söndag 30 december 2018

Vintersport? Bah, humbug!

Julen tog slut och mellandagarna kom. Alla vet att mellandagarna är de bästa dagarna på året. Rättelse: alla utan barn vet att mellandagarna är de bästa dagarna på året. Inför varje julledighet drömmer jag om de där slappa dagarna då jag ska strosa runt i pyjamas (jag äger ingen pyjamas), läsa en hög med böcker (tv-serier stör aldrig i min fantasi) och bara ta det lugnt. Man kan tycka att det är lite naivt av mig, med tanke på att jag har varit förälder ca halva mitt liv (nej inte på RIKTIGT), men så inbillar jag mig i alla fall att mellandagarna ska tillbringas.

Sen så kommer verkligheten: barn är USLA på att göra ingenting. Eller okej, om de får fri tillgång till skärmar så är de rätt bra på det. Men om de får fri tillgång till skärmar så blir de också små gremlins framåt läggdags, så alla föräldrar som vill ha alla fingrar kvar efter jullovet behöver ägna sig åt aktiviteten Rasta Barnen.

Och när alla andra Rastar Barnen verkar det vara en mysig och trevlig dag? Folk åker skidor och skridskor och verkar ha det idylliskt - så jag tänkte att vafan... vi ska också vintersporta!

(Kort varning här: det här inlägget kommer bli långt. Men TL;DR: vi åkte slalom, det gick dåligt.)

Här i stan så finns det massor med gratis lovaktiviteter. Detta innebär bland annat att den lilla skidbacken mitt i stan lånade ut slalomutrustning samt gav gratis liftkort till alla barn under 15 år. Perfekt, tänkte vi. Emmy har nämligen åkt skidor med skolan förra vintern, och jag kan ju åka... så det här skulle liksom bli övriga barns chans att "komma ikapp" oss.

Dagen började med att vi fick inse att när vi är ute i god tid (ca 5 minuter före att de skulle öppna) så är andra ute i GODARE tid. Det var med andra ord rätt lång kö när vi kom. Vi fick köplats 64 till skidutlåningen. Nåja, barnen lekte 20 frågor och vi mutade dem med fika så det gick rätt okej och ca en och en halv timme senare (japp, på riktigt) var alla kittade med skidor och hjälmar och skulle börja åka.

Eller jag hade inte hyrt, för inga pjäxor fanns i min storlek. Men det var lugnt, för jag hade mina gamla skidor och gamla pjäxor. Med betoning på gamla - de köptes rätt ordentligt begagnade redan på 90-talet - men funktionsdugliga. Trodde jag.

Barnen tog på sig sina grejer och började stappelglida mot skidbacken, medan jag skulle ta på mig mina skidor. Det var bara det att ena pjäxan sprack. Som i "helt och hållet". Äh, det löser sig, tänkte jag och fäste skidorna och lyfte sen blicken och såg att alla tre barnen stod i liftkön till "stora" backen. Emmy hade redan fått en lift och börjat åka uppåt.

Vänta nu här, kanske ALLA NORMALA MÄNNISKOR tänker? Åkte inte Emmy EN GÅNG FÖRRA VINTERN? Jo. Är det rimligt att tro att man kan åka då? Nej. Det var ju lite dumt? O ja.

Vi lyckades alltså ropa tillbaka Noa och Majken från stora liftkön lagom tills att Emmy började åka nerför backen. Högst uppifrån. Störtlopp-style. Hon kunde såklart inte svänga, ploga ELLER stanna och hade därför jättetur och landade på ett brunnslock när hon till sist ramlade nån gång efter att backen tagit slut och liftkön passerats. Jag säger att hon hade tur, och är inte ironisk det minsta, eftersom alternativet var den stora pistmaskinen som stod ca 1 meter till höger om brunnslocket.

Lägesrapport nu är alltså: Emmy gråter hysteriskt pga har jätteont i rumpan. Jag tar loss skidorna och försöker gå till henne, medan min man redan har hunnit fram. Varför han var snabbare än mig? Dels för att han inte har pjäxor på sig, och dels för att mina pjäxor nu har spruckit helt. Var de inte redan spruckna helt? Jo, det hade jag ju trott... men nej. Det gick att spricka mer. Som i att delar av hårdplast ramlade av. Jag var som Hans i Hans och Greta, men istället för brödsmulor spred jag smulor av trasiga pjäxor vart jag än gick. Så jag haltade till bilen och tog på mig mina skor igen och höll ca 10 bitar av sönderfallna pjäxor i händerna och suckade bittert över att min man hunnit köpa liftkort åt mig.

Nåväl, det hade jag inte behövt oroa mig för. När jag kom tillbaka till min familj hade nämligen Noa bestämt sig för att han ALDRIG NÅNSIN tänker åka slalom. Dels för att det gör ont i benen av pjäxorna, och dels för att han sett Emmy ramla och inte ville göra samma grej. Nånstans här tappade jag det och väste "jag är så trött på den här jävla äckel-familjen" sådär lagom högt så att bara hälften av alla som stod i liftkön hörde mig och kunde döma mig och sedan känna sig som magnifika föräldrar eftersom de minsann aldrig skulle häva ur sig nåt så hemskt.

Ja, men då kunde jag ju ta Noas utrustning i alla fall. Vi har ju trots allt samma skostorlek, så helt bortkastat var mitt liftkort inte. Halleluja, nu skulle väl allt bli bra? Emmy och Majken åkte i lilla barnbacken och verkade göra framsteg. Noa var visserligen sur och arg, men jag hade skidor och som jag redan hade visat för hela skidbacken är jag ju en usel mamma - så saker och ting började se bättre ut.

Well.

Såhär: jag hade en idé om att jag kan åka skidor? Jag har också ett minne av att jag har åkt massa slalom utan att mina ben känns som brinnande eldar av smärta? Detta är vad vi skulle kalla "fake news", eller åtminstone "tiderna förändras tydligen"? Det gick med andra ord inte bra.

(Nu skulle jag, i en evighetslång parentes, vilja påpeka att det är rätt viktigt för mig att min familj ska kunna åka skidor. Med tanke på det politiska läget i Sverige känns det som att Sverigedemokraterna snart inte bara kommer släppa fram systerpartierna Moderaterna och Kristdemokraterna, utan vara ledarna för den oheliga alliansen. Och då behöver vi lite... ursvenskt kapital, om man ska rasistförvanska Bourdieu? Visst, våra barn är rätt blonda och ljushyllta, men hittas min internetnärvaro så kommer vi som familj ligga illa till när Det Svenska Folket ska inventeras. Då tänker jag att vi kommer behöva väga upp för allt jag skrivit på nätet (vid det här laget vet vi alla att det är jävligt mycket) genom att bevisa vår svenskhet. Och hur gör man det bättre i SD-ögon än att spänna på sig ett par skidor, blondera håret, åka till Thailand för att gå till prostituerade, jag menar spela bingolotto, och allt sånt? Skidor är lika svenskt som "höhö en sån färg skulle man ha" under Kalle Anka på julafton. Skidor är vår landsfaders val av transportmedel liksom (nån dag måste vi prata om Gustav Vasas påverkan på vår pisstråkiga kultur) - ja ni fattar. Det kan bli viktigt att kunna åka skidor i framtiden.)

I alla fall så åkte jag två rundor i skidbacken.

Rättelse: jag åkte två halva rundor i skidbacken.
Jag gick nämligen av liften halvvägs båda gångerna.

Rättelse: jag gick av liften halvvägs ena gången.
Andra gången ramlade jag av liften.

Det finns en särskilt sorts förnedring i att ligga och sprattla på rygg med skidor överallt och få höra "är du okej, gick det bra, behöver du hjälp?" från 10-åringar som vill att man ska flytta på sig för att de ska kunna köra förbi till tricksbacken. Efter en stunds kravlande kom jag dock upp på fötter och kunde ge mig på mitt andra åk för dagen. Ah, vintersport. Så friskt och härligt och inte alls slitigt.

Nåja. Jag klamrade mig ner (jodå, man kan klamra sig nedåt - jag har filmbevis på det) för backen och ramlade inte igen. Dags för att åka med Emmy då, vilket hade varit planen hela tiden.

Lol, trodde du det eller? frågade mina ben mig och demonstrerade sen kraftigt genom att börja krampa. Så det var bara för mig att ta av mig pjäxorna igen. Och skidorna. Och sen gå tillbaka till backen för att från botten av den skicka mitt stöd till Emmy som skulle ta sig ner igen. Obs! Halva backen den här gången. Min man gick upp till halva backen (där jag ramlade, om ni minns) för att möta Emmy när hon kom med liften. Allt gick bra. Hon kom upp och hon kom ner.

HÄR KUNDE VI HA AVRUNDAT DAGEN!

Men det gjorde vi inte. Fattar ni väl. För nu ville Majken OCKSÅ åka i stora backen, och eftersom hon faktiskt lärt sig åka jäkligt bra i lilla pyttebarnkullen (dvs, hon stod upp och svängde typ lite), så tänkte vi att vafan... okej då. Min man står där uppe i halva backen och jag står där nere och fångar henne. Hur svårt kan det vara?

Nå. Eftersom Majken inte kunde åka lift så frågade jag en liten kille om han kunde hjälpa henne. Visst, sa han. Toppen - allt var fixat! Förutom att då kom en av makens gamla kollegor och frågade Majken om hon inte ville åka med henne istället i liften? Jag tänkte ju "yay, en vuxen" och tyckte att det var en bra idé. Det var det inte. För denna kvinna tyckte i sin tur att en bra idé var att åka till toppen av backen med Majken. Varför? Vet ej. Jag tror att det fanns nåt resonemang om att det är lättare att svänga om man har mer backe kvar, eller nåt. (Detta är alltså nåt jag hittat på för att förklara det märkliga i att ta med en sjuåring högst upp när hennes pappa står i mitten av backen och väntar.)

Och så gick det såklart som det gick: Majken VÄGRADE åka ner när hon var så högt uppe. Och det var ju rimligt, såklart. Men det innebar att min man fick lämna sin postering vid "avstigningsplatsen vid hälften av backen" och istället möta Majken som GICK ner för backen. Såklart passade då Emmy på att komma i liften och självklart lyckades hon den här gången INTE att gå av liften själv, så hon ramlade. Och fastnade.

Läget var nu:
Majken - traskade/gled på pjäxorna ner för backen.
Min man - hjälpte Majken ner, med hennes skidor i handen.
Emmy - fast precis utanför liftspåret, halvvägs upp i backen.
Jag - längst ner vid liftkön, redo att hjälpa de av mina barn som kanske inte kunde stanna.
Noa - svinsur borta vid raststugan

Så jag försökte medelst diskreta rop och pekningar uppmärksamma min man på att Emmy satt fast, samtidigt som jag på snorhala skor halkade uppför backen för att avlösa honom och ta Majken. Jag vill verkligen säga "grattis" till alla andra i backen den här dagen - vi måste VERKLIGEN stått för både underhållning och en försäkran om att ni åtminstone har er shit more put together än vad vi har.

Jaja. Till sist så kom Emmy upp från marken och ner igen. Majken tog en sista runda i pyttebarnkullen och den gick jättebra. Vi samlade ihop oss (och jag plockade upp de sista bitarna av mina pjäxor), lämnade tillbaka utrustningen och så stuvade vi in oss i bilen och bråkade högljutt hela vägen hem.

Som sagt: det verkar så fint och idylliskt när andra vintersportar. Tills nästa lov hoppas jag att jag kan komma ihåg att nyckelordet i förra meningen var ordet "andra". ANDRA kan vintersporta. Vi jobbar nog bättre med andra aktiviteter. Som skapande på konsthallen och bio, till exempel. Det gjorde Majken och jag en annan mellandag nämligen, och det säger jag: INGEN grät och INGEN fick jättejobbig träningsvärk. Så det så!

Vintersport? Bah, humbug!

(Fast idag tog min mamma med de stora barnen och åkte långfärdsskridskor och det hade gått bra så det känns lite som att det inte är hos barnen bristerna i vintersportsförmåga ligger...)



onsdag 19 december 2018

Jaha.

Vi begravde mormor. Jag har fortfarande inte greppat det här, alls.
Istället stressar jag med julklappsinköp och kolakokande och hetstittande på serier och alldeles för få julfilmer och nästan inga böcker och det har inte ens blivit stallet på sistone?

Jag vill så mycket och skulle väl kunna skylla på att tiden inte räcker till, men egentligen handlar det om orken. Den som inte alls finns.

Det är så många områden jag brister inom just nu. Jag är en dålig mamma och en dålig medryttare och en dålig programmerare och dessutom ful och tråkig och orkar inte ens instagramma och skäms över att jag ens tycker att det är en viktig grej?

