söndag 25 november 2018

Helvetesveckan

Måndag
Okej, inte en särskilt jobbig dag om jag ska vara ärlig. Förutom att min förkylning började då.

Tisdag
Är dunderförkyld. Mamma ringer och frågar om jag kan gå och hälsa på mormor eftersom hon är sjuk och mamma är bortrest. Jag cyklar till mormor runt 16-tiden, och tänker att jag ska stanna nån timme innan det är dags att åka hem och laga mat mm. Så blir det inte. För mormor orkar inte ens prata och rosslar så mycket att sjuksköterskan på ålderdomshemmet ringer efter läkare. Läkaren kommer och gör en undersökning och misstänker lunginflammation och eftersom mormor är tydlig (så tydlig man nu kan vara när man inte orkar prata och det tar fem minuter att få fram ett ord) med att hon vill åka till sjukhuset så rings en ambulans. Jag tänker att jag ska cykla hem med elcykeln (min mans nya fina leksak som han är oerhört sjåpig med) och sen komma till akuten, men mormor lyckas få fram att hon vill att jag ska följa med i ambulansen. Så jag packar med ett ombyte till mormor, tar min stora kappa och så elcykelns tunga och stora batteri och följer med i ambulansen.

Väl på akuten så får mormor hjälp ganska fort. Eftersom hon fortfarande inte orkar prata så får jag tolka åt henne så mycket det går. Många ja- och nej-frågor blir det. Efter ett par timmar med dropp och ekg och mätning av syresättning och hjärtmedicin och lungröntgen så får hon till sist komma till akutvårdsavdelningen. Klockan är nu nästan 23, och jag kan till sist gå hem och få något i mig. Lämnar sjukhuset med dåligt samvete eftersom sjuksköterskorna var tydlig med att mormor kunde gå bort under natten, och att hon kanske skulle dö utan nån vid sin sida. Jag lämnade mitt nummer och sa att de skulle ringa om hon försämrades.

Onsdag
Jag lyckades såklart inte sova något och är som en sömngångare på jobbet. Så fort telefonen piper till hoppar jag högt av rädsla inför att mamma ska ringa och säga att mormor har dött. Jag tar en tupplur i ett mötesrum för att ens kunna hålla ögonen öppna. Går hem så fort jag kan. Oroar mig för mormor varje sekund. Hälsar på henne på kvällen och hon orkar fortfarande prata med mig lite, men antibiotikan hjälper inte alls.

Torsdag
Klockan 07.05 går tåget till Eskilstuna där jag har börjat ett nytt projekt. Att åka till ett annat kontor och jobba där hela dagen är jobbigt för mig vanligtvis. Att åka tåg redan 07 på morgonen är jobbigt för mig vanligtvis. Att sitta i möten halva dagen med människor jag inte känner ca alls är jobbigt för mig vanligtvis. Att jobba i ett helt nytt projekt med helt nya språk och tekniker är jobbigt för mig vanligtvis. Att göra detta samtidigt som jag är oerhört ledsen och oroad och rädd gällande mormor - det är mardömslikt. Får rapporter om att de tar bort droppet och flyttar mormor till palliativa avdelningen. Klarar på något sätt av dagen utan att bryta ihop och åker hem igen vid 17, vilket innebär en 11 timmars lång arbetsdag.

Fredag
Ungefär som tidigare. Jobbar, oroar mig för mormor och hälsar sen på den palliativa avdelningen dit hon flyttat under torsdagen. Hon är inte längre kontaktbar och jag är så rädd att hon ska dra sina sista andetag under tiden jag är där. Jag tror inte att jag skulle klara av det. Går hem, äter middag med barnen och sen ser vi Mamma Mia - here we go again och jag gråter floder till Meryl Streep.

Lördag
(Varning, nu blir det långt...)

