söndag 17 juni 2018

Resfebern

På onsdag åker vi ju. Två timmars bil till Skavsta, fyra timmars flyg till Cypern (förlåt förlåt förlåt!!), och sen hämta hyrbil och så till hotellet. Räknar med att i bästa fall komma fram till hotellet vid 20 på kvällen.

Och jag ser ju oerhört mycket fram emot en veckas utlandssemester med god mat och bad och spännande historia och vackra stränder, men vet ni vad jag inte ser fram emot? Tja, jag skrev det ju ovan: resan dit. Och resan hem.

De två timmarna vi tillbringade i bilen från Arlanda hem till oss efter vi kom hem från Mallis för två år sen var fan vidriga. Jag var nära att göra en sån där "hjälp jag blir kidnappad"-utrullning från framsätet mitt på motorvägen för att slippa ungar som slåss och bråkar och skriker. Såhär två år senare har det blivit VÄRRE! Så ja, själva resandet i resan känner jag bara fasa inför. Eller okej, de kommer sköta sig fint på flyget. Det gör de alltid. Jag tar åksjuketabletter och försöker sova med hörlurar eftersom jag både blir åksjuk och är flygrädd. Maken tar hand om tre barn och efter flyget brukar vi få beröm av andra resenärer om hur bra föräldrar vi är. "Tack tack", säger jag som har lyssnat på min spellista "flygplansmusik" de senaste timmarna.

Jag hoppas åtminstone att det är så det kommer bli även på onsdag. Det KAN ju vara så att Majkens sinnessjuka trots- och vildhetsperiod kommer märkas av även på flyget. Låt oss hoppas för allas skull att det inte blir så, jag tror nämligen inte att någon kommer uppskatta att hon helt plötsligt har tagit över cockpit och kräver ett kilo glass för att släppa piloterna som hon tagit gisslan.

"Men det är ju bara att ha koll på barnet?"
Tack för tipset. Håll nu käften.

Idag kollade jag på badkläder och hade Majken med mig i affärerna jag stressade runt i.
- Kan du stanna här med mig nu, väste jag svettigt efter att ha tappat bort henne i varenda butik vi varit inne i.
- Nej! svarade mitt lilla monster.
- Men...vafan?
- Ja, du frågade. Och jag sa nej. Hejdå!
Sen sprang hon iväg och gömde sig nånstans bland Cubus tusentals olika spetstrosor för tonåringar.

Så det var kul. Tyckte i alla fall den kvinna i övre medelåldern som fnissade åt Majkens och min konversation.

Jag kanske inte tyckte det var lika kul.

fredag 15 juni 2018

Knegandet

Jag jobbar ju heltid nu sen i februari, och ärligt talat var jag väldigt orolig inför detta. Jobba heltid må vara standard för de flesta, men bortsett från några tillfälliga perioder á en månad styck eller liknande så har jag inte jobbat heltid sen... 2009.

Så ja. Det är jäkligt länge sen och det jag mindes från de år då jag jobbade heltid var den tilltagande paniken så fort klockan närmade sig 16. Det är svårt att förklara, men jag fick som panik i hela kroppen. Det var en fysisk längtan i kroppen som drog och slet mig hem till barnen. Den ville bara hem innan det blev för sent. JAG ville hem innan det blev för sent. Vi har ju aldrig jobbat heltid båda två förrän nu, så våra ungar har liksom alltid blivit hämtade före 16, så jag visste ju att de var hemma.

Mina barn, mina SMÅ barn var hemma utan mig och jag satt där på mitt kontor och såg mörkret falla (det är jobbigare på vintern) och visste att jag skulle bara hinna hem och krama om dem kort och äta ihop och kanske lite Bolibompa, och sen skulle de lägga sig. Det var så himla stressigt och den där känslan jagade mig konstant.

Sen hör det såklart till att jag avskydde mitt jobb under dessa heltidsår. Att min söndagsångest började redan på fredagskvällen. Det är klart att det spelar in något enormt, men det jag minns som värst var faktiskt ändå den där slitande fysiska saknaden och längtan efter min familj.

Och nu då?

