Ytlig? Jag? Alltid!

 Världen brinner. Jag undviker att läsa tidningar och se på nyheterna och jag är jävligt medveten om att det är en sjuk grej att göra, men jag klarar inte av att ta in mer. Jag är så nära ett sammanbrott redan att det känns som att isolering från världens galenskap är det enda sättet jag har för att hindra allt från att välla över. Det går ju självklart inte att ignorera saker som händer (och jag försöker inte låtsas som ingenting), men jag kan inte börja tänka på det för då kan jag inte sluta och då kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.

Så jag tänker inte (försöker att inte tänka) på världsläget. Vad tänker jag då på? Att min äldsta unge tog studenten för ett år sen och borde flytta hemifrån men vill jag det egentligen (Å ena sidan: pysselrum!! Å andra sidan: min lilla bebis!)? Nej. Skolproblemen som alltid följer på att ha ett barn med npf? Nej. Sommarsemesterplanerna? Tyvärr, nej (allt kommer vara bokat snart men jag orkar inte ta beslut och planera, det går bara inte). Trädgårdsplanerna för sommarstugan? Nej (pga har gett upp). Min vattenkefir som inte vill ta sig? Ja, faktiskt. Mer om det i ett annat inlägg dock.

Så vad tänker jag på då?

Det är framför allt två saker som tar upp väldigt mycket av min tankeförmåga för tillfället:

1. Min jävla menlösa fula lugg som varit kass i över ett halvår.

2. Mina bleka jävla ben som får mjölken i kornas juver att surna när jag går förbi hagen, som får insekter och bin att välkomna den stora insektsdöden, som får invånare på andra planeter som inte tror på att deras version av NASA faktiskt landat på jorden att sluta vara konspirationsteoretiker eftersom de kan se skenet från mina blåvita vader speglas genom rymden. 

Om vi börjar med luggen så finns det ju faktiskt någon att skylla på här. Eller flera till och med. Först gick jag till en frisör i höstas och hon klippte luggen så himla konstigt. Tog liksom jättemycket hår (well, så mycket man nu kan ta bland mina tjugo hårstrån) från hjässan och kammade fram till någon lugg. Superkonstigt. Dagen efter jag hade klippt mig sa jag till en kompis "jag bara kan inte få det att ligga snyggt" och så har det varit sen september. Jag har haft en bad hair day i över ett halvår. Inte konstigt att jag är akut deprimerad. Anyhow, jag gick till en annan frisör för någon månad sen och bad henne att försöka åtgärda det första fuckupet. Hold my beer, sa frisör nummer 2 och klippte en alldeles för kort lugg. Så nu är det väl ett halvår till av att se ut som att jag inte förstår vad en hårfön är. "Jag har faktiskt en dyson airwrap" vill jag skrika till folk som dömande stirrar på min enorma panna där det som ska föreställa min gardinlugg både ligger platt och stripigt, samtidigt som håret lyfter sig i någon virvel. Leave it up to mitt hår att bryta mot fysikens lagar för att kunna göra mig så ful som möjligt. Hårspray? Ha! Sprayar för glatta livet, vilket bara resulterar i att håret ligger platt, men liksom ihopklistrat istället. Fint.

Samtidigt så är det ju ändå så att hår växer ut igen. Sitter jag bara still i båten och använder en jävla massa diadem så kommer till slut den här perioden vara över och jag kanske kan visa mig utanför dörren utan att skämmas igen. 

Men punkt nummer två. Benen. Där finns det liksom ingen räddning. Ingen att skylla på heller. I was born this way, som lady Gaga säger (även om hon inte hade varit så stolt över det om hennes hår och ben sett ut som mina). Mina föräldrar blir liksom jättebruna. Min syrra blir brun. 2 av 3 av mina barn blir bruna. WHY ME?!

Obs! Jag vill egentligen inte bli brun. Det skär sig liksom mot mitt röda hår. Men det skulle vara trevligt om jag inte var så blek och vit att varenda hårsäck skriker ut sin närvaro i form av en svart prick. Jag hade uppskattat om det bara var mina (fula hemska) åderbråck som lyste blått, inte varenda liten blodådra. Det känns taskigt att ge folk synskador för att de råkar titta på mina ben utan solglasögon.

Så vad är då lösningen? Ni kanske har anat det: brun utan sol. Men, eftersom jag är den jag är så är det ju knappast så lätt att bara smörja in mig och så är det klart. Emmy kan inte förstå vad jag gör för fel. Varför det blir så flammigt  och ojämnt. Jag förklarar att jag exfolierar, jag smörjer, jag följer exakt varje råd och ser till att varenda liten millimeter är insmord jämnt och bra. Spelar ingen roll! Det blir flammigt och ojämnt ändå. Och sen tar man ett bad och då åker en del av, men inte allt och så måste man skrubba och exfoliera mer och smörja om igen och det är fan ett heltidsjobb? 