Jag tänker att jag vill åka ut till stallet, men orkar/vågar inte köra själv eftersom jag är så ledsen och skör. Så hela familjen (förutom Emmy som är på cheer) åker ut till stallet. Det blir en fin promenad med Noa och Majken på varsin häst och Bibi som studsade på glatt och busigt i vägrenen. Sen så vill Noa att jag ska släppa tyglarna en liten stund när vi bara är kanske 100 meter från stallet. Jag släpper och direkt börjar Delle (hästen) takta och öka tempot. Jag försöker hinna i fatt honom för att stoppa honom, men då börjar han trava. "Noa, stanna!" skriker jag till stackars Noa som inte har suttit på en häst på många år. I nästa sekund ökar Delle traven och börjar försvinna längs med vägen. Det går fort - väldigt fort. Han är en pensionerad travare som var pigg och ville springa, så han sprang. Jag satte iväg efter dem, men de försvann snart ur sikte. Hästen som travade raskt framåt, mot den trafikerade vägen ett par hundra meter längre fram. Och så Noa, helt hjälplös, på ryggen.

Det går inte att förklara rädslan. Det är omöjligt. Jag sprang och förbannade mina korta ben och min usla kondis och min totala oförmåga att springa fort. Jag skrek "dra i tyglarna" rakt ut i luften i förhoppning om att Noa skulle höra. Sen övergick jag till att skrika "NOOOAA NOOOAAA!" i hopp om att få ett livstecken. Jag kunde inte andas och fortsatte springa. Jag kunde inte se Noa någonstans i nåt dike eller på vägen. Jag fortsatte springa. Så närmade jag mig till sist den trafikerade vägen. Såg hästen springa på den. Såg att sadeln var tom. Såg fortfarande inte Noa. Jag fortsatte springa.

Sen stannade ett par bilar längre fram. När jag närmade mig såg jag att en kvinna pratade med Noa, som kom upp ur ett dike. När jag kunde konstatera att han var vid liv, han var relativt oskadd, jag behövde inte ringa efter ambulans, började jag direkt spana efter hästen. Var han påkörd? Skulle han rymma ut över fälten, bort i skogen, hur skulle jag få tag på honom?

Så såg jag att han tog in på en grusväg mot stallets håll. Jag hörde honom gnägga högt och oroligt och såg honom springa fort med tyglarna slängande och stigbyglarna dinglandes. Noa kunde gå, så jag ropade över axeln att jag skulle hjälpa honom snart - och så försökte jag springa tillbaka till stallet. När jag till sist kom dit hade jag fått tag på maken i telefon, och han hade kommit tillbaka till stallet med den andra hästen, Majken och Bibi just när Delle kom travandes och hade slängt in hästarna i varsin hage.

Därifrån var det rätt lugnt. Jag hade blodsmak i munnen av ansträngning, mådde illa av chock och rädsla och kunde knappt andas pga... allt. Men alla var okej. Hästen verkade oskadd och Noa hade visserligen blivit rejält blåslagen men ingen hjärnskakning och inget brutet ben och ingen bruten nacke eller allt annat jag hade föreställt mig när jag sprang där med hjärtat i halsgropen.

BRA DÄR LIVET! TACK SÅ MYCKET!

Visserligen så fungerade det ju. Jag tänkte absolut mindre på mormors förestående död när jag oroade mig för att min förstfödde skulle vara död. Men jag hade ändå hellre sluppit denna fullkomliga mardömsupplevelse.

Söndag
Vi var på bio och såg Grinchen. Det var fint. Sen har jag hälsat på mormor och jobbat lite och städat Majkens rum. Jag är så urlakad efter den här veckan att jag inte förstår hur jag ska kunna börja en ny vecka med oro för mormor och ledsenhet och sorg och arbetsdag i Eskilstuna och allt sånt. Jag vill bara krama min blåslagna unge och koka knäck och kola och blunda ett tag.

Nej, november har inte varit bra i år.

fredag 16 november 2018

November took my life

Jag brukar ju stöddigt hävda att nädå, november är inte så illa. Det är ju snart jul? Well, jag har fått äta upp det nu. Den här november är... olidlig. Och det beror säkert till stor del på att jag jobbar heltid i november för första gången på länge (fin meningsbyggnad där), men jobbigt är det ju i alla fall. Det värsta är att jag inte vet vad jag ska göra åt det.