Tja, de är ju stora nu? Som jag sa så fyllde Noa TONÅRING igår. Jag har barn som är 7, snart 11 och 13 år gamla? Det är liksom inte kläng och mys i mitt knä som gäller när jag kommer hem längre. Ofta när jag kommer hem är Emmy på nån träning eller hos kompis, Majken är ute och leker och Noa sitter och spelar. Eller så sitter alla vid nån skärm eller badar... ja ni fattar. Det är verkligen inte så att jag kommer hem till en välkomstkommitté längre. Och ja, jag saknar såklart detta - läs bara förra inlägget - men det jag ville säga är detta: jävlar vilken skillnad det gör?

Och ja, nu gillar jag mitt jobb och den skillnaden ska inte underskattas (Jävlar vad jag typ urskuldar mig här, vad tror jag att detta är? En opponering där ni bara väntar på att få slita sönder mina slutsatser?) men den där saknaden efter barnen, längtan i kroppen så fort klockan närmar sig 16? Näpp!

Nån enstaka gång, som igår när Noa fyllde eller när vi ska åka till sommarstugan och bada osv, då kan jag uppleva samma. Men annars är det befriande lugnt i kroppen.

Heltid kan också funka. Who knew?


tisdag 12 juni 2018

Veckans meny och dagens gråt.

Måndag: Kimchi-quesadillas
Tisdag: Helstekt kyckling med klyftpotatis och sås
Onsdag: Fiskpanetter i korvbröd med tillbehör
Torsdag: Noa bestämmer pga födelsedagsbarn som blir effing TONÅRING??
Fredag: Sushi till oss vuxna, våfflor till barnen.
Lördag: Hemmagjord pizza med chèvre
Söndag: Fetaostbiffar, potatisgratäng och sås


Okej tre saker:
1) Kimchi i quesadillas? Prova det, ni kommer ej bli besvikna. Ta ur kimchin ur burken, grovhacka, stek i smör/olja och lägg sen i tortillas med massa ost och stek. Amazing!
2) Anammas formbara färs? Believe the hype! Äntligen kan vi äta saker som fetaostbiffar och cevapcici igen. Fantastisk! Se till att krydda mycket bara, men i det här hemmet är det inte direkt en risk att servera underkryddad mat.

3) HUR FAN KAN JAG VARA MAMMA TILL EN TONÅRING? DET ÄR ORIMLIGT! Och inte bara för att jag är så himla ung och fräsch, för det är ju inte sant. Men han var nyss liten och nu är han inte liten längre? Jag ser bilder på honom som ettåring, tvååring, sjuåring och vill likt Mattis gråta "han fattas mig", fastän jag ju ändå har honom kvar. Det kan vara så att jag inte alls hanterar att barnen växer ifrån mig sådär jättebra?

Jag förstår inte hur 2005 kan vara så oerhört länge sen och ändå så alldeles nyss. Det känns som att de senaste åren har varit oerhört långa och bara rusat förbi samtidigt. Vi har haft det så väldigt tufft i så många år nu att jag liksom känner att jag snuvats på så mycket tid?

Igår kittlade jag Majken tills hon skrattade så hon kiknade, och sen fick jag hejda tårarna som höll på att tränga fram för att sånt där barnskratt snart inte kommer vara en stapelvara här i hemmet längre. Jag klarar inte av att snart bara ha stora barn. Majken är PRECIS i gränslandet mellan litet och stort barn. Det är ett, två år till MAX av knubbiga barnarmar och krypa upp i mitt knä och sen har jag bara tonåringar och stora barn och jag är så jävla jävla dålig på att hantera det. Jag får andnöd och gråter. Jag VET att barn ska växa upp och att de ska frigöra sig och att de inte är vuxna för att de är 9-10 år. Men vet ni? De är inte små heller. Den där magiska småbarnstiden är för min del helt totalt slut och jag skiter faktiskt i att just DU kanske tycker att det blir härligare med tiden och att det är roligare med tonåringar än med femåringar, för JAG vill alltid ha en femåring i mitt liv.