Men ändå. Även när det är flammigt och orange och ojämnt och fläckigt så är det bättre än mina ben i sitt naturliga tillstånd. För en dålig brun utan sol-bränna döljer ju alla skavanker. Nu tänker folk "fy fan vad fult, hon kan inte använda BUS" istället för "fy fan vad fult med det här och det här och det här och det här". Ja, i mitt huvud då. I verkligheten är jag mycket väl medveten om att det inte finns en enda person i universum som kollar på ett par ben tillhörandes en tjock medelålders trebarnsmorsa. Så varför bryr jag mig?

Jag vet inte. För att jag verkligen inte kan identifiera mig med att vara just medelålders och ointressant? Jag kanske vill låtsas att alla tips som "the girlies"  har på tiktok faktiskt också gäller mig. Eller så är det bara tryggare att lägga energi och möda på en ful lugg och fula ben, så att hjärnan håller sig sysselsatt och inte åker iväg till alla de hundratals mörka ångesthål som lurar bakom varenda litet hörn. Man kan inte slappna av en sekund, då slår ångesten till nåt så fruktansvärt. Bättre att konstant hålla sig sysselsatt med riktigt dumma problem.

Man gör så gott man kan va, hörrni. 

Host host... är den här micken på?

Hur många gånger kan man "ta upp bloggandet igen", skriva ca 1-2 inlägg för att sedan låta bloggen falla ner i glömska igen? Well, om man frågar mig så finns det tydligen ingen gräns. Det är stora planer, jävligt kasst genomförande. Men vad ska man säga? Lite är bättre än inget (gäller ju inte typ gift och pedofili och såna grejer, där är faktiskt inget väldigt mycket bättre än lite) så jag ger mig själv lite slack och så får vi se hur uppstartsförsök nummer 36239847 går.

Det är länge jag inte har saknat skrivandet alls, men jag kommer på mig själv att formulera tankar och funderingar som jag vill ta upp och bolla med människor... men så har jag inte något forum för det. Instagram är ju till för bilder, twitter är dött, bluesky/threads trivs jag inte på. Och bloggandet är... i koma. 

Nu faller ju den här anledningen till att blogga lite på att 1) ingen läser och 2) ingen kommenterar, vilket gör att man inte får så mycket input på det som skrivs.

Vän av ordning kan absolut påpeka att jag inte direkt har skrivit något som krävt input från läsare de få gånger jag senast bloggat. Och det kanske är sant, men i TEORIN osv. 

Nej men det är ju svårt att engagera läsare när man lever ett så embarmligt tråkigt liv. Det är inget fel på mitt liv, absolut inte (eller jo, det finns ju vissa delar som är svinjobbiga och som jag gärna hade varit utan), men nog fan är det tråkigt. Det roligaste som händer i mitt liv är nån AW och nån resa på sommaren. Är detta något att skriva hem om? Nej. Är det något att blogga om? Njae.

Den där vännen av ordningen kan ju nu lägga sig i IGEN och säga att man måste ju inte skriva om sitt liv. Nej absolut inte. Men det känns som att min hjärna liksom har lagt av all funktionalitet, allt som inte går till jobb eller barn är liksom... dött. Hur kul blir det?

VAD BRA du säljer in att läsa din blogg Ellen. "Jag kommer inte blogga och om jag gör det är det om mitt tråkiga liv för jag kan inte tänka längre, allt är tråkigt."

Oh well. Vi gör ett försök. Igen. 

Sjukaste grejen nånsin! (alltså på riktigt)

 Ja, Noa har tagit studenten och jag grät otippat lite och ja, jag har fyllt 40 och grät faktiskt ingenting, och jag var på Taylor Swift och det var amazing och jag grät och i somras åkte vi till Ischia och det var helt fantastiskt... men det är gamla nyheter och inte särskilt sjukt alls. Eller okej, det är lite sjukt att jag som är så ung och fräsch har fyllt 40 och att jag som är så ung och fräsch har ett barn som tagit studenten, men det är ÄNDÅ inte det som är det sjuka.

