torsdag 13 september 2018

Hola!

Jaha, gick det bra i Barca då?

Ja. Och nej.

Det var mycket som var kul och roligt och härligt och fantastiskt. Jag menar, själva staden. Gränderna, byggnaderna, alléerna, konsten... allt. Hade en underbar söndag med god mat och strosande och en superkul lördagskväll. Hotellet hade en fantastisk utsikt och hotellfrukosten var ärligt talat helt fantastisk. Det fanns omelettstation! Bar där man kunde göra mimosa eller bloody mary. Churros! Den godaste croissant jag ätit. Massor av ostar! Och massor mer.

Mindre bra  var väl själva  transportdelarna. Bussen och flyget ner gick helt okej, men båten... jag har nog aldrig varit så sjösjuk.  Det var såna enorma vågor och vi flög upp och ner och det höll maginnehållet också på att göra. Och sen flyget hem... f y fan. Flygplatsen var så varm och kvav att  jag var  svettig och hade svårt att andas redan innan vi gick på. Sen så fick jag panik precis innan vi skulle boarda, så jag gick längst bak i kön och väntade så jag var sist på planet. Grät av klaustrofobi och ångest hela vägen till min plats på planet. Nota bene att jag reste enbart  med massa kollegor från mitt och andra kontor = ingen jag känner särskilt väl. Min plats var bredvid en person jag aldrig träffat  förut, och såklart ut mot gången. Bytte solglasögon mot sovmask fort som fan för att dölja att jag grät massor, lutade mig tillbaka och hoppades på att somna fort.

Då blev planet försenat. "Vi lyfter så fort vi kan..." Fy fan, jag var redan så stressad. Tog en lugnande till och höjde musiken och försökte verkligen verkligen tänka på annat. Till sist så lyfte vi och då slog min förkylning ihop med höjförändringen sig ihop för att jävlas som fan. Jag hade lock för örat i EN VECKA efter vi kommit hem?

Ja, så hemresan var en mardröm. Men ändå kul såklart.

Nu är jag dock jäkligt tacksam över ett gäng helger  utan NÅT inbokat framöver. Augusti var  lite väl hektiskt för  min smak. Eller ja, vi måste ju städa och fixa och dona såklart  - men det måste man ju alltid. Det värsta är inte städningen, det värsta är tvätten. Som ska tvättas, hängas, sorteras, tvättas... det tar ju ALDRIG slut. Lägg sen till att Majken varje morgon river ut hela sin garderob (som står i vårt rum) på golvet så att alla kläder blandas med tvätt hon slängt där kvällen innan... det är rörigt.

Jaja. Vardag igen alltså. Även på helgen.

torsdag 30 augusti 2018

Allt om Barcelona

Jag lovade ju att berätta mer om jobbresan till Barcelona, så även om ingen faktiskt tänkt hålla mig till det löftet så vill jag inte svika... whatever. Såhär: det är SJUKT lyxigt att få en weekend utomlands med jobbet. Jag är FULLT medveten om det. Nu är det sagt, och jag ska klaga/oroa mig/älta/noja. Precis som vanligt alltså.

Det finns nämligen tre orosmoment för mig.

1) Resandet. Ni vet ju hur jag är: orolig och rädd och nervös och nojig och så åksjuk ovanpå det. Inte nog med att vi ska åka buss till Landvetter för att flyga till Barcelona, vi ska också åka BÅT när vi väl är framme. Återigen: superlyxigt, jag vet. Men jävlar vad jag lär få knapra postafen och Calma.

Och som sagt, själva resandet? Det där att komma ihåg passet och sova på planet utan att mitt huvud ramlar ner på min kollega bredvid osv? Det är rätt mkt stress för mig.

2) Maten. Såhär: vi åker kl 04.30 inatt från Örebro. Sen går planet kl 10.15 och först vid 15-16 ska vi äta en lättare lunch. Jag måste alltså se till att ha med mig matsäck som jag kan äta till nån slags lunch på planet? Får bli en wrap. Jag hatar matsäck.

3) Bad. Alltså ni vet ju att jag älskar bad, men vi ska bada på båtutflykten vilket innebär BADDRÄKT bland KOLLEGOR. Jag kommer självklart bada ändå, men det känns lite "sådär" bekvämt.

Ja, jag är larvig.

Men så är det med allt.
Hoppas jag kan somna ikväll.

torsdag 23 augusti 2018

Varför bloggar jag inte?

