Den tunna fernissan

Det är så vackert ute nu. Det blommar och doftar och allt är skirt och grönt och man vet inte riktigt vad man ska göra av alla lyckokänslor som stormar fram nu efter att ha dolts under vinterledan.

Men.

Jag förstår inte hur folk vågar njuta av saker utan att känna att det finns ett enormt hot under allting. Och nu pratar jag inte om att inte kunna njuta av sommarvärmen eftersom den leder till torka och missväxt och klimatförändringarna dödar allt. Tro mig, det tänker jag också på, samt mår dåligt över... men jag pratar om det andra. Det som alltid finns där.

Ja men ni vet: sjukdom och döden. Olyckor, smärta och sorg. Jag förstår inte hur folk klarar av att gå igenom livet utan att hela tiden vara rädda för det värsta, när det värsta är så himla nära jämt?

Jo jag vet att jag har lätt GAD (generaliserat ångestsyndrom) och därför alltid bär på mer ångest än andra. Och ja, jag vet att det faktum att min pappa på nåt sätt ALLTID skulle förstöra en bra dag, som att det var en tvångstanke för honom, säkert bidrar till den här domedagskänslan, men det spelar ingen roll. Den finns där ändå.

När jag håller på att spricka av lycka av att höra Majken leka med kompisarna ute på den grönskande gården, då kommer alltid tankarna på allt hemskt som kan hända henne. Hur vi kanske bara har våra barn till låns. Hur alla som drabbats av oförståeliga sorger, alltid säger samma sak: "det kom som en blixt från klar himmel, bara dagen före hade vi...", eller olika varianter av det. Jag förstår inte hur ni andra lyckas njuta  eller vågar vara lyckliga, när allt kan dras undan på en millisekund.

För att ni inte ska missförstå: jag har inga problem med att känna lycka. Det är inte så att jag förnekar mig själv känslan av att vara glad eller tillfreds eller lycklig, eller att jag inte kan njuta av stunden. Det gör jag. Kanske till och med mer än ångestfria personer, eftersom jag räknar med att allt ska tas ifrån mig en dag.

Jag förstår bara inte hur man kan gå omkring och inte vara... livrädd? Förstår inte folk vad klimathotet innebär? Att våra barn, helt definitivt våra barnbarn, kommer få ett helvete pga det? Vet människor inte att minst var tredje person någon gång kommer få cancer? Vi är fem personer i min familj, och jag vet att statistiken inte funkar så - men det är ju inte bara fem personer som jag älskar? Hur kan man sätta sig i en bil hela familjen och åka iväg på en roadtrip utan att ha en malande oro över att bilar är dödsfällor?

Återigen: jag fattar att det låter som att jag är en hönsmamma som begränsar mitt och mina barns liv, men så är det ju inte. Det vet alla som känner mig - jag är snarare motsatsen till en hönsmamma. Det handlar inte om rädslor för att barnen ska bli kidnappade av en pedofil, eller oro för att de ska bryta ben eller sånt - det är de andra grejerna som lurar i mitt medvetande. Cancer, bilolyckor, medfödda hjärtfel som aldrig upptäcks, ett blodkärl som brister i hjärnan osv. Det finns så oerhört mycket att förlora och när allting är som vackrast, när häggen blommar och ungarna bygger kojor i spireahäckarna och sommarlovet väntar runt hörnet... då blir det vackra en påminnelse om allt det fula.

Majken sa häromdagen till Emmy, när Emmy frågade om flest dör av cancer eller nåt annat i världen, att "Det man dör av är livet" och jag vet att det är sant. Jag vet att premissen för att leva är att vi ska dö. Jag vet att om man älskar måste man förlora och om man ska få känna lycka måste man få känna sorg.

Det är inte det jag pratar om. Inte det vanliga förloppet, där man förlorar nära och kära när de blir äldre. Eller att man blir lämnad, förlorar jobbet, måste flytta... det är inte sånt. Det är att förlora någon i förtid. Att själv dö i förtid. Livet är så jävla skört och man kan inte skydda nån.

Det känns som att vi allihop går på en väldigt tunn lina, var och en på sin egen. Och när som helst kan man ramla av, och när som helst kan linan bara ta slut och vi har inget sätt att veta när det ska hända någon av oss. Och så känns det som att jag (och fellow ångstmänniskor) är de enda som ens reflekterar över detta, medan många andra verkar tro att vi sakta promenerar på en stadig landsväg.

Ja det här blev ju jävligt svamligt. Sorry. Men det är fint ute och jag blir så oerhört lycklig av våren. Och känner man så starkt som jag så gäller det tyvärr även de negativa känslorna som oro och rädsla. Allt förhöjs av blommande spireahäckar.

Man ska ju inte klaga ändå

Det har varit ett par bra veckor. Inte med ryggen, och inte på jobbet... men det gick helt okej att fylla 35 ändå. Och sen hade jag fest och det blev vår och vi har firat påsk och idag har jag badat för första gången i år och jag vet inte, men det känns som att vi överlevde den här vintern också? Det är fortfarande mycket som är stressigt och slitigt osv, men också mycket fint. Som till exempel detta:

Först fick jag en jättefin tavla när jag fyllde, av min mamma, morbror, syster och svåger. Den åkte upp direkt och pryder nu vårt vardagsrum. Och sen hade jag fest och folk kom (!) och vi var många (!!) och jag hann såklart absolut inte prata så mkt med alla som jag hade velat. Däremot tvingade jag alla att göra ett quiz om mig och det var kul. För mig i alla fall.

