torsdag 26 september 2019

Den rafflande uppdateringen

Jag förstår att folk sitter som på nålar nu. Hur VAR  loppisen? Och hur gick det att byta rum?!

Jodå, loppisen var precis som jag trodde. Nämligen: det såldes så jäääävla mycket skit. Sunkiga grejer, urtvättade kläder, smutsiga utekläder, skräp och fult och...överpriser. Såklart! Tror man att man bor i Örebros finaste område utan att ha den smak/klass som riktig övre medelklass har så blir det ju sådär.  Majken fick en "skinnjacka" från HM som hon älskar och sen blev det inget mer  köpt. Alltså, folk sålde gamla öppnade nagellack för 10 kr styck? Sunkiga fula utvättade  tröjor för 30 kr styck? Det var till 90% barnkläder och barngrejer som såldes. Jaja.

Sen bytte vi rum. Det var  oerhört jobbigt och jag hade jätteont i huvudet och var på dåligt humör, så alla vi tre grät vid olika tillfällen. Men sen när det var klart så var det så himla skönt. Och så mycket bättre. Nu har Majken kläder i sitt rum, istället för inne i vårt. Emmy får ett mysigt rum anpassat för hennes ålder, och Majken kan leka loss med romerska ringar och klättervägg och njuta av mer plats.

Vi behöver fortfarande köpa lite gardiner och nån sänglampa och sänggavel och lite sånt, men det stora jobbet är gjort. Så skönt!







fredag 20 september 2019

Drömhelg

Jag har såklart blivit jättetråkig och ägnar mig inte åt något som helst coolt eller kult eller så, det hoppas jag att ni förstått. Eller alltså, IBLAND gör jag ju roliga grejer. Men det är inte en sån drömhelg, som andra skulle älska.

Min drömhelg börjar med att gå på kvartersloppis imorgon förmiddag. Jag älskar kvartersloppisar eftersom de innehåller två av mina favoritaktiviteter: loppis och att kolla på fina hus i mysiga områden. Bäst är såklart loppisarna i såna där områden med gamla 20-talshus i mormorsträdgårdar med knotiga äppelträd. Både för att jag kan drömma om hur det vore att få bo så vackert, och för att människorna som bor där har så fina grejer de säljer. Ibland.

Imorgon är loppisen i stans "finaste" område: det bor alltså många rika smaklösa människor där. Det är inte det finaste området såklart, men det har rykte om sig att vara typ det dyraste och flottaste. Så vi får se vad som säljs helt enkelt. Jag ger inte mycket för många rika människors smak. Alltså nyrika människor smak. Ni fattar.

Sen då? Sen ska vi byta rum för Majken och Emmy. Emmy ska få Majkens mindre, mysigare rum med snedtak och Majken får alltså ta över Emmys rum med klättervägg och romerska ringar och discolampa i taket.

Jodå, det kommer självklart bli skitjobbigt och bökigt och stökigt att byta rum. Men ändå. Jag gillar ju sånt. Jag gillar att fixa hemma och inreda. Det blir kul!

Men visst, skulle nån vilja ta med mig ut på fest på lördag så skulle jag inte bli ledsen. Absolut inte. Jag bara säger att tydligen är att möblera om och att gå på gårdsloppis tillräckligt för att jag ska känna att min helg är härlig.

Kom aldrig och påstå att jag har höga krav på livet!*


*(det är vad ca alla som känner mig oftast säger, men de har alltså FEL)

tisdag 10 september 2019

"Jag vill inte kalla mig feminist längre"

Nej, inte jag herregud. Jag har så få identiteter utöver "snart överflödig mamma" att jag klamrar mig fast för liv och lem vid de få saker jag är säker på.

Men ni vet, man läser ju med jämna mellanrum om tongivande/kända feminister som avsäger sig titeln och nästan stolt deklarerar att feminist - inte alls javisst! Inte längre. Linda Skugge var väl bland de första, men knappast sist.