Jag har inget att säga direkt. Det här är mitt liv: vaknar, går till jobbet, jobbar som fan, går hem och däckar pga huvudvärk, äter middag, tar ett bad/försöker läsa/ser nåt avsnitt av en serie, somnar, vaknar, går till jobbet...

Det finns inget att säga. Nåt om politik? Nej, jag klarar inte av det. Jag är lamslagen av sorg och skräck inför det samhälle vi lever i. Något om nån skarp iakttagelse? Eh, jag kommer inte ihåg vad vardagliga saker heter ca 50% av tiden. "Ge mig den där grejen... åh... vafan, man har... inte mjölk... bensin nej tandkräm nej OSTEN, ge mig OSTEN". Mm... skarpsinnigt.

Jag instagrammar knappt längre heller. Vad ska jag lägga upp? Här är mitt skrivbord? Här är en selfie, jag är ful och har ont i huvudet? Här är min säng? Kul innehåll.

Nu låter det som att allt är uselt, det är det inte. Om en vecka åker jag till Barcelona med jobbet (detta ska jag faktiskt blogga om - jag lovar) och det kommer bli fantastiskt. Men det känns som att jag bara blinkar och så är jag på jobbet och så blinkar jag igen så är jag hemma med huvudvärken och så blinkar jag och så är det helg och jag är med ungarna och det är cheerleading och så är det tisdag eller torsdag eller söndag igen. Blink blink.

Åh, apropå blink så börjar My dad wrote a porno på måndag igen. Lyssnade på en teaser inför första avsnittet och skrattade så högt att folk vände sig om efter mig. Jag måste få fler möjligheter till skratt. På lördag ska jag bli full. Då kanske det blir innehåll till insta åtminstone. Men bloggen får nog vänta lite till.

måndag 13 augusti 2018

Plus och minus med barn på konsert

I lördags tog jag med Emmy på Britney-konserten i Sandviken. Åldersgränsen var 13 år och hon fyller 11 om två veckor, så vi var lite oroliga men allt gick bra. Som backup följde min man + Majken med, så att om Emmy skulle bli nekad vid entrén så kunde hon bli hämtad och jag kunde gå på konserten. Men allt gick bra som sagt, särskilt för Emmy som fick ha smink på sig för att se äldre ut och därför var extra lycklig.

Så hur är det då att gå på stor konsert med ett barn? Well, över förväntan, skulle jag säga. Nu hör det ju till att det var en konsert med en popikon från 90/00-talet, och att publiken därför bestod till övervägande del av kvinnor som var runt 25-30. Här kommer i alla fall lite reflektioner.

+ Alla brydde sig om Emmy. De som stod runt oss hjälpte henne massor. Nån lånade ut sin solfjäder när hon blev för varm, nån lyfte upp hennes mobil så att hon fick en bättre bild när hon filmade och nån sa hela tiden åt henne var hon skulle se bäst bland alla vuxna. Det var liksom en fin liten gemenskap där alla försökte anstränga sig för att hon skulle få se bra. Eller, alla kvinnor. De män som var i närheten kunde såklart inte bry sig mindre. Kvinnor ändå. Bäst.

+ Specialbehandling. Okej, det här var bara en grej men ändå. Emmy skulle ta sig fram till vakterna vid scenstaketet (ja, vi hade bra platser) för att få lite vatten. Dels så hjälpte de framför henne Emmy att komma framåt, och när det tog stopp så såg de till att visa vakterna att hon stod där och ville ha vatten. När en vakt fick se Emmy så försvann han, och kom tillbaka nån minut senare med en liten halvlitersflaska vatten. Alla andra fick alltså bara typ nån klunk vatten från vakternas flaskor, som de sprutade ner i munnen på de som ville ha, men Emmy fick nästan en halvliter. När hon tagit några klunkar och skulle ge tillbaka den så sa vakten att hon fick behålla den. Fint.

+ Det var väldigt kul och häftigt att få ta med henne på hennes första konsert. Och att det var en så häftigt konsert. Som hon sa: "Det här kommer ta lååång tid att toppa. Det är väl Beyoncé i såna fall."