Men kanske ligger snön kvar över jul. Och kanske hinner jag vila upp mig i mellandagarna. Och kanske känns allt bättre snart.

söndag 2 december 2018

Hejdå mormor

Så i måndags, bara dagen efter jag skrev det förra inlägget, så gick mormor bort. Jag har jobbat enormt hårt med förträngning, alltså EXTREMT mycket, så just nu så gråter jag nästan inte alls. Vilket såklart är skönt eftersom jag då kan fungera som vanligt, men det kommer ju komma en enorm smocka av sorg nästa fredag då vi ska ha en begravningsstund.

Jag säger begravningsstund, inte begravning, eftersom vi ska göra allt själva. Ingen kyrka, ingen begravningsbyrå, ingen förrättare, inga utomstående. Bara vi i närmsta familjen, ett rum på krematoriet och mormors kista, blommor och musik och sånt. Det blir säkert bra, det känns bara så jobbigt att vi ens behöver tänka på det. Hon som har funnits jämt.

Och så känner jag mig såklart usel för att jag blir ledsen över att sorgen lägger sordi på julen. Men så är det ju - det blir en speciell jul i år när mormors frånvaro kommer vara så tydlig. Det kommer kännas sorgligt och tomt även om hon kanske ändå hade varit för skör och gammal för att orka komma.

Fan ändå. Den här hösten har varit så sjukt jävla jobbig och slitig och tung. Jag är så trött. Så trött och ledsen och jag vill inte vara trött och ledsen när det är jul. Jag vill vara glad och tindrande.

Skit.

söndag 25 november 2018

Helvetesveckan

Måndag
Okej, inte en särskilt jobbig dag om jag ska vara ärlig. Förutom att min förkylning började då.

Tisdag
Är dunderförkyld. Mamma ringer och frågar om jag kan gå och hälsa på mormor eftersom hon är sjuk och mamma är bortrest. Jag cyklar till mormor runt 16-tiden, och tänker att jag ska stanna nån timme innan det är dags att åka hem och laga mat mm. Så blir det inte. För mormor orkar inte ens prata och rosslar så mycket att sjuksköterskan på ålderdomshemmet ringer efter läkare. Läkaren kommer och gör en undersökning och misstänker lunginflammation och eftersom mormor är tydlig (så tydlig man nu kan vara när man inte orkar prata och det tar fem minuter att få fram ett ord) med att hon vill åka till sjukhuset så rings en ambulans. Jag tänker att jag ska cykla hem med elcykeln (min mans nya fina leksak som han är oerhört sjåpig med) och sen komma till akuten, men mormor lyckas få fram att hon vill att jag ska följa med i ambulansen. Så jag packar med ett ombyte till mormor, tar min stora kappa och så elcykelns tunga och stora batteri och följer med i ambulansen.

Väl på akuten så får mormor hjälp ganska fort. Eftersom hon fortfarande inte orkar prata så får jag tolka åt henne så mycket det går. Många ja- och nej-frågor blir det. Efter ett par timmar med dropp och ekg och mätning av syresättning och hjärtmedicin och lungröntgen så får hon till sist komma till akutvårdsavdelningen. Klockan är nu nästan 23, och jag kan till sist gå hem och få något i mig. Lämnar sjukhuset med dåligt samvete eftersom sjuksköterskorna var tydlig med att mormor kunde gå bort under natten, och att hon kanske skulle dö utan nån vid sin sida. Jag lämnade mitt nummer och sa att de skulle ringa om hon försämrades.

Onsdag
Jag lyckades såklart inte sova något och är som en sömngångare på jobbet. Så fort telefonen piper till hoppar jag högt av rädsla inför att mamma ska ringa och säga att mormor har dött. Jag tar en tupplur i ett mötesrum för att ens kunna hålla ögonen öppna. Går hem så fort jag kan. Oroar mig för mormor varje sekund. Hälsar på henne på kvällen och hon orkar fortfarande prata med mig lite, men antibiotikan hjälper inte alls.

Torsdag
Klockan 07.05 går tåget till Eskilstuna där jag har börjat ett nytt projekt. Att åka till ett annat kontor och jobba där hela dagen är jobbigt för mig vanligtvis. Att åka tåg redan 07 på morgonen är jobbigt för mig vanligtvis. Att sitta i möten halva dagen med människor jag inte känner ca alls är jobbigt för mig vanligtvis. Att jobba i ett helt nytt projekt med helt nya språk och tekniker är jobbigt för mig vanligtvis. Att göra detta samtidigt som jag är oerhört ledsen och oroad och rädd gällande mormor - det är mardömslikt. Får rapporter om att de tar bort droppet och flyttar mormor till palliativa avdelningen. Klarar på något sätt av dagen utan att bryta ihop och åker hem igen vid 17, vilket innebär en 11 timmars lång arbetsdag.

Fredag
Ungefär som tidigare. Jobbar, oroar mig för mormor och hälsar sen på den palliativa avdelningen dit hon flyttat under torsdagen. Hon är inte längre kontaktbar och jag är så rädd att hon ska dra sina sista andetag under tiden jag är där. Jag tror inte att jag skulle klara av det. Går hem, äter middag med barnen och sen ser vi Mamma Mia - here we go again och jag gråter floder till Meryl Streep.

Lördag
(Varning, nu blir det långt...)

Jag tänker att jag vill åka ut till stallet, men orkar/vågar inte köra själv eftersom jag är så ledsen och skör. Så hela familjen (förutom Emmy som är på cheer) åker ut till stallet. Det blir en fin promenad med Noa och Majken på varsin häst och Bibi som studsade på glatt och busigt i vägrenen. Sen så vill Noa att jag ska släppa tyglarna en liten stund när vi bara är kanske 100 meter från stallet. Jag släpper och direkt börjar Delle (hästen) takta och öka tempot. Jag försöker hinna i fatt honom för att stoppa honom, men då börjar han trava. "Noa, stanna!" skriker jag till stackars Noa som inte har suttit på en häst på många år. I nästa sekund ökar Delle traven och börjar försvinna längs med vägen. Det går fort - väldigt fort. Han är en pensionerad travare som var pigg och ville springa, så han sprang. Jag satte iväg efter dem, men de försvann snart ur sikte. Hästen som travade raskt framåt, mot den trafikerade vägen ett par hundra meter längre fram. Och så Noa, helt hjälplös, på ryggen.

Det går inte att förklara rädslan. Det är omöjligt. Jag sprang och förbannade mina korta ben och min usla kondis och min totala oförmåga att springa fort. Jag skrek "dra i tyglarna" rakt ut i luften i förhoppning om att Noa skulle höra. Sen övergick jag till att skrika "NOOOAA NOOOAAA!" i hopp om att få ett livstecken. Jag kunde inte andas och fortsatte springa. Jag kunde inte se Noa någonstans i nåt dike eller på vägen. Jag fortsatte springa. Så närmade jag mig till sist den trafikerade vägen. Såg hästen springa på den. Såg att sadeln var tom. Såg fortfarande inte Noa. Jag fortsatte springa.

Sen stannade ett par bilar längre fram. När jag närmade mig såg jag att en kvinna pratade med Noa, som kom upp ur ett dike. När jag kunde konstatera att han var vid liv, han var relativt oskadd, jag behövde inte ringa efter ambulans, började jag direkt spana efter hästen. Var han påkörd? Skulle han rymma ut över fälten, bort i skogen, hur skulle jag få tag på honom?

Så såg jag att han tog in på en grusväg mot stallets håll. Jag hörde honom gnägga högt och oroligt och såg honom springa fort med tyglarna slängande och stigbyglarna dinglandes. Noa kunde gå, så jag ropade över axeln att jag skulle hjälpa honom snart - och så försökte jag springa tillbaka till stallet. När jag till sist kom dit hade jag fått tag på maken i telefon, och han hade kommit tillbaka till stallet med den andra hästen, Majken och Bibi just när Delle kom travandes och hade slängt in hästarna i varsin hage.

Därifrån var det rätt lugnt. Jag hade blodsmak i munnen av ansträngning, mådde illa av chock och rädsla och kunde knappt andas pga... allt. Men alla var okej. Hästen verkade oskadd och Noa hade visserligen blivit rejält blåslagen men ingen hjärnskakning och inget brutet ben och ingen bruten nacke eller allt annat jag hade föreställt mig när jag sprang där med hjärtat i halsgropen.

BRA DÄR LIVET! TACK SÅ MYCKET!

Visserligen så fungerade det ju. Jag tänkte absolut mindre på mormors förestående död när jag oroade mig för att min förstfödde skulle vara död. Men jag hade ändå hellre sluppit denna fullkomliga mardömsupplevelse.

Söndag
Vi var på bio och såg Grinchen. Det var fint. Sen har jag hälsat på mormor och jobbat lite och städat Majkens rum. Jag är så urlakad efter den här veckan att jag inte förstår hur jag ska kunna börja en ny vecka med oro för mormor och ledsenhet och sorg och arbetsdag i Eskilstuna och allt sånt. Jag vill bara krama min blåslagna unge och koka knäck och kola och blunda ett tag.

Nej, november har inte varit bra i år.

fredag 16 november 2018

November took my life

Jag brukar ju stöddigt hävda att nädå, november är inte så illa. Det är ju snart jul? Well, jag har fått äta upp det nu. Den här november är... olidlig. Och det beror säkert till stor del på att jag jobbar heltid i november för första gången på länge (fin meningsbyggnad där), men jobbigt är det ju i alla fall. Det värsta är att jag inte vet vad jag ska göra åt det.

Jag försöker sova, men samtidigt vill jag ju ha nån egentid också?
Jag försöker vara utomhus när det går - tar promenader på lunchen osv. Och jag rider ju! Men ingen skillnad.
Jag försöker träna, fast vågar inte gymma pga min trasiga rygg och simning är så omständigt.

Så mest klagar jag. Och sitter i soffan och stirrar apatiskt rakt fram/på en skärm. Eller tar den sjunde huvudvärkstabletten på två dagar eftersom jag har konstant ont i huvudet.

Jodå, det är piggt och glatt hela tiden.

Värst är att jag är rädd för att missa december. Man blinkar så är det måndag och sen är det fredag och sen kommer det vara julafton och jag kommer inte ha hunnit njuta eller känna julens magi (för mig är den på riktigt, okej?) eller något. Det kommer bli stressbakade pepparkakshus och framskyndad knäck och jag VILL inte ha det så - men helgerna räcker ju inte till.

Och så det ständigt närvarande dåliga samvetet gällande barnen. Gällande det stökiga hemmet. Gällande Bibi som får för lite stimulans. Gällande allt jag borde, men inte orkar eller ens vill.

Jag är bara deppig och gnällig, jag vet det. Men det har varit ett par riktigt tunga veckor och även om solen skiner och det är fredag och jag ska sluta tidigt för att ta med Emmy till stallet så känns väldigt mycket mest "suck". Det kan ju vara huvudvärken som bidrar, det kan det.

Eller så är allt novembers fel.

onsdag 7 november 2018

Sagan om den gröna soffan.

Såhär: vi köpte en soffa år 2004 när vi flyttade till Örebro. Det var en Ektorp från Ikea. Sen dess har vi ärvt två andra Ektorp av mamma när hon har köpt nya soffor (the Ektorp-tradition is strong in this family). Vi har alltså bytt upp oss, men mot bara en fräschare version av den soffa vi redan hade. Den här senaste var en bäddsoffa vilket innebär mindre stoppning i sitsen vilket innebar att soffan - efter ett knappt år i vårt hem - var ca oanvändbar. Utsliten. Uttjänt. Trött. Ful... okej nu börjar jag beskriva mig själv här istället.

Men ni fattar. Vi skulle köpa ny soffa. Så jag har kollat på nätet och ägnat många sena timmar åt att slösurfa sammetssoffor. För sammet ska det vara, det bestämde jag för länge sen.

Så för två veckor sedan så hittade vi helt rätt soffa. På Mio av alla ställen. (Flitiga läsare vet hur mycket jag avskyr Mio)

En grön sammetssoffa. För 6000 kronor. Och så har vi en rabattcheck på 1000 kr vilket innebär att vi kunde få två soffor för 11000. Två? Jo, för den andra soffan vi har är en begagnad soffa som i sig är fin men inte skulle passa med den nya. Bestämde vi.

Fast sen ändrade vi oss. 11000? Nä, knappast va. Det fick bli bara en. En Miosoffa för 6000 kronor. Ändå okej, när vi inte köpt en soffa på 14 år?

Fast... sen ändrade vi oss igen. För i lördags skulle jag leta jacka att ha i stallet så jag åkte till en second hand-affär. Den var tyvärr stängd (alla helgona, what's up?), men i skyltfönstret såg jag en grön sammetssoffa. Och där. Där slog min snålhet till.