Vad är då det sjuka, kanske ni undrar? Jo, det här:

I söndags var jag på gymmet för att styrketräna lite. Det är ju det enda jag gör på gymmet, eftersom konditionsträning verkligen inte är min grej. Nu när det har varit sommar har träning knappt blivit av alls, men det är väl som det är. Trogna läsare av den här bloggen kanske minns att jag för typ 11 år sen började springa (i fortsättningen när jag använder ordet springa så avser jag "otroligt långsam joggning"), lärde mig att springa 5 km utan att behöva stanna och sedan slutade. "Uppdrag utfört!" tänkte min adhd-hjärna och springandet was no more. Mina trasiga benhinnor kanske också spelade in.

ANYHOW! Av någon anledning har jag fått för mig att det kanske vore nice att kunna ta en joggningstur i sommarstugan eller liknande, och tänkte att jag kan ju lite smått försöka mig på att springa igen. Så i söndags började jag mitt gympass med uppvärmning på löpbandet. Min tanke var att lyssna på musik, gå i verserna och sen springa i refrängerna. I typ 10 minuter eller något. Sagt och gjort så började jag gå/jogga lite och efter typ två låtar så ringde mamma. Eftersom jag inte längre kunde avgöra när jag skulle jogga vs. gå så tänkte jag att "jag springer tills vi lägger på". Well, när vi hade lagt på så var jag inte andfådd eller trött, vilket kändes sjukt märkligt. I vanliga fall blir jag andfådd av att springa 100 meter liksom. Jag blev seriöst andfådd nyss av att berätta om den här händelsen för en kompis samtidigt som vi gick en promenad. Den nivån.

I alla fall: jag är inte andfådd och bestämmer mig för att testa hur länge jag orkar innan jag behöver gå igen. Så jag springer på. Och springer på. Och springer på. MEN BLIR ALDRIG ANDFÅDD?! Till sist höjer jag tempot (som var väldigt lågt från början, I'll admit) och sen höjer jag tempot lite till och så springer jag på tills mina höfter gör så ont att jag måste sluta. Då har det gått 40 minuter på löpbandet. Jag har sprungit över 5 kilometer. MEN JAG ÄR FORTFARANDE INTE ANDFÅDD. Nej men alltså förstår ni det sjuka? Även när jag var som mest vältränad (hej roller derby), även när jag sprang som mest - jag blev alltid, alltid, alltid andfådd. Fick alltid kämpa. Nu andades jag lätt som en plätt hela tiden.

What. The. Actual. Fuck? Min kropp måste ju ha fått en psykos eller något? Folk jag berättar detta för säger typ "du kanske kom in i andra andningen", men jag blev ju inte andfådd från början? Liksom inte en sekund var jobbig? Sånt händer inte??

Nu ska jag tillbaka till gymmet ikväll och har väl aldrig längtat dit så mycket. Inte för att jag vill gymma (jag är inte sjuk i huvudet som vissa andra, inga namn nämnda, men till exempel min käre make) utan för att jag måste få veta om det här var en engångsgrej, en anomali, en freak "accident", eller om jag på något sätt har fått bra kondis helt plötsligt och oväntat?

Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på. Eller jo okej, det är klart att det vore kul att helt plötsligt ba "nä men jag anmäler mig väl till ett maratonlopp då, jag blir ju ändå inte andfådd" (obs, kommer ej hända pga mina höfter skulle malas ner till benmjöl då), det är klart. Men samtidigt: om jag nu ställer mig på löpbandet igen och som förväntat får blodsmak i munnen efter en minut, då var ju det jag var med om i söndags på riktigt en helt vansinnig grej. Sådär som mammor som kan lyfta bilar när deras barn är i fara. Förutom att ingen var i fara och min superkraft blev att kunna springa i långsamt tempo i några kilometer. Inget man skriver i tidningarna om. Men uppenbarligen något man bloggar om.

Jag känner mig som en försökskanin i mitt alldeles egna lilla experiment. "Ellen på löpbandet", en fallstudie nära dig. 

Storslam, lillslam och NT!

 Okej, så hur kommer det sig att en så ung och fräsch och rolig och vacker och cool och ungdomlig (jag skriver det här med mindre än två veckor kvar till min 40-årsdag, let me have it) person som jag började spela bridge? Har jag skrivit om det tidigare? Minns inte. Men recap på hela bridgehistorien är så här:

1. Sommaren 2021 spelar vi massor av gin rummy i sommarstugan. Så mycket att ungarna tröttnar på mig. Alla tröttnar på mig. Ingen vill spela kort. Jag tänker "om det bara fanns ett sätt för mig att få spela mer kort", och så minns jag att jag ju alltid velat lära mig spela bridge eftersom det var mormors stora passion. Jag anmäler mig till en nybörjarkurs.