Jag var också glad att jag kunde visa henne hur jag går på konsert. Innan vi kom dit så hade jag förväntat mig köer, och att vi skulle stå långt bak och främst titta på skärmarna. Men eftersom vi var där väldigt tidigt (av rädsla för att hon skulle nekas i entrén och behöva hämtas upp) så kunde vi få platser bara ca 2 meter från den mindre scenen en bit ut i publiken, vilket var väldigt häftigt. Jag förstår ju inte hur man kan gå på konsert med typ sittplats? Eller stå jättelångt bak? Det enda sättet jag vet är att stå längst fram, nära scenen, och hoppa och sjunga med. (Eller okej, på Sarah Klang och Frida Hyvönen har jag varit mer "ett glas vin i handen i utkanten av publiken", men det har ju inte varit stora konserter med peppiga artister heller.) I alla fall så stod vi nu mitt i smeten och sjöng och skrek och hoppade och det var amazing att få dela det med henne.

- Alltså hon var ju en decimeter kortare än nästan alla, och 2-3 dm kortare än många. Det är klart att det gjorde att hon såg sämre, varför jag bar henne på höften under alla Britneys låtar. Under mellanspelen (när Brittan bytte om) fick hon stå på golvet. Och under nån låt jag knappt kände igen mot slutet, eftersom jag då var svimfärdig av trötthet. Emmy är ca 145 cm lång och även om hon är skinny as fuck så har hon muskler, så hon är ingen tunn liten ärta. Det var med andra ord EN JÄVLA kraftuppvisning av mig att bära henne på höften nästan hela konserten. Plus att jag hoppade, sjöng, filmade och dansade. MED HENNE PÅ HÖFTEN! Vet inte varför det är så viktigt för mig att poängtera detta, men tror det har lite att göra med den här "tjocka är lata"-grejen. Visst, jag springer inte maraton och jag tränar sällan aktivt men jag är fan stark som en oxe när det gäller. Skulle vilja se några av mina "vältränade" vänner göra samma prestation tbh.

- Väntan var tuff med nån som aldrig varit på konsert förut och därför inte riktigt förstod konceptet. När Pitbull, som var förband, inte gick på kl 19.30 som det var aviserat så var det jäkligt tjatigt från hennes håll trots att jag förvarnat om att det alltid alltid är försenat. Nu satt ju vi där på golvet och vaktade våra platser i två timmar innan Pitbull gick på, så jag förstår att det blev segt. Särskilt när det fanns exakt noll mobiltäckning inne på Göransson arena för oss. Men som sagt, hon fick uppleva mitt sätt att gå på konsert, och då ingår en massa väntan för att kunna få bra platser. Efteråt var hon väldigt nöjd i alla fall, och jag också.

"Men jag läste en brutal sågning i Aftonbladet av konserten?"

Japp, läste den också. Höll inte med. Såklart det skulle ha varit roligare om Britney hade sjungit själv mer än... inget? Men tbh så reflekterade jag inte ens över det under konserten, jag var för upptagen av att ta in att FUCKING BRITNEY SPEARS dansade på en scen alldeles framför mig? Alltså, jag tyckte verkligen det var bra. Roligt, underhållande, fest... och jävligt Britney. Som Emmy sa efteråt, utan att ha hört kritiken från Aftonbladet: "Jag älskade att hon dansade ihop med sina dansare, det var så mkt show!"

Ja, vi är nöjda helt enkelt. Igår däremot mådde jag pyton. Jag svettades nåt så OERHÖRT mycket under konserten att Emmys tröja blev blöt. Den nivån. Jag har blåmärken på armarna efter att ha burit henne och jag var typ bakis hela dagen igår på grund av vätskebrist och utmattning. Men det var så så så värt det.

tisdag 7 augusti 2018

Varför Skara Sommarland spöar Liseberg, Gröna lund mm.

Ok, så ni alla vet ju att jag är en bitter och cynisk hagga som inget företag vill kopplas ihop med? Bra. Därför är jag NATURLIGTVIS inte sponsrad när jag skriver det här. Pyntade allt ur egen ficka, och det gjorde ONT! Men men.

Igår var vi på Skara sommarland, hela familjen. Nej, inte Bibi men den mänskliga delen av detta kaos vi kallar familj. Vi var där för två, tre år sen utan Majken så det här var vårt andra besök. Vi tyckte det var bra då, men det var till och med ännu bättre nu. Iofs mest för att våra barn var äldre, men ändå.

Jag är i alla fall av åsikten att om man bor nånstans i mellansverige och ska "göra kul grej med familjen" så trumfar skara sommarland (orka hålla på med versaler för namn texten igenom, det var ju mkt smidigare att skriva den här långa disclaimern än att trycka på fucking shift-tangenten ibland) grönan och liseberg och kolmården och furuvik (som är de ställen vi varit på). Varför? Well, det är ju det inlägget ska handla om? Jeez, stressa much?