Jag menar, varför ska man köpa en NY grön sammetssoffa om man kan köpa en begagnad grön sammetssoffa? Det kan vara så att det faktum att vi har Majken i familjen kanske bidrog till den här snålheten. Det kan nämligen också vara så att jag i förra veckan hittade en kladdig smörkniv i soffan och en bit brie (!) under en kudde i soffan. Bara tanken på att lägga flera tusen kronor på en ny soffa och så får hon för sig att äta kräftor direkt ur burken med spad de ligger i till frukost? I soffan! (Varför skulle hon göra det, undrar ni? INTE VET JAG, men min man hittade henne med en kräfta i handen och burken i soffan bredvid sig för några veckor sen...)

Okej, så jag kollade upp när affären skulle ha öppet nästa gång. Det var idag. Klockan tolv. (Herreguuud hur länge ska jag dra ut på detta? Aslänge. Deal.)

Så fem i tolv var vi där. Ute i god tid tyckte vi. Hahahha. Vi hade glömt att det är ju alla pensionärers favoritställe och att folk KÖAR för att komma in. Inte bara köar, de TRÄNGER sig. Alltså en gubbjävel trängde sig så galet mycket att jag seriöst fräste "men äckliga gubbas" åt hans rygg. Det var vansinnigt.

Men, jag hann först till soffan. Okej, för att vara ärlig så får jag väl erkänna att jag tror att de flesta var där för typ... porslin? Tyg? Nåja, vi var där för soffan. Och vi köpte den. 450 kronor, what's uuuuup? Sen så lyfte vi in den i bilen (japp) och baxade upp den till lägenheten (japp) och sen var min lunch slut och jag tog med Bibi till jobbet och hade jätteont i ryggen pga burit soffa och jätteont i magen pga stressat. Men det är en värdslig sak eftersom jag nu har sparat 5500 kronor som istället kan läggas på sommarens Frankrikeresa.

Det är nämligen devisen vi lever efter. Det enda som är värt att lägga pengar på är resor. Eller ja, om min man får vara med och bestämma så är det även teknik som ska prioriteras. Och okej, om jag är ärlig så vill jag inte ens tänka på hur mycket pengar vi lägger på hämtmat osv.

MEN NI FATTAR POÄNGEN! Jag sparade in nästan lika mycket som jag kvällen innan lagt på att boka hotell i Alsace för fem nätter för hela familjen. Och när man ser på det så, vad man får för pengarna, då känns det oerhört bra prioriterat. Det gör det såklart ändå eftersom soffan ju är fin.

Bildbevis:


























Nu till frågan: skrev jag precis ett såhär långt inlägg om en jäkla soffa? Japp. Japp, det gjorde jag.

måndag 5 november 2018

Hur gick det i oktober då?

Ingen bio. Den är svårast att få till, märkligt nog. Badminton blev det dock, plus att träffa kompisar. Träffade säkert TVÅ kompisar under oktober? Helt galet!

November kommer verkligen som en käftsmäll, eller hur? Alltså jag är ju team "nej, ni har fel - mars är värre än november", men det gör inte att jag går helt obemärkt genom den surblöta lovikavante som är årets näst sista månad.

Vi har firat Halloween ordentligt. Ungarna har klätt ut sig i omgångar och gått på disco eller gått bus eller godis osv. Det var fint, men lite bökigt och stressigt. Annars tuffar veckorna bara på. Vi flyttar mormor var tredje vecka (herregud, jag hoppas att i lördags var sista gången och att hon kommer trivas i den lägenheten) och jag rider varje söndag.

Gud, ridningen. Som jag har saknat den? Trots att det är uselt väder och tar mig 40 min med bil till stallet och jag inte ens har en ridjacka som jag kan knäppa så är det verkligen något jag älskar. Det är så fint att få hitta tillbaka till den enda passion jag egentligen haft i mitt liv. Eller okej, teatern också - men det kommer jag nog aldrig kunna komma tillbaka till med tanke på skicket amatörteatern verkar befinna sig i här i Örebro.

Men stallet. Det är fint. Jag har lite planer på att dra med en unge i taget en gång i veckan. Alltså ena veckan ett barn, nästa vecka ett annat barn. Inte tre dagar i veckan, herregud. Det här är nåt jag på ett sätt vill dela med dem, men som på ett sätt ger MIG så mycket. Alltså: en dag med barnen, en dag ensam. Det blir nog bra.

Annars är allt grått och trist. Jag är ful och trött och har haft massa finnar och har utväxt i håret och så fort jag inte är upptagen med något så känner jag mig så tom och ledsen. Inte för att jag har någon anledning, tvärtom. Den här hösten är på många sätt den lugnaste och bästa på många år. Det är mer en allmänt vemodighet, nedstämdhet. Inte depression, mest trött. Och ledsen.

Nåja. Snart kan jag börja blicka framåt jul. Om jag orkar.

söndag 28 oktober 2018

Ska vi behöva ta det här varje år?

Vad? Vit jul? Nä, men på jultemat. Nämligen:

ATT BÖRJA FIRA JUL I OKTOBER ÄR INTE ATT ÄLSKA JULEN, DET ÄR ATT VANHEDRA DEN!


Gud, jag bär på så mycket förakt för människor som firar jul fel. Jag förstår själv att en hel del av det är rent klassförakt (working on it), men vissa saker är bara... dumt och dåligt. Att älska julen är att hedra den. Att helga den. Att vänta tills december/advent med adventspynt. Att vänta tills julen närmar sig på riktigt med julpynt och julgran. Spara pepparkakor och julmust och julmusik till december, inte göra pepparkakshus eller koka knäck första veckan i oktober? Det finns något så vulgärt och smaklöst i julgranar som åker upp vid första advent, eller folk som ser på julfilmer i oktober eller lyssnar på julmusik så fort det blivit november.

Det blir ju mindre jul om man smetar ut den för tunt. Det tar bort den magiska känslan av att NU är det äntligen äntligen jul. Att tjuvstarta är att ta bort det fina, det är att vattna ur allt som är julen.

Och det får man väl göra om man vill. Eller nej, jag tycker inte att man får göra det - men jag är inte diktator och kan hindra folk. Men det är ju lite väl magstarkt när folk hävdar att de gör det för att de älskar julen så mycket? LÄGG AV JÄKLA POSÖRER!

Ja, jag har en fullkomligt osund inställning till julen. Jag är medveten om det. Men jag är i alla fall inte lika dum som folk som kokar julskinka i slutet av oktober.


måndag 22 oktober 2018

Omg the tröttma

Med medicin och ett jobb jag faktiskt gillar har tortyrmomentet "gå upp på morgonen" faktiskt blivit hanterbart. Jag är fortfarande trött så klart, men det går över tills jag kommit till jobbet.

Förutom vissa dagar.

Som idag.

Dels så sov jag uselt i natt och dels så har jag sjukt ont i ryggen och dels tror jag att jag har någon infektion i kroppen. Det går helt enkelt inte att vakna? Jag tog mig knappt upp för trappen till kontoret ens, så matt är jag i kroppen. Det känns som att all min styrka går åt till att hålla mig upprätt och vaken, så inget blir över till nåt annat.

Härliga såna dagar är. Jag får se till att käka en riktigt god lunch och knapra smärtstillande för ryggen och hinka läsk eller nåt, för denna måndag ska ju också överlevas.

Antar jag.

onsdag 17 oktober 2018

Parenting level: 1000000000

I morse så bestämde sig Majken för att hon hade ont i magen. Nej, inte bara ont i magen - JÄTTEONT i magen! Sådär så att hon var tvungen att gömma sig på sitt rum och gråtskrika under tiden jag var ute med Bibi, eftersom Emmy inte trodde på den vidriga magsmärtan. Möjligen var Emmy skeptisk eftersom Den Enorma Smärtan verkade uppstå pang bom, och var väldigt ihopkopplad med trötthet och lust att gå och lägga sig igen...

Och om jag hade fått det här scenariot framför mig innan jag fick barn, så hade jag väl kört nåt med att man ska prata med barnet. Försöka lista ut om det var något i skolan som var felet. Men sen, om jag var säker på att det inte var riktig magsmärta, vänligt men bestämt visa att jag bestämmer och helt sonika bära ner barnet och åka till skolan.

Well...

Det finurliga med att faktiskt bli förälder är att man inser att 1) alla barn är olika 2) det går inte att tvinga barn att göra något de inte vill efter en viss ålder. Dvs åldern då man kunde bära dem vart man ville.

Så istället löste jag det på ett jävligt bra sätt enligt mig själv. Jag frågade Majken om hon trodde att magvärken kanske var för att hon var hungrig. Nej, det var det ju inte. Nä okej, men vi kanske kan testa? Med något enkelt? Till exempel den där mjukglassen vi köpte igår kväll på McDonalds när vi hämtade Emmy från cheerleadingträningen, och som nu finns kvar i frysen? Undrar om den överlevde natten i frysen? KAN man ens frysa mjukglass?

Det var nog bäst vi kollade det.

Och sen, efter att vi konstaterat att jodå, den hade överlevt, då gick det minsann att äta en hel smörgås till frukost också. Medan hon väntade på att mjukglassen skulle sluta vara hårdglass. Plötsligt var magen inte så himla dum längre. Det gick nog rätt okej ändå. Det gick nog att cykla till skolan.

Nu vill kanske vän av ordning komma här med pekpinnar och säga "eh ursäkta, men glass till frukost, hur bra lösning är det?". Tja, vill ni veta nåt värre: mackan jag var så nöjd med att få i henne? Smältostmacka på skogaholmslimpa. Den nivån hörrni!

Nä, det är klart. Jag kunde såklart ha lyft upp henne, sagt åt henne på skarpen att skärpa sig och sen burit ner henne till köksbordet. Problemet då hade bara varit att hon lik förbannat inte hade ätit nån frukost och hon hade vägrat cykla till skolan så jag hade behövt köra dit henne med bilen. Dessutom hade det varit en jäkla massa skrik och tårar från alla håll och kanter och morgonen hade varit oändligt mycket jobbigare än den faktiskt blir nu.

Men visst. Jag har också ett barn (ETT! Ett av tre!!) som liksom går att vara Bestämd och Auktoritär med. Inte för att det är min föräldrastil, men det går ju med henne. De andra två? Not so much.

Så ja. Jag är nöjd. Ellen + glassen saved the morning!

måndag 15 oktober 2018

Kampen är reell

Jag har ju börjat rida igen vilket i sig är wohoo och hurra, men jag har ingen bh jag kan rida i. Igår travade vi på en grusväg och det var nära att jag fick mina tänder utslagna av guppande bröst som Inte Hölls På Plats om man säger så.

"Köp en sport-bh då?".

Absolut. Men, som vanligt, så finns inte min storlek i vanliga affärer eller till rimliga priser. Om ni trodde att vanliga behåar var dyra för oss med stor byst så ska ni kolla in utbudet av sportbehåar. IT IS HORRIBLE.

Visst kan jag beställa tre olika från Asos (som har ett rätt bra utbud, till skillnad från svenska butiker), men det räcker liksom inte med att brösten FÅR plats - de ska ju även STANNA på plats. Och då krävs något högmekaniskt som typ en Shock Absorber eller dylikt, och de är 1) svindyra och 2) asfula. Jag hade en för många år sedan som jag red i då, och uppenbarligen slängde jag den sen. Varför? För att jag är dum i huvudet, plus att jag säkert inte ville påminnas om det tortyrredskap den var.

Så nu ska jag googla hur man kan typ... binda fast tuttarna? Jag vet inte. Jag VILL inte lägga pengar på en sån här tråkig sak.

Annan grej jag inte vill lägga pengar på: stolar. Vi har rangliga, skrangliga stolar i både matsal och kök och trots att vi har en fucking matsal så är vi inte rika. Och tydligen så måste man vara rik för att ha råd med stolar? De billigaste kostar liksom runt 200-250 kronor? Och sen behöver vi ju "ett gäng", vilket innebär att det är många tusenlappar som försvinner.

Stolsnickrare ändå. Det kanske inte finns en obegränsad efterfrågan på stolar, men å andra sidan behöver man bara förse tre familjer med stolar så är årets inkomst avklarad. Framtidsyrke!

söndag 14 oktober 2018

Svarta madam, svarta madam, kom fram!

I fredags var det Halloweendisco för Majken, sådär två veckor för tidigt. Och ja, jag har påpekat att det var två veckor för tidigt såväl på twitter som på insta, eftersom jag seriöst mår dåligt över att nån ska tro att jag inte har koll på när Halloween är. DET ÄR ALLTID DEN 31 OKTOBER förresten.

Varför det är så viktigt för mig att ingen ska tro att jag har fel? Vet ej, men det är verkligen en av mina allra värsta grejer: när folk tror att jag inte vet/kan något som jag mycket väl vet/kan. Får typ panik av sånt. Avslappnad karaktärsdrag det där.