Och så får publiken några anledningar till varför personen - kvinnan, låt oss vara ärliga - inte längre kan kalla sig F-ordet. Det har varit många anledningar genom tiderna. Några exempel:

- feminismen har blivit för hård
- feminismen har blivit för mjuk
- feminismen har blivit för hysterisk
- feminismen har blivit för menlös
- feminismen har blivit för mainstream
- feminismen har blivit för elitistisk
- instagramfeminism!!!
- det är synd om män också

Ja men ni känner igen det. Ena dagen är det omöjligt att kalla sig feminist för att några obildade småbarnsmammor på instagram har kapat hela rörelsen, nästa dag är det nån som frånsäger sig alla sina tidigare epitet inom området för att feminismen nu bara består av vita högskoleutbildade akademiska kvinnor.

Well. Allt det där är bullshit. Vill ni veta varför man slutar vara feminist? Eller varför man åtminstone slutar KALLA sig feminist?

För att det är så jävla jobbigt att vara feminist. Och ibland orkar man inte längre. Ibland orkar man inte vara obekväm, stökig, bråkig. Eller om man aldrig klarat av att vara det: man orkar inte vara arg, besviken och ledsen.

Att vara feminist är som att ha ett par glasögon på sig som visar det skeva och fula i världen. Ett par glasögon som pekar ut allt som är fel. På arbetsplatsen, i media, i skolan, i hemmet, i förhållandet. Och i början så kanske man orkar bli upprörd av allt. Man tar åtminstone majoriteten av striderna. Man kämpar på, stångar huvudet i väggen och blir blodig men fortsätter ändå. För det är viktigt. Men så sker liksom... inte särskilt mycket alls. Kämpaglöden byts mot en trött aska. Och då kan man välja tre vägar:

1) Man fortsätter. Kanske pausar lite för att plåstra om pannan, man kanske väljer sina viktigast områden och tar det lite lugnare, men man fortsätter. Detta är dock oerhört jobbigt.

2) Man blir bitter. Absolut, man tar nån fajt här och där, men mest så börjar man hata män och drömmer om ett matriarkat. Detta är inte lika jobbigt, men att bli en bitter kvinna är ju ungefär det värsta som kan hända, så detta är inte heller för alla.

3) Man ger upp. Det är för jobbigt att vara arg, ledsen och besviken. Dessutom har man blivit äldre och fått andra problem och lite krämpor och man kanske har förbättrat sin position i världen lite och blivit lite bekväm. Och man gillar att vara bekväm. Man gillar att kunna umgås med bekanta utan att behöva bita ifrån när sexismen frodar. Man gillar att kunna avancera på jobbet eftersom man inte gör sig omöjlig genom att ifrågasätta orättvisor. Det är skönt att liksom flyta med, att inte alltid vara motvalls. Dessutom har man ju redan kämpat så mycket, nu borde väl ändå nån annan ta över?

Och så kanske man inte känner igen sig helt i de frågor som verkar viktigast inom feminismen just nu. Vilket det är SUNT att inte göra. Förutom att feminismen i stort går i vågor så kommer ändå små sakfrågor variera utifrån vem/vilka det är som är tongivande för stunden. Det kommer nytt blod, nya arga unga kvinnor, nya kärnfrågor för nya generationer. Man behöver absolut inte hålla med om allt, men att "Feminismens viktigaste fråga" inte är statisk? It's a good thing.

Så om man är där? Trött, lite bekväm, på gränsen till bitter (men man vill vara kåt, glad och tacksam) och förstår inte helt varför fråga A plötsligt är mycket viktigare än fråga B? Ja, då är det rätt enkelt att ta tillfället att ge upp. Luta sig tillbaka, flyta med och kunna ta avstånd. Jag förstår lockelsen. (Men jag valde att bli bitter istället.)

Grejen är dock denna: vi människor tycker inte om att erkänna att vi ger upp. Vi vill kunna skylla på nåt. Och då skyller vi på att feminismen har blivit x, eller y, eller kidnappats av grupp å, ä eller ö. För NÅGOT måste man ju säga. Det går liksom inte att erkänna att vafan, det är lättare att vara ung och arg än medelålders och arg. Ilskerynkorna blir värre med åldern. Jag kan inte unna mig att vara socialt obekväm och åldrande kvinna, det är för mycket. På något sätt behöver jag passa in, smälta in, vara smooth. Det kräver för mycket av mig att vara feminist. It's not me, it's you ljuger man. Och blir belönad för det, för det finns INGET som folk älskar så mycket som en feminist som säger att feminismen blivit fel. Som bekräftar den bild som många redan har. Tack och bock, säger publiken och sväljer allt med hull och hår.