Jag försöker sova, men samtidigt vill jag ju ha nån egentid också?
Jag försöker vara utomhus när det går - tar promenader på lunchen osv. Och jag rider ju! Men ingen skillnad.
Jag försöker träna, fast vågar inte gymma pga min trasiga rygg och simning är så omständigt.

Så mest klagar jag. Och sitter i soffan och stirrar apatiskt rakt fram/på en skärm. Eller tar den sjunde huvudvärkstabletten på två dagar eftersom jag har konstant ont i huvudet.

Jodå, det är piggt och glatt hela tiden.

Värst är att jag är rädd för att missa december. Man blinkar så är det måndag och sen är det fredag och sen kommer det vara julafton och jag kommer inte ha hunnit njuta eller känna julens magi (för mig är den på riktigt, okej?) eller något. Det kommer bli stressbakade pepparkakshus och framskyndad knäck och jag VILL inte ha det så - men helgerna räcker ju inte till.

Och så det ständigt närvarande dåliga samvetet gällande barnen. Gällande det stökiga hemmet. Gällande Bibi som får för lite stimulans. Gällande allt jag borde, men inte orkar eller ens vill.

Jag är bara deppig och gnällig, jag vet det. Men det har varit ett par riktigt tunga veckor och även om solen skiner och det är fredag och jag ska sluta tidigt för att ta med Emmy till stallet så känns väldigt mycket mest "suck". Det kan ju vara huvudvärken som bidrar, det kan det.

Eller så är allt novembers fel.

onsdag 7 november 2018

Sagan om den gröna soffan.

Såhär: vi köpte en soffa år 2004 när vi flyttade till Örebro. Det var en Ektorp från Ikea. Sen dess har vi ärvt två andra Ektorp av mamma när hon har köpt nya soffor (the Ektorp-tradition is strong in this family). Vi har alltså bytt upp oss, men mot bara en fräschare version av den soffa vi redan hade. Den här senaste var en bäddsoffa vilket innebär mindre stoppning i sitsen vilket innebar att soffan - efter ett knappt år i vårt hem - var ca oanvändbar. Utsliten. Uttjänt. Trött. Ful... okej nu börjar jag beskriva mig själv här istället.

Men ni fattar. Vi skulle köpa ny soffa. Så jag har kollat på nätet och ägnat många sena timmar åt att slösurfa sammetssoffor. För sammet ska det vara, det bestämde jag för länge sen.

Så för två veckor sedan så hittade vi helt rätt soffa. På Mio av alla ställen. (Flitiga läsare vet hur mycket jag avskyr Mio)

En grön sammetssoffa. För 6000 kronor. Och så har vi en rabattcheck på 1000 kr vilket innebär att vi kunde få två soffor för 11000. Två? Jo, för den andra soffan vi har är en begagnad soffa som i sig är fin men inte skulle passa med den nya. Bestämde vi.

Fast sen ändrade vi oss. 11000? Nä, knappast va. Det fick bli bara en. En Miosoffa för 6000 kronor. Ändå okej, när vi inte köpt en soffa på 14 år?

Fast... sen ändrade vi oss igen. För i lördags skulle jag leta jacka att ha i stallet så jag åkte till en second hand-affär. Den var tyvärr stängd (alla helgona, what's up?), men i skyltfönstret såg jag en grön sammetssoffa. Och där. Där slog min snålhet till.

Jag menar, varför ska man köpa en NY grön sammetssoffa om man kan köpa en begagnad grön sammetssoffa? Det kan vara så att det faktum att vi har Majken i familjen kanske bidrog till den här snålheten. Det kan nämligen också vara så att jag i förra veckan hittade en kladdig smörkniv i soffan och en bit brie (!) under en kudde i soffan. Bara tanken på att lägga flera tusen kronor på en ny soffa och så får hon för sig att äta kräftor direkt ur burken med spad de ligger i till frukost? I soffan! (Varför skulle hon göra det, undrar ni? INTE VET JAG, men min man hittade henne med en kräfta i handen och burken i soffan bredvid sig för några veckor sen...)