2. Hösten 2021 börjar jag nybörjarkurs. Jag börjar också på nytt jobb och försöker sälja in bridgespelandet till typ alla jag träffar där eftersom bridge är ett parspel och jag behöver en partner. Alla andra på min kurs har börjat gå den med vänner eller partner eller typ hela pensionärsboendet. Jag är mol allena. En kollega nappar under våren 2022. Hurra!

3. Hösten 2022 - min kollega börjar kurs 1, jag börjar kurs 3. 

4. Vi hoppar framåt i tiden till nutid. Vi har gått kurser, vi har börjat spela ihop och det är SÅ JÄVLA KUL. Nej men jag förstår att det låter löjligt att sitta och spela kort med gamlingar men det är så himla roligt. Det är otroligt mycket svårare än jag trodde från början och trots att jag har spelat ett tag nu så kan jag så väldigt lite jämfört med allt som finns att lära sig. 

Det går rätt bra för oss också. Vi spelar typ alla måndagskvällar och har lyckats vinna i alla fall ett gäng gånger, och då är det ju många med som har spelat i 20-30 år. Ja, det finns ett handikappsystem som vi gynnas av men även utan handikapp brukar vi hamna rätt högt. 

Extra bonus är ju att man får känna sig så löjligt ung. Alla där är ju minst 60+ (förutom några tonåringar och barn som spelar typ på bridgefestivalen och i andra klubbar, men generellt när vi spelar) och tycker att vi Är. Så. Unga! Min kollega är ju 11 år yngre än mig, så hon ÄR ju ung, men jag får också inkluderas i "ni ungdomar". Så många gånger har vi fått frågan om vi pluggar eller "har börjat jobba än"? En gång frågade en man (visserligen är han 85 år, men ändå) om vi "går i skolan" och vi frågade "eh... universitetet?" varpå han svarade "nej, gymnasiet". Honey, min son tar studenten i vår. Så ja, det var roligt!

Bridgen är alltså hjärngympa, en rolig aktivitet, ett fritidsintresse man kan lägga hur mycket tid som helst på (om man inte jobbar, det är väldigt få tävlingar på kvällstid) och dessutom en egoboost. What's not to like?

Rekommenderar å det grövsta att gå en bridgekurs och börja spela. Sen kan ni komma till bridgeveckan i Örebro och spela med eller mot mig! 

(Rubriken är olika begrepp inom bridge. NT står för No Trump och innebär att man inte har någon trumf. Dvs spelet är basically plump. Det udda är att det inte uttalas n...t utan "sang" som alltså är franska ordet "sans" för "utan" (dvs utan trumf). Logiskt? Nej. Men det är inte logiskt att fråga en 40-åring om hon går i gymnasiet heller, och jag tycker vi inte behöver ifrågasätta rimligheten i allting alltid.)

Äkta gymbro

Det föll sig som så (ok låtsas-Astrid Lindgren) att jag började gymma på mitt jobbs hyresvärds gym. Svinbilligt och det mesta finns och så bäst av allt: i princip folktomt!?

Och helt plötsligt gick jag från "ångest hela tiden över att behöva gymma" till att "komma iväg till gymmet två gånger i veckan utan problem". Sjukt.

Okej, vi kanske måste backa bandet lite, för senast jag var aktiv här var jag ju knappast någon som släpade mig iväg till gymmet ångest eller ej. Men under året som gick (och framför allt hösten kanske) har jag kommit in i att gymma minst en gång i veckan, och har hållit i det även under jul och nyår. Planerat att gymma före en utekväll för att inte missa en dag pga bakis, osv. I know, det är helt sjukt, men jag fyller 40 om några månader och har fått någon idé om att vara mitt bästa jag någonsin tills dess. 

Kommer jag lyckas med det? Knappast. Inte bara för att det är så MYCKET man borde göra, utan också för att ca 20 år av slapphet kring "att vara sitt bästa jag" inte direkt åtgärdas på några månader. Men jag försöker. Tiktok berättar för mig allt jag borde ägna mig åt: ansiktsyoga, ansiktsmassage, torrborstning, yoga, pilates, meditation, dricka mer vatten, aldrig snooza på morgonen, olja hårbotten, olja hårlängderna, massera skalpen, detoxa hårbotten, smörja in hela kroppen, exfoliera ansiktet och kroppen och jag såg något om att man ska ha retinol på knäna för att de inte ska bli skrynkliga. Nu är ju jag tjock, så mina knän är redan "fula", så DET slipper jag i alla fall. 

Nåja, åter till gymmandet! 

