Storslam, lillslam och NT!

 Okej, så hur kommer det sig att en så ung och fräsch och rolig och vacker och cool och ungdomlig (jag skriver det här med mindre än två veckor kvar till min 40-årsdag, let me have it) person som jag började spela bridge? Har jag skrivit om det tidigare? Minns inte. Men recap på hela bridgehistorien är så här:

1. Sommaren 2021 spelar vi massor av gin rummy i sommarstugan. Så mycket att ungarna tröttnar på mig. Alla tröttnar på mig. Ingen vill spela kort. Jag tänker "om det bara fanns ett sätt för mig att få spela mer kort", och så minns jag att jag ju alltid velat lära mig spela bridge eftersom det var mormors stora passion. Jag anmäler mig till en nybörjarkurs.

2. Hösten 2021 börjar jag nybörjarkurs. Jag börjar också på nytt jobb och försöker sälja in bridgespelandet till typ alla jag träffar där eftersom bridge är ett parspel och jag behöver en partner. Alla andra på min kurs har börjat gå den med vänner eller partner eller typ hela pensionärsboendet. Jag är mol allena. En kollega nappar under våren 2022. Hurra!

3. Hösten 2022 - min kollega börjar kurs 1, jag börjar kurs 3. 

4. Vi hoppar framåt i tiden till nutid. Vi har gått kurser, vi har börjat spela ihop och det är SÅ JÄVLA KUL. Nej men jag förstår att det låter löjligt att sitta och spela kort med gamlingar men det är så himla roligt. Det är otroligt mycket svårare än jag trodde från början och trots att jag har spelat ett tag nu så kan jag så väldigt lite jämfört med allt som finns att lära sig. 

Det går rätt bra för oss också. Vi spelar typ alla måndagskvällar och har lyckats vinna i alla fall ett gäng gånger, och då är det ju många med som har spelat i 20-30 år. Ja, det finns ett handikappsystem som vi gynnas av men även utan handikapp brukar vi hamna rätt högt. 

Extra bonus är ju att man får känna sig så löjligt ung. Alla där är ju minst 60+ (förutom några tonåringar och barn som spelar typ på bridgefestivalen och i andra klubbar, men generellt när vi spelar) och tycker att vi Är. Så. Unga! Min kollega är ju 11 år yngre än mig, så hon ÄR ju ung, men jag får också inkluderas i "ni ungdomar". Så många gånger har vi fått frågan om vi pluggar eller "har börjat jobba än"? En gång frågade en man (visserligen är han 85 år, men ändå) om vi "går i skolan" och vi frågade "eh... universitetet?" varpå han svarade "nej, gymnasiet". Honey, min son tar studenten i vår. Så ja, det var roligt!

Bridgen är alltså hjärngympa, en rolig aktivitet, ett fritidsintresse man kan lägga hur mycket tid som helst på (om man inte jobbar, det är väldigt få tävlingar på kvällstid) och dessutom en egoboost. What's not to like?

Rekommenderar å det grövsta att gå en bridgekurs och börja spela. Sen kan ni komma till bridgeveckan i Örebro och spela med eller mot mig! 

(Rubriken är olika begrepp inom bridge. NT står för No Trump och innebär att man inte har någon trumf. Dvs spelet är basically plump. Det udda är att det inte uttalas n...t utan "sang" som alltså är franska ordet "sans" för "utan" (dvs utan trumf). Logiskt? Nej. Men det är inte logiskt att fråga en 40-åring om hon går i gymnasiet heller, och jag tycker vi inte behöver ifrågasätta rimligheten i allting alltid.)

Äkta gymbro

Det föll sig som så (ok låtsas-Astrid Lindgren) att jag började gymma på mitt jobbs hyresvärds gym. Svinbilligt och det mesta finns och så bäst av allt: i princip folktomt!?

Och helt plötsligt gick jag från "ångest hela tiden över att behöva gymma" till att "komma iväg till gymmet två gånger i veckan utan problem". Sjukt.

Okej, vi kanske måste backa bandet lite, för senast jag var aktiv här var jag ju knappast någon som släpade mig iväg till gymmet ångest eller ej. Men under året som gick (och framför allt hösten kanske) har jag kommit in i att gymma minst en gång i veckan, och har hållit i det även under jul och nyår. Planerat att gymma före en utekväll för att inte missa en dag pga bakis, osv. I know, det är helt sjukt, men jag fyller 40 om några månader och har fått någon idé om att vara mitt bästa jag någonsin tills dess. 