I ALLA FALL så ville Majken klä ut sig till Svarta madam. Så vi pysslade nån "spegel" och gjorde henne otäck och det blev faktiskt helt okej för att vara en hemmagjort utklädnad. Som Majken sa: "alla andra hade köpt sina, jag var den enda som hade gjort min".

Den blev faktiskt så bra att hon kanske vann utklädnadstävlingen. Kanske? Japp.

Jag frågade henne när hon kom hem vem som hade vunnit. Hon ba "jag!". Jag frågade kanske tio gånger om det var sant, om hon inte lurades. Nejdå, hon hade vunnit. Det var spegeln som hade gjort det, och till pris hade hon fått välja två grejer från kiosken. Så sa jag till maken, som hade hämtat henne från discot, "hörde du att hon vann?". Han ba "well..."

Så det visade sig att precis i slutet av discot så hade de ropat ut vem som vann utklädningstävlingen. Maken var där men hade inte hört namnet. Och Majken var just då på spökvandring. Varför hon trodde att hon vann? Jo, för att nån av niondeklassarna som arrangerade det hela hade kommit fram till henne när hon stod i kö till spökvandringen, och frågat om hon var tjejen med spegeln (den hade hon tagit av då), samt vad hon hette. Och som Majken påpekade så frågade de inte nån annan vad de hette, alltså betyder det att hon vann. Dessutom: eftersom de frågade om hon var tjejen med spegeln så hade hon rätt i att det var spegeln som gjorde det.

Det där med vad hon vann? Rena fantasier. Unge!

Jag tänker i alla fall köra på spåret att hon vann, eftersom idén med spegeln var min. I need this win!!



fredag 12 oktober 2018

Försöker väl då.

Tänkte försöka hitta tillbaka till det här vardagsbloggandet. För min egen skull om inte annat. Och jag vet att jag har sagt det förut, men må så vara. Jag vill ju. Inte rapportera, utan bara... blogga.

I alla fall. Häromnatten när jag skulle somna så tänkte jag på hur märkligt det är att jag börjar drömma innan jag somnar. Det borde ju rimligtvis vara så att sömnen kommer först, men för mig så vet jag att jag är nära att somna när jag inte längre kan minnas vad jag nyss tänkte på - då har drömmarna börjat. Och nej, jag har alltså inte somnat då utan kan t.ex. ligga och tänka på nåt helt märkligt (dvs drömma) för att sen känna att nä, nog måste jag vända på mig i alla fall. Och sen när jag vänt på mig så försöker jag hitta tillbaka till den där röriga tankegången jag nyss hade - men det är helt omöjligt. Så märkligt ändå. Och sen somnar jag inom några minuter från det, men det är fascinerande att kunna typ "stå utanför" sina egna tankar. Alltså att konstatera "jag vet inte längre vad jag tänker på, alltså somnar jag snart".

Det är lite som när jag ibland läser för Majken och så vandrar tankarna iväg samtidigt. Hur är det ens möjligt att ens hjärna kan göra dubbla grejer? Okej att man kan köra bil samtidigt som man tänker på annat, för det är ju så mycket ren manuellt och muskelminne. Men att läsa? Då tittar ögonen på orden och omvandlar dem till ord och meningar som munnen läser - samtidigt som hjärnan kanske tänker på något HELT annat och inte ens registrerar vad ögonen tar in och munnen säger? Hjärnan ändå, fascinerande.

Apropå Majken så är hon sååå nära att knäcka läskoden nu. Det går framåt och ibland blir jag imponerad av hur hon så lätt kan ljuda sig fram till typ "frukostbordet", men i nästa sekund läser hon "nu" som "nå". Ingen av mina barn älskar böcker lika mycket som Majken, så när hon väl kan börja läsa själv kommer en helt ny värld öppna sig för henne.

Hur går det med min läsning då? Jo, helt okej. Är uppe i 45 av de 50 böcker jag bestämt att jag skulle läsa i år. Hade jag hållt samma tempo som i somras så hade jag varit klar för länge sen, men det går i perioder det där. Och de senaste veckorna har jag haft sån jobbig huvudvärk att jag knappt orkat något mer än att se på serier.

Har dåligt samvete över att jag har en bok jag har börjat på men inte läst klart, samt över att jag inte tar mig igenom Ferrantes svit om kvinnorna i Italien. Den är SÅ TRÅKIG och alla heter likadant och jag orkar inte eftersom alla bara är sura jämt.

Jaja.

torsdag 4 oktober 2018

Nej nu får jag ta och skärpa mig.

Jag ÄLSKAR att läsa tillbaka i min blogg och se hur livet har varit. Upp och ner, vad som har hänt, vad jag har tänkt osv.

SÅ VARFÖR SKRIVER JAG INTE DÅ? För att jag är dum i huvudet såklart.

Jaja. This just in: jag har blivit medryttare på en häst. Har ridit tre gånger hittills och har inte ramlat av en enda - fast var ärligt talat nära förra veckan när han blev rädd för blåst och regn och skuttade runt på banan. Men jag höll mig kvar segt och envist och hade glömt hur mycket jag gillar att rida.

Tyvärr verkar min rygg inte hålla med alls vilket ju är jävligt jobbigt. Kul det är att bli äldre, verkligen! Folk ba "jag känner mig snyggare, starkare och tryggare ju äldre jag blir". Okej, kul för er. Själv får jag hängkinder, ryggont och rynkigt dekolletage, men det är ju lite olika det där.

Okej, jag förstår att ni (typ två läsare som finns kvar) undrar hur jag skött min utmaning? Har jag gått på bio i augusti OCH i september? Har jag träffat nån kompis och har jag spelat badminton. SE PÅ FAN - det har jag! Det där nyårslöftet med att jag skulle lära mig crawla dock... eh... vi får se hur det går med det. (Spoiler: jag kommer inte hinna lära mig det).

Också ett ålderstecken: jag tycker seriöst att tiden bara går fortare och fortare. Man blinkar så är det måndag. Sen blinkar man igen och det är torsdag. Däremellan försvinner dagarna så vansinnigt fort och jag bara står kvar och blinkar.

Förra helgen var vi till exempel och hälsade på min syster med hennes lilla familj och SJÄLVKLART är min systerdotter sötast i världen, men eftersom jag inte får visa bilder på henne (don't ask...) så får ni helt enkelt tro mig på mitt ord.

Det var väldigt fint att vara iväg bara jag och Noa sådär och vi hade det supermysigt (tremånadersbebisar ändå, min livmoder dog av längtan), men att åka bort en helg gör att allt går ÄNNU fortare och så är det måndag igen. Fast nu torsdag då.

Ja men vad fint att jag bloggar så att ni får förklarat för er hur tid fungerar. Att den rör sig framåt. Bra content, Ellen.

torsdag 13 september 2018

Hola!

Jaha, gick det bra i Barca då?

Ja. Och nej.

Det var mycket som var kul och roligt och härligt och fantastiskt. Jag menar, själva staden. Gränderna, byggnaderna, alléerna, konsten... allt. Hade en underbar söndag med god mat och strosande och en superkul lördagskväll. Hotellet hade en fantastisk utsikt och hotellfrukosten var ärligt talat helt fantastisk. Det fanns omelettstation! Bar där man kunde göra mimosa eller bloody mary. Churros! Den godaste croissant jag ätit. Massor av ostar! Och massor mer.

Mindre bra  var väl själva  transportdelarna. Bussen och flyget ner gick helt okej, men båten... jag har nog aldrig varit så sjösjuk.  Det var såna enorma vågor och vi flög upp och ner och det höll maginnehållet också på att göra. Och sen flyget hem... f y fan. Flygplatsen var så varm och kvav att  jag var  svettig och hade svårt att andas redan innan vi gick på. Sen så fick jag panik precis innan vi skulle boarda, så jag gick längst bak i kön och väntade så jag var sist på planet. Grät av klaustrofobi och ångest hela vägen till min plats på planet. Nota bene att jag reste enbart  med massa kollegor från mitt och andra kontor = ingen jag känner särskilt väl. Min plats var bredvid en person jag aldrig träffat  förut, och såklart ut mot gången. Bytte solglasögon mot sovmask fort som fan för att dölja att jag grät massor, lutade mig tillbaka och hoppades på att somna fort.

Då blev planet försenat. "Vi lyfter så fort vi kan..." Fy fan, jag var redan så stressad. Tog en lugnande till och höjde musiken och försökte verkligen verkligen tänka på annat. Till sist så lyfte vi och då slog min förkylning ihop med höjförändringen sig ihop för att jävlas som fan. Jag hade lock för örat i EN VECKA efter vi kommit hem?

Ja, så hemresan var en mardröm. Men ändå kul såklart.

Nu är jag dock jäkligt tacksam över ett gäng helger  utan NÅT inbokat framöver. Augusti var  lite väl hektiskt för  min smak. Eller ja, vi måste ju städa och fixa och dona såklart  - men det måste man ju alltid. Det värsta är inte städningen, det värsta är tvätten. Som ska tvättas, hängas, sorteras, tvättas... det tar ju ALDRIG slut. Lägg sen till att Majken varje morgon river ut hela sin garderob (som står i vårt rum) på golvet så att alla kläder blandas med tvätt hon slängt där kvällen innan... det är rörigt.

Jaja. Vardag igen alltså. Även på helgen.

torsdag 30 augusti 2018

Allt om Barcelona

Jag lovade ju att berätta mer om jobbresan till Barcelona, så även om ingen faktiskt tänkt hålla mig till det löftet så vill jag inte svika... whatever. Såhär: det är SJUKT lyxigt att få en weekend utomlands med jobbet. Jag är FULLT medveten om det. Nu är det sagt, och jag ska klaga/oroa mig/älta/noja. Precis som vanligt alltså.

Det finns nämligen tre orosmoment för mig.

1) Resandet. Ni vet ju hur jag är: orolig och rädd och nervös och nojig och så åksjuk ovanpå det. Inte nog med att vi ska åka buss till Landvetter för att flyga till Barcelona, vi ska också åka BÅT när vi väl är framme. Återigen: superlyxigt, jag vet. Men jävlar vad jag lär få knapra postafen och Calma.

Och som sagt, själva resandet? Det där att komma ihåg passet och sova på planet utan att mitt huvud ramlar ner på min kollega bredvid osv? Det är rätt mkt stress för mig.

2) Maten. Såhär: vi åker kl 04.30 inatt från Örebro. Sen går planet kl 10.15 och först vid 15-16 ska vi äta en lättare lunch. Jag måste alltså se till att ha med mig matsäck som jag kan äta till nån slags lunch på planet? Får bli en wrap. Jag hatar matsäck.

3) Bad. Alltså ni vet ju att jag älskar bad, men vi ska bada på båtutflykten vilket innebär BADDRÄKT bland KOLLEGOR. Jag kommer självklart bada ändå, men det känns lite "sådär" bekvämt.

Ja, jag är larvig.

Men så är det med allt.
Hoppas jag kan somna ikväll.

torsdag 23 augusti 2018

Varför bloggar jag inte?

Jag har inget att säga direkt. Det här är mitt liv: vaknar, går till jobbet, jobbar som fan, går hem och däckar pga huvudvärk, äter middag, tar ett bad/försöker läsa/ser nåt avsnitt av en serie, somnar, vaknar, går till jobbet...

Det finns inget att säga. Nåt om politik? Nej, jag klarar inte av det. Jag är lamslagen av sorg och skräck inför det samhälle vi lever i. Något om nån skarp iakttagelse? Eh, jag kommer inte ihåg vad vardagliga saker heter ca 50% av tiden. "Ge mig den där grejen... åh... vafan, man har... inte mjölk... bensin nej tandkräm nej OSTEN, ge mig OSTEN". Mm... skarpsinnigt.

Jag instagrammar knappt längre heller. Vad ska jag lägga upp? Här är mitt skrivbord? Här är en selfie, jag är ful och har ont i huvudet? Här är min säng? Kul innehåll.

Nu låter det som att allt är uselt, det är det inte. Om en vecka åker jag till Barcelona med jobbet (detta ska jag faktiskt blogga om - jag lovar) och det kommer bli fantastiskt. Men det känns som att jag bara blinkar och så är jag på jobbet och så blinkar jag igen så är jag hemma med huvudvärken och så blinkar jag och så är det helg och jag är med ungarna och det är cheerleading och så är det tisdag eller torsdag eller söndag igen. Blink blink.