Varför: Det är två i ett, på ett sätt de andra ställena inte har. Det vill säga: vattenpark plus nöjesfält. Nu kan ju vän av ordning hävda att på furuvik är det TRE i ett: vatten + djur + nöjesfält, men den lilla ljumma poolen de har kan ju inte räknas som vattenland. Alltså är det djurpark + karuseller vilket absolut är två saker, men då måste ens barn vara asfascinerade av djur också. Djurparker är oftast mer för riktigt små barn i min erfarenhet, och små barn kan inte åka karusellerna. Alltså nja...

Men skara sommarland däremot, där är det ett BRA vattenland och ett helt okej tivoli. Om ens barn gillar att åka karuseller men inte nödvändigtvis måste åka det allra allra coolaste och högsta och värsta som finns, då är det faktiskt ett bra tivoli också. Säger man tivoli? Jaja, jag gör det. Det är tillräckligt många attraktioner för att det ska ge lite variation. Nej, inga såna där superhäftiga extrema saker som sagt, men klassiker som vikingaskepp och en rolig berg- och dalbana som är lite annorlunda och så radiobilar och snurrgrejer i luften och tekoppar och nån liten berg- och dalbana till och små radiobilar och en flumeride-variant och så lite småbarnsgrejer. Det är tillräckligt för att mina barn ska vara nöjda. Även om Emmy gillar riktigt läskiga saker (ungen gillar fritt fall, fattar inte) så tyckte hon att mkt var kul här också.

Och detta är ett stort plus: de hinner åka grejer! På gröna lund eller liseberg hinner de liksom åka varje grej ca en gång på grund av alla köer. Eller så får de välja bort nåt annat för att hinna med en gång till i favoriten. Mina ungar hann åka fler karuseller igår, på de timmar vi ägnade åt det, än under de heldagar vi tillbringade på grönan och liseberg förra året. Majken åkte tekopparna så många gånger att när jag till sist skulle säga åt henne att det var sista gången så hade hon stuckit därifrån utan att säga till mig, och hann åka en annan attraktion innan jag hittade henne. De stora barnen varvade radiobilarna i typ en timme? Gång på gång på gång. De gånger vi faktiskt fick köa (till den största berg- och dalbanan) så var det kanske tio minuter kö, och då ville först Majken inte åka pga "jobbigt att köa". Den lyxen.

Ja, men vattenlandet då? Jo, som sagt: det är BRA! Alltså vi bor ju i Örebro där Gustavsvik finns. Gustavsvik är, enligt all reklam, "norra Europas största upplevelsebad". Vad jag vill säga är att vi är vana vid bra upplevelsebad, men skara sommarlands badattraktioner är fortfarande amazing för oss. Det finns så himla mycket att testa. Snabba rutschkanor, lugnare, stora lekplatser för de små, asläskiga åk som jag fan var rädd för att SE ungarna åka, linbana, forsar, vågbassäng... massor, helt enkelt. Och eftersom vi hade lite otur med vädret så var det igår mulet en stor del av dagen och det blåste, vilket innebar att efter en halvtimme så skakade både Emmy och Majken av köld. Men vet ni, det gick att hyra våtdräkter åt dem. När vi upptäckte att det fanns så tänkte vi väl att jaha, hur jävla dyrt kommer det vara då? Well, 59 kr per barn. DET ÄR JU INGENTING!! Eller jo, det är nånting, men ni fattar. I jämförelse med vad det kunde ha kostat? Nada.

Och så finns det så mycket annat också. En jättestor lekplats där vi tillbringade en halvtimme, under vilken Majken hann ramla i sjön. Sjön, som är full med enorma karpar som är roliga att mata och titta på. Man kan ro på den sjön också. Det finns en liten vattenpark för småbarn där de kan typ hoppa på stenar i en bäck osv. Man kan testa att åka vattenskidor (ingår i entrépriset) och man kan köra gokart (kostar 25 kr/varv). Det finns småbarnskaruseller och trampbilar och lekplatser för de allra minsta. Det finns grillar man kan grilla matsäck på, ställen att äta medhavd lunch, ja ni fattar - det är upplagt för att allt ska kunna skötas smidigt om man vill minska kostnaderna.

Okej, jag ska sluta ranta nu. Det är bra, helt enkelt. Och för oss fem blev det 500 kronor billigare med en dag där än på grönan. Det är fortfarande MYCKET PENGAR - 359 kr per person - men jag tycker absolut att det ger ett bättre värde.