Kommer jag lyckas med det? Knappast. Inte bara för att det är så MYCKET man borde göra, utan också för att ca 20 år av slapphet kring "att vara sitt bästa jag" inte direkt åtgärdas på några månader. Men jag försöker. Tiktok berättar för mig allt jag borde ägna mig åt: ansiktsyoga, ansiktsmassage, torrborstning, yoga, pilates, meditation, dricka mer vatten, aldrig snooza på morgonen, olja hårbotten, olja hårlängderna, massera skalpen, detoxa hårbotten, smörja in hela kroppen, exfoliera ansiktet och kroppen och jag såg något om att man ska ha retinol på knäna för att de inte ska bli skrynkliga. Nu är ju jag tjock, så mina knän är redan "fula", så DET slipper jag i alla fall. 

Nåja, åter till gymmandet! 

Har jag blivit stark av att gymma två gånger i veckan i snart ett halvår? Nej. Har jag blivit starkare? Marginellt. Mår jag bättre? Nä. Har jag bättre hållning? Nej. Finns det NÅGON effekt av att jag släpar mig iväg och kämpar på? Jodå. Jag upptäckte häromdagen (också på gymmet, tränade på någon slags variant av "twerking", för det är ju helt rimligt när man snart fyller 40) att jag kan "go low" när jag dansar och sen från att sitta på huk så kan jag resa mig upp igen utan problem, bara med benstyrka. Nödvändig förmåga? Nä. 

Gymmandet har också denna effekt: jag har blivit en gymbro. Inte så att jag pratar om mina personbästa (de är så låga och pinsamma) eller att jag pratar om att jag älskar att träna... inget SÅNT pinsamt. Men häromdagen köpte jag en shaker för att jag ska kunna göra proteinshake utan att behöva använda Pelles gamla äckliga shakers. Visserligen rosa, men ändå. Jag köpte ett tillbehör för proteinshakes?! Vem ÄR jag? (En kvinna med lätt 40-årskris och för stark tilltro till gymmande två gånger i veckan).

Jag har också helt orimliga förväntningar och eller krav på mitt gymmande. I april ska jag ha min 40-årsfest och jag inbillar mig att jag ska hinna få snyggare armar tills dess. Alltså bara genom gymmande. Banta? Don't know her. Men tydligen lever jag för tv-shops löften om att man KAN punktförbränna fett och tränar armar som jag aldrig gjort förr (vilket inte är svårt eftersom jag bokstavligen aldrig gjort det förr). Och sen i maj ska vi till Nice med jobbet på konferens och då vill jag ha en snygg rumpa i bikini (varför just rumpan ska vara snygg när resten hänger är oklart, men jag är en Kvinna Med En Dröm så detta är min vision i alla fall) så nu tränar jag "glutes" hela tiden. 

Nej men ni HÖR ju hur patetisk jag blivit. Förlåt. 

Vad som komma skall

 Ja, hörrni. Nej men jag fick en kommentar som sa typ "vi finns kvar här, vi gamla bloggläsare" och den gjorde mig så glad. Jag saknar verkligen bloggandets storhetstid och med tanke på att jag tröttnat helt på twitter och typ på instagram så kanske detta är the year of the blog? Å andra sidan, hur många gånger har jag inte sagt typ samma sak? Säkert minst 7.

ANYHOW. 

Den här våren kommer vara kaos. Det börjar nu med att jag skolar in mig på nytt uppdrag. Ska "ta över" ett team från en kollega (min roll är alltså "scrum master" och "team lead" utöver utvecklare och nej - googla inte, du kommer ångra dig) och det är massor att sätta sig in i, möten att gå på, saker att lära sig... ja, typ som att byta jobb helt enkelt, förutom det stela beteendet vid lunch och fika eftersom man inte känner nån. Nej, mitt stela beteende beror på social inkompetens. 

Ok, så nytt "jobb". Bara det är ju rätt stressigt. Men så fyller jag 40 också och jag tänker inte ens gå in på åldersnojan och paniken över hur mycket tiden går, utan det rent praktiska: min 40-årsfest. Alltså det behöver ju inte bli så stort och avancerat egentligen... men tja, när det handlar om mig? När jag ordnar fest? För att fira mig själv? Jo, men ni fattar. Alltså nu ska jag inte hypea upp det här för mycket, jag har ju inte hyrt en herrgård och bjuder inte 100 människor och jag är fortfarande inte Elsa Billgren, tro det eller ej, MEN. Men det är ändå stress att planera med mat (catering? laga själv?), dryck (tack och lov köpte vi massor av svinbilligt bubbel i Frankrike i somras, men NÅT annat ska väl införskaffas) och aktiviteter (sjukt nog finns det ju såna som inte gillar quiz och karaoke?). 

Så, jobb och 40-årsfest. Och så ska jag på Taylor Swift i maj(yay, hurra!!), vilket i sig ju inte är så stressigt (förutom lite logistik med boende och transport), men om ni är Swifties eller bara har tiktok så känner ni till kulturen kring outfits på konserten och armband som ska göras och även om jag kommer skippa armbanden (jag kommer ju ha fyllt 40 vid det laget herregud) så kanske jag ändå vill lägga lite effort på outfiten. Särskilt eftersom hon jag ska gå med kommer typ virka en magnifik klänning av nåt slag. Så något vill jag ju göra. 

