måndag 21 juni 2010

Stängt för återhämtning.

Det här är mitt 500:e inlägg på den här bloggen. Jag hade tänkt att det skulle vara extra vitsigt, extra elakt, extra allt. Istället blir det inget, bara en liten information om att jag tar en paus från bloggandet ett tag. 
Det är för jobbigt just nu.

(Dessutom är ni hellre ute i solen än läser min blogg, så nu slipper jag gråta över dalande besöksstatistik också.)



Vi hörs*!



*(För ni överger mig väl inte nu?)

fredag 18 juni 2010

Stadie: ilska.

Jag är arg på gubben som sitter och äter mat ensam på en pizzeria sent på kvällen. Han kan väl dö istället, han har en ful jacka. Jag är arg på alla som har förlorat en familjemedlem och talar om det som att det inte var en fullständig katastrof. Jag är arg på vädret, det är oförskämt att solen skiner. Jag är arg på mina barn för att de är för små för att jag ska kunna sörja tillsammans med dem. Jag är arg på min man för att det inte är hans släkting. Jag är arg på läkarna som inte kan göra något. Jag är arg på alla som är glada, som har semester, som inte fattar att just nu är allt värdelöst. Jag är arg på mig själv för att jag inte alltid reagerar som jag borde. Jag är arg på mitt jobb som inte kommer förstå hur min hjärna inte kan tänka på annat än ramsan "min morfar har cancer och kommer att dö". Jag är arg på människor som inte hade en bra relation med sina morfädrar, de förtjänade inte sin morfar. Jag är arg på mig själv för att jag har så dumma tankar. Jag är arg på sommaren. Jag är arg på att vi behöver tänka på begravning.

Jag är så jävla arg.

torsdag 17 juni 2010

.

Solen skiner, himlen är klarblå. Det är sommarvärme och grönska överallt och läkaren säger att morfar med största sannolikhet bara har sommaren kvar. Om ens det.

onsdag 16 juni 2010

Helvetes jävla skit.

Min underbara morfar har fått cancer. Min underbara morfar som alltid har varit en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv har två stora tumörer i njurarna med spridning av metastaser till lungorna och jag har gråtit hela dagen och tror inte jag fattar hur vi ska ta oss igenom det här. Vi vet inget om behandling eller prognos förrän efter samtal med onkologen imorgon, men stora tumörer och spridningar på en 87-åring låter ju inte så jävla positivt.

Fan fan fan fan fan. Precis när allt blir bättre, när maken fått jobb och Emmy fått plats på samma förskola som Noa går på, just då ska allt bara raseras igen.

tisdag 15 juni 2010

Så många förspillda chanser.

Jag tror att jag har skrivit om det här tidigare*, men det hjälps inte. Ideligen snubblar jag på flicknamn som är så fina att det drar i mig. Tänk om man kunde få bli gravid, vara gravid, föda barn och ge barnet ett vackert namn - men sen kanske inte behöva vara heltidsförälder. Tänk va? Vilken bra idé!

Jag är fortfarande bitter över att Emmy inte fick bli en Kerstin, men även om vi skulle skaffa ett tredje barn och det mot förmodan blir en tjej - inte fan passar väl Kerstin ihop med Emmy och Noa? Det är ju stilkrock så det skriker om det. Andra namn som är jättefina men omöjliga är:

Esmeralda (det kan man ju inte heta på riktigt)
Nike (min egen man trodde att det handlade om skomärket. Nuff said)
Liv (för kort)
Laura (vetefan hur man skulle uttala det)
Ingrid (stilkrock igen)
Nour (på en blond unge?)
Majken (stilkrock)

Jag har fått kompromissa bort så vackra namn, jag har bara två barn och det kanske aldrig blir fler. Vad ska man göra med alla dessa namn som är så fina? Tvinga på dem på barnbarnen? Släkt och vänner? Namnge ungarnas dockor och gosedjur?

Vilka är era "jag måste föda ett till barn så jag kan få använda detta namn"-namn?

*(Jag är smått oroad på allvar över mitt dåliga minne. Är det inte meningen att man ska minnas t.ex. klasskamrater eller barndomsvänner eller vad man har skrivit om i sin egen jäkla blogg? Dement vid 26, vilken härlig framtid jag har framför mig!)

måndag 14 juni 2010

I wanna do bad things to you.

Åh herregud vilket bra första avsnitt. Både rumpa, magmuskler och gayerotiska drömmar. Det är nästan ett slöseri med hotness att ha säsongsstart mitt i sommaren, hösten behöver lite hetta. Men jag klagar inte, thank god att det är igång igen.

