lördag 26 maj 2018

Dödsvärmen

För en gångs skull är jag inte så förfärligt påverkad av värmen som jag brukar. Det kan ju ha nåt att göra med att jag antingen är hemma, på jobbet med ac, eller i sommarstugan och badar? Det kan också ha nåt att göra med att jag nu har gett upp exakt alla försök på att ens vara någorlunda snygg/välklädd/fräsch? Är så JÄVLA ful just nu att 2018 kommer gå till historien. Eller så är detta bara början? Oh, what a bright future.

Men alltså det här med kläder i värmen? Jag står inte ut. Jag pushar gränsen för vad som kan anses vara "okej på jobbet" VARJE dag typ. Den här veckan har jag både haft magtröja och sån där bardot-ringad klänning som visar hela bh-axelbanden. Men jag orkar inte svettas ihjäl. Jag orkar inte klä på mig en klänning i tjockare tyg som smiter åt och klibbar och ger panik.

Det finns INGA kläder som är rimliga. Det går inte att klä sig snyggt under sommarmånaderna om man är 1) jättevarm av sig och 2) tjock. Inte för att jag kanske skulle dra mig för att ta på mig vad fan som helst om det bara gjorde mig sval, men det provocerar ju ANDRA så jävla mycket.

Det är verkligen ett tecken på låg intelligens att bli så provocerad av att en tjock person klär sig på ett sätt som inte döljer tjockheten? Som kanske framhäver den? HUR kan man som människa tycka att det är en viktig Fight Att Ta? Ba okej, den där femtonåriga feta tjejen har korta hotpants och magtröja för att hon tycker det är snyggt och svalt. Varför är det så jobbigt för dig? Varför är det så provocerande att du måste titta snett, eller tänka elaka saker, eller äcklat grimasera, eller snacka skit, eller fota och håna, eller eller eller? Varför?

Jag menar, det är okej att tycka att folk inte är snygga och att vissa kroppstyper inte passar i vissa kläder osv. Det gör vi nog alla. Men jag går ju inte omkring och bli ÄCKLAD eller provocerad när nån har fuckat upp sina ögonbryn eller har kläder jag tycker är fula? Det är liksom skillnad på att ha olika smak, och på att tycka att just MIN smak är nån slags allmän sanning och att bryta mot den är olagligt?

Alla dessa "så klär du dig för din kroppstyp"-artiklar? Okej, men varför då? För att vi ska anstränga oss att vara så snygga som möjligt såklart. Som att det är vår skyldighet, den hyra vi betalar för att få existera i fred? Gud, det provocerar mig något enormt denna enfaldighet.

Obs att jag ändå såklart anpassar mig. Har inte bara armar på jobbet t.ex., eller för kort kjol eller liknande. För tänk om nån skulle må dåligt av att JAG har fett på min kropp? Det är liksom... det är så absurt att tänka på ens. Att folk har så starka åsikter om tjocka människor att vi måste vara varmare än vi vill, till exempel? Fatta hur sjukt?

Gud, nu blev jag så uppretad att jag blev ännu varmare. Tur att vi ska åka till stugan och bada nu!

torsdag 17 maj 2018

Om läsande

Just nu så skäms jag helt ärligt över mitt läsande. Jag läser nästan bara konsumtionslitteratur, eller tom läsning eller vad man nu kan kalla det. När jag börjar en ny bok så vet jag att jag inte kommer tycka att den är särskilt bra, eftersom den inte har förutsättningarna. Precis som att jag vet att jag inte kommer få se fantastisk tv när jag sätter på senaste avsnittet av Greys anatomy, men det är liksom avslappnande.

En sorts bok som jag lätt klickar på "låna bok" när jag läst beskrivningen är gone girl-böckerna. Jag AVSKYR dem, men det blir som att klia på ett myggbett på nåt sätt. Jag vet att de är skrivna för att jag ska fångas direkt, vilket jag behöver nu när min hjärna är för trött för att anstränga sig. Jag vet också att de är skrivna i ett högt tempo och för att man ska vilja veta slutet. Så jag läser en sån på kanske tre timmar, och sen är myggbettet sönderkliat och blöder och jag sitter där och känner "vafan" igen.