Har jag blivit stark av att gymma två gånger i veckan i snart ett halvår? Nej. Har jag blivit starkare? Marginellt. Mår jag bättre? Nä. Har jag bättre hållning? Nej. Finns det NÅGON effekt av att jag släpar mig iväg och kämpar på? Jodå. Jag upptäckte häromdagen (också på gymmet, tränade på någon slags variant av "twerking", för det är ju helt rimligt när man snart fyller 40) att jag kan "go low" när jag dansar och sen från att sitta på huk så kan jag resa mig upp igen utan problem, bara med benstyrka. Nödvändig förmåga? Nä. 

Gymmandet har också denna effekt: jag har blivit en gymbro. Inte så att jag pratar om mina personbästa (de är så låga och pinsamma) eller att jag pratar om att jag älskar att träna... inget SÅNT pinsamt. Men häromdagen köpte jag en shaker för att jag ska kunna göra proteinshake utan att behöva använda Pelles gamla äckliga shakers. Visserligen rosa, men ändå. Jag köpte ett tillbehör för proteinshakes?! Vem ÄR jag? (En kvinna med lätt 40-årskris och för stark tilltro till gymmande två gånger i veckan).

Jag har också helt orimliga förväntningar och eller krav på mitt gymmande. I april ska jag ha min 40-årsfest och jag inbillar mig att jag ska hinna få snyggare armar tills dess. Alltså bara genom gymmande. Banta? Don't know her. Men tydligen lever jag för tv-shops löften om att man KAN punktförbränna fett och tränar armar som jag aldrig gjort förr (vilket inte är svårt eftersom jag bokstavligen aldrig gjort det förr). Och sen i maj ska vi till Nice med jobbet på konferens och då vill jag ha en snygg rumpa i bikini (varför just rumpan ska vara snygg när resten hänger är oklart, men jag är en Kvinna Med En Dröm så detta är min vision i alla fall) så nu tränar jag "glutes" hela tiden. 

Nej men ni HÖR ju hur patetisk jag blivit. Förlåt. 

Vad som komma skall

 Ja, hörrni. Nej men jag fick en kommentar som sa typ "vi finns kvar här, vi gamla bloggläsare" och den gjorde mig så glad. Jag saknar verkligen bloggandets storhetstid och med tanke på att jag tröttnat helt på twitter och typ på instagram så kanske detta är the year of the blog? Å andra sidan, hur många gånger har jag inte sagt typ samma sak? Säkert minst 7.

ANYHOW. 

Den här våren kommer vara kaos. Det börjar nu med att jag skolar in mig på nytt uppdrag. Ska "ta över" ett team från en kollega (min roll är alltså "scrum master" och "team lead" utöver utvecklare och nej - googla inte, du kommer ångra dig) och det är massor att sätta sig in i, möten att gå på, saker att lära sig... ja, typ som att byta jobb helt enkelt, förutom det stela beteendet vid lunch och fika eftersom man inte känner nån. Nej, mitt stela beteende beror på social inkompetens. 

Ok, så nytt "jobb". Bara det är ju rätt stressigt. Men så fyller jag 40 också och jag tänker inte ens gå in på åldersnojan och paniken över hur mycket tiden går, utan det rent praktiska: min 40-årsfest. Alltså det behöver ju inte bli så stort och avancerat egentligen... men tja, när det handlar om mig? När jag ordnar fest? För att fira mig själv? Jo, men ni fattar. Alltså nu ska jag inte hypea upp det här för mycket, jag har ju inte hyrt en herrgård och bjuder inte 100 människor och jag är fortfarande inte Elsa Billgren, tro det eller ej, MEN. Men det är ändå stress att planera med mat (catering? laga själv?), dryck (tack och lov köpte vi massor av svinbilligt bubbel i Frankrike i somras, men NÅT annat ska väl införskaffas) och aktiviteter (sjukt nog finns det ju såna som inte gillar quiz och karaoke?). 

Så, jobb och 40-årsfest. Och så ska jag på Taylor Swift i maj(yay, hurra!!), vilket i sig ju inte är så stressigt (förutom lite logistik med boende och transport), men om ni är Swifties eller bara har tiktok så känner ni till kulturen kring outfits på konserten och armband som ska göras och även om jag kommer skippa armbanden (jag kommer ju ha fyllt 40 vid det laget herregud) så kanske jag ändå vill lägga lite effort på outfiten. Särskilt eftersom hon jag ska gå med kommer typ virka en magnifik klänning av nåt slag. Så något vill jag ju göra. 

Och i samma veva som konserten (kanske till och med samma helg, så vi får åka hem en dag tidigare om vi har otur) ska vi åka utomlands med jobbet på en konferens över en helg. Vilket är svinkul och roligt men ändå innebär lite stress av olika slag.