Okej, visst, för vissa är det större saker än att det är "slitigt" att vara feminist. Det kan vara andra saker som tippar vågskålen. Ofta att det liv man lever, de val man gör, blir inkompatibla med vad folk anser feminism är. Ens man blir anklagad för våldtäkt i media och alla som kallar sig feminister stöttar ju ett våldtäktsoffer, n'est ce pas? Ja, då är det klart att det är enklare att ta avstånd från den feminismen än att ta avstånd från sin man.

Eller så blir ens bästis anklagad för sexuella övergrepp? Ens favoritkollega kanske är ett svin men man vill verkligen försvara honom. Mannen till ens barn utmålas som sämre förälder för att han inte är föräldraledig, vabbar eller kan barnens skostorlek. Helt plötsligt är man dålig om man anlitar städerska och måste "intersektionell" användas i varannan mening?

Ibland passar man faktiskt inte längre in i feminismen. Man gör val som är rätt anti-feministiska, man lever ett liv där man utnyttjar andra kvinnor, man väljer sin partner/kompis/kollega före de feministiska principer man innerst inne håller med om. Och det är såklart också oerhört jobbigt. Att man glidit ifrån sina principer och åsikter så pass mycket? Inte ett lätt piller att svälja.

Så då sväljer man det röda pillret istället, och säger att nej nej, mina principer har inte ändrats. Men förr innebar de nåt annat. Det är feminismen som har ändrats, inte jag. Jag gör slut.

Och så håvar man in applåderna.




tisdag 3 september 2019

Ni kan kalla mig Olle Goop

Eller gör inte det, jag tror inte jag skulle trivas med att heta Olle. Men det här att köra trav alltså? Vilken grej! Så himla, HIMLA, roligt!

Jag har ju som hästtjej alltid sett ner lite på travsporten. Hey, det är inte mitt fel: man får det med på köpet vid första ridlektionen ungefär. Travare har jag sett som lite korkade och spattiga hästar som inte klarar nåt, och travsport har känts väldigt avlägset.

Och sen började jag ju rida på en pensionerad travhäst.
Och sen började Majken på travskola.
Och sen testade jag att köra själv.

Och nu? Helt förälskad! Det är så vansinnigt roligt. Igår körde vi en skogsslinga och eftersom jag körde ihop med läraren (man åker två och två i vagnarna som nybörjare) så fick jag köra hela tiden (annars turas man ju om) och jag ville bara köra mer och fortare och mer och... sa jag fortare?

Jag trodde inte att jag skulle gilla det SÅ HÄR mycket? Det bådar gott inför framtiden. Jag drömmer ju om att kunna skaffa en häst framöver, och har då tänkt mig en häst som jag både kan köra och rida. Fatta drömmen att kunna sela på hästen och köra iväg på en runda längs med vägarna? Så mycket lättare att kunna ta med nån av ungarna eller min man eller mamma eller kompis osv, bara att ha en vagn för två och så är man iväg.

En annan dröm är att bli så bra på att köra trav att jag skulle kunna ta licens och tävla. Hahaha, det kommer ju aldrig hända, men det vore KUL!

Jag är också lite stöddig eftersom en av de svåraste grejerna med hela körgrejen är att lära sig hur selen ska sitta. Eller okej, jag fattar ju att det verkligen inte är det svåraste - men det är det som har hypats som JÄTTESVÅRT nu i början. Och igår fick jag ju göra i ordning den häst jag och läraren skulle köra helt ensam och behövde inte hjälp en enda gång. Var klar 10 minuter före alla andra, trots att de var två på varje häst.

Mindre kul är vissa av deltagarna på travkursen. Alltså... folk?! FOLK?! Hade jag inte varit folkilsk tidigare så hade jag blivit det nu. Å andra sidan kanske jag blir mer störd eftersom jag redan är folkilsk. Hm... hönan och ägget. Filosofiska frågor (inte alls, det finns ju ett vetenskapligt svar på den frågan).

I alla fall: att köra trav? Oerhört kul!