En gone girl-bok är en bok som inspirerats av Gone girls stora succé, och kanske ännu mer av Kvinnan på tåget. Gemensamt är att de följer en kvinna som hamnar i något slags problem. Antingen är hon mitt i problemet, offret, eller så ser hon något annat. Allting är alltid mycket mystiskt och berättarpersonen har gärna något problem som gör att varken hon eller vi kan veta om det går att lita på henne. Kanske är hon alkoholist, kanske pillerberoende, kanske psykiskt sjuk, kanske grovt deprimerad med vanföreställningar och så vidare. Poängen är i alla fall följande: nåt hemskt har hänt! Eller har det? Ja det har det! Men vem har gjort det? Är det kanske den uppenbara personen som vi trodde från början? Ja, det är det... INTE! För i näst sista kapitlet så kommer det en GALEN TWIST och allt vi trodde att vi visste är något helt annat.

Detta är såklart sällan en lyckad strategi eftersom:

1) Det märks tydligt när det är en gone girl-bok, så man (jag) vet redan efter ett kapitel att det kommer komma en spännande twist och sen är det ju det enda som går att fokusera på. Vad kommer twisten vara?

2) Twisten är ofta helt ologisk och har till och med ibland blivit motsagd av tidigare kapitel. I sin iver att slänga in något oväntat så skiter författaren alltså i precis allting som hänt tidigare och ba "jaja, jag sa kanske i sjutton kapitel att hennes man var blind och beskrev det ur hans perspektiv och så vidare, men nu blir det roligare för min bok om han INTE är blind utan istället är prickskytt och därför dödade hennes moster den där gången när de trodde det var en bilolycka". Typ så.

Det är klart att jag hellre VILL läsa bra böcker men jag behöver som sagt enkelt och/eller välkänt just nu och Elizabeth George skriver ju inte tio böcker i månaden och när det gäller e-böcker är utbudet rätt kraftigt begränsat.

Men i alla fall, en bok som stannat med mig på sistone är Berättelse om ett äktenskap av Geir Gullriksen. Jag kan inte ens säga om den är bra. Jag fastnade inte i den, det tog tvärtemot flera veckor innan jag lyckades läsa ut den. Men den fastnade eftersom jag äcklades något så oerhört av allt. Av berättarjagets vidriga personlighet. Av fruns å ena sidan känslokalla personlighet och mannens patetiska krumsprång för att få bekräftelse och kärlek. Seriöst, jag mådde illa efteråt. Slutscenen var så vidrig att det kröp i hela mig.

Geirs exfru har sagt till media att hon känner sig utlämnad av den här boken som alltså i (för mig okänd) mån är självbiografisk, men det är ju inte hon som framställs som den hemska. När jag läser boken så reflekterar jag absolut över fruns kylighet - men det är ju den patetiska mannens fantasibild av henne. Så som han inbillar sig att hon tänkt, att hon känt. Den som verkligen är fruktansvärd är ju just han, han som tänder på fantasier av henne med en annan man eftersom det dels är en kink han har och dels bidrar till uppfattningen om att deras förhållande är MER än andras. Att han är friare i sin kärlek, så mycket starkare än andra. Det är en så fruktansvärt bra bild av hur klängiga och därför tärande så kallade "fria och medvetna" män blir, men jag tror inte det är medvetet?

Ja ja, jag vet inte om jag rekommenderar nån att läsa de böcker jag läser. Men är uppe i 18 av 50 böcker för 2018 snart, och även om det låter lite att inte ens ha nått hälften så är det ju under semestern jag gör 90% av mitt läsande. Det kommer, med andra ord.

söndag 13 maj 2018

Ett litet simtag för Ellen!

Den här helgen har varit vidrig. Vad har det med simning att göra, undrar kanske ni? Well, lugn. Jag bloggar så sällan att jag måste klämma in allt i ett inlägg men simningen kommer, jag lovar.

I alla fall.
Detta var vad vi tänkte: långhelg när det är fantastiskt väder, vad kul!
Detta var vad som hände: Majken cyklade omkull och slog sig ordentligt i torsdags eftermiddag och tuppade sen av flera gånger varpå vi fick ringa efter ambulans och hon fick åka till sjukhuset. Tur i oturen klarade hon sig undan med bara en hjärnskakning och ett gäng skrubbsår, men det var inte en kul upplevelse direkt.

I alla fall så sov jag såklart uselt mellan torsdag till fredag. Min lilla unge på sjukhus ihop med en löptik som ser spöken överallt och skäller på dem mitt i natten does not a good night sleep make. Men sen kom hon hem och vi gick till tandläkaren och de trodde inte att tänderna hade blivit skadade så det var bra. Och så blev det läggdags igen och vi hade Majken i vår säng eftersom vi skulle kolla till henne med jämna mellanrum, och det ihop med restless legs ihop med åskvärme och oro GER INTE HELLER en god natts sömn, tänka sig.