Sen är det juni och ja. Noa tar studenten. Och jag orkar knappt tänka på hur stor han är och hur mycket jag kommer gråta och hur fint och jobbigt det kommer vara... men av allt jag har hört så är det stressigt och jobbigt att anordna studentfirande. (Pelle ifrågasatte och jag försökte komma på vad alla stressar över men kom på att typ... skylt ska beställas? Catering? Folk ska bjudas in? Det LÅTER inte jättestressigt, men det är det säkert.)

SEN! Sen är det midsommar som ska anordnas och nån gång tänker nog Noa flytta hemifrån och sen tänker jag däcka i sommarstugan med böcker och pussel. Är planen nu. Känner jag mig själv rätt så kommer jag vara så uppe i varv vid midsommar att jag kommer planera en bilresa ner genom Europa för mig och Pelle och Majken, men vi får se. Jag kanske också kraschar helt. Man vet aldrig med små adhd-muppar.

Just ja, om tre veckor ska jag och Majken åka med hennes bästis + mamma till London och Harry Potter-studion och allt vad 13-åriga tjejer kan tänkas vilja göra i London och att planera den resan är ju OCKSÅ rätt mycket stress. Eller i alla fall tankeverksamhet.

Vilken tur att jag inte har något socialt liv eller hobbies, förutom bridgen och gymmandet*.

*(Tänker härmed lova nya inlägg: ett om bridgen och ett om gymmandet. Stay tuned (men håll inte andan).)

Läsåret 2023

 Jag satte upp som mål att hinna läsa 104 böcker, och jag nådde det. Men jag läste också en jäkla massa korta böcker på slutet (tack och lov för Agatha Christie och Hercule Poirot) och några bridgeböcker som jag läste om inför tävling fick också räknas in. I år kommer jag fokusera på att få en mer jämn lästakt och har därför ändrat mig till att läsa 8 böcker per månad. 8 x 12 blir ju 96, så det är nästan 10 färre böcker än förra året - men det ser jag som en annan slags utmaning; nämligen att jag inte alltid måste öka på mer och mer och mer. Det här kommande halvåret kommer vara kaotiskt stressigt (mer om det senare) (senare kan iofs på den här bloggen betyda "om 10 månader), så jag tror det blir bra med en mer realistisk och jämn lästakt. 

"Sluta tjata och säg vilka böcker som var bäst och sämst förra året", säger nu en fiktiv läsare. Okej då. Här kommer alla böcker jag läst. Först de bästa, sen de sämsta, sen resten i helt random ordning. Åsikter emottas GÄRNA, älskar att diskutera böcker! (Gå med i en bokklubb? kanske nån tycker då. Nja, det är det där med att ha saker uppbokade som är jobbiga för mig. Diskuterar hellre fritt och öppet. Som att andra inte gör det. Ha, det får mig att tänka på det fantastiska citatet jag hörde i "Love is blind Sverige" häromdagen: "De flesta gillar ju sex, på gott och ont, men jag gillar det på gott!". Amazing!)

Bästa böckerna jag läste 2023, i någon slags rankad ordning, typ, kanske, jag har ju lite dåligt minne och kanske har tolkat om något... ni får ta det för vad det är. Nog med ursäkter, nu kör vi:

1. Arvejord (Maria Turtschaninoff)
2. Någon måste vattna tomaterna (Rebecka Åhlund)
3. Det holländska huset (Ann Patchett)
    Det åttonde livet (Till Brilka) (Nino Haratischwili)
    Olive, igen (Elizabeth Strout)

Också favoriter:
Det tredje ljuset/Små ting som dessa (Claire Keegan)
Den sista migrationen (Charlotte McConaghy)
En förlovad tid (Alba Mogensen)
Dit du går, följer jag (Lina Nordquist)

Sämsta böckerna då? Well, jag tänker inte ta med alla "det lilla cafét/biblioteket/butiken i cornwall/på stranden/i skottland" eller "insnöade i kärleksnästet med den störiga killen"-böckerna, för där vet jag ju exakt vad jag kommer få och förväntar mig inget annat och tycker det är bra så. Däremot är det tre böcker som stack ut bland annat för att de blivit så hypade (i två fall) och är skrivna av en sån populär författare (i det tredje fallet) och där jag kände mest "you've got to be fucking kidding me?!". Dessa rekommenderar jag alltså er enbart att läsa om ni vill få förhöjt blodtryck eller få anledning att ranta loss om hur dåligt något är. 