Ja, jag har PMS men det är fan en sorg på riktigt detta.

onsdag 6 juni 2018

Så hur går det med allt?

Nej, ingen bio och ingen badminton den här månaden, men jag har försökt crawla massor av gånger i sjön i stugan.

Naglarna? Växer, går av, växer ut, filas jämna, går av ändå, repeat until forever antar jag? Och ja, jag har nagelstärkare på och nagelfil i väskan och så vidare. De går ändå av hela tiden. Men jag biter inte på dem och jag blir bättre och bättre på att måla dem så det är ju en vinst.

Dock! Det där lite hånfulla "ååh bryt inte en nagel gumman" angående att tjejer inte kan hugga i, det ligger något i det? Självklart blir man mer försiktig gällande saker som kräver mycket av händerna om ens nagel kan gå av då? Märkte det själv när jag skulle lyfta ur säckar med jord ur bilen, att jag liksom blev försiktig och försökte skydda naglarna. Det är ju hämmande på ett sätt, och då har jag ändå superkorta naglar som inte ens når utanför fingret. De som har sån där nagelkonst (sorry, men det är så vidrigt fult och jag hoppas trenden dör ut snart) med fem centimeter vassa konstfärdigt lackade naglar... de har inte trädgård va?

Annars då? Tja, såret på benet är läkt... typ. Fult ärr och världens bula på skenbenet precis intill, men det behöver ju inte plåster längre. Det gör ont ibland när jag simmar men på det stora hela är det mest bara... fult.

Å andra sidan matchar det ju resten av mig. Hö hö.

Alltså det är ju inte såhär jag vill att min blogg ska vara? Korta uppdateringar om ingenting. Och jag har absolut tankar på vad jag vill skriva om och jag har tiden. Men det blir ändå inte av. Samma spaning har jag gjort hundra gånger om och samma spaning lär jag göra hundra gånger till eftersom jag aldrig förnyar mig, men ändå. Jag saknar att blogga aktivt. Ska fan försöka skärpa mig, sa jag övermodigt precis innan sommaren då jag tillbringar massor av tid i sommarstugan utan internet.

Om två veckor åker vi till Cypern. Innan dess ska jag ha bloggat fem gånger, lovar jag mig själv nu. Kämpa Ellen!

lördag 26 maj 2018

Dödsvärmen

För en gångs skull är jag inte så förfärligt påverkad av värmen som jag brukar. Det kan ju ha nåt att göra med att jag antingen är hemma, på jobbet med ac, eller i sommarstugan och badar? Det kan också ha nåt att göra med att jag nu har gett upp exakt alla försök på att ens vara någorlunda snygg/välklädd/fräsch? Är så JÄVLA ful just nu att 2018 kommer gå till historien. Eller så är detta bara början? Oh, what a bright future.

Men alltså det här med kläder i värmen? Jag står inte ut. Jag pushar gränsen för vad som kan anses vara "okej på jobbet" VARJE dag typ. Den här veckan har jag både haft magtröja och sån där bardot-ringad klänning som visar hela bh-axelbanden. Men jag orkar inte svettas ihjäl. Jag orkar inte klä på mig en klänning i tjockare tyg som smiter åt och klibbar och ger panik.

Det finns INGA kläder som är rimliga. Det går inte att klä sig snyggt under sommarmånaderna om man är 1) jättevarm av sig och 2) tjock. Inte för att jag kanske skulle dra mig för att ta på mig vad fan som helst om det bara gjorde mig sval, men det provocerar ju ANDRA så jävla mycket.

Det är verkligen ett tecken på låg intelligens att bli så provocerad av att en tjock person klär sig på ett sätt som inte döljer tjockheten? Som kanske framhäver den? HUR kan man som människa tycka att det är en viktig Fight Att Ta? Ba okej, den där femtonåriga feta tjejen har korta hotpants och magtröja för att hon tycker det är snyggt och svalt. Varför är det så jobbigt för dig? Varför är det så provocerande att du måste titta snett, eller tänka elaka saker, eller äcklat grimasera, eller snacka skit, eller fota och håna, eller eller eller? Varför?