Åh, apropå blink så börjar My dad wrote a porno på måndag igen. Lyssnade på en teaser inför första avsnittet och skrattade så högt att folk vände sig om efter mig. Jag måste få fler möjligheter till skratt. På lördag ska jag bli full. Då kanske det blir innehåll till insta åtminstone. Men bloggen får nog vänta lite till.

måndag 13 augusti 2018

Plus och minus med barn på konsert

I lördags tog jag med Emmy på Britney-konserten i Sandviken. Åldersgränsen var 13 år och hon fyller 11 om två veckor, så vi var lite oroliga men allt gick bra. Som backup följde min man + Majken med, så att om Emmy skulle bli nekad vid entrén så kunde hon bli hämtad och jag kunde gå på konserten. Men allt gick bra som sagt, särskilt för Emmy som fick ha smink på sig för att se äldre ut och därför var extra lycklig.

Så hur är det då att gå på stor konsert med ett barn? Well, över förväntan, skulle jag säga. Nu hör det ju till att det var en konsert med en popikon från 90/00-talet, och att publiken därför bestod till övervägande del av kvinnor som var runt 25-30. Här kommer i alla fall lite reflektioner.

+ Alla brydde sig om Emmy. De som stod runt oss hjälpte henne massor. Nån lånade ut sin solfjäder när hon blev för varm, nån lyfte upp hennes mobil så att hon fick en bättre bild när hon filmade och nån sa hela tiden åt henne var hon skulle se bäst bland alla vuxna. Det var liksom en fin liten gemenskap där alla försökte anstränga sig för att hon skulle få se bra. Eller, alla kvinnor. De män som var i närheten kunde såklart inte bry sig mindre. Kvinnor ändå. Bäst.

+ Specialbehandling. Okej, det här var bara en grej men ändå. Emmy skulle ta sig fram till vakterna vid scenstaketet (ja, vi hade bra platser) för att få lite vatten. Dels så hjälpte de framför henne Emmy att komma framåt, och när det tog stopp så såg de till att visa vakterna att hon stod där och ville ha vatten. När en vakt fick se Emmy så försvann han, och kom tillbaka nån minut senare med en liten halvlitersflaska vatten. Alla andra fick alltså bara typ nån klunk vatten från vakternas flaskor, som de sprutade ner i munnen på de som ville ha, men Emmy fick nästan en halvliter. När hon tagit några klunkar och skulle ge tillbaka den så sa vakten att hon fick behålla den. Fint.

+ Det var väldigt kul och häftigt att få ta med henne på hennes första konsert. Och att det var en så häftigt konsert. Som hon sa: "Det här kommer ta lååång tid att toppa. Det är väl Beyoncé i såna fall."

Jag var också glad att jag kunde visa henne hur jag går på konsert. Innan vi kom dit så hade jag förväntat mig köer, och att vi skulle stå långt bak och främst titta på skärmarna. Men eftersom vi var där väldigt tidigt (av rädsla för att hon skulle nekas i entrén och behöva hämtas upp) så kunde vi få platser bara ca 2 meter från den mindre scenen en bit ut i publiken, vilket var väldigt häftigt. Jag förstår ju inte hur man kan gå på konsert med typ sittplats? Eller stå jättelångt bak? Det enda sättet jag vet är att stå längst fram, nära scenen, och hoppa och sjunga med. (Eller okej, på Sarah Klang och Frida Hyvönen har jag varit mer "ett glas vin i handen i utkanten av publiken", men det har ju inte varit stora konserter med peppiga artister heller.) I alla fall så stod vi nu mitt i smeten och sjöng och skrek och hoppade och det var amazing att få dela det med henne.

- Alltså hon var ju en decimeter kortare än nästan alla, och 2-3 dm kortare än många. Det är klart att det gjorde att hon såg sämre, varför jag bar henne på höften under alla Britneys låtar. Under mellanspelen (när Brittan bytte om) fick hon stå på golvet. Och under nån låt jag knappt kände igen mot slutet, eftersom jag då var svimfärdig av trötthet. Emmy är ca 145 cm lång och även om hon är skinny as fuck så har hon muskler, så hon är ingen tunn liten ärta. Det var med andra ord EN JÄVLA kraftuppvisning av mig att bära henne på höften nästan hela konserten. Plus att jag hoppade, sjöng, filmade och dansade. MED HENNE PÅ HÖFTEN! Vet inte varför det är så viktigt för mig att poängtera detta, men tror det har lite att göra med den här "tjocka är lata"-grejen. Visst, jag springer inte maraton och jag tränar sällan aktivt men jag är fan stark som en oxe när det gäller. Skulle vilja se några av mina "vältränade" vänner göra samma prestation tbh.

- Väntan var tuff med nån som aldrig varit på konsert förut och därför inte riktigt förstod konceptet. När Pitbull, som var förband, inte gick på kl 19.30 som det var aviserat så var det jäkligt tjatigt från hennes håll trots att jag förvarnat om att det alltid alltid är försenat. Nu satt ju vi där på golvet och vaktade våra platser i två timmar innan Pitbull gick på, så jag förstår att det blev segt. Särskilt när det fanns exakt noll mobiltäckning inne på Göransson arena för oss. Men som sagt, hon fick uppleva mitt sätt att gå på konsert, och då ingår en massa väntan för att kunna få bra platser. Efteråt var hon väldigt nöjd i alla fall, och jag också.

"Men jag läste en brutal sågning i Aftonbladet av konserten?"

Japp, läste den också. Höll inte med. Såklart det skulle ha varit roligare om Britney hade sjungit själv mer än... inget? Men tbh så reflekterade jag inte ens över det under konserten, jag var för upptagen av att ta in att FUCKING BRITNEY SPEARS dansade på en scen alldeles framför mig? Alltså, jag tyckte verkligen det var bra. Roligt, underhållande, fest... och jävligt Britney. Som Emmy sa efteråt, utan att ha hört kritiken från Aftonbladet: "Jag älskade att hon dansade ihop med sina dansare, det var så mkt show!"

Ja, vi är nöjda helt enkelt. Igår däremot mådde jag pyton. Jag svettades nåt så OERHÖRT mycket under konserten att Emmys tröja blev blöt. Den nivån. Jag har blåmärken på armarna efter att ha burit henne och jag var typ bakis hela dagen igår på grund av vätskebrist och utmattning. Men det var så så så värt det.

tisdag 7 augusti 2018

Varför Skara Sommarland spöar Liseberg, Gröna lund mm.

Ok, så ni alla vet ju att jag är en bitter och cynisk hagga som inget företag vill kopplas ihop med? Bra. Därför är jag NATURLIGTVIS inte sponsrad när jag skriver det här. Pyntade allt ur egen ficka, och det gjorde ONT! Men men.

Igår var vi på Skara sommarland, hela familjen. Nej, inte Bibi men den mänskliga delen av detta kaos vi kallar familj. Vi var där för två, tre år sen utan Majken så det här var vårt andra besök. Vi tyckte det var bra då, men det var till och med ännu bättre nu. Iofs mest för att våra barn var äldre, men ändå.

Jag är i alla fall av åsikten att om man bor nånstans i mellansverige och ska "göra kul grej med familjen" så trumfar skara sommarland (orka hålla på med versaler för namn texten igenom, det var ju mkt smidigare att skriva den här långa disclaimern än att trycka på fucking shift-tangenten ibland) grönan och liseberg och kolmården och furuvik (som är de ställen vi varit på). Varför? Well, det är ju det inlägget ska handla om? Jeez, stressa much?

Varför: Det är två i ett, på ett sätt de andra ställena inte har. Det vill säga: vattenpark plus nöjesfält. Nu kan ju vän av ordning hävda att på furuvik är det TRE i ett: vatten + djur + nöjesfält, men den lilla ljumma poolen de har kan ju inte räknas som vattenland. Alltså är det djurpark + karuseller vilket absolut är två saker, men då måste ens barn vara asfascinerade av djur också. Djurparker är oftast mer för riktigt små barn i min erfarenhet, och små barn kan inte åka karusellerna. Alltså nja...

Men skara sommarland däremot, där är det ett BRA vattenland och ett helt okej tivoli. Om ens barn gillar att åka karuseller men inte nödvändigtvis måste åka det allra allra coolaste och högsta och värsta som finns, då är det faktiskt ett bra tivoli också. Säger man tivoli? Jaja, jag gör det. Det är tillräckligt många attraktioner för att det ska ge lite variation. Nej, inga såna där superhäftiga extrema saker som sagt, men klassiker som vikingaskepp och en rolig berg- och dalbana som är lite annorlunda och så radiobilar och snurrgrejer i luften och tekoppar och nån liten berg- och dalbana till och små radiobilar och en flumeride-variant och så lite småbarnsgrejer. Det är tillräckligt för att mina barn ska vara nöjda. Även om Emmy gillar riktigt läskiga saker (ungen gillar fritt fall, fattar inte) så tyckte hon att mkt var kul här också.

Och detta är ett stort plus: de hinner åka grejer! På gröna lund eller liseberg hinner de liksom åka varje grej ca en gång på grund av alla köer. Eller så får de välja bort nåt annat för att hinna med en gång till i favoriten. Mina ungar hann åka fler karuseller igår, på de timmar vi ägnade åt det, än under de heldagar vi tillbringade på grönan och liseberg förra året. Majken åkte tekopparna så många gånger att när jag till sist skulle säga åt henne att det var sista gången så hade hon stuckit därifrån utan att säga till mig, och hann åka en annan attraktion innan jag hittade henne. De stora barnen varvade radiobilarna i typ en timme? Gång på gång på gång. De gånger vi faktiskt fick köa (till den största berg- och dalbanan) så var det kanske tio minuter kö, och då ville först Majken inte åka pga "jobbigt att köa". Den lyxen.

Ja, men vattenlandet då? Jo, som sagt: det är BRA! Alltså vi bor ju i Örebro där Gustavsvik finns. Gustavsvik är, enligt all reklam, "norra Europas största upplevelsebad". Vad jag vill säga är att vi är vana vid bra upplevelsebad, men skara sommarlands badattraktioner är fortfarande amazing för oss. Det finns så himla mycket att testa. Snabba rutschkanor, lugnare, stora lekplatser för de små, asläskiga åk som jag fan var rädd för att SE ungarna åka, linbana, forsar, vågbassäng... massor, helt enkelt. Och eftersom vi hade lite otur med vädret så var det igår mulet en stor del av dagen och det blåste, vilket innebar att efter en halvtimme så skakade både Emmy och Majken av köld. Men vet ni, det gick att hyra våtdräkter åt dem. När vi upptäckte att det fanns så tänkte vi väl att jaha, hur jävla dyrt kommer det vara då? Well, 59 kr per barn. DET ÄR JU INGENTING!! Eller jo, det är nånting, men ni fattar. I jämförelse med vad det kunde ha kostat? Nada.

Och så finns det så mycket annat också. En jättestor lekplats där vi tillbringade en halvtimme, under vilken Majken hann ramla i sjön. Sjön, som är full med enorma karpar som är roliga att mata och titta på. Man kan ro på den sjön också. Det finns en liten vattenpark för småbarn där de kan typ hoppa på stenar i en bäck osv. Man kan testa att åka vattenskidor (ingår i entrépriset) och man kan köra gokart (kostar 25 kr/varv). Det finns småbarnskaruseller och trampbilar och lekplatser för de allra minsta. Det finns grillar man kan grilla matsäck på, ställen att äta medhavd lunch, ja ni fattar - det är upplagt för att allt ska kunna skötas smidigt om man vill minska kostnaderna.

Okej, jag ska sluta ranta nu. Det är bra, helt enkelt. Och för oss fem blev det 500 kronor billigare med en dag där än på grönan. Det är fortfarande MYCKET PENGAR - 359 kr per person - men jag tycker absolut att det ger ett bättre värde.

Dessutom, som en liten bonus, så är det inte Bert Karlsson som äger det längre. Man får lite bättre samvete av att det inte är just DEN mannen som tjänar på ens besök. Alltid ett plus.

Återigen, jag är alltså inte sponsrad (nej jag VET att ingen trodde det), men jag var innan mitt första besök där övertygad om att det var ett rätt sunkigt ställe med lite vattenrutschkanor typ. Det är bättre än så. Det är till och med riktigt bra. Tips tips!


lördag 4 augusti 2018

Mmm... internet!

Så är jag hemma igen då, efter 9 nätter i sommarstugan. Helt plötsligt har jag wifi! Och min dator! Och förhoppningsvis även snart mitt vpn fixat så att jag kan se mina serier på HULU. Seriöst, jag vet att jag låter som att jag inte gör annat än ser på tv men det är ju så jävla härligt att gotta ner sig med en bra serie och bara sträck-se?

Har även sträckläst massor dessa dagar. Mitt projekt med att läsa 50 böcker under 2018 knallar på bra. Jag har läst 37 stycken (tror jag, möjligtvis 36) och har alltså fem månader på mig att läsa restereande 13 (eller 14). Det känns inte omöjligt direkt, även om mitt främsta läsande såklart sker under sommaren. Nåja, nåt ska jag nog lyckas klämma in på nån helg sådär.