Dessutom, som en liten bonus, så är det inte Bert Karlsson som äger det längre. Man får lite bättre samvete av att det inte är just DEN mannen som tjänar på ens besök. Alltid ett plus.

Återigen, jag är alltså inte sponsrad (nej jag VET att ingen trodde det), men jag var innan mitt första besök där övertygad om att det var ett rätt sunkigt ställe med lite vattenrutschkanor typ. Det är bättre än så. Det är till och med riktigt bra. Tips tips!


lördag 4 augusti 2018

Mmm... internet!

Så är jag hemma igen då, efter 9 nätter i sommarstugan. Helt plötsligt har jag wifi! Och min dator! Och förhoppningsvis även snart mitt vpn fixat så att jag kan se mina serier på HULU. Seriöst, jag vet att jag låter som att jag inte gör annat än ser på tv men det är ju så jävla härligt att gotta ner sig med en bra serie och bara sträck-se?

Har även sträckläst massor dessa dagar. Mitt projekt med att läsa 50 böcker under 2018 knallar på bra. Jag har läst 37 stycken (tror jag, möjligtvis 36) och har alltså fem månader på mig att läsa restereande 13 (eller 14). Det känns inte omöjligt direkt, även om mitt främsta läsande såklart sker under sommaren. Nåja, nåt ska jag nog lyckas klämma in på nån helg sådär.

Hur det går för mina andra nyårslöften? Det där med att spela badminton och gå på bio och träffa vänner? Eh... pass. De gäller ju såklart inte under sommaren, eller hur? Men jag har simmat massor, det får man ge mig.

Annars då? Mormor ligger på sjukhus efter ett otäckt fall. Imorgon ska barnen få träffa sin nya kusin, mitt första syskonbarn för första gången. Mitt vänstra bröst har krympt massor. Jag har träningsvärk efter att ha byggt ett plank och suttit på huk och skruvat. Igår sov Noa och Majken i ungarnas alldeles nya trädkoja, HELA NATTEN! Är oerhört impad av dem! (Emmy kom in vid halv fyra).

Livet pågår, helt enkelt. Allt är inte så kul, men det skiter ju livet i.

tisdag 24 juli 2018

I regret nothing!

Så jag har fått hörselgångseksem på grund av för mycket bad och för mycket värme. Och eksemet ledde till infektion så nu går jag omkring med öroninflammation och det gör SÅ JÄVLA VIDRIGT ONT! Sov ca ingenting inatt.

Men, det är ju klart värt det ändå. Man ångrar aldrig ett bad, inte ens när det gör så här ont efteråt. Det där nakenbadet mitt i natten i årstaviken i lördags, det kanske inte var så smart. Men det var väldigt välgörande.

Jag är så glad att jag fick en helg i stockholm. Inte för att sthlm på något sätt är min favoritstad, men jag fick liksom uppleva en liten skärva av det där som alla i mina flöden gör hela tiden: vi badade i en vik, vi åt god indisk hämtmat och drack vin och vi var på trädgården och sen efteråt så nakenbadade vi då. Jag är så löjligt lättpåverkad av vad alla andra gör att jag liksom måste förankra mina upplevelser i sånt andra också gjort? Jag menar, den här sommaren har varit fantastisk på alla sätt. Vi var i Cypern, jag har fått en systerdotter (mitt första syskonbarn!!), vi har badat otroligt mycket och varit på auktion och kokat lemonad och rott över till badklippan och och och vi har fortfarande två veckors semester kvar efter den här veckan. Den här veckan jobbar jag dock och städar och har som sagt öroninflammation.

Men det där med förankringen. Det är som att det jag gör inte betyder något, det är det alla andra gör som är bra på riktigt och mitt kan bara bli bra om jag gör det jag ser andra göra. Inte andra barnfamiljer så mycket, utan mer personer i min ålder som... har ett socialt liv? Jag har absolut träffat kompisar i sommar, men jag är ju trebarnsmorsa med allt vad det innebär. Och många runt 30 är inte det. De flesta, faktiskt. Så jag jämför mig med dem och tänker att jag roar mig ju ALDRIG osv osv. Och just därför var den här helgen så bra, som sagt. Fick gå på trendigt uteställe och var visserligen svettig och ful men fick känna att jag också kan dra igenom sommarnatten på väg mot nakenbad efter dans på klubb. Jag fick den grejen.