Jag vet att det finns Team Eric och Team Bill (precis som det för 10 år sedan fanns vamplovers som tjafsade om ifall det var Spike eller Angel som gällde), men finns det något Team Jason? Han må vara vanlig dödlig, men ovanligt underbart charmig.

Välkommen tillbaka True Blood. Vi har saknat dig så.

Firestarter

Ni har inte kommenterat på länge. Jag vet inte om det beror på att jag är tråkig eller på att ni är lata, men om det är det förra så får jag väl göra något åt det då. Röra om med pinnen i myrstacken så att de jäklarnas små gångar ramlar ihop.

Således följer här nedan den ocensurerade listan på allt jag har stört mig på den senaste tiden. Ta inte så illa upp om ni prickar in en eller flera punkter, det gör jag själv också. Men vad vore livet utan lite självförakt?

- Folk som samlar på de olika glasen från McDonalds
- Skolavslutningar i kyrkan
- Uppklädda små flickor som ser ut som små fotomodeller även i lekparken
- Människor som bara måste fånga varenda liten sekund av sol.
- Människor som tycker att det är lika med döden att ens tänka på att äta på McDonalds.
- Folk som tror att feminism enbart och endast handlar om att undvika rosa till en dotter. I övrigt kan man vara hemmafru, full av kvinnoförakt och helt dum i huvudet, men så länge man undviker klänning är allt all good.
- Jättekortklippta pojkar.
- Människor som kör hela kittet med dop och gudföräldrar till sin bebis, men som inte ens är troende.
- Alldeles för rika människor som tror att alla har lika mycket pengar.
- Folk som går med i idiotiska grupper på facebook och avslöjar att de är idioter.
- Vänsterpartister som överanvänder ordet "kamrater".
- Singoalla med lakritssmak.
- Hanna Fridén
- Allt tjat om prinsessbröllopet, oavsett positivt eller negativt.
- Folk som överdriver sina problem med sina barn.
- Folk som inte inser att de kanske har problem med sina barn.
- Människor som försöker dölja taskigheter bakom dåliga skämt.
- Mygg
- Flugor
- Hål i tänderna
- Människor som bara lägger upp bilder som de har blivit ovanligt snygga på, på facebook.
- Att den här listan kommer se helt mongo ut eftersom radbrytningen hos blogger suger.
- Att vi behöver vattna varje kväll.
- Grannens grushögar som ligger överallt.
- Ogräset mellan stenplattorna
- Att jag inte har kommit i bikiniform i år heller.
- Människor som tror att de är bättre på saker än vad de är. Typ att måla, rida, göra sitt jobb.
- Folk som klär sig alldeles för ungdomligt och naket för sin ålder.
- Människor som hävdar att det är skadligt med förskolan för barn.
- Personer som blandar användandet av "folk" och "människor" och tempus och språkformer hej vilt.

I övrigt har jag haft en underbar helg, har ett par underbara veckor framför mig och är allmänt väldigt väldigt glad. Ba'såatt ni vet.

Dagens töntigaste.

Noa fyller fem år idag.

Jag har tagit ledigt från jobbet, vi har grattat honom med tårta och presenter på morgonen, vi har varit på lekland, han fick välja lunch själv, vi har hyrt film (Hajar som hajar) och ikväll ska restaurangen (dvs maken) laga födelsedagsbarnets favoriträtt: bläckfiskringar.

Vi firar honom med andra ord rätt rejält. Därför är det extremt töntigt och larvigt att jag på allvar sitter här och har dåligt samvete över att jag nu när vi ska se på film och äta hemgjord hallonglass, tänker sitta och läsa en bok bredvid barnen istället för att engagera mig helt och hållet i filmen.

Någonstans känns det som att det finns en gräns för hur mycket dåligt samvete man som förälder kan ha. Jag tror att den går ungefär här.

söndag 13 juni 2010

Man kan inte rå för vad man är bra på.

Jag:  Alltså, jag kan förstå tjusningen med knark. Man får bli sådär roligt jättefull, men man slipper oroa sig för att bli så full att man kräks. Det lär ju ha varit så de sålde in knark från början; man blir full men man slipper kräkas.

P:  Det märks att det är du som är den som tar betalt för att skriva. "Man blir full, men man slipper kräkas", vilken otroligt bra slogan.

Jag: Ja, men eller hur? De borde anlita mig, knarkherrarna.

lördag 12 juni 2010

Can we rest now, Buffy? Can we rest?