Hur det går för mina andra nyårslöften? Det där med att spela badminton och gå på bio och träffa vänner? Eh... pass. De gäller ju såklart inte under sommaren, eller hur? Men jag har simmat massor, det får man ge mig.

Annars då? Mormor ligger på sjukhus efter ett otäckt fall. Imorgon ska barnen få träffa sin nya kusin, mitt första syskonbarn för första gången. Mitt vänstra bröst har krympt massor. Jag har träningsvärk efter att ha byggt ett plank och suttit på huk och skruvat. Igår sov Noa och Majken i ungarnas alldeles nya trädkoja, HELA NATTEN! Är oerhört impad av dem! (Emmy kom in vid halv fyra).

Livet pågår, helt enkelt. Allt är inte så kul, men det skiter ju livet i.

tisdag 24 juli 2018

I regret nothing!

Så jag har fått hörselgångseksem på grund av för mycket bad och för mycket värme. Och eksemet ledde till infektion så nu går jag omkring med öroninflammation och det gör SÅ JÄVLA VIDRIGT ONT! Sov ca ingenting inatt.

Men, det är ju klart värt det ändå. Man ångrar aldrig ett bad, inte ens när det gör så här ont efteråt. Det där nakenbadet mitt i natten i årstaviken i lördags, det kanske inte var så smart. Men det var väldigt välgörande.

Jag är så glad att jag fick en helg i stockholm. Inte för att sthlm på något sätt är min favoritstad, men jag fick liksom uppleva en liten skärva av det där som alla i mina flöden gör hela tiden: vi badade i en vik, vi åt god indisk hämtmat och drack vin och vi var på trädgården och sen efteråt så nakenbadade vi då. Jag är så löjligt lättpåverkad av vad alla andra gör att jag liksom måste förankra mina upplevelser i sånt andra också gjort? Jag menar, den här sommaren har varit fantastisk på alla sätt. Vi var i Cypern, jag har fått en systerdotter (mitt första syskonbarn!!), vi har badat otroligt mycket och varit på auktion och kokat lemonad och rott över till badklippan och och och vi har fortfarande två veckors semester kvar efter den här veckan. Den här veckan jobbar jag dock och städar och har som sagt öroninflammation.

Men det där med förankringen. Det är som att det jag gör inte betyder något, det är det alla andra gör som är bra på riktigt och mitt kan bara bli bra om jag gör det jag ser andra göra. Inte andra barnfamiljer så mycket, utan mer personer i min ålder som... har ett socialt liv? Jag har absolut träffat kompisar i sommar, men jag är ju trebarnsmorsa med allt vad det innebär. Och många runt 30 är inte det. De flesta, faktiskt. Så jag jämför mig med dem och tänker att jag roar mig ju ALDRIG osv osv. Och just därför var den här helgen så bra, som sagt. Fick gå på trendigt uteställe och var visserligen svettig och ful men fick känna att jag också kan dra igenom sommarnatten på väg mot nakenbad efter dans på klubb. Jag fick den grejen.

Och så fick jag öroninflammation.(Det är viktigt att ni tycker synd om mig för detta, ifall det inte framgått)

onsdag 11 juli 2018

Om varför jag älskar fransk fotboll.

Få som följer mig på sociala medier kan ha undgått att jag hejar intensivt på det franska (herr-)landslaget i fotbolls-VM. I år som alla år, tänkte jag skriva. Men det vore ju inte helt sant, och eftersom jag har fått flera frågor på sistone om varför mitt hjärta klappar så starkt för fransk fotboll så tar vi det från början. (Sätt er bekvämt, detta blir långt.)

Året var 1998 och jag var 14 år. Jag hade läst franska i två år och kunde föra en enklare konversation i affärer eller på en restaurang om den jag pratade med saktade ner sin talhastighet och lyssnade noga på mig. Att välja franska hade varit självklart för mig, jag hade varit i Frankrike och älskade allt med landet. (Dessutom var det andra språket tyska, så jag menar... det fanns ju inget val i praktiken.) Jag menar: naturen, språket, kulturen, nationalsången, maten, konsten, stränderna, fälten... Frankrike är mitt favoritland utan konkurrens, stjärnstopp!

Sommaren 1998, i alla fall, reste vi fyra veckor i Europa. Vi hade börjat i Italien med Gardasjön, och sen hade vi anslutit till våra kusiner i Toscana. Fotbolls-VM var i full gång, och det här var alltså fyra år sedan den heta fotbollssommaren 1994, då jag var 10 år och stannade uppe på nätterna för att få se Sverige mot alla odds spela sig till ett VM-brons. Jag var med andra ord redan fast i fotbollstittandet, och vi försökte se åtminstone de matcher som Italien spelade så länge vi var i Italien.

(Kul anekdot: min kusin Anders, då 10 år, hade en Juventuströja med Zidanes nummer och namn. När vi gick in på en bar i Italien för att se på en fotbollsmatch så jublade hela stället när en blond svensk liten lintott kom in med en italiensk fotbollströja. När han vände på sig för att titta mot oss andra som kom efter honom in på baren, så såg ju italienarna Zidanes namn och började bua kraftigt istället. Anders blev livrädd och sprang ut ur baren, tills han blev övertygad om att de bara skämtat och vågade sig in igen.)

När vi fortsatte resan till Frankrike och Nice gick vi över till att heja på Frankrike, eftersom mamma och pappa såklart tyckte att det var roligast att heja på det land som alla runt omkring en hejar på. Och det gick ju väldigt bra för Frankrike det året. Vi stannade i Nice en vecka och hann tyvärr inte se finalen där, men fick uppleva när de vann semifinalen. Staden exploderade. Bilar fylldes med ungefär dubbelt så många människor som fick plats, människor hängde ut genom takfönster och sidofönster och viftade med flaggor och sjöng och tutade. Alla var lyriska. Vi också. Och vi åkte därifrån med en självklar önskan om att Frankrike skulle vinna även finalen, eftersom vi nu hunnit bli förälskade i det franska laget. Och de vann. Zinedine Zidane, det tunnhårige fotbollsgeniet med hetsigt temperament, levererade och Frankrike tog VM-guld för första gången någonsin. Lyckan var total.

Jaha, så vi var i Frankrike och sen vann de. Räcker det för en livslång kärlek till ett lag som för länge sen bytt ut alla spelare från det fantastiska laget som fångade oss 1998?

Nej.

Eller jo, kanske. Men det får vi aldrig veta, eftersom följande sen hände:

År 2000 var det fotbolls-EM (jag SA FAKTISKT att det här skulle bli långt, okej?) och vi var återigen på resa genom Europa. Den här gången var vi dock i Spanien, L'Estartit, ihop med vår granne och bra kompis Sara och hennes föräldrar. Jag var 16, Sara var 15 och min lillasyster Siri var 14. L'Estartit var en klassisk badort och jag minns inte mycket av själva orten eftersom det viktigaste under den veckan var den info Sara mötte oss med när vi kom till vårt hotell nån dag efter henne: det bor ett gäng jättesnygga franska killar på samma hotell, och två av dem är singlar.

Sara var nämligen lika intresserad besatt av killar som jag, och franska killar? Franska, MYCKET ÄLDRE killar? Franska, mycket äldre och SNYGGA killar? Vi trodde knappt våra ögon. Tyvärr fanns det ett tjejgäng på hotellet också, som var mycket mer i fransosernas ålder. Men vi var ihärdiga, Sara och jag. Vi hade väl kanske egentligen inte så mycket mer till vår fördel än att vi var jävligt skamlösa och flirtiga, men på nåt sätt så lyckades vi utmanövrera de andra tjejerna (detta är min minnesbild, ha med er att jag var 16 och väldigt hormonstinn när ni läser min tolkning) och de två fransmännen var våra att ha en semesterflirt med. De var 22 respektive 23 och såhär som vuxen kan jag ju känna "SERIOUSLY DUDES?" men då var allt helt perfekt. Laurent ("min" fransman) och hans vänner älskade fotboll. Jag tror att jag aldrig har fejkat kunskap mer än då, när jag mjölkade min stackars hjärna på ALL info om det franska laget och VM 1998 den möjligtvis kunde besitta. Vi pratade om hur fantastisk Zidane var. Vi diskuterade vem som var snyggast i laget (jag hävdade Zidane, Laurent tyckte Lizarazu). Vi pratade om Henrys löpningar och Petits frisyr och om Barthez var en bra målvakt eller inte. Vi såg matcher ihop och hejade ihop och önskade och hoppades att Frankrike skulle gå hela vägen den här gången också.

En vecka av flirt, förälskelse och Frankrike. I Spanien. Sen packade vi ihop, bytte adresser, jag grät en smula och så åkte min familj vidare till Barcelona. När EM-finalen kom så satt jag och min syster på vårt hotell och väntade på mamma och pappa som var försenade från tjurfäktning (vi hade vägrat följa med pga... har samveten) och var jättenervösa över att MISSA Frankrikes chans till ännu ett guld.

När mamma och pappa väl kom så rusade vi ut på Barcelonas gator och in på första bästa bar som visade matchen mellan Frankrike och Italien. Baren hette Milano. Det var inte optimalt. Förutom en äldre man var det bara vi som hejade på Frankrike, och det såg ut som att vi dessutom skulle bli väldigt besvikna.

För er som inte är besatta av fransk fotboll och kanske inte ens ser på mästerskapen, så kan jag berätta att EM-finalen 2000 var en nagelbitare av rang. Italien ledde med 1-0 under en stor del av matchen, och de italienska fansen hade redan börjat fira på läktarna när Wiltord gör 1-1 med 90 sekunder (!!) kvar av matchen. Vi skrek rakt ut av glädje på den italienska baren där i Barcelona. De skrek av ilska. Bra stämning!

I förlängningskvarten fortsätter det stå 1-1, tills Trézéguet skjuter in ett avgörande, sista, mål - med 2 minuter till godo. Vi jublade av ren och skär lycka: Frankrike hade gjort det igen! Jag hann tänka på hur lycklig Laurent måste vara innan mamma och pappa snabbt forslade ut oss ifrån den italienska baren innan vår glädje blev för provocerande för de besvikna och ledsna italienarna.

Sen dess, sen 1998 och 2000, har det varit jag och Frankrike. Jag var frustrerad och irriterad över skadorna och det halvdåliga spelet 2002 och 2004. 2006 satt jag med en ettårig Noa i famnen och grät när Zidane fick rött kort och Frankrike till sist förlorade sitt VM-guld till Italien. Sen följde ett par dystra år då de åkte ut i kvartsfinal eller kom sist i gruppen, men så förra EM - 2016 - verkade de vara tillbaka igen. Inte samma lag som 1998 såklart, men med nya spelare och gamla favoriter som jag lärt känna genom åren. De spelade final mot Portugal och det blev förlängning och jag och mitt sällskap trodde att vi skulle hinna köra tillbaka till sommarstugan från puben (pga barn som behövde läggas), men fick till sist höra via bilradion hur Frankrike, värdnationen, förlorade.

Och nu är det 2018 (fortfarande, trots detta mastodontinlägg) och de spelar final igen. Och de har Griezmann som var både meste målskytt och bäste spelare i EM 2016. De har Pogba, de har Lloris, de har Kanté, de har Hernandez, de har Pavane och Varane och så har de såklart det stora stjärnskottet Mbappé. Det är ett starkt - och ungt - franskt landslag och på söndag spelar de om VM-guld. Igen.

För min skull kan ni väl hålla tummarna för att de vinner? Tack!

Allez les bleus!

(Ifall någon kanske är besviken över att min kärlek till franska landslaget delvis kommer från något så trist som "en kille": killar ogillar oftast Frankrike och fransmän. Vet ej varför, har en teori om att det handlar om förakt för "mjuka värden" som kultur och att vara "fin i kanten" eller nåt, men upplever ett starkt förakt för allt franskt från män. Så det kan ni trösta er med.)


tisdag 3 juli 2018

Den där fotbollen.

Nu pratar jag om RIKTIG fotboll, inte sån där skit som amerikansk fotboll som tar upp så mycket av vår tid och som jag hatar hett och intensivt.

Jag pratar om VM. Om att se fotbollsmatcher på TV. Och varför varför varför jag utsätter mig för det gång på gång?

Jag. Mår. Inte. Bra. Av. Fotboll.

Som nu i eftermiddag när Sverige tar sig an Schweiz och hela Sverige har inbillat sig att vi kommer vinna med en klackspark? Och visst, skulle vi vinna så är det fantastiskt och härligt och roligt... men om vi inte vinner? Jag blir så arg och ledsen och provocerad. Jag menar, jag bränner inte röksignaler och slår ner folk eller pissar utomhus, men jag är inte lugn och fin heller. Varje gång jag ska se på fotboll lider jag helvetets alla kval när mitt lag ligger under, och jag vet inte om det är värt det?

