tisdag 31 maj 2016

Säg nåt kul!

Detta är jag: full av ångest så fort jag ska göra minsta lilla utanför min comfort zone.
Detta är också jag: "Köra lite stand up imorgon? Fast jag inte har något material. Fast jag har asmycket i övrigt? Okej då!"

Kan någon skjuta mig? Å ena sidan är jag väl glad över att jag inte låtit min benägenhet att få ångest begränsa mitt liv, å andra sidan vore det ju kul om jag inte tog beslut som innebär att jag gör bort mig på scen.

Jaja. Det är ju bara att köra på. Jag ska skaffa Anna Books självdistans och bara go for it. Det är min plan i livet.

(Nä, jag har en annan plan, men den kan jag inte berätta om riktigt än. Men snart!)

onsdag 25 maj 2016

Det här är det viktigaste inlägget du kan läsa inför sommaren.

Ett viktigt meddelande till allmänheten: det är, rent objektivt sett, jobbigare att vara för varm än för kall. Det är farligare till och med. Om man är för varm kan man få värmeslag, vätskebrist, man kan få migrän och svimma. Om man är för kall, och nu menar jag inte "fast i en snöstorm"-kall utan mer "sitta i skuggan på uteservering"-kall, så kan man... få gåshud? Huttra?

Så varför, VARFÖR, är det alltid de som fryser som det ska tas hänsyn till? Ni vet ju att det är så. Man ska träffas några stycken och kanske dricka vin. Säg på en uteservering eller i en park. Det är strålande sol och jättevarmt. "Kan vi sitta i skuggan", säger du som är varm eftersom du redan nu börjat få ont i huvudet och blivit illamående. "Nej, men då fryser jag", säger någon av dina vänner som inte förstår konceptet "tröja" och vips, så sitter ni i solen? Varför? Jag vet inte.

Kanske är det "finare" att frysa? Man är liksom lite skör, lite vän, lite i behov av skydd? Det är något ynkligt över en, något som väcker de andras sympati? Medan vi som är varma, vi är rödmosiga och blanka i ansiktet, vi börjar prata osammanhängande pga nedsatt hjärnfunktion när yrseln slår till. Vi har svettfläckar och flåsar så smått. Oss kanske man inte vill skydda? Uppenbarligen inte.

Alltså om någon fryser kan de klä på sig? Det är inte svårare än så. Man kan ha med sig en tröja, låna en filt, ha lager på lager. Vad ska jag göra när jag blir för varm? Ska jag bära med mig en enorm fläkt vart jag än går? Ska jag gå omkring spritt språngande naken? Anställa en nyanländ invandrarkvinna för att fläkta mig?  ("Hur svårt kan det vara?", som Carola Lemne skulle ha sagt.)

Varför förväntar ni er att jag ska stå ut med att må väldigt dåligt, för att någon annan ska slippa lite gåshud? Det är så jävla orättvist? Nu kanske jag är extra känslig eftersom min familj i ca 30 år tagit hänsyn till min stackars lillasyster som fryser så fort det är under 20 grader varmt, men aldrig brytt sig om att ta hänsyn till min värmekänslighet (JA JAG ÄR BITTER), men det här gäller ju även andra. Jag vet, för jag skrev nyss om det på twitter och folk ba "jaaa". Vi är många som förtrycks av de som är frusna av sig. .

Varför tror ni att det är så himla farligt att frysa när det bara är lite obehagligt? Varför ska man ta hänsyn till människor som inte klarar av att klä sig efter väder?

Sluta med denna frusenhetsmaktordning tack.

fredag 20 maj 2016

Vaffö gö ja på detta viset?

Ni vet när man ser ett klipp i affären av typen "tre paket blöjor för enbart 100 kr" och så ska man betala och det blir sviiindyrt och man inser att rabatten inte slås in och inser i samma sekund att det bara var ett erbjudande för medlemmar i nån jävla kundklubb som man såklart inte är medlem i, men man skäms för mycket för att säga till så man betalar det svindyra priset ändå och sen får man skippa frukost en vecka? Så gör jag jämt. Inte handlar blöjor, utan lider ekonomiska och/eller andra konsekvenser för min egen dumhet i kombination med feghet.

Som idag på lunchen. Jag tänkte kolla in ett ställe med italiensk buffé, så jag gick in där. Frågade om det fanns vegetariskt alternativ och kvinnan i kassan svarade på bruten italiensk-svenska att jodå. Så jag satte mig, hämtade vatten osv och skulle hämta buffé. Det fanns ETT vegetariskt alternativ och det var det spenat i. Jag avskyr spenat. Men nu hade jag ju redan satt mig och visat att jag skulle äta där, så jag kunde ju inte gå. Istället beställde jag en pizza, något jag absolut inte var sugen på men som var det enda jag hittade att äta.