Och i samma veva som konserten (kanske till och med samma helg, så vi får åka hem en dag tidigare om vi har otur) ska vi åka utomlands med jobbet på en konferens över en helg. Vilket är svinkul och roligt men ändå innebär lite stress av olika slag.

Sen är det juni och ja. Noa tar studenten. Och jag orkar knappt tänka på hur stor han är och hur mycket jag kommer gråta och hur fint och jobbigt det kommer vara... men av allt jag har hört så är det stressigt och jobbigt att anordna studentfirande. (Pelle ifrågasatte och jag försökte komma på vad alla stressar över men kom på att typ... skylt ska beställas? Catering? Folk ska bjudas in? Det LÅTER inte jättestressigt, men det är det säkert.)

SEN! Sen är det midsommar som ska anordnas och nån gång tänker nog Noa flytta hemifrån och sen tänker jag däcka i sommarstugan med böcker och pussel. Är planen nu. Känner jag mig själv rätt så kommer jag vara så uppe i varv vid midsommar att jag kommer planera en bilresa ner genom Europa för mig och Pelle och Majken, men vi får se. Jag kanske också kraschar helt. Man vet aldrig med små adhd-muppar.

Just ja, om tre veckor ska jag och Majken åka med hennes bästis + mamma till London och Harry Potter-studion och allt vad 13-åriga tjejer kan tänkas vilja göra i London och att planera den resan är ju OCKSÅ rätt mycket stress. Eller i alla fall tankeverksamhet.

Vilken tur att jag inte har något socialt liv eller hobbies, förutom bridgen och gymmandet*.

*(Tänker härmed lova nya inlägg: ett om bridgen och ett om gymmandet. Stay tuned (men håll inte andan).)

Läsåret 2023

 Jag satte upp som mål att hinna läsa 104 böcker, och jag nådde det. Men jag läste också en jäkla massa korta böcker på slutet (tack och lov för Agatha Christie och Hercule Poirot) och några bridgeböcker som jag läste om inför tävling fick också räknas in. I år kommer jag fokusera på att få en mer jämn lästakt och har därför ändrat mig till att läsa 8 böcker per månad. 8 x 12 blir ju 96, så det är nästan 10 färre böcker än förra året - men det ser jag som en annan slags utmaning; nämligen att jag inte alltid måste öka på mer och mer och mer. Det här kommande halvåret kommer vara kaotiskt stressigt (mer om det senare) (senare kan iofs på den här bloggen betyda "om 10 månader), så jag tror det blir bra med en mer realistisk och jämn lästakt. 

"Sluta tjata och säg vilka böcker som var bäst och sämst förra året", säger nu en fiktiv läsare. Okej då. Här kommer alla böcker jag läst. Först de bästa, sen de sämsta, sen resten i helt random ordning. Åsikter emottas GÄRNA, älskar att diskutera böcker! (Gå med i en bokklubb? kanske nån tycker då. Nja, det är det där med att ha saker uppbokade som är jobbiga för mig. Diskuterar hellre fritt och öppet. Som att andra inte gör det. Ha, det får mig att tänka på det fantastiska citatet jag hörde i "Love is blind Sverige" häromdagen: "De flesta gillar ju sex, på gott och ont, men jag gillar det på gott!". Amazing!)

Bästa böckerna jag läste 2023, i någon slags rankad ordning, typ, kanske, jag har ju lite dåligt minne och kanske har tolkat om något... ni får ta det för vad det är. Nog med ursäkter, nu kör vi:

1. Arvejord (Maria Turtschaninoff)
2. Någon måste vattna tomaterna (Rebecka Åhlund)
3. Det holländska huset (Ann Patchett)
    Det åttonde livet (Till Brilka) (Nino Haratischwili)
    Olive, igen (Elizabeth Strout)

Också favoriter:
Det tredje ljuset/Små ting som dessa (Claire Keegan)
Den sista migrationen (Charlotte McConaghy)
En förlovad tid (Alba Mogensen)
Dit du går, följer jag (Lina Nordquist)

Sämsta böckerna då? Well, jag tänker inte ta med alla "det lilla cafét/biblioteket/butiken i cornwall/på stranden/i skottland" eller "insnöade i kärleksnästet med den störiga killen"-böckerna, för där vet jag ju exakt vad jag kommer få och förväntar mig inget annat och tycker det är bra så. Däremot är det tre böcker som stack ut bland annat för att de blivit så hypade (i två fall) och är skrivna av en sån populär författare (i det tredje fallet) och där jag kände mest "you've got to be fucking kidding me?!". Dessa rekommenderar jag alltså er enbart att läsa om ni vill få förhöjt blodtryck eller få anledning att ranta loss om hur dåligt något är. 