Så igår morse hade jag skrapat ihop typ 6 timmars sömn på två nätter, och då ringde klockan 05.30 för att åka till Nyköping för cheertävling i extrem ljudnivå och absurd vidrig åskvärme. När jag kom hem igår kväll var jag så trött att jag höll på att bryta ihop. Vilket jag sen gjorde också, fast idag.

Förlåt men jag är JÄVLIGT trött på gnälliga och otacksamma och sura barn som bara hackar på varandra och snäser och gnäller och bråkar och krånglar. Det finns inte en atom i mig som får lust att fixa fina och roliga saker för detta gäng när de bara är så fruktansvärt otrevliga. Så bra mamma är jag, får galen skrämselupplevelse på torsdagen och är redan trött och grinig igen på söndagen. Man kan ju tycka att jag borde vara tacksam och se livet på nytt eller nåt, men jag är bara en bitterfitta.

MEN SIMNINGEN DÅ?! Jo såhär: vi badade i sommarstugan och det var sådär galet varmt för att vara mitten av maj bara. Lätt 18 grader. Och eftersom jag nu tänkt komma igång med att crawla på riktigt så tänkte jag att varför inte? Varför skulle jag inte försöka omsätta mina nyförvärvade googlingskunskaper till verklighet?

Och sen crawlade jag lite och det gick mycket bättre än förväntat (även om jag inte kan andas alls) och var mycket jobbigare än jag trott men jag gjorde det! Jag provade och tog mig framåt och detta i en kall sjö, inte enkel pool. Så nöjd!

Ska nu bara dubbelkolla det där med friskvårdsbidraget och sen är det jag, årskort och simträning som gäller!


















Man kan ju inte påstå att jag "forsar fram" eller att det faller sig naturligt osv, men jag tar mig fram?! Är mycket nöjd med detta. Samt nöjd med att jag inte lagt 3000 kronor på crawlkurs när jag ändå har google.


måndag 7 maj 2018

Annars då?

Nä jag kom inte iväg på bio i april, men däremot både simning och badminton OCH lagade en ny maträtt (skillet artichoke dip), men annars levererade jag väl inte så mycket?

Mina dagar består i princip av att jobba jobba jobba, komma hem, äta mat och sen se på bevvan i badkaret. Att vara utan badkar den månad det tog för vårt badrum att renoveras var fan tortyr. Jag som aldrig badade när vi hade stort bubbelbad i huset, jag har nu badat ca varje kväll sen i fredags då vi fick tillgång till badrummet igen.

Allt är så vackert ute nu och folk flockas på uteserveringarna och jag vill göra roliga saker, det nästan skriker i kroppen efter nöje och socialt umgänge, men jag orkar inte vara den enda som frågar hela hela tiden så att det till sist blir så att jag tjatar. Vill bara bli meddragen på kul grejer, men fattar om ingen vill dra med mig. Om man KAN välja så väljer man ju inte att umgås med den halvdeprimerade trötta trebarnsmorsan med all världens bekymmer på sina axlar, det fattar jag också.

NU SKA JAG SLUTA TYCKA SYND OM MIG SJÄLV!

Istället kan jag rapportera om att projektet Lära Mig Crawla har gått in i den första aktiva fasen. Har jag testat? Nej. Men jag har till sist bestämt mig för att lägga mitt friskvårdsbidrag (iaf halva) på ett årskort på simhallen OCH jag har googlat massa tutorials för hur man ska göra. Det visar sig att jag inte hade en aning om hur man crawlar? Alltså på riktigt noll koll kokosboll. Det ska bli spännande att omsätta dessa nya kunskaper till praktik, förutom denna detalj: alla säger att man ska ha badmössa om man har långt hår för att minska risken för hår i vägen överallt. Okej, men vet ni vad man ser ut som om man är tjock och har badmössa? En sån där fästing som sugit sig mätt på blod och är gråglänsande. Så. Eller, JAG gör. Nä, nu skiter ju exakt alla i hur jag ser ut när jag simmar men det är en hangup som finns. Nu vet ni det.

På torsdag eller fredag ska jag testa att crawla för första gången. Skulle vilja säga att "I'll keep you posted", men med tanke på hur ofta jag orkar blogga nowadays lär det snarare bli rapportering lagom till midsommar.

Men då kanske jag har lärt mig? (Nej)