Eller uppenbarligen så tycker jag ju det, men sådär i efterhand kan jag inte förstå varför jag frivilligt utsätter mig för den ångesten?

Lösningen vore såklart att bara se på matcher som jag inte bryr mig om, men då blir det ju tråkigt. Istället sitter jag som på nålar igenom Frankrikes och Sveriges matcher och mår skit när det går dåligt och skriker mig hes när det går bra.

I Frankrikes senaste match satt jag i soffan och vrålade lyckligt med gåshud på armarna under deras sista mål. Det är inte sunt, särskilt inte när man tänker på att allt är på låtsas. Jag kan ju lika gärna ägna mig åt intensivt quidditchsupportande (ja, jag vet att det finns turneringar i det).

Det är en JÄVLA tur att jag bara är en falsk fotbollsälskare. En sån som riktiga fotbollsnördar ser ner på. En sån som bara ser på EM och VM. För om jag hade följt typ allsvenskan eller något liknande, då hade jag nog fått en hjärtattack innan 40. Eller slitit ut stämbanden. Eller blivit vräkt.

Men "kul" det ska bli i eftermiddag då! Ska sitta med min mamma + hennes vänner + Noa och liksom verkligen gotta mig i att må skit när det går dåligt för Sverige. Sunt beteende, absolut!

söndag 1 juli 2018

All them travels

Så hur var Cypern då? Jotack, väldigt fint. Har som sagt aldrig varit sådär supersugen på att resa dit, men det var en fin ö. De delar vi såg, i alla fall.

Nu är vi brunbrända (inte jag) och färdigbadade (nej) och utvilade (lol nej). Alltså såhär: det var fantastiskt och mysigt och härligt, men inga funktionshinder går upp i rök av sol och bad. Även om allt blir enklare när det är kravlöst och man befinner sig bland citronträd och kattungar.

I alla fall, när jag som bäst badade i kristallturkost medelhav så tänkte jag på andra resor jag vill göra, och kom fram till denna: the great big tour of England! Tänker mig att jag och mamma och tonårsdöttrar (detta ligger lite i framtiden, om man säger så) åker runt och kollar på klippor som stupar ner i havet, besöker Jane Austens Bath och tittar in i mysiga byar och vackra rosenträdgårdar. Låter det inte helt makalöst fantastiskt? Jo.

Problemen jag har är dessa:

1) Jag vill göra den här resan nu nu NU, även om jag vet att ingen unge skulle gilla att följa med nu.
2) Emmy läser inte (jag är så jävla förbannad över detta, men tja... det är ett annat inlägg) och kommer således inte förstå STORHETEN i att besöka Jane Austen territory.
3) Åldersskillnaden mellan barnen gör att när Majken är tonåring är Noa vuxen så jag förutsätter att han inte vill med. Men Emmy kommer då vara i den slags tonår när man bara vill stanna hemma med sin crush för stunden.
4) Nej okej, det var kanske bara tre problem.

Det här är alltså inte "nästa sommarsemester" vi pratar om, då ska vi nämligen åka tåg till Europa. I teorin. I praktiken lär det väl mallis eller nåt, men låt en tjej drömma.

Resor ändå. Det allra allra bästa som finns i livet. 

onsdag 20 juni 2018

Looks like I made it!

Stressblogg från flygplatsen eftersom jag sa att jag skulle blogga fem gånger innan vi åkte. Kvalitet på dessa inlägg, helt klart. 

Förut i kön till att växla pengar stod en snubbe och tog en kvart på sig när det var hans tur. Han var en typisk övervintrad skaterhippie och som sådan självklart vidrig. Noa såg såklart preciiis hur töntig denna magra man (klädd i urringat linne som visade revbenen och tighta jeans + boots) var och så hånade vi honom ihop. 

Detta är fint med större barn. Deras ibland förvånande klarsynthet och deras humor. Håna snubbar som tror att de är coola. 

Nu ska jag ta lugnande för att stå ut med flygresan. Kämpa alla! 

tisdag 19 juni 2018

Varde mobilblogg!

Jag har länge stört mig på att min blogger-app inte funkat. Vet ni hur jobbigt det är att behöva blogga från en dator eller? Det är ju inte som att jag sitter vid en sån 10 timmar om dygnet...

Jaja, det visade sig i alla fall att jag behövde ladda ner en NY app. Vilket jag nu har gjort. 

Så nu kan jag mobilblogga igen, vilket på inget sätt garanterar ett mer frekvent bloggande, men det gjorde så att jag skrev det här inlägget från telefonen. ”Grattis” till er som får ta del av detta content. 

söndag 17 juni 2018

Resfebern

På onsdag åker vi ju. Två timmars bil till Skavsta, fyra timmars flyg till Cypern (förlåt förlåt förlåt!!), och sen hämta hyrbil och så till hotellet. Räknar med att i bästa fall komma fram till hotellet vid 20 på kvällen.

Och jag ser ju oerhört mycket fram emot en veckas utlandssemester med god mat och bad och spännande historia och vackra stränder, men vet ni vad jag inte ser fram emot? Tja, jag skrev det ju ovan: resan dit. Och resan hem.

De två timmarna vi tillbringade i bilen från Arlanda hem till oss efter vi kom hem från Mallis för två år sen var fan vidriga. Jag var nära att göra en sån där "hjälp jag blir kidnappad"-utrullning från framsätet mitt på motorvägen för att slippa ungar som slåss och bråkar och skriker. Såhär två år senare har det blivit VÄRRE! Så ja, själva resandet i resan känner jag bara fasa inför. Eller okej, de kommer sköta sig fint på flyget. Det gör de alltid. Jag tar åksjuketabletter och försöker sova med hörlurar eftersom jag både blir åksjuk och är flygrädd. Maken tar hand om tre barn och efter flyget brukar vi få beröm av andra resenärer om hur bra föräldrar vi är. "Tack tack", säger jag som har lyssnat på min spellista "flygplansmusik" de senaste timmarna.

Jag hoppas åtminstone att det är så det kommer bli även på onsdag. Det KAN ju vara så att Majkens sinnessjuka trots- och vildhetsperiod kommer märkas av även på flyget. Låt oss hoppas för allas skull att det inte blir så, jag tror nämligen inte att någon kommer uppskatta att hon helt plötsligt har tagit över cockpit och kräver ett kilo glass för att släppa piloterna som hon tagit gisslan.

"Men det är ju bara att ha koll på barnet?"
Tack för tipset. Håll nu käften.

Idag kollade jag på badkläder och hade Majken med mig i affärerna jag stressade runt i.
- Kan du stanna här med mig nu, väste jag svettigt efter att ha tappat bort henne i varenda butik vi varit inne i.
- Nej! svarade mitt lilla monster.
- Men...vafan?
- Ja, du frågade. Och jag sa nej. Hejdå!
Sen sprang hon iväg och gömde sig nånstans bland Cubus tusentals olika spetstrosor för tonåringar.

Så det var kul. Tyckte i alla fall den kvinna i övre medelåldern som fnissade åt Majkens och min konversation.

Jag kanske inte tyckte det var lika kul.

fredag 15 juni 2018

Knegandet

Jag jobbar ju heltid nu sen i februari, och ärligt talat var jag väldigt orolig inför detta. Jobba heltid må vara standard för de flesta, men bortsett från några tillfälliga perioder á en månad styck eller liknande så har jag inte jobbat heltid sen... 2009.

Så ja. Det är jäkligt länge sen och det jag mindes från de år då jag jobbade heltid var den tilltagande paniken så fort klockan närmade sig 16. Det är svårt att förklara, men jag fick som panik i hela kroppen. Det var en fysisk längtan i kroppen som drog och slet mig hem till barnen. Den ville bara hem innan det blev för sent. JAG ville hem innan det blev för sent. Vi har ju aldrig jobbat heltid båda två förrän nu, så våra ungar har liksom alltid blivit hämtade före 16, så jag visste ju att de var hemma.

Mina barn, mina SMÅ barn var hemma utan mig och jag satt där på mitt kontor och såg mörkret falla (det är jobbigare på vintern) och visste att jag skulle bara hinna hem och krama om dem kort och äta ihop och kanske lite Bolibompa, och sen skulle de lägga sig. Det var så himla stressigt och den där känslan jagade mig konstant.

Sen hör det såklart till att jag avskydde mitt jobb under dessa heltidsår. Att min söndagsångest började redan på fredagskvällen. Det är klart att det spelar in något enormt, men det jag minns som värst var faktiskt ändå den där slitande fysiska saknaden och längtan efter min familj.

Och nu då?

Tja, de är ju stora nu? Som jag sa så fyllde Noa TONÅRING igår. Jag har barn som är 7, snart 11 och 13 år gamla? Det är liksom inte kläng och mys i mitt knä som gäller när jag kommer hem längre. Ofta när jag kommer hem är Emmy på nån träning eller hos kompis, Majken är ute och leker och Noa sitter och spelar. Eller så sitter alla vid nån skärm eller badar... ja ni fattar. Det är verkligen inte så att jag kommer hem till en välkomstkommitté längre. Och ja, jag saknar såklart detta - läs bara förra inlägget - men det jag ville säga är detta: jävlar vilken skillnad det gör?

Och ja, nu gillar jag mitt jobb och den skillnaden ska inte underskattas (Jävlar vad jag typ urskuldar mig här, vad tror jag att detta är? En opponering där ni bara väntar på att få slita sönder mina slutsatser?) men den där saknaden efter barnen, längtan i kroppen så fort klockan närmar sig 16? Näpp!

Nån enstaka gång, som igår när Noa fyllde eller när vi ska åka till sommarstugan och bada osv, då kan jag uppleva samma. Men annars är det befriande lugnt i kroppen.

Heltid kan också funka. Who knew?


tisdag 12 juni 2018

Veckans meny och dagens gråt.

Måndag: Kimchi-quesadillas
Tisdag: Helstekt kyckling med klyftpotatis och sås
Onsdag: Fiskpanetter i korvbröd med tillbehör
Torsdag: Noa bestämmer pga födelsedagsbarn som blir effing TONÅRING??
Fredag: Sushi till oss vuxna, våfflor till barnen.
Lördag: Hemmagjord pizza med chèvre
Söndag: Fetaostbiffar, potatisgratäng och sås


Okej tre saker:
1) Kimchi i quesadillas? Prova det, ni kommer ej bli besvikna. Ta ur kimchin ur burken, grovhacka, stek i smör/olja och lägg sen i tortillas med massa ost och stek. Amazing!
2) Anammas formbara färs? Believe the hype! Äntligen kan vi äta saker som fetaostbiffar och cevapcici igen. Fantastisk! Se till att krydda mycket bara, men i det här hemmet är det inte direkt en risk att servera underkryddad mat.

3) HUR FAN KAN JAG VARA MAMMA TILL EN TONÅRING? DET ÄR ORIMLIGT! Och inte bara för att jag är så himla ung och fräsch, för det är ju inte sant. Men han var nyss liten och nu är han inte liten längre? Jag ser bilder på honom som ettåring, tvååring, sjuåring och vill likt Mattis gråta "han fattas mig", fastän jag ju ändå har honom kvar. Det kan vara så att jag inte alls hanterar att barnen växer ifrån mig sådär jättebra?

Jag förstår inte hur 2005 kan vara så oerhört länge sen och ändå så alldeles nyss. Det känns som att de senaste åren har varit oerhört långa och bara rusat förbi samtidigt. Vi har haft det så väldigt tufft i så många år nu att jag liksom känner att jag snuvats på så mycket tid?

Igår kittlade jag Majken tills hon skrattade så hon kiknade, och sen fick jag hejda tårarna som höll på att tränga fram för att sånt där barnskratt snart inte kommer vara en stapelvara här i hemmet längre. Jag klarar inte av att snart bara ha stora barn. Majken är PRECIS i gränslandet mellan litet och stort barn. Det är ett, två år till MAX av knubbiga barnarmar och krypa upp i mitt knä och sen har jag bara tonåringar och stora barn och jag är så jävla jävla dålig på att hantera det. Jag får andnöd och gråter. Jag VET att barn ska växa upp och att de ska frigöra sig och att de inte är vuxna för att de är 9-10 år. Men vet ni? De är inte små heller. Den där magiska småbarnstiden är för min del helt totalt slut och jag skiter faktiskt i att just DU kanske tycker att det blir härligare med tiden och att det är roligare med tonåringar än med femåringar, för JAG vill alltid ha en femåring i mitt liv.

Ja, jag har PMS men det är fan en sorg på riktigt detta.

onsdag 6 juni 2018

Så hur går det med allt?

Nej, ingen bio och ingen badminton den här månaden, men jag har försökt crawla massor av gånger i sjön i stugan.