Och så fick jag öroninflammation.(Det är viktigt att ni tycker synd om mig för detta, ifall det inte framgått)

onsdag 11 juli 2018

Om varför jag älskar fransk fotboll.

Få som följer mig på sociala medier kan ha undgått att jag hejar intensivt på det franska (herr-)landslaget i fotbolls-VM. I år som alla år, tänkte jag skriva. Men det vore ju inte helt sant, och eftersom jag har fått flera frågor på sistone om varför mitt hjärta klappar så starkt för fransk fotboll så tar vi det från början. (Sätt er bekvämt, detta blir långt.)

Året var 1998 och jag var 14 år. Jag hade läst franska i två år och kunde föra en enklare konversation i affärer eller på en restaurang om den jag pratade med saktade ner sin talhastighet och lyssnade noga på mig. Att välja franska hade varit självklart för mig, jag hade varit i Frankrike och älskade allt med landet. (Dessutom var det andra språket tyska, så jag menar... det fanns ju inget val i praktiken.) Jag menar: naturen, språket, kulturen, nationalsången, maten, konsten, stränderna, fälten... Frankrike är mitt favoritland utan konkurrens, stjärnstopp!

Sommaren 1998, i alla fall, reste vi fyra veckor i Europa. Vi hade börjat i Italien med Gardasjön, och sen hade vi anslutit till våra kusiner i Toscana. Fotbolls-VM var i full gång, och det här var alltså fyra år sedan den heta fotbollssommaren 1994, då jag var 10 år och stannade uppe på nätterna för att få se Sverige mot alla odds spela sig till ett VM-brons. Jag var med andra ord redan fast i fotbollstittandet, och vi försökte se åtminstone de matcher som Italien spelade så länge vi var i Italien.

(Kul anekdot: min kusin Anders, då 10 år, hade en Juventuströja med Zidanes nummer och namn. När vi gick in på en bar i Italien för att se på en fotbollsmatch så jublade hela stället när en blond svensk liten lintott kom in med en italiensk fotbollströja. När han vände på sig för att titta mot oss andra som kom efter honom in på baren, så såg ju italienarna Zidanes namn och började bua kraftigt istället. Anders blev livrädd och sprang ut ur baren, tills han blev övertygad om att de bara skämtat och vågade sig in igen.)

När vi fortsatte resan till Frankrike och Nice gick vi över till att heja på Frankrike, eftersom mamma och pappa såklart tyckte att det var roligast att heja på det land som alla runt omkring en hejar på. Och det gick ju väldigt bra för Frankrike det året. Vi stannade i Nice en vecka och hann tyvärr inte se finalen där, men fick uppleva när de vann semifinalen. Staden exploderade. Bilar fylldes med ungefär dubbelt så många människor som fick plats, människor hängde ut genom takfönster och sidofönster och viftade med flaggor och sjöng och tutade. Alla var lyriska. Vi också. Och vi åkte därifrån med en självklar önskan om att Frankrike skulle vinna även finalen, eftersom vi nu hunnit bli förälskade i det franska laget. Och de vann. Zinedine Zidane, det tunnhårige fotbollsgeniet med hetsigt temperament, levererade och Frankrike tog VM-guld för första gången någonsin. Lyckan var total.

Jaha, så vi var i Frankrike och sen vann de. Räcker det för en livslång kärlek till ett lag som för länge sen bytt ut alla spelare från det fantastiska laget som fångade oss 1998?

Nej.

Eller jo, kanske. Men det får vi aldrig veta, eftersom följande sen hände:

År 2000 var det fotbolls-EM (jag SA FAKTISKT att det här skulle bli långt, okej?) och vi var återigen på resa genom Europa. Den här gången var vi dock i Spanien, L'Estartit, ihop med vår granne och bra kompis Sara och hennes föräldrar. Jag var 16, Sara var 15 och min lillasyster Siri var 14. L'Estartit var en klassisk badort och jag minns inte mycket av själva orten eftersom det viktigaste under den veckan var den info Sara mötte oss med när vi kom till vårt hotell nån dag efter henne: det bor ett gäng jättesnygga franska killar på samma hotell, och två av dem är singlar.