De sämsta böckerna 2023 (utan någon inbördes ordning, de sög lika mycket allihop):

Det sista han sa (Laura Dave)
Samtal från en ängel (Guillaume Musso)
Daisy Darker (Alice Feeney)

Och sen då, här kommer hela listan på böcker jag läste förra året. Många serier blev det, särskilt som tidigare nämnt Poirotdeckare. Nu har jag läst alla som finns på Nextory, snyft snyft. 

Böcker lästa 2023

Mysteriet på blå tåget (Agatha Christie)

Korten på bordet (Agatha Christie)

Tretton vid bordet (Agatha Christie)

ABC-morden (Agatha Christie)

Döden på Nilen (Agatha Christie)

Isberg (Niklas Turner Olovzon)

Elden (Daniela Krien)

En bondes död (David Sandström, Negar Naseh)

Vi är inte här för att ha roligt (Nina Lykke)

Skinn (Sara Strömberg)

Imorgon och imorgon och imorgon (Gabrielle Zevin)

Den lilla strandbutiken i Cornwall (Helen Pollard)

Malibu brinner (Taylor Jenkins Reid)

Rov (Kristina Hult)

Kärlekshypotesen (Ali Hazelwood)

Jävla Karlar (Andrev Walden)

Samtal om natten (Claire Deverley)

Alla hjärtans jul (Catherine Walsh)

Det kom ett brev från Munchen (Håkan Nesser)

Röd augustimåne (Rebecka Edgren Aldén)

Insnöade till jul (Sarah Morgan)

Stacken (Annika Norlin)

Emily Forever (Maria NAvarro Skaranger)

Och sen Paulette (Barbara Constantine)

Mysteriet Henri Pick (David Foenkinos)

Jag är inte sådan här egentligen (Marie Aubert)

Mellan dig och mig (Mhairi McFarlane)

Stormberget (Liza Marklund)

In mot stenig strand (Malin Haawind)

Och havet gav igen ()

Sarek (Ulf Kvensler)

Silvernålen (Evert Lundström)

Sökaren (Tana French)

En ovanligt vanlig familj (David Foenkinos)

Järnblomma (Frida Skybäck)

Teatern vid stranden (Joanna Quinn)

Haralds mamma (Johanna Frid)

Livet innan du dör (Lina Nordquist)

Nattfjäril (Jessica Kolterjahn)

Saker jag lärt mig om sorg (Frida Blom)

Skärvor av minnen (Laurie Halse Anderson)

Alla ljuger (Camilla Grebe)

En förlorad sommar (Victor Pavic Lundberg)

Svarta segel (Rebecka Edgren Aldén)

Levande och döda (Christoffer Carlsson)

Råttjakten (M.W.Craven)

Det elfte manuset (Anne Holt)

Näktergalen (Kristin Hannah)

Min lyckliga plats (Emily Henry)

Djävulens advokat (Katarina Wennstam)

Fannys väg (Ulrika Hansson)

Udda fåglars ö (Lucas Hermans)

Sommarhuset på stranden (Sarah Morgan)

Svartfågel (Frida Skybäck)

De tar allt ifrån mig (Linda Jones)

Djävulen och det mörka vattnet (Stuart Turton)

Höken sjunger om död (Johan Tralau)

Nödvändigt ont (Maria Adolfsson)

Miranda och pärlhalsbandet (Kerstin Sundh)

Inget ska växa över mig (Elin Grelsson)

Mirakelkammaren (Angie Kim)

Straff (Ann-Helèn Laestadius)

Brittas arv (Eleonore Holmgren)

Skarp (Helena Dahlgren)

Meter i sekunden (Stine Pilgaard)

Ormens år (Ulrika Ewerman)

Jag hade så mycket (Trude Marstein)

Daisy Jones & the six (Taylor Jenkins Reid)

Djävulsgreppet (Lina Wolff)

Kulan som inte träffade (Richard Osman)

Äkta kärlekar (Taylor Jenkins Reid)

Galen i dig (Mhairi McFarlane)

Skuggläge (Kristina Ohlsson)

Som vi lekte (Ninni Schulman)

Separationen (Katie Kitamura)

Botgöraren (Viveca Sten)

Iskall sol (Lilja Sigurbardottir)

Upplöst (Sara Blaedel, Mads Peder Nordbo)

Kaktus (Sarah Haywood)

Heartstopper 2 (Alice Oseman)

Heartstopper 3 (Alice Oseman)

Heartstopper 4 (Alice Oseman)

Sommar på den lilla ön i havet (Jenny Colgan)

Ett oväntat val (Marian Keyes)

De fyra vindarna (Kristin Hannah)

Färskt vatten till blommorna (Valérie Perrin)

This and that

 Här är några saker jag reflekterat över på sistone (Vem frågade? Ingen, men försöker komma in i det här med att blogga och bara skriva grejer rakt ut i ingenstans igen. Som på twitter, innan det också självdog typ.).