Och pizzan kom in. Den var  helt okej god, men jag var ju för fan inte sugen på pizza. Nåja, den var ju mycket billigare än buffén tänkte jag för mig själv, när jag smått illamående gick för att betala. Men nähä, då fick jag betala för buffén ändå, för de hade tydligen nåt koncept där man valde pizza eller varmrätt så även om jag inte hade ätit av alla charkuterier fick jag betala fullpris.

Och jag säger aldrig ifrån. Aldrig nånsin.

Om man lägger ihop alla pengar jag betalat för att slippa känna mig dum, eller för att slippa ERKÄNNA mig dum, då skulle jag ha kunnat köpa mycket mer smink.

Men nä. Istället betalade jag en hundring för en lunch jag inte ville ha. Ibland är jag jävligt dum i huvudet.

lördag 14 maj 2016

Denna dagen, inte ett liv.

Vissa dagar är sådär blaha blaha. Ingenting. Som idag: jag gick upp vid elva och åt brunch, sen somnade jag om runt tolv och sov tre timmar till. Hälsade på mormor som ligger på sjukhus. Handlade lite enkel färdigmat på närmsta affär och släpade mig hem igen. Barnen har spelat ca HELA dagen idag. Jag skulle haft över kompisar för att se ESC, men fick ställa in pga mådde dåligt. Det blev liksom ingenting av den här dagen, alls.

Jag ogillar såna dagar. Nu har ju den här dagen ackompanjerats av illamående, trötthet och allmän sjukdomskänsla så det gör ju sitt till, men ändå. Dagar som bara står stilla. Dagar som är grå och liksom oskarpa i kanterna. De är så tråkiga.

Barnen är nöjda med att ha fått spela och se på film hela dagen. Jag har dåligt samvete. Om en timme blir det i alla fall schlager och chips. Alltid nåt.

onsdag 11 maj 2016

"Hur går det med boken då?"

Skit. Den är usel, allt jag skrivit är världens sämsta, jag har några få kapitel kvar men vill ge upp, allt är pissigt, jag skulle aldrig försökt skriva något från början, jag har gett upp, jag skulle inte trott att jag kunde.

Frågor på det? Nä, bra.

söndag 8 maj 2016

När oro för barnen blir till misshandel.

Japp, misshandel. Nej, jag tänker inte skräda orden.

"Vad fan pratar du om" undrar ni och tja, jag kan väl först ge er en bakgrund. Det finns en facebookgrupp som heter "Giftfria barn" där folk som vill undvika kemikalier och gift ger varandra råd och tips. En del av dem är på nivån "om man ska låta barn ärva plastleksaker, vilka ska man undvika främst" och andra är mer på nivån "min unge får inte använda mitt eget avkok som solkräm pga allergi på förskolan, ÄR DET ENS LAGLIGT??". Eller ja, se för er själva några exempel nedan:









Jag tvivlar inte på att många av dessa människor bara vill det bästa för sina barn. Man har hört nån säga att plast är dåligt och man vill plastbanta sitt hem, och så blir man lite nojig över det ena och sen det andra och så är ju barnen det bästa man har så man vill ju göra precis allt man kan för dem för att se till att de växer upp och mår bra... problemet är bara att nånstans på vägen försvann alla proportioner och förnuft och sans. Och helt plötsligt har många blivit såna som inte kan sålla agnarna från vetet. Eller ja, gift från gluten.

Det här är människor som låter sina barns tänder ruttna för att "fluor är ett nervgift". Det här är människor som utsätter sina barn för cancerrisk eftersom de är övertygade om att solkrämer är farligare än solen, och att naturliga oljor (!) är bättre för att inte bränna sig. Som att solens strålar bara är farliga om man inte bränner sig? Oy vey.

Det här är föräldrar som fuckar upp sina barns förhållningssätt till mat, genom att kalla saker för gift och faror. Barnen får inte äta gluten, för det är FARLIGT. Barnen får inte äta socker, för det är GIFT. Och så vidare. Hur kan man utsätta sina barn för detta osunda förhållningssätt till mat? Har man ingen aning om vad man gör med dem?

Nej, det är ju just det man inte har. För man har läst på bloggar, sett på youtube, hört av kompisen, och man anser sig vara upplyst. Det här är gemensamt för dessa föräldrar, antivaccare (som till stor del är samma människor), tokrasister, chemtrailsmänniskor och alla andra foliehattar. Man själv har sett sanningen. Man själv, och gruppen man tillhör, man vet. De andra famlar i mörkret, de har inte sett ljuset, de lyssnar på onda profeter och fjällen har inte fallit från deras ögon. De, som låter sina barn leka med plastleksaker, de har ännu inte funnit den rätta vägen. Deras stackars barn behöver räddas. De som vaccinerar sina barn vet inte vad de sprutar i sina barn för gifter. Vi, den här lilla gruppen, vi sitter på Den Enda Sanningen och vi ska leva så renlärligt som det bara går.