19 ungar på barnkalas. Blå grädde, glitter överallt och ett lyriskt födelsedagsbarn som nu springer runt och leker med lite av de såpbubblor han fick på kalaset. Vi är så jävla bra föräldrar som ordnade ett kalas precis som han ville ha det, så det här borde verkligen ge oss ett gäng "you get out of jail"-kort att spara till tillfällen då vi inte riktigt orkar vara föräldrar. Då tänker jag ta ett stort glas vin och bara "minns du ditt glitterkalas? Minns du att det var 19 barn där? Minns du hur kul du hade? Bra! Gå och lek och låt mamma dricka sitt vin."

Ungefär så. Fast det skulle inte vara vin, det skulle vara cola.
Men vin låter både roligare, vuxnare och godare.
Å andra sidan är jag ju jävligt glad över att jag är colaberoende och inte alkoholberoende.


Finns det inget roligt, vuxet och gott som inte är skadligt för en?

fredag 11 juni 2010

Trikoloren

Ja men snart börjar den ju. Matchen! 
Vive la France and all that!

(Jo, men visst hade det varit jävligt mycket snyggare utan avbitna skavda naglar. 
Men vafan.)

Konstiga skolminnen, del 1

Jag går på mellanstadiet och få på helgerna åka buss ensam för att gå på stan med kompisar, men efter skolan får jag inte ens gå tjugo meter till den lilla lantbutiken. Så är nämligen reglerna på den här skolan, ingen får gå till affären efter skolan. Vi som bor en bit utanför skolan är utlämnade till vår skoltaxi när det gäller att komma hem, ibland får vi vänta upp till två timmar. Vi får ändå inte gå till affären och handla mellanmål. Våra vänner som faktiskt bor precis bredvid skolan får inte heller gå dit. De får först gå hem, gå in genom dörren, stänga dörren - sen kan de gå ut igen och gå till affären. För såna är reglerna på den här skolan.

En gång ska jag och en kompis vara modiga och rebeller. Vi hade gått i den där skolan i flera år och försökt följa alla deras absurda regler. Till sist tröttnar man, även om man är en patologisk lydig person (ja, en tönt). I alla fall så smyger vi oss de tjugo metrarna bort till affären och handlar det vi ska ha. Väl tillbaka delar vi upp godiset emellan oss, sen kommer en lärare...

Tio minuter senare hade vi fått en enorm utskällning. Jag kände mig värdelös, skyldig, dum. Det var ungefär som att ha blivit ertappad med att stjäla eller något än värre. Till råga på allt tog läraren godiset.

Så här som vuxen är det ju absurt att tänka sig att jag mådde så dåligt av att på min fritid ha gått och köpt godis för egna pengar. Att jag inte var mer upprör över att läraren hade snott mitt godis, det är det verkliga mysteriet.

Logiken, den logiken.

När som helst kan det komma. Vid matbordet, i bilen, på badhuset, i tv-soffan. Först lite tyst, sen blir det viktigt, sen är det bråttom att få berätta! Alla ska vara tysta, alla ska lyssna, här kommer en djup insikt från ett barn som har några månader kvar till sin treårsdag:

"Alla säger ja... och alla säger nej!"

Första gången var det lite gulligt. Gång nummer 5-146 började det bli tjatigt och nu undrar vi om hennes lilla budskap har någon djupare mening? Är det något hon vill säga oss?

Så tog storebror tag i den stora frågan och frågade henne en dag: varför säger du sådär hela tiden?

"För att alla GÖR ju det! Alla säger ja, och alla säger nej!"

Och det är ju faktiskt alldeles sant.

torsdag 10 juni 2010

...

Köra hem krama barn laga kvällsmat äta kvällsmat köra till simskola handla godis godispåsar kalassaker ballonger papperstallrikar ingredienser kakor hämta från simskola åka hem lägga barn baka kärleksmums städa hus tvätta håret tvätta kläder ladda kamera försöka lägga mig tidigt inse att det inte går. Somna.

Om att låta varje egenskap vara lika viktig och värdefull.

Jag och min syster stod med alla andra föräldrar utanför simhallen och tittade på Noas simskola. Han hade svårigheter med att förstå hur man skulle använda flytdynan. Jag skämtade och sa till min syster att "Ja, man får ju hoppas att han blir snygg så att han kan leva på sitt utseende". Det skulle jag inte ha gjort. Om blickar kunde döda hade det blivit en väldigt traumatisk scen där bland alla andra föräldrar.