Jag menar, det är okej att tycka att folk inte är snygga och att vissa kroppstyper inte passar i vissa kläder osv. Det gör vi nog alla. Men jag går ju inte omkring och bli ÄCKLAD eller provocerad när nån har fuckat upp sina ögonbryn eller har kläder jag tycker är fula? Det är liksom skillnad på att ha olika smak, och på att tycka att just MIN smak är nån slags allmän sanning och att bryta mot den är olagligt?

Alla dessa "så klär du dig för din kroppstyp"-artiklar? Okej, men varför då? För att vi ska anstränga oss att vara så snygga som möjligt såklart. Som att det är vår skyldighet, den hyra vi betalar för att få existera i fred? Gud, det provocerar mig något enormt denna enfaldighet.

Obs att jag ändå såklart anpassar mig. Har inte bara armar på jobbet t.ex., eller för kort kjol eller liknande. För tänk om nån skulle må dåligt av att JAG har fett på min kropp? Det är liksom... det är så absurt att tänka på ens. Att folk har så starka åsikter om tjocka människor att vi måste vara varmare än vi vill, till exempel? Fatta hur sjukt?

Gud, nu blev jag så uppretad att jag blev ännu varmare. Tur att vi ska åka till stugan och bada nu!

torsdag 17 maj 2018

Om läsande

Just nu så skäms jag helt ärligt över mitt läsande. Jag läser nästan bara konsumtionslitteratur, eller tom läsning eller vad man nu kan kalla det. När jag börjar en ny bok så vet jag att jag inte kommer tycka att den är särskilt bra, eftersom den inte har förutsättningarna. Precis som att jag vet att jag inte kommer få se fantastisk tv när jag sätter på senaste avsnittet av Greys anatomy, men det är liksom avslappnande.

En sorts bok som jag lätt klickar på "låna bok" när jag läst beskrivningen är gone girl-böckerna. Jag AVSKYR dem, men det blir som att klia på ett myggbett på nåt sätt. Jag vet att de är skrivna för att jag ska fångas direkt, vilket jag behöver nu när min hjärna är för trött för att anstränga sig. Jag vet också att de är skrivna i ett högt tempo och för att man ska vilja veta slutet. Så jag läser en sån på kanske tre timmar, och sen är myggbettet sönderkliat och blöder och jag sitter där och känner "vafan" igen.

En gone girl-bok är en bok som inspirerats av Gone girls stora succé, och kanske ännu mer av Kvinnan på tåget. Gemensamt är att de följer en kvinna som hamnar i något slags problem. Antingen är hon mitt i problemet, offret, eller så ser hon något annat. Allting är alltid mycket mystiskt och berättarpersonen har gärna något problem som gör att varken hon eller vi kan veta om det går att lita på henne. Kanske är hon alkoholist, kanske pillerberoende, kanske psykiskt sjuk, kanske grovt deprimerad med vanföreställningar och så vidare. Poängen är i alla fall följande: nåt hemskt har hänt! Eller har det? Ja det har det! Men vem har gjort det? Är det kanske den uppenbara personen som vi trodde från början? Ja, det är det... INTE! För i näst sista kapitlet så kommer det en GALEN TWIST och allt vi trodde att vi visste är något helt annat.

Detta är såklart sällan en lyckad strategi eftersom:

1) Det märks tydligt när det är en gone girl-bok, så man (jag) vet redan efter ett kapitel att det kommer komma en spännande twist och sen är det ju det enda som går att fokusera på. Vad kommer twisten vara?

2) Twisten är ofta helt ologisk och har till och med ibland blivit motsagd av tidigare kapitel. I sin iver att slänga in något oväntat så skiter författaren alltså i precis allting som hänt tidigare och ba "jaja, jag sa kanske i sjutton kapitel att hennes man var blind och beskrev det ur hans perspektiv och så vidare, men nu blir det roligare för min bok om han INTE är blind utan istället är prickskytt och därför dödade hennes moster den där gången när de trodde det var en bilolycka". Typ så.