Ja, ni fattar. Konspirationer är den moderna tidens religion. Människor som måste ha något att tro på, måste ha något att predika om. Om de så är sockret eller fluoret eller djävulens farlighet. Det skrämmer mig att så många människor kan vara så desillusionerade. Det skrämmer mig att vi lever i en tid där farliga krafter aktivt arbetar för att folk i gemen inte ska lita på "staten" och myndigheter. Det skrämmer mig att så många menar att media ljuger och förmörkar saker.

För såklart att allt hänger ihop. Det har blivit något slags mantra det här att man inte kan lita på forskare (de ljuger om invandringen/solskydd/gluten), eller på media (de rapporterar fel, de mörkar sanningen, de har en agenda), oavsett vilken sorts konspirationsteoretiker/foliehatt man är. Och hur når man dem då? Hur når man föräldrar som riskerar att ge sina barn cancer för att de inte litar på forskning om solskydd, eller för att de väljer att lyssna på just DEN rapport som säger annorlunda? Hur når man människor som lever i en värld där de har sett ljuset, och den som säger emot fortfarande lever i mörkret? Vad gör man? Jag vet fan inte.

Men jag vet att jag blir ursinnig när man utsätter sina barn för sina tvångstankar. Även om man gör det "för deras eget bästa". Skärp er, för i helvete.


Och åh, tack till Sara som säger ifrån som det behövs. (Klicka här för att läsa). Problemet är väl att både hon och jag och andra som inte köper att gluten är gift eller liknande, vi blir strax utslängda. I dessa grupper tolereras enbart och endast en världsuppfattning. Facebook, minisekternas förlovade land.

måndag 2 maj 2016

Läspaus

Tack, supermycket tack, för alla boktips i förra inlägget! Jag har läst som en galning sen dess. Det här är anledningen till att jag läser mycket men sällan: jag kan inte hantera läsning. Jag hade gärna varit en sådan som har en bok på sängkanten och läser nåt kapitel eller två innan jag somnar. Sådär lagom. Rimligt. Istället blir jag uppslukad. Jag blir irriterad på att jag måste sova, äta, duscha, laga mat, ta hand om barn. Jag vill bara fortsätta läsa. Jag vill inte bli störd. Jag vill kunna fortsätta vara försjunken i historien och jag vill veta vad som händer. Det går inte att pausa, eller att läsa lite i taget. Allt eller inget.

Därför läser jag i perioder. När jag känner att jag kan och orkar förlora mig i böcker så läser jag. Intensivt, hetsigt, fort. Däremellan kanske jag inte läser en bok på flera månader.

I alla fall, den sista tiden har jag läst dessa:

Den andra kvinnan (Therese Bohman)

Nja, var inte överförtjust. Jag gillade temat, men avskydde huvudpersonen. Plus tyckte att slutet hade en knorr som inte alls behövdes.

Presidentens hustru (Curtis Sittenfeld) 

Det som var bra: att den spände över 60 år, att man fick följa med på små "oviktiga" detaljer, att den förlorade sig i små händelser och hoppade över stora. Jag gillar det.

Det som var dåligt: eller tja, inte dåligt såklart. Men det var svårt att tänka att Charlie (aka George W Bush) kunde vara så charmig och rolig som hon beskriver. Nu är det ju baserat på Laura Bush liv, inte en ren faktaskildring, men det var svårt att tänka bort den antipati jag hyser gentemot Bushfamiljen.

Skymningsflickan (Katarina Wennstam)

Jag älskar ju Wennstams böcker, men den här var väl inte den bästa hon skrivit. Lite kändes det som att den hade blivit till av restmaterial hon hade sen tidigare? Det var mycket som kändes igen. Sedan fanns ett sidospår som kunde ha strukits helt, i min mening.

Kvinnan på tåget (Paula Hawkins)

Den var spännande, det var den. Spännande på det sätt att man läser vidare och vidare och vill veta vad FAN som hänt. Sen blev jag ytterst besviken på slutet eftersom jag tyckte att det inte var förankrat i resten av boken, och om det är något jag avskyr så är det när man gör "en twist" som inte är "en twist" utan mer att man hittar på ett slut som man inte har underlag för. Bara för att skapa en oväntad lösning. Men visst, det är ju många som älskar den så.

I det förflutna (Kate Morton)

Jag är helt oförmögen att säga om det är en bra bok, alltså välskriven, eftersom den handlar om allt jag älskar mest i böcker: ett förflutet som nystas upp, en dotter som upptäcker hemligheter om sin mor, ett gammalt gods, en familjehemlighet. Det här är sånt jag köper rakt av, jag älskar såna böcker. Därför älskade jag den här. Var den BRA? Ingen aning.



Obs: Tilläggas bör att jag är en usel bedömare av skönlitterär kvalitet av typen språk och stil. Jag vill ha en bra handling. Jag läser inte prosa. Jag har svårt för "vackert" språk som inte för handlingen framåt. Därför, om ni är sådana som uppskattar mer stilen än innehållet, ta inte mina tips på allvar. I'm all about that handling. Nu vet ni det.