Och det här stör jag mig på. Vi i samhället har tydligen sagt att det finns två viktiga egenskaper här i världen: snygg (smal) och smart. Det ska alla vara, det är viktigt att alla är, man får absolut inte vara något annat. Det är precis som det jag har skrivit om tidigare: man får inte säga att någon är tjock, men vad vi egentligen säger då är ju att det är fult att vara tjock. På samma sätt är det märkligt att man inte får antyda att ens barn kanske inte är den skarpaste kniven i lådan utan att det ska höjas på ögonbrynen. Då säger vi ju samtidigt att smart är det absolut viktigaste.

Missförstå mig rätt, det här handlar inte om att jag säger att min unge inte är smart. Det har inget med det att göra, och det vore ju absurt att säga att en femåring inte är smart, det kan man ju inte veta. Ingen vet vad som händer i framtiden, ingen vet vilka egenskaper som kommer blomstra, och smart är ett ord som kan innebära så många olika saker. Så. Det här handlar inte om mitt barn, det hoppas jag att ni fattar.

Men säg om. Säg att mina barn inte vore smarta. Säg att en unge inte är särskilt smart, säg att hen har svårigheter att förstå saker, lär sig sakta, kopplar sakta, inte är smart helt enkelt. So what? Vem har mage att påstå att det skulle vara bättre att vara smart än snäll? Vem har rätt att tycka synd om någon som inte är smart, när detta barn har mängder av andra egenskaper? Varför har vi bestämt att smarthet är det som ska räknas?

Den svenska skolan är inte skapad för de som är smarta, den är gjord för medelmåttor och för barn med resursstarka föräldrar. Du klarar dig enormt mycket bättre i samhället om du är social än om du är smart - så varför denna motvilja att erkänna att alla barn inte kan ha alla egenskaper och om några barn inte är smarta så är det inte mer än så.

Prova att säga "ja, mitt barn är många saker - men empatisk är hen inte". Jag har provat. Ingen reaktion. Kanske någon anekdot om hur andras barn dragit katter i svansen eller skrattat åt gråtande barn, men inget fördömande.

Prova att säga "ja, mitt barn är många saker - men modig är hen inte". Jag har provat. Ingen reaktion. Möjligtvis någon tröstande kommentar om att alla behöver ju inte vara modiga.

Prova att säga "ja, mitt barn är många saker - men smart är hen inte". Upplev den isande kylan.

När vi sätter vissa egenskaper på en piedestal säger vi att andra egenskaper är mindre viktiga, mindre eftersträvansvärda, mindre bra. Alla de underbara, härliga, häftiga, makalösa och roliga egenskaper som barn har blir förpassade till bakgrunden. De är substitut, komplement. Inte det viktiga. Man nedvärderar alla egenskaper som är annat än "smart".

Hur smart är det egentligen?

onsdag 9 juni 2010

Nog för att vi köpt hus, men det är ingen bondgård.

Vi har två katter, man kan ju tycka att det ska räcka för en familj där kattlåderensning känns som ett oöverstigligt projekt. Men gör det det? Knappast.

Istället surfar jag på köpsajter efter kattungar, hundvalpar, kaniner, höns. Förnuftet säger att vi ju redan har två katter, vi är inga hundmänniskor, vad ska vi med en kanin till och jag är ju rädd för fåglar. Men ändå. Jag är som ett litet barn, bara det att jag faktiskt har både pengar och mandat till att skaffa djuren. Jag har inga föräldrar som säger nej och stopp.

Just nu är jag mest inne på en kanin. Eller rättare sagt, just den här kaninen:













Hon heter tydligen Hilda och är en UNDERBAR familjekanin.
För bara 100 pix.

Ni kan ju fatta att situationen börjar bli ohållbar.
Så många söta djur. Så lite självbehärskning.

Ett tips: det går att stänga av ljudet.

tisdag 8 juni 2010

Så många fina saker. Så lite disponibelt belopp att lägga på fina saker.





(Alla bilder kommer ifrån favoritsaker.se)

IKEA-katalogen kanske inte är HBT-vänlig?

Ni vet Göran Hägglund som slåss mot väderkvarnar och genushäxor? Ni vet Göran Hägglund, som leder Sveriges svar på talibanerna, om än omstöpt i svennekristen mysform? Ni vet han?

Ja men nu har han ju dels svarat på en debattartikel och dels blivit intervjuad i DN. Göran Hägglund är på latte-tapeten (för någon stormönstrad lär ju vara lite för kontroversiellt för honom).