Eller alltså, reflekterat låter ju sjukt djupt, jag har haft flyktiga tankar kring saker. Om ens det. Nej men till exempel det här med att (nästan) hur skitdåligt livet är (och det är verkligen inte bra just nu) så går det ändå att tycka att det är så himla mysigt att ligga i en säng med skymning utanför fönstret och massor av fåglar som flyger i flockar över taken, great british bake off på ipaden och en unge bredvid sig. Det är tacksamt att det i alla fall går att märka att sånt är fint, trots att man kanske går på ren överlevnadsinstinkt i övrigt.

Annan grej jag funderat över är hur jävla chockad Ellen 29 år hade varit över att Ellen 39 år inte bara pysslar och donar, utan målar?! MÅLAR??! Alltså förstå mig rätt, jag målar typ av grejer jag sett på instagram. Det är noll kreativ förmåga inblandat och enbart ren efterapning, men det spelar ingen roll för ibland blir det ganska fint? Liksom, vem hade trott det? Inte jag i alla fall. Jag antar att eftersom jag inte skriver någonting längre än instagramcaptions längre så får kreativiteten utlopp på andra sätt. Som i massor av papper med mitt kludd på som skräpar i en låda i en byrå, för jag vill ju inte slänga det (förutom det som blir svindåligt), men vad ska man annars göra av alla målningar? Hade jag varit fem år hade de åkt upp på kylskåpet, men till och med mitt ego har gränser.

Inte många gränser dock, jag funderar lite på hur tidigt man kan skicka ut inbjudningar inför min 40-årsfest. (Vad sjukt casual jag skrev det där, som att jag inte alls har ångest över att bli 40. Fick iofs visa leg på systemet idag, så lite liv finns det i liket än. Typ till april.)

Nej men kan man skicka ut en save the date flera månader i förväg och sen kommer mer information närmre inpå? Jag vet inte varför jag formulerar det som en fråga för 1) ingen läser ju här längre ändå och 2) jag har redan bestämt mig för att göra så. En gång diva, alltid diva. Eller som min faster sa när jag var typ 10 år: "Du har FÖR BRA självförtroende" när jag frågade om jag också hade dåligt självförtroende som min syster eftersom jag hade hört min faster och mamma prata om det.

Oh well. 

Jag förstår att spänningen har varit olidlig

 Klarade jag mitt mål med 100 lästa böcker? Japp, det gjorde jag! Trots svinmycket på jobbet, trots sorg och begravning, trots att ALLT I LIVET ÄR PISS OCH KRÅNGLAR så blev jag klar denna gång. Eftersom jag hela tiden måste utmana mig själv så tänkte jag att i år blir det 104 böcker: två varje vecka. Jag ligger redan långt efter. Nåja, det är väl så det är. Man kan ju inte hinna med att göra allt, alltid. Just nu är jag till exempel upptagen med att se de första säsongerna av Tre kronor, eftersom jag aldrig såg dem när jag var liten. Jäklar vilken egoistisk kossa Pernilla är ändå. Det hade man glömt. Och vilken vidrig unge Hugo är? Det hade man iofs inte glömt.

Ska jag inte lista böckerna jag läst, undrar kanske vän av ordning som skramlar omkring i ett hörn med dammråttorna som den sista läsaren av denna blogg. Jo, nån gång. Men inte idag. 

Tråk och stön

 Nej men det är inte mycket som är bra just nu, det är det inte. Och då menar jag på en riktigt pissig nivå. Sån där "magsår och gråta på nätterna"-skit, inte typ "mitt ansikte är gammalt och mina kinder hänger"-trams. Eller alltså, det OCKSÅ, men inte bara. Ni fattar.

Jag hanterar det som vanligt med att tröstshoppa och dricka alkohol, så det är ju tur att två nya pryl- och pysselbutiker öppnat, och att jag har kollegor som vill göra grejer. 

Och så läser jag. Har precis avslutat bok 80, så målet på 100 böcker låter väl ändå rimligt att nå i år. Jag tänkte skriva att det vore väl min största prestation i år, men faktiskt går det riktigt bra på jobbet. Avancerar, är omtyckt (tror jag), tar plats osv. Det var pissjobbigt att byta jobb, men nu känns det riktigt bra till sist.

Förutom det så fantiserar jag om att flytta till Irland ett läsår. Ska bara få med familjen på planerna. Och kanske min arbetsgivare också, för att underlätta saken. Planering pågår, helt enkelt!