Naglarna? Växer, går av, växer ut, filas jämna, går av ändå, repeat until forever antar jag? Och ja, jag har nagelstärkare på och nagelfil i väskan och så vidare. De går ändå av hela tiden. Men jag biter inte på dem och jag blir bättre och bättre på att måla dem så det är ju en vinst.

Dock! Det där lite hånfulla "ååh bryt inte en nagel gumman" angående att tjejer inte kan hugga i, det ligger något i det? Självklart blir man mer försiktig gällande saker som kräver mycket av händerna om ens nagel kan gå av då? Märkte det själv när jag skulle lyfta ur säckar med jord ur bilen, att jag liksom blev försiktig och försökte skydda naglarna. Det är ju hämmande på ett sätt, och då har jag ändå superkorta naglar som inte ens når utanför fingret. De som har sån där nagelkonst (sorry, men det är så vidrigt fult och jag hoppas trenden dör ut snart) med fem centimeter vassa konstfärdigt lackade naglar... de har inte trädgård va?

Annars då? Tja, såret på benet är läkt... typ. Fult ärr och världens bula på skenbenet precis intill, men det behöver ju inte plåster längre. Det gör ont ibland när jag simmar men på det stora hela är det mest bara... fult.

Å andra sidan matchar det ju resten av mig. Hö hö.

Alltså det är ju inte såhär jag vill att min blogg ska vara? Korta uppdateringar om ingenting. Och jag har absolut tankar på vad jag vill skriva om och jag har tiden. Men det blir ändå inte av. Samma spaning har jag gjort hundra gånger om och samma spaning lär jag göra hundra gånger till eftersom jag aldrig förnyar mig, men ändå. Jag saknar att blogga aktivt. Ska fan försöka skärpa mig, sa jag övermodigt precis innan sommaren då jag tillbringar massor av tid i sommarstugan utan internet.

Om två veckor åker vi till Cypern. Innan dess ska jag ha bloggat fem gånger, lovar jag mig själv nu. Kämpa Ellen!

lördag 26 maj 2018

Dödsvärmen

För en gångs skull är jag inte så förfärligt påverkad av värmen som jag brukar. Det kan ju ha nåt att göra med att jag antingen är hemma, på jobbet med ac, eller i sommarstugan och badar? Det kan också ha nåt att göra med att jag nu har gett upp exakt alla försök på att ens vara någorlunda snygg/välklädd/fräsch? Är så JÄVLA ful just nu att 2018 kommer gå till historien. Eller så är detta bara början? Oh, what a bright future.

Men alltså det här med kläder i värmen? Jag står inte ut. Jag pushar gränsen för vad som kan anses vara "okej på jobbet" VARJE dag typ. Den här veckan har jag både haft magtröja och sån där bardot-ringad klänning som visar hela bh-axelbanden. Men jag orkar inte svettas ihjäl. Jag orkar inte klä på mig en klänning i tjockare tyg som smiter åt och klibbar och ger panik.

Det finns INGA kläder som är rimliga. Det går inte att klä sig snyggt under sommarmånaderna om man är 1) jättevarm av sig och 2) tjock. Inte för att jag kanske skulle dra mig för att ta på mig vad fan som helst om det bara gjorde mig sval, men det provocerar ju ANDRA så jävla mycket.

Det är verkligen ett tecken på låg intelligens att bli så provocerad av att en tjock person klär sig på ett sätt som inte döljer tjockheten? Som kanske framhäver den? HUR kan man som människa tycka att det är en viktig Fight Att Ta? Ba okej, den där femtonåriga feta tjejen har korta hotpants och magtröja för att hon tycker det är snyggt och svalt. Varför är det så jobbigt för dig? Varför är det så provocerande att du måste titta snett, eller tänka elaka saker, eller äcklat grimasera, eller snacka skit, eller fota och håna, eller eller eller? Varför?

Jag menar, det är okej att tycka att folk inte är snygga och att vissa kroppstyper inte passar i vissa kläder osv. Det gör vi nog alla. Men jag går ju inte omkring och bli ÄCKLAD eller provocerad när nån har fuckat upp sina ögonbryn eller har kläder jag tycker är fula? Det är liksom skillnad på att ha olika smak, och på att tycka att just MIN smak är nån slags allmän sanning och att bryta mot den är olagligt?

Alla dessa "så klär du dig för din kroppstyp"-artiklar? Okej, men varför då? För att vi ska anstränga oss att vara så snygga som möjligt såklart. Som att det är vår skyldighet, den hyra vi betalar för att få existera i fred? Gud, det provocerar mig något enormt denna enfaldighet.

Obs att jag ändå såklart anpassar mig. Har inte bara armar på jobbet t.ex., eller för kort kjol eller liknande. För tänk om nån skulle må dåligt av att JAG har fett på min kropp? Det är liksom... det är så absurt att tänka på ens. Att folk har så starka åsikter om tjocka människor att vi måste vara varmare än vi vill, till exempel? Fatta hur sjukt?

Gud, nu blev jag så uppretad att jag blev ännu varmare. Tur att vi ska åka till stugan och bada nu!

torsdag 17 maj 2018

Om läsande

Just nu så skäms jag helt ärligt över mitt läsande. Jag läser nästan bara konsumtionslitteratur, eller tom läsning eller vad man nu kan kalla det. När jag börjar en ny bok så vet jag att jag inte kommer tycka att den är särskilt bra, eftersom den inte har förutsättningarna. Precis som att jag vet att jag inte kommer få se fantastisk tv när jag sätter på senaste avsnittet av Greys anatomy, men det är liksom avslappnande.

En sorts bok som jag lätt klickar på "låna bok" när jag läst beskrivningen är gone girl-böckerna. Jag AVSKYR dem, men det blir som att klia på ett myggbett på nåt sätt. Jag vet att de är skrivna för att jag ska fångas direkt, vilket jag behöver nu när min hjärna är för trött för att anstränga sig. Jag vet också att de är skrivna i ett högt tempo och för att man ska vilja veta slutet. Så jag läser en sån på kanske tre timmar, och sen är myggbettet sönderkliat och blöder och jag sitter där och känner "vafan" igen.

En gone girl-bok är en bok som inspirerats av Gone girls stora succé, och kanske ännu mer av Kvinnan på tåget. Gemensamt är att de följer en kvinna som hamnar i något slags problem. Antingen är hon mitt i problemet, offret, eller så ser hon något annat. Allting är alltid mycket mystiskt och berättarpersonen har gärna något problem som gör att varken hon eller vi kan veta om det går att lita på henne. Kanske är hon alkoholist, kanske pillerberoende, kanske psykiskt sjuk, kanske grovt deprimerad med vanföreställningar och så vidare. Poängen är i alla fall följande: nåt hemskt har hänt! Eller har det? Ja det har det! Men vem har gjort det? Är det kanske den uppenbara personen som vi trodde från början? Ja, det är det... INTE! För i näst sista kapitlet så kommer det en GALEN TWIST och allt vi trodde att vi visste är något helt annat.

Detta är såklart sällan en lyckad strategi eftersom:

1) Det märks tydligt när det är en gone girl-bok, så man (jag) vet redan efter ett kapitel att det kommer komma en spännande twist och sen är det ju det enda som går att fokusera på. Vad kommer twisten vara?

2) Twisten är ofta helt ologisk och har till och med ibland blivit motsagd av tidigare kapitel. I sin iver att slänga in något oväntat så skiter författaren alltså i precis allting som hänt tidigare och ba "jaja, jag sa kanske i sjutton kapitel att hennes man var blind och beskrev det ur hans perspektiv och så vidare, men nu blir det roligare för min bok om han INTE är blind utan istället är prickskytt och därför dödade hennes moster den där gången när de trodde det var en bilolycka". Typ så.

Det är klart att jag hellre VILL läsa bra böcker men jag behöver som sagt enkelt och/eller välkänt just nu och Elizabeth George skriver ju inte tio böcker i månaden och när det gäller e-böcker är utbudet rätt kraftigt begränsat.

Men i alla fall, en bok som stannat med mig på sistone är Berättelse om ett äktenskap av Geir Gullriksen. Jag kan inte ens säga om den är bra. Jag fastnade inte i den, det tog tvärtemot flera veckor innan jag lyckades läsa ut den. Men den fastnade eftersom jag äcklades något så oerhört av allt. Av berättarjagets vidriga personlighet. Av fruns å ena sidan känslokalla personlighet och mannens patetiska krumsprång för att få bekräftelse och kärlek. Seriöst, jag mådde illa efteråt. Slutscenen var så vidrig att det kröp i hela mig.

Geirs exfru har sagt till media att hon känner sig utlämnad av den här boken som alltså i (för mig okänd) mån är självbiografisk, men det är ju inte hon som framställs som den hemska. När jag läser boken så reflekterar jag absolut över fruns kylighet - men det är ju den patetiska mannens fantasibild av henne. Så som han inbillar sig att hon tänkt, att hon känt. Den som verkligen är fruktansvärd är ju just han, han som tänder på fantasier av henne med en annan man eftersom det dels är en kink han har och dels bidrar till uppfattningen om att deras förhållande är MER än andras. Att han är friare i sin kärlek, så mycket starkare än andra. Det är en så fruktansvärt bra bild av hur klängiga och därför tärande så kallade "fria och medvetna" män blir, men jag tror inte det är medvetet?

Ja ja, jag vet inte om jag rekommenderar nån att läsa de böcker jag läser. Men är uppe i 18 av 50 böcker för 2018 snart, och även om det låter lite att inte ens ha nått hälften så är det ju under semestern jag gör 90% av mitt läsande. Det kommer, med andra ord.

söndag 13 maj 2018

Ett litet simtag för Ellen!

Den här helgen har varit vidrig. Vad har det med simning att göra, undrar kanske ni? Well, lugn. Jag bloggar så sällan att jag måste klämma in allt i ett inlägg men simningen kommer, jag lovar.

I alla fall.
Detta var vad vi tänkte: långhelg när det är fantastiskt väder, vad kul!
Detta var vad som hände: Majken cyklade omkull och slog sig ordentligt i torsdags eftermiddag och tuppade sen av flera gånger varpå vi fick ringa efter ambulans och hon fick åka till sjukhuset. Tur i oturen klarade hon sig undan med bara en hjärnskakning och ett gäng skrubbsår, men det var inte en kul upplevelse direkt.

I alla fall så sov jag såklart uselt mellan torsdag till fredag. Min lilla unge på sjukhus ihop med en löptik som ser spöken överallt och skäller på dem mitt i natten does not a good night sleep make. Men sen kom hon hem och vi gick till tandläkaren och de trodde inte att tänderna hade blivit skadade så det var bra. Och så blev det läggdags igen och vi hade Majken i vår säng eftersom vi skulle kolla till henne med jämna mellanrum, och det ihop med restless legs ihop med åskvärme och oro GER INTE HELLER en god natts sömn, tänka sig.

Så igår morse hade jag skrapat ihop typ 6 timmars sömn på två nätter, och då ringde klockan 05.30 för att åka till Nyköping för cheertävling i extrem ljudnivå och absurd vidrig åskvärme. När jag kom hem igår kväll var jag så trött att jag höll på att bryta ihop. Vilket jag sen gjorde också, fast idag.

Förlåt men jag är JÄVLIGT trött på gnälliga och otacksamma och sura barn som bara hackar på varandra och snäser och gnäller och bråkar och krånglar. Det finns inte en atom i mig som får lust att fixa fina och roliga saker för detta gäng när de bara är så fruktansvärt otrevliga. Så bra mamma är jag, får galen skrämselupplevelse på torsdagen och är redan trött och grinig igen på söndagen. Man kan ju tycka att jag borde vara tacksam och se livet på nytt eller nåt, men jag är bara en bitterfitta.

MEN SIMNINGEN DÅ?! Jo såhär: vi badade i sommarstugan och det var sådär galet varmt för att vara mitten av maj bara. Lätt 18 grader. Och eftersom jag nu tänkt komma igång med att crawla på riktigt så tänkte jag att varför inte? Varför skulle jag inte försöka omsätta mina nyförvärvade googlingskunskaper till verklighet?

Och sen crawlade jag lite och det gick mycket bättre än förväntat (även om jag inte kan andas alls) och var mycket jobbigare än jag trott men jag gjorde det! Jag provade och tog mig framåt och detta i en kall sjö, inte enkel pool. Så nöjd!

Ska nu bara dubbelkolla det där med friskvårdsbidraget och sen är det jag, årskort och simträning som gäller!


















Man kan ju inte påstå att jag "forsar fram" eller att det faller sig naturligt osv, men jag tar mig fram?! Är mycket nöjd med detta. Samt nöjd med att jag inte lagt 3000 kronor på crawlkurs när jag ändå har google.