Jag har bara en liten fråga. Om man först säger såhär:

"Men vi tycker också att politiken har gränser, och att en sådan gräns handlar om vad vuxna människor beslutar om sinsemellan inom hemmets väggar. Vi vill inte ha politisk styrning över sådant som folk själva kan komma överens om vid köksborden."

Och sen säger såhär angående sin motvilja till att homosexuella ska få adoptera och om att barn har det bäst i (helst kristna va?) kärnfamiljer:


"Man tror ju utifrån psykologisk forskning att det är väldigt bra. Vi eftersträvar att man ska få gemensam vårdnad, vi eftersträvar att det i barns uppväxtmiljöer ska finnas både man och kvinna. Det är klart att det bottnar i att vi tror att det är bra utvecklingspsykologiskt att det sker på det sättet."

Min fråga är bara då: har inte hbt-människor köksbord?
Fascinerande.

måndag 7 juni 2010

Den smått sorgliga verkligheten.

Jag har varit på simskola med Noa idag. Svindyrt och jag har små förhoppningar om att han ska bemästra "groda-glasstrut-pinne"-tagen så väl att han ska kunna hålla sig flytande och ta sig framåt, men vad fan. Som äkta medelklassmorsa måste man ju sätta ungarna i aktiviteter så fort de inte längre sover middag och eftersom vi redan avverkat ridning och dans var det dags för något nytt. Ergo simskola.

I alla fall så var det 12 ungar i en bassäng i varierade åldrar, men de flesta var väl runt 5-6 år. Alla var smått busiga, prilliga, spralliga, tokiga. Skvätte lite vatten och sparkade inte tillräckligt hårt med benen (förutom några genibarn som i princip simmade redan. Men the joke är on them, för deras föräldrar har ju uppenbarligen slängt pengarna i sjön eftersom ungarna nästan redan kan. Ja, pun intended) och var lite busiga.

Det sorgliga är att de söta barnen klarar sig mycket bättre ifrån tillsägningar än de mindre söta barnen. Det är ju inte första gången  jag gör den här observationen, det är snarare regel än undantag. Söta barn får överseende leenden och lätta tillsägelser. De mindre söta barnen säger man åt snabbare, skarpare, hårdare, argare. Någonstans i bakhuvudet vill jag minnas att så kallade "fula" barn oftare blir slagna av sina föräldrar än söta barn.

Hur jävla sorgliga är inte vi människor egentligen?

Just sad.

Idag är jag hemma med krasslig Emmy. Själv har jag varit vaken sen klockan fyra due to slem och snor och hosta, så jag tycker att en dag i soffan framför tvn fungerar helfint. På agendan idag står: Pippi på rymmen och The Amazing Race. Vem som ska se vad får ni lista ut själva.

I alla fall, vi ska bara vara hemma. Jag ska gå och hämta Noa på förskolan sen, men i övrigt ska vi vara hemma. Varför skriver jag det här? Jo, för att ni ska förstå exakt hur patetiskt det är att jag ändå inte kunde låta bli att sminka mig. Jag ska sitta i en jävla soffa och glo på tv hela dagen, ändå drog jag fram mitt smink. Inte mycket, bara mascara och lite ögonskugga, det ska medges, men ändå! Det är väl inte helt sunt att inte kunna vara hemma utan att sminka sig?

Vet ni hur jag känner mig utan smink? Naken, smutsig och sjuk. Alltså krasslig, febrig, konstig. Jag känner mig sunkig, äcklig, trist. Det är väl inte så att jag sminkar mig när vi åker till stranden (för det räknas inte att dölja mörka ringar under ögonen) eller om jag är dödssjuk, men ändå är ju beteendet inte helt normalt.



Bilden här visar en Jättebra Förebild för Små Barn. Not. Gillar dock fjortisposen!

söndag 6 juni 2010

Bara sex år kvar.

Jag älskar elvaåringar*. Jag tror att jag har nämnt det förut, men de förtjänar (ännu?) ett inlägg. Elvaåringar är djupa, fina, tankfulla, toleranta, kloka och helt enkelt underbara. Elvaåringar skriver in till KP och klagar på ojämställda tv-serier, på orättvisa lärare, på taskiga kompisar och på elaka föräldrar. Elvaåringar är med i Wild Kids och har mer jävlar anamma än alla Robinsondeltagare sammanlagt. Elvaåringar för resonemang om saker som många vuxna aldrig skulle komma på tanken att tänka på.