Okej, så jag kollade upp när affären skulle ha öppet nästa gång. Det var idag. Klockan tolv. (Herreguuud hur länge ska jag dra ut på detta? Aslänge. Deal.)

Så fem i tolv var vi där. Ute i god tid tyckte vi. Hahahha. Vi hade glömt att det är ju alla pensionärers favoritställe och att folk KÖAR för att komma in. Inte bara köar, de TRÄNGER sig. Alltså en gubbjävel trängde sig så galet mycket att jag seriöst fräste "men äckliga gubbas" åt hans rygg. Det var vansinnigt.

Men, jag hann först till soffan. Okej, för att vara ärlig så får jag väl erkänna att jag tror att de flesta var där för typ... porslin? Tyg? Nåja, vi var där för soffan. Och vi köpte den. 450 kronor, what's uuuuup? Sen så lyfte vi in den i bilen (japp) och baxade upp den till lägenheten (japp) och sen var min lunch slut och jag tog med Bibi till jobbet och hade jätteont i ryggen pga burit soffa och jätteont i magen pga stressat. Men det är en värdslig sak eftersom jag nu har sparat 5500 kronor som istället kan läggas på sommarens Frankrikeresa.

Det är nämligen devisen vi lever efter. Det enda som är värt att lägga pengar på är resor. Eller ja, om min man får vara med och bestämma så är det även teknik som ska prioriteras. Och okej, om jag är ärlig så vill jag inte ens tänka på hur mycket pengar vi lägger på hämtmat osv.

MEN NI FATTAR POÄNGEN! Jag sparade in nästan lika mycket som jag kvällen innan lagt på att boka hotell i Alsace för fem nätter för hela familjen. Och när man ser på det så, vad man får för pengarna, då känns det oerhört bra prioriterat. Det gör det såklart ändå eftersom soffan ju är fin.

Bildbevis:


























Nu till frågan: skrev jag precis ett såhär långt inlägg om en jäkla soffa? Japp. Japp, det gjorde jag.

måndag 5 november 2018

Hur gick det i oktober då?

Ingen bio. Den är svårast att få till, märkligt nog. Badminton blev det dock, plus att träffa kompisar. Träffade säkert TVÅ kompisar under oktober? Helt galet!

November kommer verkligen som en käftsmäll, eller hur? Alltså jag är ju team "nej, ni har fel - mars är värre än november", men det gör inte att jag går helt obemärkt genom den surblöta lovikavante som är årets näst sista månad.

Vi har firat Halloween ordentligt. Ungarna har klätt ut sig i omgångar och gått på disco eller gått bus eller godis osv. Det var fint, men lite bökigt och stressigt. Annars tuffar veckorna bara på. Vi flyttar mormor var tredje vecka (herregud, jag hoppas att i lördags var sista gången och att hon kommer trivas i den lägenheten) och jag rider varje söndag.

Gud, ridningen. Som jag har saknat den? Trots att det är uselt väder och tar mig 40 min med bil till stallet och jag inte ens har en ridjacka som jag kan knäppa så är det verkligen något jag älskar. Det är så fint att få hitta tillbaka till den enda passion jag egentligen haft i mitt liv. Eller okej, teatern också - men det kommer jag nog aldrig kunna komma tillbaka till med tanke på skicket amatörteatern verkar befinna sig i här i Örebro.

Men stallet. Det är fint. Jag har lite planer på att dra med en unge i taget en gång i veckan. Alltså ena veckan ett barn, nästa vecka ett annat barn. Inte tre dagar i veckan, herregud. Det här är nåt jag på ett sätt vill dela med dem, men som på ett sätt ger MIG så mycket. Alltså: en dag med barnen, en dag ensam. Det blir nog bra.

Annars är allt grått och trist. Jag är ful och trött och har haft massa finnar och har utväxt i håret och så fort jag inte är upptagen med något så känner jag mig så tom och ledsen. Inte för att jag har någon anledning, tvärtom. Den här hösten är på många sätt den lugnaste och bästa på många år. Det är mer en allmänt vemodighet, nedstämdhet. Inte depression, mest trött. Och ledsen.

Nåja. Snart kan jag börja blicka framåt jul. Om jag orkar.