund också minsann.

Well jag har i alla fall fått godkänt på första inlämningsuppgiften, men i övrigt går det "sådär". Jag hittar ingen medryttarhäst. Hunden jag skulle vara dagmatte till behöver inte passning längre. Teatern jag började på visade sig vara nån slags blandning av Kvarteret skatan och Klippans karaokecup och jag slutade direkt. Boken? Jag får sån ångest av att jag skriver så dåligt.

Så jag tycker synd om mig själv. Lite extra idag för att jag har börjat bli förkyld och har pms och nån igår tog en så ful bild på mig själv att jag tappade all lust att leva.

Men men, måndag imorgon! Nya tag... eller vad folk som är pepp nu säger.

lördag 1 oktober 2016

Hälsningar från Madrid


Hur varmt är det? Alldeles för varmt. Försöker överleva ändå. Allt är jobbigt vackert. Jag kan inte hantera för mycket vackert: jag börjar gråta. Tur att jag går gömd bakom solglasögon och keps. 

Ikväll fest, är tanken. Dock att jag reser med mamma och syster och de kanske inte har samma uppfattning om vad fest innebär som jag? Jaja. Allt är bra iaf. Hoppas ni blir avundsjuka på mig.