Igår i Wild Kids skulle lag Björnarna äta fårtestiklar, hjärna, inälvor etc etc för att få en ledtråd. Gjorde de det? Självklart. Sjåpade de sig? Knappast. De åt och tuggade och mådde illa, men kämpade på. Samtidigt satt det andra laget (lejonen) och åt lyxmat på sitt hotell, och då passade en av deltagarna på att hålla ett tal till den lagmedlem som hade fört dem till seger i den senaste tävlingen. Hur kan man inte älska elvaåringar?

Hade det här varit vuxna människor, hade det här varit Robinson eller Amazing Race istället för Wild Kids så hade det varit gråt och oartikulerade utbrott över de äckliga saker de fick äta. Det hade knappast hållts fina tal och man hade sagt "fy fan vad äckligt" om att äta testiklar.

Vad säger en elvaåring?

"Det var så äckligt att min mun domnade bort. Mina smaklökar skrek på hjälp!"

Hur kan man inte älska elvaåringar?


*(Kan också vara 10-åringar eller 12-åringar, men ni fattar)

lördag 5 juni 2010

Spännande sällskap sökes snarast!

Håret är nytvättat och nyfönat och jag kan inte bestämma mig för om den korta luggen gör att jag ser ut som en häst, en ryska, en prostituerad eller någon med peruk. Antagligen ser jag ut som en rysk prostituerad i peruk och jag vet inte om det är bättre än att se ut som en häst? Hästar är ju söta. Å andra sidan lär jag ju tjäna mer kosing som hora.

Nu var det ju i och för sig inte det jag tänkte skriva, utan jag tänkte passa på att beklaga mig lite. Min man gillar inte sport. I 99% av tiden är jag mycket nöjd med detta, men när det kommer till fotbollsvm så blir jag missnöjd. Hallå liksom! Landskamper, glåpord, ilska, öl, storbildstv - hur kan man inte vara intresserad av det?

Därför söker jag nu sällskap* vid följande tillfällen:


11 juni kl 20.30
17 juni 20.30
22 juni 16.00

Därefter blir det lite olika tider beroende på hur det går för Frankrike, men självklart kommer de till final så alla delfinaler och semifinaler och gruppspel och kvartsspel och sånt (full koll här!) som Frankrike spelar i behöver jag också sällskap till.

Och så själva finalen.
Om inte någon av Italien (slemmiga fulspelare), Tyskland (tyskar) eller Brasilien (borde satsa på filmen istället för fotbollen) är i final så klart. Då tänker jag gräva ner mig och joina min man i tesen "all sport är fullkomligt ointressant".

*(Man måste heja på Frankrike. But of course, vem gör inte det liksom?)

fredag 4 juni 2010

En fredagskväll i hatets tecken.

Jag älskar Så ska det låta och det står jag för. Jag verkligen älskar det, hela konceptet och tävlingarna, men de har ju alltid så värdelösa gäster. Så ikväll tänkte jag att jag skulle ge det en chans igen och tittade på vilka som skulle vara med. Först var det två tredjedelar av den urkassa och patetiska gruppen "Afrodite", dvs Blossom Tainton och Kayo.

Om ena laget är dåligt kanske andra laget är bra? tänkte jag då naivt och gick vidare till att titta vilka som var med där. Jag hann läsa att Markoolio utgjorde ena halvan av laget, sen tänkte jag typ "men herregud, kan de hitta sämre gäster? Vem är den fjärde deltagaren, djävulens avkomma?!"

Jodå.
Den fjärde deltagaren var Benjamin Wahlgren.
Kommentarer är överflödiga, det blir inget Så ska det låta ikväll.

Om rätten att få vara sig själv, fullkomligt.

En av de vanligaste invändningarna gentemot att låta en pojke få vara precis så som han vill vara, och därmed riskera att han vill vara saker som traditionellt sett kopplas ihop med tjejer (läs: låta en son ha klänning och rosa) är följande: "Ja, i teorin är det ju bra. Men jag skulle då aldrig vilja riskera att mitt barn blir retat eller mobbat i skolan!"

Nej, det vore ju förstås hemskt. Och ja, det har svidit i hjärtat när Noa har kommit hem och berättat att några stora pojkar har kallat honom för tjej trots att han har sagt att han är kille. Men vi talar om kanske totalt 10 tillfällen på fem år, det kallar inte jag livsförstörande. (Inte Noa heller, eftersom han helt enkelt konstaterar att de är lite dumma och han har större hjärna än dem och därför vet bättre) Även om det nu skulle vara så att barnet blir retat så tycker jag ändå att det är värt det. Jag tycker att det är ett pris man kan få betala för att få vara den man är. Låt mig förklara.