Sara var nämligen lika intresserad besatt av killar som jag, och franska killar? Franska, MYCKET ÄLDRE killar? Franska, mycket äldre och SNYGGA killar? Vi trodde knappt våra ögon. Tyvärr fanns det ett tjejgäng på hotellet också, som var mycket mer i fransosernas ålder. Men vi var ihärdiga, Sara och jag. Vi hade väl kanske egentligen inte så mycket mer till vår fördel än att vi var jävligt skamlösa och flirtiga, men på nåt sätt så lyckades vi utmanövrera de andra tjejerna (detta är min minnesbild, ha med er att jag var 16 och väldigt hormonstinn när ni läser min tolkning) och de två fransmännen var våra att ha en semesterflirt med. De var 22 respektive 23 och såhär som vuxen kan jag ju känna "SERIOUSLY DUDES?" men då var allt helt perfekt. Laurent ("min" fransman) och hans vänner älskade fotboll. Jag tror att jag aldrig har fejkat kunskap mer än då, när jag mjölkade min stackars hjärna på ALL info om det franska laget och VM 1998 den möjligtvis kunde besitta. Vi pratade om hur fantastisk Zidane var. Vi diskuterade vem som var snyggast i laget (jag hävdade Zidane, Laurent tyckte Lizarazu). Vi pratade om Henrys löpningar och Petits frisyr och om Barthez var en bra målvakt eller inte. Vi såg matcher ihop och hejade ihop och önskade och hoppades att Frankrike skulle gå hela vägen den här gången också.

En vecka av flirt, förälskelse och Frankrike. I Spanien. Sen packade vi ihop, bytte adresser, jag grät en smula och så åkte min familj vidare till Barcelona. När EM-finalen kom så satt jag och min syster på vårt hotell och väntade på mamma och pappa som var försenade från tjurfäktning (vi hade vägrat följa med pga... har samveten) och var jättenervösa över att MISSA Frankrikes chans till ännu ett guld.

När mamma och pappa väl kom så rusade vi ut på Barcelonas gator och in på första bästa bar som visade matchen mellan Frankrike och Italien. Baren hette Milano. Det var inte optimalt. Förutom en äldre man var det bara vi som hejade på Frankrike, och det såg ut som att vi dessutom skulle bli väldigt besvikna.

För er som inte är besatta av fransk fotboll och kanske inte ens ser på mästerskapen, så kan jag berätta att EM-finalen 2000 var en nagelbitare av rang. Italien ledde med 1-0 under en stor del av matchen, och de italienska fansen hade redan börjat fira på läktarna när Wiltord gör 1-1 med 90 sekunder (!!) kvar av matchen. Vi skrek rakt ut av glädje på den italienska baren där i Barcelona. De skrek av ilska. Bra stämning!

I förlängningskvarten fortsätter det stå 1-1, tills Trézéguet skjuter in ett avgörande, sista, mål - med 2 minuter till godo. Vi jublade av ren och skär lycka: Frankrike hade gjort det igen! Jag hann tänka på hur lycklig Laurent måste vara innan mamma och pappa snabbt forslade ut oss ifrån den italienska baren innan vår glädje blev för provocerande för de besvikna och ledsna italienarna.

Sen dess, sen 1998 och 2000, har det varit jag och Frankrike. Jag var frustrerad och irriterad över skadorna och det halvdåliga spelet 2002 och 2004. 2006 satt jag med en ettårig Noa i famnen och grät när Zidane fick rött kort och Frankrike till sist förlorade sitt VM-guld till Italien. Sen följde ett par dystra år då de åkte ut i kvartsfinal eller kom sist i gruppen, men så förra EM - 2016 - verkade de vara tillbaka igen. Inte samma lag som 1998 såklart, men med nya spelare och gamla favoriter som jag lärt känna genom åren. De spelade final mot Portugal och det blev förlängning och jag och mitt sällskap trodde att vi skulle hinna köra tillbaka till sommarstugan från puben (pga barn som behövde läggas), men fick till sist höra via bilradion hur Frankrike, värdnationen, förlorade.

Och nu är det 2018 (fortfarande, trots detta mastodontinlägg) och de spelar final igen. Och de har Griezmann som var både meste målskytt och bäste spelare i EM 2016. De har Pogba, de har Lloris, de har Kanté, de har Hernandez, de har Pavane och Varane och så har de såklart det stora stjärnskottet Mbappé. Det är ett starkt - och ungt - franskt landslag och på söndag spelar de om VM-guld. Igen.

För min skull kan ni väl hålla tummarna för att de vinner? Tack!

Allez les bleus!