Det är klart att jag hellre VILL läsa bra böcker men jag behöver som sagt enkelt och/eller välkänt just nu och Elizabeth George skriver ju inte tio böcker i månaden och när det gäller e-böcker är utbudet rätt kraftigt begränsat.

Men i alla fall, en bok som stannat med mig på sistone är Berättelse om ett äktenskap av Geir Gullriksen. Jag kan inte ens säga om den är bra. Jag fastnade inte i den, det tog tvärtemot flera veckor innan jag lyckades läsa ut den. Men den fastnade eftersom jag äcklades något så oerhört av allt. Av berättarjagets vidriga personlighet. Av fruns å ena sidan känslokalla personlighet och mannens patetiska krumsprång för att få bekräftelse och kärlek. Seriöst, jag mådde illa efteråt. Slutscenen var så vidrig att det kröp i hela mig.

Geirs exfru har sagt till media att hon känner sig utlämnad av den här boken som alltså i (för mig okänd) mån är självbiografisk, men det är ju inte hon som framställs som den hemska. När jag läser boken så reflekterar jag absolut över fruns kylighet - men det är ju den patetiska mannens fantasibild av henne. Så som han inbillar sig att hon tänkt, att hon känt. Den som verkligen är fruktansvärd är ju just han, han som tänder på fantasier av henne med en annan man eftersom det dels är en kink han har och dels bidrar till uppfattningen om att deras förhållande är MER än andras. Att han är friare i sin kärlek, så mycket starkare än andra. Det är en så fruktansvärt bra bild av hur klängiga och därför tärande så kallade "fria och medvetna" män blir, men jag tror inte det är medvetet?

Ja ja, jag vet inte om jag rekommenderar nån att läsa de böcker jag läser. Men är uppe i 18 av 50 böcker för 2018 snart, och även om det låter lite att inte ens ha nått hälften så är det ju under semestern jag gör 90% av mitt läsande. Det kommer, med andra ord.

söndag 13 maj 2018

Ett litet simtag för Ellen!

Den här helgen har varit vidrig. Vad har det med simning att göra, undrar kanske ni? Well, lugn. Jag bloggar så sällan att jag måste klämma in allt i ett inlägg men simningen kommer, jag lovar.

I alla fall.
Detta var vad vi tänkte: långhelg när det är fantastiskt väder, vad kul!
Detta var vad som hände: Majken cyklade omkull och slog sig ordentligt i torsdags eftermiddag och tuppade sen av flera gånger varpå vi fick ringa efter ambulans och hon fick åka till sjukhuset. Tur i oturen klarade hon sig undan med bara en hjärnskakning och ett gäng skrubbsår, men det var inte en kul upplevelse direkt.

I alla fall så sov jag såklart uselt mellan torsdag till fredag. Min lilla unge på sjukhus ihop med en löptik som ser spöken överallt och skäller på dem mitt i natten does not a good night sleep make. Men sen kom hon hem och vi gick till tandläkaren och de trodde inte att tänderna hade blivit skadade så det var bra. Och så blev det läggdags igen och vi hade Majken i vår säng eftersom vi skulle kolla till henne med jämna mellanrum, och det ihop med restless legs ihop med åskvärme och oro GER INTE HELLER en god natts sömn, tänka sig.

Så igår morse hade jag skrapat ihop typ 6 timmars sömn på två nätter, och då ringde klockan 05.30 för att åka till Nyköping för cheertävling i extrem ljudnivå och absurd vidrig åskvärme. När jag kom hem igår kväll var jag så trött att jag höll på att bryta ihop. Vilket jag sen gjorde också, fast idag.

Förlåt men jag är JÄVLIGT trött på gnälliga och otacksamma och sura barn som bara hackar på varandra och snäser och gnäller och bråkar och krånglar. Det finns inte en atom i mig som får lust att fixa fina och roliga saker för detta gäng när de bara är så fruktansvärt otrevliga. Så bra mamma är jag, får galen skrämselupplevelse på torsdagen och är redan trött och grinig igen på söndagen. Man kan ju tycka att jag borde vara tacksam och se livet på nytt eller nåt, men jag är bara en bitterfitta.