Vi lär oss hur vi ska bete oss genom socialisering. Vi lär oss vad som är rätt och fel. Vi lär oss också vad andra uppfattar som rätt och fel. Vi lär oss hur vi ska passa in i en mall, vi lär oss hur vi ska spela spel för att verka "normala", vi lär oss hur tjejer får bete sig, vi lär oss hur killar får bete sig, vi lär oss hur invandrare respektive svenskar få bete sig. Vissa av dessa lärdomar är nyttiga och livsviktiga. Många är däremot skadliga och nedbrytande.

Ett barn som kan stå för den hen är och stå emot den "normaliseringsprocess" som börjar redan i förskolan är stark, otroligt stark. Ett barn som dessutom kan stå för den hen är även om hen blir retad för det är ett barn som blir trygg i sig själv. Vi får då ett barn som har utvärderat vem hen är, som tycker om den hen är och som står för det även om det inte är riktigt socialt accepterat i den kontexten. Med andra ord: bra självkänsla och trygghet.

Skoltiden är så kort. Jag vill absolut inte förringa de som blir mobbade och mår dåligt under skoltiden, det gjorde jag själv. Men i retroperspektiv är skoltiden kort. Det är människan man är efter skoltiden som kommer staka ut banan för resten av livet. Den man är som vuxen är den man kommer vara framöver. Och jag är ledsen om det här låter hårt eller känslokallt, men jag tycker och tror på fullaste allvar att det är bättre att vara sig själv och då möjligtvis bli retad, än att anpassa sig för att aldrig sticka ut och därmed klara sig till synes oskadd genom skolåren.

Det värsta här i världen är faktiskt inte att ha en jobbig skolgång. Det värsta är inte att bli retad. Det finns mycket värre saker än det - en av dem är att bli en osäker människa som bryr sig alldeles för mycket om vad andra tycker, och som inte vågar stå upp för sig själv.

Dessutom är ju frågan var vi ska dra gränsen. Ska man färga håret på rödhåriga för att det finns risk för att bli retad? Bör man banta sina helnormalt runda barn för att det smala idealet härskar även på skolgården? Ska man se till att barnen får linser så att de aldrig riskerar att bli retade och kallade för glasögonormar? Det håller ju inte. Dessutom, och det här är väl knappast någon ny, provocerande kunskap, handlar regelrätt mobbning inte om de yttre attributen utan om att en grupp identifierar någon som de kan mobba. Denna någon har ofta låg självkänsla vilket ju direkt motsäger tesen "se till att ditt barn anpassar sig" eftersom den som är alldeles för ivrig när det gäller att anpassa sig ofta ger ett osäkert intryck och därmed blir ett enkelt mål.

Så nej, jag tänker inte förändra min son för att han ska passa in i den mall som andra har satt upp. Han får vara sig själv precis som han vill och jag tänker stötta honom i det. Vill han ändra på sig tänker jag stötta det också, men vill ju helst att det ska vara det han vill. (Jo men självklart gäller precis detsamma för min dotter, men vi är väl alla medvetna om att det inte är så provocerande med en tjej som går utanför ramen på samma sätt som när en kille gör det?)

Det handlar inte alls om att försöka härda barnen, eller att använda dem som exempel eller slagträn i någon slags debatt. Det handlar om att ge sina barn modet och styrkan att vara precis den de är, och att våga stå för det även när det ifrågasätts. Det handlar om att inte låta de som retar vara de som bestämmer vem man ska vara.

Nu blev det långt, kanske lite svamligt och lite pekoralt möjligtvis. Annars kan man ju bara citera The Ark:


"And you're totally fogged in you head
If you were serious right now
When you said
That "its because
They will be bullied in school"
`Cause that means you let the bullies
Set the rules"

(Bara för att förtydliga så talar jag självklart inte om allvarlig mobbning som får barn att utveckla fysiska symptom, skära sig, försöka ta livet av sig etc etc. Jag talar om det som finns på de flesta skolor: öknamn, småretandes, lätt utfrysning etc. Det är inte på något sätt min mening att nedvärdera hur svårt det kan vara att vara mobbad.)

torsdag 3 juni 2010

Mmm.. wasabi!



Vi var och firade bröllopsdagen med sushi en masse. Jag har klippt min lugg hos en dålig frisör och ser ut som en häst. Folk tittade lite på oss när vi tog den här bilden. P trodde att det berodde på att jag tvingade honom att ta töntiga bilder på mig.

Jag tror att det berodde på att de aldrig hade sett en häst äta sushi förut.

Världens lyckligaste dag.