(Ifall någon kanske är besviken över att min kärlek till franska landslaget delvis kommer från något så trist som "en kille": killar ogillar oftast Frankrike och fransmän. Vet ej varför, har en teori om att det handlar om förakt för "mjuka värden" som kultur och att vara "fin i kanten" eller nåt, men upplever ett starkt förakt för allt franskt från män. Så det kan ni trösta er med.)


tisdag 3 juli 2018

Den där fotbollen.

Nu pratar jag om RIKTIG fotboll, inte sån där skit som amerikansk fotboll som tar upp så mycket av vår tid och som jag hatar hett och intensivt.

Jag pratar om VM. Om att se fotbollsmatcher på TV. Och varför varför varför jag utsätter mig för det gång på gång?

Jag. Mår. Inte. Bra. Av. Fotboll.

Som nu i eftermiddag när Sverige tar sig an Schweiz och hela Sverige har inbillat sig att vi kommer vinna med en klackspark? Och visst, skulle vi vinna så är det fantastiskt och härligt och roligt... men om vi inte vinner? Jag blir så arg och ledsen och provocerad. Jag menar, jag bränner inte röksignaler och slår ner folk eller pissar utomhus, men jag är inte lugn och fin heller. Varje gång jag ska se på fotboll lider jag helvetets alla kval när mitt lag ligger under, och jag vet inte om det är värt det?

Eller uppenbarligen så tycker jag ju det, men sådär i efterhand kan jag inte förstå varför jag frivilligt utsätter mig för den ångesten?

Lösningen vore såklart att bara se på matcher som jag inte bryr mig om, men då blir det ju tråkigt. Istället sitter jag som på nålar igenom Frankrikes och Sveriges matcher och mår skit när det går dåligt och skriker mig hes när det går bra.

I Frankrikes senaste match satt jag i soffan och vrålade lyckligt med gåshud på armarna under deras sista mål. Det är inte sunt, särskilt inte när man tänker på att allt är på låtsas. Jag kan ju lika gärna ägna mig åt intensivt quidditchsupportande (ja, jag vet att det finns turneringar i det).

Det är en JÄVLA tur att jag bara är en falsk fotbollsälskare. En sån som riktiga fotbollsnördar ser ner på. En sån som bara ser på EM och VM. För om jag hade följt typ allsvenskan eller något liknande, då hade jag nog fått en hjärtattack innan 40. Eller slitit ut stämbanden. Eller blivit vräkt.

Men "kul" det ska bli i eftermiddag då! Ska sitta med min mamma + hennes vänner + Noa och liksom verkligen gotta mig i att må skit när det går dåligt för Sverige. Sunt beteende, absolut!

söndag 1 juli 2018

All them travels

Så hur var Cypern då? Jotack, väldigt fint. Har som sagt aldrig varit sådär supersugen på att resa dit, men det var en fin ö. De delar vi såg, i alla fall.

Nu är vi brunbrända (inte jag) och färdigbadade (nej) och utvilade (lol nej). Alltså såhär: det var fantastiskt och mysigt och härligt, men inga funktionshinder går upp i rök av sol och bad. Även om allt blir enklare när det är kravlöst och man befinner sig bland citronträd och kattungar.

I alla fall, när jag som bäst badade i kristallturkost medelhav så tänkte jag på andra resor jag vill göra, och kom fram till denna: the great big tour of England! Tänker mig att jag och mamma och tonårsdöttrar (detta ligger lite i framtiden, om man säger så) åker runt och kollar på klippor som stupar ner i havet, besöker Jane Austens Bath och tittar in i mysiga byar och vackra rosenträdgårdar. Låter det inte helt makalöst fantastiskt? Jo.

Problemen jag har är dessa:

1) Jag vill göra den här resan nu nu NU, även om jag vet att ingen unge skulle gilla att följa med nu.
2) Emmy läser inte (jag är så jävla förbannad över detta, men tja... det är ett annat inlägg) och kommer således inte förstå STORHETEN i att besöka Jane Austen territory.
3) Åldersskillnaden mellan barnen gör att när Majken är tonåring är Noa vuxen så jag förutsätter att han inte vill med. Men Emmy kommer då vara i den slags tonår när man bara vill stanna hemma med sin crush för stunden.
4) Nej okej, det var kanske bara tre problem.

Det här är alltså inte "nästa sommarsemester" vi pratar om, då ska vi nämligen åka tåg till Europa. I teorin. I praktiken lär det väl mallis eller nåt, men låt en tjej drömma.

Resor ändå. Det allra allra bästa som finns i livet.