MEN SIMNINGEN DÅ?! Jo såhär: vi badade i sommarstugan och det var sådär galet varmt för att vara mitten av maj bara. Lätt 18 grader. Och eftersom jag nu tänkt komma igång med att crawla på riktigt så tänkte jag att varför inte? Varför skulle jag inte försöka omsätta mina nyförvärvade googlingskunskaper till verklighet?

Och sen crawlade jag lite och det gick mycket bättre än förväntat (även om jag inte kan andas alls) och var mycket jobbigare än jag trott men jag gjorde det! Jag provade och tog mig framåt och detta i en kall sjö, inte enkel pool. Så nöjd!

Ska nu bara dubbelkolla det där med friskvårdsbidraget och sen är det jag, årskort och simträning som gäller!


















Man kan ju inte påstå att jag "forsar fram" eller att det faller sig naturligt osv, men jag tar mig fram?! Är mycket nöjd med detta. Samt nöjd med att jag inte lagt 3000 kronor på crawlkurs när jag ändå har google.


måndag 7 maj 2018

Annars då?

Nä jag kom inte iväg på bio i april, men däremot både simning och badminton OCH lagade en ny maträtt (skillet artichoke dip), men annars levererade jag väl inte så mycket?

Mina dagar består i princip av att jobba jobba jobba, komma hem, äta mat och sen se på bevvan i badkaret. Att vara utan badkar den månad det tog för vårt badrum att renoveras var fan tortyr. Jag som aldrig badade när vi hade stort bubbelbad i huset, jag har nu badat ca varje kväll sen i fredags då vi fick tillgång till badrummet igen.

Allt är så vackert ute nu och folk flockas på uteserveringarna och jag vill göra roliga saker, det nästan skriker i kroppen efter nöje och socialt umgänge, men jag orkar inte vara den enda som frågar hela hela tiden så att det till sist blir så att jag tjatar. Vill bara bli meddragen på kul grejer, men fattar om ingen vill dra med mig. Om man KAN välja så väljer man ju inte att umgås med den halvdeprimerade trötta trebarnsmorsan med all världens bekymmer på sina axlar, det fattar jag också.

NU SKA JAG SLUTA TYCKA SYND OM MIG SJÄLV!

Istället kan jag rapportera om att projektet Lära Mig Crawla har gått in i den första aktiva fasen. Har jag testat? Nej. Men jag har till sist bestämt mig för att lägga mitt friskvårdsbidrag (iaf halva) på ett årskort på simhallen OCH jag har googlat massa tutorials för hur man ska göra. Det visar sig att jag inte hade en aning om hur man crawlar? Alltså på riktigt noll koll kokosboll. Det ska bli spännande att omsätta dessa nya kunskaper till praktik, förutom denna detalj: alla säger att man ska ha badmössa om man har långt hår för att minska risken för hår i vägen överallt. Okej, men vet ni vad man ser ut som om man är tjock och har badmössa? En sån där fästing som sugit sig mätt på blod och är gråglänsande. Så. Eller, JAG gör. Nä, nu skiter ju exakt alla i hur jag ser ut när jag simmar men det är en hangup som finns. Nu vet ni det.

På torsdag eller fredag ska jag testa att crawla för första gången. Skulle vilja säga att "I'll keep you posted", men med tanke på hur ofta jag orkar blogga nowadays lär det snarare bli rapportering lagom till midsommar.

Men då kanske jag har lärt mig? (Nej)

lördag 28 april 2018

Hello hulu!

Jag har sagt det förr, men jag upprepar mig: jag orkar inte läsa. Jag orkar inte göra något mer än att se på tv, och jag har varvat Netflix. Eller såhär, då och då upptäcker jag guldkorn som är nya eller som jag har missat. Så vad gör jag då? Jag sträckser dem maniskt tills de är slut och sen så klagar jag igen på att jag inte har något att se. Nu senast var det The letdown och On my block på Netflix.

Den första är en fin och rolig och rätt tragisk skildring av hur jävla jobbigt det kan vara att få barn för första gången och inte få sova, inte orka tvätta håret och inte fatta om barnet har tagit rätt sugtag om bröstvårtan eller inte. Sträcksåg den på en kväll och en eftermiddag.