De sämsta böckerna 2023 (utan någon inbördes ordning, de sög lika mycket allihop):

Det sista han sa (Laura Dave)
Samtal från en ängel (Guillaume Musso)
Daisy Darker (Alice Feeney)

Och sen då, här kommer hela listan på böcker jag läste förra året. Många serier blev det, särskilt som tidigare nämnt Poirotdeckare. Nu har jag läst alla som finns på Nextory, snyft snyft. 

Böcker lästa 2023

Mysteriet på blå tåget (Agatha Christie)

Korten på bordet (Agatha Christie)

Tretton vid bordet (Agatha Christie)

ABC-morden (Agatha Christie)

Döden på Nilen (Agatha Christie)

Isberg (Niklas Turner Olovzon)

Elden (Daniela Krien)

En bondes död (David Sandström, Negar Naseh)

Vi är inte här för att ha roligt (Nina Lykke)

Skinn (Sara Strömberg)

Imorgon och imorgon och imorgon (Gabrielle Zevin)

Den lilla strandbutiken i Cornwall (Helen Pollard)

Malibu brinner (Taylor Jenkins Reid)

Rov (Kristina Hult)

Kärlekshypotesen (Ali Hazelwood)

Jävla Karlar (Andrev Walden)

Samtal om natten (Claire Deverley)

Alla hjärtans jul (Catherine Walsh)

Det kom ett brev från Munchen (Håkan Nesser)

Röd augustimåne (Rebecka Edgren Aldén)

Insnöade till jul (Sarah Morgan)

Stacken (Annika Norlin)

Emily Forever (Maria NAvarro Skaranger)

Och sen Paulette (Barbara Constantine)

Mysteriet Henri Pick (David Foenkinos)

Jag är inte sådan här egentligen (Marie Aubert)

Mellan dig och mig (Mhairi McFarlane)

Stormberget (Liza Marklund)

In mot stenig strand (Malin Haawind)

Och havet gav igen ()

Sarek (Ulf Kvensler)

Silvernålen (Evert Lundström)

Sökaren (Tana French)

En ovanligt vanlig familj (David Foenkinos)

Järnblomma (Frida Skybäck)

Teatern vid stranden (Joanna Quinn)

Haralds mamma (Johanna Frid)

Livet innan du dör (Lina Nordquist)

Nattfjäril (Jessica Kolterjahn)

Saker jag lärt mig om sorg (Frida Blom)

Skärvor av minnen (Laurie Halse Anderson)

Alla ljuger (Camilla Grebe)

En förlorad sommar (Victor Pavic Lundberg)

Svarta segel (Rebecka Edgren Aldén)

Levande och döda (Christoffer Carlsson)

Råttjakten (M.W.Craven)

Det elfte manuset (Anne Holt)

Näktergalen (Kristin Hannah)

Min lyckliga plats (Emily Henry)

Djävulens advokat (Katarina Wennstam)

Fannys väg (Ulrika Hansson)

Udda fåglars ö (Lucas Hermans)

Sommarhuset på stranden (Sarah Morgan)

Svartfågel (Frida Skybäck)

De tar allt ifrån mig (Linda Jones)

Djävulen och det mörka vattnet (Stuart Turton)

Höken sjunger om död (Johan Tralau)

Nödvändigt ont (Maria Adolfsson)

Miranda och pärlhalsbandet (Kerstin Sundh)

Inget ska växa över mig (Elin Grelsson)

Mirakelkammaren (Angie Kim)

Straff (Ann-Helèn Laestadius)

Brittas arv (Eleonore Holmgren)

Skarp (Helena Dahlgren)

Meter i sekunden (Stine Pilgaard)

Ormens år (Ulrika Ewerman)

Jag hade så mycket (Trude Marstein)

Daisy Jones & the six (Taylor Jenkins Reid)

Djävulsgreppet (Lina Wolff)

Kulan som inte träffade (Richard Osman)

Äkta kärlekar (Taylor Jenkins Reid)

Galen i dig (Mhairi McFarlane)

Skuggläge (Kristina Ohlsson)

Som vi lekte (Ninni Schulman)

Separationen (Katie Kitamura)

Botgöraren (Viveca Sten)

Iskall sol (Lilja Sigurbardottir)

Upplöst (Sara Blaedel, Mads Peder Nordbo)

Kaktus (Sarah Haywood)

Heartstopper 2 (Alice Oseman)

Heartstopper 3 (Alice Oseman)

Heartstopper 4 (Alice Oseman)

Sommar på den lilla ön i havet (Jenny Colgan)

Ett oväntat val (Marian Keyes)

De fyra vindarna (Kristin Hannah)

Färskt vatten till blommorna (Valérie Perrin)