1. Jag fick så sjukt bra kritik från min lärare idag. På en jämlik nivå, alltså inte så mycket "du är duktig för att vara student". Verkligen sjukt bra kritik. *kan inte sluta upprepa mig*
2. Jag har världens vackraste Lucior. Den ena lika söt som den andra, men finhetstoppen knep nog ändå femåringen när han sjöng engagerat, läste dikt som han lärt sig och bara var så vacker att det sved i ögonen. Tyvärr som en av få pojkar som faktiskt inte främst ägnade sig åt att sabba luciatåget för de andra. What's up with that egentligen?
4 kommentarer:
Tyvärr är min son en sån som förstör luciatåget. (Han är iofs bara 3 år.) Jag är feminist och min man också och har verkligen, verkligen försökt att få honom att bli mindre "pojkig", men utan resultat. Hoppas dock att ansträngningarna ska resultera i en något mjukare kille när han blir lite äldre...
Barn blir inte alltid som man vill att de ska vara..., eller föreställer sig innan att de ska bli.
Vill gärna visa andra att jag har en lugn kille och en helvild tjej, men mina barn är så könsstereotypa att jag ibland blir less på dem av den anledningen :P.
AP - men du har ju i alla fall noterat problemet. Jag blir galen på de som bara står och ler och tycker att det är så GULLIGT att deras ungar sabbar för andra.
Hur hanterar pedagogerna/ni det när han (med kompisar, antar jag?) sätter igång? Säger ni till eller hoppas ni att de ska lugna ner sig?
A är också fin som lucia. Han var det förra året och förförra året men i år ville han testa att vara pepparkaksgubbe. Fast jag gladde mig lite i smyg när han bytte om till lucia när vi kom hem.
En annan fin lucia med fint namn dessutom:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=4239764
(Förresten blev jag lite förvånad över andra mammors begeistring över att A var så "modig" att han som enda kille vågat vara lucia på förskolan, eftersom det för mig är så självklart att barn kan vara vad de vill att jag inte tolkat det som att vara modig.)
Jag är en "säga-till"are. Vill ju inte att han ska vara så stökig och kommer aldrig att acceptera det heller. Han är ju bara tre än så länge, snart 4 iofs. Jag säger till när han brölar på och springer omkring osv. Han slåss inte och han har bara tjejkompisar på dagis. Han har inte riktigt fattat det där med kön än, vilket är högst befriande.
På förskolan är de oerhört genusomedvetna. Tycker att min man är underbar när vi delar lika på föräldraledigheten med lillasyster. Och jag ganska konstig med andra ord, haha.
Skicka en kommentar