Den andra handlar om ett gäng kompisar i high school. De bor i ett fattigt och kriminellt utsatt område med massor av gäng och mord och skottlossning och... ja ni fattar. Men grejen är att det är så himla mycket roligt och fint och knäppt i serien också. Absolut att den stora frågan på nåt sätt kretsar kring hur en kille ska kunna lämna sin storebrors gäng, men det är också vanligt tonårsdrama och pubertetsångest och komiska sidospår. Så den är sorglig och rolig och fin och... se den bara!

Båda finns på Netflix. Men, poängen med det här inlägget var en helt annan streamingtjänst, nämligen Hulu. Den är amerikansk och inte alls tillgänglig för oss här i Sverige (helt separat grej, men fy FAAN vad töntigt det är när folk säger "Svedala" om Sverige), men om man skaffar en vpn-tjänst och betalar med paypal som är registrerat i usa (dvs via samma vpn-tjänst) så funkar det fint.

Varför ska man skaffa Hulu då? Tja, för att de har SÅ MÅNGA serier! Seriöst, de har till exempel alla gamla säsonger av Cityakuten? Okej, du är inte intresserad av en 90-talsserie? Inte ens Blossom? Eller Sabrina Tonårshäxan? Really? Jaja, men lyssna här då: de har även This is us, Younger, My Mad Fat Diary... alltså nu räknar jag inte ens upp de bästa serierna de har (eller jo, my mad fat diary), men ni vet hur det är när man har SÅ MYCKET att välja på att man inte vet var man ska börja? Det är jag när jag loggar in på Hulu.

Det var dagens tips!

söndag 22 april 2018

Ren tortyr

Här är ett beteende jag aldrig kommer kunna förstå mig på: att ligga och pressa i solen. HUR STÅR FOLK UT? Nu när det har varit varmt i några dagar har jag sett massor av grannar ligga i en solstol på sin balkong. Och bara ligga där? Jag fattar ju att allas kroppar fungerar olika och sådär, men vi är ju fortfarande människor allihop? Hur kan något som är så genuint vidrigt vara en njutning för så många?

Ni som lägger er i en solstol och pressar utan direkt tillgång till badmöjlighet (till och med då är det olidligt, men då förstår jag åtminstone hur man står ut), hur fungerar era kroppar? Får ni inte ont i huvudet? Blir ni inte äcklade av all svett? Mår ni inte illa och får svårt att andas och vill slita av er huden i ett försök att komma undan värmen? Vad är njutningen i att stekas levande? Jag fattar verkligen inte.

Jag tycker att solen är uthärdlig när det är kallt ute och/eller när jag kan bada. Det vill säga när svalka finns inom extrem närhet. Annars är det ju pest och pina att sitta och svettas. Det är som att bada bastu typ, men utan duschen efteråt.

Samma med människor som vill sitta I SOLEN OCH ÄTA. Min mamma till exempel. Varje sommar är det ett evigt tjat om att det "blir kallt" när jag vill  ha upp parasollet vid matplatsen i stugan, men det går ju inte att äta om solen ligger på? Man kan inte äta när man kämpar för sin överlevnad. Om kroppen ba "ursäkta, men snart kommer ditt blod börja koka och dina inre organ kommer brännas till aska", då känner man ju inte direkt "åh, gott med mat"? Nej äter gör man i skuggan när temperaturen är över 15 grader.

Som vanligt orsakar det här krockar mellan oss normala människor och såna där Människor Som Alltid Fryser. Jaha, du vill sitta mitt på uteserveringen utan tillstymmelse till skugga för att du inte ska huttra? Ja, men självklart ska vi anpassa oss efter dig, du vuxna människa som inte kan ta med en tunn kofta, och jag sitter väl här och får migrän av värmen. Det är lugnt, jag kan ha ont i huvudet, bli snurrig och må illa resten av dagen för att en JÄVLA TRÖJA var för svårt för dig att ha med. Rimligt.

Gud, lättfrusna och morgonmänniskor. Varför får ni styra världen?