Och så har Emmy haft skolkonsert och sjungit sitt första solo. Om jag grät? Klart som fan jag grät.
"Vad duktig du var", sa vi efteråt. "Tack, jag vet" svarade hon. Älskar mina döttrars självförtroende!

Ja och sen åkte vi till Uppsala för att fira påsk och umgås med systerdotter på 10 månader (visst, hennes föräldrar också... men de stod sig ju slätt mot en BEBIS!) och vi var ute massor för det var jättevarmt. Påsk... det är inte jul, men det är nästan precis lika bra!

Så ja, jag har haft det jobbigt med stress och ryggont och allt sånt, men den här tuffa vintern verkar äntligen ha tagit slut och jag kanske äntligen orkar lite mer än ingenting? Låt oss hoppas!

Åldersångesten den löjliga

Disclaimer: Jag vet att det är löjligt att ha åldersångest. Tro mig, ALLA påminner mig om detta. Jämt. Särskilt eftersom jag ju inte är så gammal och därför borde inse att jag är ung NU... för tänk vad jobbigt det känns sen när jag ÄR gammal annars? När jag inser att jag var ung nu när jag nojade över att vara gammal.

Well. Flygrädda slutar ju inte vara flygrädda bara för att nån säger att det är större risk att dö i en bilolycka på väg till flyget än att dö i en flygkrasch? Det enda som händer då är att man som flygrädd även oroar sig över att dö i en bilkrasch.

Med det sagt: jag fyller 35 på måndag och det är jobbigt.

Jag har psykoanalyserat mig själv till att inse att min eskalerande åldersångest baseras på två saker.

1) Jag har aldrig varit ung. Jag fick barn vid 21, var tvåbarnsmamma vid 23 och hade tre barn när jag var 27. Jag ångrar det inte på något sätt, för jag hade NOLL intresse av att resa runt festa runt ligga runt när jag var 20. Dessutom har jag älskat att ha barn hela tiden, jag känner verkligen inte att föräldraskapet på nåt sätt gett mig mindre för att jag började med det tidigt.

Men nu, när småbarnsåren är över och jag "kommit ut på andra sidan" så är jag 35 och inte 45. Jag är liksom inte medelålders, men inte heller ung. Och det där jag kanske skulle vilja göra - vad det är vet jag dock inte - det är för sent. Och ja, såklart kan man göra vad fan som helst när fan som helst... men ni FATTAR ju vad jag menar. Jag var aldrig ung när jag faktiskt var ung, och nu är det för sent. Det gör mig ledsen, men också lite rädd. Jag har bloggat om detta förut, men jag är ju väldigt rädd för att bli patetisk. Rädd för att inte förstå när jag borde ge upp vissa grejer. Först var jag i många år "för gammal" för min ålder mentalt, och nu är jag rädd att just därför vara mentalt "för ung" för min ålder.

2) Livet bara rusar på och jag hänger inte med. Jag lider ju av EXTREM nostalgi, vemod är mitt mellannamn och min fomo (fear of missing out) är på en löjlig nivå. Detta går inte jättebra ihop med att åren bara går, och livet bara pågår och jag kan inte hejda tiden för att hinna med allt jag vill.

Det är inte meningen att börja jiddra om "carpe diem" nu, för att fånga dagen är för rika människor med perfekta liv. För det är inte så att jag inte kan uppskatta de små sakerna i vardagen. Herregud, jag kan typ börja gråta av att höra Majken leka med kompisar på gården för att det får mitt hjärta att svämma över av lycka. Nej, problemet ligger i att jag inte hinner med livet. Helt plötsligt blinkar jag och är 27 och har tre barn, sen blinkar jag och har barn i mellanstadiet, sen blinkar jag och yngsta barnet börjar skolan, sen blinkar jag igen och då kommer de ha tagit studenten. Och kvar kommer jag vara med en enorm 40-årskris (jajamän, jag fyller 40 några månader innan Noa tar studenten... kul va?) och en stigande panik.

Jo, jag förstår att det handlar till stor del om en ovilja att acceptera att barnen växer upp och att jag projicerar denna vanmakt på mina rynkor och hängande ögonlock. Absolut. Men vafan, vi har haft så många överjävligt jobbiga år nyligen att bara fortsätta dag för dag tog all energi. Det går inte att leva när man måste kämpa varje dag för att orka vidare. Då överlever man bara. Så lite känns det som att dessa år togs ifrån mig. Det känns som att jag gick in i en dimma för ca 6 år sen, och nu har det blivit bättre och jag, vi, har kommit ut ur dimman... men dessa år är ju borta. Inte för att allt var dåligt, så var det inte, men tillräckligt mkt var svinjobbigt för att jag ska känna att det togs nåt ifrån mig.

Gud vad deppigt det här blev. Det hade ju varit roligare att läsa om jag hade raljerat lite över mitt ansikte och hur jag vill göra fillers och hur smala människor tänker "men gud, vem bryr sig om lite rynkor när man är sådär tjock?" och hur jag i min tur tänker "varför bryr du dig om att vara smal när du ändå är så ful?" men nu blev det inte så.

Jag hanterar inte att fylla år särskilt bra. helt enkelt På tisdag kommer jag vara närmre 40 än 30 och det där livet som jag vill göra nåt av, det har liksom pågått en bra tid nu utan att jag lyckats hinna med. Ja, jag är töntig. Jag vet det. Men jag är lite ledsen bara. Och har hängande ögonlock.