Jag är motvallskärring som vanligt och påstår att den lyckligaste dagen i mitt liv inte var när varesig barn ett eller barn två föddes. Visserligen var det underbara dagar i retroperspektiv, men då var jag för upptagen med att må dåligt för att riktigt kunna ta in lyckan. Och om man ser på dagen i helhet måste jag ju tillstå att värkar och sånt kanske inte är det som ger reaktionen "tjoho vad jag är lycklig hela dagen lång!".

Nej, min absolut lyckligaste dag var vår bröllopsdag. Jag var lycklig från morgon till natt, varje sekund, hela tiden. Jag var lycklig när jag fick se min bröllopsbukett som jag hade beställt på ren chansning, jag var lycklig när jag blev så vacker i hår och med smink, jag var lycklig över hur fin min (då blivande) man var i sin kostym, jag var lycklig och rörd över hur fint min morfar och morbror hade smyckat dansbanan där vi gifte oss, jag var lycklig över hur många som hade gjort sig fina för vår skull, jag var lycklig och tacksam över det fina vädret som liksom var en rätt stor förutsättning för ett utomhusbröllop, jag var lycklig över fina tal och den underbara maten, alla glada människor, vår härliga bröllopsvals och den makalöst goda tårtan. Jag var till och med lycklig när trätrollsjäveln dunkade i min fot så att foten blev blå och svullen. Lyckligt dansade jag vidare.

Dagen då vi gifte oss var den i särklass lyckligaste dagen i mitt liv. Idag firar vi blomsterbröllop (fyra år). Låter det inte alldeles underbart fint?


(Foto av ett foto. Därför ser det så kasst ut. Vi hade en jättebra bröllopsfotograf: Sofie Engdahl)

onsdag 2 juni 2010

Dessutom var hon tjock.

Idag i stadsparken:

En mamma gungar sitt barn som säger "fortare, fortare, fortare!" Mamman svarar då: "Nu ska du minsann få fart" och puttar till gungan jättehårt. Alldeles för hårt, för gungan liksom nästan tippar och det lilla barnet klamrar sig fast för glatta livet innan hon dundrar i marken med huvudet före.

Herregud alltså. Vissa borde inte få ha barn.

tisdag 1 juni 2010

Om de bara visste.



Tänk om folk bara kunde inse att en son inte behöver innebära uteslutande robotar, bilar och monster, skrik och bråk och vilda lekar, okänslighet och vad folk nu tror.
Kanske skulle de då inte bli besvikna på ultraljudet när de får reda på könet.
Just saying. 

Reser vi, reser ni, reser alla?

Vi saknar resesällskap. Inte till Kroatien i höst, vanliga charterresor åker man ju oftast på med bara familjen. Men det är ju inte charterresor vi vill göra, egentligen. För helst vill vi hyra hus i Toscana, bo på vingård i Provence, båtluffa i Grekland och såna saker. Men vi har inga att göra det med. Vi har inga att avnjuta härliga middagar i olivlundar med, inget barnsällskap till våra ungar, inga som också ser en utlandsresa som årets höjdpunkt. Inget shoppingsällskap, inga att dricka vin med, inga att gå promenader med när en förälder stannar med de sovande barnen.

När jag var liten reste vi rätt ofta tillsammans med mina kusiner. Om vi bortser från att både vår faster och hennes man rökte i bilen var det ett väldigt bra arrangemang. Vi slapp umgås enbart med våra föräldrar, de kunde ägna sig åt lite mer vuxna aktiviteter samtidigt som de ändå var förvissade om att vi hade det trevligt. Så jag och min syster såg fram emot att göra precis likadant när vi fick barn - det är ju ett så bra upplägg. Sen fick jag barn och min syster var då 19 år och kände väl inte direkt för att hyra hus i Toscana. Hon drog till Kos istället (och senare runt i hela världen, men det är en annan historia) och kvar fanns vi.

Makens syskon reser inte. Alls. Jag tror att de räknar en finlandskryssning som en utlandsresa typ (själv har jag utökat mitt "det är ju kanskte tekniskt utomlands, men inte utomlands på riktigt" till att även innefatta England). Våra vänner reser inte. Alls. Inte med oss i alla fall.

Kvar är vi. Jag tycker verkligen att det är bra att resa med en annan familj. Barnen får lekkamrater, man själv får trevligt sällskap, det blir ofta billigare och alla är nöjda och glada. Det är verkligen ett arrangemang som jag tror på, som jag gillar. Men i väntan på att lillasyster ska skaffa barn, vad gör vi?

Ska vi behöva muta folk för att få resesällskap eller är nästa steg en kontaktannons?